VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2008-10-23
Höstlov
Nästa vecka har Veckobladet höstlov. Vi återkommer med ett nytt nummer fredagen den 7 november.
Ett omen?
Samtal vid kaffebordet
av Demokratisk Vänster
Alla Klostergårdsbor hälsas välkomna
Träffa Demokratisk Vänster för en fika och en pratstund!
Ställ frågor, diskutera, kom med synpunkter och idéer!
Vid fikabordet träffar du bland annat vår representant i kommunstyrelsen, Sven-Bertil Persson
Kaffebordet står dukat den 5 november mellan kl 19.00 och 20.30 i Kultur och Fritidsförvaltningens lokal, Klostergårdens centrum (mitt emot Coop)
Vi vill höra vad du tycker behövs för att Klostergården och Lund ska bli ännu bättre!
Demokratisk Vänster
Arbetshistoriska seminariet hösten 2008
Fritt inträde. Kaffe med dopp. Alla intresserade välkomna
Torsdag 6 november kl 19.00 - 21.00, Per-Albins Födelsehem
Pål Brunnström, doktorand vid Forskarskolan i Historia vid Historiska institutionen, Lunds universitet, föreläser på temat Metallstrejken 1945: om motsträviga och misstänksamma arbetare i Malmö.
Beriktigande av Sten H.
Till min recension i förra veckans IB av ”Vi som visste allt” har bokens författare anmält två invändningar. Den första är att han aldrig har skrivit i Axess. Så är det tydligen och det hedrar honom. Jag beklagar felaktigheten.. Den förklaras av att jag såg att han medverkat i en programserie i Axess TV. Hans andra invändning var att SvD inte betalar särskilt bra för de artiklar de tar in. Så är det förmodligen, men jag påstod inte det heller utan bara förmodade att de betalar bättre än Flamman. Det tror jag fortfarande, dock utan att kunna styrka det. Men rätt ska vara rätt.
En björntjänst åt ”det goda”
av Ulf Nymark
Hur ska vänstern förhålla sig till Sverigedemokraterna – i de parlamentariska församlingarna och utanför dessa församlingar? Det råder knappast någon enighet om detta inom vänstern och ingen har såvitt jag har kunnat uppfatta lämnat något riktigt bra svar på denna fråga.
Allra sämst
En sorts svar har dock lämnats av delar av malmövänstern förra lördagen. Genom att förhindra att sd genomförde ett möte gavs ett praktiskt och illustrativt svar:
Sd ska förhindras hålla möten på gator och torg. De ska överröstas, de ska tystas. Av alla möjliga förhållningssätt tror jag att detta är ett av de allra sämsta, på dålighetsskalan enbart överträffat av fysiskt våld mot representanter för sd.
Förståelig indignation
Visst kan jag förstå de protesterandes indignation över sd:s främlingsfientliga politik och över partiets snuskiga populism. Men om nu denna vänster tror att de genom sitt agerande gör ”det goda” en tjänst tar de gruvligt miste. Tvärtom, det är en björntjänst. Det skapar martyrer, vilket är precis vad sd-arna vill ha. Det ger dem vatten på sin kvarn, och ger dem möjlighet att visa för de väljargrupper de vänder sig till att sd är ett parti som de politiska motståndarna inte kan argumentera emot utan måste bemötas på annat sätt. Det kan inte vara vänsterpolitik att i praktiken främja sd:s syften.
Vänsterns historia och yttrandefriheten
En annan, och måhända också allvarligare, aspekt av att förhindra sd-mötet är att agerandet bottnar i en grumlig demokratisyn. Att förhindra en politisk motståndare att föra ut sitt budskap är ett brott mot yttrandefriheten. Yttrandefrihet måste rimligen innebära att alla åsikter (som inte strider mot grundlag eller annan lag) får framföras. Ingen politiskt parti eller rörelse kan sätta sig själv som domare över vad som får yttras eller inte yttras. Historien borde mana de som kallar sig vänster till extra omsorg om yttrandefriheten: dels med tanke på de svårigheter som arbetsrörelsen i sin begynnelse hade att få göra sin stämma hörd, dels beroende på den mer eller mindre devota inställning som delar av vänstern hade till kommunistiska diktaturer österut.
Inte vänsterpolitik
Att vara för yttrandefrihet så länge man håller med om de åsikter som yttras, eller i varje fall inte blir alltför störd av dem är inte alls svårt. Men när det kommer till åsikter man hjärtligt avskyr? Att tysta sina politiska motståndare och förhindra dem från att genomföra möten tyder på att det demokratiska tänkandet inte är särskilt djupt förankrat i de ideologiska bottnarna. Det kan aldrig vara vänsterpolitik att inskränka yttrandefriheten!
Gemensam uppgift
Hur ska då sd hanteras? Jag har givetvis inget färdigt och heltäckande svar på den frågan. Att utarbeta en effektiv strategi mot sd måste vara en gemensam uppgift för hela vänstern och alla andra som tycker att sd är en vedervärdig företeelse. Jag är dock övertygad om att en strategi för kampen mot sd till stor del går att finna i en blandning av ingredienser som saklighet kontra sd:s främlingsfientliga utfall, fakta gentemot deras floskler, pedagogisk problematisering i motsats till populismens förenklade ”lösningar” och ignorans i förhållande till sd-arnas provocerande utfall. Utan att tafsa på yttrandefrihet och de demokratiska formerna.
Allra sämst
En sorts svar har dock lämnats av delar av malmövänstern förra lördagen. Genom att förhindra att sd genomförde ett möte gavs ett praktiskt och illustrativt svar:
Sd ska förhindras hålla möten på gator och torg. De ska överröstas, de ska tystas. Av alla möjliga förhållningssätt tror jag att detta är ett av de allra sämsta, på dålighetsskalan enbart överträffat av fysiskt våld mot representanter för sd.
Förståelig indignation
Visst kan jag förstå de protesterandes indignation över sd:s främlingsfientliga politik och över partiets snuskiga populism. Men om nu denna vänster tror att de genom sitt agerande gör ”det goda” en tjänst tar de gruvligt miste. Tvärtom, det är en björntjänst. Det skapar martyrer, vilket är precis vad sd-arna vill ha. Det ger dem vatten på sin kvarn, och ger dem möjlighet att visa för de väljargrupper de vänder sig till att sd är ett parti som de politiska motståndarna inte kan argumentera emot utan måste bemötas på annat sätt. Det kan inte vara vänsterpolitik att i praktiken främja sd:s syften.
Vänsterns historia och yttrandefriheten
En annan, och måhända också allvarligare, aspekt av att förhindra sd-mötet är att agerandet bottnar i en grumlig demokratisyn. Att förhindra en politisk motståndare att föra ut sitt budskap är ett brott mot yttrandefriheten. Yttrandefrihet måste rimligen innebära att alla åsikter (som inte strider mot grundlag eller annan lag) får framföras. Ingen politiskt parti eller rörelse kan sätta sig själv som domare över vad som får yttras eller inte yttras. Historien borde mana de som kallar sig vänster till extra omsorg om yttrandefriheten: dels med tanke på de svårigheter som arbetsrörelsen i sin begynnelse hade att få göra sin stämma hörd, dels beroende på den mer eller mindre devota inställning som delar av vänstern hade till kommunistiska diktaturer österut.
Inte vänsterpolitik
Att vara för yttrandefrihet så länge man håller med om de åsikter som yttras, eller i varje fall inte blir alltför störd av dem är inte alls svårt. Men när det kommer till åsikter man hjärtligt avskyr? Att tysta sina politiska motståndare och förhindra dem från att genomföra möten tyder på att det demokratiska tänkandet inte är särskilt djupt förankrat i de ideologiska bottnarna. Det kan aldrig vara vänsterpolitik att inskränka yttrandefriheten!
Gemensam uppgift
Hur ska då sd hanteras? Jag har givetvis inget färdigt och heltäckande svar på den frågan. Att utarbeta en effektiv strategi mot sd måste vara en gemensam uppgift för hela vänstern och alla andra som tycker att sd är en vedervärdig företeelse. Jag är dock övertygad om att en strategi för kampen mot sd till stor del går att finna i en blandning av ingredienser som saklighet kontra sd:s främlingsfientliga utfall, fakta gentemot deras floskler, pedagogisk problematisering i motsats till populismens förenklade ”lösningar” och ignorans i förhållande till sd-arnas provocerande utfall. Utan att tafsa på yttrandefrihet och de demokratiska formerna.
Biter det svenska stålet?
av Lucifer
Krisen slår hårt, men än är inte allt förlorat och det viktiga är att orkestern fortsätter spela och att tröst finns att få. I torsdagens Aftonblad erbjuds massorna recept på ”Mästerkockens bästa hummer” och nu väntar vi bara på att erbjudas bakelser.
Vänsterpartiets återkomst
Visst är det slående: Man tycker sig höra en ny spänst i Lars Ohlys röst när han framträder i Dagens Eko. Mona Sahlins schabbel och vänstersossarnas oväntade framträdande har gett nytt livshopp för det länge så trötta vänsterpartiet. Ja, det är gamle kamrat Fyraprocent som har kommit oss till hjälp. Som en s-kommunalman lär ha sagt i veckändan: vi är ett så så stort och brett parti att vi inom oss har fler vänsterpartister än vad vänsterpartiet har och fler miljöpartister än vad miljöpartiet har. Det är bl.a. därför vi är så svåra att förhandla med. När våra partners vill samarbeta och kompromissa så har vi redan gjort det inom partiet och har svårt för att ändra något.
Mona Sahlin har ju inte precis visat upp sina bästa sidor de senaste veckorna. Förhållandet mellan (s) och (v) är naturligtvis aldrig harmoniskt utan en ständig källa till oro i bägge partierna. Men att hon så missbedömde hållningen i det egna partiet säger något om bristerna i hennes politiska omdöme. Till det kommer som nättidningen Dagens Arena (s) påpekat hennes tystnad kring den kapitalistiska krisen: ” Om regeringsfrågan var ett misstag - sjabbel händer - så framstår fumlet om systemkraschen som allvarligare: ett tecken på politisk tomhet, brist på omvärldsanalys och frånvaro av ideologiska reflexer.” Ja, systemkraschen borde nämnas också i Lunds fullmäktige. Där har Lars Bergvall (c) m.fl. i trettio års tid i polemik med vänsterpartister talat om kommunismens misslyckanden i Sovjet. Jag ser inga hinder varför inte (v) ska göra borgarna personligen ansvariga för vad som hänt på Wall Street. Den partiska fullmäktigeordföranden kommer väl att klubba av dem, men det är det värt. Vad gäller Mona Sahlin kvarstår min tips: hon är utbytt som partiordförande inom ett år.
Men visst är det intressant att det är i det egna partiet som pboblem brukar uppstå. Mona Sahglins hantering av läget i egna partiet kan jämföras med den utstötning av vänstersocildemokratiska krafter vänsterpartiets ledande kamrater ägnade sig åt för så där sex år sedan. Det har försvagat partiet sedan dess.
I försvarsfrågan
Jag är inte säker på att analyser av det svenska försvaret och dess problem är så uppskattade här i Veckobladet –vi skrivbordsstrateger är sällan populära. Men eftersom vi befinner oss Skånes enda regementsstad så kan vi inte undandra oss ansvaret att följa försvarsdiskussionen.
Då noterar jag att i torsdagens SvD så öppnas ett intressant fönster. Det ’är förre förvarsministern Björn von Sydow som under rubriken ” Ta försvaret av Sverige på allvar” föreslår en bred partipolitisk uppgörelse kring försvaret. Jag tycker den verkar utmärkt: det är i stort sett vänsterpartiets linje han talar för och jag hoppas partiledningen ger uttryck för sin uppskattning. Nej till Nato, allmän värnplikt (gärna kort för de flesta), stärkt hemvärn, hård kostnadskontroll mm. Och han vill inte heller att Sverige deltar i EU:s eller Nato:s snabbinsatsförband Han vill dock inte omedelbart ta hem Afghanistanstyrkorna m.fl men önskar i varje fall begränsa utlandsstyrkan till att inte överstiga 1000 man. Det får man väl ta som övergångslösning. Möjligen skulle man vilja tillfoga: det här borde von Sydow ha tänkt på tidigare. Han var försvarsminister 1996-2002 dvs. under de år då en stor del av landets bergrum sprängdes, dess handeldvapen smältes ner medan uniformer och kalsonger till 600,000 eldades upp i avfallsugnarna. Jag tror det var oklokt. Dyrt blev det också.
Det märkliga är att försvarets nuvarande usla tillstånd brukar skyllas på i ordning miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna. Jag skulle snarare villa framhäva moderater och folkpartister. Det var deras entusiasm för yrkessoldater och expeditionskårer att skicka till stöd för de gamla kolonialmakterna som blev så dyr, förutom naturligtvis det gamla vanliga att hålla Saab och Viggen under armarna.
Hetsig debatt mellan gamla knektar
Kring allt detta flödar nu en intressant insändarström (79 inlägg torsdg em) på Svcnskans nyhetssajt. Vi som tror oss ha viss kännedom om kärnan av SvD-prenumeranter känner igen en del, men inte allt. Vad sägs om det här av sign ”Sirius”: ”Jag anser inte att vi har med baltiska statyflyttare, raketförsvarare och andra sådana äventyrare att skaffa och inte heller med förhållandena i Ishavet. von Sydows uppslutning kring värnplikten liksom NATO-nejet är bra.”
Inte så dumt faktiskt och då nämns ändå inte Bildts senaste dumheter där vi Sverige tydligen lierar sig med Ukraina och Georgien. Ska vi nu jobba för att de också går med i Nato som vi gjorde för balterna? Balterna har f.ö. krävt av Nato att det utarbetas en s.k. försvarsplan, dvs. en stridsplan för de förband – trupper, flygstyrkor – Nato ska tillföra ldessa länder vid en kris. Det har rapporterats i danska tidningar, men inte i svenska. Så gick det med den fred och stabilitet i Östersjön balternas Natoasnlutning skulle innebära. Och har Sverige verkligen inga synpunkter på att amerikanerna ställer upp raketer som kan bära kärnvapen 20 mil från Ystad?
Mycket med försvarsdebatten!
Vad gäller kostnaderna anför signaturen ”Nilsson”: ”Sluta tjata om yrkesförsvar, det är i princip det vi har och Nordic Battle Group kostade drygt 2 miljarder för 2500 man och då låg dom bara hemma o fes.”
När de pensionerade överstelöjtnanterna, med signaturer som ” Amiral Lindman vänder sig i sin grav” och ” En bataljon och tre haubitser ” blir för sentimentala får de svar från ungdomen à la Monty Python: ”Annat var det minsann på din tid, när man gick upp 0300, två timmar innan man gick och la sig, käkade en näve kall lera till frukost och sköt ett helt kompani kommunister innan lunch.”
Ja, det är mycket med försvarsdebatten, men jag tänkte i alla fall låta bli att berätta gamla lumparhistorier.
Svenska, svenska, svenska folkpartiet slår till igen
av Gunnar Stensson
Vi minns alla förra gången det skedde. Folkpartiledaren Jan Björklund uppmanade Sveriges gymnasister att ange kamrater med utländskt ursprung som de misstänkte för terrorism.
I Sydsvenskan (21/10) kritiserar Heidi Avellan de fyra borgerliga partierna för att slingra sig när de ställs inför frågan om de kan tänka sig att regera med stöd från sverigedemokraterna. Hon riktar sig särskilt till folkpartiets partisekreterare: ”Varför krångla till det, Erik Ullenhag? Det är ju så enkelt. Ett ord. Tre bokstäver. Nej.”
Härom dagen markerade folkpartiledaren Jan Björklund mot modersmålsundervisningen i grundskola och gymnasium.
”Vi måste prioritera svenska, svenska, svenska!” röt han i STV.
Tydligen har han folkpartisterna i Lund med sig. De är i full färd med att rasera modersmålsundervisningen.
Det känns lite genant att behöva påpeka att all forskning visar att kunskaperna i svenska främjas genom att modersmålet förstärks. Goda kunskaper i svenska och goda kunskaper i hemspråket går hand i hand.
Insikten om de svenska minoritetsspråkens betydelse har stärkts. Nästan alla vill bevara och utveckla kunskapen i tornedalsfinska, samiska, romani och jiddisch. Av samma skäl måste invandrarspråken vårdas.
Modersmålsundervisningens uppgifter
Modersmålslärarnas första uppgift är att ge de kunskaper i hemspråket som är en förutsättning för att tillägna sig det svenska språkets grammatik och syntax.
Modersmålslärarnas andra uppgift är att handleda studierna i samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga ämnen så att eleverna får tillgång till vetenskapliga termer och resonemang både på hemspråket och det svenska språket. Det är en annan och väl så viktig kunskap som bara skolan kan ge!
Modersmålslärarnas tredje uppgift är den sociala att ge eleverna språkkunskaper som möjliggör kommunikation med den egna familjen och fördjupad delaktighet i hemlandets kultur.
I Lund river svenska, svenska, svenska folkpartiet sönder den grundläggande modersmålsundervisningen, den tvåspråkiga studiehandledningen och den sociala modersmålsundervisningen i villfarelsen att de därmed skapar svenska, svenska, svenska ungdomar.
I själva verket dömer de tusentals unga människor att treva sig fram i halvspråklighetens dunkel.
Språkkunskaper en rikedom!
Vi andra har anledning att se modersmålsundervisningen i ett vidare perspektiv. I den nya skolan kommer språkstudier, som är arbets- och tidskrävande, att gynnas genom extrapoäng. Det är bra, både för att språkkunskaper är viktiga och för att det motsvarar den relativt stora arbetsinsats som krävs.
Jag har föreslagit att modersmålsundervisningen ska gynnas på samma sätt, att alltså kunskaper i t ex arabiska ska ges samma extrapoäng som kunskaper i spanska. Det är uppenbart att det krävs en större omorganisering av modersmålsundervisningen för att komma därhän.
Hittills har den alltid tvingats existera i periferin, utanför det ordinarie schemat, ofta på udda tider och i udda miljöer.
Den måste naturligtvis jämställas med undervisningen i de andra språken, engelska, tyska, franska, spanska osv.
Att utbilda lärare i de stora språk som talas av många i Sverige och världen är relativt lätt. Att göra det i språk som talas av färre människor är svårare.
Fördomar, ekonomiska kostnader och många andra förhållanden hindrar den nödvändiga reformen av modersmålsundervisningen.
Så kan man rada upp svårigheter och invändningar.
Låt oss i stället slå fast vilken rikedom det innebär för det svenska samhället att ha tillgång till människor med kunskaper i tjogtals europeiska, asiatiska och afrikanska språk!
Låt oss konstatera det självklara faktum att detta är en tillgång som vi måste odla och utveckla!
Rent krasst kan man konstatera den ekonomiska nyttan av språkrikedomen för de många företag som bedriver handel med länder i omvärlden.
En satsning på modersmålsundervisningen i svenska skolor skulle bidra till en önskvärd breddning av underlaget för språkutbildningen på högre nivå.
Inte minst utrikesdepartementet upplever starkt svårigheten att rekrytera människor med den nödvändiga kompetensen i en rad språk.
I Sydsvenskan (21/10) kritiserar Heidi Avellan de fyra borgerliga partierna för att slingra sig när de ställs inför frågan om de kan tänka sig att regera med stöd från sverigedemokraterna. Hon riktar sig särskilt till folkpartiets partisekreterare: ”Varför krångla till det, Erik Ullenhag? Det är ju så enkelt. Ett ord. Tre bokstäver. Nej.”
Härom dagen markerade folkpartiledaren Jan Björklund mot modersmålsundervisningen i grundskola och gymnasium.
”Vi måste prioritera svenska, svenska, svenska!” röt han i STV.
Tydligen har han folkpartisterna i Lund med sig. De är i full färd med att rasera modersmålsundervisningen.
Det känns lite genant att behöva påpeka att all forskning visar att kunskaperna i svenska främjas genom att modersmålet förstärks. Goda kunskaper i svenska och goda kunskaper i hemspråket går hand i hand.
Insikten om de svenska minoritetsspråkens betydelse har stärkts. Nästan alla vill bevara och utveckla kunskapen i tornedalsfinska, samiska, romani och jiddisch. Av samma skäl måste invandrarspråken vårdas.
Modersmålsundervisningens uppgifter
Modersmålslärarnas första uppgift är att ge de kunskaper i hemspråket som är en förutsättning för att tillägna sig det svenska språkets grammatik och syntax.
Modersmålslärarnas andra uppgift är att handleda studierna i samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga ämnen så att eleverna får tillgång till vetenskapliga termer och resonemang både på hemspråket och det svenska språket. Det är en annan och väl så viktig kunskap som bara skolan kan ge!
Modersmålslärarnas tredje uppgift är den sociala att ge eleverna språkkunskaper som möjliggör kommunikation med den egna familjen och fördjupad delaktighet i hemlandets kultur.
I Lund river svenska, svenska, svenska folkpartiet sönder den grundläggande modersmålsundervisningen, den tvåspråkiga studiehandledningen och den sociala modersmålsundervisningen i villfarelsen att de därmed skapar svenska, svenska, svenska ungdomar.
I själva verket dömer de tusentals unga människor att treva sig fram i halvspråklighetens dunkel.
Språkkunskaper en rikedom!
Vi andra har anledning att se modersmålsundervisningen i ett vidare perspektiv. I den nya skolan kommer språkstudier, som är arbets- och tidskrävande, att gynnas genom extrapoäng. Det är bra, både för att språkkunskaper är viktiga och för att det motsvarar den relativt stora arbetsinsats som krävs.
Jag har föreslagit att modersmålsundervisningen ska gynnas på samma sätt, att alltså kunskaper i t ex arabiska ska ges samma extrapoäng som kunskaper i spanska. Det är uppenbart att det krävs en större omorganisering av modersmålsundervisningen för att komma därhän.
Hittills har den alltid tvingats existera i periferin, utanför det ordinarie schemat, ofta på udda tider och i udda miljöer.
Den måste naturligtvis jämställas med undervisningen i de andra språken, engelska, tyska, franska, spanska osv.
Att utbilda lärare i de stora språk som talas av många i Sverige och världen är relativt lätt. Att göra det i språk som talas av färre människor är svårare.
Fördomar, ekonomiska kostnader och många andra förhållanden hindrar den nödvändiga reformen av modersmålsundervisningen.
Så kan man rada upp svårigheter och invändningar.
Låt oss i stället slå fast vilken rikedom det innebär för det svenska samhället att ha tillgång till människor med kunskaper i tjogtals europeiska, asiatiska och afrikanska språk!
Låt oss konstatera det självklara faktum att detta är en tillgång som vi måste odla och utveckla!
Rent krasst kan man konstatera den ekonomiska nyttan av språkrikedomen för de många företag som bedriver handel med länder i omvärlden.
En satsning på modersmålsundervisningen i svenska skolor skulle bidra till en önskvärd breddning av underlaget för språkutbildningen på högre nivå.
Inte minst utrikesdepartementet upplever starkt svårigheten att rekrytera människor med den nödvändiga kompetensen i en rad språk.
Synpunkter på Erik Kågströms skiss till en ny social ekonomi
av Gunnar Stensson
I Sverige bekänner sig alla, åtminstone skenbart, till välfärdssamhället. Men allt fler upplever att dess ekonomiska grundvalar eroderar i den globaliserade ekonomin.
Erik Kågström vill ha en ny social ekonomi som fungerar även vid nolltillväxt och recession. Den ska kännetecknas av full sysselsättning, ekonomisk jämlikhet och vara ekologiskt hållbar. Den ska kunna tillämpas globalt och vara förenlig med de mänskliga rättigheterna.
Bra! Erik Kågströms principer skulle kunna utgöra startpunkten för en diskussion om ett ekonomiskpolitiskt program, bland annat i Demokratisk vänster.
I Eriks förslag känner vi igen välfärdssamhällets ekonomiska politik, den som Ernst Wigforss utformade med utgångspunkt från marxistiska och keynesianska teorier, sedan socialdemokraterna tagit makten i Sverige 1932.
Wigforss gjorde politisk skandal med sin revolutionära paroll: ”Fattigdomen fördrages lättare om den delas av alla”. Hans solidariska formulering är åter aktuell.
President Roosevelt tillämpade, inspirerad av John Maynard Keynes idéer, i större skala en liknande politik i depressionens USA.
Det finns alltså en gedigen tradition att anknyta till.
Den unipolära kapitalismens slut
Kapitalismen har hittills i princip varit unipolär. Det har funnits ett kapitalistiskt centrum med makt att bestämma reglerna för hela världen. Fram till 1918 låg det i London. Från 1945 till nu har det legat i Washington. Rikedomarna har ackumulerats i det kapitalistiska centrum som periferin tvingats anpassa sig till och tjäna.
Sverige har legat bra till, nära centrum, både under pundets och dollarns tid. Dollarn är den världsvaluta vi förhåller oss till. De principer som efter andra världskriget utformats av IMF och Världsbanken har passat oss och i skydd av Washington har vi byggt upp en välfärdsstat. För den nuvarande generationen svenskar har det alltid varit så. De hoppas att det alltid ska ska förbli så. Läs bara Per T Ohlson i Sydsvenskan. Visserligen är han medveten om ett skred i multipolär riktning. Men han avskyr det.
Framväxten av ett multipolärt system
Nu är allt på väg att förändras. Förändringen har varit skönjbar länge. Men vi är blinda för det vi inte vill se. Men nu går vi från ett unipolärt världssystem till ett multipolärt, vare sig vi vill eller inte.
Fångad i gamla tankemönster skrev jag förra veckan att centrum, kapitalismens pol, håller på att flytta till Kina.
Så är det förstås inte. Det som händer är att ett multipolärt system av tävlande ekonomiska och politiska regioner håller på att växa fram. Ett system där de asiatiska staterna har stor tyngd.
Kina, Indien och Ryssland är alltså regioner i det multipolära systemet. Latinamerika är på god väg att bli en. Detsamma gäller Europa, fast många krafter stretar emot och vill förbli i det bekväma beroendet av USA.
Den globala frihandeln enligt de regler som i femtio år tjänat kapitalismens centrum i Washington är på väg ersättas av flera ekonomiska system.
Latinamerika som hittills fungerat som en periferi som tjänat kapitalismens centrum i USA är på väg att frigöra sig så att resurserna i stället får tillgodose de latinamerikanska folkens behov. Det sker bland annat genom nationaliseringar och handelspolitiska åtgärder.
En nödvändig förutsättning är att staterna sluter sig samman och fattar överstatliga beslut, som de gör i UNASUR. Utvecklingen är långt ifrån problemfri. USA kämpar givetvis med alla medel för att bevara sin maktställning.
Det är inte säkert att de principer som Erik Kågström skisserat till punkt och pricka slår igenom i Latinamerika. Men vi kan konstatera att flera av de latinamerikanska länderna rör sig i den riktningen. Kraven på rättvisa, omfördelning av rikedomarna och demokrati växer sig allt starkare. Exempel på detta finns i den senaste tidens utveckling i Venezuela och Bolivia.
Problemet Kina
Folkrepubliken Kina är svår att påverka. Dess auktoritära system, snabbt vidgade klyftor mellan rika och fattiga och snabba tillväxt under kommunistpartiets ledning baseras på ett hänsynslöst utnyttjande av ett överflöd av billig arbetskraft och rika naturtillgångar. Det gör Kina till ett på en gång hotfullt och lockande exempel på effektiv tillväxtpolitik.
Landets ekonomiska politik framstår som en konträr motpol till Erik Kågströms alternativa sociala ekonomi.
Europas uppgift: försvar av välfärdssamhället
Välfärdsideologin är inte bara ett svenskt eller nordiskt fenomen. Välfärdssamhällen som liknar de nordiska har byggts upp i Tyskland, Frankrike, faktiskt också i Storbritannien och Beneluxländerna. Europeiska unionen baserar sig i själva verket på en välfärdsideologi med djupa rötter och långa traditioner. Principerna kommer till uttryck i en rad EU-dokument om mänskliga, sociala och demokratiska rättigheter. EU har också tagit ledningen i arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling.
En jämförelse mellan EU-regionen och övriga regioner i det framväxande multipolära världssystemet visar att Europa är den enda region som principiellt bygger på idén om välfärdssamhället (även om man bör påpeka att det finns fler välfärdssamhällen som Nya Zeeland, Australien och Kanada).
Välfärdssamhället är däremot främmande för USA, trots att rester av president Roosevelts reformer faktiskt överlevt till det 21:a århundradet. Dagens Ryssland, Kina, Indien och arabländerna prioriterar annat än välfärdssamhället. Möjligen håller ett välfärdssamhälle på att byggas upp i latinamerikanska länder som Venezuela och Bolivia.
Europas internationella uppgift, och Sveriges uppgift i Europa, är att försvara välfärdssamhället, att utveckla det, att sprida idéerna om det och att stå modell för andra regioner.
På sikt kommer de miljoner amerikaner som idag saknar bostad och arbete att kräva någon form av välfärdssamhälle. Kanske kommer steg i den riktningen att tas redan efter Obamas högst eventuella seger i presidentvalet.
De fattiga massorna i Indien och Kina kommer i längden inte att acceptera att inför åsynen av spektakulär lyx och rikedom fortsätta att leva i misär. En strävan efter elementär välfärd och elementär rättvisa är gemensam för människorna på alla kontinenter.
Ingen lätt uppgift
Försvaret av välfärdssamhället är ingen lätt uppgift. I konkurrensen med länder som är likgiltiga inför eller fientliga mot välfärdssamhällets principer belastas Europas produkter av välfärdssamhällets kostnader.
Man kan säga att varje produkt som tillverkas i Europa har ett socialt påslag (produktionen ska betala skola, pensioner, barnbidrag, fri sjukvård osv, vilket allt tas ut i form av skatter och avgifter). Produkterna från Kina är fria från sådan belastning.
Kunderna, konsumenterna i Europa, har visat sig ovilliga att betala för det sociala påslaget.
Oavsett om de är moderater eller vänsterpartister fungerar de som globaliseringsfanatiker genom att iskallt jämföra pris och kvalitet men inte ursprungsländer när de köper en dator eller tv-apparat. Det innebär att de överger den inhemska välfärdsstaten.
Detta leder bland annat till lönepress på svenska löntagare. Den lönepressen är ett betydligt allvarligare problem än det att baltiska byggjobbare arbetar för lägre löner i byggföretag.
Vi ser effekterna av den när t ex svensk bilindustri konkurreras ut av japansk och koreansk. Innebörden är att lågavlönade japanska och koreanska arbetare konkurrerar ut tusentals svenska arbetare.
Varken de asiatiska tigerstaterna eller Kina tillämpar den typ av frihandel som IMF och Världsbanken föreskriver. Tvärtom understöder de sin industri med exportsubventioner och begränsar med olika regleringar införseln.
Vid försvaret av välfärdsstatens ekonomiska grundvalar är konsumtionsskatt som drabbar importerade produkter och svensktillverkade rättvist naturligtvis att föredra framför skatt på arbete. Konsumenterna ska betala välfärdsstaten, inte arbetarna. Konsumtionsskatter likställer i viss mån svenska och utländska varor. Samtidigt slår de mot konsumismen
Gränsen mellan legitim handelspolitik och protektionism är svävande. Afrika har tvingats att intill sista bokstaven tillämpa de marknadsliberala reglerna, med känt resultat.
Finanskrisen
Dagens finanskris har lett till en intressant utveckling där staterna tagit över banker och finansinstitut. Den politiska kontrollen ökar.
Det sker dock inte på samma sätt i Europa som i USA. I USA räddar man dem som är ansvariga för finanskrisen. I Europa beskär man på olika sätt deras makt och tar ett fastare grepp över banker och finanssektor.
Det är typiskt att de länder som är fastare länkade till USA och som till exempel stödde USA under Irakkriget är samma länder som nu drabbats hårdast och som följdriktigt reser motstånd mot EUs miljöprogram som de betecknar som för dyrt.
Man konstaterar också att det europeiska samarbetet i samband med finanskrisen varit snabbare och mer välutvecklat än USA.
En tredje iakttagelse är att den svenska kronan, som är närmare knuten till dollarn än till euron snabbt förlorat i värde. Både i förhållande till dollarn och till euron. Den danska kronan som följer eurokursen har däremot stigit i värde.
Jag har länge argumenterat för att Sverige skulle ansluta sig till EMU-samarbetet av långsiktiga ideologiska skäl, nämligen för att bidra till att befria världen från dollarns ställning som enda världs- och reservvaluta. Nu tillkommer ett rent ekonomiskt skäl.
Nya möjligheter i det multipolära världssystemet
Den tid då man kunde upprätthålla en välfärdsstat i ett land som på Wigforss och Keynes tid är förbi. På den tiden hoppades till och med Stalin att kunna genomföra socialism i ett land, med känt resultat. Det sista ambitiösa försöket i den riktningen skedde i DDR. Det finns ingen som vill eller tror att det är möjligt att upprätthålla välfärdsstaten i ett avgränsat Sverige. Däremot kan Sverige spela en stor roll i utvecklandet av välfärdsstaten inom EU
Välfärdsstaten måste alltså försvaras i ett större sammanhang.
Och här kommer det nya. I en värld som övergår från ett unipolärt kapitalistiskt system med centrum i Wall Street till ett multipolärt system med flera ekonomiskpolitiska varianter blir det plötsligt möjligt för Europa att stärka och utveckla det europeiska välfärdssystem som hotades av undergång under det kapitalistiska system som hittills varit förhärskande.
För att komma vidare och fördjupa en alternativ ekonomi bör Sverige alltså fördjupa sitt samarbete med EU, inom vars gränser vi redan nu har nått längre i utvecklandet av välfärdsstaten än de flesta andra EU-länderna.
På samma sätt måste vi självfallet förstärka EUs arbete för en hållbar ekologisk politik och bekämpa det motstånd som finns i vissa EU-länder och i delar av omvärlden.
Naturligtvis bör vi ansluta oss till euron också så snart som möjligt, också av hänsyn till vår egen ekonomi nu när dollarns värde är helt beroende av hur Kina hanterar sina jättelika dollarreserver.
Med EU som bas ska vi sedan kämpa för en ekologiskt hållbar politik i hela det nya multipolära världssystemet samtidigt som vi sprider välfärdsstatens idéer till övriga regioner. Det blir en långvarig och riskfylld process, men den kan så småningom leda till ett rättvisare världssystem är det vi ser gå under idag.
Jämnare förmögenhetsfördelning!
Beträffande ekonomiska verktyg bör vi självfallet hålla fast vid någon form av marknadsmekanism. Däremot vore en jämnare förmögenhetsfördelning ett stort steg framåt mot ett samhälle som inte bara är rättvisare men också har en ändamålsenligare produktion. Minska produktionen av lyxkryssare i mångmiljonsklass och öka produktionen av cyklar och järnvägar genom en förändrad efterfrågan!
Den tyske finansministern centerpolitikern Matthias Erzberger lanserade 1919 i den desperata situation som rådde i Tyskland efter första världskriget tanken på ett ”Riksnödoffer” som gick ut på att det rika fåtal som dominerade (och som idag i Sverige dominerar) ägandet och inkomsterna frivilligt skulle ställa sina förmögenheter till landets förfogande för att nedbringa förmögenhetsskillnaderna och skapa utjämning och välstånd i Tyskland.
Förslaget genomfördes aldrig och Matthias Erzberger mördades ett och ett halvt år efter det att han framställt det. Men låt oss ha honom som ett föredöme för tanken att genom en rättvis förmögenhetsfördelning skapa välstånd och överbrygga klyftor . Genomförd som ett samhällskontrakt vore den tanken kanske möjlig att förverkliga i en kommande historisk situation.
Erik Kågström vill ha en ny social ekonomi som fungerar även vid nolltillväxt och recession. Den ska kännetecknas av full sysselsättning, ekonomisk jämlikhet och vara ekologiskt hållbar. Den ska kunna tillämpas globalt och vara förenlig med de mänskliga rättigheterna.
Bra! Erik Kågströms principer skulle kunna utgöra startpunkten för en diskussion om ett ekonomiskpolitiskt program, bland annat i Demokratisk vänster.
I Eriks förslag känner vi igen välfärdssamhällets ekonomiska politik, den som Ernst Wigforss utformade med utgångspunkt från marxistiska och keynesianska teorier, sedan socialdemokraterna tagit makten i Sverige 1932.
Wigforss gjorde politisk skandal med sin revolutionära paroll: ”Fattigdomen fördrages lättare om den delas av alla”. Hans solidariska formulering är åter aktuell.
President Roosevelt tillämpade, inspirerad av John Maynard Keynes idéer, i större skala en liknande politik i depressionens USA.
Det finns alltså en gedigen tradition att anknyta till.
Den unipolära kapitalismens slut
Kapitalismen har hittills i princip varit unipolär. Det har funnits ett kapitalistiskt centrum med makt att bestämma reglerna för hela världen. Fram till 1918 låg det i London. Från 1945 till nu har det legat i Washington. Rikedomarna har ackumulerats i det kapitalistiska centrum som periferin tvingats anpassa sig till och tjäna.
Sverige har legat bra till, nära centrum, både under pundets och dollarns tid. Dollarn är den världsvaluta vi förhåller oss till. De principer som efter andra världskriget utformats av IMF och Världsbanken har passat oss och i skydd av Washington har vi byggt upp en välfärdsstat. För den nuvarande generationen svenskar har det alltid varit så. De hoppas att det alltid ska ska förbli så. Läs bara Per T Ohlson i Sydsvenskan. Visserligen är han medveten om ett skred i multipolär riktning. Men han avskyr det.
Framväxten av ett multipolärt system
Nu är allt på väg att förändras. Förändringen har varit skönjbar länge. Men vi är blinda för det vi inte vill se. Men nu går vi från ett unipolärt världssystem till ett multipolärt, vare sig vi vill eller inte.
Fångad i gamla tankemönster skrev jag förra veckan att centrum, kapitalismens pol, håller på att flytta till Kina.
Så är det förstås inte. Det som händer är att ett multipolärt system av tävlande ekonomiska och politiska regioner håller på att växa fram. Ett system där de asiatiska staterna har stor tyngd.
Kina, Indien och Ryssland är alltså regioner i det multipolära systemet. Latinamerika är på god väg att bli en. Detsamma gäller Europa, fast många krafter stretar emot och vill förbli i det bekväma beroendet av USA.
Den globala frihandeln enligt de regler som i femtio år tjänat kapitalismens centrum i Washington är på väg ersättas av flera ekonomiska system.
Latinamerika som hittills fungerat som en periferi som tjänat kapitalismens centrum i USA är på väg att frigöra sig så att resurserna i stället får tillgodose de latinamerikanska folkens behov. Det sker bland annat genom nationaliseringar och handelspolitiska åtgärder.
En nödvändig förutsättning är att staterna sluter sig samman och fattar överstatliga beslut, som de gör i UNASUR. Utvecklingen är långt ifrån problemfri. USA kämpar givetvis med alla medel för att bevara sin maktställning.
Det är inte säkert att de principer som Erik Kågström skisserat till punkt och pricka slår igenom i Latinamerika. Men vi kan konstatera att flera av de latinamerikanska länderna rör sig i den riktningen. Kraven på rättvisa, omfördelning av rikedomarna och demokrati växer sig allt starkare. Exempel på detta finns i den senaste tidens utveckling i Venezuela och Bolivia.
Problemet Kina
Folkrepubliken Kina är svår att påverka. Dess auktoritära system, snabbt vidgade klyftor mellan rika och fattiga och snabba tillväxt under kommunistpartiets ledning baseras på ett hänsynslöst utnyttjande av ett överflöd av billig arbetskraft och rika naturtillgångar. Det gör Kina till ett på en gång hotfullt och lockande exempel på effektiv tillväxtpolitik.
Landets ekonomiska politik framstår som en konträr motpol till Erik Kågströms alternativa sociala ekonomi.
Europas uppgift: försvar av välfärdssamhället
Välfärdsideologin är inte bara ett svenskt eller nordiskt fenomen. Välfärdssamhällen som liknar de nordiska har byggts upp i Tyskland, Frankrike, faktiskt också i Storbritannien och Beneluxländerna. Europeiska unionen baserar sig i själva verket på en välfärdsideologi med djupa rötter och långa traditioner. Principerna kommer till uttryck i en rad EU-dokument om mänskliga, sociala och demokratiska rättigheter. EU har också tagit ledningen i arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling.
En jämförelse mellan EU-regionen och övriga regioner i det framväxande multipolära världssystemet visar att Europa är den enda region som principiellt bygger på idén om välfärdssamhället (även om man bör påpeka att det finns fler välfärdssamhällen som Nya Zeeland, Australien och Kanada).
Välfärdssamhället är däremot främmande för USA, trots att rester av president Roosevelts reformer faktiskt överlevt till det 21:a århundradet. Dagens Ryssland, Kina, Indien och arabländerna prioriterar annat än välfärdssamhället. Möjligen håller ett välfärdssamhälle på att byggas upp i latinamerikanska länder som Venezuela och Bolivia.
Europas internationella uppgift, och Sveriges uppgift i Europa, är att försvara välfärdssamhället, att utveckla det, att sprida idéerna om det och att stå modell för andra regioner.
På sikt kommer de miljoner amerikaner som idag saknar bostad och arbete att kräva någon form av välfärdssamhälle. Kanske kommer steg i den riktningen att tas redan efter Obamas högst eventuella seger i presidentvalet.
De fattiga massorna i Indien och Kina kommer i längden inte att acceptera att inför åsynen av spektakulär lyx och rikedom fortsätta att leva i misär. En strävan efter elementär välfärd och elementär rättvisa är gemensam för människorna på alla kontinenter.
Ingen lätt uppgift
Försvaret av välfärdssamhället är ingen lätt uppgift. I konkurrensen med länder som är likgiltiga inför eller fientliga mot välfärdssamhällets principer belastas Europas produkter av välfärdssamhällets kostnader.
Man kan säga att varje produkt som tillverkas i Europa har ett socialt påslag (produktionen ska betala skola, pensioner, barnbidrag, fri sjukvård osv, vilket allt tas ut i form av skatter och avgifter). Produkterna från Kina är fria från sådan belastning.
Kunderna, konsumenterna i Europa, har visat sig ovilliga att betala för det sociala påslaget.
Oavsett om de är moderater eller vänsterpartister fungerar de som globaliseringsfanatiker genom att iskallt jämföra pris och kvalitet men inte ursprungsländer när de köper en dator eller tv-apparat. Det innebär att de överger den inhemska välfärdsstaten.
Detta leder bland annat till lönepress på svenska löntagare. Den lönepressen är ett betydligt allvarligare problem än det att baltiska byggjobbare arbetar för lägre löner i byggföretag.
Vi ser effekterna av den när t ex svensk bilindustri konkurreras ut av japansk och koreansk. Innebörden är att lågavlönade japanska och koreanska arbetare konkurrerar ut tusentals svenska arbetare.
Varken de asiatiska tigerstaterna eller Kina tillämpar den typ av frihandel som IMF och Världsbanken föreskriver. Tvärtom understöder de sin industri med exportsubventioner och begränsar med olika regleringar införseln.
Vid försvaret av välfärdsstatens ekonomiska grundvalar är konsumtionsskatt som drabbar importerade produkter och svensktillverkade rättvist naturligtvis att föredra framför skatt på arbete. Konsumenterna ska betala välfärdsstaten, inte arbetarna. Konsumtionsskatter likställer i viss mån svenska och utländska varor. Samtidigt slår de mot konsumismen
Gränsen mellan legitim handelspolitik och protektionism är svävande. Afrika har tvingats att intill sista bokstaven tillämpa de marknadsliberala reglerna, med känt resultat.
Finanskrisen
Dagens finanskris har lett till en intressant utveckling där staterna tagit över banker och finansinstitut. Den politiska kontrollen ökar.
Det sker dock inte på samma sätt i Europa som i USA. I USA räddar man dem som är ansvariga för finanskrisen. I Europa beskär man på olika sätt deras makt och tar ett fastare grepp över banker och finanssektor.
Det är typiskt att de länder som är fastare länkade till USA och som till exempel stödde USA under Irakkriget är samma länder som nu drabbats hårdast och som följdriktigt reser motstånd mot EUs miljöprogram som de betecknar som för dyrt.
Man konstaterar också att det europeiska samarbetet i samband med finanskrisen varit snabbare och mer välutvecklat än USA.
En tredje iakttagelse är att den svenska kronan, som är närmare knuten till dollarn än till euron snabbt förlorat i värde. Både i förhållande till dollarn och till euron. Den danska kronan som följer eurokursen har däremot stigit i värde.
Jag har länge argumenterat för att Sverige skulle ansluta sig till EMU-samarbetet av långsiktiga ideologiska skäl, nämligen för att bidra till att befria världen från dollarns ställning som enda världs- och reservvaluta. Nu tillkommer ett rent ekonomiskt skäl.
Nya möjligheter i det multipolära världssystemet
Den tid då man kunde upprätthålla en välfärdsstat i ett land som på Wigforss och Keynes tid är förbi. På den tiden hoppades till och med Stalin att kunna genomföra socialism i ett land, med känt resultat. Det sista ambitiösa försöket i den riktningen skedde i DDR. Det finns ingen som vill eller tror att det är möjligt att upprätthålla välfärdsstaten i ett avgränsat Sverige. Däremot kan Sverige spela en stor roll i utvecklandet av välfärdsstaten inom EU
Välfärdsstaten måste alltså försvaras i ett större sammanhang.
Och här kommer det nya. I en värld som övergår från ett unipolärt kapitalistiskt system med centrum i Wall Street till ett multipolärt system med flera ekonomiskpolitiska varianter blir det plötsligt möjligt för Europa att stärka och utveckla det europeiska välfärdssystem som hotades av undergång under det kapitalistiska system som hittills varit förhärskande.
För att komma vidare och fördjupa en alternativ ekonomi bör Sverige alltså fördjupa sitt samarbete med EU, inom vars gränser vi redan nu har nått längre i utvecklandet av välfärdsstaten än de flesta andra EU-länderna.
På samma sätt måste vi självfallet förstärka EUs arbete för en hållbar ekologisk politik och bekämpa det motstånd som finns i vissa EU-länder och i delar av omvärlden.
Naturligtvis bör vi ansluta oss till euron också så snart som möjligt, också av hänsyn till vår egen ekonomi nu när dollarns värde är helt beroende av hur Kina hanterar sina jättelika dollarreserver.
Med EU som bas ska vi sedan kämpa för en ekologiskt hållbar politik i hela det nya multipolära världssystemet samtidigt som vi sprider välfärdsstatens idéer till övriga regioner. Det blir en långvarig och riskfylld process, men den kan så småningom leda till ett rättvisare världssystem är det vi ser gå under idag.
Jämnare förmögenhetsfördelning!
Beträffande ekonomiska verktyg bör vi självfallet hålla fast vid någon form av marknadsmekanism. Däremot vore en jämnare förmögenhetsfördelning ett stort steg framåt mot ett samhälle som inte bara är rättvisare men också har en ändamålsenligare produktion. Minska produktionen av lyxkryssare i mångmiljonsklass och öka produktionen av cyklar och järnvägar genom en förändrad efterfrågan!
Den tyske finansministern centerpolitikern Matthias Erzberger lanserade 1919 i den desperata situation som rådde i Tyskland efter första världskriget tanken på ett ”Riksnödoffer” som gick ut på att det rika fåtal som dominerade (och som idag i Sverige dominerar) ägandet och inkomsterna frivilligt skulle ställa sina förmögenheter till landets förfogande för att nedbringa förmögenhetsskillnaderna och skapa utjämning och välstånd i Tyskland.
Förslaget genomfördes aldrig och Matthias Erzberger mördades ett och ett halvt år efter det att han framställt det. Men låt oss ha honom som ett föredöme för tanken att genom en rättvis förmögenhetsfördelning skapa välstånd och överbrygga klyftor . Genomförd som ett samhällskontrakt vore den tanken kanske möjlig att förverkliga i en kommande historisk situation.
2008-10-16
Bakåtmarsch till Keynes
av Erik Kågström
New Deal-nostalgikern Paul Krugman får ekonomipriset och Blixt-Gordon Brown fantiserar om ett nytt Bretton Woods. Det förment bakåtsträvande vänsterpartiet är kanske inte så mossigt när allt kommer omkring.
Motion från Vänsterpartier
Spara pengar och miljö – Samordnade transporter
Det är vid det här laget allmänt känt att Lunds centrum inte tål tunga transporter. Det blir sättningar i gator och hus.Dagens distributionssystem bygger på att det är avsändaren som bestämmer hur leveransen utförs, dvs. från dörr till dörr. Detta innebär att en beställare kan få ett tiotal leveranser samma dag från olika leverantörer.
Beställaren vill ha så få leveranser som möjligt och det är också vad staden och innevånarna vill.
Detta kan tillgodoses om allt gods, som skall till centrala Lund körs till en terminal utanför staden. Där sorteras godset och körs med mindre och mindre miljöovänliga bilar ut till beställaren. För åkerierna är det den sista lilla biten i transporten som är den kostsammaste.
Test i Linköping har visat att behovet av fordon minskade med 25 - 30%, den totala tiden för utkörning minskade med 20% och den totala körtiden i centrum minskade med hälften.
Ett första steg i den här riktningen borde vara att samordna samtliga kommunala leveranser till en omlastningsterminal, där sedan kommunala Markentreprenad ombesörjer sortering, omlastning och distribution till de kommunala verksamheterna som står som beställare av varorna.
Därför föreslår vänsterpartiet;
att Serviceförvaltningen får i uppdrag att inrätta en omlastningscentral för kommunalt gods, samt att Markentreprenad får i uppdrag att ansvara för närdistributionen.
För Vänsterpartiet:
Hanna Gunnarsson, Nita Lorimer
Bilhatarens julafton (2)
av Gunnar Sandin
Från VB:s fordonsindustriellt sakkunnige:
En vecka har förflutit och med den nya glädjeämnen. I USA har Ford och General Motors fått kreditvärdigheten sänkt, en våg av nedskärningar går fram över de europeiska bilfabrikerna, Volvo personvagnar överväger enligt GP att ta bort ännu ett skift i Göteborg. Saab och Volvo hör till dem som minskar försäljningen mest.
Realsocialistiskt alternativ
Det är små bilar som gäller. Italienarna har ju återuppväckt själva inkarnationen av småbilsbegreppet, Fiat 500, en bil vars litenhet har gett upphov till minst två skabrösa historier. Är det tillåtet att lägga en länk, redaktörn?
Bäst är inga bilar, näst bäst är små bilar, som drar lite bränsle och är resurssnåla att tillverka. Det finns några negativa saker att säga om östtyskarnas Trabant, som att avgaserna inte var särskilt rena och att den inte var överdrivet krocksäker. Men det senare var inte så farligt som det kan låta. Dels var de flesta bilarna i DDR Trabanter, så många kollisioner skedde mellan jämbördiga parter. Dels var farten måttlig, både för att hastighetsbegränsningarna var stränga och att Trabanten inte kunde gå särskilt fort. Det ledde till lugn trafikrytm och få omkörningar. Och DDR hade nollgräns för trafikonykterhet.
I en öppen, kapitalistisk ekonomi är dock det realsocialistiska alternativet svårt att förverkliga. Östtyskarna längtade så starkt efter de motorstarka västtyska bilar de kunde se på teve att det starkt bidrog till Murens fall. Jag är tevehatare också.
Lära av mobilerna
Ska man vara realkapitalistisk, det vill säga räkna med att den nuvarande samhällsekonomiska ordningen tills vidare består, om än vingskjuten genom den aktuella krisen, är det alltså små bilar som gäller.
– Såna kan vi inte tillverka i Sverige, konkurrensen är för svår, säger Göran Johnson, före detta ordförande i Metall och styrelseledamot i Volvo. Nye Volvochefen Stephen Odell instämmer och talar om en förstärkt satsning på premiumsegmentet. Men nog är väl detta att underkänna den svenska förmågan till produktutveckling och produktion? Se på mobiltillverkarna, de kan konsten att krympa samtidigt som funktionerna blir fler. Förresten är medtävlarna i finbilsklassen nog så svåra. Det är ju där som Saab och Volvo förlorar stort just nu.
Politikerna kan verksamt bidra till utvecklingen mot en lättare bilflotta genom att ändra förmånsbilarnas skatteregler, det som Anna Lindh misslyckades med. Sänkta milersättningar och avdrag för arbetsresor fungerar i samma riktning. Det blir intressant att se om något parti vågar föreslå detta i ett läge där många tycker synd om Volvoarbetarna.
Är det då inte synd om de anställda på Volvo? Det är i en mening synd om alla som mister födkroken, antingen de tillverkar bilar, splitterbomber, skräpmat eller något annat. Det får inte hindra oss från att försöka få bort splitterbomberna och skräpmaten. Och det har inte saknats varnande röster som sagt att massbilismen är ohållbar.
Nu är bilarbetarna förstås bara en liten del av alla som i första omgången drabbas när vi börjar röra oss bort från bilsamhället. Tidningarna berättar redan om multiplikatoreffekter och dessa kommer att sprida sej till nya branscher. I gengäld kommer kollektivtrafiken och dess arbetstillfällen att öka. Fast inte i tillräcklig takt. Det blir kärva tider.
I den situationen ska man förstås visa medkänsla. Men det är också viktigt att förhärda sej en smula.
Gengångaren av Gunnar Stensson
Det händer att man inte kan sova. Stereotypa drömmar upprepar sig. Man ligger med hårt slutna ögon och ett värkande tomrum i magen. Universum är slutbangat.
Plötsligt har man stigit upp, besökt toaletten, ställt sig vid köksfönstret. Alla de hundratals fönstren i Klostergården är mörka. Nattsuddarna har lagt sig och tidningsutbärarna syns inte till. Gator och gångstigar ligger tomma.
Nej, där nere bakom bilarna närmar sig en kompakt gestalt. Kan det vara min granne Guschel? Ett kallt luftstråk far genom rummet.
Jag slår på tvn.
Det är något fel, bilden är så mörk, men man ser ett par lysande ögon, ett skägg. Är det Usama? Nej, någon annan, kanske en gammal tysk, nån från 1800-talet.
En guttural röst mumlar men ekar plötsligt stark innan jag hinner sänka ljudet på tvn:
”Ett spöke går runt Europa (presenterade du dig nu, gamle gengångare. Men varför bara Europa? Det måste vara något fel på ditt manifest)”.
Rösten blir suddigare. Den tycks tala om påven och tsaren, franska radikaler och tyska poliser. Så blir den tydligare igen:
”Kapitalet förfäras lika mycket, när profiten saknas eller är mycket låg, som naturen förfäras av vacuum. (en rosslande suck) Men blir profiten rimlig vaknar kapitalet; med tio procent reser det sig och finns överallt (handlar detta om Dracula?) Med 20 procent blir det livaktigt; med 50 procent blir det direkt våghalsigt, med hundra procent krossar det alla mänskliga lagar under sina fötter; och med 300 procent ryggar det inte tillbaka för något brott (eller syftar det på vicepresident Cheney?) ens om det riskerar att hängas i galgen (kapitalet dinglar i galgen!).”
Rösten sjunker igen, blir knappt hörbar. Bara ögonen lyser. Jag anstränger mig att lyssna:
”Denna expropriation fullbordas genom spelet av den kapitalistiska produktionens immanenta lagar…Varje kapitalist slår nu ihjäl flera…(spårar jag en antydan till sadistisk belåtenhet?)…sammanflätningen av alla folk i världsmarknadens nät…Med det beständigt avtagande antalet kapitalmagnater som åtnjuter alla fördelarna av denna omvandlingsprocess växer massan av elände, förtryck, träldom, urartning, utsugning…(högarna av ruttnande karpar i dyn.) men också upproriskheten!” Det kommer som en trumpetstöt.
Så börjar rösten mala om produktionen:
”Produktionen är omedelbart också konsumtion. Individen som under produktionsprocessen utvecklar sina färdigheter ger också ut dem, förbrukar dem i produktionsakten alldeles så som den naturliga akten att avla avkomman (vältrande kroppar) också är ett förbrukande av livskrafter. (det stora ansiktet i tvn ser lystet ut, läpparna blänker under skägget) Produktionen är också konsumtion av produktionsmedel som användes och förbrukas och delvis , som vid eldning, upplöses i grundelementen. (ESS. Flammor i tv-rutan) Likaså konsumtionen av råmaterialet som inte förblir i sin naturliga gestalt och beskaffenhet utan tvärtom förlorar dessa. Själva produktionsakten är därför i alla sina moment en konsumtionsakt (naturtillgångarna är ändliga! Gubbfan!)”
Men han hör inte, han är ju i tvn. ”Produktiv konsumtion”, mumlar han: ”Konsumtionen är omedelbart också produktion. Att människan i näringsprocessen, en form av konsumtion, reproducerar sin egen kropp, är klart. Men detta gäller om varje annat slag av konsumtion som på det ena eller andra sättet reproducerar människor i ett eller annat avseende. Konsumtiv produktion. (Är detta nån sorts final cut av Bladerunner?) Konsumtionen producerar produktionen i dubbelt avseende…”
Jag blir plötsligt matt, rösten hörs alltmer avlägsen, jag slumrar till i stolen men väcks då Sydsvenskan dunsar genom brevluckan.
Klockan är fem. Tvn brusar. Jag tänder lampan. Ute blir det svartare än förut. Kokar kaffe, sätter mig och läser: ”De svenska storbankerna står starka med god tillgång på kapital…Bara under september varslades cirka 9000 personer i Sverige. I veckan spädde Volvo Personvagnar på den dystra statistiken med ett jättevarsel som fortplantar sig” (vad var det jag drömde i natt?) långt in i underleverantörsledet”.
Detta är ju oanständigt!
Mörkret övergår i grå gryning. Lampor tänds i enstaka fönster. Innanför gardinerna rör sig trötta kroppar. Ett godståg dånar långsamt förbi med gnisslande bromsar.
Det kanske känns bättre om jag duschar.
Gunnar Stensson
(efter en stunds ögnande i Det kommunistiska manifestet och Till kritiken av den politiska ekonomin )
Plötsligt har man stigit upp, besökt toaletten, ställt sig vid köksfönstret. Alla de hundratals fönstren i Klostergården är mörka. Nattsuddarna har lagt sig och tidningsutbärarna syns inte till. Gator och gångstigar ligger tomma.
Nej, där nere bakom bilarna närmar sig en kompakt gestalt. Kan det vara min granne Guschel? Ett kallt luftstråk far genom rummet.
Jag slår på tvn.
Det är något fel, bilden är så mörk, men man ser ett par lysande ögon, ett skägg. Är det Usama? Nej, någon annan, kanske en gammal tysk, nån från 1800-talet.
En guttural röst mumlar men ekar plötsligt stark innan jag hinner sänka ljudet på tvn:
”Ett spöke går runt Europa (presenterade du dig nu, gamle gengångare. Men varför bara Europa? Det måste vara något fel på ditt manifest)”.
Rösten blir suddigare. Den tycks tala om påven och tsaren, franska radikaler och tyska poliser. Så blir den tydligare igen:
”Kapitalet förfäras lika mycket, när profiten saknas eller är mycket låg, som naturen förfäras av vacuum. (en rosslande suck) Men blir profiten rimlig vaknar kapitalet; med tio procent reser det sig och finns överallt (handlar detta om Dracula?) Med 20 procent blir det livaktigt; med 50 procent blir det direkt våghalsigt, med hundra procent krossar det alla mänskliga lagar under sina fötter; och med 300 procent ryggar det inte tillbaka för något brott (eller syftar det på vicepresident Cheney?) ens om det riskerar att hängas i galgen (kapitalet dinglar i galgen!).”
Rösten sjunker igen, blir knappt hörbar. Bara ögonen lyser. Jag anstränger mig att lyssna:
”Denna expropriation fullbordas genom spelet av den kapitalistiska produktionens immanenta lagar…Varje kapitalist slår nu ihjäl flera…(spårar jag en antydan till sadistisk belåtenhet?)…sammanflätningen av alla folk i världsmarknadens nät…Med det beständigt avtagande antalet kapitalmagnater som åtnjuter alla fördelarna av denna omvandlingsprocess växer massan av elände, förtryck, träldom, urartning, utsugning…(högarna av ruttnande karpar i dyn.) men också upproriskheten!” Det kommer som en trumpetstöt.
Så börjar rösten mala om produktionen:
”Produktionen är omedelbart också konsumtion. Individen som under produktionsprocessen utvecklar sina färdigheter ger också ut dem, förbrukar dem i produktionsakten alldeles så som den naturliga akten att avla avkomman (vältrande kroppar) också är ett förbrukande av livskrafter. (det stora ansiktet i tvn ser lystet ut, läpparna blänker under skägget) Produktionen är också konsumtion av produktionsmedel som användes och förbrukas och delvis , som vid eldning, upplöses i grundelementen. (ESS. Flammor i tv-rutan) Likaså konsumtionen av råmaterialet som inte förblir i sin naturliga gestalt och beskaffenhet utan tvärtom förlorar dessa. Själva produktionsakten är därför i alla sina moment en konsumtionsakt (naturtillgångarna är ändliga! Gubbfan!)”
Men han hör inte, han är ju i tvn. ”Produktiv konsumtion”, mumlar han: ”Konsumtionen är omedelbart också produktion. Att människan i näringsprocessen, en form av konsumtion, reproducerar sin egen kropp, är klart. Men detta gäller om varje annat slag av konsumtion som på det ena eller andra sättet reproducerar människor i ett eller annat avseende. Konsumtiv produktion. (Är detta nån sorts final cut av Bladerunner?) Konsumtionen producerar produktionen i dubbelt avseende…”
Jag blir plötsligt matt, rösten hörs alltmer avlägsen, jag slumrar till i stolen men väcks då Sydsvenskan dunsar genom brevluckan.
Klockan är fem. Tvn brusar. Jag tänder lampan. Ute blir det svartare än förut. Kokar kaffe, sätter mig och läser: ”De svenska storbankerna står starka med god tillgång på kapital…Bara under september varslades cirka 9000 personer i Sverige. I veckan spädde Volvo Personvagnar på den dystra statistiken med ett jättevarsel som fortplantar sig” (vad var det jag drömde i natt?) långt in i underleverantörsledet”.
Detta är ju oanständigt!
Mörkret övergår i grå gryning. Lampor tänds i enstaka fönster. Innanför gardinerna rör sig trötta kroppar. Ett godståg dånar långsamt förbi med gnisslande bromsar.
Det kanske känns bättre om jag duschar.
Gunnar Stensson
(efter en stunds ögnande i Det kommunistiska manifestet och Till kritiken av den politiska ekonomin )
Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse
av Sten Henriksson
Det tog mig lite tid innan jag satte mig att läsa Håkan Arvidssons ”Vi som visste allt. Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse.” Dels var det människor omkring mig som sa att Håkan är precis likadan som förr – han anser sig veta allt – dels var det entusiasmen för boken på de borgerliga ledar- och kultursidorna som jag fann motbjudande. Här var uppenbarligen en person i deras smak, en person som fyrtio år efter 1968 kunde tala om Hur Ruttet Det Egentligen Var.
En utomordentlig stilist
Men nu kunde jag inte hålla mig längre och jag tycker helt enkelt att det är en intressant och bra bok, i första hand därför att Håkan Arvidsson är så god stilist. Han skriver en gammaldags, lätt mångordig prosa, med ord som ”måhända” och det är ovanligt för människor i hans generation. Det kan bli tungt någon gång, men i huvudsak är det vackert och jag ser det som ett fullföljande av den klassiska svenska bildningstraditionen. Och jag har alltså genom åren läst Håkan Arvidsson mera för hans sätt att skriva och än för vad han säger.
Det jag uppskattade mest i den här boken var hans skildring av hur det var i Jönköping på 50- och tidigt 60-tal. Det råkar vara så att jag bodde i Jönköping på 1950-talet och gick i samma gamla hemska läroverk några år före honom. Och gick och frös på lördagskvällarna framför biograferna på samma gamla vindpinade Östra Storgatan! Jag har därmed också full förståelse för det fruktansvärda dilemma som uppstod när flickan han skulle följa hem bodde i Bankeryd. Denna stad Jönköping, då ännu fast i ett järngrepp mellan frikyrkomaffian och bolagshögern (och nu genomkommersialiserad, med motorleder som i Los Angeles) satte sina spår hos oss som genomled de åren. Jag trodde läroverket och upplevelserna där var unika till jag läste Hans Scherfigs skildring av ett Köpenhamnsläroverk på 1920-talet, ”Det forsømte foraar”. Där var det likadant, denna fasta avsikt att på ett eller annat sätt disciplinera, ja knäcka unga människors livslust och vetgirighet. De åren framstår inte så förfärliga ändå, säger Arvidsson nu. Men klokt nog tillägger han ”Det tror jag emellertid är ett resultat av minnets bedrägeri.” Förvisso.
Den rika lundamiljön
Håkan Arvidsson kom till Lund 1965 och livet öppnade sig. Han ger en skildring av dessa år då Lund var som mest förföriskt, med studentaftnar, föreningsmöten, Atén, filmstudion, allt i ett oerhört rikt utbud. Och han möter Malena (”Hon kunde säga häpnadsväckande, chockerande saker med ett förtjusande leende, ett leende som dämpade chockverkan.”) Halva Clarté var förälskade i henne, jo. Jag kan försäkra att kretsen var större än så. Hon var intagande.
Håkan blev snabbt en ledande debattör inom vänstern. Jag minns att jag träffade Håkan och Malena under SACO-strejken 1966. Jag gick på den etablerade vänsterlinjen och talade om lyxstrejk bland högavlönade, men Håkan förklarade lugnt att numera var lärarna och läkarna i princip proletariserade och när de gjorde uppror borde man stödja dem, oberoende av deras lön. Jag tror att jag tystnade.
Det blev alltså Clarté, SKP och till slut KFML för Håkan och det blev slutet för hans politiska karriär. Jag minns ett möte på Folkets Hus med Vietnamkommittén där hans KFML-trogna linje exponerades och därmed var han omöjlig i Lund. I Uppsala och Stockholm var maoister gångbara, men deras enögdhet och fanatism gjorde att de inte fungerade i lundakulturen. Håkans politiska karriär var alltså över även om han sen gjorde en viss comeback som medlem i Zenitkretsen under en period. Men sedan han väl börjat sitt återtåg gick det inte att hejda: med Lennart Berntsson i släptåg blev det snabbt Timbro och Svenska Dagbladet som gällde och i de trakterna har han hållit sig sen dess. Inga antikommunister är så blodtörstiga som f.d. kommunister vilket har kunnat observeras i en eller annan av hans vällustiga avrättningar av vänstern. Ändå är det vänsterns idéer och vänsterns synsätt som går igen i hans avslutande diskussioner i boken. Han skriver ju fortfarande ungefär dubbelt så bra som andra i liknande ämnen på Sydsvenskans och Svenskans kultursidor. Kanske ger det läsarna där en extra kittling av att här talar en man ur den gamla farliga 68-vänstern. Själv verkar han var mest nöjd med rollen som historiker i Roskilde. Som njutare av det goda livet uppskattar han säkert att Svenskan och Axess betalar bättre än, säg Flamman och Ordfront.
En modig teoretiker och livsnjutare
Så här är det: jag har inte delat många åsikter med Håkan, jag finner ett antal av hans ursäkter i boken för gångna ställningstaganden föga övertygande och jag finner hans vilja att i dag jobba för den borgerliga propagandamaskinen direkt motbjudande. Men han har också en mjuk och avväpnande sida som man inte möter så ofta i den politiska sfären. Han kan avge en formulering som: 
”…det finns, enligt min erfarenhet, inget intellektuellt argument som är lika övertygande som en kärlekshistoria.” Detta säger en person som mer än de flesta jag känner till har agerat politiskt på teoretiska grunder, efter principer snarare än efter erfarenheter. Jag tycker det visar hans mod.
Jag har här bara tagit upp några sidor av boken som berör oss i Lund – den rymmer en hel del mera, också personporträtt av gamla slitstarka märken som OP Berggren, Hans Isaksson och Göran Therborn. Och boken har alltså textavsnitt som är de bästa jag har läst när det gäller att skildra några år i mitten av 1960-talet i Lund.
Svar till Gunnar Stensson
av Erik Kågström
Tack Gunnar för att du var artig och svarade på mitt öppna brev till dig. Tack också för att du varnade mig för att komma med någon ekonomisk plan som skulle kunna vara ”ett märkligt tankefoster utan förankring i någon verklighet”, något som Karin Svensson Smith med flera visligen avstått ifrån och Marx en gång varnade för. Jag är medveten om att det är djärvt av mig att utlova förslag till en ”alternativ ekonomi” men jag ger inte upp. Mina ”tankefoster ”rör sig kanske mest om hur man kan förändra kapitalismen så att den fungerar bättre och mera demokratiskt än den gjort hittills.
Du nämner några personer som sedan lång tid förutsett den nuvarande krisen. Själv började jag för drygt två år sedan inse vartåt det barkade i världsekonomin. Vid den tiden hade jag läst mycket om den ekonomiska ojämlikhetens destruktiva effekter på folkhälsa och samhällsklimat. Sedan kom insikten om hur den ekonomiska ojämlikhet på individnivå som är en följd av globaliseringens avregleringar, skapat en obalans i världsekonomin på grund av för låg ”global aggregate demand”. Världsekonomin fungerar då bara om en sektor (USA i dag) tillåts eller tvingas att konsumera utan att producera, vilket i längden är ohållbart. Det är möjligt att Marx förutsett detta i sina skrifter men det som är viktigt nu är att vi har kunskaper baserade på fakta. Jämlikhetskravet kan därför i dag få en helt annan tyngd än när jämlikhet ses enbart som en fråga om rättvisa. Det har som bekant varit svårt att komma överens om vad som menas med rättvisa.
Det verkar nu alltmer sannolikt att finanskrisen kommer att följas av en långvarig ekonomisk depression. Det blir svåra år för många men också förutsättningar för radikala förändringar. Politiker kan – åtminstone tillfälligt – få ett visst övertag över storfinansen. Det kan till exempel utnyttjas till att de nationella regeringarna återtar kontrollen över penningflödena över gränserna och därmed korrigerar den demokratiförlust som avregleringarna medfört.
Våren 2007 skrev Torbjörn Tännsjö i Flamman en lång och ganska uppskattande recension av amerikanen David Schweickarts bok ”After Capitalism”. Jag läste boken och tyckte att där fanns många goda idéer. Inte minst eftersom Schweickart kallade sin ekonomi ”kapitalism utan kapitalister”. ”Kapitalism” är nog fortfarande ett starkt varumärke i världen medan ”kapitalister” inte står så högt i kurs i dag. (Mer om Schweickarts idéer i kommande nummer).
Stärkt av denna bok gjorde jag ett utkast till ett upprop till den svenska vänstern med uppmaning till debatt om alternativ ekonomi (se ”Ett gammalt förslag” i detta nummer av Veckobladet). Torbjörn avrådde mig från projektet och därvid blev det.
Du skriver att mina teser om kapitalismen är riktiga men att det visste redan Marx. Sedan övergår du till att presentera Emmanuel Wallersteins världssystemteori. Den är för mig mest en vänstervariant av Huntingtons visioner om regioner på kulturell och religiös bas med en dominerande kärnstat. När du sedan kommer till ämnet EU nämner du att vår europeiska organisation av många i Latinamerika ses som en förebild. Ja visst, även amerikanska progressiva skriver ibland entusiastiskt om hur fint det är i Europa. Vi som bor här påminns dock ständigt om att neoliberal ekonomi är inskriven i den konstitution som dessbättre tack vare irländarna ännu inte blivit lag.
Vidare i din text: ”Vid stora historiska skred är det viktigt att vi arbetar i den riktning verkligheten utvisar”. Jag har funderat en del över hur detta märkliga påstående skall tolkas. Kan det vara så, Gunnar, att verklighetens riktning i dag pekar mot förstatligande av banker, till och med i USA? Fortsättningen på ”verklighetens riktning” är kanske förstatligande av Swedish Match som har en belåning på 100 procent av bolagskapitalet. Och turen kommer kanske till andra svenska storindustrier vars vinster till stor del kommit från spekulationer på finansmarknaden som kan ge bakslag nu.
Du skriver att EU ”redan är världsledande beträffande miljöpolitiken”. Men skall vi verkligen ställa upp på Reinfeldts tal om att vi redan nått alla tänkbara klimatmål och egentligen inte behöver göra någonting som kan vara besvärligt. Visst, Sverige rankas högt i världen när det gäller miljöskydd och har haft ekonomisk tillväxt utan ökade koldioxidutsläpp. (Det tycks dock inte gälla innevarande år då utsläppen ökat). Men det positiva gäller endast vår produktion. Enligt World Wildlife Foundation, WWF, hör Sverige till de värsta miljöbovarna när det gäller vår konsumtion. Bara fyra länder i världen – USA, Australien, Kuwait och Saudiarabien – förbrukar mer ändliga resurser och släpper ut mer koldioxid per capita än Sverige. Så där hör vi också till de världsledande. Ett exempel på vår överkonsumtion är det jag nämnde i etanolbrev 7. För produktion av vår livsmedelskonsumtion, till stor del importerad, krävs en landyta som är tio gånger vår nuvarande odlade areal (för närvarande omkring 2 miljoner hektar). Om den energi som krävs i livsmedelsprocessen från jord till bord skulle hämtas ur biomassa skulle landytan behöva vara fyrtio gånger den nuvarande. Kapitalismens konsumism är det största hotet mot miljön.
Sedan skriver du: ”För oss svenskar gäller att förvalta vår stat och vår miljö”.
Här framstår du som en sann patriot av nästan amerikanskt snitt. Men skall inte Sverige efter att så länge ha varit en ”liten men aggressiv imperialistisk stat” även bry sig litet om den övriga världens välfärd och miljö.
Du avslutar med: ”Ända ned i kommunalpolitiken och överallt där människor verkar gäller det att tänka ut helt nya perspektiv”. Absolut, det är det jag försöker göra.
Du nämner några personer som sedan lång tid förutsett den nuvarande krisen. Själv började jag för drygt två år sedan inse vartåt det barkade i världsekonomin. Vid den tiden hade jag läst mycket om den ekonomiska ojämlikhetens destruktiva effekter på folkhälsa och samhällsklimat. Sedan kom insikten om hur den ekonomiska ojämlikhet på individnivå som är en följd av globaliseringens avregleringar, skapat en obalans i världsekonomin på grund av för låg ”global aggregate demand”. Världsekonomin fungerar då bara om en sektor (USA i dag) tillåts eller tvingas att konsumera utan att producera, vilket i längden är ohållbart. Det är möjligt att Marx förutsett detta i sina skrifter men det som är viktigt nu är att vi har kunskaper baserade på fakta. Jämlikhetskravet kan därför i dag få en helt annan tyngd än när jämlikhet ses enbart som en fråga om rättvisa. Det har som bekant varit svårt att komma överens om vad som menas med rättvisa.
Det verkar nu alltmer sannolikt att finanskrisen kommer att följas av en långvarig ekonomisk depression. Det blir svåra år för många men också förutsättningar för radikala förändringar. Politiker kan – åtminstone tillfälligt – få ett visst övertag över storfinansen. Det kan till exempel utnyttjas till att de nationella regeringarna återtar kontrollen över penningflödena över gränserna och därmed korrigerar den demokratiförlust som avregleringarna medfört.
Våren 2007 skrev Torbjörn Tännsjö i Flamman en lång och ganska uppskattande recension av amerikanen David Schweickarts bok ”After Capitalism”. Jag läste boken och tyckte att där fanns många goda idéer. Inte minst eftersom Schweickart kallade sin ekonomi ”kapitalism utan kapitalister”. ”Kapitalism” är nog fortfarande ett starkt varumärke i världen medan ”kapitalister” inte står så högt i kurs i dag. (Mer om Schweickarts idéer i kommande nummer).
Stärkt av denna bok gjorde jag ett utkast till ett upprop till den svenska vänstern med uppmaning till debatt om alternativ ekonomi (se ”Ett gammalt förslag” i detta nummer av Veckobladet). Torbjörn avrådde mig från projektet och därvid blev det.
Du skriver att mina teser om kapitalismen är riktiga men att det visste redan Marx. Sedan övergår du till att presentera Emmanuel Wallersteins världssystemteori. Den är för mig mest en vänstervariant av Huntingtons visioner om regioner på kulturell och religiös bas med en dominerande kärnstat. När du sedan kommer till ämnet EU nämner du att vår europeiska organisation av många i Latinamerika ses som en förebild. Ja visst, även amerikanska progressiva skriver ibland entusiastiskt om hur fint det är i Europa. Vi som bor här påminns dock ständigt om att neoliberal ekonomi är inskriven i den konstitution som dessbättre tack vare irländarna ännu inte blivit lag.
Vidare i din text: ”Vid stora historiska skred är det viktigt att vi arbetar i den riktning verkligheten utvisar”. Jag har funderat en del över hur detta märkliga påstående skall tolkas. Kan det vara så, Gunnar, att verklighetens riktning i dag pekar mot förstatligande av banker, till och med i USA? Fortsättningen på ”verklighetens riktning” är kanske förstatligande av Swedish Match som har en belåning på 100 procent av bolagskapitalet. Och turen kommer kanske till andra svenska storindustrier vars vinster till stor del kommit från spekulationer på finansmarknaden som kan ge bakslag nu.
Du skriver att EU ”redan är världsledande beträffande miljöpolitiken”. Men skall vi verkligen ställa upp på Reinfeldts tal om att vi redan nått alla tänkbara klimatmål och egentligen inte behöver göra någonting som kan vara besvärligt. Visst, Sverige rankas högt i världen när det gäller miljöskydd och har haft ekonomisk tillväxt utan ökade koldioxidutsläpp. (Det tycks dock inte gälla innevarande år då utsläppen ökat). Men det positiva gäller endast vår produktion. Enligt World Wildlife Foundation, WWF, hör Sverige till de värsta miljöbovarna när det gäller vår konsumtion. Bara fyra länder i världen – USA, Australien, Kuwait och Saudiarabien – förbrukar mer ändliga resurser och släpper ut mer koldioxid per capita än Sverige. Så där hör vi också till de världsledande. Ett exempel på vår överkonsumtion är det jag nämnde i etanolbrev 7. För produktion av vår livsmedelskonsumtion, till stor del importerad, krävs en landyta som är tio gånger vår nuvarande odlade areal (för närvarande omkring 2 miljoner hektar). Om den energi som krävs i livsmedelsprocessen från jord till bord skulle hämtas ur biomassa skulle landytan behöva vara fyrtio gånger den nuvarande. Kapitalismens konsumism är det största hotet mot miljön.
Sedan skriver du: ”För oss svenskar gäller att förvalta vår stat och vår miljö”.
Här framstår du som en sann patriot av nästan amerikanskt snitt. Men skall inte Sverige efter att så länge ha varit en ”liten men aggressiv imperialistisk stat” även bry sig litet om den övriga världens välfärd och miljö.
Du avslutar med: ”Ända ned i kommunalpolitiken och överallt där människor verkar gäller det att tänka ut helt nya perspektiv”. Absolut, det är det jag försöker göra.
Den ekonomiska krisen ur ett långt perspektiv
av Gunnar Stensson
Vi är på väg in i en världsomfattande depression med arbetslöshet nästan överallt. Den kan ta formen av en deflation eller en inflation. I båda fallen drabbas de vanliga människorna, men inflationen är farligast. Så bedömer Immanuel Wallersteins utvecklingen i en arikel den 15 oktober.
Vad utlöste krisen? Är det bostadslånen? Eller är det oljespekulationerna? Att söka svar på sådana frågor är att låta sig förblindas av det korta perspektivets damm, som Fernand Braudel kallade det. För att förstå vad som sker måste vi i stället studera ekonomins medellånga och långsiktiga cykliska svängningar.
Vändpunkt för USA och det kapitalistiska systemet
USA inledde sin uppgång till världshegemoni 1873, uppnådde full dominans 1945 och har sedan långsamt försvagats från 1970-talet. George Bushs dårskaper har omvandlat en långsam nedgång till ett brant fall. Vi är nu bortom varje antydan till amerikansk hegemoni.
Vi har inträtt i en multipolär värld. USA är alltjämt en stark makt, kanske den starkaste, men dess fall jämfört med andra makter kommer att fortsätta de närmaste decennierna.
Kondratiev-cykeln är en svängningsrörelse för produktion och prisnivå med en periodlängd på 50-60 år. En av dess faser motsvarar den ekonomiska situation vi befunnit oss i sedan 1970-talet.
Vinsten från de tidigare mest lönsamma produktionsområdena sjunker. Produktionen flyttar då från centrum till andra delar av världssystemet för att kompensera den sjunkande vinsten med lägre produktionskostnader. Det är därför arbetena försvinner från Detroit och Essen samtidigt som tillverkningen växer i Kina, Indien och Brasilien. Kapitalister som eftersträvar extra stora vinster flyttar sin verksamhet till finanssektorn.
Nu har spekulationsbubblan brustit. Det har dröjt länge eftersom Fed i USA, Internationella valutafonden och deras partners i Västeuropa och Japan med olika åtgärder lyckats förhindra att det skett vid tidigare kriser. Men det går inte hur länge som helst.
Det kapitalistiska systemet kan ha nått en vändpunkt. De tre baskostnaderna för kapitalistisk produktion – personal, inputs och skatter – har under hela den kapitalistiska epoken stigit. Idag är omöjligt att uppnå de stora vinster som alltid varit en förutsättning för betydande kapitalistisk ackumulation. Vad händer då?
Kampen om den nya världsordningen
Den omedelbara konsekvensen är kaotisk turbulens, något som vi upplever nu och kommer fortsätta att uppleva de närmaste 20-50 åren. När alla kämpar på alla sätt för sitt eget omedelbara bästa kommer en ny ordning att framträda. Vi kan med säkerhet fastslå att det nuvarande systemet inte kommer att överleva.
Förr eller senare kommer ett nytt system inrättas. Det kommer inte att vara ett kapitalistiskt system utan ett nytt som antingen är mycket värre (mer polariserande och hierarkiskt) eller mycket bättre (mer demokratiskt och jämlikt) än det kapitalistiska systemet. Valet av nytt system är vår tids viktigaste kamp.
Den närmaste tiden
På kort sikt är det uppenbart vad som sker överallt. Vi är på väg in i en protektionistisk värld (globaliseringen kan vi glömma). Regeringarna kommer att ingripa mycket mer direkt i produktionen. Till och med regeringarna i USA och Storbritannien nationaliserar bankerna och de döende storindustrierna. Vi får en regeringsledd omfördelning som antigen kan ta sig vänsterliberala och socialdemokratiska former eller högerextrema, auktoritära.
Och vi är på väg in i en akut social situation inom samhällena när alla slåss om den allt mindre kakan. Det är knappast någon vacker utsikt, på kort sikt.
Andra röster
Ungefär så beskriver Immanuel Wallerstein världsläget. Skevheter och missförstånd i texten får jag ta ansvar för.
Göran Greider brukar kritisera Wallersteins determinism. Utvecklingen kan förefalla förutbestämd. Samma invändning har riktats mot marxismen. Men som vi nyss sett beskriver Wallerstein de närmaste decennierna som en period av kamp mellan ett demokratiskt jämlikt system och ett högerextremistiskt auktoritärt. Den kampen är redan inledd men långt ifrån avgjord.
Wallerstein är långt ifrån ensam om sina slutsatser. Den amerikanske historikern Paul Kennedy publicerade 1988 The Rise and Fall of the Great Powers. Economic change and military conflict from 1500 to 2000. Ekonomisk förändring och väpnad konflikt alltså. Han beskriver hur hegemonin i världen förskjutits genom seklerna tills den på 1900-talet hamnade i USA. Han beskriver också hur USA liksom tidigare världsmakter tänjt sin förmåga över bristningsgränsen. Uppgiften för de amerikanska ledarna är nu, enligt Paul Kennedy, att hantera USAs relativa försvagning så att den sker långsamt och fredligt på vägen från ett unipolärt till ett multipolärt system.
Om man ser till USAs landmassa, folkmängd, naturtillgångar och andra ekonomiska resurser vore det naturliga att USA förfogade över ungefär 16 till 18 procent av världsekonomin och motsvarande politiska makt.
Paul Kennedy gjorde sin analys för mer än 20 år sedan, före Sovjetunionens upplösning.
Verklighet och teori samstämmiga
Som de välinformerade vb-läsarna vet motsvarar Gabor Steingarts analys i Välståndskriget till punkt och pricka Wallersteins redogörelse för vad som sker under den del av Kondratiev-cykeln där vi just nu befinner oss.
Steingart visar hur konsumenterna i sin jakt på billiga asiatiska varor ökar arbetslösheten och pressar ned lönerna i Europa och USA. Steingarts bok är helt enkelt en detaljerad beskrivning av samma förlopp som Wallerstein förklarat teoretiskt, ett förlopp med utflyttande industrier och ökande arbetslöshet i det gamla kärnområdet med sämre levnadsvillkor som följd. Världshegemonin överförs från USA till Asien.
Exemplet Kina
Gabor Steingart tecknar en förfärande bild av situationen i Kina, en bild som väl motsvarar Wallersteins varning för risken att det nya världssystemet ska utvecklas i högerextrem och auktoritär riktning: En extrem och växande klyfta mellan de mycket rika och de ofattbart fattiga. En obegränsad tillgång till billig arbetskraft. En så gott som total avsaknad av socialt skyddsnät. En stat inriktad på att skydda ett näringsliv, som i allt större utsträckning är privatiserat. En fullständigt hänsynslös exploatering av miljön.
Vad utlöste krisen? Är det bostadslånen? Eller är det oljespekulationerna? Att söka svar på sådana frågor är att låta sig förblindas av det korta perspektivets damm, som Fernand Braudel kallade det. För att förstå vad som sker måste vi i stället studera ekonomins medellånga och långsiktiga cykliska svängningar.
Vändpunkt för USA och det kapitalistiska systemet
USA inledde sin uppgång till världshegemoni 1873, uppnådde full dominans 1945 och har sedan långsamt försvagats från 1970-talet. George Bushs dårskaper har omvandlat en långsam nedgång till ett brant fall. Vi är nu bortom varje antydan till amerikansk hegemoni.
Vi har inträtt i en multipolär värld. USA är alltjämt en stark makt, kanske den starkaste, men dess fall jämfört med andra makter kommer att fortsätta de närmaste decennierna.
Kondratiev-cykeln är en svängningsrörelse för produktion och prisnivå med en periodlängd på 50-60 år. En av dess faser motsvarar den ekonomiska situation vi befunnit oss i sedan 1970-talet.
Vinsten från de tidigare mest lönsamma produktionsområdena sjunker. Produktionen flyttar då från centrum till andra delar av världssystemet för att kompensera den sjunkande vinsten med lägre produktionskostnader. Det är därför arbetena försvinner från Detroit och Essen samtidigt som tillverkningen växer i Kina, Indien och Brasilien. Kapitalister som eftersträvar extra stora vinster flyttar sin verksamhet till finanssektorn.
Nu har spekulationsbubblan brustit. Det har dröjt länge eftersom Fed i USA, Internationella valutafonden och deras partners i Västeuropa och Japan med olika åtgärder lyckats förhindra att det skett vid tidigare kriser. Men det går inte hur länge som helst.
Det kapitalistiska systemet kan ha nått en vändpunkt. De tre baskostnaderna för kapitalistisk produktion – personal, inputs och skatter – har under hela den kapitalistiska epoken stigit. Idag är omöjligt att uppnå de stora vinster som alltid varit en förutsättning för betydande kapitalistisk ackumulation. Vad händer då?
Kampen om den nya världsordningen
Den omedelbara konsekvensen är kaotisk turbulens, något som vi upplever nu och kommer fortsätta att uppleva de närmaste 20-50 åren. När alla kämpar på alla sätt för sitt eget omedelbara bästa kommer en ny ordning att framträda. Vi kan med säkerhet fastslå att det nuvarande systemet inte kommer att överleva.
Förr eller senare kommer ett nytt system inrättas. Det kommer inte att vara ett kapitalistiskt system utan ett nytt som antingen är mycket värre (mer polariserande och hierarkiskt) eller mycket bättre (mer demokratiskt och jämlikt) än det kapitalistiska systemet. Valet av nytt system är vår tids viktigaste kamp.
Den närmaste tiden
På kort sikt är det uppenbart vad som sker överallt. Vi är på väg in i en protektionistisk värld (globaliseringen kan vi glömma). Regeringarna kommer att ingripa mycket mer direkt i produktionen. Till och med regeringarna i USA och Storbritannien nationaliserar bankerna och de döende storindustrierna. Vi får en regeringsledd omfördelning som antigen kan ta sig vänsterliberala och socialdemokratiska former eller högerextrema, auktoritära.
Och vi är på väg in i en akut social situation inom samhällena när alla slåss om den allt mindre kakan. Det är knappast någon vacker utsikt, på kort sikt.
Andra röster
Ungefär så beskriver Immanuel Wallerstein världsläget. Skevheter och missförstånd i texten får jag ta ansvar för.
Göran Greider brukar kritisera Wallersteins determinism. Utvecklingen kan förefalla förutbestämd. Samma invändning har riktats mot marxismen. Men som vi nyss sett beskriver Wallerstein de närmaste decennierna som en period av kamp mellan ett demokratiskt jämlikt system och ett högerextremistiskt auktoritärt. Den kampen är redan inledd men långt ifrån avgjord.
Wallerstein är långt ifrån ensam om sina slutsatser. Den amerikanske historikern Paul Kennedy publicerade 1988 The Rise and Fall of the Great Powers. Economic change and military conflict from 1500 to 2000. Ekonomisk förändring och väpnad konflikt alltså. Han beskriver hur hegemonin i världen förskjutits genom seklerna tills den på 1900-talet hamnade i USA. Han beskriver också hur USA liksom tidigare världsmakter tänjt sin förmåga över bristningsgränsen. Uppgiften för de amerikanska ledarna är nu, enligt Paul Kennedy, att hantera USAs relativa försvagning så att den sker långsamt och fredligt på vägen från ett unipolärt till ett multipolärt system.
Om man ser till USAs landmassa, folkmängd, naturtillgångar och andra ekonomiska resurser vore det naturliga att USA förfogade över ungefär 16 till 18 procent av världsekonomin och motsvarande politiska makt.
Paul Kennedy gjorde sin analys för mer än 20 år sedan, före Sovjetunionens upplösning.
Verklighet och teori samstämmiga
Som de välinformerade vb-läsarna vet motsvarar Gabor Steingarts analys i Välståndskriget till punkt och pricka Wallersteins redogörelse för vad som sker under den del av Kondratiev-cykeln där vi just nu befinner oss.
Steingart visar hur konsumenterna i sin jakt på billiga asiatiska varor ökar arbetslösheten och pressar ned lönerna i Europa och USA. Steingarts bok är helt enkelt en detaljerad beskrivning av samma förlopp som Wallerstein förklarat teoretiskt, ett förlopp med utflyttande industrier och ökande arbetslöshet i det gamla kärnområdet med sämre levnadsvillkor som följd. Världshegemonin överförs från USA till Asien.
Exemplet Kina
Gabor Steingart tecknar en förfärande bild av situationen i Kina, en bild som väl motsvarar Wallersteins varning för risken att det nya världssystemet ska utvecklas i högerextrem och auktoritär riktning: En extrem och växande klyfta mellan de mycket rika och de ofattbart fattiga. En obegränsad tillgång till billig arbetskraft. En så gott som total avsaknad av socialt skyddsnät. En stat inriktad på att skydda ett näringsliv, som i allt större utsträckning är privatiserat. En fullständigt hänsynslös exploatering av miljön.
Alternativ ekonomi
av Erik Kågström
Sedan en tid har jag skissat på ett upprop till den svenska vänstern där jag manar till debatt om en ny social ekonomi som bättre än den nuvarande kapitalistiska marknadsekonomin kan tillgodose mänsklighetens behov. En första uppgift i en sådan debatt skulle kunna vara att undersöka om kapitalismen kan fungera utan tillväxt. När Torbjörn Tännsjö fick ta del av utkastet tyckte han att man inte kan starta en debatt med så dystra förutsättningar som en krympande ekonomi och eventuell ekonomisk depression. Den Thatcherska rumpan tycks vila tungt över den ekonomiska debatten med sitt TINA – ”There Is No Alternative”. Och borgerliga media har varit framgångsrika med att förknippa socialistisk ekonomi och kommunism med det totalitära systemet i Sovjetunionen. Någon publikation i Sverige borde väl ändå ha intresse av att öppna sina spalter för en sådan debatt. Mitt utkast ser ut så här:
Upprop till den svenska vänstern
Internationellt finns en debatt om alternativ till den nuvarande kapitalistiska marknadsekonomin. Det märker man inte mycket av i svenska media. Vi är många inom vänstern och miljörörelsen som talar föraktfullt om kapitalismens ”tillväxtfilosofi” och om ”slit-och-släng-ekonomin”. Men det kapitalistiska ekonomiska systemet fungerar förmodligen inte utan tillväxt. Vi som är kritiska mot detta system har ett ansvar att formulera ett ekonomiskt system som fungerar även vid nolltillväxt och i en krympande ekonomi. Och det är kanske vad som krävs i en framtid när den begränsade tillgången till energi eller andra basresurser, kanske under lång tid, helt enkelt inte möjliggör ekonomisk tillväxt. I varje fall inte i den nuvarande betydelsen av begreppet där konsumtion av prylar är viktigare än livskvalitet.
En ny ”social” ekonomi som ersätter den hittills på många sätt så framgångsrika kapitalistiska marknadsekonomin måste uppfylla vissa villkor.
1. Den skall vara förenlig med demokrati
2. Den skall fungera vid ekonomisk tillväxt såväl som vid nolltillväxt och krympande ekonomi. Med fungera avses att samhället skall fortsätta att fungera utan den massarbetslöshet och de massiva kapitalöverföringar från fattiga till rika som alltid inträtt vid en långvarig ekonomisk depression, med risk för totalitära lösningar. En sänkt konsumtionsnivå skall fördelas lika för alla.
3. Den skall vara förenlig med full sysselsättning och inte som nu kräva en 4-5-procentig arbetslöshet..
4. Den skall vara förenlig med rimlig ekonomisk jämlikhet.
5. Dess grundläggande principer skall kunna tillämpas på global nivå.
6. Den skall vara förenlig med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
7. Den skall vara förenlig med en ekologiskt hållbar utveckling.
Det gäller att förutsättningslöst och odogmatiskt ta vara på de erfarenheter som gjorts av tidigare ekonomiska system och se vad som fungerat bäst och som kan användas i en ny social ekonomi. Tills vidare får det väl betraktas som en virtuell ekonomi eftersom den inte i dagens läge kan ligga till grund för förslag i parlamentariska församlingar. Först om och när folkflertalet inser att den nuvarande kapitalistiska marknadsekonomin inte är en lösning på mänsklighetens problem kan en tillämpning av denna nya sociala ekonomi bli aktuell för tillämpning. Det är angeläget att ha en beredskap för en sådan situation. En alternativ ekonomi kan också vara ett argument mot högerextremistiska element som utnyttjar bristerna i den nuvarande ekonomin för sina syften. Hittills har vänstern inte haft något bra alternativ att erbjuda de samhällsskikt som drabbats hårdast av den neoliberala ekonomin och därför i sin frustration sökt sig till högeropportunistiska organisationer.
Utvecklingen i Latinamerika visar att när folket inser bristerna i den nyliberala kapitalismen så söker man andra vägar. Kapitalismen har dock varit så överlägset andra ekonomiska system när det gäller att skapa ekonomisk utveckling och välstånd att allmänhetens tilltro till detta system än så länge sitter djupt. Men det kan vara så att kapitalismen haft sin tid och att framtiden kräver något annat.
Den tidning eller de tidningar som vill öppna sina spalter för en debatt om en alternativ ekonomi lär få stor uppmärksamhet. Skulle inte vanliga media visa intresse så finns internet.
Publikationer som skulle kunna ligga till grund för en svensk debatt om en alternativ ekonomi är t ex David Helds förslag om ett globalt socialdemokratiskt kontrakt, David Schweickarts vision om en kapitalism utan kapitalister i ”After Capitalism”, ”The case for socialism” av Alan Maass, Michael Alberts deltagarekonomi i ”Parecon, livet efter kapitalismen”, Peter Barnes ”Capitalism 3.0, A guide to reclaiming the commons”.
Tacksam för kommentarer
Upprop till den svenska vänstern
Internationellt finns en debatt om alternativ till den nuvarande kapitalistiska marknadsekonomin. Det märker man inte mycket av i svenska media. Vi är många inom vänstern och miljörörelsen som talar föraktfullt om kapitalismens ”tillväxtfilosofi” och om ”slit-och-släng-ekonomin”. Men det kapitalistiska ekonomiska systemet fungerar förmodligen inte utan tillväxt. Vi som är kritiska mot detta system har ett ansvar att formulera ett ekonomiskt system som fungerar även vid nolltillväxt och i en krympande ekonomi. Och det är kanske vad som krävs i en framtid när den begränsade tillgången till energi eller andra basresurser, kanske under lång tid, helt enkelt inte möjliggör ekonomisk tillväxt. I varje fall inte i den nuvarande betydelsen av begreppet där konsumtion av prylar är viktigare än livskvalitet.
En ny ”social” ekonomi som ersätter den hittills på många sätt så framgångsrika kapitalistiska marknadsekonomin måste uppfylla vissa villkor.
1. Den skall vara förenlig med demokrati
2. Den skall fungera vid ekonomisk tillväxt såväl som vid nolltillväxt och krympande ekonomi. Med fungera avses att samhället skall fortsätta att fungera utan den massarbetslöshet och de massiva kapitalöverföringar från fattiga till rika som alltid inträtt vid en långvarig ekonomisk depression, med risk för totalitära lösningar. En sänkt konsumtionsnivå skall fördelas lika för alla.
3. Den skall vara förenlig med full sysselsättning och inte som nu kräva en 4-5-procentig arbetslöshet..
4. Den skall vara förenlig med rimlig ekonomisk jämlikhet.
5. Dess grundläggande principer skall kunna tillämpas på global nivå.
6. Den skall vara förenlig med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
7. Den skall vara förenlig med en ekologiskt hållbar utveckling.
Det gäller att förutsättningslöst och odogmatiskt ta vara på de erfarenheter som gjorts av tidigare ekonomiska system och se vad som fungerat bäst och som kan användas i en ny social ekonomi. Tills vidare får det väl betraktas som en virtuell ekonomi eftersom den inte i dagens läge kan ligga till grund för förslag i parlamentariska församlingar. Först om och när folkflertalet inser att den nuvarande kapitalistiska marknadsekonomin inte är en lösning på mänsklighetens problem kan en tillämpning av denna nya sociala ekonomi bli aktuell för tillämpning. Det är angeläget att ha en beredskap för en sådan situation. En alternativ ekonomi kan också vara ett argument mot högerextremistiska element som utnyttjar bristerna i den nuvarande ekonomin för sina syften. Hittills har vänstern inte haft något bra alternativ att erbjuda de samhällsskikt som drabbats hårdast av den neoliberala ekonomin och därför i sin frustration sökt sig till högeropportunistiska organisationer.
Utvecklingen i Latinamerika visar att när folket inser bristerna i den nyliberala kapitalismen så söker man andra vägar. Kapitalismen har dock varit så överlägset andra ekonomiska system när det gäller att skapa ekonomisk utveckling och välstånd att allmänhetens tilltro till detta system än så länge sitter djupt. Men det kan vara så att kapitalismen haft sin tid och att framtiden kräver något annat.
Den tidning eller de tidningar som vill öppna sina spalter för en debatt om en alternativ ekonomi lär få stor uppmärksamhet. Skulle inte vanliga media visa intresse så finns internet.
Publikationer som skulle kunna ligga till grund för en svensk debatt om en alternativ ekonomi är t ex David Helds förslag om ett globalt socialdemokratiskt kontrakt, David Schweickarts vision om en kapitalism utan kapitalister i ”After Capitalism”, ”The case for socialism” av Alan Maass, Michael Alberts deltagarekonomi i ”Parecon, livet efter kapitalismen”, Peter Barnes ”Capitalism 3.0, A guide to reclaiming the commons”.
Tacksam för kommentarer
Överklagande från Klostergårdens byalag
Till Regeringskansliet
Miljödepartementet
Enheten för förvaltningsärenden
Handläggare Lina Oskarsson
Diarienummer: M2008/3297/F/P
Komplettering till överklagande i fråga om detaljplan för Klostergården 2:6 m.fl. i Lund, Lunds kommun.
Lövskog, parkmark och vattendrag är sällsynta i det snabbt växande Lund mitt på den skånska slätten. Men i södra Lund finns ett område som är till glädje inte bara för de närboende i stadsdelen Klostergården utan för hela befolkningen. Det är Sankt Lars-parken väster om Malmövägen med Höjeådalen som sträcker sig förbi Källby och under järnvägen förbi da fågelrika dammarna bort till Värpinge, en smal kil av naturmark, skyddad genom att vara en dal med rik vegetation.
Skyddet av detta naturområde är en av huvuduppgifterna för Klostergårdens byalag. Som i alla stadsnära naturområden kräver detta en ständig kamp mot utbyggnader, trafik och andra ingrepp som förminskar den redan lilla arealen naturmark. Behovet uppmärksammades redan i en redovisning av landstinget 1971, som då var ägare till Sankt Lars sjukhus med den nu snart hundrafemtioåriga Sankt Lars-parken.
Parken privatiserades 1998. Vid den tiden fanns planer att omvandla området till en spa-anläggning med hotell. Byalaget förde en beslutsam kamp för att förhindra att parken på det sättet privatiserades.
När detaljplanen för Klostergården 2:6 presenterades 2005 var Klostergårdens byalag på många punkter nöjd med planen. Men det fanns en del som var oacceptabel: i den del av parken där Barn och ungdomspsykologiska institutionen ligger planerades en ny stadsdel. För att bygga den nya stadsdelen planerade byggnadsnämnden att hyvla bort den pilevall som avgränsade markområdet från bostäderna norr om den och från ängsmarken väster om den.
Klostergårdens byalag motsatte sig inte att det byggdes bostäder men motsatte sig att pilevallen schaktades bort och invände mot den alltför höga exploateringsgraden. Vi fick starkt medhåll av den allmänna opinionen under en mer än tvåårig kampanj som innefattade möten, insändare och en namninsamling på Klostergården där 1000 boende stödde oss. Samtliga partier i fullmäktige utom moderaterna och socialdemokraterna stödde våra krav.
Särskilt de boende i fastigheterna omedelbart norr om den tilltänkta nya stadsdelen kände ett starkt hot. Deras bostäder vette mot den äng och den lummiga pilevall som skulle schaktas bort för att ge rum åt fyravåningshus. De stod inför förvandlingen av en rik natur med näktergalar och koltrastar till en förortsgata med höga tegelvillor.
Inför den här kompletteringen av överklagandet har jag samlat in ett stort antal fullmakter från de oroliga familjer som bor i området. Somliga har tillfogat kommentarer.
I samband med byggnadsnämndens sammanträde den 6 december 2006 lämnade vi in de 1000 namn som insamlats till byggnadsnämndens dåvarande ordförande Gunnar Jönsson. Bevakningen från massmedia var stor.
Beslutet den 14 juni 2007 blev att fullmäktige antog planen. Partipiskorna ven över socialdemokratiska och moderata representanter nästan på samma sätt som i FRA-debatten. En ekonomisk överenskommelse med fastighetsbolaget Kungsleden stod på spel.
Under de två år som gått sedan byggnadsnämnden fattade sitt ödesdigra beslut har södra Lund vuxit med nya stora stadsdelar. Samtidigt har synen på bevarandet av de grönområden som finns blivit en annan. Idag skulle man kanske ifrågasätta om det över huvud taget byggdes i BUP-området. När vi accepterade viss utbyggnad grundade det sig på att där redan fanns en byggnad, Barn och ungdomspsykologiska kliniken. Den skulle rivas och vi menade att det var rimligt att bygga där om man tog hänsyn till den närliggande naturen
Klostergårdens byalag
Byalaget har varit aktivt i 40 år och på många sätt bidragit till att forma Klostergården. Vi har förhindrat att en fyrfilig väg byggdes mellan Klostergården och Sankt Lars, vi har stoppat bygget av ett ICA-Maxi som skulle ha utarmat vårt centrum. Vi har förmått Åkerlund och Rausing att begränsa utsläppen av cancerogena gaser.
Vi håller regelbundna månadssammanträden som är öppna för alla i Kultur och fritidsnämndens lokal i Klostergårdens centrum (ibland i församlingshemmet Helgeandsgården), svarar regelmässigt på kommunens remisser, avger egna skrivelser osv. Under 2008 har vi bland annat uttalat oss om planen får renoveringen av Klostergårdsfältet, evenemangshallen på Klostergårdens idrottsplats, byggandet av det så kallade Holmenkollenhuset med 450 lägenheter (som vi gillar eftersom det är en förtätning som inte inkräktar på naturen) och bevarandet av det gröna stråket, även benämnt Källbyvägen.
Som framgår av Program för Klostergårdens byalag är vi en ideell, politiskt och religiöst oberoende förening som har varit verksam för att främja miljön och de boende i Klostergården sedan 1970-talet. Vår verksamhet finns dokumenterad i ett antal pärmar i Klostergårdens stadsdelbibliotek i centrum.
Vid ett extra årsmöte 9 juni 2008 antog vi program och stadgar för vår fortsatta verksamhet. Av protokollen framgår att jag som firmatecknare är berättigad att företräda Klostergårdens byalag.
I en mapp har jag samlat fullmakter från de boende i fastigheterna Sunnanväg 209, 211, 213, 214, 215, 217, 219, 223, 225, 227, 229, 233, 235 och 237, som direkt skadas miljömässigt och ekonomiskt om detaljplanen förverkligas. Många av dem har valt att bo där just på grund av naturen.
För att dokumentera att även Klostergårdsbor som får utsikten från sina fönster förfulad eller som får vistelsen i naturområdet störd är angelägna bifogar jag också några få fullmakter från dem som bor på andra gator i Klostergården. Egentligen borde jag tillfogat några namn från stadsdelarna Margretetorp och Järnåkra också eftersom de också är berörda, även om de ligger utanför byalagets verksamhetsområde. Visserligen avrådde Du mig, eftersom de inte var relevanta för den juridiska bedömningen, men det är viktigt att dokumentera ett allmänt stämningsläge.
Vi är många sakägare som bedömer att det är av yttersta vikt att detaljplanen stoppas i den del som handlar om att schakta bort pilevallen, bygga för stora hus och utbreda den nya förstaden i naturområdet!
Lund den 13 oktober 2008-10-13
För Klostergårdens byalag
Gunnar Stensson
Miljödepartementet
Enheten för förvaltningsärenden
Handläggare Lina Oskarsson
Diarienummer: M2008/3297/F/P
Komplettering till överklagande i fråga om detaljplan för Klostergården 2:6 m.fl. i Lund, Lunds kommun.
Lövskog, parkmark och vattendrag är sällsynta i det snabbt växande Lund mitt på den skånska slätten. Men i södra Lund finns ett område som är till glädje inte bara för de närboende i stadsdelen Klostergården utan för hela befolkningen. Det är Sankt Lars-parken väster om Malmövägen med Höjeådalen som sträcker sig förbi Källby och under järnvägen förbi da fågelrika dammarna bort till Värpinge, en smal kil av naturmark, skyddad genom att vara en dal med rik vegetation.
Skyddet av detta naturområde är en av huvuduppgifterna för Klostergårdens byalag. Som i alla stadsnära naturområden kräver detta en ständig kamp mot utbyggnader, trafik och andra ingrepp som förminskar den redan lilla arealen naturmark. Behovet uppmärksammades redan i en redovisning av landstinget 1971, som då var ägare till Sankt Lars sjukhus med den nu snart hundrafemtioåriga Sankt Lars-parken.
Parken privatiserades 1998. Vid den tiden fanns planer att omvandla området till en spa-anläggning med hotell. Byalaget förde en beslutsam kamp för att förhindra att parken på det sättet privatiserades.
När detaljplanen för Klostergården 2:6 presenterades 2005 var Klostergårdens byalag på många punkter nöjd med planen. Men det fanns en del som var oacceptabel: i den del av parken där Barn och ungdomspsykologiska institutionen ligger planerades en ny stadsdel. För att bygga den nya stadsdelen planerade byggnadsnämnden att hyvla bort den pilevall som avgränsade markområdet från bostäderna norr om den och från ängsmarken väster om den.
Klostergårdens byalag motsatte sig inte att det byggdes bostäder men motsatte sig att pilevallen schaktades bort och invände mot den alltför höga exploateringsgraden. Vi fick starkt medhåll av den allmänna opinionen under en mer än tvåårig kampanj som innefattade möten, insändare och en namninsamling på Klostergården där 1000 boende stödde oss. Samtliga partier i fullmäktige utom moderaterna och socialdemokraterna stödde våra krav.
Särskilt de boende i fastigheterna omedelbart norr om den tilltänkta nya stadsdelen kände ett starkt hot. Deras bostäder vette mot den äng och den lummiga pilevall som skulle schaktas bort för att ge rum åt fyravåningshus. De stod inför förvandlingen av en rik natur med näktergalar och koltrastar till en förortsgata med höga tegelvillor.
Inför den här kompletteringen av överklagandet har jag samlat in ett stort antal fullmakter från de oroliga familjer som bor i området. Somliga har tillfogat kommentarer.
I samband med byggnadsnämndens sammanträde den 6 december 2006 lämnade vi in de 1000 namn som insamlats till byggnadsnämndens dåvarande ordförande Gunnar Jönsson. Bevakningen från massmedia var stor.
Beslutet den 14 juni 2007 blev att fullmäktige antog planen. Partipiskorna ven över socialdemokratiska och moderata representanter nästan på samma sätt som i FRA-debatten. En ekonomisk överenskommelse med fastighetsbolaget Kungsleden stod på spel.
Under de två år som gått sedan byggnadsnämnden fattade sitt ödesdigra beslut har södra Lund vuxit med nya stora stadsdelar. Samtidigt har synen på bevarandet av de grönområden som finns blivit en annan. Idag skulle man kanske ifrågasätta om det över huvud taget byggdes i BUP-området. När vi accepterade viss utbyggnad grundade det sig på att där redan fanns en byggnad, Barn och ungdomspsykologiska kliniken. Den skulle rivas och vi menade att det var rimligt att bygga där om man tog hänsyn till den närliggande naturen
Klostergårdens byalag
Byalaget har varit aktivt i 40 år och på många sätt bidragit till att forma Klostergården. Vi har förhindrat att en fyrfilig väg byggdes mellan Klostergården och Sankt Lars, vi har stoppat bygget av ett ICA-Maxi som skulle ha utarmat vårt centrum. Vi har förmått Åkerlund och Rausing att begränsa utsläppen av cancerogena gaser.
Vi håller regelbundna månadssammanträden som är öppna för alla i Kultur och fritidsnämndens lokal i Klostergårdens centrum (ibland i församlingshemmet Helgeandsgården), svarar regelmässigt på kommunens remisser, avger egna skrivelser osv. Under 2008 har vi bland annat uttalat oss om planen får renoveringen av Klostergårdsfältet, evenemangshallen på Klostergårdens idrottsplats, byggandet av det så kallade Holmenkollenhuset med 450 lägenheter (som vi gillar eftersom det är en förtätning som inte inkräktar på naturen) och bevarandet av det gröna stråket, även benämnt Källbyvägen.
Som framgår av Program för Klostergårdens byalag är vi en ideell, politiskt och religiöst oberoende förening som har varit verksam för att främja miljön och de boende i Klostergården sedan 1970-talet. Vår verksamhet finns dokumenterad i ett antal pärmar i Klostergårdens stadsdelbibliotek i centrum.
Vid ett extra årsmöte 9 juni 2008 antog vi program och stadgar för vår fortsatta verksamhet. Av protokollen framgår att jag som firmatecknare är berättigad att företräda Klostergårdens byalag.
I en mapp har jag samlat fullmakter från de boende i fastigheterna Sunnanväg 209, 211, 213, 214, 215, 217, 219, 223, 225, 227, 229, 233, 235 och 237, som direkt skadas miljömässigt och ekonomiskt om detaljplanen förverkligas. Många av dem har valt att bo där just på grund av naturen.
För att dokumentera att även Klostergårdsbor som får utsikten från sina fönster förfulad eller som får vistelsen i naturområdet störd är angelägna bifogar jag också några få fullmakter från dem som bor på andra gator i Klostergården. Egentligen borde jag tillfogat några namn från stadsdelarna Margretetorp och Järnåkra också eftersom de också är berörda, även om de ligger utanför byalagets verksamhetsområde. Visserligen avrådde Du mig, eftersom de inte var relevanta för den juridiska bedömningen, men det är viktigt att dokumentera ett allmänt stämningsläge.
Vi är många sakägare som bedömer att det är av yttersta vikt att detaljplanen stoppas i den del som handlar om att schakta bort pilevallen, bygga för stora hus och utbreda den nya förstaden i naturområdet!
Lund den 13 oktober 2008-10-13
För Klostergårdens byalag
Gunnar Stensson
Klostergårdens byalag
En ideell förening för boende på Klostergården i södra Lund
2008-10-09
Kulturtips
ELDKVARN
Picknickteater på Victoria 8-11 oktober kl 19.30
Läs mer
Energikick
En relationskomedi om klimatförändringarna skriven av August Lindmark, utifrån en serie klimatartiklar som författats av Johan Ehrenberg. På Västrahamnteatern 8 oktober - 23 oktober.
Läs mer
Kino - Salome av Strauss
11 oktober kl.19.00, The Metropolitan Opera via satellit på Kino i Lund
Läs mer
Läs om hela kulturcentralens utbud
Nyhet och icke-nyhet
av Göran Persson
Veckans politiska nyhet är att socialdemokraterna siktar på att bilda regering med miljöpartiet efter nästa val. Över detta är min partiledare Lars Ohly så upprörd att han kallar det ”ett historiskt misstag”. Enligt min åsikt så borde han redan förra veckan deklarerat att vänsterpartiet inte längre kan föra seriösa politiska diskussioner med s.
Anledningen till detta är helt enkelt förra veckans icke-nyhet att s vill ratificera Lissabonfördraget utan att villkora detta med garantier för att man kan bevara de svenska arbetsmarknadsreglerna. Efter att s accepterat ett uttunnande av det offentliga inflytandet i Sverige under många år av privatiseringar, avregleringar och försämrad välfärd så är arbetsmarknadsreglerna snart det enda som finns kvar av den vanlige löntagarens skyddsnät mot en allt girigare kapitalism. Detta är dessutom ett område där oppositionen kunde haft makt, om en samlad opposition i riksdagen sagt nej så hade Sverige inte kunnat ratificera fördraget.
Kan det finnas någon viktigare politisk fråga som rättfärdigar att man vill samarbeta med s i en regering? Mitt svar är nej om man håller sig på den principiella nivån. Naturligtvis kan det finnas det på andra områden som plånboksfrågor, kanske man kunde ha höjt någon ersättningsnivå med någon procentenhet.
Men en politik som helt förlorat den principiella dimensionen blir lätt ganska trist. Enligt min åsikt så är arbetsrätt en principiellt viktig fråga. Den fråga som anges som skäl för att s inte kan samarbeta med v, ”att v inte accepterar en ansvarsfull ekonomisk politik som t ex budgettak” framstår i jämförelse som rena tramset. Om man ser till de politiska besluten över världen de senaste veckorna med anledning av det som brukar kallas finanskrisen men kanske mer rättvist borde kallas girighetskrisen så blir det ännu tydligare att detta argument inte är sant. USA och Island förstatligar bankerna och England och Tyskland meddelar att det inte finns något tak för dessa staters insatser för att rädda banksystemet.
Politiska principer står inte högt i kurs för dagen, kanske är det naivt av mig att hoppas på något annat inom vänsterpartiet men den nästan totala bristen på kritik mot socialdemokraternas svek i arbetsrättsfrågan gör mig besviken.
Anledningen till detta är helt enkelt förra veckans icke-nyhet att s vill ratificera Lissabonfördraget utan att villkora detta med garantier för att man kan bevara de svenska arbetsmarknadsreglerna. Efter att s accepterat ett uttunnande av det offentliga inflytandet i Sverige under många år av privatiseringar, avregleringar och försämrad välfärd så är arbetsmarknadsreglerna snart det enda som finns kvar av den vanlige löntagarens skyddsnät mot en allt girigare kapitalism. Detta är dessutom ett område där oppositionen kunde haft makt, om en samlad opposition i riksdagen sagt nej så hade Sverige inte kunnat ratificera fördraget.
Kan det finnas någon viktigare politisk fråga som rättfärdigar att man vill samarbeta med s i en regering? Mitt svar är nej om man håller sig på den principiella nivån. Naturligtvis kan det finnas det på andra områden som plånboksfrågor, kanske man kunde ha höjt någon ersättningsnivå med någon procentenhet.
Men en politik som helt förlorat den principiella dimensionen blir lätt ganska trist. Enligt min åsikt så är arbetsrätt en principiellt viktig fråga. Den fråga som anges som skäl för att s inte kan samarbeta med v, ”att v inte accepterar en ansvarsfull ekonomisk politik som t ex budgettak” framstår i jämförelse som rena tramset. Om man ser till de politiska besluten över världen de senaste veckorna med anledning av det som brukar kallas finanskrisen men kanske mer rättvist borde kallas girighetskrisen så blir det ännu tydligare att detta argument inte är sant. USA och Island förstatligar bankerna och England och Tyskland meddelar att det inte finns något tak för dessa staters insatser för att rädda banksystemet.
Politiska principer står inte högt i kurs för dagen, kanske är det naivt av mig att hoppas på något annat inom vänsterpartiet men den nästan totala bristen på kritik mot socialdemokraternas svek i arbetsrättsfrågan gör mig besviken.
Bilhatarens julafton
av Gunnar Sandin
Från VB:s fordonsindustriellt sakkunnige:
Onsdag 8 oktober var en glädjens dag. Volvo Personvagnar varslade 3 300 anställda utöver de tidigare. Nu gällde min glädje inte i första hand de berörda. Det är tvärtom synd om personer som kanske måste gå ut i arbetslöshet, med alla påfrestningar som det innebär. Det väsentliga är förstås att jättevarslet vittnar om djup kris för ett företag och en bransch som jag önskar allt ont.
Tre argument
Personer som är kritiska mot bilar och bilism brukar nästan enbart framföra miljöargument i allmänhet och numera klimatargument i synnerhet. Det är mycket relevanta argument. Problemet är bara, ur mitt perspektiv, att det kan finnas svar på vissa av dem, om än inte alla. Blyet togs bort ur bensinen, avgaserna blev betydligt renare genom katalysatorerna, dieselbilarna har fått partikelfilter och några miljöhot har därmed reducerats. Koldioxiden är förstås svårare att göra något åt och det är lätt att hitta svagheter hos alla alternativ som har föreslagits: el, biogas, etanol, metanol, väte, men med tanke på alla miljarder som nu pumpas in i forskning kommer säkert utsläppen att minska, åtminstone per fordon.
Mina huvudinvändningar mot bilen har tre andra dimensioner, varav två rationella.
Den första är att bilismen är individualiserande. Jag tror på kollektivet (vilket borde vara självklart för en socialist) och därmed på kollektivtrafik och andra kollektiva lösningar. En poäng med kollektivtrafiken är att den för, ja ibland tvingar människor samman. Kollektiva rutiner skapar ett kollektivt tänkande, vilket är ett specialfall av Marx tes om människans samhälleliga vara. Bilisten finner egoistiska lösningar på problem som är gemensamma.
Det andra är att bilen förstör våra städer, inte primärt genom sina utsläpp utan genom sin blotta existens. Den tar plats och skapar därmed utglesning, den föranleder på grund av olycksriskerna en trafikseparering som gör staden ful och opraktisk för den som inte själv kör.
Och så det tredje argumentet. Jag gillar tåg, av starkt rationella motiv men även av en irrationell böjelse. Bilen konkurrerar med tåget och är därmed dess fiende.
Två blindspår
Krisen för Volvo och hela branschen kan nu göra att fler börjar ifrågasätta bilen som sådan.
Närmast till hands ligger förstås att söka enkla lösningar. Enklast är det som bland annat s och v föreslår: att staten ska försörja och vidareutbilda de anställda så att de kan börja göra bilar igen när krisen är över. Svagheten är förstås att krisen sannolikt inte kommer att gå över för de svenska tillverkarna. Vi (?) minns varvskrisen, och jag själv minns särskilt hur Jörn Svensson (v) talade om att varven var livskraftiga på längre sikt och att de nu gällde att överbrygga krisen i god keynesiansk anda. Hans och andras argument tog skruv och Kockums byggde med statliga stödpengar enormt avancerade tankbåtar för flytande gas. Som sen låg och rostade ett par år innan de slumpades bort.
Andra försvarslinjen är forskning. Nu ska det konstrueras lätta, klimatsmarta bilar som folk efterfrågar. Det hade möjligen varit en framgångslinje för tio år sen, när Anna Lind som miljöminister ville ändra tjänstebilsbeskattningen så att den premierade små, bensinsnåla bilar. Det initiativet stoppades som bekant av de breda gossarna i Metall, i maskopi med ledningarna i Saab och Volvo. Nu ligger andra tillverkare fem år före eller mer, och det är ett ointagligt försprång. När det gäller bensin- och dieselfordon tänjer sej de svenska tillverkarna till det yttersta för att få ner utsläppen till 129 eller 119 g/km, och säger att de ska lyckas om de får tid på sej till 2015. Men EU har fastställt gränsen 85 att gälla från 2020 och dit är det bara elva år. Och de alternativa drivmedlen är minst lika långt borta. Biogasen räcker inte eftersom svenska folket inte skiter tillräckligt för att producera nog med rötslam, etanolen är körd, en liter metanol tycks komma att kosta 10 kr före skatt, jordens litiumreserver räcker inte för att tillverka alla de effektiva batterier som skulle behövas och varifrån ska elen komma för att spjälka vatten till vätgas?
Vi får hoppas att förnuftet i kombination med finanskapitalets allmänna kris stoppar oss innan vi kommer alltför långt in i återvändsgränderna.
Forts. i nästa nr
Onsdag 8 oktober var en glädjens dag. Volvo Personvagnar varslade 3 300 anställda utöver de tidigare. Nu gällde min glädje inte i första hand de berörda. Det är tvärtom synd om personer som kanske måste gå ut i arbetslöshet, med alla påfrestningar som det innebär. Det väsentliga är förstås att jättevarslet vittnar om djup kris för ett företag och en bransch som jag önskar allt ont.
Tre argument
Personer som är kritiska mot bilar och bilism brukar nästan enbart framföra miljöargument i allmänhet och numera klimatargument i synnerhet. Det är mycket relevanta argument. Problemet är bara, ur mitt perspektiv, att det kan finnas svar på vissa av dem, om än inte alla. Blyet togs bort ur bensinen, avgaserna blev betydligt renare genom katalysatorerna, dieselbilarna har fått partikelfilter och några miljöhot har därmed reducerats. Koldioxiden är förstås svårare att göra något åt och det är lätt att hitta svagheter hos alla alternativ som har föreslagits: el, biogas, etanol, metanol, väte, men med tanke på alla miljarder som nu pumpas in i forskning kommer säkert utsläppen att minska, åtminstone per fordon.
Mina huvudinvändningar mot bilen har tre andra dimensioner, varav två rationella.
Den första är att bilismen är individualiserande. Jag tror på kollektivet (vilket borde vara självklart för en socialist) och därmed på kollektivtrafik och andra kollektiva lösningar. En poäng med kollektivtrafiken är att den för, ja ibland tvingar människor samman. Kollektiva rutiner skapar ett kollektivt tänkande, vilket är ett specialfall av Marx tes om människans samhälleliga vara. Bilisten finner egoistiska lösningar på problem som är gemensamma.
Det andra är att bilen förstör våra städer, inte primärt genom sina utsläpp utan genom sin blotta existens. Den tar plats och skapar därmed utglesning, den föranleder på grund av olycksriskerna en trafikseparering som gör staden ful och opraktisk för den som inte själv kör.
Och så det tredje argumentet. Jag gillar tåg, av starkt rationella motiv men även av en irrationell böjelse. Bilen konkurrerar med tåget och är därmed dess fiende.
Två blindspår
Krisen för Volvo och hela branschen kan nu göra att fler börjar ifrågasätta bilen som sådan.
Närmast till hands ligger förstås att söka enkla lösningar. Enklast är det som bland annat s och v föreslår: att staten ska försörja och vidareutbilda de anställda så att de kan börja göra bilar igen när krisen är över. Svagheten är förstås att krisen sannolikt inte kommer att gå över för de svenska tillverkarna. Vi (?) minns varvskrisen, och jag själv minns särskilt hur Jörn Svensson (v) talade om att varven var livskraftiga på längre sikt och att de nu gällde att överbrygga krisen i god keynesiansk anda. Hans och andras argument tog skruv och Kockums byggde med statliga stödpengar enormt avancerade tankbåtar för flytande gas. Som sen låg och rostade ett par år innan de slumpades bort.
Andra försvarslinjen är forskning. Nu ska det konstrueras lätta, klimatsmarta bilar som folk efterfrågar. Det hade möjligen varit en framgångslinje för tio år sen, när Anna Lind som miljöminister ville ändra tjänstebilsbeskattningen så att den premierade små, bensinsnåla bilar. Det initiativet stoppades som bekant av de breda gossarna i Metall, i maskopi med ledningarna i Saab och Volvo. Nu ligger andra tillverkare fem år före eller mer, och det är ett ointagligt försprång. När det gäller bensin- och dieselfordon tänjer sej de svenska tillverkarna till det yttersta för att få ner utsläppen till 129 eller 119 g/km, och säger att de ska lyckas om de får tid på sej till 2015. Men EU har fastställt gränsen 85 att gälla från 2020 och dit är det bara elva år. Och de alternativa drivmedlen är minst lika långt borta. Biogasen räcker inte eftersom svenska folket inte skiter tillräckligt för att producera nog med rötslam, etanolen är körd, en liter metanol tycks komma att kosta 10 kr före skatt, jordens litiumreserver räcker inte för att tillverka alla de effektiva batterier som skulle behövas och varifrån ska elen komma för att spjälka vatten till vätgas?
Vi får hoppas att förnuftet i kombination med finanskapitalets allmänna kris stoppar oss innan vi kommer alltför långt in i återvändsgränderna.
Forts. i nästa nr
I kristider av Lucifer
Finanskrisen rullar vidare. Bland försöken att göra något åt det hör vi nu från London att man nationaliserar banker med stöd av både Labour och Tories. Så långt har det alltså gått. Men det kommer ju inte att stanna vid det när nu ett långlivat tabu är brutet. Det räcker väl inte med banker, vad sägs om försäkringsbolag (Skandia!) eller för den delen biltillverkare (Volvo!). Nu sitter reportrarna och skriver tårögda reportage om hushåll där båda har satt sin lit till Volvos trygga famn. Ledarskribenterna fyller på med uppmaningar till politikerna att handla. Tja, hur då? Jag vet inte. Volvo personvagnar har i regi av ägaren Ford sysslat med att leverera tunga, dyra, bensinslukande bilar till framför allt USA, ett land som konsumerar på krita. Att det har varit en mindre hållbar affärsidé har stått klart i åtminstone fem år. Och i åtminstone fem år framöver kommer de friställda Volvojobbarna inte att kunna återvända. Å andra sidan har många av dem inga särskilda yrkeskunskaper, de har jobbat med att skruva fast en list eller lyfta in en dörr.Hade Marx rätt?
Men vad behöver landet? Jo, produktion förstås, men till samhällets bästa. Även i fortsättningen behövs väl en del bilar, men inte alls så många och kanske av annan sort. Vi behöver rälsfordon och järnvägar och rentav mopeder. De friställda kanske kan få jobb i Kalmar, Västerås, Uppsala, Huskvarna, Varberg? Kan det ske i privat regi, finns det omdöme, riskkapital och tålamod för sådant? Jag tror inte det. Det måste väl vara dags för Keynesianism och planekonomi att återkomma.
Som en skribent i torsdagen Guardian uttrycker det: så intressant att det skulle bli USA:s lågbetalda och inte så kreditvärdiga underklass som skulle störta finanskapitalet. Det blev inte på det sätt Marx hade tänkt sig, men i alla fall! Jag tror jag får försöka leta upp Kapitalet av Marx i utgåva från Bo Cavefors förlag hemma i hyllorna. Jag är rädd att den råkat i vangömma, men jag minns tydligt att den hade ett rött omslag. Och kanske skulle jag ta en tur till Stadsbiblioteket på lördag och läsa vad Proletären har att säga?
Ska vänstern vara med?
”Vänstern måste vara med” är rubriken på torsdagens huvudledare i Aftonbladet, signerad Olle Svenning. Det hela föranledes av Mona Sahlins proklamation att nu ska miljöpartiet och socialdemokraterna jobba ihop i tio år, bilda regering mm, allt utan vänsterpartiet. Vad som anförs är vänsterpartiets ovilja att binda sig till regeln om budgetöverskottet. Min gissning är att (s) i finanskrisens spår själva kommer att tvingas bryta mot den självpåtagna begränsningen. Det här kan mycket väl bli slutet för Mona Sahlin som partiledare. Missnöjet har ju hela tiden legat och pyrt och bara väntat på tillfälle att slå ut i öppen låga. OK, det ska kanske inte en utsocknes blanda sig i. Jag säger som Thomas Östros: vi får vänta tills de är klara med den interna processen.
Gud och Mammon
Det har utbrutit diskussion om den utvalde nye rektorn för Lunds universitet, Per Eriksson. Han är aktiv i pingströrelsekretsar och läser Bibeln varje dag. Det är väl inget fel, religionen är människors privatsak. Det märkliga var att han lyfte fram det i Sydsvenskans intervju. Jag tycker därmed som Anders Ekström att det är inget fel att som några naturvetare gjorde: fråga honom om hans hållning i kritiska frågor. Vår nuvarande rektor Bexell är för den delen prästvigd, men det är ju i f.d. statskyrkan och det vet vi väl alla att det är helt ofarligt. Det är känt att inga av universitetets lärare är så förfarna i konsten att manövrera inom universitetspolitiken som teologer. Det får de förmodligen lära sig redan i grundkurserna. Klart att de väljs till dekaner och rektorer.
Ja, se pengar
Nej, det intressanta med den nye rektorn är hans förmåga att få fram pengar, det som universitet behöver mest av allt. Som rektor för Blekinge Tekniska Högskola var han en överdängare i det, de simmade i statliga pengar och industrikontakter, medan gamla trötta universitet som Lund satt på svältkost. Jag är inte främmande för tanken att Lund behöver lite mer pengar och näringslivskontakter, men frågan är hur långt det ska gå. Blekinge var ju ett specialfall, med låg andel högutbildade och med hög arbetslöshet. Det fanns (finns?) dock tendenser till att högskolan där blev en leverantör av kanonmat till Eriksson och telefonoperatörerna i Karlskrona. När sen inte elevunderlaget räckte var så vitt jag kunde se högskolan ledande i att fylla på med systematiskt rekryterade utländska studenter från Pakistan etc. Det kan väl vara bra det också, i måttlig skala, men visst har det mera liknat en affärsidé. Men här är jag kanske bara avundsjuk mot en expansiv släkting på landet. Själv är jag delvis uppväxt i Jönköping och vet att ingen kyrkobyggnad var så välfinansierad och stor som den pingstvännerna uppförde vid Västra torget. Frikyrkofolket är duktiga på sånt.
Som Vinnovachef har väl Eriksson varit rimligt framgångsrik t.ex. i aktionen att peka på hur Sverige halkat efter forskningsmässigt när man jämfört med den framgångsrika finska politiken.
Sida vid sida
Jag har bara goda erfarenheter av samarbete med Per Eriksson. På 80-talet kunde vi ibland stå på Mårtenstorget sida vid sida vid Krognoshuset. Han var som tekniker ansvarig för ljudet på framträdanden från Pingstkyrkan med sång och musik. Själv var jag inte sällan konferencier på appellmöte med Röda Kapellet.
Nu är vi ibland flera som vill vara på Mårtentorget och polisen ger oss då tillstånd att hålla möte samtidigt. Det var inga problem, vi kom överens och tog det i omgångar. En omgång ”Bandiera Rossa” och ”Enhetsfrontssång” följd av en omgång ”Ovan där” och ”Löftena kunna ej svika”. Världslighet och andlighet, Djävulen och Gud i bästa samförstånd. Varför kan inte alla konflikter lösas så? Eriksson är välkommen åter till Lund men vi som bryr oss om universitetet kommer nog att bevaka så han inte säljer ut oss.
The fall of the American Wall?
av Lars-Åke Henningsson
Länge såg den ekonomiska situationen ut som om det bara fanns vinnare. Många fick låna, även fattiga, och de rika fick bonusar, utan att behöva ta ekonomiskt ansvar. Så hann verkligheten till slut ifatt även Wall Street, som den en gång gjorde med Sovjetunionen och Berlinmuren. Den gamla ryska överbyggnaden ligger nu på historiens skräphög, medan basen finns kvar. Den har fått en ny överbyggnad, inte helt lik men inte heller helt olik den gamla.
Hur blir det i USA?
Under det kalla kriget hade vi två supermakter som försökte dela upp världen i intressesfärer. Ryssland tvingades att ge upp sin supermaktsställning för 25-30 år sen. Är det äntligen dags för USA att göra detsamma nu, efter sammanbrottet på Wall Street?
Visst skulle amerikanerna behöva både mer glasnost och perestrojka, men hur mycket öppenhet och ombyggnad blir det? Hur mycket uppgörelser med det förflutnas ekonomiska vanstyre och ideologiska förblindelser kommer vi att se?
Nästa amerikanske president kommer knappast, ens om han vill, att kunna satsa på att USA ensidigt ska kunna bestämma världens dagordning och intervenera militärt när och var man så behagar. Unilateralismens tid måste rimligen vara förbi. USA:s nonchalans mot globala frågor som klimathotet måste höra till historien.
Om man inte längre kan matcha en världsimperialistisk ambition med motsvarande ekonomiska styrka, har man inte längre samma behov av ideologisk legitimering för att agera världsfrälsare. Ryssland behöver inte längre kommunismen för att motivera sina ambitioner att dominera sin omgivning. Det räcker med vanlig nationalism, och det är ju i alla fall ärligare. Världen är inte kvitt stormakterna, men de är mera jämstarka. USA kan lugnt tona ner fraserna om en historisk mission för den egna nationen, som Ryssland har gjort.
Nyliberalismen till skräphögen
De nyliberala kraven på att det ekonomiska livet ska tillåtas sköta sej själv utan samhällelig reglering, och den ekonomiska eliten tillåtas agera fritt utan att ställas till ansvar, de kraven är svåra att hävda idag, precis som motsvarande krav blev omöjliga att försvara för den dåvarande sovjetiska politiska eliten. Finanskrisen innebär däremot uppenbarligen inte kapitalismens fall, lika lite som Sovjetkommunismens fall innebar att den ryska staten upplöstes. Större delen av den amerikanska ekonomiska eliten sitter säkert kvar i sina maktpositioner, precis som en stor del av den ryska statseliten gjorde vid konvulsionerna där.
Men hur mycket ideologisk omställning blir det? Att det har tagit emot att anta krispaketet i kongressen är ju inte konstigt, men hur mycket slutsatser kommer man att dra av att det har varit nödvändigt för Bush och för kongressen att konstruera ett sådant paket? Det innebär trots allt ett de facto erkännande av att ekonomiska institutioner inte bara är privatekonomiska angelägenheter, utan att de är samhälleliga institutioner som det är väsentligt att de kan fungera oavsett hur det för tillfället ser ut på finansmarknaden. Att hävda att marknadsekonomin klarar allt, måste rimligen bli svårare också i USA.
Förtroendekris
En samhällsresurs som inte har ingått i de ekonomiska kalkylerna, ett kapital som det har varit fritt att förslösa utan att någon bokför det, är människors förtroende för varandra. Det går inte att lagstifta mot girighet, men det går att ändra spelregler. Det går i viss mån också att legalt beivra bedrägeri, även om man inte kan förutse vilka nya former av bedrägligt men legalt affärsbeteende som kommer att uppfinnas när de gamla avslöjats.
Hur kommer de fördjupade förtroendeklyftorna i USA att utvecklas? Hur går det för dem som lurats på sina bostäder? Alla de som håller på traditionella amerikanska värden, och menar att storfinansen själv ska lösa sina ekonomiska problem, hur kommer de att förhålla sej politiskt framöver? Vad kommer nästa president och kongress att göra för att höja förtroendenivån i samhället igen?
Hur går det för konsumismen, vår tids mest dominerande religion, när det blir svårare att konsumera för lånade medel? Om shopping inte längre kan vara livets mening, vad är det då? Insikten att vårt klot är ändligt bör ha en chans att kunna spridas, men vad kommer man att dra för slutsatser? Att vi måste samarbeta om gemensamma lösningar, eller att det gäller ännu mera än förr att ta för sej och köra iväg andra, i gammal känd vilda västernstil?
Kan det komma ut något ytterligare av den här konvulsionen, än att USA får hjälp på traven med att ställa om sej till en mindre arrogant och mer realistisk stormaktspolitik? För amerikanerna återstår det i vilket fall som helst att lyfta fram och utveckla andra sidor i sin kultur än dem som republikanerna så energiskt har drivit till sin spets.
Hur blir det i USA?
Under det kalla kriget hade vi två supermakter som försökte dela upp världen i intressesfärer. Ryssland tvingades att ge upp sin supermaktsställning för 25-30 år sen. Är det äntligen dags för USA att göra detsamma nu, efter sammanbrottet på Wall Street?
Visst skulle amerikanerna behöva både mer glasnost och perestrojka, men hur mycket öppenhet och ombyggnad blir det? Hur mycket uppgörelser med det förflutnas ekonomiska vanstyre och ideologiska förblindelser kommer vi att se?
Nästa amerikanske president kommer knappast, ens om han vill, att kunna satsa på att USA ensidigt ska kunna bestämma världens dagordning och intervenera militärt när och var man så behagar. Unilateralismens tid måste rimligen vara förbi. USA:s nonchalans mot globala frågor som klimathotet måste höra till historien.
Om man inte längre kan matcha en världsimperialistisk ambition med motsvarande ekonomiska styrka, har man inte längre samma behov av ideologisk legitimering för att agera världsfrälsare. Ryssland behöver inte längre kommunismen för att motivera sina ambitioner att dominera sin omgivning. Det räcker med vanlig nationalism, och det är ju i alla fall ärligare. Världen är inte kvitt stormakterna, men de är mera jämstarka. USA kan lugnt tona ner fraserna om en historisk mission för den egna nationen, som Ryssland har gjort.
Nyliberalismen till skräphögen
De nyliberala kraven på att det ekonomiska livet ska tillåtas sköta sej själv utan samhällelig reglering, och den ekonomiska eliten tillåtas agera fritt utan att ställas till ansvar, de kraven är svåra att hävda idag, precis som motsvarande krav blev omöjliga att försvara för den dåvarande sovjetiska politiska eliten. Finanskrisen innebär däremot uppenbarligen inte kapitalismens fall, lika lite som Sovjetkommunismens fall innebar att den ryska staten upplöstes. Större delen av den amerikanska ekonomiska eliten sitter säkert kvar i sina maktpositioner, precis som en stor del av den ryska statseliten gjorde vid konvulsionerna där.
Men hur mycket ideologisk omställning blir det? Att det har tagit emot att anta krispaketet i kongressen är ju inte konstigt, men hur mycket slutsatser kommer man att dra av att det har varit nödvändigt för Bush och för kongressen att konstruera ett sådant paket? Det innebär trots allt ett de facto erkännande av att ekonomiska institutioner inte bara är privatekonomiska angelägenheter, utan att de är samhälleliga institutioner som det är väsentligt att de kan fungera oavsett hur det för tillfället ser ut på finansmarknaden. Att hävda att marknadsekonomin klarar allt, måste rimligen bli svårare också i USA.
Förtroendekris
En samhällsresurs som inte har ingått i de ekonomiska kalkylerna, ett kapital som det har varit fritt att förslösa utan att någon bokför det, är människors förtroende för varandra. Det går inte att lagstifta mot girighet, men det går att ändra spelregler. Det går i viss mån också att legalt beivra bedrägeri, även om man inte kan förutse vilka nya former av bedrägligt men legalt affärsbeteende som kommer att uppfinnas när de gamla avslöjats.
Hur kommer de fördjupade förtroendeklyftorna i USA att utvecklas? Hur går det för dem som lurats på sina bostäder? Alla de som håller på traditionella amerikanska värden, och menar att storfinansen själv ska lösa sina ekonomiska problem, hur kommer de att förhålla sej politiskt framöver? Vad kommer nästa president och kongress att göra för att höja förtroendenivån i samhället igen?
Hur går det för konsumismen, vår tids mest dominerande religion, när det blir svårare att konsumera för lånade medel? Om shopping inte längre kan vara livets mening, vad är det då? Insikten att vårt klot är ändligt bör ha en chans att kunna spridas, men vad kommer man att dra för slutsatser? Att vi måste samarbeta om gemensamma lösningar, eller att det gäller ännu mera än förr att ta för sej och köra iväg andra, i gammal känd vilda västernstil?
Kan det komma ut något ytterligare av den här konvulsionen, än att USA får hjälp på traven med att ställa om sej till en mindre arrogant och mer realistisk stormaktspolitik? För amerikanerna återstår det i vilket fall som helst att lyfta fram och utveckla andra sidor i sin kultur än dem som republikanerna så energiskt har drivit till sin spets.
Bubbelekonomi av Erik Kågström
Den nuvarande kreditkrisen har utlösts av att en finansbubbla brustit. Sådana bubblor är uppenbarligen något annat än de cykliska konjunkturförändringar som annars är typiska för kapitalismen och som är följden av varierande förväntningar på kommande vinster och värdestegringar i framför allt tillverkningsindustrin. När det gäller bubblor är det reala tillgångar – framför allt i form av villor och kommersiella fastigheter – som ökar i värde. I USA stiger över en längre tid priserna på egnahem i genomsnitt med 3.5 procent om året. En värdestegring därutöver är ”fiktiv”. Om ett hus från ett normalvärde ökar med 100 procent blir sålunda halva värdet fiktivt. Men när inteckningarna på huset sedan hamnar som säkerhet i finansbranschen – det kallas ”securitation” – så mångfaldigas det fiktiva värdet genom diverse transaktioner med hävstångseffekt. En analys av bolåneinstitutet Fanny Mae, som nyligen tagits över av den amerikanska staten, visar att hävstångseffekten där kan ha uppgått till 80:1. Transaktionerna äger rum i den del av den amerikanska ekonomin som kallas FIRE – ”Finance, Insurance, REal asset”. FIRE har under de senaste åren svarat för 20 procent av USA:s BNP och 40 procent av vinsterna i hela ekonomin.
Historiska bubblor
Finansiella bubblor är inte någon ny företeelse. Efter kriget mot Frankrike under drottning Annes regering i början av 1700-talet hade England en skuld på 10 miljoner pund. Skulden övertogs av företaget South Sea Company som i gengäld fick en ränta på 6 procent och exklusiva rättigheter till handeln med Sydamerika. Det innebar i princip monopol på slavtransporterna. Eftersom stora vinster förväntades i detta företag stod människor i kö för att köpa aktier. Nyemissioner gavs ut på löpande band. Efter något år visade sig aktierna vara nästan värdelösa och bubblan brast (se fig.).
År 1722 stiftade det brittiska parlamentet en lag – ”The Bubble Act” – som förbjöd åtgärder som syftar till att höja värdet på aktier på ett osunt sätt. Denna lag medförde att bubblor blev sällsynta under en lång tid.
Finanskrisen under 1920-talet hade bubbelkaraktär. När Roosevelt kom till makten 1933 undertecknade han – om än motvilligt – ”The Glass-Steagall Act” som reglerade verksamheterna i banker och andra finansinstitut. Trots denna lag och diverse keynesianska åtgärder för att få fart på ekonomin dröjde det till 1941 innan hjulen började rulla snabbare, som en effekt av krigsekonomin. Från 70-talet började den nyliberala ekonomiska filosofin få vind i seglen och röster höjdes för avskaffande av regleringarna i finanssektorn. År 1999 fattade Bill Clinton det ödesdigra beslutet att upphäva ”Glass-Steagall Act”. Det beredde marken för den spekulationsvåg som följde under 2000-talet. Till råga på eländet beslutade kongressen 2004 att minska kraven på hur mycket reservkapital finansinstituten måste ha.
Dagens bubbla
Jag har föresatt mig att försöka övertyga Gunnar Stensson och Veckobladets läsare om att den ökande ekonomiska ojämlikheten i världen är roten till att vi nu är på väg in i en global depression. Hade allt varit frid och fröjd i världsekonomin om denna bubbla inte tillåtits uppkomma? Min gissning är att bankerna då kanske klarat sig bättre men att depressionen hade kommit redan för några år sedan. Jag upprepar det jag sagt tidigare. För tillväxt i världsekonomin krävs det i dag ett ständigt ökande amerikanskt underskott i utrikeshandeln, finansierat med skuldsättning på individ-, företags och/eller statsnivå.
Vad som än händer i USA under de närmaste månaderna får man hoppas att det sker inom ramarna för de rester av demokrati som fortfarande finns i det landet. Jag har läst på mer än ett ställe att Bushadministrationen hotat tredskande kongressledamöter med undantagstillstånd och krigslagar om stödpaketet inte godkändes av kongressen. Krigslagar innebär att kongressen hemförlovas, presidenten får all makt och presidentval uppskjuts tills presidenten finner för gott att upphäva krigslagarna. En amerikansk brigad har kallats hem från Irak för att hållas i beredskap inför eventuella ”oroligheter”. Nu har paketet godkänts men fortfarande är det Bush som kan bestämma när och om ett läge är kritiskt för landet. Roosevelt valdes om för en tredje mandatperiod när USA befann sig en annan krisperiod. En aningslös amerikansk kongress har gett president Bush carte blanche att bestämma om han också vill ha en tredje period. Om han känner sig sliten är nog Dick Cheney mer än villig att styra landet från sin bunker.
Historiska bubblor
Finansiella bubblor är inte någon ny företeelse. Efter kriget mot Frankrike under drottning Annes regering i början av 1700-talet hade England en skuld på 10 miljoner pund. Skulden övertogs av företaget South Sea Company som i gengäld fick en ränta på 6 procent och exklusiva rättigheter till handeln med Sydamerika. Det innebar i princip monopol på slavtransporterna. Eftersom stora vinster förväntades i detta företag stod människor i kö för att köpa aktier. Nyemissioner gavs ut på löpande band. Efter något år visade sig aktierna vara nästan värdelösa och bubblan brast (se fig.).
Finanskrisen under 1920-talet hade bubbelkaraktär. När Roosevelt kom till makten 1933 undertecknade han – om än motvilligt – ”The Glass-Steagall Act” som reglerade verksamheterna i banker och andra finansinstitut. Trots denna lag och diverse keynesianska åtgärder för att få fart på ekonomin dröjde det till 1941 innan hjulen började rulla snabbare, som en effekt av krigsekonomin. Från 70-talet började den nyliberala ekonomiska filosofin få vind i seglen och röster höjdes för avskaffande av regleringarna i finanssektorn. År 1999 fattade Bill Clinton det ödesdigra beslutet att upphäva ”Glass-Steagall Act”. Det beredde marken för den spekulationsvåg som följde under 2000-talet. Till råga på eländet beslutade kongressen 2004 att minska kraven på hur mycket reservkapital finansinstituten måste ha.
Dagens bubbla
Jag har föresatt mig att försöka övertyga Gunnar Stensson och Veckobladets läsare om att den ökande ekonomiska ojämlikheten i världen är roten till att vi nu är på väg in i en global depression. Hade allt varit frid och fröjd i världsekonomin om denna bubbla inte tillåtits uppkomma? Min gissning är att bankerna då kanske klarat sig bättre men att depressionen hade kommit redan för några år sedan. Jag upprepar det jag sagt tidigare. För tillväxt i världsekonomin krävs det i dag ett ständigt ökande amerikanskt underskott i utrikeshandeln, finansierat med skuldsättning på individ-, företags och/eller statsnivå.
Vad som än händer i USA under de närmaste månaderna får man hoppas att det sker inom ramarna för de rester av demokrati som fortfarande finns i det landet. Jag har läst på mer än ett ställe att Bushadministrationen hotat tredskande kongressledamöter med undantagstillstånd och krigslagar om stödpaketet inte godkändes av kongressen. Krigslagar innebär att kongressen hemförlovas, presidenten får all makt och presidentval uppskjuts tills presidenten finner för gott att upphäva krigslagarna. En amerikansk brigad har kallats hem från Irak för att hållas i beredskap inför eventuella ”oroligheter”. Nu har paketet godkänts men fortfarande är det Bush som kan bestämma när och om ett läge är kritiskt för landet. Roosevelt valdes om för en tredje mandatperiod när USA befann sig en annan krisperiod. En aningslös amerikansk kongress har gett president Bush carte blanche att bestämma om han också vill ha en tredje period. Om han känner sig sliten är nog Dick Cheney mer än villig att styra landet från sin bunker.
Skolpengen av Gunnar Stensson
Hör upp nu allihop och särskilt politikerna i s, v, mp och sd!
Direkt skolpeng stjäl från dem som behöver dem och ger till dem som redan har tillräckligt.
När en elev flyttar från sin skola straffas kamraterna. Pengarna fas ifrån dem, fast kostnaderna inte minskar.
När en elev flyttar till en skola får de nya kamraterna pengar fast det inte behövs. Kostnaderna stiger ju inte för att det blir 28 i stället för 27 i klassen
Pengarna tas från dem som behöver dem och ges till dem som redan har nog..
Detta är det ena grundfelet med direkt skolpeng.
Det andra grundfelet är att förändringar under läsåret inte kan förutses. Skolan drabbas (eller välsignas) från en dag till en annan. Planering av lokaler och lärartjänster blir skakig. Skolan måste kanske hålla pengar i reserv.
Värst blir effekten på gymnasiet. De olika programmen skiljer sig, både när det gäller gruppstorlek och undervisningsmaterial.
När en elev flyttar från en utbildning där gruppen är liten och utrustningen dyr slår det särskilt hårt. Det kan leda till att verksamheten inte blir möjlig att finansiera. Skolan kommer att gå med underskott.
Skolpeng på gymnasiet
Samtliga fackliga organisationer som är verksamma på gymnasiet (de är 8 stycken, från Lärarnas riksförbund, Lärarförbundet och Skolledarförbundet till Kommunal) protesterade när förslaget till direkt skolpeng presenterades.
De påpekade att grupperna är fasta även om elever i gruppen försvinner;
att en ständigt föränderlig situation uppstår i en verksamhet som kräver stabilitet och långsiktighet;
att administrationen blir densamma eftersom alla administrativa krav ligger kvar;
att förslaget drabbar undervisningen eftersom den enda kostnad som kan minskas är undervisningskostnaden och att denna kan minskas enbart genom en ökning av gruppstorleken;
att detta påverkar gymnasieskolornas kvalitet negativt;
att skolbibliotek, elevvård och annan service drabbas av förslaget;
att direkt skolpeng särskilt drabbar eleverna på yrkesinriktade skolor;
att direkt skolpeng syftar till en nedskärning av gymnasieskolornas ekonomi;
att direkt skolpeng innebär en omfördelning från elever som behöver resurserna till ett fåtal elevers lyxkonsumtion;
att förslaget är kortsiktigt eftersom ett framtida system med frisök kommer att innebära att kommunerna inte får ha egna resursfördelningsförsök;
att förslaget strider mot FN:s barnkonvention eftersom det innebär en försämring för barnen;
att direkt skolpeng sänker kvaliteten på gymnasieskolorna i vad som hittills varit en av Sveriges bästa skolkommuner!
Finns det någon som tror att de borgerliga skolpolitikerna lyssnade? Naturligtvis inte. De är dummare än tåget eller till och med aktiespekulanterna. De skiter väl i om de har alla yrkeskategorier i gymnasieskolan mot sig! Det krävs ett totalhaveri för att de ska förstå.
Finns det alternativ?
Visst! Det system för resursfördelning som tidigare tillämpades på gymnasieskolan. Tilldelningen av resurser var volymbaserad. Det innebar att kostnaden för varje elevplats i de skilda programmen räknades fram. Sedan tilldelades skolorna ett belopp som bestod av summan av elever multiplicerad med kostnaden på de program som valts. Det var en enkel och rak metod. Den kan likna skolpengen.
Men sedan skiljer sig volymbaseringen från den direkta skolpengen. I grunden.
Volymbasering innebär att pengarna fördelas till undervisningsgrupperna! Organisationen i skolan blir fast under hela läsåret! Om elever faller bort fungerar undervisningsgrupperna i alla fall som tidigare.
Samtidigt är systemet flexibelt eftersom det varje läsår förändras beroende av antalet elever och deras val.
Ett suveränt system faktiskt, ett system som gymnasieskolorna gillade, ett system som eleverna gillade och ett system med en enkel transparens som till och med en borgerlig skolpolitiker kunde förstå.
Också på grundskolan
Samma system skulle kunna införas på grundskola och förskola. Där är det faktiskt ännu enklare. Volymen utgår ju från en enda sorts elevkostnad, som multipliceras med antalet elever. Summan fördelas mellan de båda skolnämnderna som fördelar den vidare till skolor och undervisningsgrupper. Under läsåret är resurserna fasta. Grupper, lokaler och lärare förblir stabila under läsåret.
Modersmålsundervisningen
Den borgerliga klåfingrigheten saknar gränser. Organisationen för modersmålsundervisningen fungerade utmärkt genom ett system där modersmålsundervisningens rektorsområde administrerade undervisningen för de 2000 eleverna vid de 140 skolenheterna.
Detta system spolades av Lars Hansson, Louise Rehn Wihlborg och Tove Klette. I stället skulle de 140 skolledarna och rektorerna beställa modersmålsundervisning till de egna skolorna.
Detta är rena vanvettslogistiken. All samordning mellan skolorna försvann. 10 till 15 lärare blev övertaliga när antalet undervisningstimmar sjönk med cirka 20 procent. De 2000 eleverna och de cirka 60 lärarna fick olidliga arbetsförhållanden. Den enorma tillgång som kunskapen i alla världens språk innebär för en stad som Lund förslösades hänsynslöst.
En utredning lär planeras till våren. Men systemet måste förändras fortast möjligt. Och vi vet hur det kan fungera. Det gäller bara att annullera beslutet från i våras.
Hög kvalitet i skolan 2007
Nyligen kom skolverkets jämförelsetal för Sveriges skolor 2007. Tabellerna visar att Lund satsar mer än jämförbara städer och landet som helhet på förskola och grundskola, men mindre på gymnasiet. Slutligen visar den att eleverna i Lund hör till Sveriges framgångsrikaste både på grundskola och gymnasium och att Lund har störst andel när det gäller framgångsrik högre utbildning.
Kanske vill den nya majoriteten ta åt sig äran för detta.
Men det är den förra majoritetens skolpolitik som ligger bakom de goda resultaten. Kom ihåg det! Först höstterminen 2007 började de borgerliga nedskärningarna anas. Först våren 2008 fick allmänheten klart för sig vad som väntade på skolområdet. Oron var mycket stor. Och först hösten 2008 slog den borgerliga skolpolitiken igenom fullt ut med nedskärningar, direkt skolpeng och ny organisation för modersmålsundervisningen.
Konsekvenserna av den politiken kommer vi att se i jämförelsetalen 2008. Men de fulla negativa konsekvenserna kommer först 2009, eftersom det är först då den direkta skolpengen har tillämpats under ett helt läsår.
Tyvärr innebär detta också att de skador som borgarna åsamkat skolan kommer att vara märkbara ända fram till 2012-13
Två skolpolitiska mål
1. Avskaffa direkt skolpeng! Inför volymbaserad tilldelning till fasta undervisningsgrupper!
2. Befria rektorerna från administrationen av modersmålsundervisningen! Låt Modersmålsundervisningens rektorsområde sköta den som tidigare!
Två omedelbara skolpolitiska uppgifter
1. Ett förslag till ny skolplan föreligger och ska diskuteras. Majoriteten vill införa direkt skolpeng i skolplanen. Tag vara på tillfället att i alla faser av debatten avslöja hur destruktiv den direkta skolpengen är! För politiker och allmänhet! På möten och i insändare!
2. Utlys ett öppet möte om modersmålsundervisningen där politikerna konfronteras med elever, föräldrar, modersmålslärare, andra lärare och rektorer! Endast så kan sanningen om modersmålsundervisningen avslöjas.
Direkt skolpeng stjäl från dem som behöver dem och ger till dem som redan har tillräckligt.
När en elev flyttar från sin skola straffas kamraterna. Pengarna fas ifrån dem, fast kostnaderna inte minskar.
När en elev flyttar till en skola får de nya kamraterna pengar fast det inte behövs. Kostnaderna stiger ju inte för att det blir 28 i stället för 27 i klassen
Pengarna tas från dem som behöver dem och ges till dem som redan har nog..
Detta är det ena grundfelet med direkt skolpeng.
Det andra grundfelet är att förändringar under läsåret inte kan förutses. Skolan drabbas (eller välsignas) från en dag till en annan. Planering av lokaler och lärartjänster blir skakig. Skolan måste kanske hålla pengar i reserv.
Värst blir effekten på gymnasiet. De olika programmen skiljer sig, både när det gäller gruppstorlek och undervisningsmaterial.
När en elev flyttar från en utbildning där gruppen är liten och utrustningen dyr slår det särskilt hårt. Det kan leda till att verksamheten inte blir möjlig att finansiera. Skolan kommer att gå med underskott.
Skolpeng på gymnasiet
Samtliga fackliga organisationer som är verksamma på gymnasiet (de är 8 stycken, från Lärarnas riksförbund, Lärarförbundet och Skolledarförbundet till Kommunal) protesterade när förslaget till direkt skolpeng presenterades.
De påpekade att grupperna är fasta även om elever i gruppen försvinner;
att en ständigt föränderlig situation uppstår i en verksamhet som kräver stabilitet och långsiktighet;
att administrationen blir densamma eftersom alla administrativa krav ligger kvar;
att förslaget drabbar undervisningen eftersom den enda kostnad som kan minskas är undervisningskostnaden och att denna kan minskas enbart genom en ökning av gruppstorleken;
att detta påverkar gymnasieskolornas kvalitet negativt;
att skolbibliotek, elevvård och annan service drabbas av förslaget;
att direkt skolpeng särskilt drabbar eleverna på yrkesinriktade skolor;
att direkt skolpeng syftar till en nedskärning av gymnasieskolornas ekonomi;
att direkt skolpeng innebär en omfördelning från elever som behöver resurserna till ett fåtal elevers lyxkonsumtion;
att förslaget är kortsiktigt eftersom ett framtida system med frisök kommer att innebära att kommunerna inte får ha egna resursfördelningsförsök;
att förslaget strider mot FN:s barnkonvention eftersom det innebär en försämring för barnen;
att direkt skolpeng sänker kvaliteten på gymnasieskolorna i vad som hittills varit en av Sveriges bästa skolkommuner!
Finns det någon som tror att de borgerliga skolpolitikerna lyssnade? Naturligtvis inte. De är dummare än tåget eller till och med aktiespekulanterna. De skiter väl i om de har alla yrkeskategorier i gymnasieskolan mot sig! Det krävs ett totalhaveri för att de ska förstå.
Finns det alternativ?
Visst! Det system för resursfördelning som tidigare tillämpades på gymnasieskolan. Tilldelningen av resurser var volymbaserad. Det innebar att kostnaden för varje elevplats i de skilda programmen räknades fram. Sedan tilldelades skolorna ett belopp som bestod av summan av elever multiplicerad med kostnaden på de program som valts. Det var en enkel och rak metod. Den kan likna skolpengen.
Men sedan skiljer sig volymbaseringen från den direkta skolpengen. I grunden.
Volymbasering innebär att pengarna fördelas till undervisningsgrupperna! Organisationen i skolan blir fast under hela läsåret! Om elever faller bort fungerar undervisningsgrupperna i alla fall som tidigare.
Samtidigt är systemet flexibelt eftersom det varje läsår förändras beroende av antalet elever och deras val.
Ett suveränt system faktiskt, ett system som gymnasieskolorna gillade, ett system som eleverna gillade och ett system med en enkel transparens som till och med en borgerlig skolpolitiker kunde förstå.
Också på grundskolan
Samma system skulle kunna införas på grundskola och förskola. Där är det faktiskt ännu enklare. Volymen utgår ju från en enda sorts elevkostnad, som multipliceras med antalet elever. Summan fördelas mellan de båda skolnämnderna som fördelar den vidare till skolor och undervisningsgrupper. Under läsåret är resurserna fasta. Grupper, lokaler och lärare förblir stabila under läsåret.
Modersmålsundervisningen
Den borgerliga klåfingrigheten saknar gränser. Organisationen för modersmålsundervisningen fungerade utmärkt genom ett system där modersmålsundervisningens rektorsområde administrerade undervisningen för de 2000 eleverna vid de 140 skolenheterna.
Detta system spolades av Lars Hansson, Louise Rehn Wihlborg och Tove Klette. I stället skulle de 140 skolledarna och rektorerna beställa modersmålsundervisning till de egna skolorna.
Detta är rena vanvettslogistiken. All samordning mellan skolorna försvann. 10 till 15 lärare blev övertaliga när antalet undervisningstimmar sjönk med cirka 20 procent. De 2000 eleverna och de cirka 60 lärarna fick olidliga arbetsförhållanden. Den enorma tillgång som kunskapen i alla världens språk innebär för en stad som Lund förslösades hänsynslöst.
En utredning lär planeras till våren. Men systemet måste förändras fortast möjligt. Och vi vet hur det kan fungera. Det gäller bara att annullera beslutet från i våras.
Hög kvalitet i skolan 2007
Nyligen kom skolverkets jämförelsetal för Sveriges skolor 2007. Tabellerna visar att Lund satsar mer än jämförbara städer och landet som helhet på förskola och grundskola, men mindre på gymnasiet. Slutligen visar den att eleverna i Lund hör till Sveriges framgångsrikaste både på grundskola och gymnasium och att Lund har störst andel när det gäller framgångsrik högre utbildning.
Kanske vill den nya majoriteten ta åt sig äran för detta.
Men det är den förra majoritetens skolpolitik som ligger bakom de goda resultaten. Kom ihåg det! Först höstterminen 2007 började de borgerliga nedskärningarna anas. Först våren 2008 fick allmänheten klart för sig vad som väntade på skolområdet. Oron var mycket stor. Och först hösten 2008 slog den borgerliga skolpolitiken igenom fullt ut med nedskärningar, direkt skolpeng och ny organisation för modersmålsundervisningen.
Konsekvenserna av den politiken kommer vi att se i jämförelsetalen 2008. Men de fulla negativa konsekvenserna kommer först 2009, eftersom det är först då den direkta skolpengen har tillämpats under ett helt läsår.
Tyvärr innebär detta också att de skador som borgarna åsamkat skolan kommer att vara märkbara ända fram till 2012-13
Två skolpolitiska mål
1. Avskaffa direkt skolpeng! Inför volymbaserad tilldelning till fasta undervisningsgrupper!
2. Befria rektorerna från administrationen av modersmålsundervisningen! Låt Modersmålsundervisningens rektorsområde sköta den som tidigare!
Två omedelbara skolpolitiska uppgifter
1. Ett förslag till ny skolplan föreligger och ska diskuteras. Majoriteten vill införa direkt skolpeng i skolplanen. Tag vara på tillfället att i alla faser av debatten avslöja hur destruktiv den direkta skolpengen är! För politiker och allmänhet! På möten och i insändare!
2. Utlys ett öppet möte om modersmålsundervisningen där politikerna konfronteras med elever, föräldrar, modersmålslärare, andra lärare och rektorer! Endast så kan sanningen om modersmålsundervisningen avslöjas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)