26 år tillbringade jag i det där
byggnadskomplexet av gult tegel vid korsningen mellan Ystadvägen och
Munkhättegatan i Malmö. I början av 1970-talet var det som en levande
organism, kanske en hjärna, med korridorer som blodådror genom vilka
elever, lärarkandidater, handledare och metodiklektorer strömmade
mellan Munkhätteskolan, lärarhögskolan och Heleneholmsskolan, den
sammanhållna högstadie- och gymnasieskolan som var försöks- och
demonstrationsskola.
Till att börja med var Lärarhögskolan min hemvist. Jag och mina kamrater rörde oss mellan föreläsningssalarna, läste på det stora biblioteket, lunchade tillsammans, iakttog lektioner och undervisade själva i Heleneholmsskolans klassrum.
Jag blev lärare i Heleneholmsskolan hösten 1971. Nu var det jag som hade demonstrationslektioner och lärarkandidater och besöktes av samma lektorer som varit mina lärare under året på lärarhögskolan. Jag fick tillgång också till stadsdelsbiblioteket som var mer universellt än lärarhögskolans bibliotek med dess inriktning på pedagogik och psykologi.
På rasterna satt jag i något av lärarrummen: det första en sorts kafé, avsett för umgänge, vila och kaffe (vi hade en särskilt anställd, allvetande kvinna som svarade för kaféet), det andra för hantering av skoladministration och det tredje för skrivarbete, studier, lektionsförberedelser och rättning av prov. Alla rummen var fyllda av cigarrettrök men allteftersom åren gick trängdes röken bort, först från det innersta rummet, sedan från administrationsrummet och slutligen från kaféet. Det tog väl ett par decennier. En av lärarna, Wrethov hette han (den gamla läroverks- och kasernkonventionen att använda efternamnet tillämpades länge), hörde till de ledande i Visir (vi som inte röker), en betydande kampanjorganisation mot rökning de där åren.
Luncherna fortsatte jag att inta i Lärarhögskolan, ofta med kollegor eller lärarkandidater och ibland med gymnasister som egentligen inte hade tillträde men ofta kunde passera som lärarkandidater. Jag fortsatte också att frekventera lärarhögskolans bibliotek som var mer ostört än Heleneholmsskolans lärarrum där man ständigt kom i samspråk med kollegor, viktiga samtal, naturligtvis, som rörde elevfrågor och undervisning.
Jag hade ofta anledning att besöka någon metodiklektor och eller prata med lärarkandidater. Somliga blev jag god vän med som Bereket Yebio, eritreanen som blev en central person i Eritreagrupperna både som föreläsare och person och som hade kontakt med ledande eritreaner också på högsta nivå.
Munkhätteskolan besökte vi på vårterminerna för att lära känna de klasser som skulle börja i högstadiet och som vi skulle bli klassföreståndare för.
Dessutom hade vi ju hela tiden en musiklinje på gymnasiet och delade skolgård med musikhögskolan.
Till att börja med var Lärarhögskolan min hemvist. Jag och mina kamrater rörde oss mellan föreläsningssalarna, läste på det stora biblioteket, lunchade tillsammans, iakttog lektioner och undervisade själva i Heleneholmsskolans klassrum.
Jag blev lärare i Heleneholmsskolan hösten 1971. Nu var det jag som hade demonstrationslektioner och lärarkandidater och besöktes av samma lektorer som varit mina lärare under året på lärarhögskolan. Jag fick tillgång också till stadsdelsbiblioteket som var mer universellt än lärarhögskolans bibliotek med dess inriktning på pedagogik och psykologi.
På rasterna satt jag i något av lärarrummen: det första en sorts kafé, avsett för umgänge, vila och kaffe (vi hade en särskilt anställd, allvetande kvinna som svarade för kaféet), det andra för hantering av skoladministration och det tredje för skrivarbete, studier, lektionsförberedelser och rättning av prov. Alla rummen var fyllda av cigarrettrök men allteftersom åren gick trängdes röken bort, först från det innersta rummet, sedan från administrationsrummet och slutligen från kaféet. Det tog väl ett par decennier. En av lärarna, Wrethov hette han (den gamla läroverks- och kasernkonventionen att använda efternamnet tillämpades länge), hörde till de ledande i Visir (vi som inte röker), en betydande kampanjorganisation mot rökning de där åren.
Luncherna fortsatte jag att inta i Lärarhögskolan, ofta med kollegor eller lärarkandidater och ibland med gymnasister som egentligen inte hade tillträde men ofta kunde passera som lärarkandidater. Jag fortsatte också att frekventera lärarhögskolans bibliotek som var mer ostört än Heleneholmsskolans lärarrum där man ständigt kom i samspråk med kollegor, viktiga samtal, naturligtvis, som rörde elevfrågor och undervisning.
Jag hade ofta anledning att besöka någon metodiklektor och eller prata med lärarkandidater. Somliga blev jag god vän med som Bereket Yebio, eritreanen som blev en central person i Eritreagrupperna både som föreläsare och person och som hade kontakt med ledande eritreaner också på högsta nivå.
Munkhätteskolan besökte vi på vårterminerna för att lära känna de klasser som skulle börja i högstadiet och som vi skulle bli klassföreståndare för.
Dessutom hade vi ju hela tiden en musiklinje på gymnasiet och delade skolgård med musikhögskolan.
Musiklärarna, både de som undervisade i de olika
instrumenten och de som arbetade med musikteori, hade jag kontakt med
när jag var klassföreståndare för någon musikklass.
Före digitaliseringen fanns också ganska stor administrativ personal. Vi SO-lärare (samhällskunskap, geografi, historia) hade till exempel tillgång till en egen sekreterare som skrev ut prov och stencilerade arbetsuppgifter, en effektiv och kunnig kvinna förstås, sannolikt lägre avlönad än vad som motsvarade hennes kompetens.
Sammanlagt var vi ett stort kollektiv, lärarhögskolans flera hundra lärarkandidater och säkert minst femtio metodiklektorer, Heleneholmsskolans fem, sex hundra högstadieelever, kanske fyra hundra gymnasister och ett hundratal lärare. Jag hade dagliga kontakter med alla kategorier och stod i katedern ungefär fyra timmar om dagen inför oföränderligt unga klasser, år efter år. De första åren kände man att lärarhögskolan var en progressiv kraft. I Malmös gymnasier, och inte bara där, fanns många äldre lärare som längtade tillbaka till de gamla läroverken och sällan försummade ett tillfälle att racka ner på oss.
Läsåret hade sina stadier och kulminationer, från starten i augusti till luciafirande, betygskollegier och terminsavslutningar. Heleneholmsskolans aula, med scen och fin akustik, användes för konserter och teaterföreställningar. Vi hade de första åren storartade julkonserter, men de flyttades så småningom till Paulikyrkan.
När jag promenerat genom Seved till Södervärn och satt mig i bussen till Lund efter avslutad arbetsdag pustade jag ut. Ibland somnade jag. Loven var efterlängtade.
Sten-Bertil Olsson utsågs till chef för utbildningsförvaltningen i Lund 1997. Jag skulle komma att samarbeta med honom i utbildningsnämnden under nästan tio år. Han hade varit rektor på Polhemsskolan och Spyken och hade drivit igenom Spykens utbyggnad, trots att kommunen egentligen inte hade råd. Hans personkännedom var formidabel liksom hans minne. Från första början var han med i den grupp som planerade för den framtida stadsdelen Brunnshög. Han bidrog till att göra utbildningsnämnden i positiv mening politisk, trots att han säkert stod långt ifrån allt vad vänster hette. Det var själva ivern att utveckla och påverka som gjorde honom stimulerande. De flesta idéer om skola och utbildning han hade var positiva. Dessutom var han något av en arbetsnarkoman. Det hände att han tog på sig för mycket vilket givetvis påverkade kanslipersonalens arbetssituation. En chef som är arbetsnarkoman är arbetsam också för sina medarbetare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar