Nu kryper nya ord fram av Karin S

Nu kryper nya ord fram
försiktigt
för att inte utmana.
Pröva! Gå utan stöd!
Tre steg. Ja
Bli inte spänd
Sov gott i natt
Dröm att du kan
flyga.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
25 februari kl 17
Nils Cavaradossi Olsson, tenor
Larsåke Sjöstedt, piano

Palestinamöten: Icke-våldsmotstånd i Al Khalil/Hebron

 

Söndagen den 26 februari kl 11.00-14.00. Brunch, film och berättelser Smålands nation Kastanjegatan 7, Lund
Söndagen den 26 februari kl 17.30 – 21.00. Fika, film och berättelser ABF Kiliansgatan 9, 3 vån. Lund
 

Unikt tillfälle att möta Anas Amro och Izzat Karake från den internationellt uppmärksammade icke-våldsorganisationen Youth Against Settlements.
Språket är engelska.

Med León, Nicaragua och Las Tías i blickpunkten

När: Den 2 mars 2017, mingel o kaffe kl 18.30, möte kl 19.00
Var: ABF, Kiliansgatan 9, 3 tr, Lund
Program: Efter årsmöte berättar Alfredo Mendoza om sitt senaste besök i Nicaragua och León och om organisationen Las Tías, som stöds av vänortsföreningen.

Las Tías Pequeñas

Las Tías Pequeñas seeks to prevent 6-14 year old children from working in the street and encourages them to attend school.

Las Tías Grandes

Las Tías Grandes works with 30 teenagers between the ages of 14 and 18. Many of the teenagers come from violent homes or have experienced life on the streets. The center offers workshops in carpentry, hairdressing, dress-making, and sewing.

Två kommentarer

Carl Bildt: ”Vad röker Donald Trump?”

Joseph E Stiglitz, professor vid Columbia University och nobelpristagare i ekonomi: ”En av de verkliga utmaningarna i denna nya tid är därför att förbli vaksam och göra motstånd närhelst och varhelst det krävs.”

Kapitalismen

 

För att förstå kapitalismen är det bästa naturligtvis fortfarande att läsa Kapitalet. Detta är dock inte gjort i en handvändning. En början kan då vara att ägna 5 minuter och 44 sekunder åt Kajsa Ekis Ekmans animerade inledning från SVT programmet idévärlden.
Se filmen »

Klostergårdens pågatågsstation av Gunnar Stensson

Byggnadsnämnden håller på att utarbeta en fördjupad översiktsplan för stationsområdet. Planen ska vara klar i slutet av 2017. Klostergårdsstationen ska finnas på plats 2023.
   Vad händer med gröna stråket, korpfotbollsplanerna och supercykelvägen? Var ska de nya bostäderna byggas? Vi som bor i området kommer att få yttra oss.

FAKE NEWS av Gunnar Stensson

”Palestina existerar inte. Palestina har aldrig existerat.”
Israel har alltså aldrig ockuperat Palestina utan bara Västbanken. Det är 50 år sedan. Men ockupationen strider mot folkrätten. Ungefär som Rysslands ockupation av Krim, fast blodigare.

”Israel har accepterat sex fredsförslag.”
Israeliska högerextremister mördade 1995 fredspristagaren och den israeliska premiärministern Yitzhak Rabin för att han hade ingått ett avtal om palestinskt självstyre i Gaza och på Västbanken. Avtalet genomfördes aldrig. Det är mer än 20 år sedan. Nu har de högerextremister som röjde Yitzhak Rabin ur vägen tagit makten i Israel.

”Israel är Mellanösterns enda demokrati.”
Judiska medborgare i Israel har fulla demokratiska fri- och rättigheter, palestinska medborgare i Israel har inskränkta fri- och rättigheter, palestinier i de ockuperade områdena är berövade alla demokratiska fri- och rättigheter; bosättare i de ockuperade områdena har fri- och rättigheter men inga skyldigheter.

Israels ambassadör Isaac Bachman hör till dem som sprider dessa alternativa fakta. Han gör det bland annat i AKTUELLA FRÅGOR på ledarsidan i Sydsvenskan den 18 februari.
   Isaac Bachmans uppgift är att ljuga eftersom han representerar en högerextrem rasistisk regering som kränker internationell rätt. I regeringen ingår ett parti som stöder den kriminella bosättarrörelsen.
   Det är däremot inte Sydsvenskans uppgift att sprida hans inlindade lögner.
   Palestinas företrädare erkände för årtionden sedan staten Israel.
   Israel förnekar fortfarande, efter 50 år, genom sin ambassadör i Sverige, att Palestina ens existerar.
   Är det också Sydsvenskans mening?
   Alla världens stater, i FN, EU och andra sammanhang, fördömer Israels ockupation av Västbanken.
   Gör också Sydsvenskan det?
   I Stockholm finns dussintals ambassadörer från länder som också kränker internationella avtal och mänskliga fri- och rättigheter. De skulle bli förtjusta om Sydsvenskan beviljade dem samma favör som Israel att oemotsagda sprida sina lögner i Sydsvenskan.
   Lyckligtvis har Sverige en regering och en utrikesminister som står pall både mot Netanyahu, hans ambassadör Isaac Bachman och uppbackaren Donald "SevadsomhändeigårkvälliSverige" Trump.

Glimtar av sanningen om Israels ockupation av Västbanken i stället för Netanyahu-regimens fake news ges vid ett dubbel-arrangemang här i Lund nu på söndag.
   Det blir bland annat tillfälle att möta representanter för ickevålds-organisationen Youth against settlements och uppleva situationen i staden Hebron, där bosättare ockuperar själva stadskärnan.
   Det börjar med en filmvisning på Smålands nation 11-14. Sedan sker en uppföljning på ABF, Kiliansgatan 9, klockan 17.30. Det är ett samarrangemang mellan Socialdemokraternas internationella förening, ABF, Ung Vänster, Svenska Freds, SKV, Smålands nation och Palestinagrupperna i Lund.

Bilder från Kambodja av Ulf N

Bilder från en nyligen genomförd resa i norra Thailand, Laos och Kambodja. Jag hoppas så småningom kunna samla mej för en kort redogörelse för Kambodja under och efter röda khmerernas skräckvälde.
   Eventuellt blir det också så småningom några foton från Laos.
 

Kambodja. By vid Tonle Sapflodens utlopp i Tonle Sapsjön. Flodens bredd och djup varierar med årstiden, därför fordras höga stolpar till husbyggen.
   Sjöns yta och djup varierar därför också med årstiden. Ytan varierar mellan 2 500 och 16 000 kvadratkilometer och medeldjupet varierar mellan 2 och 10 meter. Sjön är Sydostasiens största sötvattenssjö.
 

Kambodja. Del av flytande by på Tonle Sapsjön. Det finns drygt 150 flytande byar i sjön. Byarna förflyttas allteftersom sjöns yta minskar eller ökar. Sjön utgör ett av världens mest varierade och produktiva ekosystem och av avgörande betydelse för Kambodjas matproduktion.    Flodens och sjöns ekosystem hotas av dammbyggen och skogsskövling uppströms. Sjön och dess produktiva förmåga spelade en avgörande roll för att bygga upp och under lång tid vidmakthålla det mäktiga Khmerväldet (ca 800-1300 efter vår tideräknings början). Khmerrikets huvudstad med det nutida namnet Angkor utgjorde en av världens största förindustriella bebyggelsekomplex.

En droppe midnatt - i Lund av Gunnar Stensson

Timbuktus bok är en berättelse om Lund. Den utspelar sig i Djingis Khan, på Tunaskolan, på Spyken, i öltältet på Stortorget, på Mejeriet, på Mårtenstorget, i stadsbibliotekets tidningsrum och vid Höje å.
   Men också i Malmö, på Värnhemstorget och Mårtenstorget, vid Föreningsgatan och Södra Förstadsgatan.
   Den handlar om det nära förflutna. Timbuktu måste ha gått på Spyken samtidigt som min yngsta dotter gjorde det under tidigt 1990-tal.
   Den handlar om nuet. En stor del av boken är en reseberättelse skriven 2016. Till och med Trumps valkampanj finns med.
   Framför allt handlar den om Timbuktus sökande efter sina rötter. Han besöker South Carolina, New Orleans, New York, särskilt Harlem, men också Afrika, Nigeria, där hans far bodde några år som barn innan han via Harlem flyttade till Lund och bland annat blev utgivare av den lilla invandrartidningen The Lundian.
   Timbuktu beskriver slavhandelns historia som en förutsättning och konsekvens av den industriella revolutionen och den moderna kapitalismens uppkomst. Han analyserar rasismens rötter. Han jämför Söderns slavplantager med Tysklands koncentrationsläger. Han visar hur situationen för de svarta fortsatte att vara fasansfull även efter inbördeskrigets slut ända till 1950- och 60-talens medborgarrättsrörelse. Lynchningar blev vanliga först efter slaveriets upphörande. Under slaveriet var slaven ett kapital som ägaren ville skydda. När han blivit fri var värdelös och kunde hängas, brännas, skjutas.
   Timbuktu visar att situationen inte håller på att bli bättre utan tvärtom. USA:s överfulla, ofta privata, fängelser är framför allt fulla av unga svarta män. På gatorna är risken alltid överhängande att bli skjuten eller trakasserad av den rasistiska polisen.
   Detta mäktiga stoff flätas samman i samtal på alla de adresser jag nämnt ovan. Det är en muntligt berättad bok. Samtidigt finns en rad stora historiska namn och böcker med: Malcolm X, Martin Luther King, Stokely Carmichael, James Baldwin och många andra.
   Jag ser att boken är en bestseller. Mitt ex är tryckning nummer 5. Den kan ge en ny generation en medvetenhet som är livsnödvändig när den egocentrerade rasistiska kapitalismen svämmar över alla breddar som en apokalyptisk klimatkatastrof.
   Timbuktu berättar också om sin musik. Jag känner killar som har spelat med honom.

Gör motstånd! av Gunnar Stensson

1938 utvisades judar. Nu utvisas afghanska barn.
Han går i Polhemsskolan. Han är 16. Åldern har mot hans nekande skrivits upp till 18. Han har överklagat beslutet. Han är ett ensamt flyktingbarn från Afghanistan.
   Lunds kommun kastade ut honom ur bostaden när hans ålder skrevs upp. Han förvisades från sitt klassrum i Polhemsskolan. Lunds kommun sparar. Han ska skickas till Eskilstuna för att vänta på att utvisningen verkställs. Han fick tillfällig bostad hos en familj i Lund men togs häromdagen in på en psykiatrimottagning.
   I Malmö hade han fått stanna under överklagandeprocessen. Lunds kommun slängde ut honom omedelbart. Hans gode man Senida Eminagic har överklagat beslutet till Förvaltningsrätten.
   Socialnämnden kan ingenting göra, säger ordföranden Peter Fransson, S. Frågan borde upp i fullmäktige. Men socialdemokraterna vill inte ta upp den.
   Vänsterpartiet måste göra det!
   På 1930-talet kastade vi ut judiska flyktingar. Nu kastar vi ut afghanska barn. En självmordsvåg bland afghanska barn sprider sig över Sverige. Jag skäms över mig själv, över Lund och över Sverige.
Källa: Katarina Ström Melvingers artikel i Sydsvenskans Lundadel 22/2

Skatteparadiset Sverige av Gunnar Stensson

I veckan kom en ny rapport om vidgade klyftor mellan rika och fattiga. Klyftorna vidgas därför att Sverige har skattesystem som gör att förmögenheterna växer automatiskt.
   För att minska klyftorna och öka investeringarna är en omfördelning av förmögenheterna nödvändig. Det behövs progressiva förmögenhetsskatter, arvsskatter och fastighetsskatter.
   Motståndet är hårt. Det råder ett globalt race to the bottom. Sverige hör till länderna närmast the bottom. Så ska det förbli, vill miljardärerna. Så hör Sverige också till länderna med de snabbast växande förmögenhetsklyftorna.
   Nu presenterar Vänsterpartiet ett förslag i rätt riktning, nämligen en progressiv skatt på kapitalinkomster från aktieutdelning och värdepappersförsäljning som överskrider 75 000 kronor. Rentiererna bävar.
   Sydsvenskans Tobias Lindberg skyndar beskäftigt till deras räddning.”En sådan skatt skulle inte bara göra det svårare att förvalta gamla förmögenheter...” (SDS 22/2)
   Jo, jo. Man hör greve Wachtmeister skrocka. Han tjänar just nu miljoner på markvärdesstegringen till följd av fyrspåret.

De skånska SD-anhängarna – vilka är de? av Ulf Nymark

Den frågan ger Anders Sannerstedt, professor i statskunskap från Lund, svar på i en undersökning genomförd 2015. I rapporten ”Skånska sverigedemokrater” visar Sannerstedt bland annat att SD:s sympatisörer, tvärtemot en ganska vanlig uppfattning, generellt sett är socialt väletablerade och med inkomster som inte skiljer sig nämnvärt från de i samhället genomsnittliga.

Det som i första hand skiljer SD:s anhängare från andra partiers sympatisörer i Skåne är i första hand flyktingfientligheten. Vidare är det tydligt missnöje med den svenska demokratin och misstron mot politiker som kraftigt avviker från andra partiers anhängare. Det visste vi förstås sedan förut. Men även detta finns nu klart dokumenterat i siffror hos Sannerstedt. Givetvis nöjer sig Sannerstedt inte med detta. Han visar också att SD har störst andel skånska sympatisörer bland män över 50 år. De bor framför allt i ren landsbygd och i mindre tätorter och har låg eller medellåg utbildning. Största stödet har SD bland skånska arbetare, företagare och jordbrukare. Noterbart är att socialdemokraternas stöd bland arbetare bara är obetydligt större än SD:s.

SD-sympatisörer väletablerade på arbetsmarknaden
Undersökning tar kål på föreställningen om att SD:s sympatisörer i stor utsträckning skulle hämtas bland personer i så kallat utanförskap på arbetsmarknaden och pensionärer samt från grupper som förlorat på globalisering och modernisering. Det visar sig att andelen förvärvsarbetande SD-sympatisörer är i stort sett lika stor som genomsnittet, dvs som övriga partiers anhängare. Personer i utanförskap är något högre än genomsnittet för SD, men skillnaden är inte stor. SD-anhängarnas ekonomiska situation och inkomstnivå är i stort sett lika genomsnittet för andra partiets sympatisörer. Eller som Sannerstedt uttrycker det: ” . vi får inget intryck av att SD-anhängarna skulle befinna sig i en ekonomiskt besvärligare situation än andra”.

Nöjda med sitt liv
På frågan ”Hur nöjd är du på det hela taget med det liv du lever?” svarar SD-anhängarna ungefär som andra: de flesta är mycket nöjda eller ganska nöjda. Dock är de som inte är nöjda något fler bland SD-anhängarna: 13 procent jämfört med 7 procent bland andra partiers sympatisörer.

Upplevd otrygghet
SD-anhängarna avviker också markant i ett annat avseende från övriga partiers sympatisörer (alltså bortsett från främlingsfientlighet och misstro mot demokratin): de känner sig betydligt mera otrygga än genomsnittet. ”Exakt vad som ligger bakom denna upplevelse, om det handlar om invandring eller brottslighet eller om det kanske helt enkelt bara är en vag känsla av missnöje, har vi inte underlag att bedöma”, skriver Sannerstedt.

MP-sympatisörerna klart till vänster
SOM-undersökningen tar också upp frågan om samtliga partiers anhängare, inklusive SD-sympatisörernas, egna uppfattningar om placering på den politiska höger-vänsterskalan. Av SD-anhängarna anser sig 45 % vara ”varken höger eller vänster” medan 48 % anser sig vara ”något till höger” eller ”klart till höger”. Intressant att notera i detta sammanhang är att av MP:s anhängare i Skåne anser sig hela 62 procent vara ”klart vänster” eller ”något till vänster”. För Socialdemokraterna är motsvarande siffra faktiskt något lägre, 60 procent. Av MP-anhängarna anser sig endast 6 procent vara ”något till höger” och 0 procent ”klart till höger”. 31 procent anser sig vara ”varken höger eller vänster”. Av S-anhängarna anser sig 35 procent vara ”varken höger eller vänster”. MP:s sympatisörer i Skåne står alltså klart till vänster om socialdemokraternas anhängare.

Sammanfattning
Sannerstedts undersökning visar tydligt att det inte är utanförskap som förklarar SD:s växande stöd i Skåne. SD-anhängarna är socialt väletablerade och de flesta är nöjda med sitt liv. I en debattartikel har Sannerstedt uttryckt det som att ”Teorin om utvecklingens förlorare gör det lättare att avfärda SD-folket. Men teorin stämmer inte”.
   Den helt avgörande faktorn för stödet är enligt Sannerstedt ”inställningen till flyktingpolitiken … tillsammans med ett starkt missnöje med de politiker som står bakom den nuvarande politiken”. För de partier som vill motverka rasism, främlingsfientlighet och demokratiförakt finns det all anledning att låta undersökningen ”Skånska sverigedemokrater” utgöra en utgångspunkt för en förnyad diskussion om taktik, strategi och förhållningssätt gentemot SD.
 

 
Not: Undersökningen av de skånska SD-anhängarna finns publicerad i boken ”Slutna rum och öppna landskap – Den sydsvenska SOM-undersökningen 2015 – SOM-rapport nr 69” Boken finns att ladda ner här.
   Sannerstedts ovan omnämnda debattartikel finns i Sydsvenskan under ”Aktuella frågor” den 25 januari i år.

Årsrapport - mänskliga rättigheter 2016/2017

Vi har undersökt situationen när det gäller mänskliga rättigheter i 159 länder och territorier, resultatet presenteras i vår årsrapport som vi ger ut varje år.

Huvudbudskapet i årets rapport handlar om att 2016 var ett år då retoriken av "vi- mot dom" fick fäste, och där ledare bland annat pekade ut grupper av människor som hot mot den nationella säkerheten och gjorde dem till syndabockar.
   - Ju fler länder som duckar från sina åtaganden om grundläggande mänskliga rättigheter, desto större risk för en dominoeffekt, säger Amnestys generalsekreterare Salil Shetty.
   Det rapporten också tydligt visar är att under 2016 stod världen som tysta åskådare samtidigt som vidriga grymheter pågick ibland annat i Syrien, Jemen och Sudan – från bombandet av sjukhus till användandet av kemiska vapen.

Korta fakta
   - I minst 23 länder begicks krigsbrott.
   - Minst 36 länder tvingade olagligen tillbaka flyktingar till ett land där deras rättigheter hotades.
   - I minst 22 länder dödades människor som fredligt stått upp för mänskliga rättigheter.
Läs hela rapporten på engelska här »
 

Nedan finns det avsnitt som handlar
om Sverige i rapporten.
 

SWEDEN
Kingdom of Sweden
Head of state: King Carl XVI Gustaf
Head of government: Stefan Löfven
New restrictions on residence permits and family reunification for refugees and others granted protection came into force. Roma and Sami peoples faced ongoing discrimination. A parliamentary committee published recommendations to reform inadequate laws on rape.

REFUGEES AND ASYLUM-SEEKERS
In June, Parliament passed a temporary law affecting people entitled to international protection that would apply for three years after coming into force in July. The law limits the length of the residence permits given to persons granted protection, from permanent residence permits to temporary permits of three years for persons granted refugee status and of 13 months for persons granted subsidiary protection. The law also withdrew the possibility of family reunification for those granted subsidiary protection.

DISCRIMINATION – ROMA AND SAMI PEOPLES
Two UN Committees expressed serious concerns about Sweden’s treatment of Roma citizens of other European countries. In April, the UN Human Rights Committee called on Sweden to ensure that Roma had equal access to opportunities and services, citing concerns about their limited access to education, employment, housing and health care. In July, the UN ICESCR Committee raised similar concerns, including the resulting vulnerability to forced eviction of many Roma living in informal settlements. Romani people remained at risk of hate crimes based on their ethnicity. In July, the District Court of Stockholm found that the Skåne police database of nearly 5,000 Swedish-Roma people constituted ethnic discrimination and breached Swedish law. The Court awarded compensation to the complainants for the harm suffered; an appeal by the state was pending at the end of the year. The UN Human Rights Committee and the ICESCR Committee, in April and July respectively, raised continuing concerns about the ability of Sami people to enjoy the rights of Indigenous Peoples, notably their land rights.

RIGHTS OF LESBIAN, GAY, BISEXUAL, TRANSGENDER AND INTERSEX PEOPLE
In April, the government announced a scheme to provide financial compensation to transgender people who had been required to undergo forced sterilization to legally change their gender.

VIOLENCE AGAINST WOMEN AND GIRLS
In October, the 2014 Sexual Offences Committee inquiry into sexual offences presented its proposals to the government. They included the introduction of a consent based definition of rape, and liability for negligence for sexual offences.1

ARMS TRADE
The Inspectorate of Strategic Products (ISP) − the national authority charged with the control and compliance of defence material and dual-use products − cleared the sale by the Saab Group of the advanced air radar system GlobalEye to the United Arab Emirates. Concerns raised by journalists alleging a lack of due diligence prior to the 2010 sale of the Saab 2000 airborne early warning and Erieye control system to Saudi Arabia, were left unanswered as the ISP’s records remained classified. Concerns remained regarding the possible use of these technologies by the Saudi Arabia-led coalition in the conflict in Yemen to commit or facilitate serious violations of international human rights and humanitarian law.

1. Sweden: Submission to the UN Committee on the Elimination of Discrimination against Women (EUR 42/3305/2016)

66 år i skolan 43. 1985-97:10. av Den Gamle

Heleneholmsskolans lärare hyste ett visst politikerförakt. Skolpolitikerna kunde prata och besluta det ena och det andra, men vi fortsatte att undervisa som vanligt. Visst hade de skadat skolan när de beslöt att fälla ner en järnridå mellan grundskola och gymnasium. Men det var länge sedan nu. Besluten om kommunalisering och friskolor störde inte ordningen i Heleneholm. Jag motarbetade dem i Lunds Utbildningsnämnd men insåg knappast hur de skulle komma att erodera svensk skola.
   Vid mitten av 1990-talet hände saker. Ett nytt betygssystem i fyra steg introducerades: MVG, VG, G och IG. Den stränga femgradiga betygsskalan baserad på normalkurvan och de nationella proven skulle inte längre gälla. Den hade tvingat fram ett kollektivt ansvar för betygssättning och långa ansträngande betygskonferenser. Det var visserligen tillåtet att avvika från normen, men då måste avvikelsen särskilt motiveras i betygsprotokollen.
   De nya betygen fick man sätta lite hur som helst. En ny påverkan dök upp: föräldrar som ville att deras barn skulle ha högre betyg. Ett år laborerade vi med tre betygssystem samtidigt. Avgångsbetygen sattes enligt den femgradiga skalan med alla dess restriktioner. Betygen i årskurs 2 var också femgradiga, men utan de tidigare reglerna. I årskurs 1 skulle vi sätta betyg enligt den nya betygsskalan som innebar att alla elever skulle sträva efter ett MVG – och efter några år att ganska många fick det.
   Samtidigt infördes kursgymnasiet. Betyget på den kurs eleven läste första terminen i ettan kunde komma med på studentbetyget i årskurs 3. Också på det sättet ökade slumpmässighet och splittring.
   Ett nytt moment uppkom. Vi uppmanades att planera nya ämneskurser. Själv utformade jag en i ämnet Turist-tyska. Den handlade om både språk och kultur. Jag tyckte det var ganska kul.
   Nytt var att ekonomiska incitament infördes. Jag fick bra betalt för den där kursen och behövde pengarna, eftersom min lön brukade ta slut mitt i månaden. Inkomstpåslaget straffade sig: nästa år fick jag kvarskatt. Kursen i Turisttyska användes aldrig. Det var kanske aldrig meningen.
   Nå, Heleneholmslärarna var erfarna och lyckades nog i stort sett upprätthålla rättvisa och ansvar i det nya anarkistiska läget. Men många var kritiska. För första gången skapades ett Icke Godkänt-kollektiv. Jag mötte det snart i Lund. Eleverna blev lurade av de nya signalerna. Elevstressen ökade.
   Så var det plötsligt dags för kommunens årliga firande av de lärare som tjänstgjort där i 25 år. Det ägde rum i Värnhemsskolan, i vars livsmedelslinje jag undervisat ett år. Det fanns många lärare på festen. Jag kände alla och visste i vilka skolor de tjänstgjorde. I själva verket var det den generation som skapat den demokratiska svenska skolan som nu stod i begrepp att gå i pension.

Eritrea-arbetet fortsatte.  Internationella utskottet gladdes över att ha gjort en riktig analys som visade att en motståndsrörelse som litade till sina egna krafter kunde vinna mot en större imperialistisk stat, att Sovjetunionen fört en cynisk maktpolitik i Afrika och att det gick att skapa en demokratisk stat som kunde bli ett föredöme i Afrika.
   I Eritreas förslag till författning beskrevs en demokratisk flerpartistat med fria val, yttrande- och tryckfrihet och alla andra demokratiska rättigheter. Förslaget skulle diskuteras av folket i Eritrea på möten över hela landet. Vi översatte dokumentet till svenska, tryckte det i 1000 ex och distribuerade det på alla de orter där vi var representerade.
   Nu gällde det att bistå den nybildade staten. Vi arrangerade en rad skolmöten för att eleverna skulle välja Eritrea till mottagare av 1995 års Operation Dagsverke. Skoldelegationer besökte Eritrea.
   Och vi nådde målet. Operation Dagsverke genomfördes i skolor från Malmö till Luleå. Det samlades in några miljoner och regeringen ställde upp med samma belopp. Det var en stor seger för vår lilla organisation. Men den pålade oss också ett ansvar som under förändrade villkorskulle visa sig svårt att hantera.
   Det dramatiska nyhetsflödet från Eritrea upphörde. Vi beslöt att lägga ner Eritrea-nytt efter tio år, under vilka 40 nummer utgivits med informativ text och bra bilder. Philip Gottlieb avgick som ordförande och jag övertog uppdraget.
   Eritrea hade fått en ambassad vid Humlegården. Jag besökte ofta ambassadör Adhanom i hans hem i Nacka. Han var en klok och trevlig person, mycket mager på grund av mångårig malaria.
   Vi bjöd in honom till Lund. Han besökte Tetrapak, som hissade Eritreas flagga. Tanken var att eventuellt bygga en förpackningsindustri i Eritrea och producera apelsinjuice.
   Donald Boström hade en fin fotoutställning med bilder från Eritrea på Kulturen. Vårt mål var nu att göra Asmara till en vänort till Lund.
   Elsa Grip och jag framträdde i Lunds studenttelevision och agiterade. Kommunen var inte ointresserad. Fullmäktiges ordförande Larry Andow, S, bjöd ambassadör Adhanom på lunch och beslöt så småningom att göra ett officiellt besök i Asmara.
   Jag var av någon anledning nära att missa tåget till Köpenhamn i Lund. Elsa Grip stod på perrongen och Larry Andow i tågdörren och spanade när jag kom rusande i sista minuten. Det var en hektisk tid.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
118 februari kl 17
Lovisa Stenberg, flöjt
Gabriela Thür, harpa

Byalagsmöte

Måndagen den 20 februari kl 19 i ABFs lokal, Sunnanväg 14.Alla är hjärtligt välkomna.
 

Vi kommer först att prata om följande aktuella frågor.
1 Ny väg in i St Lars-parken från väg 108 i gamla lundavägens förlängning. Trafiken i parken ökar.
2  Snabbcykelstråk Lund-Malmö planeras. Nytt hot mot Gröna stråket och odlingslotterna vid Höje å. Rapport från Trafikverkets informationsmöte i Klostergårdsskolan. Yttrande från Byalaget.
3 Årsmöte enligt särskild dagordning.
4 Övriga frågor

Palestinamöten: Icke-våldsmotstånd i Al Khalil/Hebron

 

Söndagen den 26 februari kl 11.00-14.00. Brunch, film och berättelser Smålands nation Kastanjegatan 7, Lund
Söndagen den 26 februari kl 17.30 – 21.00. Fika, film och berättelser ABF Kiliansgatan 9, 3 vån. Lund
 

Unikt tillfälle att möta Anas Amro och Izzat Karake från den internationellt uppmärksammade icke-våldsorganisationen Youth Against Settlements.
   I år går ockupationen av Palestina in på sitt 50:e år och den stängda Shuhada-gatan i Hebron har blivit en tydlig symbol för Israels kränkning av rörelsefriheten och många andra mänskliga rättigheter.
   Välkomna att lyssna till berättelser om livet under ockupation och om att organisera icke-våldsmotstånd. Izzat och Anas kommer att berätta om Youth against settlements arbete och situationen i Hebron. De visar även en film som belyser ockupationens vardag.
   Hebron är den enda staden på Västbanken som har bosättare även mitt i stadskärnan. I staden finns ca 600 bosättare och därtill soldater som bland annat bemannar vägspärrarna. Staden är uppdelad i olika administrativa områden vilket starkt begränsat palestiniernas rörelsefrihet, speciellt i de delar som kontrolleras av israeliska armén.
   Sammandrabbningar mellan bosättare, soldater och palestinier är vardagsmat i Hebron. Youth against settlements har valt att organisera ett icke-våldsmotstånd mot ockupationen, bland annat genom dokumentera människorättskränkningar, anordna kampanjer och demonstationer samt upplysa palestinier om sina rättigheter med mera.
   Samarrangemang mellan Palestinagrupperna i Lund, Ung Vänster, Svenska freds, Smålands nation, ABF, SKV, Socialdemokraternas internationella förening. Språket är engelska.

Där fick du, vinter! av Gunnar Stensson

Foto: Claes Fleming (från Facebook)
 

I onsdags var jag nere vid Höje å för att kolla hur det gått med vintergäcken efter den senaste köldknäppen. Jo då, de stack trotsigt upp genom snötäcket, lysande gula och med tjocka stjälkar.
Livet gäckar alltid kölden.

Ang. Världsordningen

Bibi och Donald, de beryktade ledarna för två av världens mäktigaste gangstersyndikat, sammanträffade i onsdags under gemytliga former i  Washington. Samtidigt surrade stan av rykten om Donalds lukrativa affärer med Moskvas girige härskare Putin. Världen hukar inför hotet om en ny våg av internationell brottslighet.

Sila mygg och svälja kameler

Snart är det dags av Lucifer

Varje generation har rätt att få uppleva en stor politisk strid mellan vänster och höger. Den senaste var striden om landet skulle gå över till Euro i stället för kronor. Den vann vi, men den här gången är utgången mer oviss. Nästa gång blir väl frågan om anslutning till Nato. Men den här gången gäller det vinsterna i välfärden.

Skolan som marknad
Sedan några tiotal år har vi ett skolsystem som har gjort skolan och vården till en marknad. Det är naturligtvis sanslöst att Sverige ensamt i världen har gjort skolorna till en plats där kapitalet har fritt spelrum. Ett väl fungerande skolsystem har ersatts av ett där rektorerna tävlar med varandra om elever genom att erbjuda allt från fria datorer till höga betyg. Skolor kan också välja sina elever genom att placera sig i rätt stadsdelar och undvika besvärliga elevgrupper. De kan vidare låta bli att etablera skolbibliotek och inrättandet av kuratorstjänster vilket underlättar skapandet av överskott. Friskolorna inrättades under intryck av miljöpartiets drömmar om alternativ pedagogik och allmän småskalighet. De flesta är nu uppköpta i stora koncerner som ger sina ägare höga vinster genom att de får lika mycket betalt per elev som de kommunala skolorna. Den rimliga reformen skulle ha varit att förstatliga skolan och dra ner på det s.k. fria skolvalet och återskapa ett fungerande gemensamt system.
   Men så långt har ingen vågat gå. I stället har man skisserat ett system där skolornas vinst begränsas. Efter påtryckningar från Vänsterpartiet tillsattes en utredning av Ilmar Reepalu där ägarnas vinst begränsas till 7 procent på nerlagt kapital.

Kampanjen mot Reepalu
Detta blygsamma förslag utsättes nu för en massiv kampanj från näringslivet och de borgerliga. Kampanjen är ännu bara under uppsegling, men redan fylls de borgerliga ledarsidorna med rubriker som att Reepalus förslag måste slängas i papperskorgen.
   Friskolorna liksom de privatiserade delarna av vård och omsorg är viktiga för borgarna därför att här blev stora delar av den offentliga verksamheten som dittills inte varit tillgängliga för privatkapitalet nu öppna för vinstgivande företag. Därför kommer striden om dem också att bli hård. Den har redan börjat och det på traditionellt sätt: lämpliga socialdemokrater har övertalats att ansluta sig till högerpositionen. De kommer att lyftas fram i debatten liksom de (få) personalgrupper man har vunnit för sin sak. Vi kan vänta en kampanj där näringslivet gnom Timbro m.fl. kommer att överösa oss med material i brevlådorna.
   Vem riktar sig då kampanjen till? Jo, det finns en majoritet, också bland borgerliga sympatisörer, som ser det orimliga i att vi göder kapitalägarna med pengar som är avsedda för skolor, vård och omsorg. Man kan gissa att de borgerliga som är för en vinstbegränsning kommer att ansättas hårt och bli färre genom argument om att det viktiga är inte pengarna utan kvaliteten. Därnäst är det socialdemokraterna som man hoppas ska kunna överge vinstbegränsningen. Det är redan på väg, men kanske ännu inte i större skala. Till sist är det vi i vänstern som inte lär kunna övertygas. Det var ju Vänsterpartiet som låg bakom tillsättandet av Reepalus utredning. Vår entusiasm för detaljerna i hans förslag är väl måttlig, men vi får nog ställa upp för den. Bäst gör vi nog det genom att backa upp V:s krav på vinstbegränsning som villkor för stöd för S i budgetfrågor.

V måste stå fast
Där kommer V och Jonas Sjöstedt ställas på hårda prov med frågor om vi verkligen vill fälla regeringen. Det är väl möjligt att vi kan kompromissa i någon detaljfråga, men i sak måste vi stå upp för vår åsikt. Det var den vi slogs för i förra valrörelsen så att vi inte hade tid för annat.
   Det är S slutliga ställningstagande striden kommer att handla om och det ska bli spännande att uppleva. Till dess gör vi klokt i att samla våra krafter.

Lärarna underkänner skolpolitiken av Gunnar Stensson

Ersätt skolpengen och den nuvarande valfriheten med ett kompensatoriskt system som leder till att skattepengarna hamnar där de behövs och inte hos friskolekoncernernas ägare!
   Inför en portalparagraf i skollagen som stadgar att alla elevgrupper måste vara blandade!
   Lärarna ska vara lärare, inte vaktmästare, kuratorer eller administratörer!
   Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrädde inte orden när hon i Sydsvenskan 10/2 underkände den moderata skolpolitiken som föregående dag presenterats av Niklas Wykman och Torbjörn Tegnhammar (M).
   De båda moderata skolpolitikerna krävde rätten att sparka skolledare och rektorer som de inte gillar. På så sätt ökar huvudmännens makt på bekostnad av skolornas självständighet.
   Lärarförbundets ordförande vill tvärtom stärka skolledarnas ställning.
    ”Det är landets lärare och skolledare som är de verkliga experterna på vad den svenska skolan behöver”, påpekar hon.
   Bakom kraven på blandade elevgrupper och avskaffande av skolpengen står Sveriges lärare, representerade av Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet.
   Hur länge tänker Moderaterna och allianspartierna förlänga dagens destruktiva skolpolitik i konflikt med hela den svenska lärarkåren?

PS. Alla elevgrupper ska vara blandade.
Skolsegregationen har nu gått så långt att fyra procent av landets skolor tar emot en tredjedel av de nyanlända. Samtidigt tar var fjärde skola i Skåne inte emot någon nyanländ alls.
   ”Vi har stora och ökande problem med likvärdigheten. Därför tycker vi att fler skolor måste vara med och ta emot nyanlända”, sa gymnasieminister Anna Ekström när hon besökte Malmö Latinskola häromdagen.
   S vill sätta ett tak för hur många nyanlända som får finnas på en skola. Samtidigt vill de tvinga friskolorna att ta emot fler nyanlända. Frågan kommer upp i på partikongressen i april.

PPS. Skolfusket
Agenda tog igår upp fusket med de nationella proven. Fusket leder till betygsinflation. Betygskurvan stiger och elevernas kunskaper sjunker.
   De nationella provens syfte är att säkra betygsstandarden i viktiga ämnen som matematik och svenska. Systematiskt fusk undergräver syftet. Inte bara elever utan också rektorer och lärare fuskar genom att åsidosätta reglerna för genomförandet av proven och utdela högre betyg är provresultaten berättigar. Varför?
   Skolan är beroende av skolpengen. Höga betyg är avgörande för skolans attraktionskraft. Många elever = många skolpengar = god ekonomi. Rektorer på skolor med höga betyg belönas av huvudmännen. Lärare som sätter höga betyg premieras av rektorerna.
   Betygsinflation (och lägre kunskapsnivå) är oundvikliga följder av skolpengssystemet och skolkoncernernas vinstintressen.

Drönarkriget

Att Sverige spelade en viktig roll i USA:s drönarkrig var nytt för mig. Jag trodde att Sveriges satellitverksamhet var av det fredliga och mer vetenskapligt inriktade slaget. Därför återger VB Stig Henrikssons riksdagsinterpellation om det nu finns fler i läsekretsen som var ovetande om detta.
   Nedan finns några stycken från Interpellationen och en länk till riksdagens sida där hela texten och så småningom svaret också finns.
red
 

 

Till statsrådet Helene Hellmark Knutsson (S)
2016/17:303 Sverige och USA:s drönarkrig
Elisabeth Löfgren, pressansvarig på svenska Amnesty, menar att drönarattackerna påstås vara väldigt exakta, men frågan är hur många som egentligen dödas. I Jemen attackerades till exempel ett helt bröllopsfölje för att man ville komma åt en al-Qaidamedlem som satt i en av bilarna. Så får inte krig föras.
   Mindre känt är att Sverige spelar en viktig roll i drönarkriget. Så gott som varje militär operation är beroende av satelliter för support, kommunikation samt övervakning och styrning av stridsaktiviteter. Svenska satellitstationer gör det möjligt för USA att skicka styrsignaler till fjärrstyrda attackdrönare.
Läs mer »

Kulturarv under belägring i Palestina av Gunnar Olofsson

Den historiska staden Sebastia, belägen mellan Nablus och Jenin på den norra delen av det ockuperade palestinska Västbanken, har genom tiderna sett en rad härskare och erövrare passera förbi. En gång sannolikt grundad av kanaanéer på 800-talet f.Kr finns staden - och området "Kanaans land" - i Gamla Testamentet hänvisade till som ”det förlovade landet”, som Gud skall ha givit Abraham och dit Moses förde Israels tolv stammar efter uttåget ur Egypten. Klart är att 3.000 år av historia här, utöver kanaanéer och judar, sett både stenåldersfolk, assyrier, babylonier, perser, greker, romare, bysantiner och osmaner – liksom under en kort period även kristna korsfarare.
 

 

Men nu möter Sebastia en ny typ av erövrare. Bosättare med ambitionen att inte bevara, utan tvärtom eliminera, stadens icke-judiska historia till förmån för den judiska. Konkret handlar det om att beslagta det mesta av stadens landområde för konstruktion av den judiska bosättningen Shavei Shomron, stöld, förskingring och förstörelse av arkeologiska fynd och förbud för palestinierna att etablera någon form av turism till detta historiskt högintressanta område.Israels militär har isolerat platsen. Judiska bosättare förstör palestinsk egendom, och avloppsvatten rinner från Shavei Shomron in på området, ödelägger träd och grödor och hotar invånarnas hälsa.
   Israels okänsliga hantering av annan arkeologi än den judiska har sedan många år oroat omvärlden, inte minst FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO). Redan 1967, när den israeliska ockupationen av Västbanken inleddes, började en kamp mellan Israel och UNESCO som fortfarande pågår. Israel har, trots undertecknandet 1999 av Världsarvskonventionen (1972), upprepade gånger trotsat UNESCO:s olika resolutioner att sluta upp med utgrävningar i syfte att undergräva och förändra den arkeologiska historien. Mest känt är rabaldret kring utgrävningar i och omkring Jerusalem – sedan 1981 på UNESCO:s lista över världsarv – inte minst kring Mughrabi-porten vid tempelområdet. Senast i oktober 2016 varnade UNESCO i en resolution Israel för att förändra Jerusalems kulturella och historiska karaktär – något som lett till att Israel nu avslutat allt samarbete med organisationen.
   Den israeliska högerextremistiska regimens ambitioner att judifiera hela det israeliska kulturarvet omfattar många olika åtgärder: från ödeläggelse av icke-judisk arkeologi och inkorporering av palestinsk kultur i det egna arvet – som till exempel den palestinska deserten knafeh som numera internationellt lanseras som israelisk! – över till fortsatt undanhållande av omkring 70.000 palestinska böcker beslagtagna under den etniska rensningen 1948, undertryckande av arabiskt språk och palestinsk kultur i undervisningen och målmedvetna bildningsresor för skolungdom till valda delar av det ockuperade Palestina för att uppmärksamma det specifikt judiska i områdets historia.
   ”Vi har förberett en lista på 20 arkeologiska platser i Palestina, inklusive staden Sebastia, som vi vill att UNESCO lägger till på världsarvslistan” förklarar Ihab Hajj Daoud på det palestinska Ministeriet för Turism och Antikviteter. Ärendet brådskar. Men när får vi se Sveriges kulturminister Alice Bah Kuhnke, och den svenska regeringen, lyfta ett finger för att aktivt hjälpa det palestinska kulturarvet undan belägring och förstörelse?

66 år i skolan 42. 1985-97:9. av Den Gamle

En kväll i mitten av april 1993 stod jag tillsammans med min vän Yemane Kidane från Hässleholm framför bagageinlämningen i Kastrup. Yemane lämnade in den sista stora papplådan med skor, kläder och annat husgeråd som han samlat inför resan till Eritrea. Tjänstemannen bakom disken hade just sänt iväg lådorna och begärde betalning av fraktavgiften, en mycket stor summa pengar. Yemane slog ut med båda händerna. ”Jag har inga pengar.”  Men lådorna var redan på väg. ”Vi ställer av dem i London”, fräste tjänstemannen.
   Jag var utsedd till valövervakare vid den FN-kontrollerade folkomröstning som skulle göra Eritrea till en internationellt erkänd nation. I London tog vi planet till Eritrea. Donald Boström satt redan där. När vi i gryningen steg ur vid Asmara Airport var det första vi fick syn på en hög bruna papplådor utanför en magasinsbyggnad. Yemane drog en suck av lättnad. Nu återstod bara att forsla godset vidare till hembyn några mil från Asmara.

Asmara var vacker denna klara svala vårmorgon. Vita stenhus, prunkande trädgårdar, slöjor av ljusblå blommor i trädens skira lövverk, palmkantade avenyer, torg, kyrkor, moskéer och hotell. Men vi skulle inte stanna där. Jag skulle till Massawa.
   I en landrover färdades jag tillsammans med Donald den branta vägen från ner från Asmara till Massawa vid Röda Havet. Avståndet är 90 km och nivåskillnaden mer än 2000 meter.
   Vi bodde i en gammal bungalow vid kusten. Hettan var besvärande och Donald drabbades av denguefeber som höll honom orörlig ett par dygn.
   Massawa är en gammal hamnstad med cirka 200 000 invånare. Eftersom svenska fartyg ofta besöker den är hamnarbetarna väl bekanta med svenska svordomar och könsord. Staden hade utsatts för bombningar och artilleribeskjutning sedan EPLF erövrade den 1990. Befolkningen skyddade sig i underjordiska gångar. Hamnmagasinen var förstörda liksom många byggnader i centrum. Massawas tusenåriga ortodoxa kyrka var helt sönderskjuten. Valvbågar av massiv sten stod kvar.  Naval base, ett etiopiskt vapenförråd, hade utsatts för intensiv bombning för att förhindra vapnen föll i EPLF:s händer. Där fanns stridsvagnar vars stål smält som smör i den intensiva hettan. Området var avspärrat eftersom det var livsfarligt att beträda.
   Massawas centrum ligger på en ö. Enda passagen dit är en lång stenbro. Här stod slutstriden. Eritreanerna anföll efter mörkrets inbrott. De båda stridsvagnar som körde i täten blev helt demolerade. Vi bevittnade en egendomlig ceremoni natten före folkomröstningen. Tusentals Massawa-bor gick tysta över bron med tända ljus. Stridsvagnsvraken var prydda med levande ljus och såg ut som altaren. Runt om var mörkret kompakt men stjärnorna speglades i det svarta vattnet.

   När vallokalerna öppnade följande morgon var gatorna fyllda med människor. Utanför staden röstade nomaderna. Deras dromedarer väntade i stora flockar medan ägarna köade för att lägga sina röster. Folkomröstningen pågick i tre dagar, från 23 till 25 april. Klockan 19 den tredje dagen inleddes röstsammanräkningen. Två reportrar från Le Monde var där. De intervjuade mig eftersom jag var den enda som kunde någon (dålig) franska.
   De låsta och förseglade rösturnorna öppnades och röstsedlarna stjälptes ut på ett stort bord i en skolsal. Vi observatörer satt på bänkar runtom medan funktionärerna, som nu arbetat 36 timmar, genomförde sammanräkningen. Det var alldeles tyst i lokalen och mycket hett. Så tillkännagavs resultatet. I vår lilla valkrets hade 2 141 röstat för självständighet 5 mot.
   Omedelbart efter sammanräkningen exploderade Massawa i ett jubel utan gränser. Bilar for runt med flygande fanor och tjutande sirener. Människorna dansade på gatorna timme efter timme. När vi sent på natten färdades den branta vägen upp till Asmara kunde vi se att samma fest pågick i Dongola och Ghinda och alla de andra samhällena längs de stupande bergssidorna.
   Sammanlagt deltog 1 156 280 väljare i omröstningen. 1 820 röstade nej och 328 var ogiltiga.  Alla andra röstade ja.  Sverige registrerades 6 307 röstberättigade eritreaner av vilka 5 696 röstade ja.
   I Asmara kom Yemane med en färgstark bukett blommor till min 60-årsdag. Donald led ännu av denguefeberns efterverkningar och stannade ett par dagar. Själv drabbades jag av öroninflammation efter den nattliga färden från det tropiska Massawa till Asmaras kyliga, tunna höglandsluft.  Ganska utmattad anlände jag till Lund den 29 april. För en gångs skull deltog jag inte i 1 maj-firandet.
   Folkomröstningen i Lund genomfördes i ABF:s lokaler. Mussie Abraham var huvudansvarig. Ett foto visar hur han påbörjat sammanräkningen tillsammans med eritreanska kvinnoförbundets ordförande Rishan.
   Den 24 maj förklarades Eritrea självständigt. Philip Gottlieb deltog som svensk gäst i Asmara. 28 maj hissades Eritreas flagga tillsammans med världens övriga nationers flaggor utanför FN-byggnaden i New York.

Solidaritetsarbete: Personliga minnen från Lunds Afrikagrupp av Ann Schlyter

Denna text var ursprungligen ett föredrag för studenter vid Malmö konsthögskola som handlade om lokalt solidaritetsarbete.
 

När jag flyttade till Lund 1965 fanns här en anti-apartheidkommitte som publicerades en enkel men innehållsrik stencilerad skrift, ”Syd-och Sydvästafrika bulletinen". Jag blev efter ett tag granne med Billy och Yulissa Modise, sydafrikaner i exil, och genom dem träffade jag några av de tidiga aktivisterna i kommittén, som då inte var särkilt aktiva utöver skrivandet. 1968 var jag och min man, Thomas, med och demonstrerade mot Davis Cup matchen i Båstad mot Rhodesia. Matchen ställdes in och det blev mycket publicitet.

Ett halvår senare fick jag och Thomas berätta om detta på ett stort offentligt möte med befrielserörelser i exil i Lusaka, Zambia, där vi gjorde en studie om kåkstäder. Det gensvar vi fick var starkare än vi tyckte vi förtjänade, vi hade ju bara hängt med på demonstrationen. Men upplevelsen lade grunden för en känsla av delaktighet i kampen, som sen låg till grund för mitt solidaritetsarbete. Amilcar Cabral, ledare för befrielserörelsen PAIGC i Guinea-Bissau hade pekat på skillnaden mellan solidaritet och välgörenhet. Solidaritet var just detta att man stödjer varandra i kampen mot samma mål, i detta fall mot orättvisor i form av kolonialism och apartheid.

Bildandet av Afrikagrupper
Så bildade vi Lunds Afrikagrupp, LAG, som tillsammans med Malmö Afrikagrupp var ansvarig för av tidskriften, som nu hette Södra Afrika informationsbulletin. Jag skrev knappast något, men hjälpte till med tryckning och distribution på Acupress på Amiralsgatan i Malmö.
 

 

1969 deltog vi i aktionerna mot Cabora Bassa, en stor kraftverksdam i Moçambique, som skulle förse Sydafrika med el, och där ASEA medverkade. Ett helt nummer av bulletinen ägnades åt detta. Då hade vi kontakter i den lokala fackklubben på Asea i Ludvika, men annars var förhållandet till fackföreningen inte det bästa. Metall påstod att 300 svenska jobb skulle gå förlorade, vilket inte hände när ASEA faktiskt drog sig ur projektet.
   1970 bodde jag i Stockholm och var med och startade Stockholms Afrikagrupp, där fanns en Sydafrikakommitte och en Angolakommitte, vilka utgjorde kärnan i gruppen.  Afrikagrupperna jobbade mest dessa år mot krigen i de portugisiska kolonierna, även om vi också hade viss bevakning av Sydafrika. Ett halvdussin Afrikagrupper jobbade lokalt och hade informella men täta kontakter med varandra. Det första nationella mötet med alla existerande grupper var i Arvika 1971. Det minns jag för jag hade med mig min första dotter, Sara, som bara var något halvår gammal. Årliga nationella möten hölls sedan och 1975 bildades AGIS, Afrikagrupperna i Sverige.
1973 tror jag det var, som LAG var värdar för en konferens med ledare för de befrielserörelser vi stödde i de portugisiska kolonierna, MPLA, Frelimo och PAIGC. Dessutom deltog representanter för solidaritets-organisationer i England och flera andra länder. Vi hyrde lokaler på Smålands nation för mötena.  Övernattningen ordnades hemma hos LAG:s medlemmar. Jag konfronterades för första gången med behovet av säkerhetsarrangemang. Vi fick möblera om så att ingen av ledarna satt med ryggen mot ett fönster.

Kolonialtidens slut
Med fascismens fall i Portugal 1974 fortsatte solidaritetsarbetet med de nya självständiga länderna, så småningom i den fristående biståndsorganisationen ARO (Afrikagruppernas Rekryteringsorganisation). Fokus för Afrikagrupperna blev återigen Sydafrika. Efter Soweto-upproret 1976 var det inte svårt att få gehör för solidaritetsarbete. Jag jobbade i Moçambique året efter och träffade då en kille på 17 år som varit med. Hans berättelse var väldigt stark. Han menade att han inte haft någon framträdande roll i upproret, men deltagit i protester mot afrikaans som undervisningsspråk och för undervisning i matte och fysik. Några dagar efter upproret blev han hämtad i sin säng mitt i natten, och det följdes av månader av isolering och tortyr (hindrades att sova, fick stå på knä länge, länge). Vakterna låtsades ofta slarva, som för att ge flyktmöjligheter, men han visste att om han skulle försöka blev han skjuten i ryggen. Han hade sett det hända. Efter att ha släppts lyckades han ta sig ut ur landet. Han kunde då av säkerhetsskäl inte säga hur. Men han antydde att utan hjälp av vita inom statsförvaltningen hade det inte gått.
 
Bojkottdebattens tid
Från den första anti-apartheidrörelsen i början av 60-talet fram till apartheids fall pågick debatten för och emot bojkott med i stort sett samma argument. Nordvästra Skånes tidningar stödde apartheid och fascistregimerna i södra Europa, Liberala tidningar argumenterade att handel och investeringar stödde demokratisering, medan bojkott skulle drabba folket. Vårt huvudsakliga motargument var att befrielserörelserna efterfrågade bojkott, men också att de svenska företagens produkter användes av polis och militär.  Solidaritetsarbetet fick alltmer mer stöd hos allmänheten. Olof Palme hade ett personligt engagemang och socialdemokratiska partiet hade ett aktivt och tydligt avståndstagande från apartheid. Men isoleringsstrategin hade inget tydligt stöd. LO och TCO förespråkade svensk industrietablering i Sydafrika. De hade kontakt med de legala fackföreningarna vid de svenska industrierna. Det fanns också fackföreningar som tvingats under jorden och i exil och dem hade vi i Afrikagrupperna kontakt med (och säkert socialdemokraterna också fast utan vår vetskap).
 

 

Själv var jag TCO ansluten och jobbade i motvind för isolering. TCO hade en insamling till de legala fackföreningarna, och även om vi ansåg att detta var mot isoleringsstrategin, så gav det mig och andra aktivister många möjligheter att tala på fackmöten här runtom i Sverige. Afrikagrupperna jobbade under alla apartheidåren mycket mot svenska företagsetableringar. Men förtrycket i Sydafrika var tuffare än någonsin och det var svårt att få ut tillförlitligt material om motståndet.
   Den Svarta Medvetenhetsrörelsen engagerade unga och de arbetade mer öppet än ANC. Men efter mordet på dess ledare Steve Biko (1977) fick även de gå under jorden. Detta var ju före internet och de möjligheter som det mediet ger. Jag jobbade periodvis i Zambia och för mig var det de personliga kontakterna med flyktingar och befrielserörelser som höll mitt engagemang vid liv. Jag intervjuade exilledare för ZANU, ZAPU SWANU, SWAPO, ANC och Unity Movement, och försåg kamraterna därhemma med utskrifter. Upprepade massakrer gav publicitet om förtrycket i Sydafrika.

Aktivistarbete: Information, loppis och studier
Afrikagrupperna definierade sig som en anti-imperialistisk aktivistorganisation med individuellt medlemskap. Som aktivister stod vi ofta på torget, delade ut flygblad och samlade in pengar. För varje gång var man tvungen att söka polistillstånd. Många av oss var studenter, men många av oss, som höll på år efter år, var förvärvsarbetande. Vi hade universitetsanställda, sjukvårdspersonal, lärare och hantverkare som medlemmar, och en fotograf och en sjöman kommer jag nu också väl ihåg. En rätt stor grupp av afrikanska studenter i Lund hade vi sporadisk kontakt med, och kunde få stöd vid vissa aktioner. Vitor Batista, som lämnat Portugal för att undgå att bli uttagen till krigstjänstgöring i kolonierna hörde under flera år till de mycket aktiva.
   Själv jobbade jag heltid och hade två barn. Mitt engagemang underlättades av att gruppen hade en lokal i källaren till huset där jag bor. Vi träffades varje tisdagskväll, till det kom studiecirklar för ickemedlemmar och aktioner på stan. Mitt specialintresse var afrikansk skönlitteratur, som jag hade cirklar i under många år, och med dem fick kontakt med afrikaintresserade människor utanför kretsen av vänsteraktivister. Ibland ordnade vi loppmarknader. Vi delade ut flygblad i stadsledarna, hämtade lopporna, sorterade och sålde i tillfälligt hyrda centrala lokaler. Det gav mycket pengar till skillnad från bösskramlandet på stan. De kläder vi inte sålde gick via Emmaus till flyktinglägren i Afrika.
   Vi studerade mycket.  Framstående medlemmar, de flesta i Stockholmstrakten, skrev en bok som användes i studiecirklar. Den första kom ut 1972 och en ordentligt utarbetad utgiva kom 1977. Studierna var inriktade på att kunna ta ställning till de olika organisationer i Sydafrika som verkade mot apartheid och deras verksamhet. Vi byggde upp ett imponerande kontaktnät. Exilsydafrikaner försåg oss med material, liksom holländska och brittiska solidaritetsorganisationer. De var välunderrättade och delade regelbundet med sig av vad de visste. Även danska, holländska och italienska grupper bidrog. På den tiden var det brevledes. Flygpost från Zambia tog över en vecka. Anti-apartheidrörelsen troligen den första globala solidaritetsrörelsen.
   Afrikagrupperna landade så småningom i ställningstagandet att ANC var den ledande befrielserörelsen. Det var inte så enkelt som det nu efteråt kan förefalla. Verksamheten i Sydafrika var ju underjordisk, det fanns flera konkurrerande organisationer, framförallt konkurrerade exilorganisationerna, och vi konfronterades av mängder med motsägelsefull information och desinformation. I Lunds Afrikagrupp togs ställningstagandena i stor enighet, i vissa andra grupper blev konflikterna mellan de som stödde PAC eller Unity Movement (främst trotskistiska grupperingar) jobbiga. I LAG fanns aktivister som var medlemmar i olika vänstergrupper, i vänsterpartiet (då VPK), i socialdemokraterna och under en period var faktiskt en av våra mest aktiva medlemmar folkpartist. De flesta var partilösa medan flera var aktiva i kyrkliga organisationer.

Centralorganisationer bildas
Med bildandet av Afrikagrupperna i Sverige, AGIS, och etablerandet av ett centralt kontor i Stockholm blev vårt material mer professionellt. Men centraliseringen innebar också att lokalgrupperna tappade initiativ och entusiasm. Organisationen blev dominerad av Stockholm, Uppsala och Mälardalen. Lunds Afrikagrupp hade inte ens någon i styrelsen, det var för dyrt och tröttsamt att åka på möten. Det pågick en hel del kontakter mellan Afrikagrupperna och socialdemokratin, ABF och SIDA, även om vi alltid hölls på armlängds avstånd. Afrikagrupperna ansågs för långt till vänster.  ANC hade kontakter med Moskva, vilket misstänkliggjorde organisationen i mångas ögon. Detta var ju under det kalla kriget. Frågor om våld, väpnad kamp och förhållande till Sovjet, hörde till de vi aktivister ständigt konfronterades med.
   I syfte att bredda rörelsen och mildra vänsterstämpeln bildades på centralt initiativ Isolera Sydfrikakommitten, ISAK 1979. I hela riket blev ca 70 organisationer medlemmar och genom dem blev uppemot 800 000 personer indirekt medlemmar i ISAK. I Lund bildade ett tjugotal politiska och kyrkliga organisationer en lokal kommitté, varav fem blev aktiva i styrelsen. Jag satt för Afrikagruppen och Greta Hofsten för en kyrklig organisation.  Vi inhandlade Sydafrikanska varor som vi radade upp på ett bord på torget för att folk skulle känna igen vad de INTE skulle köpa. Bland annat en flaska Cap Constantia, ett populärt starkvin. Den öppnade vi Nelson Mandela frigavs. Då var vinet brunt och hade grus i botten, men det var gott. Till detta åt vi kex med Koo-marmelad. Möjligen utan officiell sanktion av ISAK, tillverkade vi små röda klisterkapper med texten Köp inte sydafrikanska varor, och klistrade inne i butikerna på Koo marmelad, apelsiner och annat.  Senare hade vi en bojkottkampanj riktad mot Shells verksamhet i Sydafrika.
   Amandla var en dans och sånggrupp bestående av sydafrikanska 30 ungdomar från flyktingläger i Tanzania. De var på turné 1983 under lednings av Yulissa Modise. De kom till Lund tack vare ändringar programmet, det var inte planerat från början. Trots mycket kort varsel lyckades vi ordna några fullsatta och bejublade föreställningar i Svaneskolans stora aula. Gruppen skulle sen flyga vidare till Nordafrika men deras framträdande där blev inställt och de blev fast här i en vecka innan de kom iväg. Tjugo av dem var inkvarterade på vinden och i olika rum i den stora villa där jag bodde i kollektiv. Det blev oerhört jobbigt med att få fram mat och att hålla ordning på ungdomarna, men det gick bra.
   På åttiotalet jobbade jag periodvis i Zimbabwe och bodde då hos mina vänner Jaja och Premi Appalraju, som bott i Lund och jobbat med oss för att ta emot Amandla-gruppen. Periodvis var det för farligt att bo hos dem i Harare. De använde bara sitt hus på dagarna. De sov på olika platser varje natt. Några ANC aktivister hade blivit likviderade av apartheidregimens utsända mördarpatruller. För mig var det en upplevelse att få sitta i Appalrajus vardagsrum och lyssna till många av Sydafrikas exilledare, som mellanlandade där under sina resor. Jag kunde prata med dem, inte i intervjuform, utan i långa avslappnade samtal.
 

 

Efter apartheid
Med Mandelas frigivande 1990 började förändringen av en befrielserörelse till ett lagligt demokratiskt parti. I oktober det året blev jag bjuden av ANC att komma till en konferens om kommunal demokrati, fysisk planering och bostadsbyggande. Jag fick delta i diskussionerna, som till stor del handlade om vilken roll civics (en sorts medborgarorganisationer eller gatukommitteer som trotsat apartheid och upprättat zoner där de styrde) skulle ha i relation till valda företrädare inom den kommunala demokratin. Jag var ombedd att hålla ett anförande om hur det går till i svenska kommuner, speciellt med hänsyn till stadsplanering och bostadsbyggande, men det fick jag förenkla ganska mycket för att anpassa till den pågående diskussionen.  De sydafrikanska aktivisterna förväntade sig en mycket snabb förändring. Jag såg risken för djup besvikelse och försökte visa på hur rättvisa städer kan byggas, men att det inte kan ske över en natt. Något man bittert har fått erfara, trots ett ambitiöst miljonprogram.
   Jag hade också förmånen att få vara med på ANC:s första legala kongress i Durban året efter. Där visade kvinnorna tydligt att de ville ha stora förändringar mot jämställdhet, både i samhället och i partiet. När Mandela sedan mötte oss utländska gäster för en frågestund, erkände han att han inte tidigare hade förstått vidden av missnöje bland Sydafrikas kvinnor, men att han inte tvivlade på att det var berättigat. Med detta kan man säga att mitt solidaritetsarbete för södra Afrika förändrades till att bli helt integrerat med mitt professionella liv. Jag fortsatte med undervisning och forskningssamarbete vid universitet i regionen och drev olika projekt kring jämställdhet inom bostads- och stadsbyggnadsfrågor.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
11 februari kl 17
”Amerika”
Martina Björk, orgel

Doc Lounge Lund: LoveTrue - Valentine's special!

Bring your loved one's and celebrate all kinds of love on Valentine's day with us!
Tisdag 14/2 kl 19.00, Mejeriet Lund.
Free entrance tonight!
Doc Lounge Lund är på engelska sedan januari 2017.
 

 

ABOUT THE FILM
Lovetrue offers a unique exploration of the challenges that love can present and how our past and present experiences shape the decisions we make when the fantasy of true love dissipates. Using an atmospheric blend of follow-along footage, artful camerawork, and scenes depicting the past, present, and future of her subjects, Har'el follows three complicated, real-life relationships as they unfold in distinct corners of the country. Alaskans Blake and Joel pursue a promising romance, in spite of physical limitations and her stripping career. In Hawaii, free spirit Coconut Willie discovers another side of true love after realizing his son is not biologically his own. And singer/songwriter Victory philosophises on faith and faithfulness as she and her siblings perform in the streets of New York City accompanied by their father John, who was abruptly separated from his wife. Set to a hypnotising score by Flying Lotus and executive produced by Shia LaBeouf, three revelatory stories emerge about a deeper definition of love.
   Director: Alma Harel, Country: USA, Year: 2016,
Time: 82 minutes, Language: English
Trailer »

Gudrun till Lund!!

 

Den första mars kommer allas vår Gudrun till Lund och det är vi givetvis mycket glada över. Perfekt tillfälle för dig som är nyfiken på F!, vet lite, vill veta lite mer, eller istället vill få tips på hur du kan agera och behålla din aktivism när du känner dig frusterad!
Ta med pennan, blocket och funderingar så samlar vi våra feministiska krafter!!
Kiliansgatan 9 kl 17-19.
Det kostar gratis och alla (oavsett politiskt färg) är varmt välkomna!!

Var tid har sin egen oro

Vi måste ta människors oro på allvar, som häxbrännarna sade på 1600-talet.
Mattias Svensson på Twitter

SVT-journalist döms för människosmuggling

Idag kom beskedet att SVT-reporter Fredrik Önnevall och två andra i hans team döms för människosmuggling av tingsrätten i Malmö. Straffet blir villkorlig dom med samhällstjänst. Det var under en reportageresa som TV-teamet tog med sig en syrisk flyktingpojke till Sverige.
Läs mer om domen »

Fosterland
Dokumentärserie med Fredrik Önnevall
Se TV-serien »

Trump vill ha friskolor och skolpeng

Den svenska skolmodellen har två mäktiga anhängare: Donald Trump och hans utbildningsminister Betty DeVos. Hon är mest känd för sin kamp mot vapenfria zoner runt skolorna eftersom vapnen behövs för att bekämpa grizzlybjörnarna.
   Efter svensk förebild vill hon dessutom införa friskolor, kommunalisering och skolpeng. Detta förklarar varför Trump på flera valmöten förra vintern framhöll svenska skolor som föredömen.
AB 8/2

Partiledarspekulationer av Lucifer

Jovisst, det är politikens innehåll det borde handla om, men det är omöjligt att låta bli att spekulera i opinionssiffrorna. Men nog har partiledare Anna Kinberg-Batra ställt till det för sig. Hon har nog bara halva sitt parti bakom sig med sitt utspel om Sverigedemokraterna, Hon är personligen sympatisk och har säkert inga särskilt varma känslor för SD. Utspelet var väl mest ett uttryck för desperation – här går en halv mandatperiod där många av hennes väljare droppar av till SD. Inte har det blivit mycket till oppositionspolitik av heller. Så tar hon den här chansen utan att förankra sig varken hos alliansbröderna eller någon annanstans.
    Fram träder då Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister och nyss avgången som generaldirektör för Svenska Kraftnät. Han är uppenbart kompetent och hör tryggt hemma i mainstreamhögern. Han är inte ute för att slå ut den sittande partiledaren, det här är ingen konspiration. Han säger helt enkelt: här är jag den dag ni behöver mig. Och han undviker skickligt SD-fällan.

Odenberg ett samlande namn?
Så är läget och det kanske stannar vid det. Anna Kinberg-Batra sitter kvar, lite svagare än tidigare. Centern fortsätter att öka i opinionsmätningarna liksom C-ledaren Annie Lööf. Hon är lite mindre floskulös än tidigare (ny talskrivare?), men bara lite. L-ledaren Björklund har lika svårartade åsikter som tidigare, men framstår som rak och tydlig.
   Hur ska vi då bedöma Mikael Odenberg? Jo. han kanske kan bli en samlande kraft, en moderat av en sort vi alla känner igen och kan uppskatta i sin genre. Sist hans person diskuterades här i spalten framstod han som den borne middagsätaren med bara en aning för hög ansiktsfärg, men det är nog inget moderatväljarna bryr sig om. Han har regeringserfarenhet och är en ledande försvarsvän. Moderaterna är lika osentimentala som en bolagsstyrelse – om inte VD:n levererar får han gå. Visst hinner Odenberg växa in i partiledarrollen till valet 2018. Så vi säger som de gör på sportsidorna: kulan är i luften och bollen är rund.

Allianspartierna mot lärarna av Gunnar Stensson

Lärarna i Lund är missnöjda. Deras arbetsbelastning ökar, de är stressade, de har sömnproblem och de hinner inte med sina arbetsuppgifter. I gymnasieskolan har man infört V-klass, ett nytt datorsystem som inte fungerar. I grundskolan krävs att varje lektion ska vara detaljerat beskriven på det nya datorsystemet Gafe för föräldrar som tar med sina barn på skidresor på undervisningstid. (SDS 7/2).

Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet, de två organisationer till vilka majoriteten av de svenska lärarna är anslutna, presenterade nyss en Likvärdighetsagenda med 25 punkter. Agendan är en sammanfattning som visar vad Sveriges lärare vill med den svenska skolan. Vi presenterade den utförligt i förra numret av VB.
   Sydsvenskan däremot har hittills inte andats om lärarnas Likvärdighetsagenda. Varför?
   Därför att de svenska allianspartierna och den borgerliga pressen står för en rakt motsatt skolpolitik än skolans lärare. I bakgrunden smyger de svenska skolkoncernernas vinstintressen som glupande ulvar.

Vad vill lärarna?
De vill slippa skolmarknaden som leder till segregation och slöseri med skolmedel som nu används till reklam i stället för till undervisning. De vill att det fria skolvalet justeras. De vill att friskolorna ska investera hela vinsten i skolorna. De vill ändra skolpengssystemet som förvandlat eleven till en penningsumma som skolorna konkurrerar om med uppblåsta betyg. De vill att de kommunala skolornas upptagningsområden ritas om.

Till slut kunde inte Sydsvenskan längre tiga och förtiga. Tidningen måste gå till offensiv med en motagenda. Man publicerade en debattartikel av ordföranden för den moderata reformgruppen Nils Wykman och det moderata oppositionsrådet Torbjörn Tegnhammar i Malmö.
   De båda moderatpolitikerna presenterade i måndags sju förslag ”för att stärka skolans kompensatoriska uppdrag”. Lärarna ska ha färre lektioner och i stället mer tid att prata med elever och föräldrar. De ska imitera de framgångsrikaste kollegornas lektioner. Betygssättningen ska bygga på centralt rättade prov. Rektorer som fungerar dåligt ska avsättas.
   De hade punktat upp agendan för att ge sken av ett genomtänkt reformprogram för att tillfredsställa önsketänkande borgerliga väljare.
   Så har Sydsvenskans redaktion då uppfyllt sina förpliktelser mot uppdragsgivarna. Den har förtigit vad Sveriges lärare vill och i stället låtit den moderata ”reformgruppen” lägga ut sina dimridåer. Allt medan segregationen i skolan växer, lärarna flyr och somliga föräldrar kräver de livegna lärarna på mejlade lektionsredogörelser för sina skolkande barn.


PS. Veckobladet står öppet för varje lärare som vill skriva om sin situation, om skolsituationen i Lund och om den missbrukade svenska skolan.

Exploatering samt ny väg som leder in i S:t Larsparken av Gustav Lundwall

Den nya planerade vägen in i St:Larsparken ligger som en naturlig förlängning på gamla lundavägen. Jag tror definitivt att detta kommer leda till mycket fler av de bilister som idag åker Gamla Lundvägen från Åkarp, Hjärup och Arlöv kommer leta sig in i parken istället. Detta kommer göra stor skada på "lugnet" i parken.
   Den befintliga vägen "Sankt Lars väg" ligger bra som den gör idag eftersom den inte är placerad precis i anslutning till Gamla Lundavägen, och detta gör att bilister i större utsträckning istället väljer att åka Malmövägen, såvida de inte har ärenden i parken. Jag tycker definitivt vägplanen borde stoppas!
 

Trafik och miljö av Gunnar Stensson

1. Trafikkaos i St Larsparken.
Klostergårdens byalag har i åratal oroats av den allt intensivare trafiken tvärs igenom St Larsparken. Bilköerna är täta morgnar och eftermiddagar då 2000 skolungdomar börjar och slutar skoldagen i friskolorna. Nya parkeringsplatser anläggs hela tiden vilket naturligtvis bidrar till trafikintensiteten.
   Särskilt farlig är den södra infarten till St Lars från väg 108 när det råder högtrafik morgnar och eftermiddagar med en ständig ström av bilar - just när skolorna börjar och slutar.
   Många av de 2000 skolungdomarna kommer från Uppåkra, Hjärup och Flackarp i Staffanstorps kommun. Deras föräldrar, som ofta arbetar i Lund, skjutsar dem till skolan på väg till jobbet om morgnarna och hämtar dem på hemfärden – just när trafiken är som intensivast.
   Efter påtryckningar från Staffanstorpsborna och skolföretagarna i St Lars har en ny väg in i St Larsparken från väg 108 i söder planerats. Den utgör en naturlig förlängning på gamla lundavägen. Den nya korsningen ska utformas som en rondell. På det sättet minskas trafikrisken samtidigt som tillgängligheten till St Lars ökar.
   Den nya vägen är tänkt att gå tvärs igenom Östra borggården. Många oroar sig som Gustav Lundwall för att trafiken i St Larsparken kommer att öka och att ”lugnet i parken skadas”.
   Den ständigt ökade asfalteringen och hårdgörningen av parkens gräsmattor innebär också en ständig ökning av risken för översvämningar i Höje å, vilket särskilt kan drabba den nya bebyggelsen i Källby.
   Vad kan man göra för att minska biltrafiken genom den vackra gamla parken?
   En rimlig lösning är naturligtvis att förbjuda genomfart och anlägga parkeringar vid infarterna utanför parken.
   I själva verket är genomfart redan nu förbjuden och har varit förbjuden i decennier. Den respekteras inte och är omöjlig att kontrollera. Man måste söka en metod att hålla bilismen utanför parken, samtidigt som nödvändig nyttotrafik kan passera. Kanske kan bron över Höje å utgöra en strategisk utgångspunkt.
   Den nya infarten till St Lars ingår som en liten del i ett större sammanhang. Trafikverket vill bygga ut Lunds södra infart och väg 122 fram till Max4 och ESS. MP och V i Lund motsätter sig utbyggnaden framför allt på grund av det klimathot den ökade bilismen utgör.
   Klostergårdens byalag kommer inom kort att göra en vandring för att inspektera den nya infarten.
 

 

2. Supercykelvägen till Malmö
Som ni säkert vet planeras ett snabbcykelstråk Lund-Malmö som ska vara klart 2023. Trafikverket har två olika förslag till dragning, men enligt båda förslagen kommer cykelstråket att utgå från Ringvägen i Lund och följa järnvägen väster om spåren. Inom Lunds kommun finns alltså i praktiken bara ett förslag att ta ställning till.

Ja, det är vad jag trodde. Sedan gick jag på samrådet i Klostergårdsskolan i onsdags.
   Det första jag fick veta var att planen inte sträcker sig längre än till viadukten vid Nordanväg där den nya Klostergårdsstationen ska ligga.
   Sedan fick jag veta var att Lunds kommun i hemlighet vill att supercykelvägen ska ligga på Klostergårdssidan av järnvägen mellan fotbollsplanerna och spåren och tvärsöver odlingslotterna vid ån.

   Varför det, frågade jag? Då inkräktar den ju både på viktiga grönområden och på odlingslotterna vid Höje å.
   Det finns inte plats på andra sidan ån.
   Jag baxnade. Där finns ju 500 meter med parkeringsplatser intill den breda Åkerlunds- och Rausings väg.
   Men, stammade jag. Trafikverket ska ju bygga en bro över Höje å på den västra sidan. Kan inte cykelstråket använda den? Måste cykelstråket bygga en bro till över ån. På Klostergårdssidan dessutom.
   Vi får inte använda den nya järnvägsbron.
   Men herre gud, det finns ju en plan på en väg över ån till väg 108 i förlängningen av Åkerlunds och Rausings väg. Det förutsätter en bro över Höje å. Ska det byggas tre nya broar över Höje å? En järnvägsbro, en landsvägs bro och en cykelstråksbro? Det är ju minst två broar för mycket.
   Jag satte mig och torkade svetten ur pannan.
   Så småningom förstod jag att Lunds kommun vill att cykelvägen ska gå via det gröna stråket mellan Arenan och järnvägen för att sedan blomma ut i alla riktningar i stan. Alla ska kunna cykla till och från Arenan, är tanken
   Vi kanske tvingas ge upp gröna stråket mellan Ringvägen och Klostergårdsstationen, tänkte jag. Men söder om Klostergårdsstationen vill vi banne mig inte ha någon supercykelväg!
   Det finns ju en viadukt vid Nordanväg, den ska dessutom byggas ut i samband med stationsbygget. Där kan väl stråket ledas över till den västra sidan mellan industriområdet och järnvägen och fortsätta söder ut och över ån.
   Men vi får i alla fall inte använda järnvägsbron, fick jag höra.
   Så därför måste ni bygga en egen bro på fel sida om järnvägen, sa jag
   Småningom förstod jag att planen handlade om en liten, näpen bro i cykelformat, inte om de gigantiska järnvägs- och landsvägsbroar jag hade i huvudet.
   Men en sån liten bro kan ni väl lika gärna bygga väster om järnvägen, försökte jag. Sen är det ju bara öppen åker hela vägen till Hjärup.
   Men det går bara att komma förbi Hjärup på östra sidan av järnvägen. På andra sidan ligger Jakriborg i vägen.
   Vi teg en stund och tänkte efter.
   Från Hjärup till Malmö fanns ju två olika alternativ, ett som löpte intill järnvägen på östra sidan ända till Malmö och ett som rundade Jakriborg och via några småvägar och Västkustvägen nådde Malmö.
   Jaha, sa jag. Det utesluter alternativet längs järnvägen.
   Ja, om man vill att stråket ska gå på västra sidan om järnvägen.
   Då är det nog det alternativet som gäller för oss i Klostergårdens byalag, sa jag.
   Ja, beslutet är ju inte fattat än, blev svaret.
   Jag fick syn på Emma Berginger (MP). Jag meddelade henne att vi inte ville att cykelstråket ska gå genom grönområdet och odlingslotterna på Klostergårdssidan. Det utesluter planalternativet med ett cykelstråk på Klostergårdssidan längs järnvägen. Däremot är alternativet med en dragning som rundar Jakriborg och fortsätter längs Västkustvägen möjligt.
   Sedan gick jag hemåt. Det snöade. Marken låg vit. Ännu syntes inga spår i snön.

För oss i Klostergården innebär den nya supercykelvägen stora fördelar – förutsatt att den förläggs väster om järnvägen, tänkte jag.  Den öppnar nya, trafiksäkra möjligheter att cykla till Malmö. Avståndet är bara 17 km. Särskilt under sommarhalvåret blir det mycket attraktivt.
   Statistik visar att bilismen i Lund ökar. Bra cykelvägar utgör ett sätt att motverka den. Vi får ta upp frågan på Byalagsmötet den 20 februari.

Svårt sjuka i Gaza nekas vård av Gunnar Olofsson

I december 2016 genomförde cancersjuka kvinnor i Gaza en protest mot den nuvarande situationen som hindrar svårt sjuka människor i Gaza att få den vård de behöver för att överleva. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) har andelen beviljade tillstånd att lämna Gaza för vård i Israel eller på det palestinska Västbanken sjunkit från 92,5% år 2012 till 44% i oktober 2016. Israeliska ”Physicians for Human Rights” (PHR-I), som engagerat sig i frågan, rapporterar att man nu ser en tredubbling av patienter som sökt organisationens hjälp för att få igenom sina ansökningar.
 

 

Minskningen av beviljade utresetillstånd för medicinsk behandling är ett led i en allmän skärpning av blockaden från de israeliska myndigheternas sida. Allt färre tillåts således lämna Gaza, också för att resa till andra palestinska områden. Importen av inte minst läkemedel stryps, och enligt läkare på sjukhusen har medicinbristen inte varit så här svår på många år. Gaza lider också av en kronisk brist på elektricitet - efter att Israel bombat sönder områdets enda kraftverk 2006 och sedan på olika sätt förhindrat återuppbyggnad – vilket ytterligare försvårar situationen för sjukvården och livet i Gaza som helhet.
   Förlorarna är främst svårt sjuka människor, inte minst cancersjuka barn, som nu inte får den behandling de behöver. Från Sveriges feministiska regering hörs dock ingenting när de svagaste i det instängda Gaza drabbas av denna medvetna ondska.

Insamling: Vi backar Daniel! av Olof Holmgren

Den 22 september 2016 dömdes Daniel Sestrajcic mot sitt nekande för ohörsamhet mot ordningsmakt och den 6 februari 2017 meddelade hovrätten att de inte tar upp hans fall. Detta trots att Daniel själv hävdar att han inte varit ohörsam eller gjort sig skyldig till något brott. Nu startar en insamling för att få ihop de 41 000 kr i böter samt rättegångskostnader.
 

 

Bakgrund: Under hösten 2015 samlades statslösa palestinier utanför Migrationsverket i Malmö i en tältprotest. De beviljades inte uppehållstillstånd men kunde heller inte utvisas då de som statslösa inte togs emot av de land där de tidigare bott. Utan möjlighet att skapa sig en tillvaro levde hundratals palestinier i limbo i Sverige – många i flera år. Tältprotesten var ett desperat försök att få sin röst hört och att få slut på en omöjlig situation utan slut. Under tältprotesten växte en solidaritetsrörelse fram runtom i Malmö till stöd för de protesterande.
   I oktober 2015 beslutade polisen att riva tältprotesten, trots att en dialog mellan de protesterande och Migrationsverket hade kommit till stånd. Den 8 oktober när vräkningen verkställdes samlades de protesterande statslösa palestinierna och flera andra som solidariserade sig för en fredlig och icke-våldslig manifestation mot rivningen. Det är för Daniels deltagande i denna protest som han nu har blivit dömd mot sitt nekande.
   Jag är stolt över att ha vi har en riksdagsledamot som står först i ledet för mänskliga rättigheter och som heller inte låter det stanna vid fina ord. Att stå sida vid sida med de människor som kämpar för sin existens och tillvaro bör applåderas och uppmuntras, inte bestraffas. Men ingenting sker förgäves. De protester som de statslösa palestinierna organiserade, och som Daniel och många andra solidariserade sig med, fick resultat. I många fall ändrade Migrationsverket sin praxis. Flera av de människor som levt i limbo fick uppehållstillstånd och kunde leva sitt liv i förvissningen om att kunna stanna och bygga sitt liv här.
   Domen på 50 dagsböter á 500 kr (25 000 kr) plus rättegångskostnader (16 000 kr) blir totalt 41 000 kr. Jag vet att det finns många människor som känner Daniel som en kämpande människa som många gånger tagit strid för vad som är rätt, även om inte alltid varit populärt hos de styrande. Nu är det dags att vi tar strid för Daniel och backar honom.

Sätt in ditt bidrag:
SWISH: 076-881 90 83 (Olof Holmgren) eller
SWEDBANK: 8214-9, 943 597 037-2
   Eventuellt överskott skänks till Fristadsfondens arbete för att hjälpa asylsökande att få rätt mot det omänskliga deportationssystem som Sverige tillämpar, samt Ship to Gaza vars outtröttliga arbete för ett fritt Gaza och Palestina är avgörande.

66 år i skolan 41. 1985-97:8. av Den Gamle

I Karins föräldrahem Kvarterbo hade jordbruket legat nere och åkrarna arrenderats ut efter hennes fars död 1985. Hennes mor Berta hade flyttat in till samhället.
   Men 1990 avslutade Gösta och Kerstin, Karins tvillingsyster, sitt arrende i Hultaby i Vetlanda och återvände hem. Det blev åter liv i den gamla gården. Gösta byggde en maskinhall för sina moderna jordbruksmaskiner och ett nytt boningshus mitt emot det 200-åriga huset. Han renoverade lagården, arrenderade åkrar från grannarna, skaffade ett 20-tal kor som betade i hagarna och födde upp ungdjur till slakt. Jordarna från Kvarterbo Västregård och fem, sex granngårdar brukades nu med moderna maskiner och bara en bråkdel av den arbetskraft som behövts tidigare.
   Mina föräldrar och fem syskon hade skaffat sommarhus i Älghult – hus som annars skulle ha stått tomma.1990-talet blev en period av gott släktliv somrar och helger.
   Vi bodde där ett par månader varje sommar. Eritreagruppernas ordförande Philip Gottlieb och hans eritreanska fru Asmeret och deras döttrar Ruth och Hannah besökte oss varje sommar. Vi brukade ha utomhusfester då alla, även mina föräldrar och Karins mor, samlades i hagen omkring huset vi byggt till långt in på sommarnatten
   Så var det fram till 1995-1996 då både mina föräldrar och Berta avled.

V-Lund hade samlat stor kompetens både inom den lokala kommunalpolitiken och i partiets interna ideologiska debatt, inte minst tack vare Veckobladet.  V-Lund var den ledande lokalorganisationen i Skåne. Uppgörelsen med Sovjetkommunismen var genomförd i hela partiet, namnskiftet från Vpk till V hade skett, Gudrun Schyman utvecklade som partiordförande en feministisk politik som i Lund länge haft starka förespråkare och partiets valsiffror, som i Lund varit höga under hela 80-talet, steg till 12 procent i landet som helhet.
   V Lund flyttade från den tidigare partilokalen vid Bredgatan via ett kort uppehåll i en rivningsfastighet på Trollebergsvägen till nuvarande centrala läge vid Mårtenstorget. V Lund fanns mitt i stan och mitt i politiken.

I Utbildningsnämnden flöt arbetet lugnt och metodiskt. Visst fanns de ideologiska motsättningarna där, men de var mindre intensiva än de senare blev. De flesta frågor kunde lösas i relativ endräkt. Kanslipersonalen var rutinerad och effektiv. Jag upplevde uppdraget i nämnden som intressant och utvecklande. Nämnden deltog regelbundet i nationella konferenser och hade ofta utbildningshelger. Flera av mina kollegor hade lång erfarenhet som t ex centerns representant Lars V Andersson som tidigare varit skolnämndens ordförande och var utrustad med ett enastående minne.

   Visserligen kunde jag ibland gräma mig över mitt obetydliga inflytande men samtidigt innebar det att verksamheten sällan upplevdes som tung. Liten makt, litet ansvar. Efter de relativt sällsynta nederlagen i omröstningarna skrev jag reservationer. Någon gång ifrågasattes mitt politiska uppdrag på grund av att jag var lärare. En lärare borde inte besluta om lärares villkor. Det innebar en form av jäv.

Distriktets internationella utskott bestod i sin kärna av samma beprövade kamrater som under 1970-talet. Arbetet med Eritrea-solidariteten var intensivt. Efter befrielsen var ett av våra mål att göra huvudstaden Asmara till Lunds vänort.
   Israel-Palestina, Kuwait-kriget och Jugoslaviens våldsamma sönderfall fyllde våra regelbundna möten med studier och debatter som ibland ledde till ställningstaganden och uttalanden, men vi ägnade oss mycket mindre åt utåtriktade aktioner än tidigare. Frånsett Palestina-gruppen hade flertalet av 70-talets solidaritetsorganisationer försvunnit.
   Mötena i Internationella utskottet höll mina kunskaper levande och hade givetvis stor betydelse för min undervisning i gymnasiet.

Skolklasser besökte partilokalen relativt ofta, både i valtider och mellan valen. Ganska ofta var det jag som informerade. Det blev mycket likt undervisningen i gymnasiet. Visst var det besökarna som med i förväg uttänkta frågor bestämde innehållet i diskussionen men det kom alltid att röra sig över vidsträckta kunskapsområden, från kommunalpolitik till nutidshistoria. Ofta handlade frågorna om partiets ideologi och om marxistisk teori. Ibland kom hela klasser med sina lärare men oftast var det grupper på fem eller tio elever.

En orsak till den harmoni jag under första hälften av 1990-talet upplevde i familj och släkt, i skolarbetet, i Utbildningsnämnden och i partiarbetet är kanske att jag i viss mån hade distans till allt detta och kunde hantera det tack vare erfarenhet och de arbetsrutiner den lett till.
   Det som upptog min energi och mitt engagemang var Eritrea. Arbetet med tidskriften Eritreanytt ägde rum på alla plan och var hela tiden överhängande. Jag var ofta tvungen att resa, till Oslo, Köpenhamn, London, Stockholm och till städer som Örebro, Göteborg, Norrköping, Hässleholm, Helsingborg och andra orter.
   Utvecklingen i Eritrea var snabb och omvälvande och den svenska och internationella solidaritetsrörelsen växte snabbt.   

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
4 februari kl 17
Ruth Edman, sång
Larsåke Sjöstedt, orgel

Vårtecken av Gunnar Stensson

Gul lyser vintergäcken under de gamla bokarna vid Höje å där Källby mölla en gång låg.
Skatorna träter om det risiga boet i avenboken utanför köksfönstret.
   Med knutna nävar och knotiga armar förbannar de hamlade pilarna längs Sunnanväg vintereländet.
   Utanför bussfönstret välver sig oväntat en ofantlig ljusblå himmel över slätten.
   Solen seglar för första gången fritt förbi Socionomhusets taknock den 29 januari kl 15.42.

Renhållningen

Ulf Nymark, MP, blir ny ordförande i renhållningsverket i Lund. Sedan tidigare är han ordförande i kommunstyrelsens miljö- och hälsoutskott. Vi gratulerar vår mångårige VB-medarbetare och ser fram emot många fler inlägg. Förra veckan handlade det om SD:s vägran att samarbeta i Räddningstjänsten – Syd och denna vecka handlar det om väg- och pengakarusellen samt om Israel. Skribenten Ulf har ett brett register.