Vi närmar oss slutet!

I alla fall på året. Efter veckans nummer återstår två till innan julfriden drabbar även VB. Om partierna bryter sitt löfte att aldrig mer göra en decemberöverenskommelse så får vi kanske skjuta upp friden.
   Hur som helst så går vi på söndag in i advent och den röda stjärnan byter skepnad för ett tag.
red

Advent i Helgeandskyrkan

 

Föredrag av Ulf Ekström

Njurproblem hos sockerrörsarbetare i Nicaragua - en uppföljning

När: Den 5 december 2017 kl 19.00. Fri entré.
Var: ABF, Kiliansgatan 9, 3 tr, Lund
Arrangör: Vänortsföreningen Lund-León i samarbete med ABF

Doc Lounge Lund – season finale

 

Check it – Acceptance is worth fighting for
CHECK IT follows a group of African-American gay and transgender youth in one of Washington D.C.’s most violent neighborhoods who started their own street gang for protection after being subjected to constant torment and assault. Now in their twenties, the leaders of the gang are struggling to break free from the cycle and violence and poverty they've grown up in by creating their own fashion label in a bid to find a way off the streets.
   At first glance, they seem unlikely gang-bangers. Some of the boys wear lipstick and mascara, some stilettos. They carry Louis Vuitton bags, but they also carry knives, brass knuckles and mace. As vulnerable gay and transgender youth, they’ve been shot, stabbed, and raped.
   Once victims, they’ve now turned the tables, beating people into comas and stabbing enemies with ice picks. Started in 2009 by a group of bullied 9th graders, today these 14-22 year old gang members all have rap sheets riddled with assault, armed robbery and drug dealing charges.
   Led by an ex-convict named Mo, Check It members are now creating their own clothing label, putting on fashion shows and working stints as runway models. But breaking the cycle of poverty and violence they’ve grown up in is a daunting task.
   Life for the Check It can be brutal, but it’s also full of hope and an indomitable resilience. At its heart, CHECK IT explores the undying friendship that exists between these kids – an unbreakable bond that is tested every day as they fight to stand up for who they are in a community relentlessly trying to beat them down.
Time: Tue, 2017-12-05 19:00
Place: Mejeriet
Entrance: 80 kr (60 for students and seniors (pensionärer))
Trailer »

Manifestation för ensamkommandes rättigheter!

Onsdag den 6 december ska kommunfullmäktige ta beslut i de ensamkommande som fyllt 18 års framtid. S och MP har än så länge inte vågat ta ställning i denna frågan och nu måste civilsamhället sätta press på dem och utkräva ansvar!

Hur ser situation i Lunds Kommun ut?
Lund kommun hade i augusti 2017 ansvar för 266 ensamkommande barn och unga; varav 170 har uppehållstillstånd och 96 är asylsökande. Av de 96 som fortfarande väntar på beslut beräknas ca 40 bli åldersuppskrivna. Åldersuppskrivningar är inte vunna i laga kraft, kommuner måste beakta att migrationsverkets beslut inte är slutgiltigt förens en domstol har fastställt det. Alltså kan kommunen avvisa en ungdom som faktiskt är under 18 år. Dessa ungdomar tvingas lämna sina boenden och den kommun där de har sina vänner, skola, och trygghet. Lunds överförmyndarnämnd har beslutat att dessa ungdomar har rätt till en god man så länge deras asylärende pågår trots åldersbedömningarna. Dock så förlorar ungdomarna resterande sociala trygghet i form av skola, socialsekreterare, vård, boende etc. då de inte längre anses vara kommunens ansvar.
   46 av Sveriges 290 kommuner låter ungdomarna bo kvar på sina boenden medan deras ärende fortfarande pågår. Lunds kommun är inte en av dem. Detta vill vi ändra på!

Kom till stadshuset onsdagen den 6 december kl. 12:30 – 15:30 och hjälp politikerna att fatta rätt beslut!
Rädda Barnen Lund
Tamam Lund
Tillsammans för Lund
Flyktingar Lund
Ensamkommandes förbund
Stories of the refugees

Konsert med Röda Kapellet

 

Den 16 december så kan man lyssna på Röda Kapellet och Antimakassar som spelar musik av Charlie Haden och Carla Bley. En föreställning kopplad till deras projekt Liberation Music Orchestra. Vi kompletterar med annan musik av bl.a. Eisler. Allt under ledning av Per Thornberg, tenorsaxofonist och en av Sveriges främsta jazzpedagoger.
   Det kommer att bli en kväll att minnas, tror vi.
Magle konserthus på Magle stora kyrkogata 4 i Lund. Entré 150 kr, kontant eller Swish.

   Efter föreställningen så blir det som vanligt möjligt att vara med på Röda Kapellets (jul)buffé. Den måste förbeställas så om du vill vara med på buffén så tag kontakt med Lars Borgström. Den kostar också 150 kr.
 

Affisch »

Jesus möter moderata partiföreträdare av Gunnar Stensson

Jesus träffade i söndags, på den så kallade Domsöndagen, några Moderater som ville genomföra tiggeriförbud. De kom bland annat från Staffanstorp, Vellinge och Göteborg.
   Mötet slutade i öppen konflikt. Jesus sade: ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.” Matt 25.
   Konflikten kanske kan lösas om de omvänder sig till den linje Jesus fastslog några månader tidigare med orden: ”Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen.” Matt. 19.
   I Göteborg blev tiggeriförbudet nedröstat av fullmäktige igår.

Noterat i veckan

Rädda åkerjorden, kräver C och FNL.
De båda partierna nämner särskilt åkerjorden i sydöstra Lund, alltså Källby, samt Stångby och Ladugårdsmarken. Förtäta i stället, säger de.  (SDS 30/11)
   Klostergårdens byalag menar att den nya Källbystaden ska satsa på hög och tät bebyggelse omgiven av vidsträckta parker och strövområden. Som i Klostergården. Men stoppa Staffanstorps planer att bygga villor i Flackarp.
   Så har vi då Liberalerna. De företräder Lunds mest penningstinna skatteplanerare och vill satsa på enfamiljsvillor i destruktiv tävlan med Staffanstorp om vem som kan föröda mest åkermark och åstadkomma mesta möjliga segregation.

Emil Jensen får region Skånes kulturpris.
”Han tar sig an stora frågor och den lilla människans belägenhet” står det i motiveringen. Vi gratulerar! Med sitt framträdande på Demokratisk vänsters, Vänsterpartiets, Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Feministiskt initiativs maktskiftesfestival i september 2014 bidrog Emil Jensen till ett maktskifte, i Lund och i Sverige.         

Lunds översiktsplan, Källby-området av Gunnar Stensson

Synpunkter
1. Klostergårdsområdet öster om järnvägen är färdigbyggt och dess kvaliteter måste skyddas och utvecklas.
2. Källbystadens utbyggnad ska ske på industriområdet vid Klostergårdsstationen och det område som frigörs efter reningsverkets flytt.
3. Gröna stråket öster om järnvägen måste bevaras och utvecklas.
4. Korpfotbollsplanerna måste bevaras. Preliminära planer på ett nytt gymnasium med 2000 elever vid Åkerlunds och Rausings kontorsbyggnad gör fotbollsplanerna nödvändig för elevernas motion och idrott.
5. Koloniområdet Klosterlyckan måste bevaras.
6. Källbymöllas odlingslotter måste bevaras och utvecklas för att ge Klostergårdsborna fortsatt möjlighet till odling och rekreation.
7. Naturområdena och vandringsstråken längs Höje å måste bevaras och utvecklas.
8. Staffanstorps kommuns planer att bygga nya bostäder på åkermarken i Flackarp vid Lunds kommungräns måste stoppas eller begränsas.

Gunnar Stensson, ordförande i Klostergårdens byalag.

”Det gäller livet” av Staffan Lindberg

 

Detta sa dom när jag var liten och någon svävade i livsfara. Det krävde omedelbar handling.
   Nu är vi i ett sådant dramatiskt sammanhang i politiken. Den lavinartade #metoo rörelsen ställer det mesta på huvudet och tvingar oss alla att tänka om och göra något.
   Det handlar om makt. Lärare måste tänka över det beroende som kan uppstå, överläge och underläge, och hur det påverkar olika möten och relationer. Öppen dörr är vad som gäller även när koncentrationen kan störas.
   Men det handlar inte bara om rum och kroppar, det handlar mer om våra könsattityder och föreställningar. En ny tillit behövs som måste förankras genom nya erfarenheter, mer öppna och jämställda relationer.
   Det är ett tillfälle som inte får rinna ut i sanden. Relationer måste omprövas, nya prioriteringar måste göras.

Upptrappad konflikt i Vänsterpartiet av Göran Persson

 

Det ser ut som om den långa konflikten mellan Amineh Kakabaveh och Vänsterpartiet trappas upp igen. Konflikten är gammal men det har rått vapenstillestånd i några månader efter samtal mellan Amineh och partisekreterare Aron Etzler. Bakgrunden till den konkreta konflikten är grovt uttryckt att Amineh tycker att partiet relativiserar hedersförtrycket för att inte riskera att betraktas som invandrar- eller islamfientligt. Den som vill fördjupa sig i frågan hittar massor av material på nätet.
   Konfliktorsaken är ur ett annat perspektiv gammal som gatan. Det har aldrig varit lätt att få ordning och enighet mellan det utom- och inomparlamentariska arbetet. Det finns mycket bakgrund i partihistorien för den som vill fördjupa sig på detta område.
   Ingen av konfliktorsakerna ovan är lättlösta men visst går det att hitta bättre hanteringssätt än denna klassiska utfrysning av den som avviker från partilinjen. Att avstå från Aminehs kompetens är oförsvarligt, både med tanke på hennes politiska praktik och hennes unika bakgrund.
   Hoppas att distriktet i Stockholm tar sitt förnuft till fånga och inte antar valberedningens förslag. Att v i Lund dessutom riskerar att förlora en av sina dugligaste kommunalpolitiker på köpet gör inte det hela bättre.

VB har sökt Mats via mail för en kommentar som följer här:
Hej Göran,
Det finns kanske inte så mycket mer att säga just nu. Jag trodde att frågan var utagerad. Tills för några år sedan hävdade delar av partiledningen att det inte finns något som heter hedersrelaterat våld och förtryck. Sjöstedt har sedan dess gjort några ganska bra uttalanden som helt går på Aminehs linje. Sedan dess har kulturrelativisterna legat ganska lågt i debatten. Men det de inte kan vinna med argument tror de nu visst att de kan vinna i någon sorts utrensningsaktion. Det verkar som att många av dem som stått upp mot hedersförtryck blivit degraderade eller strukna från valberedningens förslag till listor i Stockholm, alltså även från kommunfullmäktige- och landstingslistorna.
   Hela cirkusen i Stockholm sker mitt framför näsan på partiledningen och uppenbarligen med dess goda minne, valberedningen säger själv att de rådgjort med partiledningen om riksdagslistan. Detta handlar sist och slutligen om vad Vänsterpartiet ska vara för sorts parti: Ett brett och sekulärt parti för rättvisa och socialism eller en klubb för identitetspolitiskt navelskåderi.
Hälsning Mats
 

---

Texter från Facebook

Amineh Kakabavehs inlägg:
Jag är ute i Skärholmens skolor och håller workshops för ungdomar sedan imorse. Och har nyss blivit uppringd av valberedningen för riksdagslistan för Vänsterpartiet i Storstockholm, som meddelade att valberedningen kommer att föreslå att jag helt sparkas ut från valsedeln.
Valberedningen är utsedd av distriktet i Storstockholm, men i en rapport skriver de att deras förslag föregås av intervjuer med partiledaren, partisekreteraren och gruppledaren. Detta är en valberedning vars arbete kantats av skandaler. En ledamot spred långa rättshaveristiska brev där jag och många fina partiveteraner smutskastades, samtidigt som han hyllade islamistiska predikanter. Han har sedan lämnat sitt uppdrag.
   Att valberedningen efter sina samtal med partiledningen inte vill ha kvar mig på valbar plats är tyvärr ett kvitto på hur lite man värdesätter kampen mot hedersförtryck och alla kvinnor rättigheter. Att de inte ens vil ha mig kvar på listan visar att de vet om att väljarna skulle värdera mitt arbete på ett annat sätt och markera detta genom personkryss. Min och många andras kamp för att uppmärksamma förortens moralpoliser och invandrade kvinnors - och mäns kamp  har gett resultat. Idag är denna kamp inskriven i regeringens avsiktsförklaring. Utvecklingen har sprungit förbi dem som tidigare under mandatperioden attackerade mig för att jag lyfte de här frågorna.
   I partiets riktlinjer för valberedningsarbetet står det att valberedningen ska presentera ”ett förslag som får brett stöd av medlemmarna”. Istället har man nu valt att bortse från att jag nominerats av minst tolv partiföreningar och ett stort antal personliga nomineringar. Jag har alltid känt ett starkt stöd från Vänsterpartiets gräsrötter. Nomineringarna visar hur medlemmarna för Vänsterpartiet i Storstockholm värderat mitt arbete på ett helt annat sätt än valberedningen. I helgen bestämmer ombuden på valkonferensen hur listan ska se ut. Då avgör ombuden om man ska ta hänsyn till medlemmarnas nomineringar eller inte.
   Om ni kommenterar detta inlägg så är det viktigt att ni håller en god samtalston.

Mats Olssons kommentarer:
Kommentar 1:
Det ser tyvärr ut att gå som kunde befaras. Med partiledningens goda minne vill V-Stockholm sparka Amineh från riksdagslistan på lördag. Om det blir så förlorar vänstern sin starkaste röst mot religiös fundamentalism och hedersförtryck. Om det blir så ska jag allvarligt överväga mitt 46-åriga partiengagemang.

Kommentar 2:
Som sagt, mycket hänger på vad V-Stockholm gör på lördag. Det är nog så att finns det inte plats för Amineh i Vänsterpartiet, då finns det inte plats för mig heller.
 

---

Boktips för den som vill veta mer om Amineh

Amineh – inte större än en kalasjnikov : från peshmerga till riksdagsledamot av
Amineh Kakabaveh, Johan Ohlson

Amineh, inte större än en Kalasjnikov är Amineh Kakabavehs häpnadsväckande livsberättelse. För journalisten och författaren Johan Ohlson har hon berättat om sitt liv från barndomens fattigdom i Iran till de senaste årens feministiska, progressiva kamp med Vänsterpartiet.
   Vid 13 års ålder lämnade Amineh sin analfabetiska familj i den kurdiska delen av Iran för att ansluta sig till peshmerga Komala och kampen för kurdernas rättigheter, demokrati och allas lika värde.
   I fem år var hon en del av peshmergagerillan innan hon återigen gav sig av flyende undan dödshot. Efter ungefär ett år på flykt i Turkiet hon kom till Sverige som kvotflykting 1992. Här utbildade hon sig till socionom, tog en master i socialt arbete och filosofi och är idag tredjenamn på Vänsterpartiets riksdagslista.
   Amineh kämpar hårt för tonårsflickors rätt att slippa våld, patriarkala strukturer och hedersförtryck, en kamp som hon har fått utföra i opposition mot ett oförstående svenskt samhälle men också i opposition med ledningen i sitt eget parti.
   Amineh, inte större än en kalasjnikov är en gripande och näst intill ofattbar historia om överlevnad, strid och kamp men också om möten, förståelse och kärlek. 

Observatoriet igen av Ann Schlyter

För två veckor sen skrev jag om Observatoriet och om ett möte föreningen Gamla Lund inbjudit till. Då klargjordes att byggnaden hade fått ett gott yttre underhåll och att en restaurering av parken var planerad. Jag läste sen i Sydsvenskan att en arkeologisk undersökning pågick för att klarlägga de ursprungliga parkgångarna, så att parken skulle kunna återställas i ursprungligt skick.
   Vad jag inte vetat var att även parken är kulturminne. Därmed faller många av de möjligheter vi, som deltog i EU-projektet Hybrid Parks, fantiserade och drömde om. Och ja, det blir säkert fint att ha både byggnad och park i ursprungligt skick. Men då borde man ju riva barackerna som tillkom på 50- och 70-talen.
   Jag vet att stadsantikvarie Henrik Borg menar att alla byggnaderna tillsammans visar på astronomiinstitutionens utveckling, och att varje enskild byggnad vittnar om sin tid. Jag tycker ändå att barackernas rivning skulle höja parkens skönhetsvärde och användbarhet, om man till exempel fick länsstyrelsens lov att bygga en dansbana.
   Till frågan som skulle debatteras på föreningen Gamla Lunds möte: Vad ska hända med observatoriebyggnaden? Mötesdeltagarna blev av Björn Abelsson lovade ett förslag inom två veckor från socialdemokraterna. Veckorna har passerat, men vi har inte sett något förslag. Hoppas det inte dröjer 17 år till.
Ann Schlyter
 

---

Det är hög tid att vi ser till att observatoriet fylls av verksamhet

Vi kommer snart att presentera ett förslag på hur vi ska få liv och aktiviteter i Observatoriet. Beklagar att förslaget dröjt lite mer än tänkt, men den som väntar på något gott…
   Det viktiga är att vi snart får en verksamhet i observatoriet som både kan lyfta folklivet i stadsparken och göra de gamla byggnaderna tillgängliga för fler. Det har gått över 20 år sedan vi socialdemokrater fick igenom vårt förslag om att utvidga Stadsparken mot norr (1995-96), att införliva det gamla Stadsträdgårdsmästeriet i Stadsparken och Observatorieparken. Lyckade förändringar som var de första stegen mot den levande stadspark vi har idag. Vår vision då var att få in ett café i Observatoriet, ett förslag som av olika anledningar inte förverkligats.
   Vi vill fortfarande ha in en öppen verksamhet i observatoriet som kan ge vår stadspark en ny mötesplats och dragplåster. Snart får ni vårt svar på hur…
Björn Abelson (S), ordförande Byggnadsnämnden i Lund        

Kvinnorna har sprungit om av Sven-Hugo Mattsson

Hon var första kvinnan som sprang Boston Maraton –
nu gör hon om det 50 år senare!
 

När jag blev intresserad av idrott, i mitten på 50-talet, dominerade herrarna helt. Jag kommer ihåg många herrar från den tiden men bara få kvinnor. Varför var det så? En förklaring är att det fanns betydligt fler grenar för herrarna. Kvinnorna spelade inte handboll, fotboll, bandy eller ishockey. I friidrotten fanns 20 grenar för herrarna men bara 10 för kvinnorna. Sålunda ansågs inte kvinnorna orka springa mer än 200 meter medan herrarna sprang alla sträckor upp till maraton. Som en av våra stora löpare uttryckte det: ”kvinnor blir bara snoriga om de springer längre”. Sverige har varit ett hyfsat idrottsland så gott som alltid. De har alltid tagit hem medaljer i OS och VM. Men våra kvinnor kom först någon gång på 60-talet. Ett talande bevis för detta är att de första 35 åren var det bara herrar som tog hem Svenska Dagbladet bragdmedalj. Det kunde dock varit en kvinna under den här tiden, Nora-Anna. Hon slog flera världsrekord 1945 på sin specialdistans 800 meter.

10 000 män
Om en ville åka Vasaloppet och var lundabo kunde en anmäla sig genom Lugi skidor. Här fanns den kände arkitekten Yngve Lundqvist. Yngve gjorde medaljer till var och en som åkte. 1975 var det kvinnoår men fortfarande nekades kvinnor i spåret. Då gjorde Yngve en medalj med texten: ”10.000 man i spåret – kvinnoåret”.

Kvinnorna är om
Men det har vänt. Nu tar kvinnorna oftare bragdmedaljen än männen. Om vi tittar på de senaste 20 åren har kvinnorna tagit hem medaljen 12 gånger. De senaste 10 åren har kvinnor tagit den 6 gånger. Jag tippar att en kvinna tar den i år också. Antingen Tove Alexandersson, världens bästa kvinnliga orienterare och som nu dominerar sporten. Jag kan också tänka mig att Sara Sjöström får den för andra gången, med alla sina världsrekord och VM-titlar.
   Ett annat sätt att mäta är det faktum att i de olika grenarna är nu de svenska kvinnorna bättre än herrarna. I simning  där kvinnorna dominerar och i orientering. I fotboll har kvinnorna tagit många mästerskapsmedaljer sen 1994 när herrarna tog medalj senast. På skidor har vi väl bara kvar Charlotte Kalla och Stina Nilsson, som är medaljkandidater inför stundande OS.
   Vid de olympiska sommarspelen i fjor tog Sverige 11 medaljer, kvinnorna tog åtta och männen tre. Vi fick två guldmedaljer som togs av Sara Sjöström och Jenny Rissveds, cykel.

   Är det hela ett mått på att Sverige har nått en bit på väg i jämställdhet?

En gymnasiedröm i november av Gunnar Stensson

Jag sitter vid köksbordet och ser ut över fotbollsplanerna bort mot Åkerlund och Rausings röda kontorsbyggnad och fjärrvärmeverkets speglande glasytor. Hundratals vita måsar och svarta kråkfåglar, råkor, kajor och kråkor, hoppar omkring och hackar i gräset.
   Sydsvenskans lundadel ligger framför mig. Det är den 21 november. Anders Ebbessons, MP, glada nuna tittar spefullt mot mig från tidningssidan.
   Lunds sjätte gymnasieskola kan komma att byggas där den höga kontorsbyggnaden nu ligger. 2000 elever! Från Malmö, Burlöv och Hjärup kommer de åkande till den nya stationen. Och från Lunds C och Eslöv.
   En hund skäller. Måsarna och kråkfåglarna flyger upp som ett novembermoln. Fotbollsplanerna behövs förstås för skolans idrottsundervisning. Så de får kanske vara kvar också efter 2024 när stationen är färdig. Och de planerade gymnastikhallarna vid Arenan kommer ju att ligga precis rätt.
   Då kan tonåringarna i Klostergården – och den framtida Källbystaden - ta studenten i ett gymnasium ett stenkast hemifrån!
   Det är kanske dags att bygga ut Klostergårdskolan till 1-9-skola?
   Kanske inte. Det blir mycket bättre att bygga en högstadieskola i direkt anslutning till det nya gymnasiet.
   Vad ska det nya gymnasiet heta för resten? Eric Hermelin - gymnasiet kanske. Eller Sankt Peters Klostergymnasium.
   När den nya Källbystaden byggs kommer bostäderna i flerfamiljshusen närmast gymnasieskolan på andra sidan järnvägen bli eftertraktade av unga barnfamiljer.
   Det blir en skola med tjogtals program och hundratals högutbildade lärare. Verklig valfrihet! Något helt annat än de torftiga privatgymnasierna med sina ensidiga inriktningar och likriktade kollegier.
   Jag tar en klunk ur min kallnande kaffekopp. Jävla lunda-chauvinist! Du som jobbade 25 år i Malmö-skolorna fattar ju att det är fel att göra Lund till Skånes gymnasiestad.
   Men ändå... Jag tömmer koppen.

Kultur- och fritidstema på kommunfullmäktige av Hanna Gunnarsson (v)

Då VB hade semester förra veckan så kan nedanstående text tyckas lite sen. Ingen skugga skall dock falla på Hanna, hon levererade sin rapport lika snabbt som vanligt.

Kommunfullmäktige 23/11 gick i kulturen och fritidens tecken. Två av de stora frågorna var det årliga beslutet om kultur- och fritidsnämndens taxor och avgifter samt kommunens nya biblioteksplan.

   I det stora dokumentet med avgifter finns en stor del av kommunens lokaler, alla avgifter som finns på biblioteken och alla entréavgifter till olika fritidsanläggningar. För vänsterpartiets del är det viktigt att hålla nere avgifterna i kommunens olika verksamheter och istället finansiera kulturen och fritidsverksamheten genom skatten. Kommunskatten är visserligen inte progressiv, men den som tjänar mer betalar också mer i skatt. Avgifterna är istället lika stora för alla, oavsett inkomst (förutom vid de tillfällen som vi infört rabatter, men det är ett trubbigt verktyg). Vänsterpartiet brukar därför varje år föreslå ett antal sänkningar av avgifterna, framförallt att simundervisningen ska vara kostnadsfri, entréavgifter till Högevallsbadet ska sänkas samt avgifterna inom Kulturskolan ska sänkas. Utöver detta protesterar vi mot avgiftshöjningar för skridskoåkning och bowling och föreslår att avgifterna på Stadsbibliotekets toaletter tas bort.
   Den andra stora kulturfrågan var kommunens nya biblioteksplan. Biblioteksplanen är ett läsvärt dokument där kommunens olika biblioteksverksamheter med utblickar mot de bibliotek som finns i Lund men som inte är kommunens (inom universitetet och på sjukhuset). I biblioteksplanen listas alla de stadsdelar som har ett folkbibliotek. I denna lista föreslog vänsterpartiet att även Nöbbelöv skulle läggas till så att biblioteksverksamheten där kan öppnas igen. Nöbbelövsborna har såklart högljutt protesterat mot stängningen av Nöbbelövs bibliotek. Där finns en biblioteksbyggnad, och den ska självklart vara öppen och användas! Den nya biblioteksplanen slår också fast att det ska finnas ett bibliotek i nya stadsdelen Brunnshög.
   Andra viktiga ärenden på kommunfullmäktiges dagordning var ombyggnaden av gymnasieskolan Vipan och flytt av komvux dit samt kommunens stöd till härbärget för utsatta EU-medborgare.

Vänd dem inte ryggen av Staffan Lindberg

Ännu en artikel som legat länge hos VB. Uppenbarligen så har den gjort sin verkan ändå, åtminstonne delvis.
 

Öppet brev till Stefan Löfven
 

Vänd dem inte ryggen är titeln på en film på femitotalet om de svarta i USA. Det var en snaggad stenhård Glen Ford som drev frågan. Det blev bussning av de svarta eleverna till de vitas skolor.
   Nu är vi i samma situation. Vi har 2015 tagit emot över många Ensamkommande barn från krigen i den muslimska världen. De har kommit och tagits om hand, börjat i skolan, fått kompisar och börjat lära sig svenska. Under tiden har de hunnit fylla arton år och kommunerna vill inte hjälpa dem längre. Många bor hos familjer som bistår, andra vet vi inte vart de tagit vägen.
   De har för det mesta inget att hemvända till. Kriget, döda föräldrar, inga kända släktingar, inga manliga beskyddare … listan på problemen är lång och tung.
   Nu heter det plötsligt att de måste skickas hem dem så att inte Sverigedemokraterna ska ta röster från Socialdemokraterna. Det har de ju redan gjort. Nu tar moderaterna över.
   Någonstans måste det finnas en gräns mot det som är omöjligt. Det går inte att bedriva en socialdemokratisk politik som förnekar alla de värderingar som arbetarrörelsen står för. Det kommer att ursholka dess själ. Det kan inte leda landet framåt.
   Låt dem stanna för Guds skull och för vår allas skull.

Staffan Lindberg
Medlem i Arbetarkommunen i Lund och Socialdemokrater för tro och solidaritet i Lund

Unga ensamkommande får stanna! av Gunnar Stensson

Flyktingpolitiken i Sverige har det senaste året fokuserat på de ensamma pojkar som efter att ha levt två år i Sverige skulle avvisas till Afghanistan eftersom invandrarverket inte hunnit avgöra deras asylansökningar före deras 18-årsdag.
   I måndags avgjordes deras öde. De (flesta) får stanna. Och det är en stor framgång. Mellan 8000 och 10 000 individer kan ha räddats.
   Men även efter avgörandet är deras situation osäker eftersom hela flyktingpolitiken är insnärjd i en labyrint av ekonomiska, byråkratiska, juridiska och politiska abstraktioner som döljer kampen mellan humanistisk solidaritet och egoistisk främlingsfientlighet.
   Sydsvenskan skriver exempelvis i sin ledare 28/11: ”Den som fått avslag på sin asylansökan inom 15 månader ska utvisas, den vars ansökan tagit en dag längre att behandla får en andra chans”.
   De afghanska pojkarna är inte ensamma om att befinna sig i en situation där slumpen avgör. Miljoner flyktingar är i samma läge. Och de blir bara fler.

Den tyska författaren Jenny Erpenbeck går rakt in i denna situation i sin roman Gå gick gått. Hon använder en pensionerad professor i Berlin som vägvisare. Han blir hennes Vergilius i infernot.
   En flyktingdemonstration på Alexanderplatz och en skolockupation triggar professorn. Var kommer flyktingarna ifrån? Varför flyr de? Hur mår de? Vilka lagar och regler gäller? Han forskar, i början kyligt och distanserat, kontaktar flyktingarna och analyserar de motsägelsefulla krafter de är offer för.
   Alltmer engagerad försöker han hjälpa några individer. Han nästan skäms när han konstaterar att han som en gång hade stora förhoppningar för mänskligheten nu har gett upp och försöker göra gott i det lilla, som man säger, där det går. 

Som 70-årig tysk från före detta DDR har han egna erfarenheter. Hans far var soldat i det ockuperade Norge. Som barn var han nära att skiljas från sin mor i den kaotiska situation som rådde vid andra världskrigets slut. Slumpen räddade honom. Han blev professor vid Humboldt-universitetet i Östberlin. Efter rivningen av muren fortsatte han som professor fram till pensioneringen, men med lägre lön än sina västtyska kollegor. 1995 läste han akten om sig själv i Stasis arkiv. Den hade skrivits av en kollega som senare får en ledande plats i ett tyskt universitet. Han lever som pensionär ett bekvämt och ganska resursrikt liv i en villa vid en sjö på landsbygden utanför Berlin. Han reflekterar över historien. Det område som nu är Tyskland har många gånger under tidigare århundraden härjats av krig. Människor har förlorat allt, sina ägodelar men också sina identiteter och liv. Det återspeglas bland annat i barnramsor.

Efter en rad ofruktbara möten med byråkrater på olika institutioner besöker professorn tillsammans med en flykting en advokat för att få hjälp.
   Advokaten avslöjar pedantiskt det nät av motsägelsefulla regler och beslut på EU-nivå och inom den tyska byråkratin – orsakade av politiska konflikter - som flyktingarna är fångade i. Tusentals kafka-processer.

Det akademiska livet i Berlin liknar det i Lund. Romanen börjar en sensommardag 2014 och skildrar vädrets skiftningar i Berlin under hösten medan mörkret tätnar och luften blir kallare på samma sätt som här. Julfirandet bland akademikerna från det forna DDR ter sig också lundensiskt. De plågas av kontrasten mellan sina egna liv och flyktingarnas.
   Ulrika Wallenström som tidigare översatt både Thomas Mann och Peter Weiss återger perfekt romanens knappa, exakta tyska.
   Romanen är pessimistisk – men motståndet upphör aldrig.
   Och de flesta av de pojkar från Afghanistan som råkade hamna i Sverige 2015 får stanna.

Kolonister på Västbanken bränner ner olivodlingar av Ulf N

En dag av vår studieresa på Västbanken i oktober var vigd åt olivplockning. Researrangören hade valt att vi skulle hjälpa Nahalin Bassem Zluska med skörden. Nahalin hade under den gångna sommaren fått en annan olivodling på 120 träd nedbrända av en närbelägen koloni av israeliska kolonister. De flesta av träden hade överlevt och började åter grönska, men det skulle dröja flera år ännu innan de skulle bära frukt.
   Ockupationsmakten har givetvis inte brytt sig om att ens försöka undersöka vilka som anlagt elden. Den ”judiska och demokratiska” staten Israel och de (mer eller mindre) civila kolonisterna hjälps åt att trakassera och göra det svårt för den palestinska befolkningen att klara sin försörjning. Det är ett led i strategin att få palestinierna att lämna Västbanken.

Resegruppen skördar oliver. I bild ses Gunnar Olofsson,
vars texter om Palestina flitigt förekommer i VB.

 
Delar av den brända olivodlingen.

Nahalin Bassen Zluska med syn yngste son i den brända odlingen.

Den närbelägna israeliska kolonin som skyddas av militärens övervakning.

Foto: Ulf Nymark

66 år i skolan 70. Summering:7 av Den Gamle

Redan före den 9 september hade valet av George Bush till president visat sig katastrofalt. När han i maj besökte Göteborg i samband med ett EU-möte utbröt kravaller som var de svåraste i svensk historia sedan Ådalen. Polisen sköt skarpt på demonstranter. Destruktiva vänsterextremister vandaliserade Avenyn i Göteborg och slog på det sättet sönder den begynnande vänstervåg som samlats i Attac-rörelsens krav på en Tobinskatt på kapitaltransaktioner.
   När tvillingtornen rasade i september ställde hela det politiska etablissemanget i Sverige liksom rader av diktaturer i Asien och Afrika oreserverat upp för president Bush och anslöt sig till det krig i Afghanistan som alltjämt pågår.
   2002 började förberedelserna för den invasion i Irak som i mars 2003 störtade hela Mellanöstern i det kaos av konflikter som alltjämt raserar stater och städer och orsakar den flyktingkatastrof som har gjort extremhögern till ett hot i USA och Europas länder.  
   I februari 2003 demonstrerade fler människor i Europa och Amerika mot det annalkande kriget än någon gång sedan Vietnam-kriget. Bush och Blair struntade i opinionen och ljög dem upp i ansiktet. Invasionen orsakade ett helvete i Irak och hela världen de närmaste decennierna. De mänskliga rättigheterna avskaffades genom en enkel terrorstämpling av fienden. Tortyr blev accepterat. I Guantanamo inrättade Bush sitt eget koncentrationsläger. Så framkallade han IS.

Miljökampen ändrade karaktär. Dittills hade den handlat om DDT, havererade kärnkraftverk, ozonskiktet och annat som kunde åtgärdas om man tog itu med missförhållandena.
   Nu handlade den om klimatet och tipping points och självförstärkande störningar i världssystemet. Metangas och sjunkande hus i Sibirien. Smältande polarisar och glaciärer. Stigande havsvatten.  
   Miljömötet i Köpenhamn bekräftade misstanken att det nyliberala politiska systemet utgör det största hotet mot planeten. Dess konsekvenser blev uppenbara när miljardären Donald Trump valdes till USA:s president och bröt med Paris-avtalet för att kunna fortsätta med den lukrativa olje- och kolproduktionen.

Krig stimulerar vapenindustrin och höjer oljepriserna. Många tjänade på Irak-invasionen.
   Finanskraschen på Wall Street inträffade ungefär samtidigt som Barak Obama blev president i USA. Skattebetalarna tvingades rädda de sönderspekulerade bankerna eftersom de blivit beroende av dem. Finanskrisen ökade kapitalkoncentrationen så att nu en handfull miljardärer förfogar över mer kapital än resten av mänskligheten.

   Obama kom till makten genom löften om reformer men förhindrades att genomföra de flesta. Kriget – krigen – i Mellanöstern fortsatte. Guantanamo bestod. Tekniska framsteg gjorde det möjligt att eliminera motståndare med hjälp av drönare. Israel genomförde två terrorkrig mot palestinierna i Gaza

Den arabiska våren väckte förhoppningar. Den spreds som en löpeld genom Tunisien, Egypten och Syrien men visade sig vara ett ytligt fenomen baserat på övertron på den nya it-tekniken . Det gick inte att göra revolution genom att lajka den med ett knapptryck.  Tyrannerna och terroristerna behärskade tekniken bättre än demokratirörelserna.
   I Egypten blev general Sisi diktator. IS utropade kalifatet och erövrade ett stort territorium i Irak och Syrien. IS lyckades sprida sina filmer över hela världen. Alla har någon gång sett halshuggningarna och de svarta flaggorna.
   Flyktingströmmen och terrorismen födde en nationalism lika giftig och farlig som på 1930-talet. I Frankrike, Tyskland, Storbritannien och de nordiska länderna. I Polen, Ungern och flera andra östeuropeiska länder vann den regeringsmakten.

Han såg allt detta. Tidigare hade han alltid varit övertygad om kraften i demokratin. Kampen mot kolonialism och imperialism på 60- och 70-talet hade varit framgångsrik, likaså kampen för demokrati i Sovjetunionen och Östeuropa.  Opinionen mot kärnkraft hade segrat till slut. Uppslutningen kring miljörörelsen hade breddats. Det goda hade segrat.
   Sedan hade allt urartat. Varför är den gode dum? Varför är den onde klok? Varföre är allt en trasa? Ungefär så hade Almkvist formulerat det.
   Sista gången han kände en sorts hoppfull övertygelse var i samband med de globala protesterna mot det hotande Irak-kriget våren 2003. Han hade tillsammans med Ulf Nymark tagit initiativ till demonstrationen i Lund.
   Nu gällde det inte längre att vinna. Det gällde att göra motstånd. Motstånd mot krigen. Motstånd mot nationalismen. Motstånd mot rasismen. Motstånd mot den orimliga fördelningen av kapital. Motståndet mot den pågående och allt snabbare förstörelsen av existensen på jorden var kanske till slut den uppgift som kunde samla mänskligheten.

Ingen VB nästa vecka

Nästa vecka tar vi ledigt så nästa VB kommer 1/12.
red

Var skulle jag... av Karin S.

Var skulle jag hamna i
sophanteringen
med mitt silikon och
radioaktiva jod.
Jag minns skogsplanteringar
där man doppade plantorna
i gift
innan de sattes i jorden.
Min far tackade nej
till sådana upptåg.
Frid över hans minne.

Händer i Lund

Tar kommunerna hållbarhet på allvar?
Föreläsning
Många kommuner och städer har ambitiösa program för att minska utsläppen och för att bli hållbara ur flera perspektiv. Vad menar de egentligen med sina utfästelser? Lunds kommun ska halvera utsläppen till år 2020, men gäller det bara de utsläpp som den kommunala verksamheten orsakar? Hur kan en kommun förmå sina medborgare att agera mer hållbart?

 

Magdalena Sivik är entreprenör med hållbar utveckling som drivkraft. Hon har undersökt hållbarhetsprogram i några svenska och utländska städer. Finns det goda exempel från andra städer i Sverige och globalt som kan kopieras och appliceras här? Hon kommer att diskutera frågor som vem som egentligen ska driva utvecklingen mot ett hållbart samhälle där den globala uppvärmningen begränsas till 1.5 C.

Denna föreläsning ingår i serien Klimat, miljö och hållbarhet på Lunds stadsbibliotek som är ett samarbete mellan Naturskydds-föreningen i Lund, Lunds universitets Hållbarhetsforum och Lunds Stadsbibliotek  Föreläsningarna äger rum i Stadsbibliotekets atrium med början kl. 18 och följs av en frågestund och möjlighet till diskussion.
Ingen föranmälan nödvändig. Varmt välkomna!
22 nov,18:00 - 19:30, Lunds stadsbibliotek, atriumgården

Stora Anita Linde-priset

Varmt välkommen till utdelningen av årets pris.
Årets Rausingpristagare Karina Klok och Tove Marling Kallrén, Makadam förlag, presenterar novellversionen av sitt Rausingföredrag ”Bokens framtid”. Författaren Björn Larsson kommer. Musik och överraskningar, Halvard Jenssen, Eira Bergman Jenssen, Lage Nordling och Röda Kapellet med Christina Merker Siesjö.
Efteråt går vi till restaurang På Skissernas, boka gärna bord, bord@paskissernas.se

Skissernas Museum i Lund
25 november 2017, klockan 1500
Alla är välkomna, sprid budskapet över slätten och världen!
Affisch »

En föredetting av Gunnar Stensson

 

Emmaus Björkå ligger i ett före detta glasbrukssamhälle i de milsvida skogarna mellan Älghult och Åseda, innanför före detta Älghults kommuns gränser.
   På 1960-talet besökte före detta frihetsledaren Robert Mugabe vid ett tillfälle Emmaus Björkå. Jag befann mig i Norrbotten då, men hade koll på vad som hände i min före detta hemkommun.
   Nu är Zimbabwes 93-årige snart före detta president Robert Mugabe inlåst i sitt hem. Militärens stridsfordon patrullerar gatorna i huvudstaden Harare. The times they are a´changing.
   Men Emmaus Björkå arbetar på. Emma Leijnse på Sydsvenskan har också arbetat där.

Liten tuva

ESS måste revidera förutsättningarna för utbyggnaden av centrala Brunnshög, därför kommer Strålsäkerhetsmyndigheten inte att kunna fatta ett beslut om beredskapszonerna. Då kan detaljplanerna hamna i beredskapszonen och då kanske aldrig livsmedelsbutiken och parken blir av.
   Det kommer som en blixt från klar himmel säger stadsbyggnadsdirektör Marcus Horning. Vi hoppas verkligen att vi inte kommer att behöva upphäva detaljplanerna, säger Kajsa Palo, enhetschef på länsstyrelsen. Vi kan arbeta med andra frågor parallellt, säger Marcus Horning.
Källa. Alexander Kuprijanko, SDS 16/11.

Gunnar Sandin i Svenskt översättarlexikon

 

Gunnar Sandin har nu - äntligen - kommit med i Svenskt översättarlexikon. Ett glädjande uppmärksammande, det är inte så vanligt att översättare av facklitteratur uppmärksammas där.
Läs artikeln »

Individualismen är ett ohållbart ideal - Kapitalismen är ett ohållbart system av Gunnar Stensson

Vår tids individbegrepp och det människoideal som är förutsatt i dagens politiska debatt är ohållbart. Entreprenören som dagens skolor förväntas producera. Individen som genom smarta manövrer ska göra sig en bostadskarriär. Kapa åt sig lite bättre lön än sina kollegor. Placera sina barn i en lite bättre skola än grannarnas barn. Hitta en pensionsfond som växer lite mer än genomsnittet.
   Men detta är inte hela bilden. För kommer man samma individ tillräckligt nära så är det tydligt att han inte ens styr över sig själv.
   Den liberala föreställningen om samhället som en sammanslutning av fria jämställda individer, rationella och autonoma, ansvariga för sina egna handlingar stämmer inte med hur samhället faktiskt fungerar och inte heller med lösningen på framtidens problem.
   Det gäller inte bara på Metoo-kampanjen och Paradisläckan utan också klimathotet och antropocen: mänskligheten håller på att förstöra sina egna livsbetingelser.
   Individualismen är ett ohållbart ideal. I förlängningen leder det till en Donald Trump, en Leif Östling, en Anders Borg och en Margaret Thatcher, som uttryckligen förnekade samhällets existens. Ungefär så skriver Anders Johansson i Aftonbladet 13/11.

Föreställningen att vi, människorna, är åtskilda från och överordnade andra levande varelser, växter och naturkrafter på jorden är ohållbar. Vi är en art som har spritts över planetens yta och växt okontrollerat tack vare bostäder, verktyg, vapen, jordbruk och industri.
   Nu håller vi på att förändra världssystemet, den känsliga balansen av krafter. Förutsättningarna för liv upphör inte, men blir annorlunda.
   Nyligen fick vi veta att mängden koldioxid i atmosfären ökat och nu är högre än någonsin. Samtidigt ökar utsläppen. Vår planet är ett rymdskepp. Om vi inte solidariskt ser till att världssystemet hålls i jämvikt kommer planeten att bli obeboelig.
   Antropocen av professorn i miljöhistoria Sverker Sörlin beskriver hur vi hamnade i detta läge. I boken visar han också den utveckling som lett till att största delen av koldioxidutsläppen och de andra destruktiva miljöförändringarna förorsakas av några få företag och en ytterst liten minoritet av superrika.
   Därför är en omfördelning av kapitalet, i världsmåttstock, en av de viktigaste miljöåtgärderna. Marx hade rätt i att kapitalet obönhörligen koncentreras i det kapitalistiska systemet. Enligt Oxfam äger de åtta rikaste individerna nu lika mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten.
   Men Marx underskattade svårigheten att lyfta bort den härskande minoriteten, de åtta, och ta över kapitalet.

Kulturvandalsering av Ann Schlyter

I veckan revs ett av de sista små fattigmanshusen i Lunds stadskärna. Tänk att det ännu kan pågå en kulturförstöring som man trodde hörde sextiotalet till.
   Byggnadsnämnden fick i december förra året tillbaka ärendet efter att ha återremitterat det till stadsbyggnadskontoret för utredning i förhoppning att finna ett sätt att stoppa rivningen. Huset var rödmarkera i bevarandeprogrammet och var betecknat med ett w i stadsplanen från 1999, så man skulle ju kunna tro att det självklart skulle bevaras.
 

 

Men äganderätten är stark och mot fastighetsägare har en byggnadsnämnd inte mycket att sätta emot. Jag tycker ju att man skulle kunna ålägga en fastighetsägare som (medvetet) vanskött ett kulturhistoriskt värdefullt hus, att återställa det sten för sten och stå för de höga kostnaderna eller tvingas överlämna fastigheten till kommunen.  Men så är det alltså inte.
   Stadsbyggnadskontoret har i omgångar förhandlat med ägarnas advokat (själva lär de bo i Schweiz) om husets skick men ens inte lyckats få dem att leverera en avsiktsförklaring om ersättningshus på platsen. Enligt lagen får man inte villkora rivningslov.  Hade inte byggnadsnämnden givit rivningslov hade huset antagligen fått stå kvar tills det ramlade ihop. Det fanns inte så många val för byggnadsnämnden. Vänsterpartiet reserverade sig mot rivningsbeslutet i alla fall.
   Det behövs ett starkare skydd mot vandalisering av det gemensamma kulturarvet. Jag lade ut en bildserie av rivningen på Faceboksidan, ”Du vet att du är från Lund om…” och på mindre än ett dygn fick jag över 400 gillamarkeringar och massor med kommentarer.  Vi är många som sörjer.

 
 

Foto: Ann Schlyter

Homage to Catalonia av Gunnar Stensson

För 80 år sedan, 1937, befann sig den ungefär 30-årige George Orwell i Katalonien för att ansluta sig till lojalistsidan och göra sin plikt i kampen mot general Franco. Hemingway och Malraux liksom många andra av den tidens intellektuella gjorde på samma sätt, men också några hundra svenska arbetare.
   George Orwell var inte kommunist utan revolutionär socialist. När han kom till Barcelona anslöt han sig till P.O.U.M., Partido Obrero de Unification Marxista. Han deltog i striderna på Zaragoza-fronten och fick en kula genom halsen. När han kom ut från sjukhuset var hans högra hand förlamad och han hade förlorat rösten, men han tillfrisknade så småningom.
   Orwell skrev en bok om sina erfarenheter, Homage to Catalonia. Det är en saklig ärlig skildring av kampen mot fascismen och motsättningarna mellan kommunisterna och övriga vänstergrupper. Han konstaterar att ryssarna befann sig i Spanien främst för att försvara Sovjetunionen.
   Jag påminns om boken och om George Orwell, en av min tidiga ungdoms förebilder, när dagens massmedia skildrar Kataloniens strävan efter frigörelse från Spanien. Jag bör kanske nämna att jag inte ser några skäl att stödja separationssträvandena.
   George Orwells viktigaste bok är klassikern 1984. Där beskriver han ett totalitärt samhälle som bygger på vad Trump kallar alternativa fakta. Krig är fred. Murar frihet. Rasister bra människor.
   Uppenbarligen tänkte Orwell på 2017 när han skrev boken, men tyckte att det var ett alltför avlägset årtal.
   På 1950-talet, när George Orwell dog, föreföll 1984 fortfarande ligga i en mycket avlägsen framtid. Men boken finns 2017, är aktuell och tillgänglig både på svenska och engelska, 33 år efter 1984.

Oktoberrevolutionen firad på nära håll

 

Oktoberrevolutionens 100-årsdag förbigick på de flesta håll med tystnad. Så inte på andra sidan Öresund. I Köpenhamn högtidlighölls minnet inom den danska LO-anknutna fackföreningen 3Fs byggsektion. 3F är Danmarks största fackförening. Inom 3F organiserar Byggegruppen murare, snickare, maskinförare, stenhuggare, asfaltläggare m fl. Den har över 60.000 medlemmar.
   Röde Horn spelade, förstärkt med några instrumentalister från Röda Kapellet. Oktoberkoret sjöng. Kubas ambassadör talade.

I Köpenhamn högtidlighölls minnet
inom den danska LO-anknutna fackföreningen 3Fs byggsektion.

En god nyhet från Gaza

VB har skrivit mycket om Gaza. Det har varit skrämmande och dystra nyheter. För en gångs skull fick vi ögonen på en positiv nyhet därifrån.
 

 

First pineapple farm opens in Gaza
Sponsored by Dutch government, agriculture project intended to help Palestinian territory reach food self-sufficiency.
   Pineapples are being harvested in the Gaza Strip for the first time as part of efforts to help the impoverished Palestinian territory work towards food self-sufficiency.
   The fruit, for domestic sale, is grown in a 1,000 square meter greenhouse in the southern Gaza Strip town of Khan Yunis as part of a project sponsored by the Dutch government.
   Mussa al-Jadba, an agricultural engineer who supervised the project, told AFP they had cultivated pineapples “for the first time in the temperate Gaza Strip after we have created the environment and climate for their growth.”
   Two hundred and fifty plants have so far reached maturity with up to 4,000 expected to bear fruit throughout this harvest.
   The goal is to develop new crops to help Gazan farmers achieve self-sufficiency, Jadba added.
   “The Gaza Strip suffers fundamentally from salty water, which has encouraged the union to grow pineapples as they don’t need much water,” he added, referring to the agricultural union.
Källa: Times of Israel

66 år i skolan 69. Summering:6 av Den Gamle

Utvecklingen under 1990-talets första år fyllde honom med förhoppningar, framför allt på grund av att Eritrea blivit självständigt och Etiopien befriats från Mengistu-regimen. I Sydafrika hade apartheidsystemet brutit samman. Frigörelsen och demokratiseringen tycktes ha möjlighet att sprida sig till Kongo och andra delar av Afrika.
   Israels president Yitzhak Rabin och palestiniernas Arafat undertecknade Dayton-överenskommelsen efter förhandlingar ledda av den nye presidenten i USA Bill Clinton. Kanske kunde det leda till en rättvis fred. I stället blev Rabin mördad på ett fredsmöte och de som sympatiserade med mördaren tog över makten i Israel.
   Europa hade efter järnridåns fall inträtt i en ny historisk epok med helt nya möjligheter. Vaclav Havel blev president i Tjeckoslovakien och Lech Walesa i Polen. EU bildades och utvidgades. Efter en folkomröstning anslöt sig Sverige och lite senare flera forna öststater.
   V Lund var vitalt och framgångsrikt. Konflikten i demokratifrågan var historia. Arbetet i Utbildningsnämnden gav honom nya perspektiv på Lund. Internationella utskottet fick representera hela Skånedistriktet. Han sändes som delegat till ett fredsmöte i staden Schwerin i Mecklenburg.
   Högerextremismen i Skåne gjorde sig märkbar, framför allt efter den ökade invandringen av flyktingar från det forna Jugoslavien. Först var det Svin-Olle i Tomelilla. Sedan kom Ian och Bert, visserligen stockholmare men med anhängare i Skåne. De som skulle komma att grunda Sverigedemokraterna brukade demonstrera den 30 november. Men han oroade sig inte. Det där var väl bara en spöklik reminiscens från 1930-talet.

Men det fanns verkliga hot. Demokratirörelsen i Kina hade krossats på Himmelska fridens torg. Israel anföll Libanon och massakrerade palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila, visserligen genom ombud. Saddam Hussein invaderade Irak. Bush den äldre samlade en stor allians och besegrade lätt den irakiska armé som fått sina vapen av Reagan. De hårda sanktioner som infördes mot Irak drabbade främst civilbefolkningen.
   Ryssland hamnade i politiskt och ekonomiskt kaos. Höga sovjetiska tjänstemän utnyttjade läget till att roffa åt sig ofantliga rikedomar. De blev anonyma makthavare utan ansvar. Ett blodigt krig fördes mot utbrytarna i Tjetjenien. Den extrema nyliberala politiken ledde till massvält. Medellivslängden bland ryska män sjönk drastiskt. I de östeuropeiska länderna övertogs makten av konservativa, nationalistiska politiker. I Frankrike hade Front National framgångar.

   Det enda positiva var freden mellan IRA och protestanterna som äntligen slöts i Nordirland 1998 efter mångåriga förhandlingar. IRA:s Gerry Adams var den som främst bidragit till freden.
   Upplösningen av Jugoslavien ledde till inbördeskrig. Serberna begick folkmord på bosnier i Srebrenica, den värsta massakern efter andra världskriget. Sarajevo utsattes för mångårig belägring och civila marknader besköts. Nato bombade omgivningarna. President Radovan Karadzic anklagades för krigsförbrytelser.

Tillbaka till Eritrea. Kriget som inletts 1998 pågick i två år. Donald Boström rapporterade från fronten. Eritreas utrikesminister besökte Stockholm 1999 för att be den svenska regeringen om stöd. Han talade vid två stora opinionsmöten som samlade tusentals eritreaner.  Gränskriget kostade Eritrea otaliga människoliv, fler än under befrielsekriget. 2000 slöts vapenstillestånd och fredsförhandlingar inleddes. Medlarna avsåg att förmå parterna att acceptera den forna gränsen mellan länderna. Han försökte samla svenskt stöd för fredsuppgörelsen men opinionen i Sverige var inte längre intresserad.  Etiopien sa nej, och en osäker vapenvila förevigades, ungefär som den mellan Nord- och Sydkorea.
   Det fanns en eritreansk demokratisk konstitution. Han hade översatt den till svenska och tryckt den i tusen exemplar. I mars 2001 krävde femton ledande eritreaner i ett öppet brev att konstitutionen skulle genomföras efter en folkomröstning. En undertecknare var Eritreas utrikesminister som han träffat i Stockholm. En annan var hans vän ambassadör Adhanom.

Den 9 september 2001 förstörde Al Qaida World Trade Center i New York. Han såg den andra attacken i nutid. Han visste att detta skulle förändra allt. Men han kunde inte förknippa det med Eritrea. Från president Bush utgick ett påbud: den som inte är med oss är mot oss. Eritreas president Afeworki tog chansen. Han grep upphovsmännen till de femtons brev, inklusive utrikesministern som snart avled av diabetes. Han arresterade de eritreanska journalister som hade skrivit om brevet, inklusive Dawit Isaac. Han meddelade president Bush att han stod bakom honom. Det gjorde också Göran Persson. Så invaderade världen Afghanistan. Sedan dess är freden förlorad.

Haiku... av Karin S.

Haiku, haiku, haiku hej!
Vad är meningen med mej?
Bli ett helgon?
Nej!

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
”Finland 100 år”
11 nov kl 17
Martina Björk, sång, piano, orgel

Händer i Lund

Föreläsningar på Stadbiblioteket

Arktis – Liv i en värld av is och snö
Om den Augustprisnominerade boken Arktis – Liv i en värld av is och snö berättar författaren, naturfotografen och lundabon Felix Heintzenberg.
   Sedan barnsben har han fascinerats av Arktis orörda skönhet och under de senaste 20 åren har han åtskilliga gånger haft tillfälle att besöka arktiska områden, från Svalbard och Kanada till Nordnorge, Island och Grönland.

 

Felix Heintzenberg är författare, professionell naturfotograf, utbildad biolog, och pedagog. Han är uppvuxen i Lübeck i norra Tyskland och sedan 1995 bosatt i Lund. Felix har sedan tonåren fascinerats av Arktis vilda och orörda skönhet. Under de senaste 20 åren har Felix åtskilliga gånger haft tillfälle att besöka arktiska områden, från Svalbard och Kanada till Nordnorge, Island och Grönland. Felix författarskap och fotografi har vunnit olika priser i nationella och internationella tävlingar, och två av hans böcker har av Världsnaturfonden WWF utsetts till Årets Pandabok, ett litteraturpris för bästa naturskildring i text och bild.

   Denna föreläsning ingår i serien Klimat, miljö och hållbarhet på Lunds stadsbibliotek som är ett samarbete mellan Naturskydds-föreningen i Lund, Lunds universitets Hållbarhetsforum och Lunds Stadsbibliotek  Föreläsningarna äger rum i Stadsbibliotekets atrium med början kl. 18 och följs av en frågestund och möjlighet till diskussion.
Ingen föranmälan nödvändig. Varmt välkomna!

15 nov,18:00 - 19:30, Lunds stadsbibliotek, atriumgården     

Tekniska nämnden prioriterar av Anne

Så här blir det, när politiker i Tekniska Nämnden i Lund spontant får välja prioriterade områden.
   På temamöte i tekniska nämnden den 8/11 fick alla närvarande ledamöter fördela vardera 4 punkter på områden som Tekniska förvaltningen skulle fokusera på i sitt framtida arbete.
 

 

Då fick målet "att ha en färdtjänst som är trygg och tillförlitlig" en (V) punkt och målet "möjliggöra ett varierat utbud av etableringsmöjligheter för näringslivet" hela 10 punkter (färgen är inte partiberoende).
 

Inte så diskret charm

Den senaste veckans avslöjanden om den kapitalägande överklassen måste naturligtvis kommenteras i VB. Innan jag satte mig ner och skrev så tittade jag runt lite på nätet. På Facebook hittade jag en kommentar som innehåller det mesta jag ville säga. Den beskriver lögnerna, föraktet och medias påhejande av detta system. Dessutom beskriver den på ett kort och tydligt sätt situationen i det allt mer uppklyftade landet Sverige. Så jag återger Göran Therborns text i st f att skriva en egen sämre. Görans och Gunnars text här bredvid får väl anses belysa ämnets olika aspekter ganska heltäckande.
red

---

Lögn och bedrägeri i Dagens Industri

Östlingaffären har visat på tre ting, två vitt uppslagna, en tredje mera utanför strålkastarna. För det första arrogansen och hutlösheten hos borgarklassens främsta företrädare, som ordföranden för ”Sveriges Näringsliv” måste anses tillhöra. För det andra, rädslan hos borgarklassens politiska charmörer för att vanligt folk får en glimt av borgarklassens förakt för land och folk.
   För det tredje har Dagens Industris ledarredaktion gett oss en inblick i den förljugna bedrägligheten hos borgerlighetens ideologer. I DI den 7.11 uttrycker ledarskribenten Lotta Engzell-Larsson inte bara den typiska rädslan för att folk ska få veta hur landets ledande kapitalister tänker, utan också för att ”vänsterdebattörer” kan använda Östling som argument för högre skatter.
   ”Detta trots att klyftorna här hemma beror på att de som har arbetat har haft goda inkomstökningar en längre tid, medan de som lever på bidrag stått stilla.”
   I rikedamernas salonger är väl kunskapen om verkligheten begränsad, men att ekonomiska idioter tillåts skriva ledare i Dagens Industri är ju inte självklart. Det andra alternativet är att Engzell-Larsson testar en fräck medveten lögn, för att se hur långt opinionen kan luras.
   Sanningen finns lätt tillgänglig på Statistiska Centralbyrån. Delar man in inkomsttagarna i lika stora tiondels- eller decilgrupper, där grupp 1 har de lägsta inkomsterna och grupp 10 de högsta, finner man att i grupperna 5 till 9 är arbetsinkomst den överlägset största inkomstkällan. I grupperna 1-4 är det pensioner, föräldra- och andra offentliga ersättningar som är viktigast. De rikaste, grupp 10, får lite över hälften av sina inkomster av arbete (2007 mindre än hälften), resten är bidrag från kapital och pensioner.
   Så, hur har klyftorna ökat? Mellan l991 och 2013 ökade gapet mellan å ena sidan det arbetande folket, grupp 5-9, och å andra sidan kapitalherrarna och –damerna i grupp 10 från 178.000 i disponibel inkomst till 360.000 kr. Samma tid växte gapet mellan huvuddelen arbetande (grupp 5-9) och å andra sidan pensionärer, småbarnsföräldrar, arbetslösa och lågavlönade, grupperna 1-4, från 70 700 till 134 800.
   DI har ju många duktiga och hederliga journalister, men på ledarsidan visas att borgerlig ideologi inte tål sanningar.
Göran Therborn

Tomt. Torftigt. Trist. Tragiskt. av Gunnar Stensson

 

Att i timmar, dagar, månader och år fokusera på metoder att slippa betala skatt!
   Att muta dussintals jurister och ekonomer att förslösa sina liv i byråkratiskt sökande efter luckor i lagstiftningen som kan utnyttjas för att slippa betala skatt!
   Att alltid fråga: Vad tjänar jag på det?
   Att motivera skattesmitning med frågan: Vad tjänar jag på att betala skatt?
   Det perspektivlösa i denna monomana besatthet. Egoismen. Det totala ointresset för andra.
   Jag talar förstås om Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling idag, den 6 november, samma dag som miljömötet startar för att försöka bromsa den klimatkatastrof Östling och hans gelikar bär huvudansvaret för.
   Vilka valde honom till ordförande i Svenskt Näringsliv? Säkert några av de 2000 svenska miljonärer och miljardärer som på samma sätt som han ansträngt sig för att smita från skatten?
   De är alla offer för samma religion, nyliberalismen, som gjort girighet till samhällsmotor. De är alla falska profeter. Vi känner dem på deras frukt.
   ”Den tillväxtfokuserade kapitalismen hotar planetens bräckliga klimat. Låt oss förverkliga ett ekonomiskt system som är människans och skapelsens tjänare snarare än vår härskare och exploatör.” (Pelle Strindlund, SDS 5/11)
   Låt oss omyndigförklara Leif Östling och uppdra åt en statssekreterare att förvalta hans förmögenhet! De övriga 2000 skatteprofitörerna måste förpliktas att betala sina skatter.
   Liksom kungen.
   Då får vi råd med 100 000 nya sjuksköterskor i äldreomsorgen eller skolor för 400 000 barn.
   Inte ska pengarna förslösas på lyxjakter med garage för ubåtar. Vi vet vad som kan ske i privata ubåtar.

Drömmarnas rike av Staffan Lindberg

Här är det tillåtet för vuxna att drömma sig bort en stund. Något som annars bara är förunnat barn och pensionärer.
74 år och med barnbarnen i Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Barnen då? De klarar sig själv, in och ut i Bullerbyn, längs kullerstensgatorna eller på skridskoisen i Söderhavet!

På min tid fanns bara Kalle Blomkvist och Pippi. Bovarna var Dunder Karlsson och Blom. Poliskonstaplarna Karlsson och Larsson, mest Karlsson.

Det var äventyret med Kalle som jag minns bäst. Tänk att få vara polis och fånga bovar! Riktigt försåtliga sådana. Och att den vita rosen var finare är den röda, förstod man också.

Men vad var sensmoralen i dessa sagor? Att barn också kan och måste tas på allvar. De är inte vuxna men har allt som behövs för att bli vuxna. Har dagens skola förstått det? Jag är inte säker på det.

Asylpolitiken en het potatis för sossarna. Agera! av Bertil Egerö

Det är svårt att i historien hitta något jämförbart till alla de protester som idag landat på regeringens och migrationsverkets bord. Rättsmedicinalverkets röntgenbedömningar av knän och visdomständer får kritik t.o.m. inom verket självt, och ifrågasätts inte bara av enskilda läkare utan också av läkarförbundet. Advokatsamfundet har riktat stark kritik mot osäkerheten i beslut baserade på sådana bedömningar.

Inte bara civilsamhället, utan politiker av olika kulörer, bland dem socialdemokrater, begär ett stopp på utvisningarna. Migrationsverkets förre generaldirektör kräver amnesti för de som kom under 2015. Under tiden fortsätter migrationsverket att uppgradera unga i ålder, och när de anses vara 18 placera dem var som helst i landets vuxenboenden. Lund följer efter med att med omedelbar verkan avvisa de unga från sina boenden, i praktiken göra dem hemlösa. Självklart vill de inte lämna den kommun där de har sin skola, sina vänner, sina svenska nätverk.

I april skrev jag ett medborgarförslag om att de unga ska få stanna genom överklagandeprocesser etc. Bortåt 700 lundensare stöttade. F! skrev en motion i samma riktning. I september fann kommunfullmäktige för gott att bordlägga ärendet – sossarna kände trycket, följde inte Stockholm, Malmö m fl orter i att låta de unga stanna, men valde att avvakta besked om ev. mer pengar ur den statliga budgeten. Nu är det dags: riksdagen väntas besluta om budgeten om ca tio dagar. Vi behöver underhålla pressen på regeringen, och på vår egen kommun.

Det gäller att förstärka protesterna inom socialdemokratiska partiet. Över hela landet skriver nu enskilda människor till sosse-politiker i sina kommuner. Ett enkelt bidrag med potentiellt stor verkan.

Får Lund mer pengar ur statsbudgeten förbereds ärendet på nytt inför kommunstyrelsemöte den 6 december, och kommunfullmäktige beslutar den 20 december. Ju mer de känner trycket från medborgarna, desto svårare har de att fortsätta avvisningarna.

Idag sände jag ett öppet brev till migrationsministern och vd för migrationsverket, se nedan. Kanske tas det emot för publicering i någon tidning.

---

Öppet brev till migrationsministern Heléne Fritzon, och till migrationsverkets vd Mikael Ribbenvik

Arton år är inte detsamma för afghanska ungdomar som för svenska
Se de unga asylsökande som vad de är: unga människor utan färdig grundutbildning, utan djupare kunskap i svenska. Unga vars liv hänger på de kontakter de lyckats skapa i sin närmiljö. Vars integrering beror på möjligheten att fortsätta sin utbildning där de börjat den. Anpassa er politiska praktik så att de får leva vidare med de svenska kontakter de lyckats få i sin närmiljö.

De flesta svenska ungdomar slutar gymnasiet omkring 18-årsåldern. Då har de 12 års gedigen skolutbildning bakom sig, och en lika gedigen erfarenhet av vårt samhälle, dess kultur och samlevnadskoder.

De afghanska barn som lyckades nå Sverige under 2015 – 2016 har nu, på knappt två år, lyckats lära sig elementär svenska. De har börjat förstå vilket samhälle de lever i, de har fått vänner och stöttare bland oss svenskar. De har lärt sig maktens mysterier: socialsekreterare, HVB-hemmens föreståndare, offentliga biträden och – mest svåråtkomligt – migrationsverket.

Vi alla, ni också, ”visste” – eller hur? att dessa barn skulle bli äldre och efter några år nå den ålder där de i svensk lag blir vuxna. I juridisk mening. I social mening, som nykomlingar till vårt samhälle, vårt skolsystem, är de ännu långt ifrån vuxna.

Det är hög tid att detta sjunker in hos politiker och tjänstemän, och resulterar i helt andra sätt att hantera asylungdomarna än vad som sker idag. Att skicka iväg ungdomar till vuxenboenden varsomhelst i landet enbart för att de blivit – eller bedömts vara – 18 år är exakt vad som inte ska göras. I stället ska de kunna bo kvar i den kommun de landat i. Genomföra asylprocessen, fortsätta skolan, samt med uppehållstillstånd gå genom återstående stadier till vuxenlivet.

I korthet: För alla de som fått uppehållstillstånd, och för de som ännu finns i kön, och som under tiden fyller 18 år, måste följande regel gälla: låt dem stanna kvar i sin ’hemkommun’ den tid det tar att från ’svenska för invandrare’ avsluta gymnasiets sista klass.

Den reformen kräver omtänk på alla nivåer: en asylsökande ungdom kostar lika mycket i sin kommun som i migrationsverkets boende. Staten behöver omdirigera sina medel till kommunerna; kommunerna behöver planera för boenden och skola till fler asylsökande över längre tid. Migrationsverket avlastas uppgiften att hålla boenden för ’nya’ vuxna, och kan fokusera på sin huvuduppgift: asyl eller ej.
Lund den 9 november 2017
Bertil Egerö, God man, Lund  

Höje å vattenråd invaderar Lunds utbyggnad av Gunnar Stensson

Lund är en lång backe och nedanför den ligger Höje å. Ån ligger nedsänkt i landskapet och skyddas av vildvuxen grönska. Där kan man röra sig fritt utan att bli sedd, tillsammans med rådjur och rävar, andfåglar och skarvar, näktergalar och svanar, humlor, trollsländor och fjärilar. Där kan man plocka björnbär och hallon, äpplen och plommon. Där ser man karparna leka i juni och hör grodornas högljudda kväkande när de parar sig. Där har jag tillbringat mycket tid, under många år.
   Så hamnade jag Höje å vattenråd i början av 2000-talet och återkom dit efter 2014 efter några års avbrott. I vattenrådet finns representanter för Lund, Lomma och Staffanstorps kommuner, jordägare och dikningsföretag.
   För 20 år sedan ägnade sig rådet (ja, det kallades något annat på den tiden) mest åt att försöka hindra övergödning. Fosfor- och kväve-utsläppen från jordbruket mättes ständigt. Det gällde att skydda Öresund från övergödning. Den viktigaste metoden var att skapa våtmarksområden. Det ledde till ständiga konflikter med jordägarna för åkermarken var värdefull.
   Ja, det var en mycket viktig verksamhet, men ingen brydde sig egentligen om vattenrådet utom de närmast berörda. Att jag hamnade där berodde på att ingen annan politiskt aktiv ville dit.

Nu är det annorlunda. Klimat- och miljöfrågor står i centrum. Stormar och störtregn är våldsammare och förekommer oftare. Översvämningar blir allt vanligare. Havet hotas inte bara av övergödning utan också av plastpartiklar från stadens konstgräsplaner. Insekterna slås ut. Jag har iakttagit att förekomsten av bin, humlor och trollsländor minskat, ja även småflugor och spindlar förekommer alltmer glest. Det är inte hållbart. Näringskedjorna klipps av. Gräsmattor behöver bli ängar med en mångfald av örter Den biologiska mångfalden är nödvändig.
   Lund är på väg mot sin största expansion hittills. Helt nya stadsdelar ska byggas i Källby och Brunnshög, andra ska förtätas. I stadsplaneringen blir det viktigt att skapa ”gröna ytor och blågröna strukturer”. Det betyder ett system av dammar, våtmarker, diken och rör för att ta hand om vattnet. Mängden hårdgjorda ytor fördubblas. Dagvattnet flödar över tak och asfalt och ner i gatubrunnar. Till slut hamnar det i Höje å. Ett kraftigt regn kan förhöja vattennivån flera decimeter och översvämma stora områden på några timmar. Föroreningar från bildäck förgiftar vattnet.

Så nu är Höje å vattenråd uppe och härjar i hela Lund, anlägger ängar, diken, dammar och träddungar och ”boulevardiserar” gator. Det är det som kallas blågröna strukturer. Björn Abelsson är ordförande både i Byggnadsnämnden och Vattenrådet, lämpligt nog. Massmedia intresserar sig. Lund är visserligen mindre hotat av klimatförändringen än till exempel Lomma där ån regelbundet flyter ut över gatorna och in i källarna, samtidigt som havsvattnet sköljer över vallarna. Men även i Lund hotas bebyggelsen nere vid ån och på ställen som ligger lägre än omgivningen.

Nu yttrar sig Vattenrådet om översiktsplanen. Det pekar framför allt på konflikten mellan å ena sidan förtätningen av staden och expansionen av bebyggelsen och å den andra de gröna miljöerna, ekosystemen och ”de blå strukturerna”, det vill säga nätverket av dammar, vattendrag och diken.
   Vattenrådet varnar för riskerna. Men det berömmer också många av de insatser som faktiskt görs, till exempel försöken att åstadkomma ”mångfunktionella ytor” av fotbollsplaner och golfbanor.
   Det betonar att Lund är en av de städer i Sverige som har minst grönytor per invånare.
   Oändligt mycket mer vore att säga, men det osagda får fyllas ut av läsarens tankar och fantasi.

Observatoriet av Ann Schlyter

Nu har Observatoriebyggnaden stått tom i sexton år. Sånär som den natt för ett par år sen då vandaler bröt sig in och härjade. Som väl är har ingen bränt ner den fullständigt, byggnaden har faktiskt upprustats. Även oanvända byggnader måste underhållas, och dom mår inte bra av att stå tomma och kalla. Parken genomgår för närvarande också ett upprustningsprogram, men utan några radikalare grepp för att göra den mer attraktiv.
 

Hybrid parks workshop i Lund
 

Under förra mandatperioden deltog jag som en av tre politiska representanter (s, m och v) för Lund i ett EU-projekt kalla Hybrid Parks. Genom det fick vi se hur på många ställen i Europa man lyckades skapa fantastiska mötesplatser i staden.  Vi insåg vilken fantastisk resurs Observatorieparken och Observatoriet är för Lund. Den mest centrala delen av Stadsparken skulle kunna bli en vibrerande mötesplats för lundaborna. Vi kallade iden Plantor och Planeter. Men det blev inte mer än idéer, eftersom de stora partierna var inte beredda att stödja dem.

Observatorieparken
I början av denna mandatperiod skrev därför vänsterpartiet en skrivelse som lades fram i de tre närmast berörda nämnderna, tekniska, byggnads-, och servicenämnden. I den föreslogs att det skulle bildas en projektgrupp med personer från de tre nämnderna och med uppdrag att planera Observatorieparken i nära samarbete med föreningar och andra intressenter. Erfarenheterna vi fått del av i EU-projektet pekade mot att det krävdes en långsam och inkluderande planering om de fortsatta verksamheterna skulle bli framgångsrika.
 

 

Men skrivelsen antogs inte. Istället för detta lanserade s och mp ett förslag om att hålla en tävling om vad byggnaden skulle användas till. Det fanns redan många idéer och begränsningen till byggnaden var inte så lyckad. Vänsterpartiet stödde ändå förslaget i förhoppning om det ändå skulle leda till någonting. Men det gjorde det inte. I kommunstyrelsen avslogs efter lång tid förslaget. Och sen har inget hänt. Mina försök att få in insändare i Sydsvenskan har inte varit framgångsrika. Så i stort sett har det varit tyst tills i måndags då Föreningen Gamla Lund höll ett välbesökt möte om Observatoriets historia och framtid.

Museum eller nya förslag?
Efter ett intressant föredrag av Arne Ardeberg om den astronomiska forskningen och undervisningens historia blev det paneldebatt om vad som bör göras. Stadsantikvarie Henrik Borg berättade om byggnadens status som byggnadsminnesmärke och om lagar och regler som definierar handlingsutrymmet för vad man kan göra med en sådan byggnad. Christer Wallin (m) förde fram idén om att göra byggnaden till astronomiskt museum, och fick stöd från vetenskapens representant, föredragshållaren, som dock med viss bitterhet berättade att detta förslag hade framförts redan för 16 år sen när kommunen övertog byggnaden, och att det då också fanns en donator som varit villig att betala. Sen blev det inte mycket av debatt, för Björn Abelsson (s) deklarerade att de skulle komma med ett förslag om två veckor. Och Cecilia Nelson som talade för Föreningen Gamla Lund berättade att även de arbetade på ett förslag som snart skulle offentliggöras.
Att behålla kopplingen till observatoriets ursprungliga användning är ingen dum idé, men jag vill gärna se en något mer levande verksamhet än ett museum. Skulle det gå att få in ett mindre planetarium som kunde locka barn och skolor? Någon interaktiv verksamhet kring klimatfrågor? Naturskolan, som redan finns i parken, borde kompletteras med en stadsmiljöskola. Vänsterpartiet pekade i sin skrivelse för ett par år sen på många möjligheter, till att skapa en aktiv och attraktiv park.
 

 

Någon barack i parken kan med fördel tas bort och man kan bygga en stor permanent dansbana med tak. Sommarlunds dansbaneinitiativ är fantastiskt roligt och populärt, men dansbanans kvalitet är för bedrövlig. En dansbana med tak skulle också kunna användas för andra mindre event. De övriga husen i parken kan fyllas med kulturaktiviteter. Det fattas lokaler i Lund för musikrepetitioner och ateljéer för bildkonstnärer. Parken skulle kunna ha skulpturutställningar. Ja, detta är bara exempel, möjligheterna är obegränsade, men som sagt, planeringen måste ske tillsammans med berörda föreningar.  
Ann Schlyter, suppleant för v i byggnadsnämnden och medlem i bevaringskommitten

Tio dagar … av Owe Svensson

De flesta av oss hade nog önskat att den ryska revolutionen skulle ha mynnat ut i ett annat resultat än det som blev fallet. Att ryska folket skulle besparats ett samhälle cementerat i en beslutsstruktur som berövade medborgarna initiativförmågan, ett samhälle som inte klarade av att förse sina medborgare med materiell standard jämförbar med grannländer i Europa, som tom skötte jordbrukspolitiken så uselt att det uppstod svält bland befolkningen, ett samhälle präglat av bombastisk betongarkitektur och sträng ideologisk styrning, men som ändå var så ömtåligt att det inte tålde att avvikande uppfattningar och kritik fick nå offentligheten och att de som gav uttryck för samhällskritik var så farliga att de måste utpressas eller fängslas och placeras i arbetsläger. Ett samhälle som dessutom kunde tillåta en tyrann att terrorisera och begå massmord mot sin befolkning. 

Å andra sidan är nog de flesta av oss på det klara med att någon form av samhällsförändring var nödvändig. Att tsarväldets förtryck behövde brytas. I början av 1900-talet mognade de revolutionära stämningarna Ryssland och speciellt i Petrograd och i mars 1917 vägrade slutligen militären att lyda order från tsaren och han kunde störtas från makten.

Om man vill lära sig mer om vad som hände just under tiden då allt stod och vägde, tiden från tsaren fall till bolsjevikernas maktövertagande och framför allt om dagarna kring själva maktövertagandet, kan man läsa den amerikanske journalisten John Reeds bok ”Tio dagar som skakade världen”. John Reed befann sig i Petrograd under själva oktoberrevolutionen. Han besöker möten av olika slag, intervjuar olika personer och samlar flygblad, proklamationer och tidningssammandrag på franska från ryska tidningar. Med utgångspunkt från detta beskriver han väldigt levande om vad som hände de här dagarna. John Reed var själv kommunist och tack vare det kunde han få tillträde till platser, möten och sammankomster genom pass som utfärdades av olika revolutionära kommittéer.
 

Revolution eller kupp?
Många borgerliga debattörer har funnit det väldigt viktigt att definiera bolsjevikernas maktövertagande som en kupp. Genom att hävda att det var en kupp, vill man säga att bolsjevikerna inte hade något folkligt stöd, att det bara var en mindre krets kring Lenin och Trotskij som genomförde maktövertagandet. Dessa debattörer menar att om bara den provisoriska regeringen, som tillsattes i samband med februarirevolutionen, hade fått verka ostörd så hade ett demokratiskt samhälle, likt det som t ex utvecklades i Sverige, blivit resultatet. Detta är en otrolig förenkling och tar inte hänsyn till att många olika krafter var i rörelse vid den här tiden. John Reeds bok ger en bild av en politisk häxkittel med många olika politiska partier, många av dem med olika varianter av socialistisk prägel, men också borgerliga partier och att överhet och adel fortfarande utgjorde politisk kraft. I denna röra finner man också ett otal olika fackföreningar, politiska råd och kommittéer och stadsduman plus ett antal tidningar, som på olika sätt håller en livlig politisk debatt igång. Hur stort folkligt stöd bolsjevikerna verkligen hade vid maktövertagandet kan nog ingen veta. Inget val genomfördes ju vid denna tidpunkt och knappast någon opinionsundersökning. 

Petter Larsson skriver i sitt referat från en utställning på Tyska historiska muséet i Berlin i Sydsvenskan den 7/11: ”Inte minst får man klart för sig varför den av nutida liberaler och socialdemokrater så älskade provisoriska reformregeringen under Kerenskij föll så lätt. Det berodde på att man helt hade ignorerat de två för de breda folklagren helt centrala politiska frågorna. Omfördelning av jorden sköts på en osäker framtid och i stället för att avsluta kriget med Tyskland, intensifierade man det.” Detta stämmer väl överens med beskrivningen i John Reeds bok. Den provisoriska regeringen skulle under alla omständigheter säkert inte ha fått regera ostörd och det finns säkert många tänkbara alternativa utfall på de politiska händelserna vid den här tiden. Ett eldorado för den som vill skriva kontrafaktiska romaner.

Omedelbar fred
John Reed beskriver hur man dagen efter att den provisoriska regeringen hade störtats och ministrarna fängslats, läser upp en proklamation ”Till folken och regeringarna i de krigförande länderna” i de allryska sovjeternas kongress för godkännande. Proklamationen föreslår att man omedelbart skall inleda förhandlingar om en rättvis och demokratisk fred, en omedelbar fred utan tvångsannexioner och krigsskadestånd. Med begreppet tvångsannexion menades ”varje anslutning av en liten eller svag nationalitet till en stor och stark stat utan den förras klart uttryckta och frivilliga samtycke och önskan … Det betyder föga om denna vilja uttryckts genom press, folkmöten eller beslut av politiska partier eller genom upplopp och oroligheter mot förtryckaren.”   Ett sympatiskt anslag tycker jag. Kan det vara innehållet i denna proklamation som gjorde att bolsjevikerna så småningom lät de baltiska länderna och Finnland bli självständiga eller var det så att proklamationen, som många andra politiska intentioner, föll i glömska och att hårda realiteter slutligen avgjorde? 
Det blev ingen omedelbar fred, men redan den 13 november 1917 kontaktade Lev Trotskij det tyska överkommandot för att anhålla om ett vapenstillestånd. I mars 1918 fick man ett separat fredsavtal med Tyskland, men istället fick man ett ödestiget inbördeskrig som säkert påverkade utfallet av den ryska revolutionen mer än något annat.

Den ”judiska och demokratiska” staten, avsnitt 1. Apartheidmurar av Ulf Nymark

Apartheidmuren i Bethlehem

Som framgår uppmärksammas en nordamerikansk murbyggare.

Redan innan ”Skammens mur” i Berlin hade fallit planerade regeringen i den ”judiska och demokratiska” staten Israel en ”Skammens mur” runt och på den ockuperade Västbanken i Palestina. Men muren/barriären byggs inte bara längs den s k gröna linjen, dvs gränslinjen mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken.

Muren – dubbelt så lång som ”gröna linjen”
Muren/barriären är mer än dubbelt så lång som ”gränslinjen” från sexdagarskriget 1967. Bara ca 20 procent av sträckningen går på den ”gröna linjen”, resten inne på palestinsk mark. Än så länge är bara delar av sträckningen byggd som mur, t ex vid Bethlehem, Tulkarm och vid al-Quds/Jerusalem. I övrigt består barriären av elektriska stängsel, och ”rakbladstaggtråd” (en ”utveckling” av den traditionella metalltråden, vars ”piggar” ersatts av små rakbladsvassa tunna metallplattor). Sträckningen i sin helhet övervakas av en rad kontrollstationer och vakttorn med till tänderna beväpnade vakter (maskingevär, stridsvagnar) och en uppsjö av övervakningskameror och elektronisk övervakningsutrustning.
 

Apartheidmuren i Bethlehem med ockupanternas vakttorn

Speciella tillstånd för passage
Strängt övervakade kontrollstationer finns med endast sparsamma mellanrum. De är bemannade av militär eller tungt beväpnad paramilitär polis. Genom muren/barriären får Västbankens palestinier passera enbart med tillstånd från ockupationsmakten. En del med ”permanenta” tillstånd (citationstecknen för att markera att dessa tillstånd kan dras in med omedelbar verkan) eller tillfälliga tillstånd. Trots tillstånd kan passagerna stängas i timtal eller tillstånden förklaras ogiltiga. Det innebär att akuta sjuktransporter allt som oftast fördröjs – kanske i timtal – vilket lett till dödsfall. Likaså har havande kvinnor tvingats föda vid vägspärrar på grund av nekad eller fördröjd passage. De flesta palestinier på Västbanken har inte möjlighet att i normalfallet ta sig till al-Quds där en av islams allra heligaste platser finns, al-Aqsamoskén.
 

Apartheidmuren i Bethlehem med ockupanternas vakttorn
 

Vägar – bara för israeler
Barriären går således i stor utsträckning på ockuperad mark på Västbanken. Gamla vägar mellan städer, byar och odlingar stängs av. På så sätt har barns skolvägar avstängts eller förlängts med långa omvägar för att komma igenom en passage med vägspärrar. Inte sällan nekas passage. Likaså avskärs jordbrukarna från sina marker, vilket gör att de inte kan bruka dem. Israeler, som inne på Västbanken har egna vägar där palestinier inte får färdas, har givetvis inga som helst problem att passera kontrollerna vid murpassagerna. Västbankens dryg 700 km långa vägsystem för fordon är merparten endast till för israeler. Palestinier får inte färdas där, utan hänvisas till vägar med sämre standard och oftast långa omvägar. Men ibland löper palestiniernas vägar parallellt med de israeliska – då omgärdas de för israeler reserverade vägarna med – ja, just det: murar. På hela Västbanken finns mer än 600 vägspärrar och avstängningar med betongblock. Detta på en yta ungefär lika stor som halva Skåne (Västbanken är ca 5 600 kvadratkilometer till ytan). 

 

Graffiti på apartheidmuren
 

Massiv kolonisering
Men det är inte bara runt om Västbanken som barriärer byggs. Som bekant koloniseras västbanken av ockupationsmaktens befolkning. De kallas ”bosättare”, vilket kan ge sken av en stillsam etablering av fredliga människor i små pittoreska hus och prydliga grönsakstäppor. Vad det handlar om är i själva verket en massiv kolonisation av det ockuperade området, helt i strid mot internationell rätt. Uppskattningsvis har minst 600 000 kolonisatörer etablerat sig på Västbanken, inklusive östra al-Quds. (Palestinska invånare beräknas till ca 2,8 miljoner) Det handlar ofta – men inte alltid – städer med flera tiotusentals invånare. Alla dessa judiska kolonier är omgivna av murar och stängsel. Med beväpnade vakter vid grindarna. Inte bara militären, utan också de civila kolonisatörerna trakasserar ofta den palestinska befolkningen. (Mera om detta i kommande nummer av VB).
 

Mur och vakttorn vid Ramallah
 

Etnisk rensning
Israels officiellt uttalade syfte med mur- och barriärbygget är att det ska ge ökad säkerhet mot terroristangrepp inne i Israel. I själva verket torde finns flera syften med muren/barriären: att försvåra palestinsk handel med omvärlden, att försvåra kontakten med palestinier i Gaza och i östra al-Quds. Vidare att beslagta mark från palestinierna men också att göra det dagliga livet svårt för palestinierna. Strypningen av ekonomin, försvårande av att nå sjukvård och utbildning, trakasserierna och den dagliga förnedringen är ett led i att få palestinierna att lämna Västbanken och göra fältet fritt för att införliva ytterligare delar av Västbanken i staten Israel – på sikt hela Västbanken. Palestinierna på Västbanken och i östra al-Quds är utsatt för en hårdnande apartheidpolitik och en lågintensiv, men ständigt pågående etnisk rensning.

Källor:
Palestine, palestinians, Alternativ Tourism Group, Beit Sahour, 2008
Vad händer i Palestina? Olofsson & Österholm,eget förlag 2016
https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/we.html
Intervjuer och föreläsningar på plats på Västbanken, 22-29 oktober, 2017.

Palestinsk dröm om alternativ användning av militärens vakttorn

Foto, alla bilder: Ulf N