Ja, då har det gått två av de tre veckorna i Danmarks korta valkampanj. 
På torsdag den 15 i nästa vecka är det val. Men det är häpnadsväckande så mycket det hinner hända under en dansk valrörelse: nya partigrupperingar hinner födas och dö inom loppet av några dagar.
Det faktum att Danmark ligger så nära får många att tro att det är ungefär som i Sverige. Det är det inte. De enda partiet som är någorlunda lika i Sverige och Danmark är socialdemokraterna. Men nergången för S startade mycket tidigare i Danmark än i Sverige och rörelsen åt centrum/höger har också varit starkare.
Kärvt ekonomiskt läge
Men låt oss se på dagsläget. Danmark är i ekonomisk kris eller i varje fall på god väg in i den. Fallande sysselsättning/export och en demografisk utveckling som tyder på att det kommer att bli svårt på 5-10 års sikt att upprätthålla standarden. Och det är ekonomin som helt har dominerat valrörelsen. En särskild roll har då spelats av den s.k. efterlönen, en frivillig förtidspension som man betalar in extra till men som i huvudsak finansieras av staten. Men kan lämna arbetslivet vid 60 år utan särskild motivering och klara sig hyggligt fram tills den ordinarie pensionen tar över. Den stryker vi sa de borgerliga i början på nyåret, och då sparar vi 15 miljarder per år. Oacceptabelt sa man på vänstersidan, det är framförallt hårt slitna kroppsarbetare som har glädje av efterlönen och det är rena klasskriget att dra in den. Och då sa plötsligt de radikala, ett borgerligt vänsterparti som oftast ställer upp på vänstersidan att de också ville ha bort efterlönen. S och SF som står för vänsteralternativet var tvungna att komma med något som skulle ersätta de 15 miljarderna och kom upp med idén att alla danskar skulle jobba 12 minuter längre per dag.
Låt oss säga att det inte är särskilt övertygande eller lätt att genomföra. Vad som behövs är uppenbarligen någon form för förtidspension för de som verkligen är utslitna i sitt arbete och därmed behöver den. En gissning är att S+SF kommer att retirera till den ståndpunkten om de skulle få majoritet.
De radikala, litet men inflytelserikt
Vad som sen har hänt är ett gemensamt uttalande av de radikala och de konservativa om att det behövs mer enighet i politiken och att DF, Dansk Folkeparti, bör isoleras. De konservativa är ett gammaldags högerparti som helt har överflyglats av Venstre, det tidigare bondepartiet som har blivit Danmarks nya moderater och stått för regeringscheferna Anders Fogh Rasmusson, nu Nato-chef, och Lars Lykke Rasmusson. Nog var det lite överraskande att de konservativa kunde ta avstånd från DF efter 10 års framgångsrik gemensam politik, men så kan det gå. Frågan är dock om det hjälper de konservativa. Men för de radikala går det lysande. De tänker stödja en S-SF-regering men för upplysta borgare kan de ses som en lämplig balans mot socialistiska äventyr. Vad gäller Venstre så ligger de inte särskilt bra till: det var har varit ett stort antal affärer och misslyckanden för regeringen. På frågan vem folk helst skulle dricka en öl med vinner Lars Lykke, men det räcker inte för valvinst.
På torsdag den 15 i nästa vecka är det val. Men det är häpnadsväckande så mycket det hinner hända under en dansk valrörelse: nya partigrupperingar hinner födas och dö inom loppet av några dagar.Det faktum att Danmark ligger så nära får många att tro att det är ungefär som i Sverige. Det är det inte. De enda partiet som är någorlunda lika i Sverige och Danmark är socialdemokraterna. Men nergången för S startade mycket tidigare i Danmark än i Sverige och rörelsen åt centrum/höger har också varit starkare.
Kärvt ekonomiskt läge
Men låt oss se på dagsläget. Danmark är i ekonomisk kris eller i varje fall på god väg in i den. Fallande sysselsättning/export och en demografisk utveckling som tyder på att det kommer att bli svårt på 5-10 års sikt att upprätthålla standarden. Och det är ekonomin som helt har dominerat valrörelsen. En särskild roll har då spelats av den s.k. efterlönen, en frivillig förtidspension som man betalar in extra till men som i huvudsak finansieras av staten. Men kan lämna arbetslivet vid 60 år utan särskild motivering och klara sig hyggligt fram tills den ordinarie pensionen tar över. Den stryker vi sa de borgerliga i början på nyåret, och då sparar vi 15 miljarder per år. Oacceptabelt sa man på vänstersidan, det är framförallt hårt slitna kroppsarbetare som har glädje av efterlönen och det är rena klasskriget att dra in den. Och då sa plötsligt de radikala, ett borgerligt vänsterparti som oftast ställer upp på vänstersidan att de också ville ha bort efterlönen. S och SF som står för vänsteralternativet var tvungna att komma med något som skulle ersätta de 15 miljarderna och kom upp med idén att alla danskar skulle jobba 12 minuter längre per dag.
Låt oss säga att det inte är särskilt övertygande eller lätt att genomföra. Vad som behövs är uppenbarligen någon form för förtidspension för de som verkligen är utslitna i sitt arbete och därmed behöver den. En gissning är att S+SF kommer att retirera till den ståndpunkten om de skulle få majoritet.
De radikala, litet men inflytelserikt
Vad som sen har hänt är ett gemensamt uttalande av de radikala och de konservativa om att det behövs mer enighet i politiken och att DF, Dansk Folkeparti, bör isoleras. De konservativa är ett gammaldags högerparti som helt har överflyglats av Venstre, det tidigare bondepartiet som har blivit Danmarks nya moderater och stått för regeringscheferna Anders Fogh Rasmusson, nu Nato-chef, och Lars Lykke Rasmusson. Nog var det lite överraskande att de konservativa kunde ta avstånd från DF efter 10 års framgångsrik gemensam politik, men så kan det gå. Frågan är dock om det hjälper de konservativa. Men för de radikala går det lysande. De tänker stödja en S-SF-regering men för upplysta borgare kan de ses som en lämplig balans mot socialistiska äventyr. Vad gäller Venstre så ligger de inte särskilt bra till: det var har varit ett stort antal affärer och misslyckanden för regeringen. På frågan vem folk helst skulle dricka en öl med vinner Lars Lykke, men det räcker inte för valvinst.
Det är nog inte Pias år i år
Så är det DF. För första gången på tio år är det inte de som dikterar politiken för regeringen. De ligger inte så bra till och kommer väl bara gå lite tillbaka, men alltså inte öka som alla tidigare år. Deras tid är nog över. Opinionsframgångarna de senaste åren har i stället vapenbrödraskapet S + SF kammat hem. I spetsen för S har vi Helle Thorning-Schmidt, ekonom med viss överklasstämpel, men kompetent och uppskattad. Inte minst viktigt har det varit att hon nära förbundit sig med Socialistisk Folkeparti under ledning av Villy Søvndal, folkskollärare med en attityd som är brett uppskattad i det danska samhället och med starkt stöd hos kvinnor. Han är vänstersocialdemokraten där Helle Thorning är högersocialdemokraten. Han är lugn och pedagogisk och har en utpräglat pragmatisk inställning till politiken. Men just detta läggs honom också till last – han har förvisso drag av opportunism. Han anses t.ex. inte ha tagit tillräckligt stark ställning mot Dansk Folkepartis utlänningspolitik och SF är numera anhängare av NATO och div. danska krigsäventyr.
Årets stjärnskott
Så till slut stjärnskottet i dansk politik, Enhedslisten med Johanne Schmidt-Nielsen i spetsen. Enhedslisten är en märklig företeelse. Det var från början inte ett politisk parti utan en valkoalition av grupper som 1989 riskerade falla utanför Folketinget. Bland stiftarna fanns folk från gamla DKP, Europas mest Moskvatrogna parti, från VS, vänstersocialisterna som var ett parti av 68-intellektuella och SAP, Socialistisk Arbejderparti, en trotskistisk grupp. På senare år har Enhedslisten kommit att också samla Danmarks gröna. Partiets program talar om demokratisk socialism och ekologi. Partiet är emot danskt medlemskap i både EU och NATO, men höll på att hamna i en intern kris i samband med Libyenexpeditionen i våras. Man var för danskt deltagande i en humanitär aktion men när NATO började bomba elva dagar senare i strid med FN-resolutionen drog man tillbaka sitt stöd för aktionen.
Partiet tog först fart efter omröstningen om Maastrichtstraktaten 1993 då man fick ett stort tillskott av besvikna SF-are. Det är ett mönster som har upprepats under senare år: i valet i år tror många att Enhedslisten nästan fördubblar röstetalet. Till det bidrar inte minst partiets intagande politiska ordförande Johanne Schmidt-Nielsen. Kombinationen av ett vänt väsen och politisk skarpsinnighet är näst intill oemotståndlig även för en icke-dansk
Vem vinner?
Nå, hur går det då i valet? Jo, det blir jämnt. Vänstersidan ledde ganska betryggande för någon månad sen men gapet har blivit allt mindre. Och det blir ett val inte så mycket för som emot. Emot den trötta och nerslitna regeringskoalitionen som ständigt fallit undan för Dansk Folkeparti, emot den osäkra ekonomiska politiken från vänstersidan. Resultatet kan bli de mest halsbrytande partikombinationer i nästa regering – i Danmark har man mycket större vana vid den typen av förhandlingar. Hur som helst kan vi förvänta oss en nedtur för Pia Kjersgard och det är inte det sämsta.
tidigare nyhetsankare på Fox News.
enkelt bara staten. Det är allt vi har. Endast den demokratiska staten står till svars för medborgarna – och de för den.
Så står det på infartsskyltarna till Fagersta. Omdiskuterat och nyligen det direkta upphovet till en hel bok om kommunslogans. Boktiteln lyder ”Var femte invånare är en häst”. 
