Årsmötet startar kl. 19.00 och platsen är DV:s lokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
Årsmötet är öppat för alla intresserade. Alla närvarande har yttranderätt, men endast medlemmar rösträtt.
Huvudpunkten är givetvis ett politiskt samtal under rubriken: "Kommer vänstern någonsin tillbaka i regeringsställning?" med inledning av Sven-Hugo Mattsson.
Välkommen till årsmötet!
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2011-02-24
Ship to Gaza även i år!
Dror Feiler om kampanjen för att bryta Gazablockaden och om kampen mot ockupationen.
Inledning av islamolog Rickard Lagervall, Lunds universitet
Tid: Onsdagen den 9 mars kl 19.00
Plats: Café Athen, AF-Borgen i Lund
Inledning av islamolog Rickard Lagervall, Lunds universitet
Tid: Onsdagen den 9 mars kl 19.00
Plats: Café Athen, AF-Borgen i Lund
Dror Feiler är en central person i mobiliseringen och 
organiseringen av årets liksom fjolårets Ship to Gaza. Han deltog i förra årets Ship to Gaza. Han blev misshandlad, fängslad och hans personliga tillhörigheter beslagtogs. Han har sedan dess förvägrats inresa i Israel för att få till stånd en juridisk process mot staten. Dror Feiler är svensk konstnär, musiker, tonsättare och aktivist. Han är ordförande i föreningen ”Judar för israelisk-palestinsk fred” och likaså ordförande i föreningen ”European Jews for a Just Peace”.
Ett samarrangemang av Demokratisk Vänster, Utrikespolitiska Föreningen och ABF
organiseringen av årets liksom fjolårets Ship to Gaza. Han deltog i förra årets Ship to Gaza. Han blev misshandlad, fängslad och hans personliga tillhörigheter beslagtogs. Han har sedan dess förvägrats inresa i Israel för att få till stånd en juridisk process mot staten. Dror Feiler är svensk konstnär, musiker, tonsättare och aktivist. Han är ordförande i föreningen ”Judar för israelisk-palestinsk fred” och likaså ordförande i föreningen ”European Jews for a Just Peace”. Ett samarrangemang av Demokratisk Vänster, Utrikespolitiska Föreningen och ABF
From förhoppning av Grr
Den präktiga åttarumsvillan på Östervångsvägen 30, vid gränsen till Professorsstan, är till salu.
Jag läste på Al Jazeera att USA-muren störtar
av Gunnar Stensson
En mur av USA-stödda diktaturer tvärsöver Nordafrika och Mellanöstern börjar vittra sönder och kollapsa. USA är ett imperium på tillbakagång som trevar efter sätt att bemästra situationen.
Men få araber vill fortsätta offras för den amerikanska ”kontraterrorismen” i USA:s och Israels nationella säkerhets namn, tvingade att skydda amerikanska intressen över och mot deras egna intressen och möjligheter att försörja den egna familjen.
Vilken sorts vän till egyptierna har USA varit? Hur trovärdigt är dess påstådda stöd till demokratin i Egypten? Tror Obama att USA ska slippa ställas till svars? Nu skrivs historia av dem som alltid befunnit sig på fel sida.
Men få araber vill fortsätta offras för den amerikanska ”kontraterrorismen” i USA:s och Israels nationella säkerhets namn, tvingade att skydda amerikanska intressen över och mot deras egna intressen och möjligheter att försörja den egna familjen.
Vilken sorts vän till egyptierna har USA varit? Hur trovärdigt är dess påstådda stöd till demokratin i Egypten? Tror Obama att USA ska slippa ställas till svars? Nu skrivs historia av dem som alltid befunnit sig på fel sida.
Desperata oljefurstar, militärmakt och äganderätt
Lars-Åke Henningsson
De oljedynastier som syntes mest för några år sen var onekligen Bush och bin Laden. Nu har intresset förskjutits till desperata härskare och makteliter, som svarar på demokratiseringskrav med brutalt våld, om det så är i Algeriet eller Iran, i Libyen eller Bahrain. Hur den ideologiska överbyggnaden ser ut, spelar ingen större roll. Oavsett om regimen är islamistisk eller antiislamistisk, USA-vänlig eller kallar sej antiimperialistisk, så är de ekonomiska klyftorna lika grundläggande i samhällsstrukturen.
De här regimerna belyser de grundläggande kopplingarna mellan militärmakt och äganderätt. Utan militär kontroll finns det ingen äganderätt till naturresurser. Den som har den militära kontrollen förfogar också över rätten till naturresurserna.
Kopplingen mellan militärmakt och äganderätt har blivit Afrikas förbannelse. Förr var det kolonialmakterna som flockades runt naturresurserna. På senare tid är det beväpnade grupper som dras som flugor till oljan, diamanterna och de sällsynta mineralerna. Ännu har de förmodligen inte hunnit överträffa kung Leopold när det gäller hänsynslös grymhet, men det handlar väl mera om att Leopold var pionjär i branschen och därför kunde härja mycket friare. Som härskare över Kongo var han också en en monark av den gamla sorten, för vilken statens kassa var statschefens kassa. Även detta är ett mönster som finns kvar. Bolagen som köper upp råvarorna från dem som har den militära kontrollen, spelar naturligtvis samma avgörande roll nu som då.
Det kan se lite olika ut om det handlar om ett regelrätt militärstyre eller om det handlar om en styrande klick nära lierad med militären, en släkt runt självhärskaren eller en partielit eller religiös elit. Sådana skillnader spelar ändå mest en roll för tronföljden och kontinuiteten i styret, inte för sambandet mellan militärmakt och äganderätt som sådant.
I västra Europa var sambandet tydligast under den feodala tiden, och fortfarande har vi ju kvar adelsgodsen som en påminnelse. Så småningom kom det direkta sambandet att upplösas hos oss.
Att villkoren för ägande sätts av den statsapparat som har militär kontroll över ett område kan man ändå se historien igenom. T ex förändrades villkoren för ägande och uppehållsrätt drastiskt för mexikaner i det som nu är New Mexico, Arizona, Colorado, Utah, Nevada och Kalifornien efter Mexicos landavträdelser till USA i mitten av 1800-talet, vilket dagens mexikaner märker väldigt tydligt.
I dagens värld är statsmaktens kontroll inte minst viktig i Ryssland, där kopplingen mellan statsmakt och dispositionsrätt över naturresurserna ju fortfarande är mycket stark, oavsett om statschefen utses på ett modernare sätt.
Även om staten i Sverige och i Västeuropa till en början var väsentligen militära organisationer, så har dessa stater ändå med tryck underifrån utvecklats till mer civila än militära stater. En civil stat är dock det nyliberala hatobjektet nummer ett, och viljan att dra ner på den civila staten märks ju tydligt hos den borgerliga regeringen. En militär stat kan man som innehavare av privategendom däremot inte ifrågasätta på samma sätt som en civil stat, för utan den kan ju ens äganderätt snart vara någon annans.
Så, med tanke på hur sambandet mellan militärmakt och äganderätt ser ut, vad ska en stackars hotad oljefurste göra? Hans makt kommer ur gevärspipan. Utan vapen har han ingenting.
De här regimerna belyser de grundläggande kopplingarna mellan militärmakt och äganderätt. Utan militär kontroll finns det ingen äganderätt till naturresurser. Den som har den militära kontrollen förfogar också över rätten till naturresurserna.
Kopplingen mellan militärmakt och äganderätt har blivit Afrikas förbannelse. Förr var det kolonialmakterna som flockades runt naturresurserna. På senare tid är det beväpnade grupper som dras som flugor till oljan, diamanterna och de sällsynta mineralerna. Ännu har de förmodligen inte hunnit överträffa kung Leopold när det gäller hänsynslös grymhet, men det handlar väl mera om att Leopold var pionjär i branschen och därför kunde härja mycket friare. Som härskare över Kongo var han också en en monark av den gamla sorten, för vilken statens kassa var statschefens kassa. Även detta är ett mönster som finns kvar. Bolagen som köper upp råvarorna från dem som har den militära kontrollen, spelar naturligtvis samma avgörande roll nu som då.
Det kan se lite olika ut om det handlar om ett regelrätt militärstyre eller om det handlar om en styrande klick nära lierad med militären, en släkt runt självhärskaren eller en partielit eller religiös elit. Sådana skillnader spelar ändå mest en roll för tronföljden och kontinuiteten i styret, inte för sambandet mellan militärmakt och äganderätt som sådant.
I västra Europa var sambandet tydligast under den feodala tiden, och fortfarande har vi ju kvar adelsgodsen som en påminnelse. Så småningom kom det direkta sambandet att upplösas hos oss.
Att villkoren för ägande sätts av den statsapparat som har militär kontroll över ett område kan man ändå se historien igenom. T ex förändrades villkoren för ägande och uppehållsrätt drastiskt för mexikaner i det som nu är New Mexico, Arizona, Colorado, Utah, Nevada och Kalifornien efter Mexicos landavträdelser till USA i mitten av 1800-talet, vilket dagens mexikaner märker väldigt tydligt.
I dagens värld är statsmaktens kontroll inte minst viktig i Ryssland, där kopplingen mellan statsmakt och dispositionsrätt över naturresurserna ju fortfarande är mycket stark, oavsett om statschefen utses på ett modernare sätt.
Även om staten i Sverige och i Västeuropa till en början var väsentligen militära organisationer, så har dessa stater ändå med tryck underifrån utvecklats till mer civila än militära stater. En civil stat är dock det nyliberala hatobjektet nummer ett, och viljan att dra ner på den civila staten märks ju tydligt hos den borgerliga regeringen. En militär stat kan man som innehavare av privategendom däremot inte ifrågasätta på samma sätt som en civil stat, för utan den kan ju ens äganderätt snart vara någon annans.
Så, med tanke på hur sambandet mellan militärmakt och äganderätt ser ut, vad ska en stackars hotad oljefurste göra? Hans makt kommer ur gevärspipan. Utan vapen har han ingenting.
Palestina: USA mot alla om Israels bosättningar
av Gunnar Stensson
FN:s säkerhetsråd fördömer Israels bosättningar. Nej,USA lägger in sitt veto!
USA står ensamt mot säkerhetsrådets övriga 14 medlemmar, inklusive Storbritannien, Tyskland och Frankrike.
Gideon Levy skriver i Haaretz: ”Det är ett veto som stöder bosättarna och den israeliska högern, ett veto som undergräver USA:s ställning i en region där demokratins och förändringens vindar blåser och ett veto som ökar hotet mot Israels existens.
Ett Amerika som förstått att bosättningarna är det största hindret för fred skulle ha anslutit sig till de andra staterna i säkerhetsrådet.
En supermakt som vill skapa fred i en tid då arabfolken reser sig mot sina regimer och mot USA och Israel skulle ha förstått att den måste förändra de gamla dåliga spelreglerna och sitt villkorslösa stöd till en allierad som är besatt av sina bosättningar.”
Palestinierna planerar en Vredens dag 25/2.
Hamas beskriver USA:s position som vanvettig och säger att USA ensidigt stöder Israel.
Ibrahim Basour ryter i det israeliska Knesset: Det är dags att be Obama fara åt helvete. Vi visste att hans löften var lögn. Tiden har kommit att spotta amerikanerna i ansiktet.
Egyptens utrikesminister kommenterar: Vetot skadar USA:s trovärdighet som medlare i fredansträngningarna.
Israels oppositionsledare Tzipi Levni: ”Israel har kollapsat politiskt. Tyskland, Storbritannien och Frankrike - som alla är Israels vänner - röstade mot Israels politik. USA är instängt i ett hörn och står där tillsammans med Israel mot hela världen.”
Storbritannien, Frankrike och Tyskland gör ett gemensamt uttalande: Bosättningarna strider mot internationell rätt.
USA:s veto enar Hamas och Fatah. De palestinska ledarna överväger att föreslå en resolution om Israels bosättningspolitik i FN:s generalförsamling.
Iranska krigsfartyg går genom Suezkanalen till Syrien.
Källor: Haaretz, Guardian, New York Times
USA står ensamt mot säkerhetsrådets övriga 14 medlemmar, inklusive Storbritannien, Tyskland och Frankrike.
Gideon Levy skriver i Haaretz: ”Det är ett veto som stöder bosättarna och den israeliska högern, ett veto som undergräver USA:s ställning i en region där demokratins och förändringens vindar blåser och ett veto som ökar hotet mot Israels existens.
Ett Amerika som förstått att bosättningarna är det största hindret för fred skulle ha anslutit sig till de andra staterna i säkerhetsrådet.
En supermakt som vill skapa fred i en tid då arabfolken reser sig mot sina regimer och mot USA och Israel skulle ha förstått att den måste förändra de gamla dåliga spelreglerna och sitt villkorslösa stöd till en allierad som är besatt av sina bosättningar.”
Palestinierna planerar en Vredens dag 25/2.
Hamas beskriver USA:s position som vanvettig och säger att USA ensidigt stöder Israel.
Ibrahim Basour ryter i det israeliska Knesset: Det är dags att be Obama fara åt helvete. Vi visste att hans löften var lögn. Tiden har kommit att spotta amerikanerna i ansiktet.
Egyptens utrikesminister kommenterar: Vetot skadar USA:s trovärdighet som medlare i fredansträngningarna.
Israels oppositionsledare Tzipi Levni: ”Israel har kollapsat politiskt. Tyskland, Storbritannien och Frankrike - som alla är Israels vänner - röstade mot Israels politik. USA är instängt i ett hörn och står där tillsammans med Israel mot hela världen.”
Storbritannien, Frankrike och Tyskland gör ett gemensamt uttalande: Bosättningarna strider mot internationell rätt.
USA:s veto enar Hamas och Fatah. De palestinska ledarna överväger att föreslå en resolution om Israels bosättningspolitik i FN:s generalförsamling.
Iranska krigsfartyg går genom Suezkanalen till Syrien.
Källor: Haaretz, Guardian, New York Times
Lund - syrénernas stad? av Staffan Jacobson
Lund är syrénernas stad. Eller har åtminstone varit det i tusen år. Särskilt älskade är syrénerna vid Domkyrkan, som är de tidigast blommande i hela landet och som har stått där åtminstone sedan mitten av artonhundratalet. Just den nuvarande placeringen är orsaken till deras tidiga vårblomning. Men mitt i vintern meddelas plötsligt att de ska bort i samband med ombyggnaden av Domkyrkoplatsen. Den oprovocerade konflikten om syrénbuskarna är helt och hållet Domkyrkorådets ansvar. Det kan tyckas att det finns större problem i Lund än dessa syréner och det gör det också. Men det är bara så inpiskat typiskt och därför också en principfråga: man följer en i Lund alltför välkänd repressiv byråkratisk tradition.
Man har valt att inte föra en dialog med allmänheten och istället köra över den med det ena beslutet efter det andra. Lundabornas känslor är dem likgiltiga och de anförda argumenten håller inte. Domkyrkorådets tal om ”fri siktlinje” är ett förlegat synsätt inom stadsplanering som närmast för tanken till arkitekten Haussmanns brutala snitt genom Paris innerstad när han skapade de breda boulevarderna 1853-70. I en medeltida stadskärna av Lunds modell har sådana sterila ingrepp ingenting att skaffa. Här borde det istället handla om trivsel, gemyt och mer grönska, inte mindre.
Är alla sätt för myndigheterna att demonstre4ra sin makt över allmänheten bra? Det tycker inte lundaborna, och här har man passerat en tydlig gräns. Senast det skulle anläggas en ”fri siktlinje” i Lunds stadskärna var det ökända Genombrottet i slutet av sextiotalet— en fyrfilig motorväg tvärs genom centrum som skulle snudda Domkyrkan. Detta avvärjdes i sista stund med minsta möjliga röstmarginal tack vare allmänhetens protester. Det är vi tacksamma för nu, och om vi lyckas rädda syrénerna kommer också nästa generation att vara tacksamma — trots allt är det inte bara Domkyrkorådet som skall trivas i Lund. Låt syrénbuskarna vara ifred kräver en namninsamling, en insändarstorm och en facebookgrupp. Ja, kom ihåg striden om Almarna i Kungsträdgården 1970!
Argumenten för att ta bort syrénerna håller alltså inte måttet. Man försvarar sig med att beslutet ”togs för länge sedan”. Som om det äldsta beslutet alltid var bäst och ett nyare beslut i sig vore sämre. Det allra äldsta beslutet var ju dessutom att anlägga syrénerna under 1850-talet. Någon kopplar beslutet till bristen på offentliga toaletter trots att det kommer nya toaletter i besökscentrat. Nej, om bäst argument vinner kommer syrénerna att vara kvar. Men i Lunds kommunalpolitik och i Eskils fantasier skall det vara så dåliga beslut som möjligt. Eskil —Sydsvenskans allsmäktige Lundakrönikör — borde i denna opinionsbildande nyckelposition värna lundabornas intressen. I stället hänvisar han till fascisten Marinetti i ett krypiskt och helt omotiverat försvar för förstörelsen.
Domkyrkorådet har gjort sig kända förr för att kuppa igenom impopulära beslut. Den anskrämliga Schartaustatyn dök plötsligt upp 2003 utan att vare sig arkitekttävlingen för besökscentrat eller allmänheten meddelats. I riktlinjerna för denna tävling poängterades särskilt att syrénerna inte skulle få röras, vilket nu Domkyrkorådet struntar blankt i. Om Lund styrts demokratiskt skulle Schartau väck och syrénerna stanna. Blir det tvärtom så betyder det att Lund styrs odemokratiskt — vilket i så fall visserligen inte blir någon större överraskning. Men skamligt är det ändå.
Man har valt att inte föra en dialog med allmänheten och istället köra över den med det ena beslutet efter det andra. Lundabornas känslor är dem likgiltiga och de anförda argumenten håller inte. Domkyrkorådets tal om ”fri siktlinje” är ett förlegat synsätt inom stadsplanering som närmast för tanken till arkitekten Haussmanns brutala snitt genom Paris innerstad när han skapade de breda boulevarderna 1853-70. I en medeltida stadskärna av Lunds modell har sådana sterila ingrepp ingenting att skaffa. Här borde det istället handla om trivsel, gemyt och mer grönska, inte mindre.
Är alla sätt för myndigheterna att demonstre4ra sin makt över allmänheten bra? Det tycker inte lundaborna, och här har man passerat en tydlig gräns. Senast det skulle anläggas en ”fri siktlinje” i Lunds stadskärna var det ökända Genombrottet i slutet av sextiotalet— en fyrfilig motorväg tvärs genom centrum som skulle snudda Domkyrkan. Detta avvärjdes i sista stund med minsta möjliga röstmarginal tack vare allmänhetens protester. Det är vi tacksamma för nu, och om vi lyckas rädda syrénerna kommer också nästa generation att vara tacksamma — trots allt är det inte bara Domkyrkorådet som skall trivas i Lund. Låt syrénbuskarna vara ifred kräver en namninsamling, en insändarstorm och en facebookgrupp. Ja, kom ihåg striden om Almarna i Kungsträdgården 1970!
Argumenten för att ta bort syrénerna håller alltså inte måttet. Man försvarar sig med att beslutet ”togs för länge sedan”. Som om det äldsta beslutet alltid var bäst och ett nyare beslut i sig vore sämre. Det allra äldsta beslutet var ju dessutom att anlägga syrénerna under 1850-talet. Någon kopplar beslutet till bristen på offentliga toaletter trots att det kommer nya toaletter i besökscentrat. Nej, om bäst argument vinner kommer syrénerna att vara kvar. Men i Lunds kommunalpolitik och i Eskils fantasier skall det vara så dåliga beslut som möjligt. Eskil —Sydsvenskans allsmäktige Lundakrönikör — borde i denna opinionsbildande nyckelposition värna lundabornas intressen. I stället hänvisar han till fascisten Marinetti i ett krypiskt och helt omotiverat försvar för förstörelsen.
Domkyrkorådet har gjort sig kända förr för att kuppa igenom impopulära beslut. Den anskrämliga Schartaustatyn dök plötsligt upp 2003 utan att vare sig arkitekttävlingen för besökscentrat eller allmänheten meddelats. I riktlinjerna för denna tävling poängterades särskilt att syrénerna inte skulle få röras, vilket nu Domkyrkorådet struntar blankt i. Om Lund styrts demokratiskt skulle Schartau väck och syrénerna stanna. Blir det tvärtom så betyder det att Lund styrs odemokratiskt — vilket i så fall visserligen inte blir någon större överraskning. Men skamligt är det ändå.
Samma bödlar nu som då av Gunnar Stensson
Historien som mardröm
Snart mördas Olof Palme. Nej, inte nu, det är två år sen han mördades. Nu är det 1988. Den satans Hans Holmér jagar kurder. Är han CIA-agent? Satte pistolen i handen på Christer Pettersson. Skjut! Ge mig den! Sudda ut spåren. Skylla på kurdiska terrorister.
Rumsfeldt och Saddam Hussein omfamnar varandra. De luktar illa. I åtta år har de fört krig mot Iran. Gigantiska lager av utrangerade amerikanska stridsvagnar har Hussein skickat mot Iran. Miljoner iranier har dött. USA:s hämnd för ockupationen av ambassaden. Khomeinis fundamentalistiska diktatur grundmurades av kriget. Palme medlade, upplevde inget vapenstillestånd.
Jag vaknar genomsvettig. Sätter mig upp. Natt. Mörker. 1988?
Nej, det är inte 1988. Det är 2011. Men vad hände 1988?
Kaffe. Ipren. Kallt golv. 8 minusgrader ute.
1988. Sovjetunionen för krig i Afghanistan. ”För flickors utbildning, för demokrati, för socialism.” USA finansierar jihad i Afghanistan. För frihet, mot kommunistiskt förtryck.
1988. Reagan. Stjärnornas krig. Taktiska kärnvapen i Europa, från Östersjön till Svarta havet. 10 000 sovjetiska stridsvagnar mot Europas städer
Ett tjog satellitstater från Estland till Rumänien..
1988. USA på dekis. Gigantiska underskott. Försvagad konkurrenskraft. Ett blodsugande militärindustriellt komplex. Ett imperium uttänjt runt globen. Långt över bristningsgränsen. En ansvarslöst trallande president. Home on the range.
1988. Hur var Mellanöstern 1988?
Två stora krig: Sovjet mot Afghanistan, USA mot Iran. Olja var vad krigen handlade om. Och hegemoni.
Väst satsade på trygga diktatorer och reaktionära kungar. En maffia av marionetter. Tunisien, Egypten, Saudiarabien, Jordanien, Förenade Arabemiraten, Jemen. Mubarak, Ben Ali, kung Saud och så vidare och så vidare.
I Bahrain byggdes en bas för femte flottan Till slut uppnåddes profitabelt samförstånd också med Kadaffi, trots Lockerbie. Realpolitik.
Olja! Olja!
Israel. Kraftcentrum i regionen. US Army`s utpost i arabterritoriet. Hemliga kärnvapen. AIPAC styr och ställer i USA. Intifada. Massakrer i Sabra och Chatila. Yassir Arafat och PLO tvingas till Tunisien. Libanons bönder bygger nästan utan resurser upp Hizbollah för att stå emot Israels härjningar med klusterbomber och fosforgranater.
Amerikansk paranoia efter USA:s nederlag i shahens och savaks Iran 1979. Paranoia efter den olycksdigra interventionen i Libanon. Varför spränger dom ihjäl marinsoldater?
2011. Situationen oförändrad efter 23 år!
USA fick chansen att utveckla något nytt, men ingenting hände!. Sovjetimperiet störtade samman. Luften pyste ut ur det kalla kriget. Ingen känner längre till det ordet kommunist. Vi har ett problem. Vad ska vi hata?
Lösningen är nära: terrorister och islamister. De är dessutom mycket svagare.
En nyliberal globalisering med USA i spetsen segrar. Ekonomiska lättnader. Minskade rustningskostnader. Historiens slut. Nu gäller marknad. Rationalitet. Demokrati.
Men allt vilar på en mur av oljediktaturer i Nordafrika och Mellanöstern, på palestiniers och arabers bekostnad. Det är realpolitik.
Rumsfeldt och Saddam Hussein omfamnar varandra. De luktar illa. I åtta år har de fört krig mot Iran. Gigantiska lager av utrangerade amerikanska stridsvagnar har Hussein skickat mot Iran. Miljoner iranier har dött. USA:s hämnd för ockupationen av ambassaden. Khomeinis fundamentalistiska diktatur grundmurades av kriget. Palme medlade, upplevde inget vapenstillestånd.
Jag vaknar genomsvettig. Sätter mig upp. Natt. Mörker. 1988?
Nej, det är inte 1988. Det är 2011. Men vad hände 1988?
Kaffe. Ipren. Kallt golv. 8 minusgrader ute.
1988. Sovjetunionen för krig i Afghanistan. ”För flickors utbildning, för demokrati, för socialism.” USA finansierar jihad i Afghanistan. För frihet, mot kommunistiskt förtryck.
1988. Reagan. Stjärnornas krig. Taktiska kärnvapen i Europa, från Östersjön till Svarta havet. 10 000 sovjetiska stridsvagnar mot Europas städer
Ett tjog satellitstater från Estland till Rumänien..
1988. USA på dekis. Gigantiska underskott. Försvagad konkurrenskraft. Ett blodsugande militärindustriellt komplex. Ett imperium uttänjt runt globen. Långt över bristningsgränsen. En ansvarslöst trallande president. Home on the range.
1988. Hur var Mellanöstern 1988?
Två stora krig: Sovjet mot Afghanistan, USA mot Iran. Olja var vad krigen handlade om. Och hegemoni.
Väst satsade på trygga diktatorer och reaktionära kungar. En maffia av marionetter. Tunisien, Egypten, Saudiarabien, Jordanien, Förenade Arabemiraten, Jemen. Mubarak, Ben Ali, kung Saud och så vidare och så vidare.
I Bahrain byggdes en bas för femte flottan Till slut uppnåddes profitabelt samförstånd också med Kadaffi, trots Lockerbie. Realpolitik.
Olja! Olja!
Israel. Kraftcentrum i regionen. US Army`s utpost i arabterritoriet. Hemliga kärnvapen. AIPAC styr och ställer i USA. Intifada. Massakrer i Sabra och Chatila. Yassir Arafat och PLO tvingas till Tunisien. Libanons bönder bygger nästan utan resurser upp Hizbollah för att stå emot Israels härjningar med klusterbomber och fosforgranater.
Amerikansk paranoia efter USA:s nederlag i shahens och savaks Iran 1979. Paranoia efter den olycksdigra interventionen i Libanon. Varför spränger dom ihjäl marinsoldater?
2011. Situationen oförändrad efter 23 år!
USA fick chansen att utveckla något nytt, men ingenting hände!. Sovjetimperiet störtade samman. Luften pyste ut ur det kalla kriget. Ingen känner längre till det ordet kommunist. Vi har ett problem. Vad ska vi hata?
Lösningen är nära: terrorister och islamister. De är dessutom mycket svagare.
En nyliberal globalisering med USA i spetsen segrar. Ekonomiska lättnader. Minskade rustningskostnader. Historiens slut. Nu gäller marknad. Rationalitet. Demokrati.
Men allt vilar på en mur av oljediktaturer i Nordafrika och Mellanöstern, på palestiniers och arabers bekostnad. Det är realpolitik.
George Bush dyker upp, framburen av det giriga amerikanska våldskomplexet. Nine eleven. Fritt fram! Fritt fram för nya laglösa krig. War on Terror. Massfängslanden. Tortyr.
Afghanistan. USA vinner, men kriget fortsätter. Irak. ”Mission ackomplished” Donald Rumsfeld hänger sin gamle polare Saddam som han en gång försåg med den nervgas som behövdes för massakern i Halabja. Sorry, old boy!
Kriget fortsätter. Tiotusentals amerikanska privatsoldater härjar. Miljarderna strömmar. Sedelpressarna går på högvarv.
Det enda krig USA har lyckats vinna de senaste 50 åren är det mot Granada. Det var en riktig triumf!
Kina finansierar USA:s krig. Kina värnade stabiliteten på Himmelska Fridens torg redan för 22 år sen. Amerikanerna lever på krita. Men de lever gott. De blir allt tjockare. Egna villor. Stadsjeepar. Bankerna äger.
Lehman Brothers. Miljontals amerikaner går från gård och grund. Hela världen betalar amerikansk konsumism. Estland, Lettland, Litauen, Island, Grekland, Italien (där 73-årige Berlusconi knullar Mubaraks minderåriga brorsdotter) Spanien, Portugal, Irland och Storbritannien.
Araberna reser sig
Tunisien, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen, Jordanien, Syrien, Marocko. De kräver frihet, demokrati, social rättvisa, utveckling, makt över oljan.
Bleka störtar påstått demokratiska ledare om varandra och ropar: STABILITET! STABILITET!
Ashton, Bildt, Berlusconi, Obama, Sarkozy, Merkel. De tigger och ber. Lika tomma på tankar, idéer, initiativ, makt och moral som vi senast såg dem på det stora miljömötet i Köpenhamn 2009.
Lita på oss! Vi är demokrater! Vi ska ge er demokrati! Nu får ni utveckling! Marshallhjälp - inte War on terror! Inga hemliga fängelser! Ingen tortyr! Det var bara på låtsas! Palestina blir fritt inom 1967 års gränser! Blockaden av Gaza upphör. Israels mur störtas i gruset! Stabilitet! Stabilitet! Vi stoppar Kadaffi långt innan han massakrerat lika många som Israel gjorde i Gaza 2009!
Det är så dags
Oljepriserna rusar i höjden. Livsmedelspriserna stiger. Inflation. Miljökatastrofer i Kina, Indien, Pakistan, Ryssland, Australien, Amerika. Massarbetslöshet i USA, Storbritannien, Irland, Spanien, Portugal, Italien, Grekland. Sjunkande produktion. Vidgade klyftor mellan mycket rika roffare, storfinansens Mubaraks och Ben Alis, och växande massor av fattiga. Vågor av flyktingar sköljer in från Afrika över EU:s murar och från Latinamerika över USA:s gräns mot Mexiko. En ny värld är möjlig, nej, en ny värld är nödvändig!
Demokratiernas ledare ligger lamslagna av akut utmattning som på tv-bilderna från Köpenhamn eller rusar runt och gallskriker: Stabilitet! Stabilitet!
Dagen gryr
Kaffet är slut. Sydsvenskan dunsar ner som en stor fet pappersgris. Stabilitet. Stabilitet. Ge oss melodifestivaler. Låt oss leka med it-prylar! Låt oss debattera syrener och litteraturhus i Lund. Vi hör ingenting. Vi ser ingenting. Vi säger ingenting. Vi vet ingenting.
Ljus tänds i fönstren. Mörkret blir blått, sen grått. Enstaka flingor. Datorn krånglar. Men nu fladdrar Al Jazeera fram. Haaretz. Guardian…
Ut i isvinden. Ut på den cementhårda marken. Ut under den låga grå himlen.
Afghanistan. USA vinner, men kriget fortsätter. Irak. ”Mission ackomplished” Donald Rumsfeld hänger sin gamle polare Saddam som han en gång försåg med den nervgas som behövdes för massakern i Halabja. Sorry, old boy!
Kriget fortsätter. Tiotusentals amerikanska privatsoldater härjar. Miljarderna strömmar. Sedelpressarna går på högvarv.
Det enda krig USA har lyckats vinna de senaste 50 åren är det mot Granada. Det var en riktig triumf!
Kina finansierar USA:s krig. Kina värnade stabiliteten på Himmelska Fridens torg redan för 22 år sen. Amerikanerna lever på krita. Men de lever gott. De blir allt tjockare. Egna villor. Stadsjeepar. Bankerna äger.
Lehman Brothers. Miljontals amerikaner går från gård och grund. Hela världen betalar amerikansk konsumism. Estland, Lettland, Litauen, Island, Grekland, Italien (där 73-årige Berlusconi knullar Mubaraks minderåriga brorsdotter) Spanien, Portugal, Irland och Storbritannien.
Araberna reser sig
Tunisien, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen, Jordanien, Syrien, Marocko. De kräver frihet, demokrati, social rättvisa, utveckling, makt över oljan.
Bleka störtar påstått demokratiska ledare om varandra och ropar: STABILITET! STABILITET!
Ashton, Bildt, Berlusconi, Obama, Sarkozy, Merkel. De tigger och ber. Lika tomma på tankar, idéer, initiativ, makt och moral som vi senast såg dem på det stora miljömötet i Köpenhamn 2009.
Lita på oss! Vi är demokrater! Vi ska ge er demokrati! Nu får ni utveckling! Marshallhjälp - inte War on terror! Inga hemliga fängelser! Ingen tortyr! Det var bara på låtsas! Palestina blir fritt inom 1967 års gränser! Blockaden av Gaza upphör. Israels mur störtas i gruset! Stabilitet! Stabilitet! Vi stoppar Kadaffi långt innan han massakrerat lika många som Israel gjorde i Gaza 2009!
Det är så dags
Oljepriserna rusar i höjden. Livsmedelspriserna stiger. Inflation. Miljökatastrofer i Kina, Indien, Pakistan, Ryssland, Australien, Amerika. Massarbetslöshet i USA, Storbritannien, Irland, Spanien, Portugal, Italien, Grekland. Sjunkande produktion. Vidgade klyftor mellan mycket rika roffare, storfinansens Mubaraks och Ben Alis, och växande massor av fattiga. Vågor av flyktingar sköljer in från Afrika över EU:s murar och från Latinamerika över USA:s gräns mot Mexiko. En ny värld är möjlig, nej, en ny värld är nödvändig!
Demokratiernas ledare ligger lamslagna av akut utmattning som på tv-bilderna från Köpenhamn eller rusar runt och gallskriker: Stabilitet! Stabilitet!
Dagen gryr
Kaffet är slut. Sydsvenskan dunsar ner som en stor fet pappersgris. Stabilitet. Stabilitet. Ge oss melodifestivaler. Låt oss leka med it-prylar! Låt oss debattera syrener och litteraturhus i Lund. Vi hör ingenting. Vi ser ingenting. Vi säger ingenting. Vi vet ingenting.
Ljus tänds i fönstren. Mörkret blir blått, sen grått. Enstaka flingor. Datorn krånglar. Men nu fladdrar Al Jazeera fram. Haaretz. Guardian…
Ut i isvinden. Ut på den cementhårda marken. Ut under den låga grå himlen.
Kulturtips
Det började som en skakning
- om en osänkbar familj på väg mot djupet, spelas på Teater 23, 11 februari - 18 mars
Fre 25 feb kl. 19:00, Läs mer
- om en osänkbar familj på väg mot djupet, spelas på Teater 23, 11 februari - 18 mars
Fre 25 feb kl. 19:00, Läs mer
Ifigenia på Tauris av C W Gluck
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino i Lund lördag 26 februari kl 19:00. Repris söndag 27 februari kl 13:00.
Lör 26 feb kl. 19:00. Läs mer
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino i Lund lördag 26 februari kl 19:00. Repris söndag 27 februari kl 13:00.
Lör 26 feb kl. 19:00. Läs mer
Jubileumskonsert
40-år med Amiralens Storband på Palladium 26 februari kl 18.00. Läs mer
Teaterimprovisation
På Månteatern, Bredgatan 3 i Lund, 26 februari - 6 maj
Lör 26 feb kl. 19:00. Läs mer
På Månteatern, Bredgatan 3 i Lund, 26 februari - 6 maj
Lör 26 feb kl. 19:00. Läs mer
I.D
En filosofisk, hårdkokt deckare i rollspelsform. Spelas på Månteatern i Lund 18 februari - 29 mars.
Mån 28 feb kl. 12:30. Läs mer
En filosofisk, hårdkokt deckare i rollspelsform. Spelas på Månteatern i Lund 18 februari - 29 mars.
Mån 28 feb kl. 12:30. Läs mer
Kabaret Skarabé
Classic Lounge ger Kabaret Skarabé i Guldfoajén på Palladium. På Palladium 1 mars kl 19:30. Läs mer
Classic Lounge ger Kabaret Skarabé i Guldfoajén på Palladium. På Palladium 1 mars kl 19:30. Läs mer
Konsert - Peter Jablonski
Pianisten och virtuosen Peter Jablonski kommer till Lund för en konsert utöver det vanliga, på Lunds Stadshall 1 mars kl 19:00. Läs mer
Pianisten och virtuosen Peter Jablonski kommer till Lund för en konsert utöver det vanliga, på Lunds Stadshall 1 mars kl 19:00. Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 01 mar, ons 02 mar och tor 03 mar kl. 16:00. Läs mer
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 01 mar, ons 02 mar och tor 03 mar kl. 16:00. Läs mer
Oslipat skär 3 med bl a Aron Flam och Jonatan Unge
Smygelitistisk standup med Jonatan Unge, Aron Flam och Ola Söderholm, 2 mars kl 20:00 på Tangopalatset
Läs mer
Smygelitistisk standup med Jonatan Unge, Aron Flam och Ola Söderholm, 2 mars kl 20:00 på Tangopalatset
Läs mer
Robert Nordmark & Karl-Martin Almqvists BJÄRV ENCOUNTERS
på Victoriateatern 2 mars kl 19:30.
Läs mer
på Victoriateatern 2 mars kl 19:30.
Läs mer
Bassekou Kouyate N’goni Ba (Mali)
Svängig maliblues fylld av värme och glädje, 3 mars kl 19:30 på Kong
Läs mer
Svängig maliblues fylld av värme och glädje, 3 mars kl 19:30 på Kong
Läs mer
MACK 3/3 Ann Westin, Lena Frisk, Elin Nordén
Stand-up på La Couronne torsdag 3 mars kl 20:00. Läs mer
Stand-up på La Couronne torsdag 3 mars kl 20:00. Läs mer
SKAMBYRÅN: MORTIFIED SWEDEN
Malmös uppmärksammade komediklubb återupplivar minnena från att vara ung. På Inkonst torsdag 3 mars kl 19.00.
Läs mer
Malmös uppmärksammade komediklubb återupplivar minnena från att vara ung. På Inkonst torsdag 3 mars kl 19.00.
Läs mer
Yamato - Gamushara (Beat of Courage)
Den japanska slagverksgruppen med föreställningen Gamushara, på Lunds Stadsteater 3 mars kl 19:00.
Läs mer
Den japanska slagverksgruppen med föreställningen Gamushara, på Lunds Stadsteater 3 mars kl 19:00.
Läs mer
Hela kulturcentralens program
2011-02-17
Demokratisk Vänsters årsmöte den 1 mars
Årsmötet startar kl. 19.00 och platsen är DV:s lokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
Årsmötet är öppat för alla intresserade. Alla närvarande har yttranderätt, men endast medlemmar rösträtt.
Huvudpunkten är givetvis ett politiskt samtal under rubriken: "Kommer vänstern någonsin tillbaka i regeringsställning?" med inledning av Sven-Hugo Mattsson.
Välkommen till årsmötet!
Årsmötet är öppat för alla intresserade. Alla närvarande har yttranderätt, men endast medlemmar rösträtt.
Huvudpunkten är givetvis ett politiskt samtal under rubriken: "Kommer vänstern någonsin tillbaka i regeringsställning?" med inledning av Sven-Hugo Mattsson.
Välkommen till årsmötet!
Kulturtips
Det började som en skakning
- om en osänkbar familj på väg mot djupet, spelas på Teater 23, 11 februari - 18 mars
Fre 18 feb kl. 19:00. Läs mer
- om en osänkbar familj på väg mot djupet, spelas på Teater 23, 11 februari - 18 mars
Fre 18 feb kl. 19:00. Läs mer
I.D
En filosofisk, hårdkokt deckare i rollspelsform. Spelas på Månteatern i Lund 18 februari - 29 mars.
Fre 18 feb kl. 12:30. Läs mer
En filosofisk, hårdkokt deckare i rollspelsform. Spelas på Månteatern i Lund 18 februari - 29 mars.
Fre 18 feb kl. 12:30. Läs mer
Vit, rik, fri
Vit, rik, fri ärspecialskriven för Ann Petrén. En kritikerhyllad föreställning som hade premiär i Stockholm december 2010. Spelas på Teatr Weimar 16 - 19 februari.
Fre 18 feb kl. 19:30. Läs mer
Vit, rik, fri ärspecialskriven för Ann Petrén. En kritikerhyllad föreställning som hade premiär i Stockholm december 2010. Spelas på Teatr Weimar 16 - 19 februari.
Fre 18 feb kl. 19:30. Läs mer
Battle Royal
Handsken är kastad! Fyra teatrar drabbar samman i en episk teatersportsturnering i kamp om den åtråvärda titeln: Malmös bästa teater, på Bastionen 19 februari kl 19:00. Läs mer
Handsken är kastad! Fyra teatrar drabbar samman i en episk teatersportsturnering i kamp om den åtråvärda titeln: Malmös bästa teater, på Bastionen 19 februari kl 19:00. Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 23 feb och tor 24 feb kl. 16:00
Läs mer
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 23 feb och tor 24 feb kl. 16:00
Läs mer
Oslipat skär 2 - med bl a Jesper Rönndahl
Smygelitistisk standup med Jesper Rönndahl, Behrad Rouzbeh och fler, på Tangopalatset 23 februari kl 20:00.
Läs mer
Smygelitistisk standup med Jesper Rönndahl, Behrad Rouzbeh och fler, på Tangopalatset 23 februari kl 20:00.
Läs mer
Hela kulturcentralens program
Landsarkivet och Spyken av Sten Henriksson
I hörnet av Östra Vallgatan och Dalbyvägen ligger en av Lunds gymnasieskolor, Spyken. Den har på senare år dragit till sig allt fler elever, inte minst beroende på att den rymmer en gymnasielinje med estetisk inriktning: musik, teater, bild. Skolan har blivit extremt trångbodd och i höstas beslöt man att splittra estetiska programmet: musik fick vara kvar medan de andra grenarna flyttades till Polhem. Det är något skolan beklagar: det finns en poäng i att hålla samman utbildningarna på en plats.
Spyken behöver nya lokaler, det vet alla och det finns pengar reserverade för en nybyggnad som tydligen är tänkt att ske i kvarteret Stenkrossen 500 m söderut längs Arkivgatan nere vid Södra vägen. Men tvärs över gatan, tio meter från Spyken, ligger Landsarkivet som håller på att tömmas för att flytta till Gastelyckan. Där skulle Spyken få alla de lokaler de kan behöva och skolans ledning har också klart önskat det. När Landsarkivet skulle säljas erbjöds det också till Lunds kommun. Men Per-Olof Järvegren, en av dessa halvt anonyma kommunala chefer som i själva verket bestämmer det mesta i Lund, sa nej. Spyken fick inte köpa, i stället har fastigheten gått till Lunds nation som vill bygga studentbostäder där.
Det blir en dyr och besvärlig sak för Lunds nation och de är heller inte så entusiastiska för det hela, men de har i åratal sökt efter någon plats att bygga i Lund och då får det här duga. De äldre husen på området är byggnadsminnesskyddade men den nya arkivlängan i grått putsat tegel saknar skydd och där tänker man sig ta upp stora fönster i den stora tegelvägg som karakteriserar huset. Länsstyrelsen anser dock att bostäder inte passar i den här miljön: byggnaderna ligger i en park, en offentlig miljö, och där vill ju Lunds nation bygga ett femvåningshus.
Proteststorm
Planerna har väckt en storm av protester från framför allt arkitekter. Huset är ritat av Bernt Nyberg och är en utomordentlig exponent för en skola som också rymmer Sigurd Lewerentz och Klas Anshelm. Arkitekter från hela världen kommer till Lund för att se på huset. En snabbt organiserad protestlista på webben fick på några dagar drygt 1100 namn.
Men Byggnadsnämnden bestämde på onsdagskvällen att så ska det bli: förslaget skickas nu ut på samråd för att senare ges detaljplan. De borgerliga och socialdemokraterna var eniga.
Vad som håller på att ske är helt enkelt dumt. Det finns de som ser det här som en konflikt mellan fler bostäder och arkitektskråets egenintressen. Men faktum är att det finns en lösning som ger Lunds nation mycket fler studentrum: de kan få Brunnsbo och Källbo längre ner på gatan där det ena är praktiskt taget redan klart för studentboende. Till detta kan de få bygga till ett höghus på gården med många fler studentbostäder. I stället kan Spyken ta över Landsarkivet och få en konsertsal med 300 platser och div. studiolokaler för musik mm i den omstridda arkivbyggnaden medan den antika delen av Arkivet lätt kan bli vanliga undervisningslokaler. Det blir bättre och billigare för kommunen och för Lunds nation. A-plans arkitektkontor har gjort skisser på det här och som en bonus slipper man ta upp fönster i den omstridda arkivbyggnaden. Vänsterpartiet har fört fram denna lösning. Vad är det som hindrar den? Jag vet inte, tröghet, fantasibrist och prestige fruktar jag.
Spyken behöver nya lokaler, det vet alla och det finns pengar reserverade för en nybyggnad som tydligen är tänkt att ske i kvarteret Stenkrossen 500 m söderut längs Arkivgatan nere vid Södra vägen. Men tvärs över gatan, tio meter från Spyken, ligger Landsarkivet som håller på att tömmas för att flytta till Gastelyckan. Där skulle Spyken få alla de lokaler de kan behöva och skolans ledning har också klart önskat det. När Landsarkivet skulle säljas erbjöds det också till Lunds kommun. Men Per-Olof Järvegren, en av dessa halvt anonyma kommunala chefer som i själva verket bestämmer det mesta i Lund, sa nej. Spyken fick inte köpa, i stället har fastigheten gått till Lunds nation som vill bygga studentbostäder där.
Det blir en dyr och besvärlig sak för Lunds nation och de är heller inte så entusiastiska för det hela, men de har i åratal sökt efter någon plats att bygga i Lund och då får det här duga. De äldre husen på området är byggnadsminnesskyddade men den nya arkivlängan i grått putsat tegel saknar skydd och där tänker man sig ta upp stora fönster i den stora tegelvägg som karakteriserar huset. Länsstyrelsen anser dock att bostäder inte passar i den här miljön: byggnaderna ligger i en park, en offentlig miljö, och där vill ju Lunds nation bygga ett femvåningshus.
Proteststorm
Planerna har väckt en storm av protester från framför allt arkitekter. Huset är ritat av Bernt Nyberg och är en utomordentlig exponent för en skola som också rymmer Sigurd Lewerentz och Klas Anshelm. Arkitekter från hela världen kommer till Lund för att se på huset. En snabbt organiserad protestlista på webben fick på några dagar drygt 1100 namn.
Men Byggnadsnämnden bestämde på onsdagskvällen att så ska det bli: förslaget skickas nu ut på samråd för att senare ges detaljplan. De borgerliga och socialdemokraterna var eniga.
Vad som håller på att ske är helt enkelt dumt. Det finns de som ser det här som en konflikt mellan fler bostäder och arkitektskråets egenintressen. Men faktum är att det finns en lösning som ger Lunds nation mycket fler studentrum: de kan få Brunnsbo och Källbo längre ner på gatan där det ena är praktiskt taget redan klart för studentboende. Till detta kan de få bygga till ett höghus på gården med många fler studentbostäder. I stället kan Spyken ta över Landsarkivet och få en konsertsal med 300 platser och div. studiolokaler för musik mm i den omstridda arkivbyggnaden medan den antika delen av Arkivet lätt kan bli vanliga undervisningslokaler. Det blir bättre och billigare för kommunen och för Lunds nation. A-plans arkitektkontor har gjort skisser på det här och som en bonus slipper man ta upp fönster i den omstridda arkivbyggnaden. Vänsterpartiet har fört fram denna lösning. Vad är det som hindrar den? Jag vet inte, tröghet, fantasibrist och prestige fruktar jag.
Politisk diversehandel av Ulf Nymark
Denna vecka behandlade Byggnadsnämnden ett förslag till detaljplan för Landsarkivet. Lunds nation vill använda byggnaderna till studentbostäder. Jättebra att nationen vill bygga bostäder! Men vill lundaborna ha bostäder till varje pris? Exteriören på de två äldsta byggnaderna kommer visserligen att behållas intakt, men Bernt Nybergs tillbyggnad från början 1970-talet ska få ett helt annat stuk med fasader sönderbrutna av radvis med fönster. Från de borgerligas (och tyvärr socialdemokraternas) håll fanns ingen förståelse för arkitektur- och kulturhistoriska argument för bevaring av Nybergs tillbyggnad. Byggnaden har inga arkitektoniska värden, enligt borgarna. Den är närmast att betrakta som arkitekturhistorisk ”kuriosa”, hävdade nämndens borgerliga 1:e vice ordförande. Jo, han sa faktiskt så.
DV, V och MP såg gärna studentbostäder i området, men ville ha återremiss av föreslaget för att få ett nytt förslag där tillbyggnadens värden skyddades. Men kultur- och historielösheten segrade alltså.
Nyspråk
I borgerlighetens Lund breder nyspråk ut sig bland de kommunala tjänstemännen. Sönderhackadet av fasaderna på nyssnämnda byggnad i Landsarkivet kallas i planförslaget att ”värdefull bebyggelse skyddas genom varsamhets- och skyddsbestämmelser.”. I program för detaljplan för Solhällan kallas stympningen av koloniområdet för att koloniområdet ”säkras” i detaljplan, och flyttningen av ett antal kolonistugor och kolonilotter benämns ”omdisponering av kolonilotter”.
Ingen stadsodling för borgarna
Demokratisk Vänsters motion om att Lund i sin planering borde satsa på växtodling i tätorterna var också till behandling i Byggnadsnämnden. Borgarna ansåg att fullmäktige ska avslå motionen. Ett argument som borgarna anförde mot motionen var att odling i tätorter stal mark som behövdes för bostadsbyggande. Har någon hört talas om att borgarna argumenterat för att slopa bilparkeringarna i tätorter därför att marken bättre borde nyttjas för bostäder?
Borgerligheten: mera biltrafik i stadskärnan
För några veckor sedan påtalade jag i dessa spalter att borgerligheten nu öppet och målmedvetet arbetar för att få in flera bilar och fler p-platser i stadskärnan. Det senaste är utspelet i den riktningen kommer nu från Tekniska nämndens moderate ordförande Johannessen. Han och hans drabanter i Tekniska nämnden tog helt sonika bort en dagordningspunkt om med förslag från tjänstemännen om att göra en synnerligen översyn av nivåerna (läs: måttlig höjning) av p-avgifterna. Vi måste ha fler bilar in till stadskärnan, säjer Johannessen. Och lägre p-avgifter. Borgarna vill uppenbarligen omstöpa stadskärnan till ett Nova Pilsåker.
DV, V och MP såg gärna studentbostäder i området, men ville ha återremiss av föreslaget för att få ett nytt förslag där tillbyggnadens värden skyddades. Men kultur- och historielösheten segrade alltså.
Nyspråk
I borgerlighetens Lund breder nyspråk ut sig bland de kommunala tjänstemännen. Sönderhackadet av fasaderna på nyssnämnda byggnad i Landsarkivet kallas i planförslaget att ”värdefull bebyggelse skyddas genom varsamhets- och skyddsbestämmelser.”. I program för detaljplan för Solhällan kallas stympningen av koloniområdet för att koloniområdet ”säkras” i detaljplan, och flyttningen av ett antal kolonistugor och kolonilotter benämns ”omdisponering av kolonilotter”.
Ingen stadsodling för borgarna
Demokratisk Vänsters motion om att Lund i sin planering borde satsa på växtodling i tätorterna var också till behandling i Byggnadsnämnden. Borgarna ansåg att fullmäktige ska avslå motionen. Ett argument som borgarna anförde mot motionen var att odling i tätorter stal mark som behövdes för bostadsbyggande. Har någon hört talas om att borgarna argumenterat för att slopa bilparkeringarna i tätorter därför att marken bättre borde nyttjas för bostäder?
Borgerligheten: mera biltrafik i stadskärnan
För några veckor sedan påtalade jag i dessa spalter att borgerligheten nu öppet och målmedvetet arbetar för att få in flera bilar och fler p-platser i stadskärnan. Det senaste är utspelet i den riktningen kommer nu från Tekniska nämndens moderate ordförande Johannessen. Han och hans drabanter i Tekniska nämnden tog helt sonika bort en dagordningspunkt om med förslag från tjänstemännen om att göra en synnerligen översyn av nivåerna (läs: måttlig höjning) av p-avgifterna. Vi måste ha fler bilar in till stadskärnan, säjer Johannessen. Och lägre p-avgifter. Borgarna vill uppenbarligen omstöpa stadskärnan till ett Nova Pilsåker.
Ska det vara en broiler i år? av Gr
Morgontidningen berättar att på vadslagningsfirman Ladbrokes har Mikael Damberg hastigt spelats ner till ge bara två gånger pengarna om han blir valberedningens kandidat som S-ledare. När sånt händer beror det på att stalltips har läckt ut till fler personer än avsikten var. Tro mej, jag vann en gång en vacker slant på en häst som hette Camus och som knäckte favoriterna på Färjestads travbana. En initierad kamrat hade antytt något.
Om Damberg vet jag inte mycket men tillräckligt. Han räknas till högerfalangen i sitt parti och det behöver inte betyda särskilt mycket, så glada som journalister är på att sätta etiketter. Fast jag tycker han på bilderna ser allför trygg ut i sin korrekta slips, och så är han ju skolpolitisk talesman i ett parti som verkligen har misslyckats i de frågorna. Men framför allt är han en politisk broiler, en som gått direkt från SSU till diverse andra sinekurer inom rörelsen.
Eftersom det svenska partiväsendet är överfinansierat, det vill säga att partierna själva bestämmer hur mycket pengar de ska ha, har det också gett upphov till en betydande kår av yrkespolitiker som aldrig eller bara i förbigående hinner smaka på ett riktigt jobb utanför sin på många sätt skyddade sektor. Jag tror det är olyckligt för Socialdemokraterna och därmed för alla vänsterkrafter i svensk politik om partiet ska ledas av en person som Damberg.
Ju större parti desto mer partistöd och desto fler broilers, och vi har sett hur flera av M-varianten nu har hamnat i regeringen. Men även i de mindre riksdagspartierna finns det ett visst utrymme. Jag kom att tänka på detta när jag i gårdagens tidning såg att Daniel Sestrajcic (V) har blivit (vikarierande) kulturkommunalråd i Malmö. Vi är många som känner Daniel väl sen hans tid i Lund.
I Sydsvenskan berättade han att han varit med om att starta både en blåsorkester och en kör. Vad som inte framgick var att skapelserna inte har varit särskilt framgångsrika, och åtminstone delvis har det berott på att de förlitat sej på DS som i egenskap av partifunktionär väntades hålla samman verksamheten. Det gjorde han inte så bra, inte minst därför att musik inte riktigt tycks vara hans grej. Jo kanske om han gått in för att lära sej elementa, men det blev det aldrig tid eller koncentration till.
Om Damberg vet jag inte mycket men tillräckligt. Han räknas till högerfalangen i sitt parti och det behöver inte betyda särskilt mycket, så glada som journalister är på att sätta etiketter. Fast jag tycker han på bilderna ser allför trygg ut i sin korrekta slips, och så är han ju skolpolitisk talesman i ett parti som verkligen har misslyckats i de frågorna. Men framför allt är han en politisk broiler, en som gått direkt från SSU till diverse andra sinekurer inom rörelsen.
Eftersom det svenska partiväsendet är överfinansierat, det vill säga att partierna själva bestämmer hur mycket pengar de ska ha, har det också gett upphov till en betydande kår av yrkespolitiker som aldrig eller bara i förbigående hinner smaka på ett riktigt jobb utanför sin på många sätt skyddade sektor. Jag tror det är olyckligt för Socialdemokraterna och därmed för alla vänsterkrafter i svensk politik om partiet ska ledas av en person som Damberg.
Ju större parti desto mer partistöd och desto fler broilers, och vi har sett hur flera av M-varianten nu har hamnat i regeringen. Men även i de mindre riksdagspartierna finns det ett visst utrymme. Jag kom att tänka på detta när jag i gårdagens tidning såg att Daniel Sestrajcic (V) har blivit (vikarierande) kulturkommunalråd i Malmö. Vi är många som känner Daniel väl sen hans tid i Lund.
I Sydsvenskan berättade han att han varit med om att starta både en blåsorkester och en kör. Vad som inte framgick var att skapelserna inte har varit särskilt framgångsrika, och åtminstone delvis har det berott på att de förlitat sej på DS som i egenskap av partifunktionär väntades hålla samman verksamheten. Det gjorde han inte så bra, inte minst därför att musik inte riktigt tycks vara hans grej. Jo kanske om han gått in för att lära sej elementa, men det blev det aldrig tid eller koncentration till.
Nej, integritet är inte DS kännemärke. Han gjorde gärna vad hans mer viljestarka politiska kamrater sa, och han valde inte alltid det bästa sällskapet. Vi minns till exempel hur han förklarade att han aldrig kunde nominera en EU-vän till landstingspolitisk sekreterare, vad nu landstinget har med EU att göra. Som medlem av partiets centrala valberedning är han medskyldig till sammansättning på de partistyrelser som har fått V att fastna på femprocentsnivån. Och vi kommer ihåg hans beredningens interna fifflande läckte ut genom hans schabbel. De flesta valberedningar fifflar men medlemmarna kan konsten att hålla tätt. Så inte DS.
Som slagordsutropare är DS magnifik men så många andra talanger har vi inte lyckats spåra hos honom. Emellertid: partierna tar hand som sina broilers även sedan de blivit en smula överåriga och lönnfeta. Så nu är DS försörjd med ett kulturpolitiskt knäck någon tid framåt.
Undrens tid? av JL
När detta skrivs torsdag em har styret i Bahrein röjt tältlägret i huvudstaden samt på annat sätt valt en hård strategi. Bahrein är en konfliktintrig av smådjävulska sorten och om Egypten efter Tunisien stod för ett tungt fall med potentiellt långträckande dock civil-samhälleliga följder både inom och utom samlade regionen. Även internt här i väst är Bahreins läge och situation, med shiamajoritet under sunniautokrati, am. huvudflottbas och mitt i sundet mellan Saudi (med egen shiaandel mitt i oljebältet resp. som hårt hållna gästarbetare, ända in i hemmen tills. med exvis kristna etiopiskor och filippinskor) och shiaIran samt med ett omruskat Israel i ett låst och rätt vacklande strategiskt läge utmanat dessutom av på gång varande ayatollahkärnvapen - huka sig världen, för kan smälla redan i kväll! Och ev. bauta. Nå, spännande i vart fall säger en vänsterröst från Homo bellis.
USA kan vara på fall med Obama som en Gorbatjov, inte fullt lika idealistisk eller snarare direkt verklighetsfjärmat naiv men amimp nog en segare nöt knäcka. Dock som historiebokens Sovjetunionen ovilligt civilisera sig inrikes samt reformera och släppa greppet om lydländer och proxyfurstar. Stagnerande imperier och fall på eget grepp. Tack för det när nu svåra eller rätt omöjliga åtgärda utifrån. Den första i en räcka katastrofer, av div sorter? För vem har sagt att 1900-talet var max värst? Ingen snäll ras - skapad i Aliens avbild, snarast. Tänkt på den? Maskerat självporträtt, som i Apornas planet.
Japp, såna är vi!
USA kan vara på fall med Obama som en Gorbatjov, inte fullt lika idealistisk eller snarare direkt verklighetsfjärmat naiv men amimp nog en segare nöt knäcka. Dock som historiebokens Sovjetunionen ovilligt civilisera sig inrikes samt reformera och släppa greppet om lydländer och proxyfurstar. Stagnerande imperier och fall på eget grepp. Tack för det när nu svåra eller rätt omöjliga åtgärda utifrån. Den första i en räcka katastrofer, av div sorter? För vem har sagt att 1900-talet var max värst? Ingen snäll ras - skapad i Aliens avbild, snarast. Tänkt på den? Maskerat självporträtt, som i Apornas planet.
Japp, såna är vi!
Sekularism kan dölja mycket av Gunnar Stensson
Det finns ingenting som hindrar att sekulära stater blir hårda diktaturer.
”Låt var och en bli salig på sin fason”. Så uttalade sig Fredrik ”den store” i Preussen på 1700-talet. På det sättet slapp han alla de problem som orsakades av konflikten mellan katoliker och protestanter. Han drog tvärtom nytta av den genom de flyktingströmmar som motsättningen alstrade. Fredriks Preussen var en militaristisk diktatur som blev allt hårdare under hans regeringstid. Det går en rak linje från 1700-talets Preussen till det sekulära Hitlertyskland.Kemal Ataturk gjorde 1923 Turkiet till en sekulär republik som omedelbart inledde folkmord på armenier och greker. När Erdogan nu demokratiserar Turkiet gör han det med stöd av ett muslimskt parti, medan höga militärer försöker sabotera demokratin och införa militärdiktatur i sin kamp för sekulära principer.
Det finns alltså ingenting som hindrar att sekulära stater är eller blir hårda diktaturer. Mubaraks Egypten var en sekulär stat. Saddam Husseins Irak likaså.
All marxism är sekulär. Religion är ett opium för folket, fastslog Marx. Nordkorea är liksom Vietnam och Folkrepubliken Kina sekulära stater.
Samtidigt innebär den sekulära principen i demokratiska stater självklart att partier som kristdemokraterna i Tyskland och Sverige har rätt att verka. Liksom också det Muslimska brödraskapet i Egypten.
I somliga sekulära stater frodas religionerna. USA är det mest religiösa samhället i väst. Där får envar bli salig på sin fason. Religionsfriheten har lett till att trossamfund och sekter av alla sorter slagit rot. En majoritet av USA:s befolkning tillhör kyrkor som ofta är fundamentalistiska eller spritt språngande galna. Inkonsekvent nog har dollarsedeln mottot ”In God We Trust”. Men det handlar kanske om en sekt av nyliberala Mammonsdyrkare.
Politik är en världslig sak, för att tala med Astrid Lindgren. Så¨ska det vara. Men sekularismen räcker inte som grundval för en demokrati.
Religion har visserligen ofta varit en ideologisk bas för blodiga diktaturer. Under och efter spanska inbördeskriget stödde den katolska kyrkan Francos terrorvälde. På samma sätt är Saudiarabien, Marocko och Jordanien en sorts USA-stödda fundamentalistiska teokratier, som utgör hörnstenar för den amerikanska ”stabiliteten” i Mellanöstern.
Å andra sidan ställer sig kyrkor och religioner ofta i spetsen för kampen mot förtryck och diktatur. De buddhistiska munkar i Vietnam som demonstrerade genom självbränning spelade en viktig roll i befrielsekampen. Fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen fick avgörande stöd från en ganska ortodox katolsk kyrka. Motståndet i förtryckets Burma leds av buddhistiska munkar. Grupperna i Charta 77 i Tjeckoslovakien använde kyrkor som samlingslokaler, liksom de tyska demokraterna gjorde i katedralen i Dresden 1989. Dalai Lama är en religiös gestalt som symboliserar frihetskampen i Tibet.
Kina stödde Mubarak för ”stabilitetens” skull. Jan Myrdal försvarade massakern på Himmelska fridens torg med hänvisning till stabiliteten. Sveriges regering reser ofta till Kina, som Göran Persson hyllat för dess stabilitet.
I sitt försvar för Mubarak värnade den borgerliga pressen om ”stabiliteten” och varnade för det Muslimska brödraskapet med hänvisning till förtrycket i Iran. Egyptierna skulle akta sig så de inte hamnade ”ur askan i elden”.
Ett typiskt exempel är Heidi Avellans krönika i Sydsvenskan den 12 februari, där hon frågar: ”Vad händer om det islamistiska Muslimska brödraskapet kommer till makten?”
Så här lyder hennes svar: ”I Iran tog det inte många veckor innan de kvinnor som tagit stora risker för att avsätta den hatade shahen tvingades dölja huvudet med sjal och böja sig för sharialagar.”
Som vi vet protesterar det Muslimska brödraskapet mot Irans försök till inblandning i den egyptiska revolutionen. Iran är inte populärt i Egypten. I måndags såg vi den iranska regimen brutalt slå ner folkets demonstrationer till stöd för den egyptiska demokratirörelsen.
Det obehagliga är att hyllningarna till den sekulära principen (som ju självfallet skyddar också ateisters rätt att uttrycka sin tro) används som ett vapen, inte mot religioner i allmänhet – Heidi Avellan har hela sitt liv umgåtts med troende och kyrkliga, skriver hon – utan specifikt mot islam. På det sättet underblåses den islamofobi som är mer utbredd inom Sydsvenskans spridningsområde än i andra delar av landet, något som knappast är en tillfällighet.
Till skillnad från de borgerliga sekulära stabilitetskorparna manar president Barack Obama nu öppet folken i Mellanöstern att fortsätta kampen för demokrati.
Kina stödde Mubarak för ”stabilitetens” skull. Jan Myrdal försvarade massakern på Himmelska fridens torg med hänvisning till stabiliteten. Sveriges regering reser ofta till Kina, som Göran Persson hyllat för dess stabilitet.
I sitt försvar för Mubarak värnade den borgerliga pressen om ”stabiliteten” och varnade för det Muslimska brödraskapet med hänvisning till förtrycket i Iran. Egyptierna skulle akta sig så de inte hamnade ”ur askan i elden”.
Ett typiskt exempel är Heidi Avellans krönika i Sydsvenskan den 12 februari, där hon frågar: ”Vad händer om det islamistiska Muslimska brödraskapet kommer till makten?”
Så här lyder hennes svar: ”I Iran tog det inte många veckor innan de kvinnor som tagit stora risker för att avsätta den hatade shahen tvingades dölja huvudet med sjal och böja sig för sharialagar.”
Som vi vet protesterar det Muslimska brödraskapet mot Irans försök till inblandning i den egyptiska revolutionen. Iran är inte populärt i Egypten. I måndags såg vi den iranska regimen brutalt slå ner folkets demonstrationer till stöd för den egyptiska demokratirörelsen.
Det obehagliga är att hyllningarna till den sekulära principen (som ju självfallet skyddar också ateisters rätt att uttrycka sin tro) används som ett vapen, inte mot religioner i allmänhet – Heidi Avellan har hela sitt liv umgåtts med troende och kyrkliga, skriver hon – utan specifikt mot islam. På det sättet underblåses den islamofobi som är mer utbredd inom Sydsvenskans spridningsområde än i andra delar av landet, något som knappast är en tillfällighet.
Till skillnad från de borgerliga sekulära stabilitetskorparna manar president Barack Obama nu öppet folken i Mellanöstern att fortsätta kampen för demokrati.
Kommer vänstern någonsin tillbaka till makten?
av Sven-Hugo Mattsson
Varför genomfördes inte välfärdsstaten mens tid var?
Jag har tidigare i dessa spalter spått att Socialdemokratin gjort sitt sista val över 30 %. Jag är stärkt i min tro, S söker sig nu mot mitten och jag tror inte man lyckas. Det finns redan fyra partier som slåss om mittenväljarna, fem med Miljöpartiet. S har helt enkelt tappat sin hegemoni. Det går inte längre att i debatten föra fram de reformer som skett under S-regeringar. Den välfärd som uppstått under S-regeringar ses idag som självklart, vårt goda pensionssystem har ju dessutom, orättvist, hamnat i onåd. Mer om detta i en senare artikel.
Varför genomfördes inte välfärdssamhället fullt ut?
Jag tror att S helt enkelt inte har velat. När jag nu hör retoriken från ledande sossar så förstår jag bättre varför ingen tydlig vänsterreform har skett de senaste 20 åren, från Kjell-Olof Feldt till Göran Persson. Tvärtom har ju samhället dragits isär, även under de 12 år S satt i regering, 1994-2006.
”Det skall löna sig att arbeta menar” Thomas Östros. ”Hela politiken skall gå ut på att fler skall arbeta mera” påstår Ylva Johansson. Det är jobblinjen som gäller säger någon. Gemensamt för högersossarna, dit räknar jag inte Veronica Palm, är att ingen pratar om bättre jämställdhet eller jämlikhet. Tvärtom, att det skall löna sig att arbeta betyder att man vill göra det bättre för medelklassen, som skall få förbättringar. Jag menar, sen när är det inte lönt att arbeta? Jag noterar att det är en gammal FP-slogan, som S nu anammat. ”Fler skall arbeta mer” betyder att de som är sjuka och arbetslösa skall passa sig noga. ”Det är jobblinjen som gäller”, javisst, sen när har vänstern släppt jobblinjen. Hur bygger man en välfärdsstat och ett jämlikt samhälle om vi inte jobbar. Jag tror helt enkelt att högersosseriet har kommit fram till att vi har en tillräcklig välfärd, det får vara nog nu. Ett exempel: under de 12 år vi hade en S-regering, under senare delen hade vi en god tillväxt, orkade man inte genomföra en vettig tandvårdsreform. Detta trots att Göran Persson betonade att klassamhället syntes i människors mun. Nu fick vi en tandvårdsreform, som inte är tillräcklig, under en borgerlig regering!
Kort sagt S traskar patrull efter borgerligheten. Jag tror inte att ledande sossar kommer att tycka att ”vi har världen högsta skatter men inte världens bästa välfärd” eller att ”vi blir äldst i världen men också är sjukast”, (som om dessa enheter har något som helst samband). Men det är nog bäst att förbereda sig även för detta. En annan grej där S traskar patrull efter borgerligheten är det som inte sägs. Det längsta man hör från ledande sossar är att man inte skall tävla med Alliansen om skattesänkningar, med andra ord, man skall alltså inte höja skatter där det behövs för att förstärka välfärden
Problemet
Jag är inte speciellt ledsen över S nergång med 10 procentenheter i de två senaste valen. Sossarnas tvångsanslutning av LO-medlemmar och deras spioneri visar att man inte är ett fullt demokratiskt parti. Fortfarande lever deras pompöshet och i eftervalsdebatten hörs tydligt att man fortfarande tror sig vara ett 45 %-parti. Det hade varit optimalt om S, V och MP hade varit ungefär lika stora. Ett S-parti på 20 %, där man inte har majoritet inom de rödgröna. Det vore skönt om S sjönk ner till en nivå där de tvingas vara ödmjuka och inte ”sig själv nog”.
Men det finns så klart ett problem, redan nu när S har 30 %, det finns just nu inga förutsättningar för att V och Mp skall få runt 20 % tillsammans. Det är bara om S börjar ta röster från Moderaterna som det ges förutsättningar för de rödgröna att komma tillbaka.
Men problemen hopar sig, S som knappast för vänsterpolitik längre, V som har problem med sin partiledare, som hart svagt förtroende bland medlemmarna, men ändå blir vald om han inte inser att han måste lämna för vänsterns skull.
Ljus i tunneln?
Finns det då inget ljus i tunneln, knappast. Visst, KD kan ta 3,5 % av rösterna i nästa val och alltså åka ur riksdagen. Det är dock inte särskilt troligt och jag tror inte ens det räcker. V kan få ett nytt, förhoppningsvis delat partiledarskap, problemet är bara att om V växer så är det på sossarna bekostnad. MP har helt klart en potential, problemet är bara att ju större MP blir, dess större risk är det att man samarbetar med Alliansen.
Så vad gör vi, vi som vill se vänsterpolitik? Om detta kommer det att diskuteras på Demokratiskt vänsters årsmöte 1 mars.
Sven-Hugo Mattsson
PS! Sen ovanstående skrivits har sossarnas kriskommission kommit med sin rapport. Man säger att man kan tänka sig att höja skatter om det behövs för välfärden, å andra sidan kan man tänka sig att samarbeta i skattefrågor men alliansens skattesänkarpartier. Om tre år kommer alliansen att ha sänkt skatter i sådan takt att välfärden, som redan nu krackelerar, kommer att behöva förstärkas. Betänk också att det finns undersökningar som visar att människor är beredda att höja skatten för att få bättre välfärd. Så varför tvekar sossarna om nödvändiga skattehöjningar?
DS!
Jag har tidigare i dessa spalter spått att Socialdemokratin gjort sitt sista val över 30 %. Jag är stärkt i min tro, S söker sig nu mot mitten och jag tror inte man lyckas. Det finns redan fyra partier som slåss om mittenväljarna, fem med Miljöpartiet. S har helt enkelt tappat sin hegemoni. Det går inte längre att i debatten föra fram de reformer som skett under S-regeringar. Den välfärd som uppstått under S-regeringar ses idag som självklart, vårt goda pensionssystem har ju dessutom, orättvist, hamnat i onåd. Mer om detta i en senare artikel.
Varför genomfördes inte välfärdssamhället fullt ut?
Jag tror att S helt enkelt inte har velat. När jag nu hör retoriken från ledande sossar så förstår jag bättre varför ingen tydlig vänsterreform har skett de senaste 20 åren, från Kjell-Olof Feldt till Göran Persson. Tvärtom har ju samhället dragits isär, även under de 12 år S satt i regering, 1994-2006.
”Det skall löna sig att arbeta menar” Thomas Östros. ”Hela politiken skall gå ut på att fler skall arbeta mera” påstår Ylva Johansson. Det är jobblinjen som gäller säger någon. Gemensamt för högersossarna, dit räknar jag inte Veronica Palm, är att ingen pratar om bättre jämställdhet eller jämlikhet. Tvärtom, att det skall löna sig att arbeta betyder att man vill göra det bättre för medelklassen, som skall få förbättringar. Jag menar, sen när är det inte lönt att arbeta? Jag noterar att det är en gammal FP-slogan, som S nu anammat. ”Fler skall arbeta mer” betyder att de som är sjuka och arbetslösa skall passa sig noga. ”Det är jobblinjen som gäller”, javisst, sen när har vänstern släppt jobblinjen. Hur bygger man en välfärdsstat och ett jämlikt samhälle om vi inte jobbar. Jag tror helt enkelt att högersosseriet har kommit fram till att vi har en tillräcklig välfärd, det får vara nog nu. Ett exempel: under de 12 år vi hade en S-regering, under senare delen hade vi en god tillväxt, orkade man inte genomföra en vettig tandvårdsreform. Detta trots att Göran Persson betonade att klassamhället syntes i människors mun. Nu fick vi en tandvårdsreform, som inte är tillräcklig, under en borgerlig regering!
Kort sagt S traskar patrull efter borgerligheten. Jag tror inte att ledande sossar kommer att tycka att ”vi har världen högsta skatter men inte världens bästa välfärd” eller att ”vi blir äldst i världen men också är sjukast”, (som om dessa enheter har något som helst samband). Men det är nog bäst att förbereda sig även för detta. En annan grej där S traskar patrull efter borgerligheten är det som inte sägs. Det längsta man hör från ledande sossar är att man inte skall tävla med Alliansen om skattesänkningar, med andra ord, man skall alltså inte höja skatter där det behövs för att förstärka välfärden
Problemet
Jag är inte speciellt ledsen över S nergång med 10 procentenheter i de två senaste valen. Sossarnas tvångsanslutning av LO-medlemmar och deras spioneri visar att man inte är ett fullt demokratiskt parti. Fortfarande lever deras pompöshet och i eftervalsdebatten hörs tydligt att man fortfarande tror sig vara ett 45 %-parti. Det hade varit optimalt om S, V och MP hade varit ungefär lika stora. Ett S-parti på 20 %, där man inte har majoritet inom de rödgröna. Det vore skönt om S sjönk ner till en nivå där de tvingas vara ödmjuka och inte ”sig själv nog”.
Men det finns så klart ett problem, redan nu när S har 30 %, det finns just nu inga förutsättningar för att V och Mp skall få runt 20 % tillsammans. Det är bara om S börjar ta röster från Moderaterna som det ges förutsättningar för de rödgröna att komma tillbaka.
Men problemen hopar sig, S som knappast för vänsterpolitik längre, V som har problem med sin partiledare, som hart svagt förtroende bland medlemmarna, men ändå blir vald om han inte inser att han måste lämna för vänsterns skull.
Ljus i tunneln?
Finns det då inget ljus i tunneln, knappast. Visst, KD kan ta 3,5 % av rösterna i nästa val och alltså åka ur riksdagen. Det är dock inte särskilt troligt och jag tror inte ens det räcker. V kan få ett nytt, förhoppningsvis delat partiledarskap, problemet är bara att om V växer så är det på sossarna bekostnad. MP har helt klart en potential, problemet är bara att ju större MP blir, dess större risk är det att man samarbetar med Alliansen.
Så vad gör vi, vi som vill se vänsterpolitik? Om detta kommer det att diskuteras på Demokratiskt vänsters årsmöte 1 mars.
Sven-Hugo Mattsson
PS! Sen ovanstående skrivits har sossarnas kriskommission kommit med sin rapport. Man säger att man kan tänka sig att höja skatter om det behövs för välfärden, å andra sidan kan man tänka sig att samarbeta i skattefrågor men alliansens skattesänkarpartier. Om tre år kommer alliansen att ha sänkt skatter i sådan takt att välfärden, som redan nu krackelerar, kommer att behöva förstärkas. Betänk också att det finns undersökningar som visar att människor är beredda att höja skatten för att få bättre välfärd. Så varför tvekar sossarna om nödvändiga skattehöjningar?
DS!
World Social Forum, Egypten och världsomvandlingen
av Immanuel Wallerstein, referat Gunnar Stensson
Forumet har just genomförts i Dakar, Senegal. Mellan 60 och 100 tusen deltog. För att klara ett så stort arrangemang krävs starka lokala organisationer. De finns i Senegal.
Senegals regering stödde i början arrangemanget men blev nervös när revolutionen i Egypten inträffade och saboterade förhandlingarna, vilket ledde till organisatoriskt kaos de första två dagarna.
Senegals regering stödde i början arrangemanget men blev nervös när revolutionen i Egypten inträffade och saboterade förhandlingarna, vilket ledde till organisatoriskt kaos de första två dagarna.
Immanuel Wallerstein
Forumet ställde självkritiskt frågan om WSF hade någon betydelse för de folkliga resningarna i arabvärlden. De genomförs av människor som i många fall aldrig hört talas om WSF.
De svar som gavs avspeglade splittringen bland deltagarna. Det fanns de som menade att WSF under sina tio år framgångsrikt hade undergrävt den neoliberala globaliseringen.
Andra ansåg att den arabiska resningen visar att WSF:s betydelse har minskat. Initiativet ligger nu på annat håll. Dagens nyckelord är demokrati
Två saker slog mig. Den första var att knappast någon nämnde World Economic Forum i Davos. När WSF grundades 2001 var det som ett anti-Davos forum. Den här gången föreföll Davos så politiskt obetydligt att det helt enkelt ignorerades.
Den andra var att alla närvarande noterade att de frågor som diskuterades var relaterade till varandra. 2001 engagerade sig WSF framför allt mot neoliberalismens negativa ekonomiska konsekvenser. Vid alla möten som följde tog forumet upp nya frågor – gender, miljö (och särskilt växthuseffekten), rasism, hälsa, ursprungsbefolkningarnas rättigheter, facklig kamp, mänskliga rättigheter och tillgång till vatten, mat och energi.
I Dakar kom det intima sambandet mellan problemen i förgrunden, oavsett vilket som diskuterades.
Men en kritisk underström genomsyrade förhandlingarna. Många påpekade helt riktigt att vi alla vet vad vi är emot, men att det är nödvändigt att klarare uttrycka vad vi är för. Det är det bidrag vi kan ge till den egyptiska revolutionen och andra revolutioner som kommer att följa överallt.
Problemet är att det finns en olöst meningsskillnad inom WSF.
Det finns de som tror att vad världen behöver är mer utveckling och mer modernisering för att ge möjlighet till en rättvis fördelning av resurserna.
Å andra sidan finns det de som menar att tillväxt och modernisering är uttryck för kapitalismens förbannelse. Därför är det nödvändigt att i grunden förändra de grundläggande kulturella förutsättningarna för en framtida värld. De kallar det civilisationsförändring.
De som kräver en ny civilisation gör det under skilda paraplyer.
Det finns rörelser bland ursprungs- befolkningarna på de amerikanska kontinenterna (och på andra håll) som säger att de vill ha en värld grundad på vad latinamerikanerna kallar ”buen vivir” – en värld baserad på goda värden. De säger att den obegränsade ekonomiska tillväxten måste bromsas eftersom planeten inte har resurser för fortsatt tillväxt.
Kraven från ursprungsbefolkningarna kretsar kring frågan om autonomi för att kontrollera rätten till land i sina samhällen.
Stadsbefolkningarna i andra delar av världen understryker hur obegränsad tillväxt leder till klimatkatastrofer och nya pandemier. Och det finns feministrörelser som framhåller sambandet mellan kraven på obegränsad tillväxt och patriarkatet.
Decenniets viktigaste debatt
Debatten om ”civilisationskrisen” är avgörande för vilken politik man väljer och vilken roll de vänsterpartier som eftersträvar statsmakt ska spela under den världsomvandling som diskuteras.
Frågan är inte lättlöst. Men detta är den avgörande debatten under det kommande decenniet. Om vänstern inte kan lösa sina konflikter i denna nyckelfråga kan den kapitalistiska världsekonomins kollaps mycket väl leda till seger för högerkrafterna och skapandet av ett nytt världssystem som till och med är sämre än det nuvarande
Just nu riktas allas ögon mot arabvärlden och i vilken utsträckning det egyptiska folkets heroiska ansträngningar ska lyckas förändra politiken i hela arabvärlden.
Men bränslet för liknande resningar finns överallt, också i världens rikare regioner. Just nu har vi rätt att vara halvoptimistiska.
Immanuel Wallerstein
Referat Gunnar Stensson
Problemet är att det finns en olöst meningsskillnad inom WSF.
Det finns de som tror att vad världen behöver är mer utveckling och mer modernisering för att ge möjlighet till en rättvis fördelning av resurserna.
Å andra sidan finns det de som menar att tillväxt och modernisering är uttryck för kapitalismens förbannelse. Därför är det nödvändigt att i grunden förändra de grundläggande kulturella förutsättningarna för en framtida värld. De kallar det civilisationsförändring.
De som kräver en ny civilisation gör det under skilda paraplyer.
Det finns rörelser bland ursprungs- befolkningarna på de amerikanska kontinenterna (och på andra håll) som säger att de vill ha en värld grundad på vad latinamerikanerna kallar ”buen vivir” – en värld baserad på goda värden. De säger att den obegränsade ekonomiska tillväxten måste bromsas eftersom planeten inte har resurser för fortsatt tillväxt.
Kraven från ursprungsbefolkningarna kretsar kring frågan om autonomi för att kontrollera rätten till land i sina samhällen.
Stadsbefolkningarna i andra delar av världen understryker hur obegränsad tillväxt leder till klimatkatastrofer och nya pandemier. Och det finns feministrörelser som framhåller sambandet mellan kraven på obegränsad tillväxt och patriarkatet.
Decenniets viktigaste debatt
Debatten om ”civilisationskrisen” är avgörande för vilken politik man väljer och vilken roll de vänsterpartier som eftersträvar statsmakt ska spela under den världsomvandling som diskuteras.
Frågan är inte lättlöst. Men detta är den avgörande debatten under det kommande decenniet. Om vänstern inte kan lösa sina konflikter i denna nyckelfråga kan den kapitalistiska världsekonomins kollaps mycket väl leda till seger för högerkrafterna och skapandet av ett nytt världssystem som till och med är sämre än det nuvarande
Just nu riktas allas ögon mot arabvärlden och i vilken utsträckning det egyptiska folkets heroiska ansträngningar ska lyckas förändra politiken i hela arabvärlden.
Men bränslet för liknande resningar finns överallt, också i världens rikare regioner. Just nu har vi rätt att vara halvoptimistiska.
Immanuel Wallerstein
Referat Gunnar Stensson
2011-02-10
Allsångskväll och pub
med Flygelkören i Vita Huset
(Uardavägen i Lund, bakom ICA Tornet)
Fredag 11 februari kl 20.
Musikanter & allsångsledare: Gösta Petersen & Martin Landgren
Gästartist: Christer Lundh, skånska visor. Sång * Folkmusik * Allspel!
Arr: Flygelkören, i samarbete med Folkuniversitetet.
Entre: 60 kr, 40 kr för stud.
Välkomna!
(Uardavägen i Lund, bakom ICA Tornet)
Fredag 11 februari kl 20.
Musikanter & allsångsledare: Gösta Petersen & Martin Landgren
Gästartist: Christer Lundh, skånska visor. Sång * Folkmusik * Allspel!
Arr: Flygelkören, i samarbete med Folkuniversitetet.
Entre: 60 kr, 40 kr för stud.
Välkomna!
DV:s Palestinastudiecirkel
Cirkelns tema blir denna gång:
Omvälvningen i Egypten. Nya förutsättningar för ett fritt Palestina
inom 1967 års gränser. Gunnar Stensson inleder ett samtal kring den nya situationen i Nordafrika och Mellanöstern.
13 februari kl. 15.00 i DV:s partilokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
Omvälvningen i Egypten. Nya förutsättningar för ett fritt Palestina
inom 1967 års gränser. Gunnar Stensson inleder ett samtal kring den nya situationen i Nordafrika och Mellanöstern.
13 februari kl. 15.00 i DV:s partilokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
Offentligt möte
Söndagen den 20:e februari kl 14:00 gästar Andreas Malm, författare och doktorand, Smålands Nation i Lund för att tala om och diskutera revolutionerna i Nordafrika.
Kulturtips
BAD GIRLS - THE MUSICAL
med elever från estetiska programmet vid Heleneholms Gymnasium i Malmö, 11-15 februari
Fre 11 feb kl. 19:00. Läs mer
med elever från estetiska programmet vid Heleneholms Gymnasium i Malmö, 11-15 februari
Fre 11 feb kl. 19:00. Läs mer
Det började som en skakning
- om en osänkbar familj på väg mot djupet, spelas på Teater 23, 11 februari - 18 mars
Fre 11 feb kl. 19:00. Läs mer
- om en osänkbar familj på väg mot djupet, spelas på Teater 23, 11 februari - 18 mars
Fre 11 feb kl. 19:00. Läs mer
Nixon in China av John Adams
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln lördag 12 februari kl 19:00. Repris söndag 13 februari kl 13:00.
Läs mer
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln lördag 12 februari kl 19:00. Repris söndag 13 februari kl 13:00.
Läs mer
Nutida klassiker
På Palladium 15 feb kl 19.00. Läs mer
På Palladium 15 feb kl 19.00. Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 16 feb och tors 17 feb kl. 16:00
Läs mer
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 16 feb och tors 17 feb kl. 16:00
Läs mer
Vit, rik, fri
Vit, rik, fri ärspecialskriven för Ann Petrén. En kritikerhyllad föreställning som hade premiär i Stockholm december 2010. Spelas på Teatr Weimar 16 - 19 februari.
Ons 16 feb kl. 19:30. Läs mer
Vit, rik, fri ärspecialskriven för Ann Petrén. En kritikerhyllad föreställning som hade premiär i Stockholm december 2010. Spelas på Teatr Weimar 16 - 19 februari.
Ons 16 feb kl. 19:30. Läs mer
Hela kulturcentralens program
Uthyres
Vi tänker återigen hyra ut vår stuga på Öland, veckovis under sex veckor sommaren 2011.
Mejla edvin.svensson@swipnet.se
eller ring 0702-830596
Tre pressgrannar 10/2
lästa av Gunnar Stensson
Armén torterar och fängslar demonstranter.
”Soldaterna grep mig på gatan, slog mig med gevären och höll mig fängslad i museet. Därifrån skickades jag till en med en elektrisk tortyrmaskin, tvingades klä av mig naken och torterades över hela kroppen. Det var i fredags. På lördagen torterades jag på samma sätt och sedan släpptes jag. Nästan inga frågor ställdes.”
En annan berättar liknande historia om gripande och misshandel med gevär och batonger. Så tog de fram en kniv, svängde den mellan mina ben, hotade att våldta mig med den och sa att de antingen skulle döda mig eller stänga in mig i ett fängelse för resten av livet.
Sannolikt har tusentals människor gripits. Flera familjer rapporterar att familjemedlemmar saknas. Human Rights Watch har registrerat hundratals.”
Syftet är att genom terror skrämma folket till tystnad.
Guardian 10/2
”Herr Omar tar över”
Under den rubriken analyserar Mats Skogkär situationen. Han syftar på den komiske egyptiern i Ture Sventon-böckerna. ”Herr Omar” är den egyptiske säkerhetschefen och vicepresidenten Omar Suleiman som bär ansvaret för terrorn.
Sydsvenskan 10/2
”Mellersta östern behöver inte stabilitet.”
”Att bibehålla stabiliteten i Mellanöstern innebär att föreviga den outhärdliga situation som tvingar 2,5 miljoner palestinier att existera utan några rättigheter under det israeliska styrets hälar; och ytterligare några miljoner palestinska flyktingar från kriget 1948 att leva i läger i arabländer där de saknar alla rättigheter, allt hopp, alla försörjningsmöjligheter och all värdighet.”
”Denna stabilitet innebär att miljoner araber tvingas leva under kriminella regimer och onda tyrannier. I det stabila Saudiarabien betraktas alla kvinnor som de lägsta av de lägsta; i det stabila Syrien är varje tecken på opposition undertryckt; i de stabila Jordanien och Marocko, Israels och Västs ögonstenar, är människorna rädda för att yttra ett ord av kritik mot sina kungar ens i kafésamtal.
Så skriver en judisk liberal journalist Gideon Levy. Den israeliska tidningen Haaretz publicerar artikeln 10/2.
Malmös borgerliga tidning står där med skammen.
”Soldaterna grep mig på gatan, slog mig med gevären och höll mig fängslad i museet. Därifrån skickades jag till en med en elektrisk tortyrmaskin, tvingades klä av mig naken och torterades över hela kroppen. Det var i fredags. På lördagen torterades jag på samma sätt och sedan släpptes jag. Nästan inga frågor ställdes.”
En annan berättar liknande historia om gripande och misshandel med gevär och batonger. Så tog de fram en kniv, svängde den mellan mina ben, hotade att våldta mig med den och sa att de antingen skulle döda mig eller stänga in mig i ett fängelse för resten av livet.
Sannolikt har tusentals människor gripits. Flera familjer rapporterar att familjemedlemmar saknas. Human Rights Watch har registrerat hundratals.”
Syftet är att genom terror skrämma folket till tystnad.
Guardian 10/2
”Herr Omar tar över”
Under den rubriken analyserar Mats Skogkär situationen. Han syftar på den komiske egyptiern i Ture Sventon-böckerna. ”Herr Omar” är den egyptiske säkerhetschefen och vicepresidenten Omar Suleiman som bär ansvaret för terrorn.
Sydsvenskan 10/2
”Mellersta östern behöver inte stabilitet.”
”Att bibehålla stabiliteten i Mellanöstern innebär att föreviga den outhärdliga situation som tvingar 2,5 miljoner palestinier att existera utan några rättigheter under det israeliska styrets hälar; och ytterligare några miljoner palestinska flyktingar från kriget 1948 att leva i läger i arabländer där de saknar alla rättigheter, allt hopp, alla försörjningsmöjligheter och all värdighet.”
”Denna stabilitet innebär att miljoner araber tvingas leva under kriminella regimer och onda tyrannier. I det stabila Saudiarabien betraktas alla kvinnor som de lägsta av de lägsta; i det stabila Syrien är varje tecken på opposition undertryckt; i de stabila Jordanien och Marocko, Israels och Västs ögonstenar, är människorna rädda för att yttra ett ord av kritik mot sina kungar ens i kafésamtal.
Så skriver en judisk liberal journalist Gideon Levy. Den israeliska tidningen Haaretz publicerar artikeln 10/2.
Malmös borgerliga tidning står där med skammen.
SJ:s enda uppgift är att ge avkastning till staten
av Bertil Egerö
Förra veckan reste jag tur och retur Jokkmokk och den spännande samemarknaden där. För en gångs skull öppnade jag SJ:s gratistidning Kupé (jan/feb. 2011). Stefan Jonsson hade i en artikel i DN kultursöndag 30.1.2011 citerat en ”ledare” skriven av SJ:s ordförande Ulf Adelsohn och dess vd Jan Forsberg. ”Skjut inte bara på pianisten” rubriceras den. Alla SJ-anställda jag pratade med under resan var klart glada över att toppcheferna äntligen berättat varför SJ har så svårt med underhåll och att hålla tiderna. Här är några utdrag:
"År 2000 kom den stora bolagiseringen. SJ klövs då i sina beståndsdelar, godstrafiken övertogs av Green Cargo, stationer och parkering mm överfördes till Jernhusen, som också fick största delen av SJ:s kapital; all mark och alla fastigheter. Jernhusens fastighetsinnehav uppgår idag netto till nära 6 miljarder. Om inte SJ delats upp hade dessa pengar kunnat användas till upprustning av järnvägsnätet. Det går inte nu. Verkstäderna fördes till EuroMaint och städningen till TraffiCare. Datafrågorna till Unigrid AB. Restaurangerna överläts till Compass Group Ltd, ett brittiskt börsnoterat bolag. All servering har vi dock nu återfört till SJ.
”Vi är också långt ifrån ensamma. Redan i dag, innan avregleringen är genomförd fullt ut, finns drygt 25 andra tågbolag på spåren...
”SJ har efter alla dessa politiska beslut ingen trafikeringsplikt. /.../ Det enda krav vår ägare staten ställer är att vi ska avkasta 10 procent på eget kapital efter skatt under en konjunkturcykel…
”…samarbete över alla dessa företags- och myndighetsgränser är ett måste. Men vi anser oss skyldiga att tala om varför det ibland är svårt att ge passagerarna den service de har rätt att kräva. Och det är inte heller alltid lätt att möta kritik där vi ofta är oskyldiga.”
SJs politiska ledning bekräftar härmed vad jag faktiskt inte visste: SJ:s huvuduppgift är inte längre att ge oss alla en god kollektivtrafik, utan att – som en partner i marknadskonkurrens – dra in pengar till staten. Hur gick detta till?
"År 2000 kom den stora bolagiseringen. SJ klövs då i sina beståndsdelar, godstrafiken övertogs av Green Cargo, stationer och parkering mm överfördes till Jernhusen, som också fick största delen av SJ:s kapital; all mark och alla fastigheter. Jernhusens fastighetsinnehav uppgår idag netto till nära 6 miljarder. Om inte SJ delats upp hade dessa pengar kunnat användas till upprustning av järnvägsnätet. Det går inte nu. Verkstäderna fördes till EuroMaint och städningen till TraffiCare. Datafrågorna till Unigrid AB. Restaurangerna överläts till Compass Group Ltd, ett brittiskt börsnoterat bolag. All servering har vi dock nu återfört till SJ.
”Vi är också långt ifrån ensamma. Redan i dag, innan avregleringen är genomförd fullt ut, finns drygt 25 andra tågbolag på spåren...
”SJ har efter alla dessa politiska beslut ingen trafikeringsplikt. /.../ Det enda krav vår ägare staten ställer är att vi ska avkasta 10 procent på eget kapital efter skatt under en konjunkturcykel…
”…samarbete över alla dessa företags- och myndighetsgränser är ett måste. Men vi anser oss skyldiga att tala om varför det ibland är svårt att ge passagerarna den service de har rätt att kräva. Och det är inte heller alltid lätt att möta kritik där vi ofta är oskyldiga.”
SJs politiska ledning bekräftar härmed vad jag faktiskt inte visste: SJ:s huvuduppgift är inte längre att ge oss alla en god kollektivtrafik, utan att – som en partner i marknadskonkurrens – dra in pengar till staten. Hur gick detta till?
Medelklassrevolt, tack! av Jörgen L
Bo-Inge A. är en av SVT:s mer sympatiska medarbetare, Elmsäter dock en skottädd fröken med svårbegripliga fackcredentials. Stig Fredriksson framstår något mesig och alltför naivt välvillig, i sin världsutblick - mot väst och västklienter, åtminstone. Men skickligare och mera skarp, i speciellt vissa textTV-krönikor. Samt med ett smidigt, mångsidigt och pregnant språkbruk småtta njutningen, att följa. BIA:s språk är en rullande katastrof - avvisar han språkhjälp!? Svensklärare i läsekretsen, betyg frågas.
Förresten kan 'himmakorrarna' gott lägga ut lästips, eller underlag - för vem tror väl de har totat hopa brygden aldeles sjelf? Nå, utvecklingen i speciellt Egypten mkt tankeväckande och omruskande även för oss, ute på vänstra flanken. Världen trillar in i ombonadheten som sällan förr. Och kan mycket väl hända att händelserna, utöver spridningen och slutresultatet på kortare och längre sikt, därnere även får konsekvenser här i väst. Har knappt sen 70-talet känt världen stå så öppen - i sin hittills begränsade fasa, och med okänd nivå på vad komma månde. Kan vara ett av historiens vändkors, där utvecklingen tar ny kurs och med betydande spridningseffekter, varstans. Västs hållning alltså USA:s, enskilda europeiska länders samt EU:s visavi brutala semi- eller reala, autokrat(militär)monarkierna i Nordafrika samt MÖ, jämte en och annan auktoritär eller värre republik har säkert bäddat, för hur nu slutar. Och som vissa påpekat, är frågan vem som lurar vem med islamistspöket.Nej, 30 år av stilla flyter floden, där som här var dömt allt ända i debâcle. Och vad oro och fruktan som gläder mest är den i l'Etat juif, tveklöst! Priset att styra världen efter sin pipa samt vara bekväm och mest bekänna sig till demokrati och MR, för syns skull och i vinst- eller dominanspolitikens riktning, läs Burma och Belorussia ska nån gång betalas. Globala orättvisan är tydligen inte oändlig och vi önskar nu innerligt att en progressiv medelklass ånyo ska vakna till liv - här i en- och expolitikens moderatväst. Må så vägen dit gå via en 2nd dip, a la Soros. Vi förtjänar ju mest elände, prinsessor på 13 madrasser.
Cynismens förlorade ansikte – och värld av Stig Henriksson
(först publicerad i VLT 8 feb)
"I utriekspolitik är det många som fuskar när korten delas ut och då känns ärligheten under spelet så mycket behagligare"
Peter Bromley
"Min fiendes fiende är min vän.” Oavsett om talesättet härstammar från Kina, Frankrike eller Arabien så verkar det vara ledstjärnan för all utrikespolitik. Det har lett till de mest häpnadsväckande pakter och att leta efter moral är som att försöka hitta en isbit i Sahara.
Om vi bara håller oss till väst så är det långvariga stödet till Pol Pot, Mujaheddin i Afghanistan och Saddam Hussein bra exempel. Och nu alltså Egyptens Hosni Mubarak. Diktatorn sedan 30 långa år som årligen stöttats med miljarder dollar börjar plötsligt vackla. Och då, men först då, börjar såväl USA som EU bekymra sig över den demokratiska utvecklingen. Problemet med denna etablerade cynism är dess farlighet. Ingen tror väl att de modiga människor som nu går ut på gator och torg, tomhänta mot sköldar och batonger, inte ser hyckleriet?
Misstron mot denna falskhet förstärks närmast exponentiellt med det palestinska exemplet. Där genomfördes ett helt anständigt val, men folket valde i sin förbittring och besvikelse fel. Och från den dagen utsätts Gazaremsan för en utsvältning som liknar Leningrads under kriget, bara längre. Krigshandlingar med fler offer än beskjutningen av Sarajevo under Balkankriget och en inringning med murbygge á la Warszawaghettot. Och Mubarakregimen har gjort sin del.
Allt detta vet demonstranterna på Tahrirtorget mycket väl. Den stora faran är att allt detta leder till precis den utveckling västvärlden velat förhindra med stödet till Mubarak, Ben Ali och de 40 andra rövarna i Mellanöstern. Att den demokratiska revolutionen slukar sina egna barn och det är islamismen som, precis som i Gaza, på slutet av dagen står som segrare. Det är den slutpunkt som den allt för stora cynismen kan leda till.
Sverige står inte neutralt här heller. Vi skickade fångar till Egyptens tortyrcentraler, vi sålde vapen till Mubarak och utvecklade med EU ”förbindelserna”. Och blundade.
I världspolitiken, sa Bertrand Russel, är det många som utger sig för att vara brandmän och samtidigt sprutar bensin.
Stig Henriksson
Om vi bara håller oss till väst så är det långvariga stödet till Pol Pot, Mujaheddin i Afghanistan och Saddam Hussein bra exempel. Och nu alltså Egyptens Hosni Mubarak. Diktatorn sedan 30 långa år som årligen stöttats med miljarder dollar börjar plötsligt vackla. Och då, men först då, börjar såväl USA som EU bekymra sig över den demokratiska utvecklingen. Problemet med denna etablerade cynism är dess farlighet. Ingen tror väl att de modiga människor som nu går ut på gator och torg, tomhänta mot sköldar och batonger, inte ser hyckleriet?
Misstron mot denna falskhet förstärks närmast exponentiellt med det palestinska exemplet. Där genomfördes ett helt anständigt val, men folket valde i sin förbittring och besvikelse fel. Och från den dagen utsätts Gazaremsan för en utsvältning som liknar Leningrads under kriget, bara längre. Krigshandlingar med fler offer än beskjutningen av Sarajevo under Balkankriget och en inringning med murbygge á la Warszawaghettot. Och Mubarakregimen har gjort sin del.
Allt detta vet demonstranterna på Tahrirtorget mycket väl. Den stora faran är att allt detta leder till precis den utveckling västvärlden velat förhindra med stödet till Mubarak, Ben Ali och de 40 andra rövarna i Mellanöstern. Att den demokratiska revolutionen slukar sina egna barn och det är islamismen som, precis som i Gaza, på slutet av dagen står som segrare. Det är den slutpunkt som den allt för stora cynismen kan leda till.
Sverige står inte neutralt här heller. Vi skickade fångar till Egyptens tortyrcentraler, vi sålde vapen till Mubarak och utvecklade med EU ”förbindelserna”. Och blundade.
I världspolitiken, sa Bertrand Russel, är det många som utger sig för att vara brandmän och samtidigt sprutar bensin.
Stig Henriksson
Peter Bromley
Mats Skogkär mejlar Veckobladet
Hej
Har sett att det kommit ett nytt nummer av Veckobladet och att min ringa person uppmärksammas.
Har sett att det kommit ett nytt nummer av Veckobladet och att min ringa person uppmärksammas.
Jag saxar:
"Att han lögnaktigt påstod att Israel aldrig använt fosforgranater och bomber i Gaza, en lögn som han aldrig tvingats ta avstånd från [...] Självklart riktade han också sitt hat mot Ship to Gaza."
Jag skulle bli mycket förvånad om ni kan belägga detta. Och kan ni inte, skulle jag uppskatta om ni tog in en rättelse.
Mats SkogkärLedarredaktionen
Sydsvenskan
Gunnar Stensson svarar Mats Skogkär
Så här skrev Mats Skogkär den 17 januari 2009, då det israeliska angreppet pågått i tre veckor och hundratals ögonvittnen rapporterat att sjukhus, offentliga och civila byggnader beskjutits med fosforgranater och att den israeliska armén besköt palestinska ambulanser med civila kvinnor och barn:
Rubriken var "Krigets första offer".
Texten löd:
Lögner och propaganda. Lika självklara följeslagare till krig som död och förödelse. Striderna i Gazaremsan utgör inget undantag. Låt oss granska bara två av denna konflikts många ”sanningar”:
Den israeliska armén använder vit fosfor mot civila palestinier.
Den israeliska armén skjuter avsiktligt på ambulanser.
”Sanningar” som ligger till grund för krav på fördömanden, bojkott och vad värre är – ger näring åt den antisemitiska hatvåg som nu rullar över Sverige, Europa och världen.
Då hade den palestinske läkaren Yusef Abu Rish vittnat om hur människorna brändes över kroppen på ett sätt som bara vit fosfor kan göra. En liten palestinsk flicka låg i sjukhuset medan hennes hjärna långsamt frättes bort av vit fosfor utan att läkarna kunde göra någonting.
Skogkär avfärdar vittnesmålen som lögn och propaganda.
Christer Zettergren, generalsekreterare i svenska Röda Korset hade sagt: ”Våra konvojer är mycket medvetet mål för beskjutning från Israel.”
Det var lögn och propaganda, enligt Skogkär.
Israel förnekade allt och litade på att sympatisörerna runt om i världen skulle vidarebefordra förnekelsen. Inflytelserika personer som Röda Korsets generalsekreterare tvingades genom påtryckningar att göra kritiken trubbigare.
Rubriken var "Krigets första offer".
Texten löd:
Lögner och propaganda. Lika självklara följeslagare till krig som död och förödelse. Striderna i Gazaremsan utgör inget undantag. Låt oss granska bara två av denna konflikts många ”sanningar”:
Den israeliska armén använder vit fosfor mot civila palestinier.
Den israeliska armén skjuter avsiktligt på ambulanser.
”Sanningar” som ligger till grund för krav på fördömanden, bojkott och vad värre är – ger näring åt den antisemitiska hatvåg som nu rullar över Sverige, Europa och världen.
Då hade den palestinske läkaren Yusef Abu Rish vittnat om hur människorna brändes över kroppen på ett sätt som bara vit fosfor kan göra. En liten palestinsk flicka låg i sjukhuset medan hennes hjärna långsamt frättes bort av vit fosfor utan att läkarna kunde göra någonting.
Skogkär avfärdar vittnesmålen som lögn och propaganda.
Christer Zettergren, generalsekreterare i svenska Röda Korset hade sagt: ”Våra konvojer är mycket medvetet mål för beskjutning från Israel.”
Det var lögn och propaganda, enligt Skogkär.
Israel förnekade allt och litade på att sympatisörerna runt om i världen skulle vidarebefordra förnekelsen. Inflytelserika personer som Röda Korsets generalsekreterare tvingades genom påtryckningar att göra kritiken trubbigare.
Ingen har glömt den kampanj varmed Israel förnekade avslöjandena i Goldmanrapporten.
Rapporter från människorätts- organisationer och inte minst FN bekräftade till slut det som alla hela tiden vetat, nämligen att ”sanningarna”, var sanningar utan citationstecken och att Israel begått rader av krigsförbrytelser mot det palestinska folket.
Runt om i världens visas dokumentären ”Tears of Gaza” om de 300 barn som Israel dödade – och om de som överlevde.
Som rapporten ”Dashed Hopes: Continuation of Gaza blockade” (30/9 2010) visar pågår folkrättsbrotten fortfarande. Bakom den står bland andra Amnesty, Oxfam, Save the Children Christian Aid och Medical Aid for Palstinians.
Skogkärs artikel är ett flagrant exempel på tekniken att stoppa kritik genom anklagelser för antisemitism. Den tekniken utnyttjar Skogkär fortfarande.
Per Gharton kritiserade Skogkär i Sydsvenskan.
”Om jag rekommenderade samma behandling av israeler som Schwarzenberg, Skogkär med flera hyllar när den drabbar palestinier skulle jag, med rätta, blivit stämplad som antisemit. Men palestinska liv kan man spotta på, palestinsk förtvivlan kan man förhåna, utan att ens lämplighet som EU-ordförande eller kommentator i en förment liberal tidning ifrågasätts. Den danska sjukan tycks vara på väg att sprida sig. Snart blir väl öppen antiarabisk rasism och islamofobi rumsren också i Malmö, Prag och hela EU. Det är tragiskt och skräckinjagande.”
Kritiken är lika drabbande nu som den var för två år sedan.
Kulturen i Lund av Lucifer
Oline Stig fortsätter envetet på Sydsvenskans kultursidor att säga beska sanningar om Lunds kulturliv. 
Det man saknar är en diskussion om varför det är som det är.
Vad jag tycker först måste sägas är att jämförelser med Malmö inte är produktiva. Vad som har hänt där är ju att stan har repat sig efter en tjugoårig nergångsperiod i huvudsak betingad av materiella förändringar. Malmö gick ner som industristad och till det kom att stan leddes av en förstelnad socialdemokrati som tryckte ner nya kulturyttringar. Det som gällde var Vita Hästen på Stadsteatern. Det är först nu, med Malmö, i sin nya skepnad som universitetsstad, som det har kommit en ny vitalitet. Det är hemskt roligt att staden har återtagit sin roll som ledande i regionen och det är roligt också för oss som bara ibland besöker staden.
En jämn lunk
Lund har i gengäld, väl inte gått ner, men stagnerat. Nej, inte industriellt eller befolkningsmässigt, men kulturellt. Stadsorkestern spelar, Riksteatern kommer på besök ibland, Konsthallen ställer ut, Kulturen visar. Det är inget ont med det, det är heller inte dålig kvalité, men det är en jämn lunk och aldrig något nytt eller oväntat.
Universitetet eller snarare dess studentkår var en gång en källa till nya och spännande idéer och evenemang. Så är det inte längre och kanske har det att göra med att studenter inte är vad de har varit. Jag vill inte frammana någon 68-nostalgi, men uppfattar sig studenterna vid universitetet numera som en kår, en grupp där det finns utrymme för opinionsbildning? Nej, studenterna är antingen här på distans eller är upptagna med sin utbildning i de tre yrkeshögskolor som dominerar universitetet : LTH, Ekonomihögskolan och medicinarutbildningen. Den närmsta likheten med studenter i den gamla meningen tycker jag man kan ana på SOL-centrum, men det är klent där också. Till bilden hör också AF:s nedgång. Studenterna ägnar sig tydligen åt nationerna, företeelser som ingen tog på allvar för 30-40 är sen. Och Filmstudion är död, den klarade sig inte i det nya kommersiella klimatet. Visst, det finns några aktiviteter som är knutna till universitetet av typ Filosoficirkeln och de är värdefulla och fungerar som ersättare till gamla tiders föreläsningsföreningar.
Läget i Lund här visar sig ju också på det politiska planet. Förra helgen var det små demonstrationer eller opinionsyttringar kring Egypten på Sergels torg och på Gustaf Adolfs torg i Malmö. Hade det varit för trettio år sen hade vi sett det i Lund också, men här hände väl ingenting?
Det man saknar är en diskussion om varför det är som det är.Vad jag tycker först måste sägas är att jämförelser med Malmö inte är produktiva. Vad som har hänt där är ju att stan har repat sig efter en tjugoårig nergångsperiod i huvudsak betingad av materiella förändringar. Malmö gick ner som industristad och till det kom att stan leddes av en förstelnad socialdemokrati som tryckte ner nya kulturyttringar. Det som gällde var Vita Hästen på Stadsteatern. Det är först nu, med Malmö, i sin nya skepnad som universitetsstad, som det har kommit en ny vitalitet. Det är hemskt roligt att staden har återtagit sin roll som ledande i regionen och det är roligt också för oss som bara ibland besöker staden.
En jämn lunk
Lund har i gengäld, väl inte gått ner, men stagnerat. Nej, inte industriellt eller befolkningsmässigt, men kulturellt. Stadsorkestern spelar, Riksteatern kommer på besök ibland, Konsthallen ställer ut, Kulturen visar. Det är inget ont med det, det är heller inte dålig kvalité, men det är en jämn lunk och aldrig något nytt eller oväntat.
Universitetet eller snarare dess studentkår var en gång en källa till nya och spännande idéer och evenemang. Så är det inte längre och kanske har det att göra med att studenter inte är vad de har varit. Jag vill inte frammana någon 68-nostalgi, men uppfattar sig studenterna vid universitetet numera som en kår, en grupp där det finns utrymme för opinionsbildning? Nej, studenterna är antingen här på distans eller är upptagna med sin utbildning i de tre yrkeshögskolor som dominerar universitetet : LTH, Ekonomihögskolan och medicinarutbildningen. Den närmsta likheten med studenter i den gamla meningen tycker jag man kan ana på SOL-centrum, men det är klent där också. Till bilden hör också AF:s nedgång. Studenterna ägnar sig tydligen åt nationerna, företeelser som ingen tog på allvar för 30-40 är sen. Och Filmstudion är död, den klarade sig inte i det nya kommersiella klimatet. Visst, det finns några aktiviteter som är knutna till universitetet av typ Filosoficirkeln och de är värdefulla och fungerar som ersättare till gamla tiders föreläsningsföreningar.
Läget i Lund här visar sig ju också på det politiska planet. Förra helgen var det små demonstrationer eller opinionsyttringar kring Egypten på Sergels torg och på Gustaf Adolfs torg i Malmö. Hade det varit för trettio år sen hade vi sett det i Lund också, men här hände väl ingenting?
Vad kan göras?
Vad kan då göras? Tja, inte mycket. Staden styrs av en borgerlig majoritet vars kulturintresse är ytterst måttligt och som till sin inriktning verkar överensstämma med Fredrik Reinfeldts, alltså sånt som är gångbart i Täby. Vad gäller musik har han talat om Magnus Uggla som favorit. Man kan gissa att Mats Helmfrid har liknande böjelser.
Jamen det är ju folkpartiet som styr kulturpolitiken i Lund, med f. polismästare Radner i spetsen. Jo, för all del, men det borgar knappast för förnyelse. I höstas tillsattes en ny bibliotekschef, en nyckelposition i en stads kulturliv. Lund borde kunna locka spännande sökande. Jag antar att det blev en utmärkt kompetent person, men i den intervju som gjordes med henne i Sydsvenskan verkade hon inte precis så dynamisk. Hon var inte så mycket för böcker utan mer för golf och simning men läste gärna några deckare. Hon ersatte en trotjänare i Lunds kommunala byråkrati som verkat som chef inom socialförvaltningen och som fick en reträttposition innan pensioneringen. Hon var inte heller så intresserad av böcker och bibliotek.
Men folkpartiets döda hand över Lunds kulturpolitik är ändå inte det avgörande. Nej, det är förstås som vanligt ekonomin. Lunds borgerliga ledning vill i första hand ha sänkt kommunalskatt och har fått Lunds majoritet av skattebetalare/röstare med sig som vi såg av valresultatet. De årliga nerskärningarna på kulturbudgeten – i form av oförändrade anslag, samtidigt som löner och kostnader stiger, är en realitet. När det gick illa för kulturhuvudstadsåret så blev det ett par miljoner över som var avsatta för ändamålet och de har delats ut, men de motsvarar på intet sätt kostnadsökningarna.
Ridsport och ishockey
Till saken hör att det finns en gemensam kultur och fritidsnämnd och det är klart att det är idrottspengarna som alltid kommer i första hand. Handbollsjippon, konstgräsplaner, ishockeyhallar, ja listan är lång. Och snart är det säkert dags att ösa ut pengar på ridsport med alibit att fler flickor vill ägna sig åt hästar. Det är just den sortens argument politiker faller för. Sanningen är ju att de flesta flickor vill inte ägna sig åt hästar, och för den delen, de flesta pojkar vill inte ägna sig åt ishockey. Varför ska vi ösa ut pengar på särskilt kostnadskrävande minoritetssporter?
Ja här kom jag kanske på sidan av ämnet, men det är svårt att tiga. Det borde finnas andra sätt att bedriva kulturpolitik än de som präglar Lunds kulturliv. Men nu har vi minst tre och ett halvt år framför oss av det gamla vanliga.
Tillbaka i ankdammen av Gunnar Sandin
En veckas frånvaro. Ligger ohjälpligt efter med tidningsläsningen. Skånskan får vänta. Sydsvenskan rapporterar om tillräckligt mycket att reta sej på.
1. Själskultur
Oline Stig berättar att hon måste motivera för sina vänner (litteratörer som hon får man förmoda) varför hon valt att bo i sånt kulturellt bakvatten som Lund. Och hon upprepar vad alla rimligt vakna personer har märkt i åtskilliga år: att Lund är ute bland den kreativa klassen, åtminstone i dess yngre årgångar. Carlhåkan Larsén gör ett kontringsförsök men tvingas väsentligen hålla med.
Om det inte hade gjorts ett avgörande misstag för flera år sen kunde det ha sett annorlunda ut. Jag tänker på tillsättningen av kommundirektör. Vi fick en som högst en på hundra Lundabor kan namnet på, och hälften av denna procentenhet klarar säkert inte av att stava efternamnet rätt. Motkandidat var Gunnar Wetterberg, en av landets mest högprofilerade samhällsdebattörer. Som var oförsynt nog att säga att han ville fortsätta att skriva historiska biografier på halva tiden – och det gick ju inte an. Jag minns inte turerna kring beslutet men att Vänsterpartiet hörde till den majoritet som fördrog Ahlfridh.
Gustav III var klokare på sin tid. Han anställde Bellman i Nummerlotteriet, utan arbetsplikt. Wetterberg är visserligen ingen odödlig poet men skulle i gengäld ha jobbat halvtid med kommunledning. Med sin yrkeserfarenhet, sina idéer och sitt kontaktnät hade han säkert klarat av den trista delen av jobbet på den tiden, eller engagerat någon underhuggare typ Ahlfridh att sköta det. I övrigt skulle han och därmed Lund ha synts i den nationella debatten, han skulle ha lockat hit intressanta personer, skulle ha blivit lika känd bland vanligt folk som Ilmar Reepalu är. Negligera inte det kommunala kändisskapets positiva effekter! Tänk Göran Johansson, tänk Stig Henriksson.
Nu är det som det är. Oline Stigs förslag om ett litteraturhus är inget som kan vända vinden men trevligt ändå. Bästa lokalen är förstås den som blir tom på Mårtenstorget när Systembolaget flyttar till saluhallen. Lämpligen med minnesplattor över Eric Hermelin och Bengt Lidforss, två berömda litterära rumlare från Lund (det finns fler!), vägg i vägg med bildkonsten (Konsthallen) och med musik genom trossbottnen en gång i veckan när Röda Kapellet övar.
2. Kroppskultur
Arenan går med stor förlust. Ska Arenan ha kvar handbollen måste kommunen skjuta till permanenta bidrag.
Det är tröst för ett tigerhjärta att många kommuner förlorar mycket mera pengar på modevågen stora arenor. I Stockholm undras med fog vem som först ska slå vantarna i bordet, Slakthusarenan eller Nya Råsunda. I Malmö har MFF inte råd att köpa spelare längre eftersom arenan slukar alla tillgångar.
Här har Mats Helmfrid (M) för en gångs skull sagt något vettigt. Handbollen måste vara kvar, kommunen får pröjsa. Frågan är bara om han och andra kommunpolitiker drar nåra lärdomar inför nästa gång som ett till ungdomsfostran förklätt sportintresse kommer och kräver en dyr anläggning.
3. Spårvägen
Då blev det som vi fruktade. Försening, fördyring – kanske ingen spårväg alls. Här finns det bara en sak att säga om Helmfrid och den borgerliga kommunledningen. Eftersom jag inte misstror deras ärliga uppsåt måste förklaringen till att det blivit som det blivit vara en: intellektuell otillräcklighet. Detta är ett ämne som det finns anledning att återkomma till.
1. Själskultur
Oline Stig berättar att hon måste motivera för sina vänner (litteratörer som hon får man förmoda) varför hon valt att bo i sånt kulturellt bakvatten som Lund. Och hon upprepar vad alla rimligt vakna personer har märkt i åtskilliga år: att Lund är ute bland den kreativa klassen, åtminstone i dess yngre årgångar. Carlhåkan Larsén gör ett kontringsförsök men tvingas väsentligen hålla med.
Om det inte hade gjorts ett avgörande misstag för flera år sen kunde det ha sett annorlunda ut. Jag tänker på tillsättningen av kommundirektör. Vi fick en som högst en på hundra Lundabor kan namnet på, och hälften av denna procentenhet klarar säkert inte av att stava efternamnet rätt. Motkandidat var Gunnar Wetterberg, en av landets mest högprofilerade samhällsdebattörer. Som var oförsynt nog att säga att han ville fortsätta att skriva historiska biografier på halva tiden – och det gick ju inte an. Jag minns inte turerna kring beslutet men att Vänsterpartiet hörde till den majoritet som fördrog Ahlfridh.
Gustav III var klokare på sin tid. Han anställde Bellman i Nummerlotteriet, utan arbetsplikt. Wetterberg är visserligen ingen odödlig poet men skulle i gengäld ha jobbat halvtid med kommunledning. Med sin yrkeserfarenhet, sina idéer och sitt kontaktnät hade han säkert klarat av den trista delen av jobbet på den tiden, eller engagerat någon underhuggare typ Ahlfridh att sköta det. I övrigt skulle han och därmed Lund ha synts i den nationella debatten, han skulle ha lockat hit intressanta personer, skulle ha blivit lika känd bland vanligt folk som Ilmar Reepalu är. Negligera inte det kommunala kändisskapets positiva effekter! Tänk Göran Johansson, tänk Stig Henriksson.
Nu är det som det är. Oline Stigs förslag om ett litteraturhus är inget som kan vända vinden men trevligt ändå. Bästa lokalen är förstås den som blir tom på Mårtenstorget när Systembolaget flyttar till saluhallen. Lämpligen med minnesplattor över Eric Hermelin och Bengt Lidforss, två berömda litterära rumlare från Lund (det finns fler!), vägg i vägg med bildkonsten (Konsthallen) och med musik genom trossbottnen en gång i veckan när Röda Kapellet övar.
2. Kroppskultur
Arenan går med stor förlust. Ska Arenan ha kvar handbollen måste kommunen skjuta till permanenta bidrag.
Det är tröst för ett tigerhjärta att många kommuner förlorar mycket mera pengar på modevågen stora arenor. I Stockholm undras med fog vem som först ska slå vantarna i bordet, Slakthusarenan eller Nya Råsunda. I Malmö har MFF inte råd att köpa spelare längre eftersom arenan slukar alla tillgångar.
Här har Mats Helmfrid (M) för en gångs skull sagt något vettigt. Handbollen måste vara kvar, kommunen får pröjsa. Frågan är bara om han och andra kommunpolitiker drar nåra lärdomar inför nästa gång som ett till ungdomsfostran förklätt sportintresse kommer och kräver en dyr anläggning.
3. Spårvägen
Då blev det som vi fruktade. Försening, fördyring – kanske ingen spårväg alls. Här finns det bara en sak att säga om Helmfrid och den borgerliga kommunledningen. Eftersom jag inte misstror deras ärliga uppsåt måste förklaringen till att det blivit som det blivit vara en: intellektuell otillräcklighet. Detta är ett ämne som det finns anledning att återkomma till.
Dagbok: Omvälvningen i Egypten via Sydsvenskan
av Gunnar Stensson
Fredagen 4/2
Idag får artikeln ”Egyptiskt uppror ökar osäkerheten i världen” störst utrymme. Debattredaktören Magnus Jiborn har anlitat Niklas Granlund och Johannes Malminen, säkerhetspolitiska analytiker verksamma vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
De är det slags experter som har till yrke att försvara en kollapsad amerikansk säkerhetspolitik.
De gör vad de kan.
Lördagen 5/2
Ledarredaktionen tar ställning. SVT-reportern Bert Sundström har blivit överfallen. Slutsats: ”Den egyptiska regimen är avslöjad. En hel värld kan se det.”
Under den (fyndiga?) rubriken ”Gröna i det blå” angriper Mats Skogkär Miljöpartiets språkrör Eriksson och Wetterstrand för att de vill liberalisera anhöriginvandringen.
Skogkär är lika angelägen att förhindra att fler muslimer kommer hit som Åkesson. Hans slutkläm lyder: ”Denna breda enighet söks i mitten. Där befinner sig inte miljöpartisterna. De svävar i det blå.”
Heidi Avellan kritiserar under rubriken ”Alla barn är allas barn” de krav på åtgärder för att minska barnfattigdomen som Rädda Barnen framför. Så här avslutar hon.
”I den bästa av världar har alla det lika bra. Bäst. Men den vanliga världen är orättvis. Att tro att alla barn alltid kan ha det lika bra är naivt. Livet drabbar. Också barn.”
Den som skriver så får stöd av de höginkomsttagare som utgör stommen i Sydsvenskans läsekrets.
Söndagen 6/2
Nu kommer storebror Per T Ohlsson själv till tals. Den egyptiska revolutionen har pågått i fjorton dagar. Det börjar stå klart vad president Obama vill. ”Att rida på tigern” är rubriken, med underrubriken ”Muslimska brödraskapet utgör den militanta islamismens mörka hjärta.”
Tidningen med Per T Ohlssons underhållande formuleringar ligger framför mig, samtidigt som jag kollar en kommentar av Gideon Levy i den liberala israeliska tidningen Haaretz. Levy skriver också om ridning. Han hyllar Barack Obama som försöker rida på den demokratiska egyptiska kamelen.
Dock gillar jag Per T:s sammanfattning: ”Det är en beklämmande balansakt mellan demokratiska principer och strategiska intressen. Men att det gått dithän beror inte minst på väst som i decennier tittat bort när Hosni Mubarak tryckte ner sitt eget folk.
Sådant straffar sig. Eller för att tala med John F Kennedy: Den som rider på tigern brukar sluta inuti.”
Måndagen 7/11
”Moderata islamister är pragmatiker” är rubriken på dagens debattartikel. Anne Sofie Roald påpekar att Egypten är ett sunnimuslimskt land och att Brödraskapet styrs av lekmän. I det shiamuslimska Iran tog en karismatisk prästdiktator makten. Så blir det knappast i Egypten.
Sydsvenskans fokus på Muslimska brödraskapet fortsätter.
Ledarkollektivet skriver om förhandlingarna i Kairo. Muslimska brödraskapet nämns och tidningen framhåller sina farhågor för ”ett islamistiskt maktövertagande med sharialagar”.
På nyhetssidorna publiceras inte mindre än tre TT-artiklar.
En helt annan sak.
Den växande skaran tillväxtkritiker oroar ledarredaktionen nästan lika mycket som Muslimska brödraskapet. Huvudledaren igår var ett utbrott av nyliberal förfäran inför den tillväxtkritiske professor Tim Jacksons besök på Malmö högskola för att presentera sin bok ”Välfärd utan tillväxt”.
Och idag skriver Andreas Malm i kulturdelen om David Archers bok ”Töväder” Han citerar inledningen: ”Våra utsläpp har klimateffekter som kommer att bestå längre än Stonehenge.”
De flesta tillväxtkritiker är hejdlösa optimister och tror att världen kan förändras. Fakta i David Archers bok är så ödesdigra och långsiktiga att man frestas dra slutsatsen att allt redan är för sent. Archer skriver själv: ”Jag kan riktigt föreställa mig hur finansexperterna i tv sitter och skrattar åt hur ovidkommande klimateffekten är. Hahaha.”
Tisdagen 8/11
Ledarredaktionen tiger men nyhetsredaktionen är intressant.
Olle Lönnaeus går i en artikel som är mild i ord men skarp i sak igenom västvärldens svek mot demokratin i arabvärlden. I Algeriet och Palestina upphävdes valresultaten när folk röstade ”fel”. USA besegrade Sovjet i Afghanistan med jihadister som återvände för att göra samma sak i Mellanöstern sedan de med amerikansk hjälp upprättat talibanväldet.
Nu hoppas Väst och USA att den tidigare säkerhetschefen Suleiman ska bli Egyptens näste president. Det var han som administrerade tortyren av de två svenska egyptierna och tusentals andra..
Oppositionen nöjer sig inte med löften om reformer från Mubaraks forne säkerhetschef, påpekar Lönnaeus.
Daniel Rydén berättar att det finns planer att låta Mubarak utöva sitt presidentskap från en klinik i Schwarzwald.
Ett helt uppslag ägnas Tunisien. Magnus Falkehed redogör för skandalen med den franska utrikesministern Michèle Alliot Marie som ville hjälpa Ben Ali att slå ned revolten genom att skicka fransk säkerhetspersonal. Djupt korrumperad brukar hon använda sig av hans privatjet för familjens solresor. På motsvarande sätt brukar president Sarkozy och premiärminister Fillon sola sig i tortyrens Marocko.
Ett detaljrikt och levande reportage om Tunisien efter revolutionen får stort utrymme.
Kulturdelen pryds av ett porträtt av Alaa Al-Aswani, vars regimkritiska bok ”Chicago” Veckobladet rekommenderade i förra numret.
Men ingenstans syns nyheten att president George Bush tvingas avstå från en resa till Schweiz därför han där riskerar att arresteras för tortyr. Anklagelseakten omfattar 2500 sidor.
Uppgiften finns i såväl New York Times som DN.
Onsdag 9/11
”Ojämlikhet blir årtiondets stora fråga” skriver Kenneth Rogoff, professor vid Harvarduniversitetet och tidigare chefekonom vid IMF, på debattsidan.
Klyftan mellan mycket rika och mycket fattiga är en huvudorsak bakom den egyptiska revolutionen. Konkurrensen mellan länder ”begränsar regeringarnas möjligheter att ta ut höga skatter av de välbärgade. Den sociala rörligheten minskas också av att de rika överöser sina barn med privata utbildningar medan de fattigaste i många länder inte ens har råd att låta barnen gå kvar i skolan.”
”Länders förmåga att navigera i de ökade sociala spänningar som orsakas av gapande ojämlikhet blir det som skiljer vinnare från förlorare.”
Sydsvenskan bekymrar sig över den negativa Sverigesbild som Assangerättegången skapar. Men det finns ljuspunkter. En sådan är Yoshihiro Satos uppmärksammade bok ”Swedish paradox” som beskriver hur Sverige skapar tillväxt och många möjligheter för medborgarna genom höga skatter.
I samma anda presenterade S-kvinnorna igår ett förslag till vårdfinansiering genom skattehöjning ”Mer vård för pengarna och mer pengar till vård”.
Mats Skogkär avfärdar förslaget under rubriken ”Höjd skatt inget svar.”
I söndags angrep Sydsvenskan professor Tim Jacksons bok ”Välfärd utan tillväxt” dagen innan han skulle föreläsa på Malmö högskola. Föreläsningen blev en framgång.
I kulturdelen skriver Ellen Albertsdotter: ”Ämnets angelägenhet vittnade den stora publiken om. Den stora hörsalen var fullsatt sett till såväl sittplatser som golvyta.” Fattiga länder behöver tillväxt men ökad konsumtion i rika länder gör oss vare sig lyckligare eller friskare.
Nyhetssidorna konstaterar att tisdagens demonstration på Tahrirtorget var den största hittills. Eva Plesner intervjuar några av de gangsters som dödade många demonstranter när de på hästar och kameler red in på torget. Deras vanliga syssla är att lura turister.
Daniel Rydén fastslår att den egyptiska konstitutionen omöjliggör demokrati. Det är därför revolutionen är nödvändig!
Och en pytteliten notis meddelar att Frankrikes premiärminister Francois Fillon var passagerarei Mubaraks privata plan under sin Egyptensemester.
Gunnar Stensson
Därmed avslutar vi två veckors närläsning av Sydsvenskan. Sammanfattande omdöme: ur takt med tiden. Granskningen fortsätter.
Idag får artikeln ”Egyptiskt uppror ökar osäkerheten i världen” störst utrymme. Debattredaktören Magnus Jiborn har anlitat Niklas Granlund och Johannes Malminen, säkerhetspolitiska analytiker verksamma vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
De är det slags experter som har till yrke att försvara en kollapsad amerikansk säkerhetspolitik.
De gör vad de kan.
Lördagen 5/2
Ledarredaktionen tar ställning. SVT-reportern Bert Sundström har blivit överfallen. Slutsats: ”Den egyptiska regimen är avslöjad. En hel värld kan se det.”
Under den (fyndiga?) rubriken ”Gröna i det blå” angriper Mats Skogkär Miljöpartiets språkrör Eriksson och Wetterstrand för att de vill liberalisera anhöriginvandringen.
Skogkär är lika angelägen att förhindra att fler muslimer kommer hit som Åkesson. Hans slutkläm lyder: ”Denna breda enighet söks i mitten. Där befinner sig inte miljöpartisterna. De svävar i det blå.”
Heidi Avellan kritiserar under rubriken ”Alla barn är allas barn” de krav på åtgärder för att minska barnfattigdomen som Rädda Barnen framför. Så här avslutar hon.
”I den bästa av världar har alla det lika bra. Bäst. Men den vanliga världen är orättvis. Att tro att alla barn alltid kan ha det lika bra är naivt. Livet drabbar. Också barn.”
Den som skriver så får stöd av de höginkomsttagare som utgör stommen i Sydsvenskans läsekrets.
Söndagen 6/2
Nu kommer storebror Per T Ohlsson själv till tals. Den egyptiska revolutionen har pågått i fjorton dagar. Det börjar stå klart vad president Obama vill. ”Att rida på tigern” är rubriken, med underrubriken ”Muslimska brödraskapet utgör den militanta islamismens mörka hjärta.”
Tidningen med Per T Ohlssons underhållande formuleringar ligger framför mig, samtidigt som jag kollar en kommentar av Gideon Levy i den liberala israeliska tidningen Haaretz. Levy skriver också om ridning. Han hyllar Barack Obama som försöker rida på den demokratiska egyptiska kamelen.
Dock gillar jag Per T:s sammanfattning: ”Det är en beklämmande balansakt mellan demokratiska principer och strategiska intressen. Men att det gått dithän beror inte minst på väst som i decennier tittat bort när Hosni Mubarak tryckte ner sitt eget folk.
Sådant straffar sig. Eller för att tala med John F Kennedy: Den som rider på tigern brukar sluta inuti.”
Måndagen 7/11
”Moderata islamister är pragmatiker” är rubriken på dagens debattartikel. Anne Sofie Roald påpekar att Egypten är ett sunnimuslimskt land och att Brödraskapet styrs av lekmän. I det shiamuslimska Iran tog en karismatisk prästdiktator makten. Så blir det knappast i Egypten.
Sydsvenskans fokus på Muslimska brödraskapet fortsätter.
Ledarkollektivet skriver om förhandlingarna i Kairo. Muslimska brödraskapet nämns och tidningen framhåller sina farhågor för ”ett islamistiskt maktövertagande med sharialagar”.
På nyhetssidorna publiceras inte mindre än tre TT-artiklar.
En helt annan sak.
Den växande skaran tillväxtkritiker oroar ledarredaktionen nästan lika mycket som Muslimska brödraskapet. Huvudledaren igår var ett utbrott av nyliberal förfäran inför den tillväxtkritiske professor Tim Jacksons besök på Malmö högskola för att presentera sin bok ”Välfärd utan tillväxt”.
Och idag skriver Andreas Malm i kulturdelen om David Archers bok ”Töväder” Han citerar inledningen: ”Våra utsläpp har klimateffekter som kommer att bestå längre än Stonehenge.”
De flesta tillväxtkritiker är hejdlösa optimister och tror att världen kan förändras. Fakta i David Archers bok är så ödesdigra och långsiktiga att man frestas dra slutsatsen att allt redan är för sent. Archer skriver själv: ”Jag kan riktigt föreställa mig hur finansexperterna i tv sitter och skrattar åt hur ovidkommande klimateffekten är. Hahaha.”
Tisdagen 8/11
Ledarredaktionen tiger men nyhetsredaktionen är intressant.
Olle Lönnaeus går i en artikel som är mild i ord men skarp i sak igenom västvärldens svek mot demokratin i arabvärlden. I Algeriet och Palestina upphävdes valresultaten när folk röstade ”fel”. USA besegrade Sovjet i Afghanistan med jihadister som återvände för att göra samma sak i Mellanöstern sedan de med amerikansk hjälp upprättat talibanväldet.
Nu hoppas Väst och USA att den tidigare säkerhetschefen Suleiman ska bli Egyptens näste president. Det var han som administrerade tortyren av de två svenska egyptierna och tusentals andra..
Oppositionen nöjer sig inte med löften om reformer från Mubaraks forne säkerhetschef, påpekar Lönnaeus.
Daniel Rydén berättar att det finns planer att låta Mubarak utöva sitt presidentskap från en klinik i Schwarzwald.
Ett helt uppslag ägnas Tunisien. Magnus Falkehed redogör för skandalen med den franska utrikesministern Michèle Alliot Marie som ville hjälpa Ben Ali att slå ned revolten genom att skicka fransk säkerhetspersonal. Djupt korrumperad brukar hon använda sig av hans privatjet för familjens solresor. På motsvarande sätt brukar president Sarkozy och premiärminister Fillon sola sig i tortyrens Marocko.
Ett detaljrikt och levande reportage om Tunisien efter revolutionen får stort utrymme.
Kulturdelen pryds av ett porträtt av Alaa Al-Aswani, vars regimkritiska bok ”Chicago” Veckobladet rekommenderade i förra numret.
Men ingenstans syns nyheten att president George Bush tvingas avstå från en resa till Schweiz därför han där riskerar att arresteras för tortyr. Anklagelseakten omfattar 2500 sidor.
Uppgiften finns i såväl New York Times som DN.
Onsdag 9/11
”Ojämlikhet blir årtiondets stora fråga” skriver Kenneth Rogoff, professor vid Harvarduniversitetet och tidigare chefekonom vid IMF, på debattsidan.
Klyftan mellan mycket rika och mycket fattiga är en huvudorsak bakom den egyptiska revolutionen. Konkurrensen mellan länder ”begränsar regeringarnas möjligheter att ta ut höga skatter av de välbärgade. Den sociala rörligheten minskas också av att de rika överöser sina barn med privata utbildningar medan de fattigaste i många länder inte ens har råd att låta barnen gå kvar i skolan.”
”Länders förmåga att navigera i de ökade sociala spänningar som orsakas av gapande ojämlikhet blir det som skiljer vinnare från förlorare.”
Sydsvenskan bekymrar sig över den negativa Sverigesbild som Assangerättegången skapar. Men det finns ljuspunkter. En sådan är Yoshihiro Satos uppmärksammade bok ”Swedish paradox” som beskriver hur Sverige skapar tillväxt och många möjligheter för medborgarna genom höga skatter.
I samma anda presenterade S-kvinnorna igår ett förslag till vårdfinansiering genom skattehöjning ”Mer vård för pengarna och mer pengar till vård”.
Mats Skogkär avfärdar förslaget under rubriken ”Höjd skatt inget svar.”
I söndags angrep Sydsvenskan professor Tim Jacksons bok ”Välfärd utan tillväxt” dagen innan han skulle föreläsa på Malmö högskola. Föreläsningen blev en framgång.
I kulturdelen skriver Ellen Albertsdotter: ”Ämnets angelägenhet vittnade den stora publiken om. Den stora hörsalen var fullsatt sett till såväl sittplatser som golvyta.” Fattiga länder behöver tillväxt men ökad konsumtion i rika länder gör oss vare sig lyckligare eller friskare.
Nyhetssidorna konstaterar att tisdagens demonstration på Tahrirtorget var den största hittills. Eva Plesner intervjuar några av de gangsters som dödade många demonstranter när de på hästar och kameler red in på torget. Deras vanliga syssla är att lura turister.
Daniel Rydén fastslår att den egyptiska konstitutionen omöjliggör demokrati. Det är därför revolutionen är nödvändig!
Och en pytteliten notis meddelar att Frankrikes premiärminister Francois Fillon var passagerarei Mubaraks privata plan under sin Egyptensemester.
Gunnar Stensson
Därmed avslutar vi två veckors närläsning av Sydsvenskan. Sammanfattande omdöme: ur takt med tiden. Granskningen fortsätter.
Bilen som ”stadsmakt” av Ulf Nymark
Efter teknik- och vetenskapshistoriker Per Lundins föreläsningar i Lund den gångna veckan (se VB nr 37) kan det vara på sin plats att koppla Lundins tema – Bilstaden – på förhållandena i vår stad och kommun.
En av Per Lundins grundläggande slutsatser är att stads- och samhällsplaneringen styrs av en ”frusen” ideologi, dvs en ideologi som formades av trafik- och samhällsplanerare under 50- och 60-talen, men som aptitfriskt anammades av alla partier och ledande politiker. Denna ideologi kan kortfattat beskrivas som ”Drömmen om bilsamhället”, där bilen och bilismens intresse utgör samhällsbyggandets norm.
Bilen som dominerande ”stadsmakt”
Lundin visar på hur denna ideologi lever kvar och i praktiken styr stads- och samhällsplaneringen än i dag, trots allt tal om ”promenadstad”, hållbar stad, miljöanpassade trafiksystem etc. För att illustrera detta visar Lundin med tydliga siffror på förhållandena i Stockholm: mångmiljardsatsningar på storskaliga kapacitetshöjande investeringar i biltrafiksystemet, där enbart Förbifart Stockholm slukar minst 28 miljarder kronor. I kontrast mot detta står en kraftig minskning av investeringarna i cykeltrafik. Bilen är den dominerande ”stadsmakten”, konkluderar Lundin.
I Stockholm, så ock i Lund
Lund kallar sig ju gärna cykelkommun. Och visst är Lund en cykelkommun i den bemärkelsen att många lundabor cyklar. En granskning av kommunens strategiska, långsiktiga satsningar investeringsplan, de som man hittar i ”Infrastruktur och klimatinvesteringsprogrammet” visar, inte helt oväntat, samma mönster som i Stockholm.
Investeringar i infrastruktur
Kommunens investeringar i infrastruktur för GC-trafik (GC = gång- och cykeltrafik) är endast en bråkdel av investeringarna i bilismens infrastruktur. Det är emellertid svårt, för att inte säja omöjligt att få fram den totala summan för storleken på investeringarna i respektive trafikslag.
Detta beror dels på den kommunala budgetens utformning, där investeringar i såväl bilgator som GC-vägar ofta klumpas samman i en totalsumma, dels, och kanske framför allt, för att en stor del, möjligen rentav merparten, av de investeringar som sägs vara i GC-trafik i själva verket är tillkomna för att ge bilismens prioritet. Det tydligaste uttrycket för detta är de s k gång- och cykeltunnlarna, som i själva verket är investeringar i framkomlighet för biltrafiken (”Gräv ner GC-trafikanterna så de inte stör bilisterna!”)
Hundratals miljoner till bilarna – inget till cyklister och fotgängare
För att ändå ge en uppfattning av storleksordningen för biltrafikinvesteringarna kan nämnas följande redan genomförda och och beslutade men ännu ej verkställda biltrafikinvesteringar: Sydöstra ringen 46 miljoner, trafikplats Råby ca 130 miljoner, rondell vid Pilsåkerområdet, 13 miljoner, trafikplats Östra Torn/Ideon 20 miljoner och trafikplats ESS till minst 20 miljoner. De här nämda investeringarna i biltrafikintrastruktur utgör blott en del av dem som förtecknas i infrastrukturplanen.
En del av dessa biltrafikinvesteringar går förvisso till GC-banor, men detta då som en följd av de storskaliga investeringarna i motortrafiken; huvudsyftet är att hålla de ur motortrafikens synpunkt störande gång- och cykeltrafikanterna borta från bilens gator och vägar. Renodlade GC-trafiksatsningar för åren 2010-2012 saknas helt i investeringsplanen för infrastruktur.
Spårvagn?
Men spårvagnstrafiken då? Har inte även den borgerliga majoriteten lovat att det ska bli spårtrafik? Jo, år 2014 ska det gå spårtrafik i Lund, har man lovat. Men de borgerliga har inte avsatt pengar för det. Finansieringsfrågan hänger i luften och därmed hela projektet. Borgerligheten verkar nu vara i full färd med att springa ifrån sitt vallöfte om spårtrafik 2014. Men de stora biltrafikinvesteringarna säkrar man.
Sammanfattning
Den slutsats som oundvikligen måste dras på grundval av Lunds infrastrukturinvesteringar är att Lund fortsatt bygger sig fast i bilsamhället. De investeringar som görs i GC-trafiken är i allt väsentligt utgående från de (förmenta) krav som motortrafiken ställer. Lund är inte en cykelstad, det är bilstad.**
Ulf Nymark
En av Per Lundins grundläggande slutsatser är att stads- och samhällsplaneringen styrs av en ”frusen” ideologi, dvs en ideologi som formades av trafik- och samhällsplanerare under 50- och 60-talen, men som aptitfriskt anammades av alla partier och ledande politiker. Denna ideologi kan kortfattat beskrivas som ”Drömmen om bilsamhället”, där bilen och bilismens intresse utgör samhällsbyggandets norm.
Bilen som dominerande ”stadsmakt”
Lundin visar på hur denna ideologi lever kvar och i praktiken styr stads- och samhällsplaneringen än i dag, trots allt tal om ”promenadstad”, hållbar stad, miljöanpassade trafiksystem etc. För att illustrera detta visar Lundin med tydliga siffror på förhållandena i Stockholm: mångmiljardsatsningar på storskaliga kapacitetshöjande investeringar i biltrafiksystemet, där enbart Förbifart Stockholm slukar minst 28 miljarder kronor. I kontrast mot detta står en kraftig minskning av investeringarna i cykeltrafik. Bilen är den dominerande ”stadsmakten”, konkluderar Lundin.
I Stockholm, så ock i Lund
Lund kallar sig ju gärna cykelkommun. Och visst är Lund en cykelkommun i den bemärkelsen att många lundabor cyklar. En granskning av kommunens strategiska, långsiktiga satsningar investeringsplan, de som man hittar i ”Infrastruktur och klimatinvesteringsprogrammet” visar, inte helt oväntat, samma mönster som i Stockholm.
Investeringar i infrastruktur
Kommunens investeringar i infrastruktur för GC-trafik (GC = gång- och cykeltrafik) är endast en bråkdel av investeringarna i bilismens infrastruktur. Det är emellertid svårt, för att inte säja omöjligt att få fram den totala summan för storleken på investeringarna i respektive trafikslag.
Detta beror dels på den kommunala budgetens utformning, där investeringar i såväl bilgator som GC-vägar ofta klumpas samman i en totalsumma, dels, och kanske framför allt, för att en stor del, möjligen rentav merparten, av de investeringar som sägs vara i GC-trafik i själva verket är tillkomna för att ge bilismens prioritet. Det tydligaste uttrycket för detta är de s k gång- och cykeltunnlarna, som i själva verket är investeringar i framkomlighet för biltrafiken (”Gräv ner GC-trafikanterna så de inte stör bilisterna!”)
Hundratals miljoner till bilarna – inget till cyklister och fotgängare
För att ändå ge en uppfattning av storleksordningen för biltrafikinvesteringarna kan nämnas följande redan genomförda och och beslutade men ännu ej verkställda biltrafikinvesteringar: Sydöstra ringen 46 miljoner, trafikplats Råby ca 130 miljoner, rondell vid Pilsåkerområdet, 13 miljoner, trafikplats Östra Torn/Ideon 20 miljoner och trafikplats ESS till minst 20 miljoner. De här nämda investeringarna i biltrafikintrastruktur utgör blott en del av dem som förtecknas i infrastrukturplanen.
En del av dessa biltrafikinvesteringar går förvisso till GC-banor, men detta då som en följd av de storskaliga investeringarna i motortrafiken; huvudsyftet är att hålla de ur motortrafikens synpunkt störande gång- och cykeltrafikanterna borta från bilens gator och vägar. Renodlade GC-trafiksatsningar för åren 2010-2012 saknas helt i investeringsplanen för infrastruktur.
Spårvagn?
Men spårvagnstrafiken då? Har inte även den borgerliga majoriteten lovat att det ska bli spårtrafik? Jo, år 2014 ska det gå spårtrafik i Lund, har man lovat. Men de borgerliga har inte avsatt pengar för det. Finansieringsfrågan hänger i luften och därmed hela projektet. Borgerligheten verkar nu vara i full färd med att springa ifrån sitt vallöfte om spårtrafik 2014. Men de stora biltrafikinvesteringarna säkrar man.
Sammanfattning
Den slutsats som oundvikligen måste dras på grundval av Lunds infrastrukturinvesteringar är att Lund fortsatt bygger sig fast i bilsamhället. De investeringar som görs i GC-trafiken är i allt väsentligt utgående från de (förmenta) krav som motortrafiken ställer. Lund är inte en cykelstad, det är bilstad.**
Ulf Nymark
* Alla investeringar i trafikinfrastruktur finns inte förtecknade i planen för infrastruktur. I denna plan finns de övergripande, systembyggande investeringarna. Därutöver sker s k följdinvesteringar av exploateringar, dvs de investeringar i trafikinfrastruktur – både bilgator och GC-banor - som görs i anslutning till nybyggnad av bostads- och verksamhetsområden.
** Här har alltså översiktligt den ekonomiska, dvs den materiella, basen för bilens herravälde i kommunen skissartat skildrats. Under våren kommer jag att – oftast med oregelbundna mellanrum – i VB närmare skärskåda delar av denna materiella bas, dvs. gator och vägars konkreta utformning, samt av och till koppla detta till den juridiska överbyggnadens samspel med denna materiella bas. Och vem vet, kanske det också blir vissa hänvisningar till den rent ideologiska överbyggnaden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)