Expo-föreläsning om SD och flyktingpolitiken

De främlingsfientliga och flyktingpolitiken är ämnet för en föreläsning i Demokratisk Vänsters regi tisdagen den 1 februari kl 19.
   Frida Johansson Metso från Tidskriften Expo talar och leder en diskussion i ABF-lokalen, Trollebergsvägen 7 (ingång från Gasverksgatan).

Pressmeddelande: Sveriges Radio

Mer om politik i P1 senare i vinter:
30 januari startar en dokumentärserie i fem delar om det politiska spelet kring lokalvalet i Fagersta. Söndagar 15.03.

Alla dessa timmar med inspelade intervjuer - oron sprider sig; va sa vi egentligen?!

Det finns säkert 100 timmar inspelade där reportarna har specialbevakat några av oss lokalpolitiker men också pratat med folk på stan etc. Huga. Nåväl för den lokalpolitiskt intresserade kan det kanske likväl vara av intresse att höra på programmen.
Stig Henriksson

Kulturtips

De stränga anteckningarna
En tvärkonstnärlig scenkonstinstallation. Teatr Weimar på Inter Arts Center 21 - 30 januari.
Fre 28 jan kl. 20:00. Läs mer

Jekyll & Hyde - Malmö Opera
På Lunds Stadsteater torsdag 27 januari kl 19 och fredag 28 januari kl 19.
Läs mer

Stures Dansorkester (SE) LIVE
På Babel 28 januari kl 20. Läs mer

Sunset over Malmö Boulevard
På Bastionen den 28 och 29 januari kl 19.00. Läs mer

JONAS KNUTSSON KVARTETT
På Victoriateatern 29 januari kl 19.30.
Läs mer

Werup & Lundgren
På Palladium 29 januari kl 18.00.
Läs mer 

Kinesiskt nyår
På Palladium 1 feb kl 19.00. Läs mer

Glasser (US) LIVE
På Babel 2 februari kl 19. Läs mer

Biograf Spegeln - KING LEAR
National Theatre, livesänding på Spegeln, torsdag 3 februari kl 20. Läs mer

Stanza 3/2
Årets första Stanza bjuder på vinterns mest hyllade dansk, Jeppe Brixvold, nyskapade författarduon Pär Thörn & Peder Alexis Olsson samt poeterna Martin Högström och Beata Berggren.
På Inkonst torsdag 3 februari kl 20.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Heja Tunisien! av Lars-Åke Henningsson

Kan det vara så att den politiska stagnationen i Nordafrika och Mellanöstern äntligen håller på att ge vika? Kan den tunisiska revolutionen öppna nya vägar?
   En väsentlig skillnad jämfört med tidigare är att stormakterna inte höll diktaturen under armarna den här gången. Även om Frankrike, EU och USA inte haft några invändningar mot regimen, så ställde de i alla fall inte upp på den heller, när det blev kritiskt. Om det fortsätter så, är en grundläggande förutsättning för den politiska förlamningen i regionen borta.
Situationen i Tunisien verkar på många sätt också vara gynnsammare än på andra håll:
   Utan nationalistiska motsättningar kan tunisierna ge sej på de ekonomiska klyftorna i stället.
   Utan en stark islamistisk rörelse kan de lättare utveckla en sekulär demokrati.
   Utan stora tillgångar på olja eller andra mineraler är risken för kleptokratiska intriger i alla fall mindre än vad de annars skulle vara.
   Att förändra ett gammalt auktoritärt konservativt samhälle från grunden är naturligtvis ändå inte lätt, oavsett hur tydligt bristerna och orättvisorna syns. Att formellt upplösa ett etablerat maktparti är en sak, men ett parti vars främsta uppgift varit att monopolisera den politiska makten, lämnar naturligtvis en mängd förbindelser och korrupta mönster efter sej, som kommer att fortsätta att spela en roll, precis som i andra forna enpartistater.
   Om inte makten snabbt hamnar i händerna på en ny klan, eller en klick av de gamla makthavarna, kan tunisierna förhoppningsvis utveckla en demokrati, där det blir en huvudfråga att göra något åt klassklyftorna. Nya politiska lösningar kan prövas och utvecklas, som också skulle kunna få människorna i de omgivande länderna att se nya möjligheter.
   Men oavsett hur lätt eller svårt det blir att få igång en demokratisk utveckling, så har tunisierna i vilket fall som helst redan visat att folkliga protester kan bringa en diktatur på fall även i denna eftersatta del av världen, och redan har ju egypterna börjat pröva samma väg!

Händer just nu

I detta nu när vi sammanställer veckans vb-nummer så håller fullmäktige möte. Nedan finns två s k enkla frågor från Mats Olsson. Enkla antyder att frågorna skulle vara lätta att besvara, kanske korta frågor skulle vara ett bättre namn. Dessa två verkar ganska svåra att besvara utan att skämmas. VB har hämtat frågorna från Mats mycket läsvärda blogg.
red

Enkla frågor

Till Lunds kommunfullmäktiges möte 27 januari lämnade jag idag in två så kallade enkla frågor, en om äldreomsorg och en om förskola. En enkel fråga ska vara kort och formulerad så att den kan besvaras med Ja eller Nej. I den efterföljande debatten får bara den som frågar och den som svarar yttra sig.

Till Vård- och omsorgsnämndens ordförande Lars Johansson (M):
I förra veckan beslutade du tillsammans med den borgerliga majoriteten i Vård- och omsorgsnämnden att de som bor på kommunens särskilda boenden ska få komma ut en gång i veckan.
   Anser du att detta är en acceptabel standard för Lunds äldreboenden?

Till kommunalrådet Tove Klette (FP):
Barngruppernas storlek i Lunds förskolor har de senaste åren åter börjat växa, rakt emot kommunfullmäktiges officiella mål. I måndags röstade du i kommunstyrelsens arbetsutskott ner ett förslag som innebär att lokalplaneringen ska utreda hur kommunen kan klara platsgarantin och samtidigt åter närma sig rimliga gruppstorlekar.
  Planerar du för fortsatta överinskrivningar i Lunds förskolor under kommande år?

Det ska bli mycket spännande att höra vad de svarar.

Svikna löften om Mötesplats Klostergården av Gunnar Stensson

Nu är det sex år sedan Klostergårdens fritidsgård revs. Den ersattes med baracker i parken. De fick tillfälligt bygglov till 2008. 2011 står de fortfarande kvar och belastar Klostergårdsfältet. Allt slitnare, allt äldre, allt fulare och fortfarande lika dyra.
   Senast 2008 skulle alltså den nya fritidsgården Mötesplats Klostergården vara klar för inflyttning. Där skulle finnas bibliotek, lokaler för skolans bild- och ljudverksamhet och för fritidsklubben. Dessutom för teater, musik, föreningsverksamhet och kafé. Samt information om kommunens verksamhet. Planen godkändes för flera år sedan.
   Först 2009 beviljade kommunen 31 miljoner kronor för genomförandet. Servicenämndens Helena Nilsson och Anders E:son Dueck hade projekteringen klar i juni. Byggstart beräknades till november 2010. Det lovade man före valet!
   Sen satt man vid makten och kunde återgå till de svikna löftenas politik. Det blev ingen byggstart i november!
   På måndag tar Kommunstyrelsen ställning till årets investeringar. Helt slappt fortsätter man att skjuta byggstarten av Mötesplats Klostergården framför sig in i en obestämd framtid!
   Nå, det beslutet är faktiskt inte fattat än. Det finns fortfarande möjlighet att se till att investeringen och byggstarten kommer till stånd, visserligen åratal försenad, men ändå!
   Vi riktar en stark vädjan till kommunens borgerliga majoritet att inte ännu en gång svika löftet.!
Klostergårdens byalag och Samverkansorganisationen Mötesplats Klostergården
Gunnar Stensson

Sydsvenskan — ett onödigt utdraget lidande svårt att undvika av Buenaventura

Infarten till Malmö på Lundavägen pryds av en jättelik skyskrapa med ett oändligt antal undersysselsatta journalister. Sydsvenskan är Bonnier Media AB:s skånska flaggskepp i den totalitära mediekoncernens järngrepp om den svenska hög- mellan- och lågborgerliga andliga skräpmediamatens nattståndna låtsasimperium. Vi betalar en oförskämd summa och slår upp ett nummer — eller hellre, vi betalar ingenting och läser gratis på nätet —och Voila. Ledarsidan består vanligen av två helsidor tät textmassa med ett monomant och sövande innehåll av 1) nyliberalism och 2) islamofobi. Det gör inget att texten är oläslig, det är bara klang i den liberala koskällan så förväntas läsaren känna uppskattning på ren reflex. Bevakningen av Rosengård har man upplåtit åt den journalist, Lars Åberg, som hatar Rosengård mest inte bara i Skåne utan i hela norra Europa. Lund hatas också — därför straffas staden regelbundet med Eskil Fagerström — men den hatas på ett invecklat sätt eftersom den utomparlamentariska vänstern samtidigt upptar en stor del av redaktionens indignerade tankemöda och även är en outsinlig källa till infama formuleringar i likaledes infama små reportage.

Nå. Låt oss nu göra en snabb jämförelse med en annan liberal tidning, DN, som visserligen inte heller är ”oberoende” men å andra sidan inte råhögerliberal. Läsvärdet överstiger Sydsvenskans med 200%, nyliberalism och islamofobi förekommer så sparsamt att det knappast märks, och kultursidan är obeskrivligt bra jämfört med den skånska kollegans. Faktisk går alla artiklar att läsa, och minst en gång på varje sida i varje nummer fångar något mitt intresse. I Sydsvenskan inträffar detta årligen, eller nästan årligen. Allting på DN är välformulerat och t.o.m. de tecknade signaturporträtten är subtila. Sydsvenskan har — Ursula. Tacka vet jag en klottertagg. Det stora bekymret i DN är annars DN Debatt, som trots sitt namn inte är en debattsida utan statens och maktens enkelriktade anslagstavla. Vi bläddrar därför snabbt över till serierna och se, t.o.m. dessa är bättre än Sydsvenskans, surprise. Varför nu överhuvudtaget reta sig på en sådan tidning som Sydsvenskan? Det kan finnas rationella skäl. Om tidningen istället varit ett bålverk mot nyliberalism och islamofobi (vilken tanke!) kan jag slå vad om att det hade gjort skillnad i denna utsatta landsända. I stället har man som enda svenska tidning publicerat Muhammed-karikatyrerna från den ökända Jyllandsposten, och på så vis importerat denna oundgängliga satirkonst i världsmästarklass, till Sverigedemokraternas och Lars Vilks’ vilda förtjusning. Se där en kulturgärning. Yttrandefrihet! Demokrati! Råkapitalism! Rasism! Och Demokrati igen, tills ingen vet skillnaden.

Ack ja. En gång i tiden var även liberalerna revolutionära; det var i Frankrike 1789. Då kunde man skriva att ”En demokrat är självfallet revolutionär” i sin Encyklopedi. I dag är en liberal självfallet reaktionär. Och Sydsvenskan är en totalt onödig tidning.

Samband sökes av Stig Henriksson

(först publicerad i VLT 25 jan)

Machiavelli lärde oss varför det är farligt att föreslå förändringar. Enkelt uttryckt blir då förlorarna ofta tydligt utpekade, förlusterna tämligen säkra och de kommer snabbt. Allt medan vinsterna är osäkrare, ligger längre fram i tiden och vinnarna är otydligare, kanske inte ens födda.
   Kanske finns det någon liknande förklaring i den egenartade syn vi har på välfärd och skatter? Det är ju så att i undersökning efter undersökning vill svensken ha mer av det som i mycket finansieras med skattemedel; vård, utbildning, kultur och fritidsaktiviteter.
   Samtidigt är min bestämda uppfattning att aldrig så många konkreta, trovärdiga och välbehövliga löften om satsningar på bättre sjukvård, järnvägar och skolor på slutet av dagen står sig slätt mot jobbskatteavdragets dragningskraft här, nu och direkt till mig.
   Alla problem löses förvisso inte av mer pengar och allt kan göras effektivare; dvs mer för samma peng. Men bara Gud sägs kunna skapa av intet och självklart finns det ett samband mellan insatta resurser och möjligheten att få snöröjningen och demensvården att fungera.
   Visst kan man fundera över medias sömnighet på avdelningen följdfrågor när man t ex lyckas att i på varandra följande inslag rapportera om statsministerns funderingar på fler jobbskatteavdrag. Följt av ett reportage om rekordet i tågförseningar. Därefter om bristande resurser äldrevården för att avsluta med de hela tiden sjunkande resultaten i den svenska skolan.
   Jag är inte här ute efter att säga att det ena är fel och det andra rätt, men att det är ett vägval man har att göra. I och med höstens valresultat så finns det full legitimitet att fortsätta på den inslagna vägen, men det jag hävdar är att sakerna har ett samband.
   Allt pekar åt samma håll; vi kommer att ha en allt större och mer ojämnt fördelad privat konsumtion. Vi kommer få allt större svårigheter att klara skattefinansierade verksamheter.
   Javisst, från mina utgångspunkter beklagar jag det. ”Så mycket betyder så lite. Så lite betyder så mycket.”

"I naturen finns varken belöning eller straff - bara konsekvenser."
Robert Green Ingersoll

Internationell rätt är inte förhandlingsbar av Palestinagrupperna i Sverige

Vad som har sagts i de stängda förhandlingsrummen när palestinier och israeler mötts har det tidigare bara spekulerats om. Att den palestinska sidan genom åren gjort stora eftergifter kommer inte som någon överraskning men genom de dokument som nu har publicerats av bland annat Al Jaazera, har vi fått svart på vitt att eftergiftsstrategin varit betydligt mer omfattande än vad som hävdats offentligt. Ändå har palestinierna inte fått någonting tillbaka. Det har än en gång blivit uppenbart att Israel inte vill ha fred och att förhandlingarna bara är en täckmantel för fortsatta folkrättsbrott.
   Palestinagrupperna hoppas att dessa avslöjanden nu kan få omvärlden att ta det ansvar som den borde ha tagit för länge sedan. Att inte överlåta åt ockupanten och den ockuperade att förhandla om sådant som redan är reglerat i internationell rätt utan kräva att rådande resolutioner och lagar följs.
   Richard Falk, FN:s särskilde rapportör för de palestinska ockuperade områdena, har nyligen påpekat att "förhandlingar mellan parterna i konflikten måste implementeras utifrån flera principer av internationell rätt om en lösning på konflikten ska åstadkomma palestinskt självbestämmande.”
   Dessa principer, som presenteras i generalförsamlingens resolution 48/158, 20 december 1993, inkluderar följande:
   israeliskt tillbakadragande från palestinskt område som ockuperats sedan 1967, inklusive i Jerusalem;
   en lösning på det palestinska flyktingproblemet enligt generalförsamlingens resolution 181 och påföljande resolutioner;
   nedmontering av bosättningar etablerade under ockupationen;
   fastställandet av säkra och internationellt erkända gränser;
   garanti för fri tillgång till heliga platser och religiösa byggnader genom hela det historiska Palestina.
   De nu publicerade dokumenten stärker oss i övertygelsen att det inte räcker med att gång på gång konstatera att Israel varken respekterar folkrätten eller de mänskliga rättigheterna. Det enda som kan leda till fred är att sätta press på Israel, inte bara i ord utan i handling. Det palestinska civilsamhället har vädjat till omvärlden att göra just detta. I ett gemensamt upprop kräver företrädare för alla delar av den palestinska befolkningen att omvärlden tillämpar bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS) mot Israel så länge ockupationen och folkrättsbrotten fortgår. BDS är ett verktyg som ligger i allas våra händer och som historien visat kan leda till resultat, med Sydafrika under apartheid som ett välkänt exempel.
   Det är dags att visa Israel att internationell rätt inte är förhandlingsbar.

Snackeper av Jörgen L

Ett ungdomligt stjärnskott inom formella politiken är för tillfället gäst hos våra vanligaste mediagranskare, en f.d. och icke oäven konsumtionsprogrammare på SVT askulterar på nivån ovan kompetensen jämte P1:s lördagsintervju. Nå, Sverker är snarare överpedagogisk från förra arbetsstationen där han vände sig till Svenssondummisar - om än i en klart angelägen syssla. Nu ska handskas med professionella rundsnackare ifrån marknadspolitiken, snarare än pryl- och tjänstekrängare från företagsamheten! I ett "Sverkers after-ski" kunde han ju samman med gästbedömare av klarsynt småcyniska slaget analysera kraftmätningen och betygsätta hur pass framgångsrikt hal, gästen för kvällen varit. Gyckelpoäng att dela ut, å femgradig skala exvis.
   Så "Vittsjö Boy" den munvädersmorde unghästen från granplantagernas Göingeskåne. Han är förutom numera rätt teflonaktig en god termometer uti tidens ändalyckt. Sex gånger rundade han galant rikets kardinalaspekt, grundbulten i svenska samtidstillvaron - bensinskatten. Där jag förresten helt bytt ståndpunkt: idealismens tid är definitivt förbi inom samhällsgestaltarbranschen så ljug fritt i valrörelser så länge god politik föres, efteråt. Konsten att muddra bortskämda västbarn på kammaren fulla av gosedjur består i att icke fråga. Samhällets utformning är alldeles för viktig att överlåta åt en ohelig allians av kommersiella krafter och småkottar som inte känner begränsningens konst. Stora som små! Omyndigförklarandet ligger i en ohållbar utvecklings förlängning - graderad rösträtt där hushållets prylkvot avgör! 1800-talsordningen - fast omvänt.
   Nå, att skriva ju en överflödsgärning tillhörig obsoleta liberala tidsåldern. Alltså reformpolitikens grandiosa era sen franska revolutionen visat vad krafter en parasitisk samhällsordning, kan släppa loss. Både inrikes och sett till de expansiva uppslag en överdådig mängd medborgarentusiasm kan föda, hos flinka statsinstrumentella generalsintellekt. Restaurationen hamnade sen i 1848 vars omintetgörande skapade ung 150 år av succesiva, allsorts katastrofer inom Europa samt på export, i skilda riktningar. Dessemellan en liberal civilisationsgärning av bästa märke - ibland och långa stunder dock mest bastard och ego, läs USA. Men både Snackepers partiideologi, numera i ihålig lightvariant à la Helgeandsholmen samt skilda socialistgrenens bifog/ofog från Ohly och CHH till Brezjnev, från syndikalister och Khmer Rouge till Noam Chomsky finns längs liberallinjen. Siste väl i gränsmarken till defacto antikapitalism - smaka på den! Mp:s andliga fäder med Rousseau, Thoreau och speciellt tyska ekologer är lärorik att följa, liberal som antiliberal, förvirring råder kring en älskad prestigeetikett. En lundasociolog har detaljerat utrett tyska ekodetouren via Tredje Riket - alla stora ideologier har sina Dark sideriddare och gensekreterare bland proselyterna eller snarare avsigkomna praktiker, som mest sett till potentialen för ogärningar. Alltså storslagna fåfänga maktverk, på masslikgrund.
   Men i en antiintellektuell magens tid där böcker brännes fast på nytt sätt ska man nog låta idéintresse, förbli en privatsak. Min lärdom dock provisorisk - och universiteten förvaltar numera blott mest för eget bruk, som karriärunderlag. Men kolla för all del Svante Nycanders liberala idéhistoria, från 2009. För klimatflyktingar blir vi alla eller katastrofobjekt på annat sätt, blir att bygga världen post - i vanlig ordning. En rättvis naturens hämnd vore sen att låta sapiens baneman bli en inandad mikrogäst från blotta DNA-strängens värld och födoplatsen exvis Haiti. Homo Hybris ssp Americanus, förhoppningsvis snart extinct.

Israel har inget intresse av en fredlig lösning av Gunnar Stensson

Ett dokument som läckts via Wikileaks visar att Mahmoud Abbas 2008 var beredd till vittgående eftergifter i förhandlingarna med Israel beträffande bosättningar i Jerusalem.

Dokumentet skadar förtroendet för den palestinska ledningen och de flesta kommentatorer uttrycker därför oro för att Hamas inflytande ska växa.
   JIPF, Judar för israelisk-palestinsk fred, ser avslöjandet ur en annan vinkel. Styrelsemedlemmen Jonatan Stanszak skriver i Svenska Dagbladet den 24/1 bland annat följande:

De palestinska ledarna var villiga att göra större eftergifter än vad någon tidigare trott. Det handlar om stora delar av östra Jerusalem, de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och att ge upp ytterligare delar av det ursprungliga Palestina.
   Om inte Israel var villigt att acceptera detta, vad är de då ute efter? Det blir alltmer troligt att Israels egentliga agenda är att isolera större delen av den palestinska befolkningen i isolerade enklaver och fördriva resten till Jordanien medan det mesta av Västbanken annekteras av Israel. Den israeliska politiken har fram till idag genom separationsbarriären, den etniska rensningen i Jerusalems arabiska kvarter och Gaza-blockaden punkterat alla förutsättningar för en självständig palestinsk stat.
   Många har tidigare varnat för detta och nu finns oemotsägliga bevis för att det är sant. Israel har inget intresse för en fredlig lösning, fredsprocessen har hela tiden varit en maskerad för fortsatt utbyggnad av bosättningar och annektering av ytterligare mark.

   Israel ingår idag i EU:s samtliga samarbetsprojekt och är i praktiken fullvärdig medlem av EU. Sverige har samtidigt som Israel obehindrat brutit mot folkrätten utvecklat nya och alltmer omfattande samarbeten med ockupationsmakten vad gäller forskning, handel, kultur, sport och till och med militärt och säkerhetssamarbete.
   Nyligen reste representanter för det svenska näringslivet med Marcus Wallenberg i spetsen tillsammans med statliga representanter till Israel. Resan hade förberetts av ministrarna Ewa Björling, Anders Borg och institutioner som Exportrådet, Tillväxtverket och Näringslivets Internationella råd.
   Det handlar om möten för att utveckla samarbeten mellan Sverige och israeliska folkrättshaverister, misstänkta krigsförbrytare och högerextrema ministrar och israeliska företag på ockuperat område. Carl Bildts utrikespolitik vad avser Israel-Palestinakonflikten är ett totalhaveri.
   Det är dags att Sverige slutar belöna Israel och omedelbart avbryter alla samarbeten med den israeliska staten fram tills att Israel upphör med ockupationen av det palestinska området. SvD 24/1

Israel ignorerar PLO:s fredsförslag
”Det är Israel som inte är någon trovärdig partner,” säger förre israeliske justitieministern Haim Ramon. PLO lade fram detaljerade fredsförslag i januari och september 2010 men de lämnades utan åtgärd av Netanyahu som i stället ville diskutera vattenfrågor och andra marginella spörsmål. .

Wikileaks: Israelisk-Palestinskt säkerhetssamarbete under Gaza-kriget.
Mitt under Israels bombningar av Gaza möttes representanter för Israels och Palestinas säkerhetstjänster. Parterna betonade vikten av att hemlighålla mötet ”med tanke på det känsliga i ett säkerhetssamarbete i tider av palestinsk ilska över händelserna i Gaza.” (DN 26/11). Senare bidrog Palestinska Myndigheten till att fördröja FN-omröstningen om Goldstonerapporten om Israels krigsförbrytelser under Gazakriget. New York Times 27/1.

Spår österut av Gunnar Sandin

Idag rapporterade tidningar och radio om läkaren Kristina Jakobssons undersökning av långpendlare, som visade att deras långa faktiska arbetsdagar skapar både fysiska och psykiska hälsoproblem. Något nytt är inte detta, saken har sen länge påpekats av feministiska forskare. Den går emellertid på tvärs av en bred tendens inom samhällsplaneringen: den om regionförstoring, om geografiskt vidgade arbetsmarknader. Fenomenet regionförstoring är väl belagt med lokal statistik men det räcker med att studera de tidiga morgontågen från Lund till orter som Kristianstad, Älmhult (Ikea) eller Ängelholm, eller naturligtvis Köpenhamn. Det bejakas i regel av kommunalpolitiker som ser den lokala arbetsmarknaden krympa men hoppas att långpendling ska hålla folkmängden uppe.

Simrisbanan
Ett uttryck för detta är kampanjen och nätverket för en återuppbyggnad av Simrisbanan, det vill säga järnvägen Malmö – Staffanstorp –Dalby – Sjöbo – Tomelilla – Simrishamn, som till största delen miste sin persontrafik 1970 och är uppriven mellan Tomelilla och Staffanstorp. Bakom kampanjen står alla partier i Region Skåne och alla kommuner på sträckan.
   Banan hade för sin tid god standard med restider som bäst på en timme och 29 minuter – den klassiska ”Bornholmspilen”. Men nu är målet högre satt. Sträckan ska avverkas på mindre än 60 minuter – en psykologisk gräns för den som står i begrepp att bosätta sej på distans från jobbet.
   Det får en rad konsekvenser. Banan måste byggas med relativt hög linjestandard, framför allt när det gäller kurvorna, vilket drar upp kostnaden. Och tågen får inte stanna för ofta. Det betyder bland annat att de inte kan göra det i det gamla stationssamhället Björnstorp, en ort med behagliga omgivningar som Lunds planerare vill bygga ut – men det förutsätter förstås tågstopp.
   Man kan grunna över ekonomin. Simrishamn har redan nu hyfsad trafik med ett tåg i timmen via Ystad till Malmö, en resa som tar 1.34 (omvägen förklarar tidsåtgången). Tågen till Ystad måste rimligen finnas kvar. Har Skånetrafiken råd med så tät trafik till en så liten ort, som det blir när tågen ska gå varje halvtimme på Simrisbanan?
   Det tycker man nog inte på Trafikverket som tänker sej utbyggnaden i etapper och där den första, Malmö–Dalby, kommer först efter år 2022.

Tid för eftertanke
För en gångs skulle kan man uppskatta att den borgerliga regeringen är så negativ till järnvägar. Får den sitta kvar (vilket vi naturligtvis inte ska hoppas av många andra skäl som inte minst har med järnvägen att göra) finns det gott om tid att ändra politiken, som förmodligen inte är särskilt genomtänkt utan bygger på grumliga tycka-synd-känslor inför avfolkningsbygden Österlen. Ett hälsotecken är att Miljöpartiets Skånedistrikt har förklarat att en ny järnväg till Kristianstad via Hörby (”diagonalen”) är viktigare.
   Det må verka förvånande att tågvänner går emot en (åter)utbyggnad av järnvägsnätet. Men så länge vi lever i knapphetens rike måste vi kunna prioritera, och då är det inte rimligt att lägga två miljarder på ett spår i tassemarkerna mellan Sjöbo och Tomelilla.
   Järnväg till Sjöbo är däremot rimligt. Därifrån är pendlingstiderna till Malmö och Lund överkomliga. En sådan bana kan byggas med något lägre hastighetsstandard, blir därmed billigare och kan förverkligas fortare. Och den kan ges fler hållplatser, till exempel i Björnstorp.

Feltänkande nr 2
Simrisbanan siktar alltså mot Malmö, inte mot Lund, vilket är ett dåligt men svårrubbligt arv från 1890-talet. Planerarnas tanke är att resenärer från öster ska stiga av i Dalby och byta till spårvagn. Därmed är vi inne på ett annat feltänkande.
   Spårvägen till Dalby har länge varit en hörnsten i kommunens bebyggelseplanering. Den är som bekant förberedd genom en bussgata från sjukhuset till Sandbyvägen. Först ska visserligen grenen till Maxlab och ESS byggas men sen ska linjen förlängas utmed den nya bebyggelsen i Norränga, det vill säga yttersta Linero. Förr fanns planer på ett slags bandstad längs sträckan men de skrotade.
   Jag ser två betydande nackdelar med upplägget:
   1) Det är inte populärt att behöva byta fordon.
   2) Spårvägslinjen täcker bara en mindre del av Lund. Gymnasister är en stor pendlargrupp men linjen missar tre av de stora kommunala gymnasierna. Det betyder att det blir svårt att väsentligt dra ner på busstrafiken som går raka vägen, vilket skulle behövas för att reducera de totala kostnaderna.

Ett bättre alternativ
Det är svårt att fatta beslut om så tunga investeringar som spårdragningar. Vi får som sagt fortfarande äta upp 1890-talets misstag. Ändå måste det byggas, och här är mitt förslag:
   1) Förläng ESS-linjen till Södra Sandby! Det lokala resandeunderlaget där är lika stort som i Dalby. Därmed får också Lundaborna en trevlig förbindelse till Kungsmarkens fritidsområde. Avstå tills vidare från linjen Lund–Dalby.
   2) Enligt planerna ska spårvägen i nästa etapp byggas ut från Lund till Staffanstorp. Det är ett sunt förslag för också mellan de orterna är pendlingen stor. Sträckan är kortare än till Dalby så bygget blir billigare. Spåret ligger redan till Tetra Pak. Låt resenärerna till Lund vika av där.
   3) Men låt dem slippa byta! Persontrafikera linjen Sjöbo–Malmö med spårvagnar som kan skiljas åt just i Staffanstorp. Godstrafik Malmö – Staffanstorp är ändå möjlig. Sådana kombinationer är beprövade ute på kontinenten.

Byt!
Det är svårt att bryta inkörda tankebanor men det går. Det viktigaste är att tänka om och inse att det inte är rimligt att bygga ett samhälle på faktiska arbetsdagar som närmar sej elva–tolv timmar i längd. Om alternativet är att befolkningen på bland annat Österlen måste krympa så låt det ske. Det är hur som helst orter som bara erbjuder en begränsad livskvalitet.
   Och när vi har bytt tänkande är det hög tid att byta regering, till en som kan bygga upp det spårbaserade transportsystem som är en del av förutsättningarna för att ska klara klimatets utmaningar.

Scoop med frågetecken av Per Roijer

Det finns en hel del märkligheter i de senaste dagarnas avslöjanden kring förhandlingarna i Israel-Palestina-konflikten. Spelar DN rollen av duktig idiot?
Läckorna uppfattas som komprometterande för den Palestinska myndigheten på Västbanken och offentliggörs genom en samordnad publicering av engelska Guardian, nyhetsbyrån Al-Jazira i Qatar och Dagens Nyheter.
   Som läsare får man uppfattningen dokumenten kommer från Wikileaks, men det är i högsta grad oklart. Guardian uppger att dokumenten kommer från den arabiska nyhetsbyrån Al-Jazira. Al-Jazira nämner inte Wikileaks, utan att skriver utan närmare precisering av källan att man kommit över 1600 dokument från tio års förhandlingar mellan Israel och Palestina.
   Dagens Nyheter säger däremot att man som första tidning har fått ta del av dokument från januari 2010 som Wikileaks kommit över, och som skickats från amerikanska ambassaden i Tel Aviv till Washington.
   Tidningen Journalisten skriver att de 1600 dokument som är underlag för artiklarna kommer från Al-Jazira och inte ifrån Wikileaks.

Al-Jazira stöder Hamas
Det hade kanske inte spelat så stor roll, om det inte varit så att Al-Jazira stöder Hamas i den pågående interna konflikten mellan Palestinska myndigheten i Ramallah och Hamas. Endast den Palestinska myndigheten erkänns av USA och Israel som förhandlingsmotpart.
   Det är bara i förbigående som konflikten mellan Hamas och den Palestinska myndigheten skymtar i den svenska medierapporteringen av "The Palestine Papers".
   Och det framgår inte heller att avslöjandena görs vid en kritisk tidpunkt för den Palestinska myndigheten. I några fall är rapporteringen märkligt frånvarande. Sydsvenskan har haft två små korta nyhetssnuttar, medan Dagens Nyheter blåser på med ledarartiklar och dubbelsidiga nyhetsartiklar två dagar i följd.
   Det har förvisso hänt andra saker i världen dessa dagar, men man kan tycka att de ansvariga i konkurrerande media borde hålla sig för goda för att avstå att skriva därför att man inte själva stått för scoopet.

DN varnade för Al-Jazira
Ironiskt nog hade DN.se så sent som den 6 december en artikel från TT som varnade för överdriven tilltro till Al-Jazira. Rubriken var "Al-Jaziras oberoende ifrågasatt".
   DN gör nyhet av att den Palestinska myndighetens säkerhetstjänst samarbetar med Israel, trots att detta är känt sedan länge och i efterhand också kommenteras på ledarplats. Det först i slutet av DN-korren Nathan Shachars text som man mellan raderna förstår att Al-Jazira kan ha andra motiv än rent de journalistiska för sin publicering. Man får nästan intrycket av att Shachar fått slåss för att få med formuleringarna. Det blir inte särskilt tydligt för läsarna.

Israel drar längsta strået
Vem gynnas? Knappast Hamas, även om det i Gaza nu ropas på revolution mot den Palestinska myndigheten. Däremot är den israeliska regeringen säkert inte missbelåten. Är det någonting vi i studiecirkeln om Palestina förstått efter ett och ett halvt år, inklusive studier på plats i landet, så är det att den israeliska regeringen inte vill ha någon uppgörelse. Så fort det närmar sig något avgörande så gör israelerna något oväntat som omintetgör vidare förhandlingar. Och så kastar de skulden på palestinierna. Det slår aldrig fel. Den som ser vad som händer mellan Israel och Palestina med sådana glasögon förstår mycket som annars är obegripligt. Bitarna faller på plats.
   Både 2008 och 2010 har palestinierna varit beredda att göra stora eftergifter, men den nuvarande israeliska regeringen ger bara kalla handen, till synes märkligt omedveten om att -- som den israeliske journalisten Gideon Levy uttrycker det – det egna huset brinner.

Fokus ligger snett
Man kan också notera att fokus ligger på eftergifter från den palestinska sidan, inte från den israeliska. Det finns inte mycket att rapportera i det senare fallet, men detta borde i sig vara lika viktigt att berätta för balansens skull.
   Den arabiska nättidningen Asharq Al Awsat i Storbritannien frågade sig i onsdags "Har Abbas sålt ut den palestinska saken? Chefredaktören Tariq Alhomayed svarade själv nej. Förutom att han påpekade att mycket av det som kommit ut redan var känt sa han:
   "Det jag inte gillar är försöken [av Hamas] att förstöra den Palestinska myndigheten, som för närvarande erkänns som en suverän stat av den ena sydamerikanska staten efter den andra. Israel var häromdagen rasande över att den palestinska representationen i Dublin uppgraderats till diplomatisk nivå, vilket både Frankrike och USA tidigare gjort och Storbritannien är på väg att göra."

Diplomatisk offensiv
Vid ett seminarium om Palestina med Demokratisk Vänster i Lund i söndags berörde forskaren Henry Diab från Lunds universitet samma sak.
   Den Palestinska myndigheten driver en diplomatisk offensiv som syftar till att isolera USA i dess stöd till Israel, sa Henry Diab. Efter Sten Anderssons tysta diplomati på 80-talet och Yassir Arafats erkännande i Stockholm av Israels rätt att existera, har ett hundratal stater erkänt Palestina som en egen stat. Men det har varit länder inom Arabförbundet, afrikanska stater och stater från det gamla östblocket. De är från israelisk utgångspunkt betydelselösa. Dagens erkännande av staten Palestina inom 1967 års gränser är av ett helt annat slag och mer kritiskt för Israel.
   Diab pekar också på att många länder, bland annat de skandinaviska, graderat upp den diplomatiska nivån av den palestinska representationen i sina länder.
   Den israeliska regeringen anklagar den Palestinska myndigheten för att ta initiativet ifrån de pågående fredsförhandlingarna genom sin diplomatiska offensiv i Latinamerika.

Distinktionen mellan höger och vänster i politiken: Är den fortfarande meningsfull? av Marianne Sonnby-Borgström

Vårens Filosoficirkel inleddes med en föreläsning på temat vänster och höger i politiken. Palaestras aula var i det närmaste fullsatt.

Föredragshållaren, Håkan Arvidsson, har ett revolutionärt förflutet i 68-vänstern i Lund och har senare varit anställd vid det röda universitet i Roskilde. För några år sedan kom Håkan Arvidsson ut med boken ”Vi som visste allt”, där han utifrån en självbiografiskt perspektiv beskriver sin upplevelse av 68-rörelsens utveckling.

Höger och vänster i den franska nationalförsamlingen
Håkan Arvidsson började med en historisk exposé över hur orden höger och vänster uppkommit i politiken. Ordens betydelse har sitt ursprung från tiden för franska revolutionen. De revolutionära jakobinerna satt till vänster i den franska nationalförsamlingen. Jakobinerna kämpade för de lägre klasserna i samhället och de ville ha snabba och genomgripande förändringar. Ordet vänster har sitt ursprung i denna rent rumsliga placering. En grundidé i den franska revolutionen var att människan genom sitt förnuftiga agerande kunde förändra samhället. Frihet, jämlikhet och broderskap var de ledande parollerna för det mål som samhället borde sträva mot. Detta tänkande stod i skarp konstrast till konservatismens idéer. Den konservativa falangen satt till höger i den franska nationalförsamlingen. Arvidsson framhöll att de konservativa i motsats till de revolutionära menade att människan inte har möjlighet att påverka samhället genom sitt medvetna, förnuftiga agerande. Samhället vilar organiskt på sin historia och tradition där människor bara är kuggar i samhällsmaskineriet. Mänskliga ingripanden i samhället som medför snabba förändringar leder bara till kaos och elände, enligt den konservativa läran.

Motsättningen arbete och kapital
Efter den franska revolutionens och feodalismens sammanbrott kom industrialismens genombrott. Nya politiska rörelser framträdde som speglade motsättningen mellan arbete och kapital. Ordet vänster kom nu att förknippas med arbetarrörelsens kamp, med viljan att förändra samhället och med jämlikhetsideal. Ordet höger kopplades till den borgerliga klassen, med viljan att bevara det bestående och med nationalismen. Marx politiska skrifter och tänkande utgjorde den teoretiska grund som arbetarklassens politiska rörelse inledningsvis grundade sig på. Arvidsson betonade att Marx var kluven när det gällde en viktig tes i upplysningsepokens tänkande, nämligen att människan med sitt förnuftiga agerande skulle kunna förändra världen. Marx förenade den romantiska/konservativa idén om strukturer som styr och begränsar människans möjligheter att agera med tanken att människans insatser för förändring är viktiga. Kapitalismens stadium måste emellertid passeras innan människan genom sitt agerande kan förändra världen till ett klasslöst samhälle som kan befria människan från alienation.

Realpolitik kontra plakatpolitik
Den revolutionära rörelsen delades senare i två läger, det kommunistiska, revolutionära och det reformistiska, socialistiska. Arvidsson påpekade att den kommunistiska utopin ansågs vara oväsentlig för det politiska agerandet i den reformistiska rörelsen. Människorna skulle med förnuftigt politiskt agerande påverka samhället i små steg. Socialismen skulle därmed kunna reformeras fram inom det bestående samhället. Vägen mot målet är det viktiga. Målet förändras och förflyttar sig, men med förnuftets hjälp kan människan genom de små förändringarna styra mot ett bättre samhälle. Arvidsson menade att när det gäller distinktionen höger och vänster inom arbetarrörelsen kom det att bli den kommunistiska mera revolutionära grenen som betecknades som vänster. Inom den kommunistiska grenen av vänstern har diskussionen om konflikten mellan små förändringar inom systemet eller mer långtgående förändringar som spräcker de strukturella ramarna ständigt hållits levande och ibland formulerats i termerna realpolitik kontra plakatpolitik.

Finns en vänsterideologi idag?
Enligt Arvidsson har en central tes inom den revolutionära vänstern varit att kapitalismen kommer att störtas på grund av arbetarklassens utarmning. Denna profetia har inte besannats, tvärtom har det kapitalistiska systemet producerat stor rikedom och de forna socialistiska staterna blev allt fattigare. Dessa omständigheter, påpekade Arvidsson, gjorde det problematiskt för kritikerna av det kapitalistiska systemet. Dessutom har den socialdemokratiska rörelsen varit mycket framgångsrik genom sin lyckosamma fördelningspolitik. De socialdemokratiska framgångarna har, enligt Arvidsson, lett till att den kollektiva identifikationen med arbetarklassen försvunnit. Idag är människor individualister och de bryr sig framförallt om s.k. plånboksfrågor. Socialdemokraterna talar om förnyelse, men Arvidsson menar att ingen förnyelse av socialdemokratin är möjlig. Socialdemokraterna har segrat sig till döds. Alla upplever sig idag som individer och inte som kollektiv. Ett ytterligare problem med att hävda de traditionella vänsterståndpunkterna är att de nya moderaterna har satt upp välfärdsstatens idéer på sitt program. Därmed blir även det som utgjorde den gamla högern svår att definiera på höger - vänsterskalan i traditionell bemärkelse. Att beteckna sig som vänster idag utgör snarare en identitetsmarkör än ett verkligt politiskt ställningstagande. Arvidsson avslutade sitt föredrag med att hävda att vi nu befinner oss där Tingsten förutspådde att vi skulle hamna, nämligen i ett tillstånd där de politiska ideologierna är döda.

Seger till döds?
Arvidsson föreläsning var intressant när han i grova penseldrag målade upp den historiska bakgrunden till dagens situation inom politiken vad gäller vänster - höger, men tyvärr blev det för lite tid över att tala om dagens politiska situation. Analysen av politiken och ideologierna idag hade förtjänat mer djup.
   Vad menar Arvidsson t. ex. med att socialdemokratin segrat sig till döds? Menar han att de problem som socialdemokratin och vänstern ville lösa är övervunna idag eller menar han att människor har svårt att identifiera sig med den kollektiva identitet som socialdemokraterna vill företräda? Om det är den senare betydelsen som han vill hävda så är jag benägen att hålla med. Vad är det som förklarar den nya individualismen? Är den inte snarare ett resultat av att produktionsbetingelserna förändrats och att gamla kollektiva gemenskaperna av industriarbetare och fackliga rörelser är försvagade. Jag tror mer på denna förklaring än på socialdemokraternas segerrika fördelningspolitik.
   Om Arvidsson menar att socialdemokraterna har löst motsättningarna i samhället och de resurssvaga grupperna är så nöjda att de inte behöver någon som är förespråkare för deras intressen så är detta verkligen ett påstående som jag vill ifrågasätta. Idag har kapitalet en stor övermakt gentemot de anställda som får allt osäkrare och oförutsägbara arbetsförhållanden. Maktlösheten för den enskilde är stor inom arbetslivet idag. Bemanningsföretagen blomstrar och den anställde är utan trygghet och rättigheter. Facket är försvagat och utgör ingen motmakt. Stora grupper står utanför arbetsmarknaden. De motsättningar som den vänsterpolitiska ideologin grundade sin analys på är mycket aktuell även idag.
   Arvidssons påstående om att socialdemokratins seger har inneburit deras egen död kan också vara  ett uttryck för den gamla tesen om att de lägre klasserna klarar sig gott på smulorna från kapitalismen och därmed mister de grunden för sitt missnöje och sin vilja till förändring. Genom ständigt ökande konsumtion binds människornas medvetande vid kapitalismen och människor skulle idag inte vilja något annat än att få lite mer i plånboken så att den individuella konsumtionen kan stegras ytterligare ett par snäpp. I så fall är det ju snarare ett uttryck för kapitalismens seger och inte socialdemokratins. Om människan förvandlats till enbart konsument kan detta ju inte vara det mål som socialdemokratin ursprungligen syftade till. Kan konsumismen inte betraktas som det yttersta uttrycket för alienation och som en tröst för bristen på makt över sin situation och över utvecklingen i samhället?

Är de politiska ideologierna döda?
Arvidssons avslutande reflektion om de politiska ideologiernas död grundar han troligtvis i stor utsträckning på hur det ser ut i den politiska mittfåran, där det i det senaste valet var svårt att skilja på höger och vänster. Arvidsson har kanske rätt angående de politiska ideologiernas död om han menar att politiskt agerande och argumenterande som utgår från ideologiska skiljelinjer är sällsynt förekommande hos det politiska etablissemanget idag. Globaliseringen har minskat handlingsutrymmet för den nationella politiken. Risken är att väljarna sviker politiken, eftersom de upplever att de inte kan påverka. Partiernas politiska program är till förvillelse lika.
   Att de politiska ideologierna har problem idag innebär inte att behovet av ideologisk diskussion har minskat. Den ideologi som formulerades av vänstern under helt andra samhälleliga förutsättningar måste utvecklas och revideras på många punkter. Diskussion av mera långsiktiga politiska strategier på internationell nivå är nödvändig. Strategierna måste formuleras med utgångspunkt i de problem som finns idag och många av dem är av global karaktär. Om inte de vänsterpolitiska partierna och de utomparlamentariska rörelserna förmår formulera nya, trovärdiga politiska strategier är risken att vi helt överlämnar agendan åt marknadskrafterna och det internationella kapitalet.

Våldets röda tråd: Tortyr av Gunnar Stensson

Mattias Gardell, Tortyrens återkomst, Leopard 2010.
”Guantanamo signalerar tortyrens återkomst som juridiskt sanktionerad praktik i det offentliga rummet. Tortyr är inbyggt i Bush-administrationens globala krig mot terror.”

Mattias Gardell inleder med en systematisk framställning av tortyrens historia. Ett av de mest fruktansvärda avsnitten redogör för amerikansk tortyrhistoria under perioden efter det amerikanska inbördeskriget. De svarta terroriseras genom att offentligt torteras, stympas, hängas och brännas levande.

I Vietnam torterades drygt 20 000 civila till döds under Operation Phoenix, vars syfte var att krossa FNL. Till att börja med användes primitiva metoder som att krossa fingrar, trasa sönder anus med cocacola-flaskor eller upphängning i tår, testiklar och händer, men så småningom utvecklades waterboarding som en mindre spektakulär tortyrform.

De nya tortyrteknikerna överfördes till Latinamerika på 1970-talet. Cirka 60 000 latinamerikaner utbildades i den amerikanska tortyrskolan School of the Americas. Det handlade om tjänstemän i de latinamerikanska diktaturregimerna.
   Många av oss har sett Costa-Gavras film Missing (Försvunnen) från 1982 om kuppen i Chile där amerikanska officerare genomför en välbesökt tortyrföreläsning med förevisning av levande chilenska offer som bland annat utsätts för elektrisk tortyr i ögongloberna.

Kapitlet Liberal tortyrideologi beskriver USA:s legalisering av tortyr i två exekutiva presidentorder i november 2001 och februari 2002. De tillämpades i Guantanamo och hemliga amerikanska tortyrfängelser runt om i världen som Bagram, Abu Ghraib och Kandahar. Den slutliga legaliseringen kom 2006 och 2007.
   Eftersom det fanns risk för att amerikaner skulle åtalas för krigsförbrytelser slöts avtal med ett stort antal länder, inklusive Sverige, att amerikanska soldater inte skulle utlämnas till krigsförbrytardomstolen. Om så ändå skedde skulle amerikanerna frita dem.
   Ansvaret för tortyren delas mellan president Bush, vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfield.

Vid sidan av de amerikanska fängelserna fanns fängelser i följande länder: Armenien, Azerbajdzjan, Egypten, Lettland, Polen, Rumänien, Thailand, Ungern m fl.
   En rad länder, inklusive Sverige, utlämnade utpekade invånare till tortyr.

   Enligt en Amnestyrapport 2005 hölls 75 000 personer fängslade i amerikanska tortyrcentra utanför Förenta staternas gränser.

Denna vecka överraskas vi av de omfattande folkliga resningarna i Tunisien och Egypten. ElBaradei, fredspristagaren som tillsammans med Hans Blix försökte hindra Bush att starta Irakkriget 2003, har återvänt till Egypten. De diktaturregimer som USA (och inte bara USA, Frankrike utmärker sig också) stött i årtionden håller nu på att falla. 2001 exporterade USA amerikanska ”förhörsmetoder” till Tunisien och Egypten, sände dit experter och såg till att de redan omfattande ”säkerhetstjänsterna” byggdes ut ytterligare. Det under 2000-talet ökade förtrycket skapade inte ”säkerhet” utan är en av orsakerna till de pågående protesterna.

Huvuddelen av Gardells bok skrevs 2008, men i utgåvan 2010 finns en epilog där han redogör för president Obamas ansträngningar att röja upp i det sadistiska träsket. Han lovade att stänga Guantanamo, förbjuda CIA att driva hemliga fängelser, ersätta militärdomstolarna med civila domstolar och förbjuda tortyr av krigsfångar.
   Det har visat sig svårare än man kunde tro. Många amerikaner tror fortfarande på president Bushs lögner: ”De som hålls på Guantanamo är bombmakare, terroristtränare, terroristrekryterare, terrorsamordnare, potentiella självmordsbombare. De är i vårt förvar för att hindra dem att mörda vårt folk.” Teapartyrörelsens inflytelserika populister upprepar dem enligt  Goebbels propagandaprincip. I själva verket hade bara 8 procent av fångarna i Guantanamo anknytning till talibanerna eller al Qaida. Flera var barn.

Förra veckan presenterade jag Blood s a Rover´ av James Ellroy. Där kan vi läsa hur CIA-personal grillar moståndsmän i Dominikanska republiken levande i en elektrisk stol och om morden på Martin Luther King och Robert Kennedy. Våldet är mer än en röd tråd i USA:s politiska historia. Det är en flod.

Gardells faktarika bok belägger framställningen med myndighetsdokument, offentliga tal och rapporter.  Litteraturlistan är lång. Bilagor är FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Gardell menar att George Bush, Dick Cheney och Donald Rumsfeld borde ställas inför rätta, anklagade för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Brokig kroki-utställning i Lund

Ett drygt dussin krokister ställer ut i Galleri Pictura, Svartbrödersgatan 3, Lund. Variationen är stor och teknikerna många. Det bör vara extra roligt för amatörer i branschen att se vad man kan åstadkomma utan konstskolornas drillning.

Utställningen pågår den 20-23/1 och är öppen,  fredag 12-19, lördag 12-18 och söndag 13-17.
Bertil Egerö

Affisch

Vintervandring i Höje ås vattenland

Samling söndagen den 23 klockan 14 vid Källbybadets entré.

Notiser från Höje å
Översvämningen kulminerade tisdagen den 18. Dalen mellan Sankt Lars och järnvägen utgör nu en kilometerlång sammanhängande sjö.
   På onsdagen varnades jag av en ung tjänsteman från Markentreprenad för risken att sugas ner i gyttjan. Tanken gick till pittoreska filmscener där folk omkommer i kvicksand eller dy.
   Vattnet flyter över vita bron och Flackarpsbron. Ett par unga män kom med kastspön. De visade sig vara engelskspråkiga studenter.
   Flödet är fortfarande högt. I den bortersta dammen ligger en brunspräcklig svan. Den är död. Den mjuka halsen ser ut att röra sig i de små vågorna men huvudet ligger under vattnet.
   I det isfria vattnet har ett trettiotal vita svanar samlats.
   Under veckan har arbetet med att omforma Källby ängar fortsatt. All vegetation är borta. Landskapet ommodelleras. Vallarna schaktas bort av stora maskiner som skapar nya kullar och dalar. Området ser ut som en svart åker. Det är en stor åker. Solen blänker i sjön nedanför
Gunnar Stensson

Expo-föreläsning om SD och flyktingpolitiken

De främlingsfientliga och flyktingpolitiken är ämnet för en föreläsning i Demokratisk Vänsters regi tisdagen den 1 februari.
   Frida Johansson Metso från Tidskriften Expo talar och leder en diskussion i ABF-lokalen, Trollebergvägen 7 (ingång från Gasverksgatan).

Kulturtips

De stränga anteckningarna
En tvärkonstnärlig scenkonstinstallation. Teatr Weimar på Inter Arts Center 21 - 30 januari.
Fre 21 jan kl. 20:00. Läs mer

Plattform 21 januari
Din guide till den senaste dansen. På Dansstationen, Palladium 21 jan kl 19.30. Läs mer

Jazzparty 2011
På AF-borgen i Lund lördag 22 januari kl 18.00-02.00. Läs mer

JUSSI BJÖRLING - 100 år
På Palladium 22 jan kl 18 Läs mer

Trummor & Orgel feat. Ebbot Lundberg (SE) LIVE. Babel 22 jani kl 19. Läs mer

Asita Hamidi’s Bazaar (Iran, Schweiz, Sverige)
Söndag 23 jan kl 19 på Kong. Läs mer

Roland Pöntinen, piano
Palladium den 23 jan kl. 15 Läs mer

THE NU-BAND (USA)
Victoriateatern 24 jan kl 19.30. Läs mer

Dolap
Taldans på Dansstationen, Palladium 25 januari kl 19.30. Läs mer

Jekyll & Hyde - Malmö Opera
Lunds Stadsteater torsdag 27 jan kl 19 och fredag 28 jan kl 19. Läs mer

Hela kulturcentralens program

En rättelse av Lucifer

Jag har uppenbart svårt att hålla reda på vissa fakta. Sigrid Combüchens av mig i förra VB nämnda roman från 1992 heter ”Korta och långa kapitel” och ingenting annat, som det brukar sägas. Det är heller inte sant att det är hennes förrförra roman – det kom två romaner emellan. Och vad gäller kriminaliteten i Professorsstaden så har man väl inte hört begreppet ”professorsfru” sen Ljunggrens på Klostergatan försvann. Är det i själva verket en klintbergare? Jag vet inte, jag hörde den i styrelserummet på Botan. Men vem kan man lita på?

Hur kunde jag vara så dum! av Gunnar Stensson

Jag satte mig rakt upp i sängen. Svart. Klockan 3 och 17. 1000 årsfelet i förra numrets krönika. Jag påstod att vi lever i det andra millenniet. Herregud, vi lever ju i det tredje! Och det har redan gått en hundradel av det!

Finngatans böjning – en ny hypotes

Du skriver (Lucifer i VB 14 januari) att Sigrid Combüchen betecknar Finngatan som "lätt böjd" i sin senaste roman, medan den i "verkligheten" är spikrak. På kartan är den spikrak, men den som vandrar längs gatan uppfattar den just som "lätt böjd", förmodligen därför att ändpunkterna, särskilt den östra, är något lägre än mittpartiet. Eller också är det bara en effekt av att man inte lätt kan se hela gatan på en gång - då måste den ju vara böjd!
Gunnar Håkansson

Tack för ett intressant inlägg! Och visst, gatan går över en liten höjdrygg som väl varit vattendelare mellan den bäck som flöt nerför Helgonabacken och den som gick ungefär vid Pålsjövägen.
Lucifer

Läs Sydsvenskan! av Gunnar Stensson

Israel planerar att bomba Iran. Per Ohlsson hänvisar i sin söndagskrönika den 2 januari till en artikel av Jeffrey Goldberg som publicerades i septembernumret av The Atlantic under titeln: Israel is Getting Ready to Bomb Iran. How, Why and What it Means (Artikeln är tillgänglig på nätet).
   100 Phantom-stridsplan förväntas delta i blixtanfallet.
   (Ehud Barak lämnade häromdagen Arbetarpartiet. Det gör regeringen än mer högerextrem och ökar faran för att anfallsplanen förverkligas. Samtidigt påpekar Haaretz att Arbetarpartiets vänster nu kan samlas kring parollerna social rättvisa, fred och demokrati)
   Per T Ohlsson förfäras: “Storkrig i Mellanöstern, oljeprischock, globalt ekonomiskt sammanbrott.”
   The Economist behandlar samma hot i det första numret 2011. Tanken på konsekvenserna av ett israeliskt storanfall mot Iran inger ledarskribenten en närmast apokalyptisk ångest. Med all rätt.
   Anfallet väntas äga rum sommaren 2011.

Per T går från klarhet till klarhet. Hans krönika den 16 januari har rubriken Våldets kolportörer. Den handlar förstås om morden i Tucson. Per T Ohlsson konstaterar att ”våldet löper som en röd tråd genom USA:s politiska historia” Texten analyserar våldets historiska rötter och politiska konsekvenser. Genomgången visar att det i första hand är demokratiska presidenter och ledare som drabbas av mord och mordförsök. Undertexten uttrycker oro för att Barack Obama ska drabbas,
   Slutklämmen lyder: ”Alla som beundrar USA:s goda sidor och som med någorlunda öppet sinne följer utvecklingen kan bara känna sorg över de sjuka stämningarna, skapade av krafter som verkligen kan kallas hatets och illviljans kolportörer.”
Samma dag återfinns i en utförlig och högst läsvärd historik över fenomenet Wikileaks och dess grundare Julian Assange, skriven av Olle Lönnaeus.
Lundadelen har en intressant artikel av Katarina Ström Melvinger om valdeltagandet bland Lunds förstagångsväljare 2010.  Med utgångspunkt från Fredrik Carlssons rapport för kommunens räkning visas i tydlig grafik de sociala skillnadernas effekt på valdeltagandet mellan områden med hög utbildningsnivå och områden med lägre.
   En närliggande reflektion är att betygsresultaten i skolan visar samma fördelning – och att skillnaderna vuxit genom valfrihetshysterin under det borgerliga styret.
Det finns många skäl att angripa Sydsvenskan. Dess monopolställning skaver. Men för att kritisera den måste man läsa den. De ståndpunkter man ogillar är ofta väl uttryckta. Hur obekvämt det än kan kännas måste man erkänna  kvaliteterna. Läs den!

Politisk diversehandel av Ulf Nymark

Licensjakt på bilar?
Ett argument för vargjakt som framförs från många jägare och varghatare över huvud taget är att jägarnas jakthundar hotas av vargen. Mitt under pågående vargslakt visar nu statistik från ett försäkringsbolag att under 2010 skadades eller dödades sammanlagt 11 hundar av vargar. Under samma år blev 12 hundar skjutna av jägare. Den verkliga hundjakten stod bilarna för: 713 hundar dödades av bilar.
   Dags för jägare att jaga andra villebråd?

Statspirater
IMB, International Maritime Bureau, en avdelning av internationella handelskammaren, har i dagarna lämnat sin rapport över piratverksamheten under 2010.  Fjolårets sjöröveri var av rekordomfattning. Enligt IMB kapades 53 fartyg och 1180 sjöfarare kidnappades. IMB betecknar utvecklingen som en ”alarmerande stegring”. Ändå har IMB missat att i sin statistik ta med 2010 års mest uppmärksammade sjöröveri: israeliska statens kapning av Ship to Gazas fartyg med tillhörande mord och kidnappningar.

Myndigheten för radio- och tv-censur
Nu ska de mediala public serviceföretagen, Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion ställas under censur. Enligt regeringsbeslut måste de gå till regeringen och till Myndigheten för radio och tv för att få godkänt för nya programförslag. Till den nya myndigheten ska privata medieföretag kunna lämna synpunkter på om public serviceprogrammen konkurrerar med deras egna program. Därefter fattar Myndigheten om public servicebolagen för gå vidare med de planerade programmen. Sveriges Radios vd, Mats Svegfors, kallar detta en ”begränsning av yttrandefriheten”. Det är naturligtvis en underdrift av rang, men ändå en tydlig markering från en gammal högerman. Men vart har alla borgerliga ledarskribenter som annars säjer sig värna om yttrandefrihet tagit vägen när det gäller denna nytillkomna censurverksamhet?

Bilkommunen Lund
Lund kallar sej gärna cykelkommun i dokument och högtidliga uttalanden. Men verkligheten ser annorlunda ut. Det visar sig återigen i vinter. Att framkomligheten på cykelbanor är begränsad under och omedelbart efter snöfall är inte mycket att göra åt. Men när snövallar tvärs över cykelbanor, till is ihoppackad snö och decimetertjock snömodd efter senaste snöfallet ligger kvar en, två, tre, fyra, fem dygn, ja ändå till det smält bort på grund av blidväder, är oförenligt med beteckningen cykelkommun.

I slutet av förra veckan gjorde jag en cykeltur på cirka 10 mil på Själlands cykelbanor. Inte vid något tillfälle hindrades min framkomlighet av halka, snö eller is. Väl hemkommen till Lund tog jag mej knappt fram de tre kilometerna från järnvägsstationen till min bostad. Nästan halva sträckan fick jag leda mitt fordon på grund av att cykelbanan var täckt av hal och slirig snömodd. Lund är en bilstad. Det kommer den nog också dessvärre att förbli till dess en ny politisk majoritet som vågar ta itu med att införa ett miljö- och klimatanpassat transportsystem röstas fram. Till dess får vi nöja oss med – i bästa fall – fagert tal.

Skolblock sammanställt av Gunnar Stensson

Lärarnas Riksförbund:
”Valfriheten har sänkt kvaliteten i skolan”
Så här skrev Metta Fjelkner den 16/12:
”Det finns ett ord som, oavsett sammanhang, väger tyngre än likvärdighet, nämligen valfrihet. 
   Det har handlat om att politikerna på lokal nivå själva får välja hur de vill sköta skolan (Tolvåkerskolan i Kävlinge), att politiker och ägare ska få välja om de vill lägga ut undervisningen på entreprenad eller inte, att föräldrarna ska få välja i vilken skola deras barn ska gå, att lärarhögskolorna själva ska få välja hur de ska utforma sina lärarutbildningar,, att lärarstudenterna ska få välja vilka kurser de tror sig behöva i sin lärarexamen, att arbetsgivare ska få välja om de vill anställa behöriga lärare eller inte, att skolor själva ska få välja hur man inom ramen för timplanen ska lägga upp undervisningen i grundskolan, vilket ställer till det för elever som byter skola, om att rektorer och lärare fritt ska få välja pedagogiskt innehåll och metod, om att eleverna ska få välja vad de ska vill göra i skolan – till exempel om de villl läsa moderna språk eller inte, att skolor ska få välja ut elever genom tester och betygsintag, och så vidare.
   Genomgående har man struntat i kvalitetsaspekterna. Valfrihet var lösningen, lärarna och traditionell undervisning definierades som problemet.”

Finländsk skola mest jämlik
Ungdomar i Finland har mest jämlika möjligheter att studera på högskolenivå, visar en jämförelse mellan en rad västländer. Förmögenhet, kön och föräldrars utbildning spelar minst roll i Finland för ungdomars möjlighet till högskolestudier. TT-FNB 29/12

Skolan ska se ut som samhället i stort
- Vi har skolor som är väldigt homogena. Om skolan ska skapa medborgaranda hos kommande generationer måste den vara en heterogen miljö där du lär dig se dig själv i andra. Och att förstå att alla inte är likadana, men att alla har ett lika värde. Skolan ska se ut som samhället i stort.
Christian Hernandez, skolforskare i Malmö. SDS 18/1.

Skolinspektionen sågar yrkesprogrammen
Eleverna får inte den undervisning de har rätt till. Handledare och rektorer är okunniga. Betyg sätts på lösa boliner om de alls sätts. Detta är några av Skolinspektionens slutsatser efter att ha undersökt 39 skolor. Det är allvarligt eftersom nästan hälften av eleverna går på yrkesprogrammen. Rapporten återfinns under rubriken Skolinspektionen på nätet.

Våldets röda tråd av Gunnar Stensson

James Ellroy, Blood ´s a Rover, Windmill 2009

Genom USA:s historia löper en röd tråd av våld, rasism, antisemitism, mord, tortyr och förtryck, som Per T. Ohlsson påminner oss om i Sydsvenskan 16/1.
   James Ellroy skriver om 1960-talet, en epok som med sina krig, krigsförbrytelser och våldsamma rasmotsättningar påminner om Bush-eran och Barack Obamas första två år som president med Usama bin Laden, de ändlösa krigen i Irak och Afghanistan, Blackwater, kriget mot terror, Guantanamo, legaliseringen av tortyr, förföljelsen av muslimer, finanskollapsen, Teaparty-rörelsen, TV-demagogerna, de religiösa fundamentalisterna, morden i Tucson och Sarah Palin.
   Sextiotalets symbios och konkurrens mellan den organiserade brottsligheten, fackföreningarna, kapitalet, FBI, CIA, politikerna, Pentagon och det militärindustriella komplexet leder till ett ständigt pågående blodigt spel om makt och pengar på alla nivåer.
   Aktörerna är många: J. Edgar Hoover, Martin Luther King, John F Kennedy, Carlos Marcello, Lyndon Johnson, Robert Kennedy, Hubert Humphrey, Eldridge Cleaver, Huey Long, Bobby Seale, Sal Mineo, Richard Nixon, Howard Hughes.
   Många är också de stridande rörelserna: Ku Klux Klan, mormoner, the Mob, republikaner, demokrater, fackföreningar, medborgarrättsrörelse, fredsrörelse, hippies,  voodoo-trollkarlar, kommunister, fascistas. Däremot nämns inte de som idag utpekas som den värsta fienden: islamisterna. Hatets konjunkturer växlar
   Kampen pågår i hela det amerikanska imperiet: Los Angeles, Las Vegas, Washington, Chicago, Miami, Port-au-Prince, Saigon och USA:s militärbaser, polisstationer, fängelser och tortyrkammare.
   Internationellt gäller det den kubanska revolutionen, Grisbukten, Kubakrisen, de sovjetiska kärnvapnen, Dominikanska republiken, Haiti, Vietnam, Laos och Kambodja. Stater och samhällen krossas, flera miljoner människoliv offras och vidsträckta landområden föröds.

   De mest  utpekade mördarna är Lee Harvey Oswald, Jack Ruby, James Earl Ray och  Sirhan Sirhan, manipulerade av J. Edgar Hoover. De många verkliga mördarna är poliser, agenter, lynchare, soldater, gangsters.
   Berättelsens huvudpersoner Wayne Tedrow jr, Dwight Holly, Don Cruthfield, Karen Sifakis, Joan Rosen Klein och Jane är fångade i ett nät av ömsesidigt beroende, svek, utpressning och paranoia men kämpar för att bevara något av sin integritet, uthärda skuldkänslor och gottgöra sina värsta förbrytelser.
   Den fiktive Don Crutchfield, kriminell privatdetektiv på jakt efter sin förlorade mamma, har skrivit och sammanställt texten, ett jättepussel av avlyssnings- och förhörsprotokoll, inspelade telefonsamtal, hemliga dokument, tidningsklipp, dagböcker, fejkade dagböcker, skvaller, motstridiga påståenden och exakta skildringar av mord, våld och tortyr som han själv deltagit i eller bevittnat och som förföljer honom i hans sömn. De egna texterna är svårlästa på grund av exaktheten,  koncentrationen, användningen av slang och akronymer och de många ohyggligheterna. Ett exempel är den inledande minutiösa beskrivningen av ett brutalt rån mot en värdetransport.
   Man läser snabbt några rader. Hejdar sig. Går igenom texten ord för ord. Framställningssättet kan jämföras med den aktuelle latinamerikanske författaren Roberto Bolanos.
   Vi som var aktiva på 60-talet har dessutom det filter som våra egna erfarenheter utgör.
   Att läsa blir att forska. Dokumenten finns där. Det påminner om Wikileads. Vad händer? Varför? Har jag missförstått något?
   James Ellroy har som motto en dikt av den brittiske poeten A. E  Housman. I dikten ingår den fras som utgör bokens titel: Blood ´s a rover. I slarvig översättning kan den låta så här.
   Leran är orörlig. Blodet strövar.
   Andedräkten upphör till slut.
   Upp med dej, pojke! När resan är över
   då blir det  tid att sova ut.

PS. Boken kom ut i pocket på svenska strax före jul. Jag har inte kollat översättningen, men den bör ha varit krävande.

Nytt år igen

För Veckobladet blir det dess 37:e. Vi börjar med en krönika som uppmärksammar att det (troligen men inte helt säkert) är dags för ett nytt decennium dessutom.
   Framöver hoppas vi som vanligt på ett händelserikt och väldokumenterat år i politiken, världen och Lund.
Mycket nöje önskar red

DV:s Palestinacirkel startar på nytt!

Söndagen den 23 januari med början kl. 15.00 startar Demokratisk Vänster på nytt sin Palestinacirkel. Det är en fristående fortsättning på studiecirkeln som avslutades med att en grupp cirkeldeltagare gjorde studiebesök på Västbanken våren 2010.
   Henry Diab, koordinator för arabiska och mellanösternstudier vid Språk- och litteraturcentrum, Lunds Universitet, inleder med en översikt av läget i Palestina idag. Plats: DV:s lokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
   Studiecirkeln kommer sedan att med oregelbundna mellanrum samlas ca 4 gånger under första halvåret 2011, företrädesvis söndagar mellan kl. 15.00 och 17.00.
   Vill du veta mera om cirkeln? Skriv till info@demokratiskvansterilund.se

Palestinacirkeln är öppen för alla intresserade – hjärtligt välkomna!

Kulturtips

Drömkvädet - en färd genom himmel och helvete
Poesin och berättelsen väller fram genom en ström av afrokubanska batátrummor och en poesi som ropas, reciteras och sjungs av en luggsliten nordisk motsvarighet till den Pulcinella man träffar på i den italienska commedia dellArte. På Teater Sagohuset i Lund 13 - 16 januari.
Fre 14 jan kl. 19:00. Läs mer

exit presence
exit presence är avdelning 14s första projekt och är ett undersökande av de små tingens stora betydelse i en abnorm verklighet. Spelas på Teatr Weimar 11 december - 16 januari.
Fre 14 jan kl. 19:30. Läs mer

FAUST 3D
På Biograf Spegeln 15 januari kl 18.00 och 16 januari kl 14.00 och 18.00.
Läs mer

The Blind Boys Of Alabama Support: Andi Almqvist
På Palladium 15 januari kl 19:30.
Läs mer

Flickan från vilda västern av Giacomo Puccini
Direktsänt från The Met på KINO i Lund.
Sön 16 jan kl. 13:00, repris Mån 17 jan kl. 18:00. Läs mer

Giselle
På Biograf Spegeln 19 januari kl 20.30.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Saab av Grr

I USA pågår bilsalong, präglad av stark branschoptimism. Bland utställarna saknas emellertid Saab som nöjer sej med att stå ute på parkeringsplatsen. Det gäller att spara på utgifterna. Inte ens halva försäljningsmålet nåddes 2010 och nu tvingas man dra ner på produktionstakten ytterligare.
   Längre fram i år är pengarna från verktygsförsäljningen till Kina slut. Då blir konkurshotet överhängande. Tusentals arbetare i Trollhättan riskerar att kastas ut i arbetslöshet med många personliga tragedier som följd. Samma sak gäller för underleverantörer i småorter som Färgelanda, Grästorp och Simrishamn men där kan det också handla om själva ortens välgång och existens. Det finns all anledning tro att den borgerliga regeringen förblir kallsinnig, det visade den tecken på redan under den förra krisen. Moderaterna vet att deras kärnväljare i Stockholms innerstad inte bryr sej stort om Trollhättan eller Färgelanda, och det är inte längre Centerpartiet som ansvarar för Näringsdepartementet.
   I det läget sätts de rödgröna partierna på prov.
   Ska de orka hålla emot sina impulser? Kommer de att utlova överbryggningsstöd till Saab eller rentav statsövertagande? Tänker de tala om de Saabanställdas unika kompetens som måste utnyttjas för tillverkning av de miljövänliga fordon som framtiden kräver?
   Eller ska de inse att det är både ekonomiskt och ekologiskt galet att hålla Saab under armarna? Ska de våga stödja Anders Borg? Sannerligen, detta blir det stora provet på deras förmåga att ta ansvar och regera.

Om romankonst och dold brottslighet av Lucifer

Vi tycks vara många i VB:s läsekrets som läst Sigrid Combüchens nya roman ”Spill” som bl.a. handlar om livet i Professorsstaden på 1930-talet.
   ”Spill” är en brinnande feministisk roman, vilket jag insåg först efter hand. Vad gäller de många sytekniska detaljerna kände jag mig förstås handicappad medan jag lätt kunde uppskatta några kärleksscener. Men jag ska inte gå in på den djupare analysen utan bara kort kommentera topografin – Veckobladet har ju en lång tradition i att ha lokala synpunkter på lundaromaner.
   Författaren hyllar Finngatan som går från Helgonabacken bort mot Pålsjövägen och talar om dess stämningsmässiga kvalitéer. För all del, där har jag inga synpunkter. Men hon påstår dessutom att den går i en lätt båge. Det är såvitt jag kan bedöma rent bedrägeri. Den är spikrak.
   Då uppstår frågan varför författaren skriver så. Bristande faktakunskap? Otänkbart, hon har bott i trakten i så där trettio år. Poetisk frihet, en lust att förhöja det romantiska skimret genom att beskriva en rak gatstump som svängd? Tja, det kan väl tänkas.
   Men den sannolika förklaringen är en annan och ges av författaren i romanens sista ord:
   ”I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även ’jag’.
   Men blå timmen på Finngatan existerar.”
Alltså, det räcker inte att tid, händelser och författarens persona löses upp och omgestaltas. Även Finngatans geometri offras på romankonstens altare. Att litteraturen kan vara så skoningslös!

Kriminellt
Professorsstaden har sina sidor och Sigrid Combüchen har varit där förr. Jag tror att hon nämnde Olshögsvägen i sin förrförra roman ”Långa kapitel och korta”. Ämnet ger mig lust att berätta om en intressant typ av kriminalitet som kan påträffas i stadsdelen. Jag satt för ett tiotal år sen i styrelsen för Botaniska Trädgården. Vi hade tre huvudproblem. För det första hade vi ont om pengar. Staten stod för våra anslag, men det hade varit trevligt om kommunen, som ju här bjuds på en stor gratis park, hade kunnat bidra lite. Det ville aldrig kommunen.
   Ett annat problem var de personer som sökte sig in i parken efter mörkrets inbrott. Då är grindarna stängda, medan staketet inte är oöverstigligt. Det vanligaste var kärlekskranka par som sökte sig till de tätare buskagen, gärna i trakten av dammen. Inkräktarna var dock mest engagerade i sina egna ärenden och lämnade få spår efter sig. Då var det värre med växttjuvarna. Alltså personer som vid besök på dagen sett en rar växt och gärna skulle vilja ha den i den egna trädgården, som kanske fanns så nära som på andra sidan gatan. I några fall hade man ertappat närboende professorsfruar med plastpåse och planteringsspade. De skämdes förstås men det fick räcka med det. Det hade ju inte heller varit så lustigt med ett effektivt stängsel, säg ett tvåmeters staket med taggtråd överst. Man kan väl egentligen bara hoppas att brottslingarna får dåligt samvete och sover illa om natten.

Äntligen
Allt är inte litteratur och villakvarter i Lund, det finns t.ex. också politik. Kanske är det ett skred på väg där riksdagspolitiker och partistyrelseledamöter ifrågasätter om Lars Ohly är den rätte att leda Vänsterpartiet fram över nästa val. Äntligen!

Hur kan moderaterna vara ett arbetarparti? av Lars-Åke Henningsson

Hur kan ett parti gå ut med en så uppenbart vilseledande marknadsföring, och chansa på att det går hem? Hur kan en så djärv dumdristighet löna sej? Varför har inte alla skakat på huvudet och skrattat åt det fantasifulla budskapet?
   Hur ska man tänka sej moderaterna som arbetarparti? Moderaterna har ju ändå alltid varit ett parti för de privilegierade? Ja, om det är ett privilegium att arbeta, då kan ett parti för privilegierade också vara ett arbetarparti. Om man riktar in sej på ett två tredjedelssamhälle, då är det rimligt att man försöker bilda en allians mellan alla välbärgade, från de rikaste till dem som ändå har det ganska hyfsat. Att de som ändå har det ganska bra här i landet inte har de gamla moderaterna att tacka för det, utan snarare fackföreningarna och de gamla arbetarpartierna, finns det ingen anledning att haka upp sej på.
   Men moderaterna ser ut att sikta längre än så. De vänder sej ju mot ”utanförskapet”, så att man nästan skulle kunna tro att de vill avskaffa klassamhället! Även de som står utanför arbetsmarknaden ska komma in, sägs det.
   Om sen arbetslinjen verkligen leder till någon nämnvärt ökad sysselsättning är en annan sak, men ambitionen kan inte bara avfärdas som tomt prat. Dessutom får man räkna med att utanförskapet kommer att bli än större, för dem som trots att regeringen försöker med både piska och morot att mana på dem, inte lyckas att få något jobb i alla fall.
   Om (nästan) alla kommer med, så har vi inte längre ett klassamhälle av det slag, som moderaterna har sina rötter i. Det är inte privilegierna som är poängen. Idealet är nog ett annat: ett samhälle som inte i första hand är en demokrati, utan som i första hand är en marknad. Det handlar om samhällets grundläggande spelregler.
   Om man arbetar och har en inkomst eller är ekonomiskt oberoende på något annat sätt, då befinner man sej innanför det som ser ut att vara samhället ur moderaternas perspektiv: Ett samhälle av ekonomiska aktörer som väljer hur de ska investera sina resurser och hur de ska köpa olika tjänster. Än så länge är de hänvisade till att sköta en del affärer via skattsedeln, men det ska väl gå att lägga om efter hand, om människor fortsätter att identifiera sej allt mer som marknadsaktörer och allt mindre som medborgare som har ett gemensamt ansvar för gemensamma angelägenheter. Om man ska fortsätta att skifta över beslutsfattandet från demokratin till marknaden, då behöver man minska utanförskapet på arbetsmarknaden, åtminstone kvantitativt. Det är nog så man ska förstå moderaterna som arbetarparti.

Tillfälliga TIPH sjutton år i Hebron av Per Roijer

Jag kom häromdagen att bläddra igenom en gammal dagstidning från Paris från våren 1994. Tidningen, InfoMatin, finns inte längre, men i detta nummer från fredagen-lördagen 1 och 2 april kunde man på första sidan, under en större dragare om protesterande franska studenter, också läsa om att 160 internationella observatörer skulle vaka över staden Hebron på den ockuperade Västbanken i Palestina.
   Nu är freden på god väg, skrev någon av tidningens journalister, förhoppningsfullt.
   "Aldrig tidigare har Israel accepterat internationell närvaro på de ockuperade områdena."

Detta var alltså 1994. Observatörerna från Norge, Danmark och Italien skulle övervaka det mycket spända läget mellan palestinier och judiska bosättare i Hebron, men bara tillfälligt. Arrangemanget kallades Temporary International Presence in Hebron, TIPH.

Norrmannen Fazel Sabetzadeh var projektledare i TIPH vid tiden för
DV:s besök i våras

När studiegruppen från Demokratisk Vänster i våras besökte Hebron kunde vi fortfarande träffa TIPH-observatörer, sexton år senare. Och freden är knappast på god väg. Istället har motsättningarna ökat.
Efter massakern
Den första TIPH-styrkan tillkom efter massakern i Abrahammoskén i Hebron den 25 februari 1994. En judisk bosättare sköt med kulsprutepistol ihjäl 29 palestinier som samlats till bön i moskén, som också är en helig plats för judar.
   Kanske hjälpte dådet i moskén till att få Israel att acceptera tillfälliga internationella observatörer. Överenskommelsen skulle förnyas var tredje månad, och det höll inte längre än till hösten -94. Då fick observatörerna resa hem igen. Men de återkom tre år senare, 1997, efter Oslo II-avtalet, och sedan dess finns de kvar i Hebron som en slags lugnande faktor. Uppdraget är rapportera konfrontationer både till den Palestinska myndigheten och till den israeliska armén, som är där för att beskydda de jämförelsevis fåtaliga judiska bosättarna.
Sedan 1997 är Hebron en delad stad, där palestinier och bosättare förbjudits att röra sig på samma gator.

Det behövdes en gest
I dagens perspektiv är det intressant att läsa vad InfoMatin skrev 1994 om de förhandlingar som alltid tycks ha pågått.
   Avtalet om att inrätta TIPH slöts i Kairo 1994. Tidningen publicerar en bild av två glada förhandlare, Nabil Shaath från PLO och Amnon Shahak från den israeliska regeringen. Tidningen skriver:
   "Israelerna bedömer att det behövdes en gest för att få igång fredsprocessen på nytt. Och detta [inrättandet av TIPH] var det minst kostsamma, därför att det i huvudsak bara var symboliskt."
   "Avtalet i Kairo räcker nog inte omedelbart till för att återge hoppet till den palestinska befolkningen, som på det hela taget inte längre tror på fred. Men det faktum att förhandlingarna om självstyre för Gaza och Jeriko genast återupptagits visar på nödvändigheten att snabbast möjligt nå resultat."
   Vad ska man tro? Var det naivt, eller var det faktiskt en möjlighet då, innan den ortodoxa israeliska högern kunde diktera dagordningen.
Per Roijer

FOTNOT:I dag skickar inte bara Norge, Danmark och Italien utan också Sverige, Schweiz och Turkiet observatörer till TIPH i i Hebron.

Källby ängar – Källby träsk? av Gunnar Stensson

Vrålande motorer bryter tystnaden i den blå gryningen. Träd fälls med såg eller dras upp med rötterna. Vidunder på larvfötter staplar dem i högar. Förfärade harar rusar hit och dit. Grävmaskiner angriper den västra vallen. Jordpyramider reser sig. En tundra breder ut sig från Källbybadet till Sankt Lars företagspark. Riksbyggens byggprojekt har gått in i ett nytt skede.
   Vad sker med ytvatten och grundvatten i sluttningen ner mot Höje å när träden och deras rötter förintas, vegetationen röjs bort och ytorna hårdgörs? Stora delar av Källby ängar kommer att bestå av asfalterade parkeringsytor. Redan i höstas var vattenflödet intensivt och ån svämmade över alla bräddar. I vår smälter snön. Kanske förvandlas Källby ängar till Källby träsk.
   Lunds kommun protesterar mot Staffanstorps planer att bygga bostadsområdet Trolleby med argumentet att de fria ytorna mellan kommunerna måste bevaras. Argumentet klingar ihåligt när  Lund samtidigt bygger stadsdelen Källby ängar ända fram till kommungränsen mot Staffanstorp.
   Vi gjorde vad vi kunde för att begränsa utbyggnaden. Nu återstår att hoppas att den -  i den mån det är möjligt - modifieras med hänsyn till naturen och överenskommelsen om fria ytor mellan kommunerna Lund och Staffanstorp.
   Principen när Klostergården byggdes var tätt boende i höga hus för att begränsa markanvändning och säkra tillgång till nära natur. Lund borde ha tillämpat den i stället för att ockupera naturmark med privata småhus.
   Torsdagen den 13 är allt insvept i tät dimma. Varken Klostergården eller Sankt Lars syns. Tystnad råder. Inte en människa, inte en maskin. De femtioåriga pilarna framför regnbågskvarteren är uppryckta med rötterna. Jag arbetar mig fram längs leriga spår av larvfötter. Överallt risiga kullar av skövlade träd och lägre vegetation. Utslätade ojämnheter. Jordhögar. Tjernobylstämning. Nej, där flyr en hare, långa skankar, en riktig tyskhare. Längs stigarna utanför området lyser lampraderna sjukligt gula. Där är bokplantor planterade som potemkin-kulisser. Det hela är en sevärdhet. Ska jag annonsera en söndagspromenad genom området söndagen den 20? Vi får se. Det är riktigt besvärligt att röra sig där.
Gunnar Stensson, Klostergårdens byalag

Värna kommunens tysta områden – verkställ uppdraget från fullmäktige!

DV-skrivelse:

Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling, LundaEko, fastställdes av Kommunfullmäktige i mars 2006. Som ett lokalt miljömål i anslutning till det övergripande målet ”God bebyggd miljö” beslutade fullmäktige att ”Senast till år 2008 ska ett flertal relativt tysta bostads- och rekreationsområden i och utanför tätorterna i Lunds kommun pekas ut. I dessa områden ska kommunen värna om låga bullernivåer” (Mål 58 i LundaEko). Fullmäktige gav därvid Byggnadsnämnden följande uppdrag:
   "Tysta områden: Senast till år 2009 ska relativt tysta områden, utanför tätorterna i Lunds kommun, ha utpekats. I dessa områden ska de låga bullernivåerna värnas. Utpekade områden, inklusive åtgärder, redovisas i Översiktsplanen. (Åtgärd 5.21; se LundaEko, sid 61!)".
   Av för fullmäktige och Lunds allmänhet okänd anledning valde Byggnadsnämnden att inte verkställa uppdraget i samband med att förslaget till Översiktsplan 2010 togs fram. Fullmäktige hade därför vid behandlingen av ÖP 2010 ingen möjlighet att besluta om åtgärder för att värna de tysta områdena. (Se fotnot!)
   Med hänvisning till det ovan anförda föreslår jag att Byggnadsnämnden snarast verkställer kommunfullmäktiges uppdrag att redovisa tysta områden och åtgärder för att skydda dessa och därmed ger fullmäktige möjlighet att komplettera ÖP 2010 med skydd av tysta miljöer i och utanför tätorterna i Lunds kommun

Lund 2011-01-01
Ulf Nymark, ersättare i Byggnadsnämnden för Demokratisk Vänster

FOTNOT: Med ”tysta områden” avses som framgår av LundaEko områden som är relativt opåverkade av buller. I ÖP 2010 dokumenteras på sid 116-117 ”opåverkade områden”. Med ”opåverkade områden” avses där områden som inte är påverkade av exploateringsföretag av olika slag, t ex bostads- och verksamhetsbebyggelse, kraftledningar med mera. Områden opåverkade av ”exploateringsföretag” kan givetvis vara tysta, men behöver per definition inte vara det. I praktiken är de inte heller det, vilket tydligt framgår av översiktsplanens förteckning över ”opåverkade områden”. Stora delar av dessa områden är starkt störda av såväl väg- som flygtrafikbuller.

En abstrakt krönika av Stig Henriksson

(först publicerad i VLT 11 januari)

Vi tror vi är så duktiga på att förstå symboler och abstrakta ting.
Jag menar att vi ofta lurar oss själva därvidlag. Ta bara detta med fartens risker. Vi har en extremt egenartad förmåga att bortse från fartrisker på ett sätt som inte alls går att rationellt förstå.

Medan vi instinktivt förstår precis samma nivå av fara när det handlar om fallrisker.
Men bakgrunden är lätt att förstå. Alltså: att bli på körd av ett fordon i måttliga 50 km/timme motsvarar ett fall på 15 meter ner i ett stenröse. Medan ingen skulle drömma om att låta barn balansera på klippkanter, särskilt om de dessutom vore i rörelse, så släpper vi dem och oss själva i trafiken. Tillåter tom mötande trafik och trottoarer utan räcken mot gatan! Orsaken är att vi sedan årtusenden lärt oss att respektera fallenergins konsekvenser, men vi har bara i drygt hundra år kunnat röra oss fortare än vi eller hästen springer.

Eller detta med pengar! Pengar i sig är ju abstraktioner för värde. Ännu mer ogripbart blir de i former av sms-lån eller kreditkort som gör det möjligt för så många att göra så dåliga affärer. Eller tappa besinningen som Nick Leeson, Bernie Madoff eller våra egna Lars-Eric Petersson och Percy Barnevik.

Leeson svindlade 9 miljarder kronor, fast det var ju bara blippande siffror på en dataskärm. Hade han varit tvungen att fysiskt hantera 9 000 000 000 kronor hade nog av flera skäl Barings Bank funnits idag. Om de inte hade åkt på näsan i bolånedansen.
Än värre är det när det riktiga våldet med drönare och attackhelikoptrar där våldet blivit så abstrakt att tv-spelen till förväxling är lika med den verklighet där män, kvinnor och barn slits i stycken på riktigt.

I politiken måste vi av nödvändighet i mycket förlita oss på papper, siffror och kartor. Men jag tror absolut att vi för en djupare förståelse behöver prata, lyssna och besöka platser för att få en kompletterande och djupare insikt över de problem vi är satta att lösa. I den verkliga världen; bortom pengar, planer och programdokument.
Stig Henriksson

"Pengar är mänsklig lycka i abstrakt form. Den som inte längre är i stånd att njuta lycka i konkret form jagar därför ivrigt efter pengar."
Arthur Schopenhauer.

Krönika över det andra millenniets första decennium av Gunnar Stensson

Slutar millenniets första decennium nyåret 2011?  Eller slutade det redan för ett år sedan? Frågan dök upp på DVs styrelsemöte häromdagen.
   Siffror är alltid förrädiska. 00-talet slutade nyåret 01. Det var millenniets första år.  Det andra varade till nyåret 2002 och det tionde alltså till nyåret 2011. Då övergick millenniets första decennium i det andra
   Det är alltså dags för en liten krönika om 2000-talets första decennium.

Det var ett decennium som blev värre än det hade behövt bli. Att t ex Bush blev president i valet 2000 berodde på tillfälligheter och manipulationer i Florida.
   Annars hade presidenten hetat Al Gore. Vi hade kanske haft anledning att kritisera honom, men visst hade historien blivit annorlunda. Många av de katastrofer som inträffat skulle ha undvikits. Mycket av det som måste göras hade kanske blivit gjort.
   Bush kom till Göteborg och polisens hysteriska ansträngningar att skydda honom ledde till en rad övergrepp och det första tillfälle då en polis sköt en demonstrant sedan Ådalen. En ungdomsgeneration drabbades av politiskt impotent misstro som tog sig destruktiva uttryck. Vänsterpartiet i Lund gjorde sig av med Veckobladet för att strypa debatten.

Al Qaida flög in två flygplan i World Trade Center. Det blev decenniets definierande symbol. Trots det är händelsen okänd för många av de närmast berörda. I samband med en lördagsintervju med Nato-chefen Fogh Rasmussen härom veckan framgick det att nio av tio afghaner aldrig hört talas om World Trade Center.
   Bush förklarade genast krig och fick världen med sig. Kriget pågår som bekant fortfarande. Kriget känner afghanerna till. Sverige är med. Talibanernas inflytande växer. De är inte populära, men de är åtminstone afghaner.

Civiliserade stater hade illegaliserat användningen av tortyr i mitten av 1800-talet. Naturligtvis ägnade de sig ändå åt bestialisk tortyr i sina kolonier som Frankrike i Algeriet, Storbritannien i Kenya och USA i större delen av Latinamerika. Men det fanns dock någon hämsko.
   Bush kringgick tortyrförbudet. Det är bara i Israel som tortyr är legalt. Bush-metoden var enkel: han anlade Guantanamo utanför amerikanskt territorium och inrättade tortyrcentraler runt om i världen. Ett fyrtiotal av världens länder skrev under avtal som gjorde det möjligt att frakta offren dit. Anna Lindh tillät att två egyptier hämtades på Arlanda för vidare befordran till tortyrkammare i Kairo. The war on terror rasade.

Ett antal diktatorer runt om i världen grep chansen att beskriva politiska motståndare som terrorister. En av dem var Isayas Afworki som fängslade hela den demokratiska rörelsen i Eritrea. En av de gripna heter Dawit Isaak, och han är fortfarande fängslad liksom de av hans kamrater som ännu inte har plågats ihjäl.
   Tortyr ingick i ”kriget mot terror”. Kampen mot den ”internationella terrorismen” upphävde alla ”illegala kombattanters” rättigheter. Den underlättades av att muslimer generellt kom att betraktas som terrorister.
   Anna Lindh hade mindre än ett år kvar att leva. Hon mördades dock inte av någon terrorist eller muslim utan av en vanlig svensk.

Bush satsade allt på att få till stånd ännu ett krig, denna gång mot den sekulära staten Irak. Han hotade sina kritiker. De som inte var med honom var mot honom. Många servila politiker visade sig följsamma. Opportunister som Storbritanniens grinande premiärminister Blair stödde honom aktivt med lögner som den att Saddam Hussein kunde nå London med en missil  på 45 minuter.
   En världsomspännande rörelse demonstrerade mot kriget, men till ingen nytta. Snart stod Bush på hangarfartygets däck och deklarerade ”mission.accomplished”. The end i Hollywood. Sedan fortsatte kriget längre än andra världskriget varpå amerikanerna började återtåget efterlämnande ett land i ruiner, hat och med hundratusentals civila döda.
   Wikileaks visade filmen där USA-soldater i en helikopter skrattande skjuter ihjäl civila som försöker fly. Liknande scener var vanliga i tyska koncentrationsläger.

Alla som kunde fly Irak flydde och många kom till Sverige. Det gav grogrund för en främlingsfientlig rörelse av nyssnazister som orienterade sig bort från antisemitismen för att i stället förfölja muslimer.
   Flyktingar anlände inte bara från Irak och Afghanistan utan också från Somalia. Där hade läget visserligen normaliserats något 2006 men då skickade Bush in de etiopiska blodhundarna som snabbt slog allt i spillror. De islamiska domstolarna störtades och den extrema Al Shabab-rörelsen växte och flyktingströmmen kom igång på allvar. Fler muslimer att hata. Jyllandsposten och Vilks underblåste gärna.

I Sverige fortsatte undergrävandet av skolan. Göran Persson hade inlett med kommunaliseringen. Han förlorade valet 2006. Snart flödade friskolepengarna ut till skatteparadisen efter det att borgarna tagit över makten. Det fria valet skapade tusentals dåliga skolor. Där gick invandrare och underklass. Också de bättre skolorna blev sämre än förr. Svensk skola blev en av de sämsta i OECD.

I skuggan av den gigantiska förödelse av materiella värden som krigen innebar inledde Al Gore sin klimatkampanj. Världens ögon öppnades för den globala uppvärmningen som fick inlandsisar och glaciärer att smälta, havsnivån att stiga, orkaner som den som drabbade New Orleans att uppstå, floder att svämma över i Pakistan och katastrofregn att falla i Australien.
   Ett nytt begrepp, den atlantiska oscillationen, hamnade på var mans läpp när det plötsligt blev ovanligt kallt i Sverige som en följd av klimatuppvärmningen. Det ledde till problem och kostnader för såväl SJ som energiförsörjningen eftersom de avreglerats och marknadsanpassats av borgarna.
   Klimatrörelsen kulminerade i Köpenhamn där den havererade härom året.

Samtidigt konstaterade forskare att tillgången på olja och andra resurser var på upphällningen. Solenergi som lagrats under årsmiljoner var snart förbrukade. Framför allt närmade sig oljetillgångarna slutet. Inte på en gång, men så småningom. Med minskande tillgång skulle det kapitalistiska systemet sörja för att priset steg, inkomsterna omfördelades, politiska spänningar skapades, rese- och fraktkostnader steg så att olika regioner fick klara sig på sina egna resurser, somliga bättre men de flesta sämre. Det innebär slutet på världen sådan vi känner den.

USA skuldsatte sig för att klara krigen och uppmuntrade befolkningen att överkonsumera för att hålla den belåten. Kina som höll på att växa förbi USA stod för utlåningen.
   Till slut sprack det. Lehman brothers. Miljontals amerikaner tvingades lämna sina hem. Finanskrisen spred sig runt globen. Svensk bilindustri drabbades. Kina köpte Volvo och nån rysk kapitalist och holländsk skojare SAAB. Massarbetslöshet. Regeringen tvingade de sjuka att söka jobb.
   Så var det dags för Bush att tillsammans med sina kriminella kumpaner tacka för sig.

Under den turbulens som krigen gav upphov till fick Israel fria händer. Regeringen tog chansen och skickade in armén i Gaza, där 1300 människor avlivades utan nämnvärda israeliska förluster utöver dem som orsakades av normala trafikolyckor och liknande. Gaza försattes i blockad och behandlades på ungefär samma sätt som tyskarna behandlat ghettot i Lodz.
   Protestdemonstrationen i Malmö bortdefinierades som antisemitism.
   Palestinska flyktingar fogades till mängden av potentiella terrorister för Sverigedemokraterna att hata och vinna val på. Israel bedrev utpressningspolitik mot hela världen genom att hota att bomba Iran när USA krävde respekt för internationella lagar på den ockuperade Västbanken. De europeiska högerextremisterna inklusive SD inbjöds till Israel och allierade sig med bosättarna.

Den som drabbades av utpressningen var president Barak Obama som valts 2008 och fått ta över miljökatastrof, finanskris, budgetunderskott, krig och Mellanösternkris. Kort sagt allt det som Bush ställt till med.
   Det fattiga, till stor del hemlösa och arbetslösa amerikanska folket ville han dock tjäna. Därför genomdrev han en sjukförsäkringsreform för att i någon mån lindra fattiga amerikaners lidanden. Det ledde till en våg av fascistiskt, rasistiskt, reaktionärt, enfaldigt hat som organiserade sig i Teaparty-rörelsen med Sarah Palin som frontfigur.
   Hon presenterade en karta där sjukförsäkringens anhängare markerats med korset i ett kikarsikte. Den demokratiska kongressledamoten Gabrielle Giffords blev mycket riktigt skjuten genom huvudet i Tucson, Arizona häromdagen.
   President Barak Obama har all anledning att oroa sig. Flera amerikanska presidenter har mördats, senast John F Kennedy efter kubauppgörelsen. Robert Kennedy mördades när han höll på att vinna presidentvalet 1968 och samma år mördades också Martin Luther King.

I Sverige vann de borgerliga ännu ett val och luften gick ur det socialdemokratiska partiet. De rika blev rikare och klyftorna växte samtidigt som samhället försvagades.
   Ja, det var det andra millenniets första decennium. Mycket talar för att nästa blir värre, vår ömtåliga glob har säkert passerat ett antal tipping points. Men låt oss hoppas motsatsen.