Snart vänder det!
Du har skrivit det förut.
Det tål att upprepas.
Det är mörkt i Småland.
Det lilla huset står tomt.
Nej! Jag hör en mus.
Lämnar den spår?
Ja, en tuggad fåtöljsits
som blir musbajs
i köksskåpet.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-11-24
Advent i Flackarps mölla
Vi promenerar genom St Larsparken. När vi kommer fram bjuds vi på kaffe och kakor inne i den upplysta möllan.
Lars-Anders ”Ankan” Dahlskog underhåller med skånska visor.
Klostergårdens byalag
Röda Kapellet & Sofia Thelin
om kärlek, vänskap och politik – en föreställning med musik och poesi om kvinnors liv och erfarenhet
Magle konserthus, (Magle stora kyrkogata 4, Lund)
Lördag den 17 december kl. 18:00, Kassan öppen från klockan 17:30
Entré: 150 :- (endast kontant betalning)
Arrangör: Röda Kapellet i samarbete med Folkuniversitetet
Affisch »
Kapitalisterna vill ha hjälp av staten
I Sverige är det numera tillåtet med vinster i välfärden. Att vårda,
bota och undervisa har därmed blivit varor på marknaden, vilket är helt
i linje med kapitalismens behov av ständig varufiering och ständigt
utvidgande av marknader. Att det är det fördelningsverktyg – skatter -
som traditionellt har använts för att ta från de rikare och ge till de
fattigare som är med och finansierar dessa privata vinster är onekligen
en ironisk twist i det socialdemokratiska projektet. Och en ironisk
twist även i det ”fria” marknadsprojektet; det har visat sig att
kapitalisterna hellre än att agera på en fri marknad agerar på en
skattefinansierad sådan, hellre än att klara sig själva klarar sig med
hjälp av staten.
Nina Björk, Drömmen om det röda, s. 69.
Nina Björk, Drömmen om det röda, s. 69.
Domen kan bli hård, men för vem?
Jesus sade: Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta,
jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni
tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk
och i fängelse och ni besökte mig inte. Gå bort ifrån mig, ni
förbannade!
Matteusevangeliet, kap. 25, som lästes på domsöndagen, dvs i söndags, den 20 november.
Såhär är läget i riket numera. Nedanstående är saxat från SVT den 17/11 2016.
SVT-anställda åtalas för människosmuggling
Reporter Fredrik Önnevall och två av hans medarbetare som gjorde programserien Fosterland åtalas för att ha hjälpt en syrisk pojke att ta sig till Sverige.
– Det var ju väntat, så det är inte direkt något som förvånar mig. Vi hade kallats på förhör tidigare och visste att en undersökning var på gång, så jag är inte förvånad över att de har fattat ett sådant beslut, säger Fredrik Önnevall.
Kammaråklagare Kristina Amilon i Malmö har alltså efter förundersökning beslutat åtala Fredrik Önnevall och hans två medarbetare i tv-teamet för människosmuggling.
Fredrik Önnevall säger att juridiska experter han talat med säger att det inte är något brott att hjälpa en person av humanitära skäl. Tv-teamet var inte heller ute efter att ta betalt av den 15 årige syriska pojken som de i programserien Fosterland hjälpte att komma från Grekland till Sverige.
– Jag menar ju då att detta inte rör sig om något brott. Och så får vi väl se var det landar i slutänden, säger Önnevall.
Ni riskerar tre månaders fängelse?
– Ja, ok.
Är det något du ångrar att du hjälpte den här pojken från Syrien att ta sig till Sverige?
– Absolut inte, absolut inte. Jag kände att jag som medmänniska måste hjälpa en pojke som var i en enormt svår situation där han riskerade liv och lem och att jag fattade det beslutet har jag aldrig ångrat, säger Fredrik Önnevall.
Matteusevangeliet, kap. 25, som lästes på domsöndagen, dvs i söndags, den 20 november.
Såhär är läget i riket numera. Nedanstående är saxat från SVT den 17/11 2016.
SVT-anställda åtalas för människosmuggling
Reporter Fredrik Önnevall och två av hans medarbetare som gjorde programserien Fosterland åtalas för att ha hjälpt en syrisk pojke att ta sig till Sverige.
– Det var ju väntat, så det är inte direkt något som förvånar mig. Vi hade kallats på förhör tidigare och visste att en undersökning var på gång, så jag är inte förvånad över att de har fattat ett sådant beslut, säger Fredrik Önnevall.
Kammaråklagare Kristina Amilon i Malmö har alltså efter förundersökning beslutat åtala Fredrik Önnevall och hans två medarbetare i tv-teamet för människosmuggling.
Fredrik Önnevall säger att juridiska experter han talat med säger att det inte är något brott att hjälpa en person av humanitära skäl. Tv-teamet var inte heller ute efter att ta betalt av den 15 årige syriska pojken som de i programserien Fosterland hjälpte att komma från Grekland till Sverige.
– Jag menar ju då att detta inte rör sig om något brott. Och så får vi väl se var det landar i slutänden, säger Önnevall.
Ni riskerar tre månaders fängelse?
– Ja, ok.
Är det något du ångrar att du hjälpte den här pojken från Syrien att ta sig till Sverige?
– Absolut inte, absolut inte. Jag kände att jag som medmänniska måste hjälpa en pojke som var i en enormt svår situation där han riskerade liv och lem och att jag fattade det beslutet har jag aldrig ångrat, säger Fredrik Önnevall.
Tidskriftstips
Bög, brillor och alltid kortaste killen i klassen”
”Bög, brillor och alltid kortaste killen i klassen. Aktivisten Joakim Månsson Bengtsson
vet
hur det känns att stå ut. Utan honom är det tveksamt om det funnits
ett härbärge för EU-medborgare i Lund, öppet året runt”
Så inleder en artikel om F! Lund politikern och ordförande för Hjälp tiggare i Lund Joakim Månsson Bengtsson i gatutidningen Faktum. Faktum är en tidning som jobbar med att skapa debatt och opinion kring hemlöshet och socialt utanförskap.
För den som är intresserad att läsa hela artikeln får man ta tag i nästa Faktum-försäljare man ser på gatan, eftersom tidningen inte finns i digitalt format!
”Bög, brillor och alltid kortaste killen i klassen. Aktivisten Joakim Månsson Bengtsson
vet
hur det känns att stå ut. Utan honom är det tveksamt om det funnits
ett härbärge för EU-medborgare i Lund, öppet året runt”Så inleder en artikel om F! Lund politikern och ordförande för Hjälp tiggare i Lund Joakim Månsson Bengtsson i gatutidningen Faktum. Faktum är en tidning som jobbar med att skapa debatt och opinion kring hemlöshet och socialt utanförskap.
För den som är intresserad att läsa hela artikeln får man ta tag i nästa Faktum-försäljare man ser på gatan, eftersom tidningen inte finns i digitalt format!
Om påven och partisplittringen mm av Lucifer
Påvens besök lämnade mig som inbiten lutheran oberörd vad gäller dess andliga dimension. Däremot är kyrkopolitik som alltid
intressant. Här visade sig katolska och lutheranska kyrkan båda
intresserade av ett närmande efter 500 år av splittring och konkurrens.
Då är det svårt att inte låta tankarna flyga. Man kan spekulera och
leka med en möjlig parallell. I Sverige har vi två politiska partier
som utgått ur arbetarrörelsen och vars medlemmar säger sig vara för
socialismen
Låt oss betrakta 1917. Då bröt sig vänsterflygeln ur Socialdemokraterna och startade det som sedan blev Sveriges Kommunistiska Parti. Finns det då i dag förutsättningar för en försoning?
Självkritik en förutsättning
Om vi börjar med V måste man säga att självkritiken sedan länge varit omfattande. Det Kommunistiska partiet gick med i Komintern och knöt sig därmed i sextio år till Sovjetunionen. Önskan att vara en del av en internationell gemenskap är lätt att förstå, men i grunden var det ett stort misstag, och det inser nog alla. Det ledde till ständig intern splittring, men framför allt till en bristande självständighet som varit förödande, för partiet och än i dag för dess arvinge Vänsterpartiet
Självkritik har aldrig varit den starkaste grenen inom S. Visst har det funnits upprorsungar som kring kärnkraften, men tydligast har det väl varit i samband med ledarval som med Mona Sahlin som avsattes av vänsterflygeln och med Håkan Juholt som avsattes av högerflygeln. Det finns också i dag en betydande olust i partiet över den allmänna passiviteten, men det handlar då inte om person. Kompromissledaren Löfven sitter än så länge i orubbat bo. Partiets regeringspolitik är präglad av rädsla för vänsterinslag sedan man accepterat de borgerligas tolkning att valnederlaget 2010 berodde på den försonliga tonen mot V.
Partivänstern inom S har ingen naturlig ledare, men intressant nog är det också i dag utrikespolitiken som kan vara en sprängpunkt. Ett ja till Nato skulle naturligtvis vara det, men också den nuvarande extrema anpassningspolitiken till USA rymmer sprängstoff.
V kompromissvänligt
Kan då V röra sig mot S och mitten? Ja, jag tror i och för sig att viljan inom V att acceptera kompromisser är större än någonsin. D.v.s. kompromisser som är motiverade av det politiska läget och som inte innebär att man ger upp sina grundläggande värderingar. Regeringssamarbete med S, C och L? Jo om L återgår till partiets vänsterliberala traditioner och C blir centristiskt igen och tonar ner sin nyliberalism. Men det verkar inte troligt att så sker – C och L har att slås för sina liv mot M i nästa val. Vad gäller V må självkritiken vara stor men viljan att samordna sig med S är nog mycket liten.
Lärdomar ur militärhistorien
Försoningsmanövrar på vänstra sidan av politiken verkar alltså inte sårskilt sannolika.
Och inte heller är det taktiskt fördelaktigt. Här ges tillfälle att reflektera över ett av militärhistoriens mest kända citat: ”Getrennt marschieren, vereint schlagen”, tillskrivet generalfältmarskalk Hellmuth von Moltke. Javisst, t.ex. i en valrörelse vinner man oftast mer på att gå fram som ensamt parti än att baka ihop sig i en koalition. Det är därför den borgerliga alliansen nu håller på att lösa upp sig.
Ett nobelpristagarcitat
Jag var på Systemet vid Botulfsplatsen i veckan, och skulle köpa en halvflaska vinbärsbrännvin, jag menar det är ju snart jul. Jag hittade ingen och frågade till sist i kassan var jag skulle leta.
– Vinbärsbrännvin, det har vi inte, sa kvinnan i kassan, en dam i 40-årsåldern
– Ja men, det är klart ni har vinbärsbrännvin, vi är väl många som vill ha det.
– Nej, vi säljer för lite av den. The times they are a changin’. Vi har inte renat heller.
intressant. Här visade sig katolska och lutheranska kyrkan båda
intresserade av ett närmande efter 500 år av splittring och konkurrens.
Då är det svårt att inte låta tankarna flyga. Man kan spekulera och
leka med en möjlig parallell. I Sverige har vi två politiska partier
som utgått ur arbetarrörelsen och vars medlemmar säger sig vara för
socialismen Låt oss betrakta 1917. Då bröt sig vänsterflygeln ur Socialdemokraterna och startade det som sedan blev Sveriges Kommunistiska Parti. Finns det då i dag förutsättningar för en försoning?
Självkritik en förutsättning
Om vi börjar med V måste man säga att självkritiken sedan länge varit omfattande. Det Kommunistiska partiet gick med i Komintern och knöt sig därmed i sextio år till Sovjetunionen. Önskan att vara en del av en internationell gemenskap är lätt att förstå, men i grunden var det ett stort misstag, och det inser nog alla. Det ledde till ständig intern splittring, men framför allt till en bristande självständighet som varit förödande, för partiet och än i dag för dess arvinge Vänsterpartiet
Självkritik har aldrig varit den starkaste grenen inom S. Visst har det funnits upprorsungar som kring kärnkraften, men tydligast har det väl varit i samband med ledarval som med Mona Sahlin som avsattes av vänsterflygeln och med Håkan Juholt som avsattes av högerflygeln. Det finns också i dag en betydande olust i partiet över den allmänna passiviteten, men det handlar då inte om person. Kompromissledaren Löfven sitter än så länge i orubbat bo. Partiets regeringspolitik är präglad av rädsla för vänsterinslag sedan man accepterat de borgerligas tolkning att valnederlaget 2010 berodde på den försonliga tonen mot V.
Partivänstern inom S har ingen naturlig ledare, men intressant nog är det också i dag utrikespolitiken som kan vara en sprängpunkt. Ett ja till Nato skulle naturligtvis vara det, men också den nuvarande extrema anpassningspolitiken till USA rymmer sprängstoff.
V kompromissvänligt
Kan då V röra sig mot S och mitten? Ja, jag tror i och för sig att viljan inom V att acceptera kompromisser är större än någonsin. D.v.s. kompromisser som är motiverade av det politiska läget och som inte innebär att man ger upp sina grundläggande värderingar. Regeringssamarbete med S, C och L? Jo om L återgår till partiets vänsterliberala traditioner och C blir centristiskt igen och tonar ner sin nyliberalism. Men det verkar inte troligt att så sker – C och L har att slås för sina liv mot M i nästa val. Vad gäller V må självkritiken vara stor men viljan att samordna sig med S är nog mycket liten.
Lärdomar ur militärhistorien
Försoningsmanövrar på vänstra sidan av politiken verkar alltså inte sårskilt sannolika.
Och inte heller är det taktiskt fördelaktigt. Här ges tillfälle att reflektera över ett av militärhistoriens mest kända citat: ”Getrennt marschieren, vereint schlagen”, tillskrivet generalfältmarskalk Hellmuth von Moltke. Javisst, t.ex. i en valrörelse vinner man oftast mer på att gå fram som ensamt parti än att baka ihop sig i en koalition. Det är därför den borgerliga alliansen nu håller på att lösa upp sig.
Ett nobelpristagarcitat
Jag var på Systemet vid Botulfsplatsen i veckan, och skulle köpa en halvflaska vinbärsbrännvin, jag menar det är ju snart jul. Jag hittade ingen och frågade till sist i kassan var jag skulle leta.
– Vinbärsbrännvin, det har vi inte, sa kvinnan i kassan, en dam i 40-årsåldern
– Ja men, det är klart ni har vinbärsbrännvin, vi är väl många som vill ha det.
– Nej, vi säljer för lite av den. The times they are a changin’. Vi har inte renat heller.
Sänk avgifter i kulturen och fritiden i Lund!
av Hanna Gunnarsson
Idag har kommunfullmäktiges november-möte
fastställt avgifterna för kommunens hela kultur- och
fritidsverksamheten. Avgifterna beslutas varje år och kommer i ett
långt och inte helt okomplicerat dokument. Många gånger passerar
dokumentet oförändrat, men det här året satte vi i vänsterpartiet oss
ner och gick igenom det i detalj. Det är ganska intressant läsning för
den som tar sig igenom hela dokumentet.
Vänsterpartiet är i grunden motståndare till höga avgifter, vi vill hellre finansiera kommunens verksamheter genom skatten. Kommunskatten är visserligen inte progressiv, men de som tjänar mer betalar ändå mer i skatt. Avgifterna är däremot lika höga för alla, oberoende av inkomst (med några få undantag för rabatter för vissa grupper).
Det finns tyvärr ett massivt motstånd mot sänkta avgifter i Lunds kommunfullmäktige. Vänsterpartiet föreslog ett litet paket av sänkta avgifter, som Feministiskt initiativ och Marie Henschen från FörnyaLund instämde i. Vi vill sänka avgifterna på Kulturskolan och Högevallsbadet, där vi föreslår en generell sänkning på 10 % på Kulturskolan och 10 kronor på Högevallsbadet. Utöver det vill vi ta bort avgifterna på toaletterna på Stadsbiblioteket, det är en väldigt onödig avgift och inte höja avgiften (vilket föreslås av tjänstemännen) till ishallen och bowlinghallen. Vårt gamla förslag om att simundervisningen för skolorna ska vara kostnadsfri finns såklart med också. Det har länge varit ett rödgrönt förslag, men nu är Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ ensamma kvar att arbeta för detta.
Det finns många avgifter kvar att fundera på i det stora avgiftsdokumentet, så det finns all anledning att läsa dokumentet ett par gånger till och fortsätta föreslå förändringar som gynnar lundabor, framförallt de med låga inkomster.
Vänsterpartiet är i grunden motståndare till höga avgifter, vi vill hellre finansiera kommunens verksamheter genom skatten. Kommunskatten är visserligen inte progressiv, men de som tjänar mer betalar ändå mer i skatt. Avgifterna är däremot lika höga för alla, oberoende av inkomst (med några få undantag för rabatter för vissa grupper).
Det finns tyvärr ett massivt motstånd mot sänkta avgifter i Lunds kommunfullmäktige. Vänsterpartiet föreslog ett litet paket av sänkta avgifter, som Feministiskt initiativ och Marie Henschen från FörnyaLund instämde i. Vi vill sänka avgifterna på Kulturskolan och Högevallsbadet, där vi föreslår en generell sänkning på 10 % på Kulturskolan och 10 kronor på Högevallsbadet. Utöver det vill vi ta bort avgifterna på toaletterna på Stadsbiblioteket, det är en väldigt onödig avgift och inte höja avgiften (vilket föreslås av tjänstemännen) till ishallen och bowlinghallen. Vårt gamla förslag om att simundervisningen för skolorna ska vara kostnadsfri finns såklart med också. Det har länge varit ett rödgrönt förslag, men nu är Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ ensamma kvar att arbeta för detta.
Det finns många avgifter kvar att fundera på i det stora avgiftsdokumentet, så det finns all anledning att läsa dokumentet ett par gånger till och fortsätta föreslå förändringar som gynnar lundabor, framförallt de med låga inkomster.
Svanes förnyelse av Gunnar Stensson
Svaneskolan ska byggas ut till en kombinerad högstadie- och
gymnasieskola. Kombinationen ger möjlighet till en viktig förnyelse av
det svenska utbildningssystemet, även om integration mellan skolnivåer
har prövats tidigare, under delvis andra förutsättningar. Redan de
gamla läroverken hade en liknande uppbyggnad med indelningen i
realskola och gymnasium och ämneslärare som undervisade i båda
skolformerna
Under tretton år arbetade jag som lärare i en kombinerad högstadie- och gymnasieskola, Heleneholmsskolan i Malmö. Vi tog emot eleverna i årskurs 7 och följde deras utveckling under de sex åren fram till studentexamen. Före 1985 var lärare nämligen behöriga både på högstadiet och gymnasiet. Att den förutsättningen för integration försvann är olyckligt.
Fördelarna var stora. För eleverna innebar skolformen fördjupad ämneskunskap och social utveckling under sex avgörande ungdomsår. Lärarna hade den kännedom om eleverna som är nödvändig för att anpassa pedagogiken efter deras individuella förutsättningar. Betygssättningen kunde ske utifrån omfattande kunskap om varje elevs kvalifikationer. Skolan var dessutom integrerad i närsamhället. Därifrån kom flertalet elever.
Att vi måste upphöra berodde på regeringsbeslutet att skilja mellan lärarnas högstadie- och gymnasiebehörighet. Beslutet utarmade Heleneholmsskolan. När högstadiedelen försvann måste grundskoleeleverna hänvisas till andra högstadieskolor. 22 lärare tvingades lämna kollegiet och ersattes av nya lärare.
En stor skola ger valfrihet. Det visar den närbelägna Polhemsskolan som har en bredd i sitt utbud som överträffar alla andra gymnasieskolor i Skåne.
Vår tids utarmning av utbildningssystemet med mängder av små specialiserade friskolor innebär inte bara social segregation utan också en inskränkning av valfriheten. När man gjort sitt i många fall felaktiga val, baserat på missvisande reklam och sociala fördomar, förblir man inspärrad i sin begränsade och begränsande skolmiljö. Den stora gymnasieskolan ger mycket större möjligheter att korrigera det felaktiga valet och ändå stanna kvar i samma skola.
För lärarkollegiet är den stora skolan intellektuellt och socialt stimulerande, inte minst genom mångfalden av ämnesexperter med skiftande kunskaper och intressen. Det är något helt annat än t.ex. ett it-gymnasiums anhopning av likasinnade nördar inriktade på att tolka samma bruksanvisning.
Möjligheten att hitta likasinnade kamrater naturligtvis större i en stor gymnasieskola. Gemensamma intressen ger upphov till grupperingar av elever från alla delar av skolan. Det uppstår föreningar inriktade på teater eller astronomi eller någon specialsport eller film eller miljö eller litteratur. Bland 2000 kamrater är det lättare att hitta sina vänner än bland 100. Det stora samhället är alltid sammansatt av många små samhällen.
En viktig invändning mot den tänkta högstadie- och gymnasieskolan är att den ytterligare utarmar utbildningen i grannkommuner som Eslöv och Landskrona. De behöver naturligtvis också stora skolor med många valmöjligheter. Det hade de en gång, men utvecklingen under de senaste åren av ”valfrihet” har inneburit att de förlorat mångfalden. Redan nu tvingas många elever resa till Lund eller Malmö för att få den gymnasieutbildning de behöver. Utarmningen av skolorna innebär också en intellektuell och kulturell utarmning av kommunerna. Den utvecklingen har kanske redan gått så långt att den är utan återvändo.
Kostnaden då? Svaneskolans kombinerade högstadium och gymnasium beräknas kosta 750-850 miljoner att bygga. Det innebär att kostnaden är dubbelt så hög som Lunds kommun trodde den skulle vara. Men ekonomin får inte hindra skolans förnyelse! Nu gäller det att satsa efter ett par decennier av nyliberal utarmning!
Under tretton år arbetade jag som lärare i en kombinerad högstadie- och gymnasieskola, Heleneholmsskolan i Malmö. Vi tog emot eleverna i årskurs 7 och följde deras utveckling under de sex åren fram till studentexamen. Före 1985 var lärare nämligen behöriga både på högstadiet och gymnasiet. Att den förutsättningen för integration försvann är olyckligt.
Fördelarna var stora. För eleverna innebar skolformen fördjupad ämneskunskap och social utveckling under sex avgörande ungdomsår. Lärarna hade den kännedom om eleverna som är nödvändig för att anpassa pedagogiken efter deras individuella förutsättningar. Betygssättningen kunde ske utifrån omfattande kunskap om varje elevs kvalifikationer. Skolan var dessutom integrerad i närsamhället. Därifrån kom flertalet elever.
Att vi måste upphöra berodde på regeringsbeslutet att skilja mellan lärarnas högstadie- och gymnasiebehörighet. Beslutet utarmade Heleneholmsskolan. När högstadiedelen försvann måste grundskoleeleverna hänvisas till andra högstadieskolor. 22 lärare tvingades lämna kollegiet och ersattes av nya lärare.
En stor skola ger valfrihet. Det visar den närbelägna Polhemsskolan som har en bredd i sitt utbud som överträffar alla andra gymnasieskolor i Skåne.
Vår tids utarmning av utbildningssystemet med mängder av små specialiserade friskolor innebär inte bara social segregation utan också en inskränkning av valfriheten. När man gjort sitt i många fall felaktiga val, baserat på missvisande reklam och sociala fördomar, förblir man inspärrad i sin begränsade och begränsande skolmiljö. Den stora gymnasieskolan ger mycket större möjligheter att korrigera det felaktiga valet och ändå stanna kvar i samma skola.
För lärarkollegiet är den stora skolan intellektuellt och socialt stimulerande, inte minst genom mångfalden av ämnesexperter med skiftande kunskaper och intressen. Det är något helt annat än t.ex. ett it-gymnasiums anhopning av likasinnade nördar inriktade på att tolka samma bruksanvisning.
Möjligheten att hitta likasinnade kamrater naturligtvis större i en stor gymnasieskola. Gemensamma intressen ger upphov till grupperingar av elever från alla delar av skolan. Det uppstår föreningar inriktade på teater eller astronomi eller någon specialsport eller film eller miljö eller litteratur. Bland 2000 kamrater är det lättare att hitta sina vänner än bland 100. Det stora samhället är alltid sammansatt av många små samhällen.
En viktig invändning mot den tänkta högstadie- och gymnasieskolan är att den ytterligare utarmar utbildningen i grannkommuner som Eslöv och Landskrona. De behöver naturligtvis också stora skolor med många valmöjligheter. Det hade de en gång, men utvecklingen under de senaste åren av ”valfrihet” har inneburit att de förlorat mångfalden. Redan nu tvingas många elever resa till Lund eller Malmö för att få den gymnasieutbildning de behöver. Utarmningen av skolorna innebär också en intellektuell och kulturell utarmning av kommunerna. Den utvecklingen har kanske redan gått så långt att den är utan återvändo.
Kostnaden då? Svaneskolans kombinerade högstadium och gymnasium beräknas kosta 750-850 miljoner att bygga. Det innebär att kostnaden är dubbelt så hög som Lunds kommun trodde den skulle vara. Men ekonomin får inte hindra skolans förnyelse! Nu gäller det att satsa efter ett par decennier av nyliberal utarmning!
Framgafflat – om cykel och trafik: Lilla Fiskaregatan – igen av Ulf Nymark
I ett medborgarförslag till fullmäktige aktualiseras återigen
konflikterna mellan fotgängare och cyklister i Lilla Fiskaregatan. För
övrigt var det ju så sent som i Veckobladet nr 32 i början av denna
månad som jag i dessa spalter tog upp problemet. Medborgarförslaget går
ut på att omvandla gatan till en gågata med tilläggsbestämmelsen att
också förbjuda cykeltrafik. (Som jag då och då i dessa spalter påpekat
är cykeltrafik i normalfallet tillåten på en gågata).
Jag tror inte på lösningen att förbjuda cykeltrafik i L Fiskaregatan. Den behövs som cykelförbindelse västerut från stadens västra delar. Detta även om Klostergatan kan göras dubbelriktad för cykeltrafik.
Riskfyllt
Men visst tar medborgarförslaget upp ett reellt problem. Det är problem med konflikter mellan gående och cyklister. Det är risk för olyckor. En fullvuxen cyklist som kommer enbart i måttlig fart på 18-20 km i timmen besitter en avsevärd styrka i sitt krockvåld. En cyklistkrock med en vuxen fotgängare kan vara allvarlig nog, men en cyklist som kör på ett litet barn kan få helt förödande konsekvenser. Att detta är en akut risk varje dag och varje stund är uppenbar med alla dessa fotgängare i cykelzonen.
Regler och utformning inte i samklang
Det finns såvitt jag kan se bara två möjliga sätt att undanröja konflikterna, eller i varje fall för att göra tydligt vad som gäller. För tydlighet behövs. En gatas utformning ska stå i samklang med de regler som gäller. Det är inte fallet på Fiskaregatan. Utformningen av gatan signalerar: ”Här har vi en gågata!”. Men reglerna säjer något annat. Gatan är i princip en vanlig gata med fordonstrafik, men med vissa restriktioner för motortrafik. Gående ska hålla sig där trottoarerna normalt sett finns, dvs efter gatans sidor. Detta är svårt att förstå för den som trafikerar gatan.
Två möjliga lösningar
Vad som kan göras är alltså att faktiskt anpassa regelverket till hur gatan ser ut: dvs göra den till en gågata enligt ”normalfallet”. Alltså med fortsatt tillåten cykeltrafik. Alternativet är – och det kanske är mera realistiskt - att göra ett tydligt avskilt fält för cykeltrafik, t ex genom att sänka ner en brett tilltagen cykelbana i förhållande till nuvarande gatunivå. En sådan markering signalerar tydligt för gående att de inte har något där att göra. Fördelen med denna lösning är också att ställer det också till problem för alla dessa bilister som helt olagligt (och ostraffat!) kör och parkerar på gatan.
Fotgängarna det största problemet
Det är ett välkommet medborgarförslag för att det påkallar att någonting måste göras. Men jag kan inte hålla med det som i medborgarförslagets problembeskrivning full ut: det är inte cyklisterna som är problemet. Visst cyklar en del på fotgängarnas område längs gatusidorna, men det är ändå väldigt få i förhållande till alla fotgängare som går där cyklar ska färdas och som också korsar gatan på ett olagligt sätt, dvs utsätter cykeltrafiken för fara.
Unikt för Lund – ingen gågata!
Oavsett vilken lösning som väljs för Fiskaregatan så behöver Lund inte bara en, utan flera gågator. Det är en skandal att Lund som gör anspråk på att vara en miljövänlig stad framstår som unik bland alla svenska och europeiska städer genom att inte ha ens den minsta lilla gatustump som gågata i centrum Det tycks som om flera politiska partier har en stark motvilja mot gågator och gångfartsområden. Men det skulle inte förvåna om initiativ till en bilfriare miljö i stadskärnan snart kommer från det rödgröna styret.
Not: Vid tidpunkten för detta medborgarförslags behandling ska jag återkomma till den nu ganska långa historien om hur en politisk majoritet i Lund säjer nej till gågator.
Jag tror inte på lösningen att förbjuda cykeltrafik i L Fiskaregatan. Den behövs som cykelförbindelse västerut från stadens västra delar. Detta även om Klostergatan kan göras dubbelriktad för cykeltrafik.
Riskfyllt
Men visst tar medborgarförslaget upp ett reellt problem. Det är problem med konflikter mellan gående och cyklister. Det är risk för olyckor. En fullvuxen cyklist som kommer enbart i måttlig fart på 18-20 km i timmen besitter en avsevärd styrka i sitt krockvåld. En cyklistkrock med en vuxen fotgängare kan vara allvarlig nog, men en cyklist som kör på ett litet barn kan få helt förödande konsekvenser. Att detta är en akut risk varje dag och varje stund är uppenbar med alla dessa fotgängare i cykelzonen.
Regler och utformning inte i samklang
Det finns såvitt jag kan se bara två möjliga sätt att undanröja konflikterna, eller i varje fall för att göra tydligt vad som gäller. För tydlighet behövs. En gatas utformning ska stå i samklang med de regler som gäller. Det är inte fallet på Fiskaregatan. Utformningen av gatan signalerar: ”Här har vi en gågata!”. Men reglerna säjer något annat. Gatan är i princip en vanlig gata med fordonstrafik, men med vissa restriktioner för motortrafik. Gående ska hålla sig där trottoarerna normalt sett finns, dvs efter gatans sidor. Detta är svårt att förstå för den som trafikerar gatan.
Två möjliga lösningar
Vad som kan göras är alltså att faktiskt anpassa regelverket till hur gatan ser ut: dvs göra den till en gågata enligt ”normalfallet”. Alltså med fortsatt tillåten cykeltrafik. Alternativet är – och det kanske är mera realistiskt - att göra ett tydligt avskilt fält för cykeltrafik, t ex genom att sänka ner en brett tilltagen cykelbana i förhållande till nuvarande gatunivå. En sådan markering signalerar tydligt för gående att de inte har något där att göra. Fördelen med denna lösning är också att ställer det också till problem för alla dessa bilister som helt olagligt (och ostraffat!) kör och parkerar på gatan.
Fotgängarna det största problemet
Det är ett välkommet medborgarförslag för att det påkallar att någonting måste göras. Men jag kan inte hålla med det som i medborgarförslagets problembeskrivning full ut: det är inte cyklisterna som är problemet. Visst cyklar en del på fotgängarnas område längs gatusidorna, men det är ändå väldigt få i förhållande till alla fotgängare som går där cyklar ska färdas och som också korsar gatan på ett olagligt sätt, dvs utsätter cykeltrafiken för fara.
Unikt för Lund – ingen gågata!
Oavsett vilken lösning som väljs för Fiskaregatan så behöver Lund inte bara en, utan flera gågator. Det är en skandal att Lund som gör anspråk på att vara en miljövänlig stad framstår som unik bland alla svenska och europeiska städer genom att inte ha ens den minsta lilla gatustump som gågata i centrum Det tycks som om flera politiska partier har en stark motvilja mot gågator och gångfartsområden. Men det skulle inte förvåna om initiativ till en bilfriare miljö i stadskärnan snart kommer från det rödgröna styret.
Not: Vid tidpunkten för detta medborgarförslags behandling ska jag återkomma till den nu ganska långa historien om hur en politisk majoritet i Lund säjer nej till gågator.
Framtidens södra Lund av Gunnar Stensson
Kanske korpfotbollsplanerna får vara kvar, tänker jag, medan jag
sneddar över dem i gryningen. Gräset är blött och luften mild. En flock
vita måsar flyger upp.
Man kunde bygga en rad höga hus längs spåret på andra sidan trädridån, när stationen blir färdig om fem år. Att bo där vore inte så dumt. Samma läge som Jakriborg. Väster om stationen och med fri sikt åt öster och söder.
Jag fortsätter längs Maskinvägen förbi industriområdet där kommunen planerar att ställa sina 60 bussar när de ska bort från sin nuvarande plats vid Kung Oskars bro.
Några regnstänk prickar jackan. Asfalten är blöt. Maskinvägen är alldeles tom. Till höger ligger koloniområdet och till vänster industribyggnaderna. Nu kommer två långtradare. De svänger sakta in på en inhägnad parkeringsplats. Jag möter en bister man i stövlar med två labradorer. Palettskolan ett stycke upp, till höger om Maskinvägen. Bebyggelsen finns bortom skolan.
Industriområdet till vänster är ödsligt. Stora tomma ytor. Nässlorna lyser fortfarande gröna i det vissna ogräset. Här är Folkparksvägen. Den är också tom. I söder ligger en övergiven industribyggnad omgiven av ogräsfält och sprucken asfalt. Det är väl där bussarna ska stå. Maskinvägen upphör, men det finns ett promenadstråk ner till Höje å. Jag skymtar de små tegelvillorna i väster
Kraftledningsgatan öppnar ett perspektiv genom de avlövade dungarna. Uppåkra kyrka syns längst bort i sydost. Det är hög tid att gräva ner ledningen och röja bort de höga pylonerna. Energimarknadskommissionen har visserligen bestämt att de ska vara kvar, men kommunen har överklagat beslutet. Körsbärsträd och vinbärsbuskar är minnen från gamla Källby.
På vägen mellan Klostergården och Värpinge passerar jag Källby reningsverk. Enligt en notis i Sydsvenskan har kommunstyrelsens arbetsutskott anslutit sig till åsikten att reningsverket ska läggas ner och ersättas av Sjölunda-alternativet. Ja, det är ju här Lund ska expandera i framtiden. Men det dröjer. Beträffande Sjölundaverket kan det dröja 50 år innan investeringarna är slutförda.
2065 ser här annorlunda ut, tänker jag och svänger ner mot dammarna och ån. Nyponen lyser röda och björkarna gula. En häger sitter i strandkanten. Två snabbsimmande skarvar dyker samtidigt och stannar länge under vattnet. Bläsändernas scharlakansröda huvuden glänser. Piuu, piuu, ropar de.
Jag försöker föreställa mig den nya bron över Höje å. Den måste vara färdig senast om fem år, om utbyggnadsplanerna för fyrspåren håller. Så vänder jag åt vänster uppför gröna stråket och över fotbollsplanerna igen. Värmeverkets höga skorsten blänker i morgonsolen.
Man kunde bygga en rad höga hus längs spåret på andra sidan trädridån, när stationen blir färdig om fem år. Att bo där vore inte så dumt. Samma läge som Jakriborg. Väster om stationen och med fri sikt åt öster och söder.
Jag fortsätter längs Maskinvägen förbi industriområdet där kommunen planerar att ställa sina 60 bussar när de ska bort från sin nuvarande plats vid Kung Oskars bro.
Några regnstänk prickar jackan. Asfalten är blöt. Maskinvägen är alldeles tom. Till höger ligger koloniområdet och till vänster industribyggnaderna. Nu kommer två långtradare. De svänger sakta in på en inhägnad parkeringsplats. Jag möter en bister man i stövlar med två labradorer. Palettskolan ett stycke upp, till höger om Maskinvägen. Bebyggelsen finns bortom skolan.
Industriområdet till vänster är ödsligt. Stora tomma ytor. Nässlorna lyser fortfarande gröna i det vissna ogräset. Här är Folkparksvägen. Den är också tom. I söder ligger en övergiven industribyggnad omgiven av ogräsfält och sprucken asfalt. Det är väl där bussarna ska stå. Maskinvägen upphör, men det finns ett promenadstråk ner till Höje å. Jag skymtar de små tegelvillorna i väster
Kraftledningsgatan öppnar ett perspektiv genom de avlövade dungarna. Uppåkra kyrka syns längst bort i sydost. Det är hög tid att gräva ner ledningen och röja bort de höga pylonerna. Energimarknadskommissionen har visserligen bestämt att de ska vara kvar, men kommunen har överklagat beslutet. Körsbärsträd och vinbärsbuskar är minnen från gamla Källby.
På vägen mellan Klostergården och Värpinge passerar jag Källby reningsverk. Enligt en notis i Sydsvenskan har kommunstyrelsens arbetsutskott anslutit sig till åsikten att reningsverket ska läggas ner och ersättas av Sjölunda-alternativet. Ja, det är ju här Lund ska expandera i framtiden. Men det dröjer. Beträffande Sjölundaverket kan det dröja 50 år innan investeringarna är slutförda.
2065 ser här annorlunda ut, tänker jag och svänger ner mot dammarna och ån. Nyponen lyser röda och björkarna gula. En häger sitter i strandkanten. Två snabbsimmande skarvar dyker samtidigt och stannar länge under vattnet. Bläsändernas scharlakansröda huvuden glänser. Piuu, piuu, ropar de.
Jag försöker föreställa mig den nya bron över Höje å. Den måste vara färdig senast om fem år, om utbyggnadsplanerna för fyrspåren håller. Så vänder jag åt vänster uppför gröna stråket och över fotbollsplanerna igen. Värmeverkets höga skorsten blänker i morgonsolen.
Palestina måste få sin självständighet!
av Gunnar Olofsson
Senhösten 1988 sammanträder det palestinska
exilparlamentet i Algeriets huvudstad Alger, och den 15 november läser
president Yassir Arafat upp den deklaration som skall bilda grunden för
den av FN beslutade men ännu ej upprättade palestinska staten.
Deklarationen, utformad av bland annat Palestinas nationalpoet Mahmoud Darwish, förklarar staten Palestina - etablerad i de av Israel ockuperade områdena och med Jerusalem som sin huvudstad - som en demokratisk flerpartistat med lika rättigheter för alla oberoende av ras, religion och hudfärg, med yttrandefrihet, oberoende rättssystem och jämlikhet mellan man och kvinna.
Deklarationen är ett tydligt dokument som sätter ramarna för den palestinska staten och i praktiken banar väg för det ömsesidiga erkännandet mellan Israel och Palestina som får sin utformning i Osloavtalet fem år senare.
Men nu, efter 28 år, fortsätter och förvärras ockupationen. Utrymmet för den palestinska staten krymper för varje dag. Västvärlden formulerar det ena kraftlösa uttalandet efter det andra och i FN:s säkerhetsråd blockerar USA effektivt alla försök från det internationella samfundet att med sanktioner och andra åtgärder tvinga Israel att avsluta ockupationen.
Den 18 november i år uttrycker det svenska regeringskansliet
i ett uttalande ”oro” för ett kommande lagbeslut i Israel att i
efterhand godkänna olagliga bosättningar på Västbanken. ”Sverige
uppmanar Israel att inte anta denna lagstiftning” heter det i
uttalandet. Som givetvis förbigås med tystnad.Deklarationen, utformad av bland annat Palestinas nationalpoet Mahmoud Darwish, förklarar staten Palestina - etablerad i de av Israel ockuperade områdena och med Jerusalem som sin huvudstad - som en demokratisk flerpartistat med lika rättigheter för alla oberoende av ras, religion och hudfärg, med yttrandefrihet, oberoende rättssystem och jämlikhet mellan man och kvinna.
Deklarationen är ett tydligt dokument som sätter ramarna för den palestinska staten och i praktiken banar väg för det ömsesidiga erkännandet mellan Israel och Palestina som får sin utformning i Osloavtalet fem år senare.
Men nu, efter 28 år, fortsätter och förvärras ockupationen. Utrymmet för den palestinska staten krymper för varje dag. Västvärlden formulerar det ena kraftlösa uttalandet efter det andra och i FN:s säkerhetsråd blockerar USA effektivt alla försök från det internationella samfundet att med sanktioner och andra åtgärder tvinga Israel att avsluta ockupationen.
Men ingen svensk stillsam ”oro” kommer att stoppa Israel. Sveriges regering, som inte brukar utmärka sig med tystnad inför brott mot mänskliga rättigheter, måste komma upp med någonting mycket starkare än så: bojkott, investeringsstopp och sanktioner tills regimen i Israel tar sitt förnuft till fånga och upphör med ockupationen. Den 29 november är det FN:s officiella dag för solidaritet med det palestinska folket. Då är rätt tillfälle att tala ut om ockupationen och föreslå kraftfulla åtgärder för att få den upphävd. Palestina måste få sin självständighet!
Israelisk domstol konfiskerar Marianne med stöd av 150 år gammal kaperilag
PRESSMEDDELANDE: 2016-11-24 01:51
Marianne bordades på internationellt vatten av den israeliska marinen
den 29:e juni 2015 under ett försök att bryta den blockaden av
Gazaremsan. Fartyget fördes under tvång till Israel där besättningen
och de internationella delegater som befann sig ombord först fängslades
och senare utvisades ur Israel. Därefter har fartyget, som ägs av
svenska Ship to Gaza, sålts som skrot – av den israeliska marinen. Ship
to Gaza har rest krav på ersättning för fartygets fulla värde, medan
den israeliska staten hävdat att den har laglig rätt att beslagta
fartyget.
Samma domstol har tidigare avvisat israeliska krav på att få beslagta Ship to Gazas finskflaggade segelskonare S/V Estelle som bordades under identiska omständigheter i oktober 2012. Ett utslag som bekräftades av Israels högsta domstol i juni i år.
I bägge fallen har staten sätt sig nödsakad att åberopa den brittiska Naval price act från 1864 En lag som man hävdar är tillämplig i Israel som en juridisk kvarleva från tiden för det brittiska mandatet i Palestina, 1920-1948.
Naval price act kom ursprungligen till för att sanktionera staters juridiska anspråk på att få kapa civila handelsfartyg under krig. Den har fram tills nu inte åberopats i någon domstol sedan andra världskriget.
Domstolens argument för att godta kravet på att få beslagta Marianne – trots att de avvisade samma krav vad det gäller S/V Estelle – bygger på att marinen i det förra fallet väntade över 10 månader efter bordningen med att framställa några som helst juridiska krav.
Att den israeliska marinen på detta vis måste försöka väcka liv en över 150 är gammal lagstiftning från en tid präglad av helt andra folkrättsliga principer har noterats med viss förvåning av sjörättsexperter.
Ship to Gaza kommer nu i samråd med sina israeliska advokater ta ställning till om man skall överklaga sjörättsdomstolens beslut.
En sjörättsdomstol i Haifa godkände i söndags
den israeliska statens begäran att få beslagta det svenskflaggade
fiskefartyget Marianne av Göteborg.
Samma domstol har tidigare avvisat israeliska krav på att få beslagta Ship to Gazas finskflaggade segelskonare S/V Estelle som bordades under identiska omständigheter i oktober 2012. Ett utslag som bekräftades av Israels högsta domstol i juni i år.
I bägge fallen har staten sätt sig nödsakad att åberopa den brittiska Naval price act från 1864 En lag som man hävdar är tillämplig i Israel som en juridisk kvarleva från tiden för det brittiska mandatet i Palestina, 1920-1948.
Naval price act kom ursprungligen till för att sanktionera staters juridiska anspråk på att få kapa civila handelsfartyg under krig. Den har fram tills nu inte åberopats i någon domstol sedan andra världskriget.
Domstolens argument för att godta kravet på att få beslagta Marianne – trots att de avvisade samma krav vad det gäller S/V Estelle – bygger på att marinen i det förra fallet väntade över 10 månader efter bordningen med att framställa några som helst juridiska krav.
Att den israeliska marinen på detta vis måste försöka väcka liv en över 150 är gammal lagstiftning från en tid präglad av helt andra folkrättsliga principer har noterats med viss förvåning av sjörättsexperter.
Ship to Gaza kommer nu i samråd med sina israeliska advokater ta ställning till om man skall överklaga sjörättsdomstolens beslut.
Nära medborgarna fast tvärtom av Staffan Lindberg
– ”När jag använder ett ord”, sa Humpty
Dumpty föraktfullt, ”så betyder det just vad jag vill att det ska
betyda – varken mer eller mindre.”
– ”Men frågan är”, sa Alice, ”om du verkligen kan få orden att betyda olika saker.”
– Frågan är”, sa Humpty Dumpty, ”vem det är som bestämmer – det är det det beror på.”
(Alice i Underlandet, 1981, sid. 171)
– ”Men frågan är”, sa Alice, ”om du verkligen kan få orden att betyda olika saker.”
– Frågan är”, sa Humpty Dumpty, ”vem det är som bestämmer – det är det det beror på.”
(Alice i Underlandet, 1981, sid. 171)
Många av oss som växte upp med Lewis
Caroll’s klassiska sagobok minns nog detta replikskifte. De är den
uppochnervända världen, där allt kan förvandlas till sin motsats av den
som bestämmer. Barn mitt uppe i sin språkinlärning fick mycket att
fundera på, hur allt kunde vara annorlunda och ibland sin raka motsats.
Hur man skulle orientera sig i en sådan värld?
Man kan inte låta bli att tänka Trump eller Putin. Deras föraktfulla användning av termer och begrepp, som genast kan dras tillbaka med ett ”så menade jag inte” eller ett ”det har aldrig sagt. Det är ju precis tvärtom.” Demagogi med andra ord.
Ny-populismens språkanvändning är lika lömskt hal som Hitlers vid överenskommelsen att Tyskland kunde få besätta Sudet-Tyskland. Vi minns alla Chamberlains triumferande yttrande: ”Fred i vår tid” när Hitler dyrt och heligt lovat att det var hans enda och sista anspråk när det gällde att beskydda tyskar i världen.
Är vi offer för ett liknande bedrägeri inom politik, administration och affärsverksamhet i vår tid?
Tidens språk är rationalisering, centralisering, effektivisering, likabehandling, lagar och regler. Det handlar om att koncentrera beslutsfattande och administration till chefer som är utbildade som chefer, kan regelverket och har överblicken. De ord som används som legitimation är dock decentralisering och behovet att komma närmare medarbetarna och klienterna. Alltså tvärtomord i förhållande till vad som sker: hierarkiskt chefande och svällande central administration!
Vi ser detta inom Polisen, där den nye chefen beslutat om en total omorganisation. 21polismyndigheter har slagits samman till en enda uppdelad i sju regioner, med varsin chef tillsatt ovanifrån. Motivet för det hela är att poliserna ska komma nära medborgarna!
Region Syd har fått en chef som kommer från Skatteverket och som helt saknar polisiär erfarenhet. Omorganisering, tänker man, sådan tar tid att sätta sig. Men redan nu protesterar poliser: ”Fungerande arbetslag har splittrats. En massa poliser är frustrerade över att vi inte längre kan lösa vårt grunduppdrag, att utreda brott och upprätthålla ordning.” (Sydsvenskan 18 november 2016) Under året har 154 poliser av totalt drygt 3000 i regionen slutat.
Vi ser detta överallt i organisationsförändringar. Svenska kyrkan AB är ett annat exempel. Vikande antal gudstjänstbesök och konfirmander möts med sammanslagning av församlingar till storförsamling med bara en kyrkoherde, ett kyrkoråd och därunder församlingsherdar och församlingsråd (de gamla kyrkoråden), som bara får bestämma lite om formerna i arbetet. Också där finns ett aktivt motstånd bland både präster och lekmän.
Ett tredje exempel är Malmö kommun. Från decentraliserade kommundelsråd som sedan blev stadsområdesnämnder, har man nu beslutat sig för att samla all förvaltning under centrala nämnder. Närhet till medarbetare i olika förvaltning och institutioner och medborgarna offras på rationalitetens och likabehandlingens altare. Här höjs dock inga röster mot förslaget.
Att chefer utan kunskap om verksamheten tillsätts och medbestämmande dras in, leder till alienation och låg motivation bland medarbetarna. Det handlar om att foga sig eller lämna.
Man kan inte låta bli att tänka Trump eller Putin. Deras föraktfulla användning av termer och begrepp, som genast kan dras tillbaka med ett ”så menade jag inte” eller ett ”det har aldrig sagt. Det är ju precis tvärtom.” Demagogi med andra ord.
Ny-populismens språkanvändning är lika lömskt hal som Hitlers vid överenskommelsen att Tyskland kunde få besätta Sudet-Tyskland. Vi minns alla Chamberlains triumferande yttrande: ”Fred i vår tid” när Hitler dyrt och heligt lovat att det var hans enda och sista anspråk när det gällde att beskydda tyskar i världen.
Är vi offer för ett liknande bedrägeri inom politik, administration och affärsverksamhet i vår tid?
Tidens språk är rationalisering, centralisering, effektivisering, likabehandling, lagar och regler. Det handlar om att koncentrera beslutsfattande och administration till chefer som är utbildade som chefer, kan regelverket och har överblicken. De ord som används som legitimation är dock decentralisering och behovet att komma närmare medarbetarna och klienterna. Alltså tvärtomord i förhållande till vad som sker: hierarkiskt chefande och svällande central administration!
Vi ser detta inom Polisen, där den nye chefen beslutat om en total omorganisation. 21polismyndigheter har slagits samman till en enda uppdelad i sju regioner, med varsin chef tillsatt ovanifrån. Motivet för det hela är att poliserna ska komma nära medborgarna!
Region Syd har fått en chef som kommer från Skatteverket och som helt saknar polisiär erfarenhet. Omorganisering, tänker man, sådan tar tid att sätta sig. Men redan nu protesterar poliser: ”Fungerande arbetslag har splittrats. En massa poliser är frustrerade över att vi inte längre kan lösa vårt grunduppdrag, att utreda brott och upprätthålla ordning.” (Sydsvenskan 18 november 2016) Under året har 154 poliser av totalt drygt 3000 i regionen slutat.
Vi ser detta överallt i organisationsförändringar. Svenska kyrkan AB är ett annat exempel. Vikande antal gudstjänstbesök och konfirmander möts med sammanslagning av församlingar till storförsamling med bara en kyrkoherde, ett kyrkoråd och därunder församlingsherdar och församlingsråd (de gamla kyrkoråden), som bara får bestämma lite om formerna i arbetet. Också där finns ett aktivt motstånd bland både präster och lekmän.
Ett tredje exempel är Malmö kommun. Från decentraliserade kommundelsråd som sedan blev stadsområdesnämnder, har man nu beslutat sig för att samla all förvaltning under centrala nämnder. Närhet till medarbetare i olika förvaltning och institutioner och medborgarna offras på rationalitetens och likabehandlingens altare. Här höjs dock inga röster mot förslaget.
Att chefer utan kunskap om verksamheten tillsätts och medbestämmande dras in, leder till alienation och låg motivation bland medarbetarna. Det handlar om att foga sig eller lämna.
Hur ska vi tolka denna till synes
parallella omorganisering i olika institutioner? Är det det gamla
vanliga knepet att vända allt upp och ner när verksamheter börjar
krackelera och luften har gått ur?
Men vår tids omorganisering är av ett annat slag. På 1970- och
1980-talen innebar politiken en fortlöpande demokratisering av det
mesta. Medbestämmande och platta organisationer överallt som skulle göra
slut på hierarkier och byråkrati. När den nya tjänste-ekonomin började
blomstra blev individualiserade anställningsförhållanden och
småföretagandet alltmer dominerande.
Den nuvarande omorganiseringen löper parallellt med en till synes alltmer diversifierad social och teknisk verklighet och komplexitet. Samtidigt ökar de sociala klyftorna i samhällsekonomin och många grupper ser sig åsidosatta och utan erkänsla. Sambandet mellan skatter och välfärd blir allt svårare att uppfatta.
Marknadstänkandet har brett ut sig överallt. Offentlig förvaltning innebär allt oftare beställarfunktion och upphandling av privata tjänster i takt med att stat och kommun blivit allt sämre på att organisera egen verksamhet utifrån en ämbetsmannaetik. Regelverken har blivit fler – vi har aldrig haft så många regler som idag (Reglernas utopi, David Graebner 2016). Det krävs nästan övernaturliga krafter att bemästra dem alla.
Svaret är inte en ny centralisering och byråkratisk
strömlinjeformning. Liksom marknaden idealt styrs av konkurrens kan alla
förvaltningar betona självstyrande lokala verksamheter som samordnas
genom ett enhetligt regelverk och sund konkurrens.
Ytliga och helt igenom kvantifierade kriterier försämrar denna konkurrens: Då tjänar de privata företagen mest på tids- och kontraktsbundna beställningar och offentliga förvaltningar snedvrids till att satsa på lätt uppnådda kvantitativa resultat till förfång för grunduppdragen och allmänintresset.
Tjänstesektorn består inte av materiella ting som kan produceras på löpande band styrda av superdatorer. Tvärtom handlar det om sociala relationer, personligt anpassade tjänster med kunskap och inlevelse. Bara levande och autonoma människor kan förverkliga dess mål.
Om vi inte politiskt kan reda ut dessa förhållanden uppstår förvirring och kaos där starka män tillåts bestämma, som de nästan alltid gjort, även om de framstår som ringaktande lögnare med slagord som: allt det främmande måste ut, moralen återupprättas, aga åt förbrytarna … listan på förenklade lösningar kan göras lång. Ny-populisterna har högtidsdagar.
Den nuvarande omorganiseringen löper parallellt med en till synes alltmer diversifierad social och teknisk verklighet och komplexitet. Samtidigt ökar de sociala klyftorna i samhällsekonomin och många grupper ser sig åsidosatta och utan erkänsla. Sambandet mellan skatter och välfärd blir allt svårare att uppfatta.
Marknadstänkandet har brett ut sig överallt. Offentlig förvaltning innebär allt oftare beställarfunktion och upphandling av privata tjänster i takt med att stat och kommun blivit allt sämre på att organisera egen verksamhet utifrån en ämbetsmannaetik. Regelverken har blivit fler – vi har aldrig haft så många regler som idag (Reglernas utopi, David Graebner 2016). Det krävs nästan övernaturliga krafter att bemästra dem alla.
Ytliga och helt igenom kvantifierade kriterier försämrar denna konkurrens: Då tjänar de privata företagen mest på tids- och kontraktsbundna beställningar och offentliga förvaltningar snedvrids till att satsa på lätt uppnådda kvantitativa resultat till förfång för grunduppdragen och allmänintresset.
Tjänstesektorn består inte av materiella ting som kan produceras på löpande band styrda av superdatorer. Tvärtom handlar det om sociala relationer, personligt anpassade tjänster med kunskap och inlevelse. Bara levande och autonoma människor kan förverkliga dess mål.
Om vi inte politiskt kan reda ut dessa förhållanden uppstår förvirring och kaos där starka män tillåts bestämma, som de nästan alltid gjort, även om de framstår som ringaktande lögnare med slagord som: allt det främmande måste ut, moralen återupprättas, aga åt förbrytarna … listan på förenklade lösningar kan göras lång. Ny-populisterna har högtidsdagar.
66 år i skolan 34. 1985-97:1. Heleneholmsskolan blir gymnasieskola av Den Gamle
Under krisåren omkring 1985 åtog sig
Anders Wester och jag att undervisa arbetslös ungdom som gått ut
högstadiet. Jag har ett tydligt minne av hur jag i början av september
gick in i ett klassrum i Johannesskolan utan andra läromedel än en bunt
blyertspennor och ett trettiotal skrivböcker. Det måste ha varit 1985,
för jag ägnade de närmaste veckorna åt riksdagsvalet och använde
valmaterial som läromedel. Anders Wester glömmer aldrig äggkriget som
bröt ut under en bussexkursion med en annan grupp. Lyckligtvis var äggen
hårdkokta. De arbetslösa upptog oss ett par timmar i veckan minst ett
år.
Heleneholmsskolan utvecklades från att ha varit en modellskola för integration mellan grundskola och gymnasium till att bli ett föregångsgymnasium i estetisk utbildning. På Heleneholm hade det alltid funnits en musiklinje. Musikhögskolan gränsade till vår inre skolgård. Där fanns högt kvalificerade lärare på de flesta instrument. Eleverna kom från hela stan, ja några kom från Lund också. Musikklassernas sammansättning skilde sig alltså från den i natur- och samhällsvetarklasserna.
Sakta började också en teaterverksamhet växa fram. Den inleddes under de år då grundskoleklasserna fanns kvar. Min kollega Kerstin Ringdahl ledde skolans teaterförening med kreativitet och uthållighet. Jag samarbetade mycket med henne i ett par grundskoleklasser under tre år i början av 80-talet. Jag minns ett gemensamt projekt i svenska och historia där vi dramatiserade Odyssén. Vi ställde bänkarna i båtform och eleverna rodde rytmiskt medan texten lästes.
Teaterföreningen studerade in pjäser i aulan. Alla kunde delta, även grundskolans elever, men det krävdes regelbunden närvaro. Ofta förekom samarbete med musikeleverna. Eftersom arbetet skedde på kvällstid hade jag inte möjlighet att medverka, vilket flera andra lärare som exempelvis Anders Wester gjorde. Men jag såg teaterföreställningarna och konserterna. När gymnasiet senare fick både teater- och musikklasser var jag under flera år på 1990-talet klassföreståndare i dem. Eleverna där ansågs vara besvärliga eftersom de var ifrågasättande, klädde sig uppseendeväckande och var lite utmanande. Men detta låg i framtiden. Tills vidare rodde högstadieeleverna Odyssevs´ skepp.
Valframgången påverkade Vpk Lund. Många av föreningens aktivister hamnade i kommunfullmäktige och i styrelser och nämnder. Det var ett krävande arbete som krävde ett nytt fokus. Kompol-mötena blev långa. Visserligen tog somliga med sig aktivismens arbetsmetoder in i kommunalpolitiken som till exempel Tarcisio Bommarco, vars brandtal förlängde månget fullmäktigemöte, men i allmänhet anpassade man sig till den kommunalpolitiska lunken.
Heleneholmsskolan utvecklades från att ha varit en modellskola för integration mellan grundskola och gymnasium till att bli ett föregångsgymnasium i estetisk utbildning. På Heleneholm hade det alltid funnits en musiklinje. Musikhögskolan gränsade till vår inre skolgård. Där fanns högt kvalificerade lärare på de flesta instrument. Eleverna kom från hela stan, ja några kom från Lund också. Musikklassernas sammansättning skilde sig alltså från den i natur- och samhällsvetarklasserna.
Sakta började också en teaterverksamhet växa fram. Den inleddes under de år då grundskoleklasserna fanns kvar. Min kollega Kerstin Ringdahl ledde skolans teaterförening med kreativitet och uthållighet. Jag samarbetade mycket med henne i ett par grundskoleklasser under tre år i början av 80-talet. Jag minns ett gemensamt projekt i svenska och historia där vi dramatiserade Odyssén. Vi ställde bänkarna i båtform och eleverna rodde rytmiskt medan texten lästes.
Teaterföreningen studerade in pjäser i aulan. Alla kunde delta, även grundskolans elever, men det krävdes regelbunden närvaro. Ofta förekom samarbete med musikeleverna. Eftersom arbetet skedde på kvällstid hade jag inte möjlighet att medverka, vilket flera andra lärare som exempelvis Anders Wester gjorde. Men jag såg teaterföreställningarna och konserterna. När gymnasiet senare fick både teater- och musikklasser var jag under flera år på 1990-talet klassföreståndare i dem. Eleverna där ansågs vara besvärliga eftersom de var ifrågasättande, klädde sig uppseendeväckande och var lite utmanande. Men detta låg i framtiden. Tills vidare rodde högstadieeleverna Odyssevs´ skepp.
Valframgången påverkade Vpk Lund. Många av föreningens aktivister hamnade i kommunfullmäktige och i styrelser och nämnder. Det var ett krävande arbete som krävde ett nytt fokus. Kompol-mötena blev långa. Visserligen tog somliga med sig aktivismens arbetsmetoder in i kommunalpolitiken som till exempel Tarcisio Bommarco, vars brandtal förlängde månget fullmäktigemöte, men i allmänhet anpassade man sig till den kommunalpolitiska lunken.
Samtidigt växte viljan att få in egen företrädare i
riksdagen. Visserligen respekterades Jörn Svensson av alla, men
opinionen för att ersätta honom med Rolf Nilsson växte. Ingen tvivlade
på att det var i Lund Skånes riksdagsledamöter utsågs. Men många ville
hålla fast vid Jörn som hade en stark förespråkare i Eva Wigforss.
Internationella utskottet blev ett forum för de gamla 60-talisterna. Palestina, Iran och Uruguay var aktuella konfliktområden och företräddes av starka exilorganisationer, som ofta deltog i utskottets möten. Sovjetunionens invasion i Afghanistan blev alltmer kontroversiell. Vi studerade den och skrev en kongressmotion som krävde att Vpk skulle fördöma den som imperialistisk.
Framför allt fortsatte vi att skapa opinion för Eritrea. Vi hade partistyrelsen emot oss. Den deklarerade i ett uttalande att partiet hade förtroende för Mengisturegimen och hade varit närvarande vid bildandet av Etiopiens kommunistiska parti.
I oktober 1984 fick vi igång en debatt både i pressen och i radions debattprogram OBS!, vars redaktör Lena Brundenius gav oss möjlighet att framföra våra argument flera gånger de kommande åren. Vi arrangerade ett två-dagars Eritrea-seminarium i Folkets hus. En stor arbetsgrupp hjälpte till. I den ingick Henning Kofoed, Bereket Yebio, som var metodiklektor på Lärarhögskolan, Rezene Tesfazion, som senare blev socialdemokratisk riksdagsman, Philip Gottlieb som var ordförande i EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, som vi höll på att grunda, och Gillian Nilsson som var ABF:s ordförande i Lund.
Det kom mycket folk. Bland talarna märktes professor Håkan Wiberg, EPLF-representanten Andumicael och antropologen Lars Bondestam. I debatterna deltog Björn Kumm, professor Rubensson och en grupp lärare och elever från Tomelilla folkhögskola. Ingen av talarna begärde något honorar och allt arbete utfördes ideellt. En eritreansk sång och dansgrupp uppträdde på lördagskvällen med ett program som påminde om det jag upplevt i Khartoum några år tidigare. Dansgruppen och flera av de medverkande tillbringade natten hos mig, jag minns att jag räknade ihop dem till elva personer i sängar, soffor och på ett par madrasser på golvet. Något glåmiga käkade vi knäckebröd och drack kaffe på söndagsmorgonen.
Jag betraktar seminariet som ett genombrott för EGIS och för Eritrea-opinionen i Sverige. Eritrea skulle spela en stor roll i mitt liv de närmaste två decennierna. Gruppen i Lund kom att bli en av de viktigaste i Norden.
Internationella utskottet blev ett forum för de gamla 60-talisterna. Palestina, Iran och Uruguay var aktuella konfliktområden och företräddes av starka exilorganisationer, som ofta deltog i utskottets möten. Sovjetunionens invasion i Afghanistan blev alltmer kontroversiell. Vi studerade den och skrev en kongressmotion som krävde att Vpk skulle fördöma den som imperialistisk.
Framför allt fortsatte vi att skapa opinion för Eritrea. Vi hade partistyrelsen emot oss. Den deklarerade i ett uttalande att partiet hade förtroende för Mengisturegimen och hade varit närvarande vid bildandet av Etiopiens kommunistiska parti.
I oktober 1984 fick vi igång en debatt både i pressen och i radions debattprogram OBS!, vars redaktör Lena Brundenius gav oss möjlighet att framföra våra argument flera gånger de kommande åren. Vi arrangerade ett två-dagars Eritrea-seminarium i Folkets hus. En stor arbetsgrupp hjälpte till. I den ingick Henning Kofoed, Bereket Yebio, som var metodiklektor på Lärarhögskolan, Rezene Tesfazion, som senare blev socialdemokratisk riksdagsman, Philip Gottlieb som var ordförande i EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, som vi höll på att grunda, och Gillian Nilsson som var ABF:s ordförande i Lund.
Det kom mycket folk. Bland talarna märktes professor Håkan Wiberg, EPLF-representanten Andumicael och antropologen Lars Bondestam. I debatterna deltog Björn Kumm, professor Rubensson och en grupp lärare och elever från Tomelilla folkhögskola. Ingen av talarna begärde något honorar och allt arbete utfördes ideellt. En eritreansk sång och dansgrupp uppträdde på lördagskvällen med ett program som påminde om det jag upplevt i Khartoum några år tidigare. Dansgruppen och flera av de medverkande tillbringade natten hos mig, jag minns att jag räknade ihop dem till elva personer i sängar, soffor och på ett par madrasser på golvet. Något glåmiga käkade vi knäckebröd och drack kaffe på söndagsmorgonen.
Jag betraktar seminariet som ett genombrott för EGIS och för Eritrea-opinionen i Sverige. Eritrea skulle spela en stor roll i mitt liv de närmaste två decennierna. Gruppen i Lund kom att bli en av de viktigaste i Norden.
2016-11-17
Doc Lounge Lund: The Bolivian case
Tisdagen den 22 november kl 19.00 dyker vi in i Norges mest uppmärksammade narkotikasmuggelfall i filmen The Bolivian Case. På väg ut ur Bolivia arresteras tre norska tonåringar med 22 kg kokain i sitt bagage. De tre tjejerna sätts i fängelse och blir omedelbart skållhett material för löpsedlarna hemma i Norge. Men trots att alla tre åtalas för samma brott börjar media utforma väldigt olika profiler kring dem.
Innan filmen spelar Tania Wayra och Boris Segovia sånger från Bolivia.
Psst... Vi börjar sälja Guldkort för vårsäsongen under den här kvällen. Julklappstips!
Trailer»
Jag är en rollator... av Karin S
Jag är en rollator,
Artur Rulle är mitt namn.
Min nya ägarinna
kan inte hantera mig än.
Hoppas hon lär sig!
Jag får smällar i porten
och fastnar i hissdörren.
Nyss mötte jag en annan
rollator med van ägare.
Vi hälsade på varandra. Tur
att vi inte kolliderade!
Artur Rulle är mitt namn.
Min nya ägarinna
kan inte hantera mig än.
Hoppas hon lär sig!
Jag får smällar i porten
och fastnar i hissdörren.
Nyss mötte jag en annan
rollator med van ägare.
Vi hälsade på varandra. Tur
att vi inte kolliderade!
Make America great again! av Gunnar Stensson
Donald Trump lutar sin massiva kropp
över podiet, mot folkmassans röda kepsar, och råmar fram budskapet, som
står tryckt både på den väldiga banderollen framför stjärnbaneren och
på hans egen illröda keps som skymmer ögonen, så att bara det glupska
gapet syns i tv-rutan. Åhörarna jublar. Donald Trump upprepar
budskapet. Make America great again! De röda kepsarna flyger som
blodigt skum över havet av anhängare.
Donald Trump ser inte framåt, mot framtiden. Han ser bakåt, mot det förflutna. Liksom åhörarna längtar han tillbaka till den gamla goda tiden. Tillbaka till en tid när ”America” var stort. Men när var ”America” stort? Har ”America” någonsin varit stort?
Donald Trumps ”America” är inte verklighetens Amerika. Det omfattar inte Latinamerika. Det omfattar inte ens hälften av Nordamerika. Det består av området mellan den mexikanska gränsen i söder och Kanada i norr. Det är USA.
Men Donald Trumps drömda USA är inte dagens USA. Det är mindre, mycket mindre. Donald Trump vill utvisa tolv miljoner amerikaner. Donald Trumps USA rymmer inte invandrarna från Latinamerika, inte muslimerna och inte invandrarna från Europa och Asien. Det rymmer inte den svarta befolkningen som fängslas eller mördas. Det rymmer inte ens urinvånarna.
Donald Trumps ”America” rymmer bara ättlingarna till de vita män som en gång koloniserade landet, förde in de svarta slavarna och begick folkmord på urinvånarna. Donald Trumps ”America” är gubbarnas ”America”. Donald Trumps ”America” är vit makt-rörelsens och Ku Klux Klans ”America”.
Donald Trump vill att USA ska förbli litet och helst bli ännu mindre. Han stänger in USA bakom en mur tvärs över kontinenten. Great betyder inte great i Donald Trumps mun. Det betyder small. Make ”America” small again!
Donald Trumps ”America” liknar den gamla Södern. ”I wish I was in the land of cotton. Old times there are not forgotten. Look away. Dixieland. Nostalgisk. Tillbakablickande. Förljugen. Rasistisk. Våldsam. Mordisk. Och övergående.
Men man vet aldrig när det gäller ”America”. Nästa president blir kanske Donald Duck.
Donald Trump ser inte framåt, mot framtiden. Han ser bakåt, mot det förflutna. Liksom åhörarna längtar han tillbaka till den gamla goda tiden. Tillbaka till en tid när ”America” var stort. Men när var ”America” stort? Har ”America” någonsin varit stort?
Donald Trumps ”America” är inte verklighetens Amerika. Det omfattar inte Latinamerika. Det omfattar inte ens hälften av Nordamerika. Det består av området mellan den mexikanska gränsen i söder och Kanada i norr. Det är USA.
Men Donald Trumps drömda USA är inte dagens USA. Det är mindre, mycket mindre. Donald Trump vill utvisa tolv miljoner amerikaner. Donald Trumps USA rymmer inte invandrarna från Latinamerika, inte muslimerna och inte invandrarna från Europa och Asien. Det rymmer inte den svarta befolkningen som fängslas eller mördas. Det rymmer inte ens urinvånarna.
Donald Trumps ”America” rymmer bara ättlingarna till de vita män som en gång koloniserade landet, förde in de svarta slavarna och begick folkmord på urinvånarna. Donald Trumps ”America” är gubbarnas ”America”. Donald Trumps ”America” är vit makt-rörelsens och Ku Klux Klans ”America”.
Donald Trump vill att USA ska förbli litet och helst bli ännu mindre. Han stänger in USA bakom en mur tvärs över kontinenten. Great betyder inte great i Donald Trumps mun. Det betyder small. Make ”America” small again!
Donald Trumps ”America” liknar den gamla Södern. ”I wish I was in the land of cotton. Old times there are not forgotten. Look away. Dixieland. Nostalgisk. Tillbakablickande. Förljugen. Rasistisk. Våldsam. Mordisk. Och övergående.
Men man vet aldrig när det gäller ”America”. Nästa president blir kanske Donald Duck.
The sky is the limit! av Lucifer
Det kommunalpolitiska året släpar sig långsamt mot sitt slut. Det
är så tråkigt så man noterar tacksamt när det händer något som bryter
lunken. Som när det plötsligt framkommer att det föreslagna nya
ridhuset kommer att kosta dubbelt så mycket än som först antogs, 140
miljoner i stället för 66. Så var det också tänkt att bli en mäktig
anläggning med plats till 100 hästar. Det blir som ett gammaldags
kavalleriregemente.
Spara rättvist!
När Lund då, klokt nog, väljer att skjuta på bygget kommer beslutet att följas av kritik mot att sporter som är populära bland tjejer inte bemöts lika generöst som sporter för killar/män. Det är möjligt att det är så, och därför gäller det att vara lika restriktiv mot ishockeykillarna. I det tysta pågår en uppladdning för utbyggnad av Arenan. Förslaget kommer att läggas fram med fantasisiffror om kommande publiktillströmning. Sanningen är ju att Arenan aldrig har gått ihop och inte kommer att göra det. Anläggningar för 100 hästar ingår inte livets nödtorft för en kommun och inte heller ishockeyarenor. Vi behöver anläggningar för motion inne och ute, och inte, låt oss säga planer för hästpolo, även om någon skulle påstå att det är en riktig folksport. Till det glädjande under senare år hör f.ö. nedläggningen av flera skånska golfbanor.
Möte med förtäring och övernattning
En lagom skandal hade vi häromveckan när kommunstyrelsen med ordförande Anders Almgren (S) i spetsen skulle bjuda sig själva på övernattning med förtäring ute på den nya vin- och äppelgården i Fjelie. Det gick på 73,000. Poängen med övernattning 5 km från Lund är naturligtvis att man ska känna sig som en stor lycklig familj. Hanna Gunnarsson (V) tyckte det var en dålig idé för Lunds skattebetalare. Hon har självklart rätt: det är utmanande att bjuda sig själva på även enklare kalas när man snålar mot mer behövande. Men hon blir säkert inte populär i politikerkretsen och säkert inte hos ordförande Almgren. Någon tycker förmodligen detta är dålig demonstrationspolitik. Alls icke: detta är att visa att man menar allvar med Lunds skattemedel. Att det dessutom innebär att hon slår vakt om V:s klassiska hållning gör det inte sämre: det är vi som bryter mot kommunalpolitikernas vilja att belöna sig själva och inte de påstått oppositionella Sverigedemokraterna.
Almedalen igen
Det är också V som genom Hanna Gunnarsson har gått emot de årliga betalda utflykterna till Almedalen och toppolitikernas årliga Cannesresor. Almedalssatsningen har nyligen ”utvärderats” av ett företag i kommunikationsbranschen, ”Whispr Group”, som fann att Lunds hemsidor i Almedalen hade föranlett 6 omnämnanden i Sydsvenskan, 2 i Skånskan, 2 i Gefle Dagblad och 1 i Norra Skåne. Deras rekommendation var att anställda, politiker och samarbetspartners borde vara mer aktiva på sidorna.
En naturlig slutsats hade väl varit att inte lägga mer pengar på värdelösa s.k. ”utvärderingar”. I stället föreslår man att nuvarande kostnad för Almedalsspektaklet höjs från 450 000 till 700 000 och att detta belopp ska göras permanent för framtiden. Pengar är uppenbarligen inget problem för Lunds kommunledning. Som det brukar formuleras: The sky is the limit!
et
är så tråkigt så man noterar tacksamt när det händer något som bryter
lunken. Som när det plötsligt framkommer att det föreslagna nya
ridhuset kommer att kosta dubbelt så mycket än som först antogs, 140
miljoner i stället för 66. Så var det också tänkt att bli en mäktig
anläggning med plats till 100 hästar. Det blir som ett gammaldags
kavalleriregemente.Spara rättvist!
När Lund då, klokt nog, väljer att skjuta på bygget kommer beslutet att följas av kritik mot att sporter som är populära bland tjejer inte bemöts lika generöst som sporter för killar/män. Det är möjligt att det är så, och därför gäller det att vara lika restriktiv mot ishockeykillarna. I det tysta pågår en uppladdning för utbyggnad av Arenan. Förslaget kommer att läggas fram med fantasisiffror om kommande publiktillströmning. Sanningen är ju att Arenan aldrig har gått ihop och inte kommer att göra det. Anläggningar för 100 hästar ingår inte livets nödtorft för en kommun och inte heller ishockeyarenor. Vi behöver anläggningar för motion inne och ute, och inte, låt oss säga planer för hästpolo, även om någon skulle påstå att det är en riktig folksport. Till det glädjande under senare år hör f.ö. nedläggningen av flera skånska golfbanor.
Möte med förtäring och övernattning
En lagom skandal hade vi häromveckan när kommunstyrelsen med ordförande Anders Almgren (S) i spetsen skulle bjuda sig själva på övernattning med förtäring ute på den nya vin- och äppelgården i Fjelie. Det gick på 73,000. Poängen med övernattning 5 km från Lund är naturligtvis att man ska känna sig som en stor lycklig familj. Hanna Gunnarsson (V) tyckte det var en dålig idé för Lunds skattebetalare. Hon har självklart rätt: det är utmanande att bjuda sig själva på även enklare kalas när man snålar mot mer behövande. Men hon blir säkert inte populär i politikerkretsen och säkert inte hos ordförande Almgren. Någon tycker förmodligen detta är dålig demonstrationspolitik. Alls icke: detta är att visa att man menar allvar med Lunds skattemedel. Att det dessutom innebär att hon slår vakt om V:s klassiska hållning gör det inte sämre: det är vi som bryter mot kommunalpolitikernas vilja att belöna sig själva och inte de påstått oppositionella Sverigedemokraterna.
Almedalen igen
Det är också V som genom Hanna Gunnarsson har gått emot de årliga betalda utflykterna till Almedalen och toppolitikernas årliga Cannesresor. Almedalssatsningen har nyligen ”utvärderats” av ett företag i kommunikationsbranschen, ”Whispr Group”, som fann att Lunds hemsidor i Almedalen hade föranlett 6 omnämnanden i Sydsvenskan, 2 i Skånskan, 2 i Gefle Dagblad och 1 i Norra Skåne. Deras rekommendation var att anställda, politiker och samarbetspartners borde vara mer aktiva på sidorna.
En naturlig slutsats hade väl varit att inte lägga mer pengar på värdelösa s.k. ”utvärderingar”. I stället föreslår man att nuvarande kostnad för Almedalsspektaklet höjs från 450 000 till 700 000 och att detta belopp ska göras permanent för framtiden. Pengar är uppenbarligen inget problem för Lunds kommunledning. Som det brukar formuleras: The sky is the limit!
Bilda dig en egen uppfattning
Har Lucifer rätt om den kommunalpolitiska verklighetens tråkighet som
han skriver ovan. VB har inte någon i sak avgörande invändning.
Men på ett för dagen välvilligt demokratiskt humör vill vi ge läsarna chansen att bilda sig en egen uppfattning. Om de två ärenden från socialnämnden som återges här är representativa för kommunalpolitikens tråkighet undandrar sig vår bedömning. Den ihärdige kan säkert plöja igenom tonvis av ärenden på kommunens hemsida. Här i VB får du hålla tillgodo med dessa två:
Socialnämndens ärende angående förstärkning av socialnämndens budget för 2017 samt samma nämnds åtgärder avseende resurserna för arbetsmarknadsåtgärder.
red
Läs mer »
Men på ett för dagen välvilligt demokratiskt humör vill vi ge läsarna chansen att bilda sig en egen uppfattning. Om de två ärenden från socialnämnden som återges här är representativa för kommunalpolitikens tråkighet undandrar sig vår bedömning. Den ihärdige kan säkert plöja igenom tonvis av ärenden på kommunens hemsida. Här i VB får du hålla tillgodo med dessa två:
Socialnämndens ärende angående förstärkning av socialnämndens budget för 2017 samt samma nämnds åtgärder avseende resurserna för arbetsmarknadsåtgärder.
red
Läs mer »
Politiken får hemsida
Politiken som ges ut av vänsterpartiet i Lund
har hitintills kommit ut som ett tryckt blad i samband men
kommun-fullmäktiges möten i Lund. Men nu tar bladet steget ut i den
elektroniska verkligheten och blir med hemsida.
För den politiskt intresserades skull så hoppas vi på en mer aktiv sida än vänsterpartiets officiella webbsida där det fortfarande är sommar.
Läs mer »
För den politiskt intresserades skull så hoppas vi på en mer aktiv sida än vänsterpartiets officiella webbsida där det fortfarande är sommar.
Läs mer »
EU guarantees right to boycott israel
Israel allocated a 430-million campaign to fight
the BDS Israel has authorised its interior minister to refuse entry
permits to any BDS activists trying to visit Israel or the occupied
Palestinian territories.
EU Foreign Policy Chief Federica Mogherini has confirmed that
the EU Commission would defend the BDS activists’ right to boycott
Israel.In answer to a parliamentary question on whether the EU commission will commit to defending BDS activists’ right to exercise their democratic freedom of expression, Mogherini was clear: “The EU stands firm in protecting freedom of expression and freedom of association, including BDS actions.”
Läs mer »
Gör Värnplikten till Samhällstjänst av Staffan Lindberg
Nu när värnplikten blir aktiverad igen borde vi diskutera om den inte
ska gälla alla ungdomar och kallas samhällstjänst. Den kunde utformas
för 6 månaders utbildning och utförande av viktiga samhällsfunktioner
som idag är eftersatta inom skolor, vård, omsorg, samhällsskydd,
brandskydd & livräddning och inom det militära.
När man studerar ungdomsarbetslösheten mellan 20 – 24 år kan man konstatera att i konkurrensen om jobben så får inte de med bristande språkkunskaper, inga eller dåliga gymnasiebetyg, och brist på ”uppförandekod” plats. Instängda och beslöjade flickor som inte får röra sig fritt; pojkar som inte vet hur man hälsar och tilltalar på ett acceptabelt sätt. Det verkar spela liten roll att de är de artigast på bussen.
Vissa viktiga sociala roller för unga vuxna fattas. Extra jobb, lärlings- och praktikjobb går inte till de ungdomar som behöver dem för att socialiseras in i vuxen- och arbetslivet. De går till sommarjobbande studerande och som deltidsjobb för studerande och de allra flesta rekryteras genom sociala nätverk i familj och vänskapskrets.
Hopplösheten hos de som står utanför leder till isolering framför datorn eller medlemskap i gäng, flera kriminella, ett stort svart hål. Många är spel- och drogberoenden, en del har sympatier för IS.
Samhällstjänsten kunde organiseras i samarbete med, förutom det militära, folkhögskolor, studieförbund och ideella föreningar. Dessa organisationer tjänar redan nu som fostrande av de ungdomar som kommit snett men har tillräckliga nätverk för att ta sig vidare på det sättet.
Samhällstjänsten skulle bestå av fostran till medborgare, genomgång av viktiga regler och lagar parat med historiska tillbakablickar över Sverige, Europa och Världen. Vår ekonomiska och politiska historia från bondesamhället till dagens tjänstesamhälle. Organisation, etik och samarbetsformer. Trafikutbildning skulle ingå. Idrott och hygien skulle vara ett väsentligt inslag. Har man inte lärt sig att duscha innan så får man lära sig det. De värnplikta ska också uppmuntras att utöva någon hobby och gå med i ideella föreningar.
När ungdomarna sedan får praktisera och jobba inom olika institutioner och organisationer så ska det ske med ordentlig handledning och feedback från deras grupp inom samhällsskolan.
Det här skulle lösa tre stora problem som vi nu har: En låg men tillräcklig ersättning under samhällstjänsten skulle lösa upp låglönediskussion där olika parter har gått i harnesk och inget händer.
För det andra skulle samhälstjänsten minska arbetslösheten bland ungdomar och ta bort det svarta hålet som många ungdomar nu hamnar i.
För det tredje skulle den medverka till en starkare integration av nyanlända flyktingar. Genom att göra saker tillsammans i blandade grupper skulle regler bli tydliga i det sociala samspelet och språkinlärning underlättas.
När man studerar ungdomsarbetslösheten mellan 20 – 24 år kan man konstatera att i konkurrensen om jobben så får inte de med bristande språkkunskaper, inga eller dåliga gymnasiebetyg, och brist på ”uppförandekod” plats. Instängda och beslöjade flickor som inte får röra sig fritt; pojkar som inte vet hur man hälsar och tilltalar på ett acceptabelt sätt. Det verkar spela liten roll att de är de artigast på bussen.
Vissa viktiga sociala roller för unga vuxna fattas. Extra jobb, lärlings- och praktikjobb går inte till de ungdomar som behöver dem för att socialiseras in i vuxen- och arbetslivet. De går till sommarjobbande studerande och som deltidsjobb för studerande och de allra flesta rekryteras genom sociala nätverk i familj och vänskapskrets.
Hopplösheten hos de som står utanför leder till isolering framför datorn eller medlemskap i gäng, flera kriminella, ett stort svart hål. Många är spel- och drogberoenden, en del har sympatier för IS.
Samhällstjänsten kunde organiseras i samarbete med, förutom det militära, folkhögskolor, studieförbund och ideella föreningar. Dessa organisationer tjänar redan nu som fostrande av de ungdomar som kommit snett men har tillräckliga nätverk för att ta sig vidare på det sättet.
Samhällstjänsten skulle bestå av fostran till medborgare, genomgång av viktiga regler och lagar parat med historiska tillbakablickar över Sverige, Europa och Världen. Vår ekonomiska och politiska historia från bondesamhället till dagens tjänstesamhälle. Organisation, etik och samarbetsformer. Trafikutbildning skulle ingå. Idrott och hygien skulle vara ett väsentligt inslag. Har man inte lärt sig att duscha innan så får man lära sig det. De värnplikta ska också uppmuntras att utöva någon hobby och gå med i ideella föreningar.
När ungdomarna sedan får praktisera och jobba inom olika institutioner och organisationer så ska det ske med ordentlig handledning och feedback från deras grupp inom samhällsskolan.
Det här skulle lösa tre stora problem som vi nu har: En låg men tillräcklig ersättning under samhällstjänsten skulle lösa upp låglönediskussion där olika parter har gått i harnesk och inget händer.
För det andra skulle samhälstjänsten minska arbetslösheten bland ungdomar och ta bort det svarta hålet som många ungdomar nu hamnar i.
För det tredje skulle den medverka till en starkare integration av nyanlända flyktingar. Genom att göra saker tillsammans i blandade grupper skulle regler bli tydliga i det sociala samspelet och språkinlärning underlättas.
Hur kunde detta hända? Kan det hända igen?
av Gunnar Stensson
Donald Trumps valseger i USA,
Brexit-beslutet i Storbritannien, framgångarna för missnöjespolitiker
som Marine Le Pen i Frankrike och Victor Orban i Ungern och mest av
allt Vladimir Putins hotfulla framstötar mot Ukraina och de baltiska
staterna har lett mångas tankar tillbaka till situationen under
1930-talet, då Hitler, Stalin och Mussolini drev världen in i det andra
världskrigets totala katastrof.
Vilka är parallellerna mellan vår tid och 1930-talet? Är vår tids populistiska rörelser lika farliga som 1930-talets nationalsocialism? Är ledarna jämförbara med 1930-talets diktatorer?
Vilka är parallellerna mellan vår tid och 1930-talet? Är vår tids populistiska rörelser lika farliga som 1930-talets nationalsocialism? Är ledarna jämförbara med 1930-talets diktatorer?
Boken beskriver den nationella socialismen i Hitlers Tyskland som en förutsättning för det tyska folkets medverkan i brotten mot mänskligheten. Den ger ett nytt perspektiv på den tyska befolkningens förblindelse för det som skedde, en förblindelse som länge delades av omvärlden.
Boken har gett upphov till en omfattande debatt och flera nya studier. Nedan följer ett delvis ordagrant referat av Götz Alys inledning.
Hitler och NSDAP, Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, lovade att bygga en välfärdsstat där alla sociala skrankor mellan de ariska tyskarna successivt skulle rivas ner.
Vid maktövertagandet 1933 var ledarna unga: Goebbels 34, Speer 27, Eichmann 26 och Mengele 21. För dem innebar nationalsocialismen frihet och äventyr. Man kan betrakta nationalsocialismen som en ungdomsdiktatur. Många hade erfarenhet av vänsterengagemang när de anslöt sig till nazistpartiet. Somliga hade samarbetat med Bert Brecht.
Partiets extrema framgångar berodde på att man lyckades sammanlänka gamla och nya eliter, folket, partiet och byråkratin.
Nürnberglagarna som antogs 1936 fastslog att endast den som var av tyskt ariskt blod kunde vara tysk medborgare. Alla äktenskapliga förbindelser mellan judar och arier förbjöds. Det juridiska och administrativa beslutsunderlaget utgick från far- och morföräldrarnas religionstillhörighet som var enkel att fastställa och väldokumenterad.
Nationalsocialisterna övertog många socialdemokratiska reformer som på grund av partimotsättningar inte kunnat genomföras under Weimarregimen som tvåveckors-semestern, sambeskattning, barnbidrag och ett pensionssystem som innebar att gammal inte skulle vara synonymt med fattig. Den övertog då också socialdemokratiska väljare.
När kriget började, fick de inkallades familjer sitt besittningsskydd lagfäst. Semesterersättning, barnbidrag och invalidpensioner blev utmätningsfria. De statliga ersättningarna innebar att de inkallades familjer i många fall åtnjöt högre standard än i fredstid.
Trots Hitlers intolerans mot socialister, judar och oliktänkande uppfattade inte majoriteten av tyskar honom som en obeveklig segregationist utan som en stor integrationist.
Efter annekteringen av Österrike i mars 1938 förklarade Hitler sig själv som ledare av det tyska folket och därmed också för alla tyskar.
När Tyskland ett år senare invaderade Frankrike framställdes det inte som ett nytt krig utan som slutet på första världskriget. Det framgångsrika blixtkriget under de två första krigsåren framkallade ett allmänt glädjerus inom befolkningen.
Det fanns inget stort behov av kontroll och repression i nationalsocialismens Tyskland de första åren. !937 hade Gestapo inte mer än 7000 anställda och SS mycket färre. I koncentrationslägren hölls inte mer än 4761 fångar, alkoholister och brottslingar inkluderade.
Utbildningssystemet reformerades så att den sociala tillhörigheten vid födseln blev av underordnad betydelse för valet av yrkesbana och samhällsställning.
”Generalbosättningsplan öst” handlade om att fördriva 50 miljoner slaver till Sibirien för att bereda rum för fattiga tyska bönder. Propagandan jämförde med den amerikanska erövringen av Västern. Författaren Heinrich Böll skrev i ett brev hem från östfronten att han ofta tänkte på möjligheten av en kolonial tillvaro i öst när kriget var vunnet.
Hitler var en passionerad läsare av Karl Mays indianböcker som
Björnjägarens son och Öknens ande med hjältarna Old Shatterhand och Old
Surehand.
Det första världskriget hade inneburit att 400 000 tyskar svultit ihjäl och att penningvärdet raserats. Soldaternas familjer led nöd.
Nazisternas propaganda pekade ut ”plutokratiska judar” och ”judiska bolsjeviker” som skyldiga. Man talade om ”ariskt motstånd” mot ”världsjudendomen”.
Under hela andra världskriget såg nazisterna till att den tyska befolkningen skyddades. De genomförde en effektiv, rättvis och utjämnande beskattning. De finansierade socialpolitiken med judarnas egendomar, först i Tyskland och sedan i de erövrade länderna.
Systemet fungerade så länge kriget var segerrikt, men även när nederlagen hopade sig prioriterade den nazistiska ledningen den tyska befolkningens levnadsvillkor.
Vanliga tyskar förhöll sig till folkmorden och grymheterna ungefär som vår tids svenskar och européer till krigets offer i Mellanöstern och massflykten därifrån.
Min fråga är enkel skriver Götz Aly: ”Hur kunde detta hända? Hur kunde tyskarna tillåta att dessa exempellösa brott begicks mitt ibland dem – framför allt mordet på de europeiska judarna?
I mitt sökande efter ett övertygande svar har jag valt att betrakta NS-diktaturen i dess egenskap av tjänstvillig diktatur.”
Han skriver också att nazisterna skapade en ”samtyckesdiktatur”. I boken analyserar han hur den fungerade i krigstid.
Preliminära slutsatser
Det finns stora likheter mellan å ena sidan vår tids hotfulla tendenser som nationalism, rasism och våldsbenägenhet och å den andra 1930-talets nazism och fascism. Det är samtidigt lätt att se hur de tyska Nationalsocialisterna skilde sig från vår tids nationalistiska och populistiska rörelser.
Nazismen var gränsöverskridande.
Nazismen var en ungdomsrörelse. Dess sociala program
var progressivt och innehöll inslag som först långt senare kom att
förverkligas t ex av svensk socialdemokrati. Utbildning, social
rörlighet, familjepolitik, full sysselsättning för tyskar. Jämlikhet
mellan tyskar. Delar av nazisternas lagstiftning tillämpas alltjämt i
Tyskland och även i EU.
Vår tids nationalistiska rörelser är däremot tillbakablickande och fixerade vid gränser. Det gör dem rasistiska och hatiska mot invandrare. De vänder sig mot ”eliten” och försöker återskapa en inbillad guldålder.
Men de har också inslag av nationell socialism. Ett välfärdssamhälle för det egna landets invånare. En nationalsocialism. Våra förmåner är våra. Dem ska inga främlingar komma och tära på.
Hitler hade ett parti, ett program och en enhetlig ideologi när han grep makten i ett Tyskland som kännetecknades av en enhetlig, effektiv statsapparat.
Donald Trump har visserligen en republikansk majoritet i kongressen och snart i högsta domstolen. Men han har inget enhetligt program att genomföra. Redan nu uppstår konflikter mellan de reaktionärer han anlitar.
Makten över ekonomi och politik i USA är kluven mellan folkmajoriteten och en liten elit. Dessutom är den uppdelad i delstater med högst varierande förutsättningar.
Trump har talat om en stor infrastruktursatsning med lånade pengar. President Roosevelt genomförde en sådan, samtidigt som Hitler. Men Trump har varken Roosevelts sociala perspektiv eller Hitlers makt att förverkliga satsningen. USA är en trögrörlig koloss.
Vladimir Putin är den makthavare vars situation mest liknar Hitlers. Han är nationalist, populär och obesvärad av legala begränsningar. Ryssland befinner sig liksom Tyskland på 1930-talet i ekonomisk kris. Ryssarna eftersträvar upprättelse efter Sovjetunionens fall. För många sovjetmedborgare liksom för många invånare i grannrepublikerna innebar upplösningen av Sovjetunionen en försämring av levnadsvillkoren.
Putin rustar upp, har anslutit Krim och för en sorts krig i Ukraina. Han beskriver sig som de ryska folkens ledare. Ryska minoriteter finns i en rad av grannrepublikerna.
Hitler utnämnde sig till alla tyskars ledare vid Österrikes anslutning 1938. Men dagens Ryssland saknar i nästan lika hög grad som USA den dynamik, entusiasm och ansvarslöshet som präglade Tyskland under de tolv Hitler-åren.
Diskussionen bör föras vidare, men min tid är slut och utrymmet i VB begränsat. Jag rekommenderar Hitlers folkstat för studier och eftertanke. Den är utgiven på Daidalos förlag.
Det första världskriget hade inneburit att 400 000 tyskar svultit ihjäl och att penningvärdet raserats. Soldaternas familjer led nöd.
Nazisternas propaganda pekade ut ”plutokratiska judar” och ”judiska bolsjeviker” som skyldiga. Man talade om ”ariskt motstånd” mot ”världsjudendomen”.
Under hela andra världskriget såg nazisterna till att den tyska befolkningen skyddades. De genomförde en effektiv, rättvis och utjämnande beskattning. De finansierade socialpolitiken med judarnas egendomar, först i Tyskland och sedan i de erövrade länderna.
Systemet fungerade så länge kriget var segerrikt, men även när nederlagen hopade sig prioriterade den nazistiska ledningen den tyska befolkningens levnadsvillkor.
Vanliga tyskar förhöll sig till folkmorden och grymheterna ungefär som vår tids svenskar och européer till krigets offer i Mellanöstern och massflykten därifrån.
Min fråga är enkel skriver Götz Aly: ”Hur kunde detta hända? Hur kunde tyskarna tillåta att dessa exempellösa brott begicks mitt ibland dem – framför allt mordet på de europeiska judarna?
I mitt sökande efter ett övertygande svar har jag valt att betrakta NS-diktaturen i dess egenskap av tjänstvillig diktatur.”
Han skriver också att nazisterna skapade en ”samtyckesdiktatur”. I boken analyserar han hur den fungerade i krigstid.
Preliminära slutsatser
Det finns stora likheter mellan å ena sidan vår tids hotfulla tendenser som nationalism, rasism och våldsbenägenhet och å den andra 1930-talets nazism och fascism. Det är samtidigt lätt att se hur de tyska Nationalsocialisterna skilde sig från vår tids nationalistiska och populistiska rörelser.
Nazismen var gränsöverskridande.
Vår tids nationalistiska rörelser är däremot tillbakablickande och fixerade vid gränser. Det gör dem rasistiska och hatiska mot invandrare. De vänder sig mot ”eliten” och försöker återskapa en inbillad guldålder.
Men de har också inslag av nationell socialism. Ett välfärdssamhälle för det egna landets invånare. En nationalsocialism. Våra förmåner är våra. Dem ska inga främlingar komma och tära på.
Hitler hade ett parti, ett program och en enhetlig ideologi när han grep makten i ett Tyskland som kännetecknades av en enhetlig, effektiv statsapparat.
Donald Trump har visserligen en republikansk majoritet i kongressen och snart i högsta domstolen. Men han har inget enhetligt program att genomföra. Redan nu uppstår konflikter mellan de reaktionärer han anlitar.
Makten över ekonomi och politik i USA är kluven mellan folkmajoriteten och en liten elit. Dessutom är den uppdelad i delstater med högst varierande förutsättningar.
Trump har talat om en stor infrastruktursatsning med lånade pengar. President Roosevelt genomförde en sådan, samtidigt som Hitler. Men Trump har varken Roosevelts sociala perspektiv eller Hitlers makt att förverkliga satsningen. USA är en trögrörlig koloss.
Vladimir Putin är den makthavare vars situation mest liknar Hitlers. Han är nationalist, populär och obesvärad av legala begränsningar. Ryssland befinner sig liksom Tyskland på 1930-talet i ekonomisk kris. Ryssarna eftersträvar upprättelse efter Sovjetunionens fall. För många sovjetmedborgare liksom för många invånare i grannrepublikerna innebar upplösningen av Sovjetunionen en försämring av levnadsvillkoren.
Putin rustar upp, har anslutit Krim och för en sorts krig i Ukraina. Han beskriver sig som de ryska folkens ledare. Ryska minoriteter finns i en rad av grannrepublikerna.
Hitler utnämnde sig till alla tyskars ledare vid Österrikes anslutning 1938. Men dagens Ryssland saknar i nästan lika hög grad som USA den dynamik, entusiasm och ansvarslöshet som präglade Tyskland under de tolv Hitler-åren.
Diskussionen bör föras vidare, men min tid är slut och utrymmet i VB begränsat. Jag rekommenderar Hitlers folkstat för studier och eftertanke. Den är utgiven på Daidalos förlag.
66 år i skolan 33. 1973-85: 9. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle
Måndagen den 5 oktober var jag
tillbaka på Heleneholmsskolan. Rapporten till partistyrelsen om Eritrea
blev snart klar; jag hade skrivit det mesta i Khartoum. Den tillförde
ingenting som vi inte visste förut, sa mina motståndare. I november
reste jag som delegat till partikongressen i Södertälje. Det var storm.
Träd blåste ner över E4. Men kongressen var lugn. Karin följde med. Vi
bodde hos min bror Jan som sedan snart 20 år var bosatt i Stockholm.
Karins far Richard Karlsson avled 1985. Han föddes i Kvarterbo Västregård 1899 och levde där hela sitt liv. Under värnplikten upplevde han hur flera kamrater i logementet dog i spanska sjukan. 1925 var han med och byggde järnvägen Växjö-Oskarshamn. Han körde gruslass till banvallen med häst och vagn. Han gifte sig 1930 med Berta, Karins mor. Deras första barn, en pojke, dog vid sex månaders ålder. Men de fick en dotter, Ingrid, 1932, tvillingarna Karin och Kerstin 1936 och Märta, ett sladdbarn, 1946. På de fyra gårdarna i Kvarterbo bodde unga familjer och där fanns ett tjog barn.
Richard och Berta delade Kvarterbo Västregård med Richards föräldrar. Det blev trångt. Som unga var de aktiva i nykterhetsrörelsen. Bland annat byggde de tillsammans med sina kamrater ett föreningshus som nu är min syster Annas sommarstuga.
Jordbruket var litet: hästen Silva, fem, sex kor som handmjölkades, några ungdjur, ett par grisar, några får och höns för äggen. De slog hö till djuren och odlade potatis, råg och havre. Under kriget brukades en mosse som senare fick växa igen. Ved och virke fick de från sin lilla skogsäga.
De var organiserade i jordbrukarnas föreningsrörelse. Liksom grannbönderna körde de mjölk till mejeriföreningen i Hohult sju km bort. Richard skötte Centralföreningen, som låg i en lagerbyggnad på stationsområdet. Där köpte bönderna redskap och utsäde mm. De fick så småningom kommunala förtroendeuppdrag, Berta i Barnavårds- och fattigvårdsnämnden och Richard i Nykterhetsnämnden. Richard blev senare också kyrkvärd. Han spelade fiol och orgel och sjöng. Både Richard och Berta hade stor släkt. Släktingarna var engagerade i samtliga Sveriges dåvarande fem riksdagspartier.
Älghult blomstrade tack vare järnvägen. Ett stort glasbruk startades på 1930-talet och ett sågverk. Flera butiker samlades runt stationen. Ett par speceriaffärer, kooperativa, tre konditorier, ett hotell, köttaffär, fiskaffär, mjölkaffär, tre banker, bland dem Älghults sparbank som grundats av en lokal förening, bio på söndagskvällarna och en stor folkpark i Hohult. I kommunen fanns ett femtontal glasbruk, Alstermo bruk som tillverkade reseffekter, Fröseke spegelindustri m.fl.
Karins far Richard Karlsson avled 1985. Han föddes i Kvarterbo Västregård 1899 och levde där hela sitt liv. Under värnplikten upplevde han hur flera kamrater i logementet dog i spanska sjukan. 1925 var han med och byggde järnvägen Växjö-Oskarshamn. Han körde gruslass till banvallen med häst och vagn. Han gifte sig 1930 med Berta, Karins mor. Deras första barn, en pojke, dog vid sex månaders ålder. Men de fick en dotter, Ingrid, 1932, tvillingarna Karin och Kerstin 1936 och Märta, ett sladdbarn, 1946. På de fyra gårdarna i Kvarterbo bodde unga familjer och där fanns ett tjog barn.
Richard och Berta delade Kvarterbo Västregård med Richards föräldrar. Det blev trångt. Som unga var de aktiva i nykterhetsrörelsen. Bland annat byggde de tillsammans med sina kamrater ett föreningshus som nu är min syster Annas sommarstuga.
Jordbruket var litet: hästen Silva, fem, sex kor som handmjölkades, några ungdjur, ett par grisar, några får och höns för äggen. De slog hö till djuren och odlade potatis, råg och havre. Under kriget brukades en mosse som senare fick växa igen. Ved och virke fick de från sin lilla skogsäga.
De var organiserade i jordbrukarnas föreningsrörelse. Liksom grannbönderna körde de mjölk till mejeriföreningen i Hohult sju km bort. Richard skötte Centralföreningen, som låg i en lagerbyggnad på stationsområdet. Där köpte bönderna redskap och utsäde mm. De fick så småningom kommunala förtroendeuppdrag, Berta i Barnavårds- och fattigvårdsnämnden och Richard i Nykterhetsnämnden. Richard blev senare också kyrkvärd. Han spelade fiol och orgel och sjöng. Både Richard och Berta hade stor släkt. Släktingarna var engagerade i samtliga Sveriges dåvarande fem riksdagspartier.
Älghult blomstrade tack vare järnvägen. Ett stort glasbruk startades på 1930-talet och ett sågverk. Flera butiker samlades runt stationen. Ett par speceriaffärer, kooperativa, tre konditorier, ett hotell, köttaffär, fiskaffär, mjölkaffär, tre banker, bland dem Älghults sparbank som grundats av en lokal förening, bio på söndagskvällarna och en stor folkpark i Hohult. I kommunen fanns ett femtontal glasbruk, Alstermo bruk som tillverkade reseffekter, Fröseke spegelindustri m.fl.
Sådan var situationen när vår familj flyttade till
Älghult sedan min far blivit kyrkoherde i november 1944. Själv var jag
inackorderad i Växjö och reste hem över helgerna. I femtonårsåldern
började jag tillbringa mina somrar i Kvarterbo. Richard renoverade
huset sedan hans föräldrar gått bort, och tillsammans med min bror Jan
hjälpte jag till att riva ut en murstock, lägga ett nytt sticktak på
ladugården och plantera skog. Vi medverkade vid ängsslåtter, höskörd,
råg- och havreskörd, potatisplockning och blåbärs- och lingonplockning.
Allt gjordes manuellt. Silva, den egensinniga, nordsvenska märren stod
för energin, hästkraften. Med henne plöjde Richard, bärgade hö, hämtade
stock i skogen och körde till mejeriet, järnvägsstationen och kyrkan.
Richard och Berta upplevde hur deras barns skola utvecklades.
Ingrid gick bara sex år i folkskola, men sedan ett år i folkhögskola,
varpå hon kom in på seminarium och blev småskollärare innan hon fyllt
20. 1948 byggdes Centralskolan, 48-skolan. Där gick Karin och Kerstin
till årskurs sju. Ett par år senare kom den nioåriga enhetsskolan. Där
gick Märta och mina tre systrar.
Efter det att vi bildat familj fortsatte Karin och jag att tillbringa somrarna i Älghult och att liksom Ingrid, Kerstin och Märta och deras familjer delta i sommararbetet på gården. 1968 byggde vi på Richards initiativ ett sommarhus på slåtterängen Bolet.
Men 1970 började det traditionella jordbruket försvinna. En mörk höstmorgon när Richard gick till stallet fann han Silva död. Hon var då mer än 25 år gammal. Richard hade nyss fyllt 70. Kerstins make Gösta, som drev ett stort arrendejordbruk i Hultaby utanför Vetlanda, skaffade Richard en gammal, traktor. När Silva inte längre fanns kvar fick traktorn dra slåttermaskinen och hästräfsan. Mina barn hjälpte till. Sara körde traktorn och Martin satt på slåttermaskinen. När Richard skulle köra årdret i potatislandet lånade han häst i Bubbetorp. I början av 1980-talet insjuknade han och efter ett par år avled han. Berta flyttade in till Älghult. Kvarterbo Västregård hyrdes ut till en familj som drabbats av eldsvåda.
Älghult hade förändrats. Folkmängden var halverad. I mitten av 1960-talet blev järnvägen nedlagd. Flera av glasbruken och de andra industrierna försvann och med dem arbetstillfällena. Enhetsskolan/grundskolan ledde till att ungdomarna skaffade sig utbildning och flyttade till stan. Antalet elever minskade. Det fanns inga barn i Kvarterbo längre, bara gamla människor. 1972 lämnade min far sin tjänst som kyrkoherde. Mina fem yngre syskon förlorade då det hem de vuxit upp i. Flera butiker försvann. Älghults sparbank upphörde. Älghults kommun uppgick i Uppvidinge kommun med Åseda som centralort. Kvar fanns kyrkan, blåsorkestern och Älghultskrönikan, en årsbok som startades 1945 och alltjämt utges varje år före jul.
Efter det att vi bildat familj fortsatte Karin och jag att tillbringa somrarna i Älghult och att liksom Ingrid, Kerstin och Märta och deras familjer delta i sommararbetet på gården. 1968 byggde vi på Richards initiativ ett sommarhus på slåtterängen Bolet.
Men 1970 började det traditionella jordbruket försvinna. En mörk höstmorgon när Richard gick till stallet fann han Silva död. Hon var då mer än 25 år gammal. Richard hade nyss fyllt 70. Kerstins make Gösta, som drev ett stort arrendejordbruk i Hultaby utanför Vetlanda, skaffade Richard en gammal, traktor. När Silva inte längre fanns kvar fick traktorn dra slåttermaskinen och hästräfsan. Mina barn hjälpte till. Sara körde traktorn och Martin satt på slåttermaskinen. När Richard skulle köra årdret i potatislandet lånade han häst i Bubbetorp. I början av 1980-talet insjuknade han och efter ett par år avled han. Berta flyttade in till Älghult. Kvarterbo Västregård hyrdes ut till en familj som drabbats av eldsvåda.
Älghult hade förändrats. Folkmängden var halverad. I mitten av 1960-talet blev järnvägen nedlagd. Flera av glasbruken och de andra industrierna försvann och med dem arbetstillfällena. Enhetsskolan/grundskolan ledde till att ungdomarna skaffade sig utbildning och flyttade till stan. Antalet elever minskade. Det fanns inga barn i Kvarterbo längre, bara gamla människor. 1972 lämnade min far sin tjänst som kyrkoherde. Mina fem yngre syskon förlorade då det hem de vuxit upp i. Flera butiker försvann. Älghults sparbank upphörde. Älghults kommun uppgick i Uppvidinge kommun med Åseda som centralort. Kvar fanns kyrkan, blåsorkestern och Älghultskrönikan, en årsbok som startades 1945 och alltjämt utges varje år före jul.
2016-11-10
Decode Darfur
Svårtillgängliga byar i Darfur, Sudan,
har attackerats av myndigheterna i jakt på rebeller. Över 200 personer
har dött, de flesta barn. Rapporter tyder på kemiska attacker mot de
boende i byarna. Andra mördas, våldtas och beskjuts av militären. Vi
kan inte komma in - men vi har satellitbilder som täcker över 100 000
km2 och behöver din hjälp att analysera dem.
The_village_of_Bourgu_after_attack
Veckans citat
Finanskrisen 2008 skakade världen och även djupt marknadsliberala
regeringar lade sig i den fria marknaden – om än sällan över
socialiseringens gräns. Men fortfarande är det riksbankernas synliga
händer som håller mycket av västvärldens sviktande marknadsekonomier
uppe med låga eller negativa räntor.
Så ser det ut halvvägs genom kapitalismens senaste kris. Och jag tycker mig se att politiken överallt är full av symtom på denna halvtidskris. Donald Trump är ett symtom. Brexit är ett symtom. Högerextremismens framgångar är symptom.
Och på den vänstra halvan av politiken tvingas väljare nöja sig med det minst dåliga. Vi håller på Hillary Clinton för att Donald Trump är värre. Vi hoppas på den rödgröna regeringen därför att det borgerliga alternativet är värre, särskilt som det kan inrymma SD.
Göran Greider i ETC 161110
Så ser det ut halvvägs genom kapitalismens senaste kris. Och jag tycker mig se att politiken överallt är full av symtom på denna halvtidskris. Donald Trump är ett symtom. Brexit är ett symtom. Högerextremismens framgångar är symptom.
Och på den vänstra halvan av politiken tvingas väljare nöja sig med det minst dåliga. Vi håller på Hillary Clinton för att Donald Trump är värre. Vi hoppas på den rödgröna regeringen därför att det borgerliga alternativet är värre, särskilt som det kan inrymma SD.
Göran Greider i ETC 161110
Är USA en demokrati? av Gunnar Stensson
Hillary Clinton vann valet. Hon fick flest röster. Donald Trump vann makten. Han fick flest elektorer.
I USA står två partier utan program mot varandra. Båda är beroende av ekonomiskt stöd från samma miljardärer som kan utöva utpressning eftersom partierna konkurrerar.
I USA röstar bara hälften av medborgarna. Det beror på rösträttsregler som utesluter stora delar av befolkningen och försvårar röstningen för miljontals andra.
Inför valet sköljer en flodvåg av till största delen lögnaktig politisk reklam genom massmedia, som skit genom en kloak.
Det kostar pengar. Sådär 500 miljoner dollar per presidentkandidat. Den rikaste procenten betalar. Den vet att det lönar sig.
Jag upprepar frågan. Är detta demokrati?
I USA står två partier utan program mot varandra. Båda är beroende av ekonomiskt stöd från samma miljardärer som kan utöva utpressning eftersom partierna konkurrerar.
I USA röstar bara hälften av medborgarna. Det beror på rösträttsregler som utesluter stora delar av befolkningen och försvårar röstningen för miljontals andra.
Inför valet sköljer en flodvåg av till största delen lögnaktig politisk reklam genom massmedia, som skit genom en kloak.
Det kostar pengar. Sådär 500 miljoner dollar per presidentkandidat. Den rikaste procenten betalar. Den vet att det lönar sig.
Jag upprepar frågan. Är detta demokrati?
Den stora demokratin av Lucifer
Per T Ohlsson i Sydsvenskan publicerade i söndags inför USA-valet en
artikel med en överblick över aktuell amerikansk politik. Det
var inte alls dåligt, det här är ju ett ämne kolumnisten är väl
förtrogen med. Och i den aktuella kampanjen hittar man verkligen många
av den amerikanska politikens särdrag: ”Trump spelar på en sträng som
alltid vibrerat i amerikansk politik för att ibland bryta fram med
väldig volym: paranoian, föreställningen att USA och det amerikanska
sättet att leva är hotat av inre och yttre fiender.” Javisst!
Paranoian och politiken
”Att vädja till paranoian som Trump gör är att leka med elden. När stämningar av det slaget får grepp om de amerikanska sinnena kan de löpa amok. Historien erbjuder flera exempel: massdeportationerna av vänstersympatisörer efter ryska revolutionen, interneringen av japansk-amerikaner under andra världskriget, de krossade karriärerna under Joseph McCarthys häxjakt i slutet av 1940- och i början av 1950-talet, Guantanamo och den nästan orwellska övervakningsapparat som växer fram efter 9/11.” Om någon av oss inom vänstern hade sagt detsamma hade säkert Ohlsson kallat oss USA-hatare. Det är ju nämligen så att Ohlsson gärna spelar på samma sträng. Han brukar sju beskriva Lunds stillsamma vänsterpartister som inbegripna i en brun-röd sammansvärjning.
Fritt fram för stora pengar
När jag ändå finner Ohlssons kritik av Trump ytlig och ofullständig är det för att han inte berör de skrämmande bristerna i den amerikanska demokratin som ständigt riktar sig mot de lägre klasserna. Det är de stora pengarna som avgör de dyra valkampanjerna – med en ny lag är det fritt fram att skänka hur mycket som helst till politiska kampanjer (gäller ej uppenbara personkampanjer). Till det kommer det åldriga och orättvisa system som hindrar röstmajoriteter att komma till uttryck. Det räcker inte att ha flest röster! Men i torsdagens Sydsvenskan gör sig politiske chefredaktören Heidi Avellan till talesperson för beundrarskaran: ”Och alla runt om i världen som älskar USA så mycket, som ser det stora landet som en förebild vad gäller demokrati [och forskning, kultur mm]” Visst, det går bra att älska USA mycket, t.ex. som hemland för Charlie Parker, Ernest Hemingway och Donald Knuth men förebild vad gäller demokrati, verkligen?
Polarisering eller verkliga konflikter?
Och som en ytterligare kommentar till pressrösternas tröttsamma ylanden om den beklagliga polariseringen. Den enorma ojämlikheten i det amerikanska samhället yttrar sig så klart som en polarisering, dessvärre inte på ett fruktbart sätt utan kanaliserad i personkonflikter. Hur skulle man kunna få utfattiga och arbetslösa att rösta på den förment progressiva Hillary när magkänslan så självklart talar mot? Sluta tala om polarisering när det finns ord som klasskamp!
var inte alls dåligt, det här är ju ett ämne kolumnisten är väl
förtrogen med. Och i den aktuella kampanjen hittar man verkligen många
av den amerikanska politikens särdrag: ”Trump spelar på en sträng som
alltid vibrerat i amerikansk politik för att ibland bryta fram med
väldig volym: paranoian, föreställningen att USA och det amerikanska
sättet att leva är hotat av inre och yttre fiender.” Javisst! Paranoian och politiken
”Att vädja till paranoian som Trump gör är att leka med elden. När stämningar av det slaget får grepp om de amerikanska sinnena kan de löpa amok. Historien erbjuder flera exempel: massdeportationerna av vänstersympatisörer efter ryska revolutionen, interneringen av japansk-amerikaner under andra världskriget, de krossade karriärerna under Joseph McCarthys häxjakt i slutet av 1940- och i början av 1950-talet, Guantanamo och den nästan orwellska övervakningsapparat som växer fram efter 9/11.” Om någon av oss inom vänstern hade sagt detsamma hade säkert Ohlsson kallat oss USA-hatare. Det är ju nämligen så att Ohlsson gärna spelar på samma sträng. Han brukar sju beskriva Lunds stillsamma vänsterpartister som inbegripna i en brun-röd sammansvärjning.
Fritt fram för stora pengar
När jag ändå finner Ohlssons kritik av Trump ytlig och ofullständig är det för att han inte berör de skrämmande bristerna i den amerikanska demokratin som ständigt riktar sig mot de lägre klasserna. Det är de stora pengarna som avgör de dyra valkampanjerna – med en ny lag är det fritt fram att skänka hur mycket som helst till politiska kampanjer (gäller ej uppenbara personkampanjer). Till det kommer det åldriga och orättvisa system som hindrar röstmajoriteter att komma till uttryck. Det räcker inte att ha flest röster! Men i torsdagens Sydsvenskan gör sig politiske chefredaktören Heidi Avellan till talesperson för beundrarskaran: ”Och alla runt om i världen som älskar USA så mycket, som ser det stora landet som en förebild vad gäller demokrati [och forskning, kultur mm]” Visst, det går bra att älska USA mycket, t.ex. som hemland för Charlie Parker, Ernest Hemingway och Donald Knuth men förebild vad gäller demokrati, verkligen?
Polarisering eller verkliga konflikter?
Och som en ytterligare kommentar till pressrösternas tröttsamma ylanden om den beklagliga polariseringen. Den enorma ojämlikheten i det amerikanska samhället yttrar sig så klart som en polarisering, dessvärre inte på ett fruktbart sätt utan kanaliserad i personkonflikter. Hur skulle man kunna få utfattiga och arbetslösa att rösta på den förment progressiva Hillary när magkänslan så självklart talar mot? Sluta tala om polarisering när det finns ord som klasskamp!
Trump och klimatförändringarna av Ulf N
I förra veckan släppte FN:s miljöprogram, Unep, sin årliga rapport om det s.k. utsläppsgapet.
(Utsläppsgapet är skillnaden mellan vad som krävs och vad som lovats.)
Rapporten visar att världen är på väg mot temperaturhöjningar på 2,9
till 3,4 grader C under innevarande århundrade. Detta gäller även om
Parisavtalets löften till fullo infrias.
Forskarna bakom rapporten slår fast att värden måste öka sina ambitioner drastisk och ha som mål att minska utsläppen med omkring en fjärdedel av de förväntade globala klimatgasutsläppen till 2030. Utsläppen år 2030 förväntas eljest att nå 54 till 56 gigaton koldioxidekvivalenter, dvs. långt över de 42 gigaton som måste till för att en skall ha en möjlighet att begränsa global uppvärmning till 2 grader C. (Ett gigaton är motsvarar ungefär de utsläpp som alstras av transporter inom EU-området).
En vecka efter detta besked väljer en minoritet av USAs befolkning en president som förnekar koldioxidutsläppens påverkan på klimatet. Ja, han verkar till och med vägra tro på att klimatet förändras överhuvudtaget. Han tror att klimatgasernas negativa påverkan på klimatet är ett påhitt av kineserna för att försvåra för USAs industri. Parisavtalet vill han säja upp. Till saken hör att Trump blir president i det land som i särklass släpper ut mest klimatgaser per capita.
Den numera ganska gamla sanningen visat sig stämma bättre än någonsin: Valet av USAs president är för världen en alldeles för viktig och allvarlig fråga för att avgöras av väljarna i USA.
Forskarna bakom rapporten slår fast att värden måste öka sina ambitioner drastisk och ha som mål att minska utsläppen med omkring en fjärdedel av de förväntade globala klimatgasutsläppen till 2030. Utsläppen år 2030 förväntas eljest att nå 54 till 56 gigaton koldioxidekvivalenter, dvs. långt över de 42 gigaton som måste till för att en skall ha en möjlighet att begränsa global uppvärmning till 2 grader C. (Ett gigaton är motsvarar ungefär de utsläpp som alstras av transporter inom EU-området).
En vecka efter detta besked väljer en minoritet av USAs befolkning en president som förnekar koldioxidutsläppens påverkan på klimatet. Ja, han verkar till och med vägra tro på att klimatet förändras överhuvudtaget. Han tror att klimatgasernas negativa påverkan på klimatet är ett påhitt av kineserna för att försvåra för USAs industri. Parisavtalet vill han säja upp. Till saken hör att Trump blir president i det land som i särklass släpper ut mest klimatgaser per capita.
Den numera ganska gamla sanningen visat sig stämma bättre än någonsin: Valet av USAs president är för världen en alldeles för viktig och allvarlig fråga för att avgöras av väljarna i USA.
Kollapsen av Gunnar Stensson
Klockan var halv fem. Jag satt och skrev på min
dator. Natten var svart, men två klara stjärnor lyste. Det var kallt.
Plötsligt slocknade datorn.
När jag fick igång den igen var texten jag nyss skrivit borta. Nu är klockan halv sju. Vad var det jag skrev? Något om presidentvalet. Det är torsdag, 10/11.
Tidningen har inte kommit. Den kanske inte kommer. Människans system är ömtåliga. Någon måste skriva, någon måste trycka, någon måste köra ut och någon måste gå i trappan och stoppa tidningen i brevinkastet.
Igår morse satte jag på min tv vid ungefär den här tiden. Jag förutsatte att världen var densamma som föregående kväll, det vill säga att Hillary nu var vald och att allt skulle fortsätta i de gamla spåren.
När jag fick igång den igen var texten jag nyss skrivit borta. Nu är klockan halv sju. Vad var det jag skrev? Något om presidentvalet. Det är torsdag, 10/11.
Tidningen har inte kommit. Den kanske inte kommer. Människans system är ömtåliga. Någon måste skriva, någon måste trycka, någon måste köra ut och någon måste gå i trappan och stoppa tidningen i brevinkastet.
Igår morse satte jag på min tv vid ungefär den här tiden. Jag förutsatte att världen var densamma som föregående kväll, det vill säga att Hillary nu var vald och att allt skulle fortsätta i de gamla spåren.
Systemet hade brutit samman
Systemet. En sammanlänkning av människors otaliga medvetanden. Medvetanden som är påverkbara, fragmentariska och kortvariga.
Inte konstigt att datorn slocknat och tidningen uteblivit. Konstigt att systemen fortfarande funkade igår.
Jag tänkte på Rosa Luxemburg. 1914 röstade de tyska socialdemokraterna för kriget. Systemet hade kollapsat. Hatet och illusionerna tog över. Hon gjorde motstånd och blev klubbad, skjuten och dränkt.
Jag tänkte på Karin Boye. 23 augusti 1939 hade Hitler och Stalin slutit en nonaggressionspakt. Sedan började andra världskriget. I april 1941 gällde Hitlers och Stalins pakt fortfarande. Karin Boye härdade inte ut längre.
Jag tänkte på hennes vän Peter Weiss. Det var härom dagen hundra år sedan han föddes. 1933, när Peter Weiss skulle fylla sjutton, valdes Hitler till rikskansler, formellt och enligt alla regler. Systemet hade kollapsat. Hatet och illusionerna tog över.
Fem år senare flydde Peter Weiss till Sverige. Han grubblade över det som hänt hela sitt liv. I Stockholm visas just nu hans pjäs Rannsakningen om Förintelsen, en av många konsekvenser av kollapserna 1914, 1933 och 1939. Vilka konsekvenser får kollapsen 2016?
Dagen gryr utanför fönstret. Himlen är rosa över en grå molnvägg. Tiggarna bereder sig för en kall dag i gathörnen. Tidningen har inte kommit än.
En uppmaning!
Förvisso är VB sedan många år partipolitiskt
obunden. VB är emellertid inte opolitisk! Tolka det obundna som att om
du har fler förslag på att organisera sig för att förbättra denna värld
så är du välkommen i VB. Att behövet att organisera sig är i växande är
absolut säkert.
red
red
Konkurrens om lönelyft spränger lärarkollegier
av Gunnar Stensson
Luften som slår emot mig i lärarrummet är tjock och kompakt... På den
ena soffan står det ”endast för förstelärare”, på den andra ”endast för
de särskilt skickliga”. Jag sätter mig på en pinnstol eftersom jag
över en natt blivit degraderad till ”sämstelärare”
En av dem som fått mer i plånboken säger att hon går till jobbet med en klump i magen, en annan att hon skäms. Ingen av oss mår bra. Kollegiet är krossat.
Utbildningsminister Gustav Fridolin, ni vet han som skulle fixa skolan på hundra dagar, har just slagit in den andra spiken i kistan. Den första slogs in av den borgerliga regeringen genom förstelärarreformen.
Det skriver Susanne Lärkeryd, leg. lärare på högstadiet. DN. Åsikter 21/10
Hon är inte ensam. 3/11 innehöll Sydsvenskan ett reportage under rubriken Turbulens i lärarkår efter lönelyft. Missnöjet med lärarlönelyftet är så starkt att lärare vägrar samarbeta, blir sjuka, säger upp sig eller till och med lämnar yrket, sammanfattar ingressen
Den ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson, S, har kallat till möte med fack och arbetsgivare denna vecka.
”Det här lönesystemet har slagit en kil i lärarkollegiet”, säger Antonio Blagius vid Gumaeliusskolan i Örebro. Hans chef, rektor Chris Gelinder är också besviken. Tre lärare har lämnat skolan.
Lärarfacken är frustrerade. Ordföranden i Lärarnas Riksförbund Åsa Fahlen konstaterar att lärare blivit sjuka av hanteringen. Facken är medansvariga för utvecklingen genom att ha godkänt både förstelärar-reformens och lönelyftets utformning.
Helene Hellmark Knutsson är medveten om problemen. ”Jag hör rektorer som säger: Ge oss pengarna så fördelar vi dem lika. Men då är vi tillbaka i samma system som vi haft under flera decennier, där man tjänar lika mycket efter 15 år som när man är nyexaminerad”, konstaterar hon. Det är naturligtvis skitsnack när Helene Hellmark Knutsson påstår, att man inte skulle kunna höja lönen allteftersom en lärare blir äldre. Men den ska höjas på ett likformigt kollegialt sätt.
(Det var de decennier då svensk skola var världsledande.)
Helene Hellmark Knutsson snuddar vid problemets kärna, utan att vara medveten om det. En likalönsprincip har tillämpats i skolan under århundraden. Kollegiets princip. Ett kollegium är en församling av likar. Inbördes olika likar. Den ene är försynt, den andre yvig, den tredje ämnesexpert, den fjärde inkännande, den femte ute efter snabba resultat, den sjätte disciplininriktad, den sjunde tolerant, den åttonde teoretisk, den nionde praktisk. Vem är bäst?
Man måste inse att samma variation råder bland eleverna. Olika lärare är bäst för olika elever. Samtidigt är det viktigt att alla elever lär känna alla sorters lärare.
Att vara lärare är alltid ett grupparbete, ett arbete med relationer, både till elever och kollegor. Det bygger på ömsesidig respekt och förtroende. Det kräver också långsiktighet och den varaktighet som är förtroendets förutsättning.
In i detta komplexa sammanhang klampar byråkrater som inbillar sig att det är inbördes konkurrens om högre lön och status som motiverar lärare. Konkurrens, löneskillnader, hierarkier, vinst. Bli förstelärare! Bli särskilt skicklig lärare! Här finns pengar att tjäna! Nöj dig inte med att vara sämstelärare!
Det finns naturligtvis icke-kollegiala lärare som är förgiftade av samma ideologi också. De är lika besatta av pengar och status som byråkraterna. De är hoppjerkor som alltid säljer sig till högstbjudande. Utvecklingen innebär att de blir fler och fler. De blir de sämsta lärarna, inte på grund av okunnighet och obegåvning utan därför att de aldrig lär känna vare sig elever, föräldrar eller kollegor.
Sedan konkurrens- och vinsttänkandet pådyvlades skolan har skolresultaten sjunkit från världsklass till bottennivå. Många kollegier bjuder motstånd, det är det vi ser nu, men får räknenissarna fortsätta kommer de i längden nöta ner solidariteten och hängivenheten för arbetet och ersätta lärarna med strebrar som flåsande jagar mer pengar i plånboken.
En av dem som fått mer i plånboken säger att hon går till jobbet med en klump i magen, en annan att hon skäms. Ingen av oss mår bra. Kollegiet är krossat.
Utbildningsminister Gustav Fridolin, ni vet han som skulle fixa skolan på hundra dagar, har just slagit in den andra spiken i kistan. Den första slogs in av den borgerliga regeringen genom förstelärarreformen.
Det skriver Susanne Lärkeryd, leg. lärare på högstadiet. DN. Åsikter 21/10
Hon är inte ensam. 3/11 innehöll Sydsvenskan ett reportage under rubriken Turbulens i lärarkår efter lönelyft. Missnöjet med lärarlönelyftet är så starkt att lärare vägrar samarbeta, blir sjuka, säger upp sig eller till och med lämnar yrket, sammanfattar ingressen
Den ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson, S, har kallat till möte med fack och arbetsgivare denna vecka.
”Det här lönesystemet har slagit en kil i lärarkollegiet”, säger Antonio Blagius vid Gumaeliusskolan i Örebro. Hans chef, rektor Chris Gelinder är också besviken. Tre lärare har lämnat skolan.
Lärarfacken är frustrerade. Ordföranden i Lärarnas Riksförbund Åsa Fahlen konstaterar att lärare blivit sjuka av hanteringen. Facken är medansvariga för utvecklingen genom att ha godkänt både förstelärar-reformens och lönelyftets utformning.
Helene Hellmark Knutsson är medveten om problemen. ”Jag hör rektorer som säger: Ge oss pengarna så fördelar vi dem lika. Men då är vi tillbaka i samma system som vi haft under flera decennier, där man tjänar lika mycket efter 15 år som när man är nyexaminerad”, konstaterar hon. Det är naturligtvis skitsnack när Helene Hellmark Knutsson påstår, att man inte skulle kunna höja lönen allteftersom en lärare blir äldre. Men den ska höjas på ett likformigt kollegialt sätt.
(Det var de decennier då svensk skola var världsledande.)
Helene Hellmark Knutsson snuddar vid problemets kärna, utan att vara medveten om det. En likalönsprincip har tillämpats i skolan under århundraden. Kollegiets princip. Ett kollegium är en församling av likar. Inbördes olika likar. Den ene är försynt, den andre yvig, den tredje ämnesexpert, den fjärde inkännande, den femte ute efter snabba resultat, den sjätte disciplininriktad, den sjunde tolerant, den åttonde teoretisk, den nionde praktisk. Vem är bäst?
Man måste inse att samma variation råder bland eleverna. Olika lärare är bäst för olika elever. Samtidigt är det viktigt att alla elever lär känna alla sorters lärare.
Att vara lärare är alltid ett grupparbete, ett arbete med relationer, både till elever och kollegor. Det bygger på ömsesidig respekt och förtroende. Det kräver också långsiktighet och den varaktighet som är förtroendets förutsättning.
In i detta komplexa sammanhang klampar byråkrater som inbillar sig att det är inbördes konkurrens om högre lön och status som motiverar lärare. Konkurrens, löneskillnader, hierarkier, vinst. Bli förstelärare! Bli särskilt skicklig lärare! Här finns pengar att tjäna! Nöj dig inte med att vara sämstelärare!
Det finns naturligtvis icke-kollegiala lärare som är förgiftade av samma ideologi också. De är lika besatta av pengar och status som byråkraterna. De är hoppjerkor som alltid säljer sig till högstbjudande. Utvecklingen innebär att de blir fler och fler. De blir de sämsta lärarna, inte på grund av okunnighet och obegåvning utan därför att de aldrig lär känna vare sig elever, föräldrar eller kollegor.
Sedan konkurrens- och vinsttänkandet pådyvlades skolan har skolresultaten sjunkit från världsklass till bottennivå. Många kollegier bjuder motstånd, det är det vi ser nu, men får räknenissarna fortsätta kommer de i längden nöta ner solidariteten och hängivenheten för arbetet och ersätta lärarna med strebrar som flåsande jagar mer pengar i plånboken.
Ett svagare USA – en farligare situation men också en chans till framsteg av Staffan Lindberg
Trumps oväntade valseger visar på
kraften i en folklig mobilisering när USA befinner sig i en svår
utrikespolitisk situation. Trumps motsägelsefulla utspel kring USAs
roll i världspolitiken kommer inte att underlätta en konsekvent linje,
särskilt inte som han har många motståndare inom det republikanska
lägret som kan sätta käppar i hjulet.
Åtta år med Obama väckte förhoppningar om en ny utrikespolitik framförallt i förhållande till de globalt så viktiga konflikterna i Mellanöstern. Det var inte Obama som invaderade Irak, som gav upphov till framväxten av IS. Det var i stället Obama som vid sitt tillträde utlovade en självständig arabisk Palestinsk stat, ett viktigt steg på väg mot fred i Palestina. Fredspriset till honom delades dock ut alldeles för tidigt, som vi nu vet.
Nu sitter vi med facit i hand. USA kunde inte välja sida ordentligt i Syrien när den regimen utsattes för det samlade upproret från islamister och demokratiska krafter. Detta öppnade för Rysslands ökande inflytande i allians med Al-Assad.
Möjligheten till fred i Mellanöstern behandlades vid ett viktigt samtal i Lund i går kväll. Fyra forskare, Jan Hjärpe, Anne Sofie Roald, Ulf Bjereld och Kenneth Hermele diskuterade kring problematiken. Tålamod och långsiktighet är orden som först kom till uttryck. Sverker Oredsson i publiken jämförde med 30-åriga kriget, som dog ut på grund av krigströtthet, men som dock resulterade i en fred med en i stort sett fredligare utveckling i de olika nationalstater som blev följden.
I hundra år har väst dominerat utvecklingen i Mellersta Östern. Först genom koloniseringen av Egypten, Syrien, Irak och Palestina. Sedan genom interventioner för att säkra tillgången till olja. Samtliga ingrepp i stort sett blinda för historiska realiteter och politiska strukturer. Resultaten har blivit sönderfallande statsbildningar och de inbördeskrig vi nu bevittnar.
Konsekvenser av kolonialism
Kolonialstyren innebar bygget av statsbildningar där olika minoriteter
fördes samman i artificiella och övergripande maktstrukturer, som
skilde sig radikalt från mer lokala självstyren under det Ottomanska
imperiet. Visa minoriteter, som Alawiterna i Syrien och Sunni-muslimer i
Irak fick det politiska övertaget och makten i respektive land. De
auktoritära regimer som blev resultat var ändå embryon till moderna
stater med möjlighet till lika medborgerliga rättigheter för alla
invånare. Invasionen av Irak ledde till en destabilisering, utstötning av
Sunni-muslimer och uppkomsten av IS med sitt krav på en självständig
stat, ett Kalifat, i Irak och Syrien.Åtta år med Obama väckte förhoppningar om en ny utrikespolitik framförallt i förhållande till de globalt så viktiga konflikterna i Mellanöstern. Det var inte Obama som invaderade Irak, som gav upphov till framväxten av IS. Det var i stället Obama som vid sitt tillträde utlovade en självständig arabisk Palestinsk stat, ett viktigt steg på väg mot fred i Palestina. Fredspriset till honom delades dock ut alldeles för tidigt, som vi nu vet.
Nu sitter vi med facit i hand. USA kunde inte välja sida ordentligt i Syrien när den regimen utsattes för det samlade upproret från islamister och demokratiska krafter. Detta öppnade för Rysslands ökande inflytande i allians med Al-Assad.
Möjligheten till fred i Mellanöstern behandlades vid ett viktigt samtal i Lund i går kväll. Fyra forskare, Jan Hjärpe, Anne Sofie Roald, Ulf Bjereld och Kenneth Hermele diskuterade kring problematiken. Tålamod och långsiktighet är orden som först kom till uttryck. Sverker Oredsson i publiken jämförde med 30-åriga kriget, som dog ut på grund av krigströtthet, men som dock resulterade i en fred med en i stort sett fredligare utveckling i de olika nationalstater som blev följden.
I hundra år har väst dominerat utvecklingen i Mellersta Östern. Först genom koloniseringen av Egypten, Syrien, Irak och Palestina. Sedan genom interventioner för att säkra tillgången till olja. Samtliga ingrepp i stort sett blinda för historiska realiteter och politiska strukturer. Resultaten har blivit sönderfallande statsbildningar och de inbördeskrig vi nu bevittnar.
Konsekvenser av kolonialism
Det monster som vi nu ser i IS kan betraktas som en slags arabisk modernism, som försöker ersätta klan- och stamtillhörigheten med ett medborgarskap. Förutsättningarna för en alternativ och demokratisk statsbildning är då att slå ut denna statsbildning militärt men behålla målsättningen att bygga stabila nationer.
Väst är nu inblandat av humanitära skäl och kan inte utan vidare dra sig ut. Ett försvagat USA kan bädda för ett större europeiskt inflytande. Alla tänkbara lösningar efter vapenvila måste prövas. I Palestina till en början en två-statslösning på vägen mot en enda stat, i Irak och Syrien ett självständigt Kurdistan och mindre statsbildningar på vägen mot full demokrati i områdena. Klan- och stamtillhörigheten måste brytas genom denna övergång, som kan bädda för demokratiska stater i framtiden. Det snart femtio-åriga kriget sedan sexdagarskriget 1967 skulle kunna brytas genom olika övergångslösningar.
Olika stöd i mellanöstern
I USA under Obama har Kongressen nu beslutat att stödja Israel med vapen för 36 miljarder dollar de närmaste tio åren. Det beslutet lär Trump knappast kunna rubba. Men Europa skulle kunna spela en aktiv roll genom sanktioner mot Israel för att få stopp på bosättningen på Palestinsk mark och vapenvila, fredsförhandlingar och upprättandet av en arabisk Palestinsk stat som en övergångslösning mot ett Palestina för både araber, judar och kristna. Allt i enlighet med en faktisk Saudiarabisk fredsplan. Just det, en Saudisk plan! Enligt Kenneth Hermele var det en sådan plan som Stefan Löfven borde ha diskuterat vid sitt besök nyligen.
Rysslands stöd för al-Assad regimen i Syrien kommer knappas att minska om USA drar sig tillbaka. Där heter en övergångslösning vapenvila efter seger över IS och nya förhandlingar.
Vi kan nu se en möjlighet för Sverige att agera starkt i dessa frågor. Vi har gott rykte genom generös flyktingmottagning och vi har starka förbindelser med flera parter, t ex med Saudiarabien, Turkiet och med kurderna. Fredskultur och tålamod är det viktigaste just nu.
Staffan Lindberg
Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet
USA får en ny president av Göran Persson
Efter mer än ett års hårdbevakning av valet och
ideliga beskrivningar i svenska medier av hur avskyvärd och hemsk en
av kandidaterna är så är det nu dags att vända kappan efter vinden och
söka efter fördelarna med valresultatet.
VB är väl inte den ideala kappvändaren men lite foder får vi väl visa. Låt oss börja med det självklara: Sexism, rasism och föraktet mot ”utlänningar” kan aldrig accepteras, inte där, inte här. Men för övrigt finns det en del att grunna över. Jag citerar en bit ur Kaja Ekis Ekmans ledare i ETC.
”USA är en exceptionell nation. Jag tror att vi fortfarande är Abraham Lincolns sista, bästa hopp på jorden. Vi är fortfarande Ronald Reagans lysande stad på kullen. Vi är fortfarande John F. Kennedys stora, osjälviska, empatiska land … Faktum är att vi är det nödvändiga landet … Oavsett hur svårt det är eller hur stora utmaningarna är, så måste USA leda.”
Detta är inte ett citat av Donald Trump, detta har Hillary Clinton sagt.
För den som liksom jag alltid klämde i slagordet ”Krossa USA imperialismen” lite extra högt under 70-talets demonstrationer är detta svårsmälta ord. Behövs det mer så är det bara att citera Ekis och Hillary lite till:
”I sina memoarer över tiden som utrikesminister, Svåra val, beskriver Hillary Clinton hur hon gång på gång pressat Obama att vara mer aggressiv militärt. För att komma till de viktiga delarna av boken måste man dock först vada igenom smöriga historier om hennes familj, skryt om hur hon räddar blinda kinesiska dissidenter mot alla odds och kitschig poesi om mordet på Usama bin Ladin, ”en natt då månen var skymd av moln i Pakistan”.
Lite tröst
För att försöka skapa lite distans så har jag plockat lite citat från VB själv, de är från de tider då Obama valdes till president, de handlar om vad man kunde vänta av framtiden med honom som president. Kanske kan någon om fyra eller åtta år göra motsvarande och lättat sucka ”det blev ju inte riktigt lika hemskt som jag trodde då”. Den som lever får se.
Läs de gamla VB citaten »
VB är väl inte den ideala kappvändaren men lite foder får vi väl visa. Låt oss börja med det självklara: Sexism, rasism och föraktet mot ”utlänningar” kan aldrig accepteras, inte där, inte här. Men för övrigt finns det en del att grunna över. Jag citerar en bit ur Kaja Ekis Ekmans ledare i ETC.
”USA är en exceptionell nation. Jag tror att vi fortfarande är Abraham Lincolns sista, bästa hopp på jorden. Vi är fortfarande Ronald Reagans lysande stad på kullen. Vi är fortfarande John F. Kennedys stora, osjälviska, empatiska land … Faktum är att vi är det nödvändiga landet … Oavsett hur svårt det är eller hur stora utmaningarna är, så måste USA leda.”
Detta är inte ett citat av Donald Trump, detta har Hillary Clinton sagt.
För den som liksom jag alltid klämde i slagordet ”Krossa USA imperialismen” lite extra högt under 70-talets demonstrationer är detta svårsmälta ord. Behövs det mer så är det bara att citera Ekis och Hillary lite till:
”I sina memoarer över tiden som utrikesminister, Svåra val, beskriver Hillary Clinton hur hon gång på gång pressat Obama att vara mer aggressiv militärt. För att komma till de viktiga delarna av boken måste man dock först vada igenom smöriga historier om hennes familj, skryt om hur hon räddar blinda kinesiska dissidenter mot alla odds och kitschig poesi om mordet på Usama bin Ladin, ”en natt då månen var skymd av moln i Pakistan”.
Lite tröst
För att försöka skapa lite distans så har jag plockat lite citat från VB själv, de är från de tider då Obama valdes till president, de handlar om vad man kunde vänta av framtiden med honom som president. Kanske kan någon om fyra eller åtta år göra motsvarande och lättat sucka ”det blev ju inte riktigt lika hemskt som jag trodde då”. Den som lever får se.
Läs de gamla VB citaten »
Igår, samma dag som hela världen koncentrerade sig på det hemska i USA, så kallade vänstern, fr a Ung Vänster med hjälp av Asylgruppen i Lund till möte på Stortorget i Lund. Vi tände facklor i kvällen och lyssnade på tal om kristallnatten 1938. Om vad som hände då och de kusliga parallellerna till vår egen tid av stängda gränser, taggtrådstängsel och uppdelning av människor i de som finns innanför och de som skall hållas ute.
Vi kan inte bara förfasa oss över amerikanska murar, vi har våra egna stängsel att riva.
Foton: Claes Fleming
VB citerar VB
Obama for president?
29 febuari 2008 - Nummer: 7
Obama och Palestina
28 november 2008 - Nummer: 35
29 febuari 2008 - Nummer: 7
När vår kandidat till exempel säger
”change” skall hans sympatisörer förstå att han menar något som är
större och mera genomgripande än det han säger på valmötena. Han måste
framstå som en tveklös patriot. Han måste inse att krigsmakten är USA:s
statsreligion och övertyga väljarna om att han som överbefälhavare kan
försvara de ”goda” amerikanarna mot en illvillig omvärld. …
Barack Obama är väl den presidentkandidat som talangmässigt har största förutsättningarna att motsvara den skisserade idealfiguren. Frågan är om hans (dolda) planer är så revolutionära. Vissa omständigheter talar för det. Michelle Obama har sagt att hon nu för första gången i sitt vuxna liv fått anledning att vara stolt över sitt land. Det är inte osannolikt att Barack hyser samma uppfattning. Han har dessutom klandrats för att inte bära en nål med den amerikanska flaggan på rockuppslaget och för att vid ett tillfälle inte ha lagt handen på hjärtat när nationalsången spelades. Sådana attityder anses vara kännetecknande för den yttersta vänstern i USA. Det har föranlett Gerard Baker i Times (London) att undra: ”Is America ready for this dangerous left-winger”. Själv vägrar Obama att ens kalla sig liberal. Han skyr alla sådana etiketter som han menar bara bidrar till att skapa onödiga motsättningar. Den oberoende presidentkandidaten Ralph Nader har beskyllt Obama för att dölja sina verkliga åsikter för att kunna bli vald till president. Förhoppningsvis har han rätt.
I amerikanska kommentarer till valkampanjen påpekas att trots att Obama inte har någon erfarenhet av kampanjer på denna nivå så har han egentligen inte gjort ett enda misstag. Det talas om att han har politisk fingertoppskänsla av ovanligt slag. Hans retoriska förmåga prisas. Många – även garvade journalister – säger sig ha fått rysningar när de lyssnat på hans tal. Det rapporteras om svimningar. …
Över en miljon människor har skickat bidrag till Obamas kampanj. Det är en bra början för en omfattande gräsrotsrörelse.
Strategi och värderingar
Barack Obamas strategi tycks bland annat gå ut på att framföra en åsikt eller ett förslag för att sedan modifiera det eller göra heltom för att inte oroa väljarna. Ett exempel kan tas från Israel-Palestinakonflikten. Under sin tid som politiker i Illinois var Obama öppet ”för Palestina”. För ett år sedan råkade han säga att palestinierna var hårdare drabbade än israelerna. Det orsakade ett ramaskri i medierna som inte tystnade förrän Obama tillade att palestiniernas lidande ju var självförvållat. För säkerhets skull stödde han sedan också Israels planer på militära aktioner mot Gaza. Han hoppas nog att hans anhängare förstår var han egentligen står i den frågan även om han nu måste kompromissa för att bli vald.
Barack Obama är väl den presidentkandidat som talangmässigt har största förutsättningarna att motsvara den skisserade idealfiguren. Frågan är om hans (dolda) planer är så revolutionära. Vissa omständigheter talar för det. Michelle Obama har sagt att hon nu för första gången i sitt vuxna liv fått anledning att vara stolt över sitt land. Det är inte osannolikt att Barack hyser samma uppfattning. Han har dessutom klandrats för att inte bära en nål med den amerikanska flaggan på rockuppslaget och för att vid ett tillfälle inte ha lagt handen på hjärtat när nationalsången spelades. Sådana attityder anses vara kännetecknande för den yttersta vänstern i USA. Det har föranlett Gerard Baker i Times (London) att undra: ”Is America ready for this dangerous left-winger”. Själv vägrar Obama att ens kalla sig liberal. Han skyr alla sådana etiketter som han menar bara bidrar till att skapa onödiga motsättningar. Den oberoende presidentkandidaten Ralph Nader har beskyllt Obama för att dölja sina verkliga åsikter för att kunna bli vald till president. Förhoppningsvis har han rätt.
I amerikanska kommentarer till valkampanjen påpekas att trots att Obama inte har någon erfarenhet av kampanjer på denna nivå så har han egentligen inte gjort ett enda misstag. Det talas om att han har politisk fingertoppskänsla av ovanligt slag. Hans retoriska förmåga prisas. Många – även garvade journalister – säger sig ha fått rysningar när de lyssnat på hans tal. Det rapporteras om svimningar. …
Över en miljon människor har skickat bidrag till Obamas kampanj. Det är en bra början för en omfattande gräsrotsrörelse.
Strategi och värderingar
Barack Obamas strategi tycks bland annat gå ut på att framföra en åsikt eller ett förslag för att sedan modifiera det eller göra heltom för att inte oroa väljarna. Ett exempel kan tas från Israel-Palestinakonflikten. Under sin tid som politiker i Illinois var Obama öppet ”för Palestina”. För ett år sedan råkade han säga att palestinierna var hårdare drabbade än israelerna. Det orsakade ett ramaskri i medierna som inte tystnade förrän Obama tillade att palestiniernas lidande ju var självförvållat. För säkerhets skull stödde han sedan också Israels planer på militära aktioner mot Gaza. Han hoppas nog att hans anhängare förstår var han egentligen står i den frågan även om han nu måste kompromissa för att bli vald.
28 november 2008 - Nummer: 35
I Obamas programförklaring på
hemsidan står att läsa: “Obama and Biden will make progress on the
Israeli-Palestinian conflict a key diplomatic priority from day one.
They will make a sustained push -- working with Israelis and
Palestinians -- to achieve the goal of two states, a Jewish state in
Israel and a Palestinian state, living side by side in peace and
security”. Tyvärr nämns inte att Östra Jerusalem skall vara Palestinas
huvudstad vilket ingår i Arabförbundets förslag men det är ändå
hoppingivande.
När Barack Obama och Hillary Clinton träffats för att diskutera hennes eventuella roll som utrikesminister har naturligtvis Palestina förts på tal. Det blir kanske Clintons uppgift att genomföra det som företrädarna velat göra men misslyckats med – att avsluta ett 60-årigt ”onödigt” krig - för att sedan få ett Nobels fredspris som tröst för att hon inte blev president.
När Barack Obama och Hillary Clinton träffats för att diskutera hennes eventuella roll som utrikesminister har naturligtvis Palestina förts på tal. Det blir kanske Clintons uppgift att genomföra det som företrädarna velat göra men misslyckats med – att avsluta ett 60-årigt ”onödigt” krig - för att sedan få ett Nobels fredspris som tröst för att hon inte blev president.
Change!
21 november 2008 - Nummer: 34
Är det ett starkt USA världen behöver?
9 november 2012 - Nummer: 33
Det har inte precis saknats applåder för de amerikanska medborgarnas val av Obama till president för ytterligare fyra år. Det var onekligen ett klokt val i det utbud som gavs och den valde verkar ju vara en ganska sympatisk person med egna erfarenheter av stora världen på ett sätt som ingen av hans medtävlare hade. Men därifrån till det okritiska hyllandet av hans politik som man har sett prov på i media under de senaste veckorna borde det varit längre. Människor som man trodde hade politiskt omdöme och en vänsterhållning hyllar en person som ekonomiskt-politiskt står långt till höger och som vad gäller USA:s roll i världen har en mycket ortodox syn: vad som är bäst för USA är bäst för världen. Han har stött de mördarpatruller som på samma gång är anklagare, domare och exekutör och därmed anser sig ha rätt att ta livet av människor genom anfall med obemannade robotflygplan, s.k. drönare. Det är ungefär som när Lyndon Johnson satt och valde i listorna med veckans bombmål i Vietnam. Nu är det bara ännu tydligare – nu gäller det vilka namn som ska aktualiseras på specialstyrkornas dödslistor.
Den befriade Barack Obama
9 november 2012 - Nummer: 33
Vad innebär Obamas valseger för världen?
23 november 2012 Nummer: 35
21 november 2008 - Nummer: 34
Kanske kommer Barack Obama inte
att räcka till. I historiskt perspektiv kan hans främsta seger bli den
som han redan har vunnit: att bli USAs förste svarte president.
Är det ett starkt USA världen behöver?
9 november 2012 - Nummer: 33
Det har inte precis saknats applåder för de amerikanska medborgarnas val av Obama till president för ytterligare fyra år. Det var onekligen ett klokt val i det utbud som gavs och den valde verkar ju vara en ganska sympatisk person med egna erfarenheter av stora världen på ett sätt som ingen av hans medtävlare hade. Men därifrån till det okritiska hyllandet av hans politik som man har sett prov på i media under de senaste veckorna borde det varit längre. Människor som man trodde hade politiskt omdöme och en vänsterhållning hyllar en person som ekonomiskt-politiskt står långt till höger och som vad gäller USA:s roll i världen har en mycket ortodox syn: vad som är bäst för USA är bäst för världen. Han har stött de mördarpatruller som på samma gång är anklagare, domare och exekutör och därmed anser sig ha rätt att ta livet av människor genom anfall med obemannade robotflygplan, s.k. drönare. Det är ungefär som när Lyndon Johnson satt och valde i listorna med veckans bombmål i Vietnam. Nu är det bara ännu tydligare – nu gäller det vilka namn som ska aktualiseras på specialstyrkornas dödslistor.
Den befriade Barack Obama
9 november 2012 - Nummer: 33
Nu när Barack Obama har vunnit
valet behöver han inte längre anpassa sig till dödsstraffsivrare och
skjutvapenhöger. Han kan äntligen skita i den kristna högern, han kan
skita i republikanska senatorer som tror att bara flickor som är
villiga att våldtas blir gravida (de blev för resten bortvalda båda
två), han kan skita i populära radiopratare som försöker lura i folk att
han är kommunist eller muslim som vill införa sharialagar eller
socialist, han kan skita i nyhetsbyråer som Fox som i arton månader
ljugit mot bättre vetande, han kan skita i Teaparty-rörelsens
miljardunderstödda extremister, han kan skita i de miljardärer som vill
roffa åt sig pengarna som han anslagit till sjukförsäkring, han kan
skita i vidskepliga kvinnor som tror på häxeri och ignoranta populister
som Sarah Palin.
Skönt! Han har också befriat republikanerna, för det finns naturligtvis professionella, smarta personer där med, visserligen reaktionära och giriga, men ändå ovilliga att försvara ståndpunkter som får dem att framstå som dementa töntar. De kan nu ta avstånd från de värsta excesserna med argumentet ”se vart detta har fört oss”.
Visst är representanthuset trots allt fullt av förstockade republikanska gubbar, i stånd till nästan vad som helst, men de är nedslagna nu, de har förlorat självtillit och auktoritet. Om de inte är fullständigt sekteristiskt slutna vet de att hela världen drar en suck av lättnad - och skrattar åt dem. Det enda de kan göra – men det är ju inte så lite – är att förlama ansträngningarna att rädda den amerikanska ekonomin.
Sedan återstår det att se vad den befriade Obama verkligen kommer att använda sin nyvunna frihet till. Det är inte värt att hysa för stora förväntningar.
Skönt! Han har också befriat republikanerna, för det finns naturligtvis professionella, smarta personer där med, visserligen reaktionära och giriga, men ändå ovilliga att försvara ståndpunkter som får dem att framstå som dementa töntar. De kan nu ta avstånd från de värsta excesserna med argumentet ”se vart detta har fört oss”.
Visst är representanthuset trots allt fullt av förstockade republikanska gubbar, i stånd till nästan vad som helst, men de är nedslagna nu, de har förlorat självtillit och auktoritet. Om de inte är fullständigt sekteristiskt slutna vet de att hela världen drar en suck av lättnad - och skrattar åt dem. Det enda de kan göra – men det är ju inte så lite – är att förlama ansträngningarna att rädda den amerikanska ekonomin.
Sedan återstår det att se vad den befriade Obama verkligen kommer att använda sin nyvunna frihet till. Det är inte värt att hysa för stora förväntningar.
23 november 2012 Nummer: 35
Professor Immanuel Wallerstein är
känd för att ha utvecklat den så kallade världssystemteorin, en
historisk-ekonomisk teori om kapitalismens utveckling – och slut. Sedan
många år kommenterar han långsiktigt den världspolitiska utvecklingen
var fjortonde dag. Veckobladet har flera gånger de senaste åren
presenterat hans kommentarer. Den 15/11 kommenterade han utgången av
det amerikanska presidentvalet. Vi redovisar hans slutsatser i sju punkter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)