Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
30 januari kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Vi stödjer Margot Wallström

Palestinier i Malmö bjuder in er till en samling för att visa solidaritet för Margot Wallström

Lördag den 30 januari kl 16.00 vid Möllevångstorget, Malmö

Doc Lounge Lund presenterar: DREAMCATCHER • Regissörsbesök • Live: We Float Duo

2 februari kl. 19:00, Mejeriet Stora Södergatan 64, 222 23 Lund

Nu är det dags för Doc Lounge nummer två i vår-ordningen. Vi visar filmen "Dreamcatcher" och filmens regissör Kim Longinotto kommer hit i egen hög person och presenterar. Dessutom spelar We Float Duo innan filmen. Så kom i god tid för sittplats, regissör och musik!

TRAILER

”Dreamcatcher” tar oss till en gömd värld genom ögonen av en av dess överlevande; Brenda Myers-Powell. Som en före detta prostituerad tonåring som jobbade på Chicagos gator, trotsade Brenda alla odds och blev en stark förespråkare för förändring i sitt samhälle. Med värme och humor ger Brenda hopp till de som inte har något. Hennes historia är deras inspiration.
Regissör: Kim Longinotto
Land: UK/USA
År: 2015
Längd: 104 min
Språk: Engelska

WE FLOAT DUO
We Float duo bjuder in lyssnaren till en värld uppbyggd av starka melodier och eftertän-ksamma texter. Musiken har en tydlig och säker identitet och rör sig mellan avskalat och intensivt. Det är direkt och nära, hoppfullt och vemodigt. I våras släppte We Float sitt kritiker-rosade debutalbum på Havtorn Records i sitt kvartettformat. För denna konsert återvänder We Float till sitt ursprungsformat, duon. Basisten Anne Marte Eggen skriver låtarna som är influerade av både jazz och pop. Med sig har hon sångerskan Linda Bergström.
Lyssna

Häv blockaden mot Kuba

 
LÖRDAG 6/2/2016 KL. 19:00
SOFIELUNDS FOLKETS HUS, ROLFSGATAN 16 MALMÖ
TAL, LEVANDE MUSIK, MATSERVERING
Affisch »

Förlåt! av Karin S

Förlåt!
Vårens sneda sol
lyser in genom fönstret,
avslöjar skiten

Veckans citat

”Att följa exempelvis Donald Trumps uppmarsch i USA är att se det otänkbara bli tänkbart i nutid.”
Björn Wiman, DN 27/1, efter att ha sett utställningen om Förintelsen i München.

”Hur långt är Moderaterna – åtminstone vissa av dem – beredda att sänka sig för att ta regeringsmakten?”
Sydsvenskan 25/1

Påven till Mårtenstorget! av Lucifer

I början av 1980-talet greps jag av en förhoppning att Fidel Castro skulle besöka Lund. Olof Palme hade varit på Cuba 1975 och i Santiago de Cuba hållit ett bejublat tal på spanska. Men så tog Fälldin över regeringen 1976 och då var det inte tal om något sådant, men 1982 kom Palme igen. Förhållandet till Cuba var utmärkt och nog var det dags för ett svarsbesök av Fidel? Och om han kom, så visst borde Lund ingå – här fanns en stor koloni av latinamerikanska flyktingar och här fanns Alfa-Laval som hade byggt ett stort nytt mejeri utanför Havanna och där introducerat en lokal herrgårdsost. Men så sköts Palme i februari 1986 och så påbörjades en minst 30-årig nedtur i riktning högerut där Sveriges förbindelser med Cuba blev allt sämre. Vi fick aldrig lyssna till Fidel på Mårtenstorget. Blåsorkestern har sedan dess spelat för Daniel Ortega, för Cesar Chavez och Evo Morales (vid Köpenhamnsmötet för fyra år sen) men det blev inte detsamma.

En vänsterman från Argentina
Med det planerade påvebesöket i Lund i höst finns det förstås nya möjligheter. Nej blåsorkestern är inte fixerad vid allmänna notabiliteter, men så vitt jag kan förstå är den nuvarande påven en vänsterman från Argentina och värd viss hyllning för sina politiska strävanden. Och lägg alltså märke till att det är Lund han ska besöka och inte Malmö. 
   Lund var nämligen det danska rikets kulturella och kyrkliga centrum. Lunds stift omfattade på tidig medeltid inte bara Skåne, Sverige och Skandinavien utan också Island och Färöarna. Inte konstigt att det behövdes ett tjugotal kyrkor i Lund . Men de revs nästan alla (Domkyrkan och Klosterkyrkan fick stå kvar) efter den hårda danska reformationen 1536 . Där brukades inga silkesvantar – den danska reformationen inleddes med att tre biskopar i Köpenhamn arresterades! Efter kriget med Sverige och annekteringen av de skånska provinserna sjönk Lund ihop till närmast en bondby. Och fortsatt har vi ju inte ens en egen dagstidning.

Blåsorkestern skulle nog ställa upp
Det naturliga vore att påven fick möta Lunds befolkning på Mårtenstorget. Då krävs musik och Blåsorkestern med sin repertoar om drygt 600 låtar har säkert något som passar. Någon förfrågan har visserligen inte inkommit ännu, men jag tror att den skulle bemötas positivt.

Kajsa Ekis Ekman har fått Sara Lidman-priset

Författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-pris för sina skarpa analyser av dagens stora samhällsfrågor. Både hennes texter och verbala inlägg i olika debatter bärs av ett språk som inger hopp, som genomlyser det till synes svårbegripliga.
 

Kajsa Ekis Ekman är en modig aktivist och folkbildare både nationellt och internationellt i sann Sara Lidman-anda av passionerat motstånd och engagemang. Priset utdelas under Sara-dagen 2 april som äger rum på Sagateatern i Umeå under rubriken ”Sara, kvinnorna och freden”.
   Årets Sara Lidman-pris, det tredje i ordningen, tilldelas kulturjournalisten, debattören och författaren Kajsa Ekis Ekman. Hon är en unik röst i dagens samhällsdebatt, som vidgar perspektiven till att handla om mer än representativitet. Med en humor som befriar slår hon hål på myter och med skarpa betraktelser uppmanar hon oss att försöka förstå kapitalismens maskineri.
   Priset består av en symbolisk gåva samt rätt till en veckas vistelse på Lidmangården i Missenträsk.

På spaning efter sanningar av Gunnar Stensson

Rummet för dagstidningar i stadsbiblioteket är öppet från klockan 8 på morgonen. På torsdagarna brukar jag gå tid för att se om det finns något att rapportera i VB i veckoupplagan av den israeliska tidningen Haaretz. Det blåste hårt i morse och molnen for som smutsiga presenningar över stan.
   Jo då. Där fanns den upprörande berättelsen om den palestinske studenten Adnan Mashni som blev skjuten av israelisk militär när han satt i en taxi i Jerusalem på väg till skolan. Gideon Levy, som fick Palmepriset härom veckan, hade skrivit.
   En annan artikel analyserade utförligt och bekymrat Israel som en allt mer utpräglad apartheidstat på väg att bli internationellt isolerad. Och en notis meddelade att Netanyahu hade avvisat Abba Ebans senaste förhandlingsförsök.
   När jag sedan bläddrade i den danska Politiken hittade jag en stor färgglad karikatyr som visar den danske statsministern Lars Lökke Rasmussen, Venstre, i uniform och Hitler-pose. Han ryter:
 

Venstre – Probably the stupidest political party
in the world
 

”It´s offensive to compare us with the Nazis!” Apropå beslutet att råna flyktingar på deras tillgångar. Karikatyren hade föregående dag publicerats i brittiska Guardian.
   Om någon vill träffa mig så är jag troligen på stadsbiblioteket mellan halv nio och tio nästa torsdag.

Tre nyanser av demokrati: Fiskare, kristna och bloggare under attack av Gunnar Olofsson

Den israeliska krigsmaktens angrepp mot palestinska fiskare i Gaza fortsätter. Enligt Osloavtalet 1993 har palestinierna rätt att fiska upp till 20 sjömil från kusten. Senare har Israel ensidigt begränsat fiskezonen till omväxlande 3 och 6 sjömil. Men även innanför dessa gränser attackeras fiskarna. Under 2015 noterades minst 117 händelser där fiskebåtar attackerades, förstördes eller beslagtogs. 22 fiskare skadades vid attackerna och 15 internerades.
   Även kampanjen mot kristna, såväl på Västbanken som inne i Israel, har tilltagit. Nyligen klottrades texten ”Döda de kristna, Israels fiender”, ”Hämnden kommer mycket snart” och ”Sänd kristna till helvetet” på dörrarna till kyrkan ”Dormition Abbey” i Jerusalem – den plats där Jungfru Maria enligt traditionen skall ha lämnat jordelivet. 2014 brändes en bönbok i samma kyrka – i samband med påve Franciskus besök i Jerusalem - och året innan sprayades ”Jesus är en apa” på fasaden.
   Kristna präster bespottas på gatan av judiska ligister. Och förra sommaren attackerade israeliska bosättare den kristna kyrkan ”Brödet och fiskarna” vid Genesarets sjö, där Jesus skall ha utfört det bibliska miraklet att utfodra 5.000 människor med fem bröd och två fiskar. Kyrkan fick omfattande skador, taket kollapsade delvis, flera personer blev rökskadade och en 80-årig munk inlagd på sjukhus. Ett antal biblar och böneböcker förstördes. Inga allvarliga försök har gjorts att komma till rätta med övergreppen.
   En tredje grupp under attack är i nuläget palestinska bloggare. Enligt den palestinska ”Detainees and Ex-detainees Committee” arresterades under 2015 runt 130 palestinier för sina aktiviteter på sociala medier. 27 av dem anklagades för ”provokationer” - en grupp aktivister dömdes senare kollektivt till 17 månaders fängelse vardera - medan resten helt enkelt sattes i ”administrativt förvar” på varierande tid utan rättegång eller dom. Israel har skapat runt 2.000 falska Facebook-konton för att övervaka palestinska oppositionella och samla namn till kommande arresteringar.
   Tre nyanser av demokrati? Eller något annat? Vad säger Israels självutnämnda språkrör i Sverige? Någon?

Suffragetter - terrorister av Gunnar Stensson

Att kalla en film om kampen för kvinnlig rösträtt Suffragette kan i svenska öron låta förminskande. Men det engelska ordet för rösträtt är suffrage och de brittiska kvinnor som kämpade för rösträtt i början av 1900-talet kallade sig suffragetter.
 

 

Av motståndarna kallades de terrorister, när de blev militanta. Att klassas som terrorist har i alla tider inneburit att man förlorar sina mänskliga rättigheter och riskerar att fängslas, torteras och avrättas. George Bush gjorde rättslösheten global i kriget mot terror. 
   Rättslösa var också suffragetterna. De utsattes bland annat för tvångsmatning, som i några fall ledde till döden på grund av de skador som uppstod när man med våld tvingade ner en slang genom strupen. Jämför med den amerikanska skendränkningstortyren.
   Rösträttskampen fördes mest av kvinnor ur samhällets övre skikt, eftersom de var de enda som hade de nödvändiga resurserna. Men filmen har också ett socialt perspektiv. Huvudpersonen är en arbetarkvinna i en tvättinrättning som råkar hamna i ett polisingripande mot en rösträttsaktion i Londons finare kvarter. Den skildrar hur arbetarkvinnorna tvingades arbeta från tolvårsåldern, tog med sina barn till arbetsplatsen, utsattes för ständiga kränkningar och dog i 35–40-årsåldern.
   Carey Mulligan i huvudrollen är bra i en film med ett kollektivt perspektiv.

66 år i skolan: Folkskolan 1942 till 1944 av Den gamle

Fröken Klingmark lärde mig och mina kamrater att läsa och skriva. Vi ljudade och klippte ut bokstäver, stora och små. Vi ritade och målade dem: röda vokaler och blå konsonanter. Vi läste högt texter som MOR ROR. Jag kunde läsa och skriva – hjälpligt – när jag slutade andra klass.
   Men den stora uppenbarelsen kom en söndag i början av sommarlovet i Öjaby kyrka (far var präst så det var inte ovanligt att jag befann mig där). 
   Jag hade tittat på nummerskylten vid predikstolen, 474, och slagit upp rätt psalm i psalmboken, Den blomstertid nu kommer. Den hade vi sjungit på skolavslutningen och dessförinnan lärt oss utantill.
   Uppenbarelsen då, hur var det med den? Jo, när orgeln började spela och jag såg ner i psalmboken, såg jag hela texten, som en vision, alla de ovanliga, men i sammanhanget välkända, orden: nalkas, lust och fägring, gröda gror, blid, värma, närma, återfött.
   Orden var inte bokstavskombinationer, utan varje ord var en bild, ett tecken, och alla tecknen fanns samtidigt. Jag har ofta tänkt på kinesiska barn som måste lära sig flera tusen tecken. Det här var samma sak. Varje ord – ett tecken. Det gick, bokstavligen, upp ett ljus för mig. Jag läste på ett nytt sätt. Jag genomfors av en stark känsla, jag hade passerat en gräns.
   Den sommaren läste jag Robinson Kruse och Trojanska kriget, utgivna och starkt förkortade av Svensk Lärartidnings förlag, Saga.
   Småskolan var slut.  Det var dags att börja i folkskolan. Vi fick en ny fröken som kallades Bella Ko.

Klassen. Innan jag går in på vad som hände i klassrummet måste jag berätta om vår klass och vad vi hade för oss, på raster och fritid i vårt revir på Öster kring Staglaberget och Fyllerydsskogen när vi var nio och tio år.
   Några individer i vårt kollektiv: Lill-Olle, Lillan Eriksson, Ragnar, Olle Persson, Ingrid, Birgitta Boberg, Pelle Bergman, Elisabet, Löken, Ulla, Rita och Sven. Janis från Lettland, Max Mosesson och Kerttu var nya. Det fanns förstås fler.
   Max Mosesson samlade frimärken och det gjorde jag med. Vi brukade byta frimärken. Jag blev mycket förvånad när en tant sa att jag skulle akta mig så jag inte blev lurad. Annars brukade de vuxna inte lägga sig i vad vi gjorde.
   Vi var ofta sjuka. Jag låg sex veckor isolerad för scharlakansfeber på epidemisjukhuset. Sedan blev det min två år yngre brors tur. Flera klasskamrater råkade ut för detsamma. Vi hade mässlingen, kikhosta och röda hund. Jag fick flera gånger öroninflammation. Då sövdes man med eter och opererades. Löken hade haft barnförlamning. Han haltade och hade en stålställning till stöd för sitt ena ben.
   Annars var det tryggt på Öster, nästan ingen trafik. En gång när en hästskjuts körde ett lass sparkar från verkstan där de tillverkades åkte jag med, ramlade av och fick det ena vagnshjulet över mig. Det var den enda trafikolycka jag kände till.
   Flera av pojkarna brukade ha slidknivar med sig till skolan. Jag med. På rasterna gjorde vi knivkonster på samma sätt som flickorna bollade ”tyskan” (som bestod av sex moment: studsa bollen på huvudet, bröstet, bakom ryggen, under stjärten osv).
   När man spelade kniv gällde det att få kniven att ställa sig i marken. En flathand, två rygghand, tre boxar, fyra vippar osv. Vi spelade också kniv om riken. Att erövra en halvö krävde att man satte kniven fem gånger. För en ö krävdes tio. En gång slog min kniv i en sten och bröts av.
   Knivarna användes också när vi skulle göra pilbågar av enevidjor i Fyllerydskogen eller klykor till slangbellor. Vi fick gamla cykelslangar på en verkstad. Pilbågar och slangbellor skulle användas i kriget mot norrungarna. Men det blev aldrig något slag.
   Vi gjorde pipor av urholkade kastanjer med skaft av torra hundkex och rökte vitmossa. Ibland hittade vi en fimp och stoppade i pipan.
   Vi samlade patronhylsor på regementets skjutbanor. Man fyllde hylsan med tändsatser från tändstickor, knackade igen den, ställde den på en flatsten och krossade den med en stenbumling. Då exploderade den med en skarp smäll.

   På en av våra lekplatser, ”träan”, som under ett par år användes som potatisåker, grävde hemvärnet ner ett skyddsrum som bestod av ett cementrör med cirka 4 meters diameter och två träbänkar att sitta på. Det användes någon enstaka gång i samband med flyglarm.
   1944 gjorde vi fallskärmar av fyrkantiga vita bomullslappar. Vi band garnstumpar i hörnen och hade en sten som tyngd. Sedan vek man ihop dem och kastade upp dem så högt man kunde. De seglade ner som riktiga fallskärmar.
   Vi gjorde drakar av gamla säckar och flög med dem på Staglaberget, stans gamla avrättningsplats där tjuvar steglades. Det var ett elände med papperssnörena. De gick jämt av och drakarna flög i väg och hamnade på taken.
   Fotboll spelade vi på kullen, men för det mesta hade vi ingen riktig fotboll utan fick nöja oss med en flickboll.
   Somliga lekar hörde till bestämda årstider. Spela kula var till exempel något man gjorde på våren.
   Vintrarna 42-43 och 43-44 och var kalla och snörika. En vecka stängdes skolan. Värmesystemet i det hus vi bodde i frös sönder. Vi åkte skidor, kälke och sparkar, som vi kopplade ihop till långa tåg. Det fanns en brant backe som hette Lillelin där vi brukade åka. Oftast välte sparktågen.
   I skidbacken fanns ett gupp, och en gång när jag hoppade, föll jag och slog huvudet i en sten så det måste sys. Men det var inte det värsta, sa doktorn: ”Du har ju blodförgiftning i vänster pekfinger.” Det är det finger man skär sig i, när man slinter med kniven.
   Våra föräldrar var unga. Min mamma födde en pojke hemma i lägenheten 1942. Kerttus fostermor som var barnmorska hjälpte till. Det var ett spring i lägenheten den aprilnatten. 1944 fick jag en syster. Många av klasskamraterna fick också nya syskon.
   Någon av oss visste hur ett barn blev till: pappan kissar lite i mammans stjärt. Vi blev mycket nyfikna. Vi ville se flickornas stjärtar och hittade en stor trälår som de kröp ner i och tog av sig byxorna. Synen var en besvikelse. Men jag hade svårt att tänka mig att min far skulle ha kissat i mammas stjärt. Ändå måste han ha gjort det minst fyra gånger.
   Stan var full av inkallade. När soldaterna marscherade brukade musikkåren spela Kronobergs regementes paradmarsch. Ibland hittade vi en kudong, som vi sa. Min far var inkallad flera gånger. Särskilt länge var han borta vintern 41 – 42. Mamma tog med mig och min bror till Färlöv i Skåne där morfar var prost. I julklapp fick jag en ubåt och ett lastfartyg av trä. Ubåten kunde skjuta ut en torped och när den träffade lastfartyget utlöstes en råttfälla så att fartyget exploderade.
   Fars uniform hängde i en garderob. Den var prydd med ett kors som tecken på att han var fältpräst. Svens pappa var kulspruteskytt. Men far hade också en pistol och en Soldatinstruktion som jag studerade noga.
   Våren 44 gjorde klassen en cykelutflykt till Fyllerydstugan. Min cykel var en ombyggd damcykel med nedböjd sadelstång. Det fanns flera andra sådana. Alla var med. Jag slog mig ihop med Janis och smet från klassen. En gång hade han knyckt en gammal pistol på muséet när klassen var där på studiebesök. Han blev aldrig avslöjad och jag såg pistolen. Den gick inte att skjuta med.
   Janis och jag gick ner till sjön och hittade en olåst roddbåt som vi rodde ut med. På en sten fanns ett måsbo med ägg. Klassen cyklade hem innan vi kom tillbaka. Vi var saknade och det blev ett stort ståhej.
   Sådan var/blev den klass Bella Ko tog över. Hon var en klok och god kvinna, och en duktig lärare som var omtyckt av sina elever. Nästa vecka ska jag ta upp vad vi gjorde i klassrummet.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
23 januari kl 17
Albina Veisland, orgel

Uppstartsmöte

Affisch »

 

Folkkampanjen för asylrätt Malmö

25 januari | 18.30 | Garaget, Lönngatan 30, 205 80 Malmö

Asylgruppen i Malmö bjuder in alla intresserade till ett möte för att starta en lokal Malmö-grupp av Folk-kampanjen för Asylrätt.
   Kampanjen startades av några organisationer för att samla alla som vill protestera mot - och stoppa - den svenska regeringens åtgärder för att försämra för flyktingar. Det handlar bland annat om att hindra id-lösa från att söka asyl, bara ge tillfälliga uppehållstillstånd och hindra familjer att återförenas.
KOM SÅ ORGANISERAR VI OSS OCH SKAPAR EN BÄTTRE VÄRLD!
Läs mer på http://www.folkkampanjforasylratt.se/

När vaknar Våren? av Karin S

När vaknar Våren?
Den sträcker sig och gäspar:
Tyst! Stör mig inte!

Same, same but different! (en gång till)

För tredje numret i rad påminner VB om vad som hände sig för, ungefär, 60 år sedan. Kanske räcker det nu, kanske inte. Häng med så får ni se.
   Det finns nyheter om Sveriges Kuba-relationer att läsa i veckans nummer så det är inte bara nostalgi.
red
 

Obama och EU visar vägen till det fredliga Kuba av Bertil Egerö

Nu är Sverige inte längre Kubas fiende. Vår regering har lystrat till vad som rätt länge varit på gång inom Europa, att öppna för normala diplomatiska och ekonomiska relationer med Kuba. Säkert kommer den svenska turismen till landet att öka.

Saxat från Svensk-kubanskas hemsida:

Sverige återupptar samarbete med Kuba
 

Den 18 december i fjol undertecknade Kuba och Sverige ett Samförståndsavtal för att återupprätta det officiella samarbetet och det bilaterala politiska samrådet. På Kubas utrikesdepartements protokollsavdelning undertecknade Kubanska UD:s statssekreterare Robelio Sierra Díaz och Sveriges ambassadör Elisabeth Eklund avtalet. Samförståndsavtalet bekräftar båda parternas vilja att inleda ett nytt skede i de bilaterala kontakterna, grundat på samtal och ömsesidig respekt, och är ett uttryck för de gynnsamma framsteg som görs i Kubas förbindelser med länderna i EU. Efter undertecknandet höll de båda en presskonferens och framhöll vikten av att utveckla och stärka förbindelserna, såväl politiskt som inom ekonomi och handel och mellanstatligt samarbete.
Cubaminrex 2015-12-19

Svensk människorättsförsvarare häktad i Kina

Peter Dahlin, en av grundarna till NGO-organisationen Chinese Urgent Action Working Group, greps av kinesiska myndigheter den tredje januari. Han hålls nu i hemligt häkte, anklagad för att "hota rikets säkerhet". Han har inte möjlighet att kontakta sin advokat eller sin familj.
   Ett videoklipp där Peter "erkände" att han brutit mot kinesisk lag sändes i kinesisk tv den 19 januari. Det går inte att utesluta att det här "erkännandet" är framtvingat.
   Peter Dahlins flickvän, Pan Jingling, har också varit försvunnen sedan den 3 januari. Aktivister och journalister har inte lyckats få reda på var hon befinner sig, och det finns misstankar om att även hon sitter i hemligt häkte. 

Nina Björk får Aftonbladets Liffnerstipendium

 

”Med små gester formulerar hon stora tankar” heter det i juryns motivering. Hon förstår också vikten av att organisera sig.

Aftonbladets Axel Liffner-stipendium är ett pris till kulturjournalister som årligen utdelas "till en kulturjournalist som i sin verksamhet kombinerar djup kunskap om konst och kultur med ett lyhört sinne för kulturjournalistikens språk och uttrycksmedel".
Priset instiftades 1984 när Aftonbladets kulturredaktör Axel Liffner gick i pension.

De borgerliga trixar om skolstädningen av Ulf N

Vid kommunstyrelsens januarisammanträde yrkade de borgerliga på at styrelsen skulle besluta att ”uppmana barn- och skolnämnd Lund Öster att verkställa uppdraget att lägga ut städning inom grundskolan på entreprenad”. Detta skulle, enligt yrkandet, vara i enlighet med kommunfullmäktiges beslut i juni 2015.
   En majoritet i styrelsen röstade emot detta förslag, bland annat MP, S och V. Majoriteten menar alltså att fullmäktigebesluten inte måste följas? Inte alls, tvärtom!
   Så här hänger det ihop. I juni beslutade fullmäktige att ge Barn- och skolnämnderna i uppdrag att upphandla städningen av grundskolorna på entreprenad. Av någon outgrundlig anledning yrkade de borgerliga vid fullmäktigesammanträdet i november att samma sak skulle beslutas på nytt, dvs att städningen skulle ut på entreprenad. Men se då röstade majoriteten i fullmäktige ner detta förslag. I sitt yrkande vid kommunstyrelsesammanträdet bortser alltså de borgerliga från det faktum att fullmäktige i sålunda upphävt tidigare beslut om städning på entreprenad.
   Miljöpartiet har till protokollet i en röstförklaring förtydligat sitt ställningstagande. Genom att rösta avslag på det borgerliga yrkandet följer vi därmed fullmäktiges beslut. Det borgerliga yrkandet är i själva verket ett försök att få styrelsen att ta beslut som går stick i stäv med fullmäktiges beslut i november. Dessbättre avvisade alltså styrelsens majoritet detta försök. Fullmäktiges beslut om att säja nej till entreprenad på skolstädningen måste följas av nämnder och styrelser, precis som alla andra fullmäktigebeslut.

Gamarna flockas kring skolpengen av Gunnar Stensson

Nu förestår skolvalet. Conni Jonsson, styrelseordförande på EQT, säljer efter fem år Academedia med skolor, lärare och elever till högstbjudande. Under åren som styrelseordförande har han tjänat 60,3 miljoner, vilket motsvarar 150 lärarlöner eller kostnaden för 5 gymnasieskolor.
   Skolpengen kommer från skattebetalarna.
   Lärarna på EQT-ägda skolor tjänar 1000 kronor mindre än lärarna på kommunägda skolor.
   EQT-ägda skolor ger betyg som ligger 80-90 procent över provresultaten. Affärsidé: sätt högre betyg så får ni fler elever så får ni högre vinst.
   Marcus Strömberg, vd på Academedia, och Ralph Riber, vd på Internationella Engelska skolan, skrev i GP (2/11): ”I politikens uppgift bör dock inte ingå att utifrån tycke och smak bestämma driftformerna för skolans huvudmän.”
   Är det inte svenska folket och deras valda representanter som beslutar hur deras skatter skall användas?
   Sedan vinstdrivna skolor infördes har Sverige blivit det land där skolresultaten rasar mest i matte och läsförståelse.
(Källa: Ett brev till ägaren från två lärare i Sveriges största friskolekoncern ”Vinsten viktigare än fungerande skola”, AB 15/1, Magnus Ekblom och Göran Drougge.)

66 år i skolan: Småskolan 1940 till 1942 av Den gamle

När jag pulsade genom snön på väg till Östregårdsskolan i Växjö hade jag en potatis och ett julgransljus i min grå ryggsäck för det hade fröken sagt att vi skulle ta med oss. Hon hette Olga Klingmark. Somliga hade varken ljus eller potatis, men fröken hade några extra potatisar. Ljusen var ransonerade, tio per barn. Sedan gjorde vi ljusstakar av potatisarna och svepte in dem i rött kräppapper. De blev mycket fina.
   Nästa morgon var det lördag och då satte vi ljus i alla potatisstakarna. Klockan var kvart över åtta och det var mörkt ute. Vi tände ljusen och sjöng en julsång och fröken spelade på orgeln. Jag var sju år och gick i första klass.
   Vi lärde oss läsa och skriva. Att skriva med bläck var svårt. Stålpennan sprätte. En gång välte jag bläckhornet över skrivboken och läseboken. När lektionen var slut torkade vi av våra pennor med penntorkare av tyg innan vi la dem i skolbänkens pennfack och stängde locket.
   En augustidag när vi just hade börjat i andra klass tog fröken ut hela klassen i trädgården intill det röda skolhuset. Solen sken, det var sommar än. Vi fick var sin ärtblomma. Vi plockade försiktigt isär blomman och fröken lärde oss blommans delar. De stora bladen är vingarna, sa hon. Och här har vi kölen. Om vi öppnar den hittar vi ståndarna och pistillen. När blomman har vissnat förvandlas den till en ärtskida.
   Där fanns bin och fjärilar.
   Det var krig i världen. Tyskarna höll på att ta Ryssland. Finnarna var med tyskarna. Vi hade en tyst finsk flicka i klassen. Hon hette Kerttu.

Kommunal och Wallström av Lucifer

Jag har aldrig tillhört de stora entusiasterna för Margot Wallström, i varje fall inte på dun tiden när hon ständigt lanserades som ledare för Socialdemokra-terna. Hon föreföll förvisso allmänkompetent men vad hade hon för politisk hållning? Som utrikesminister har hon emellertid visat sin styrka och uthållighet. Det kan inte vara lätt att tala för en feministisk utrikespolitik i en regering med traditionalister som Stefan Löfven och Peter Hultqvist. Men hon har kämpat på och förtjänar stöd mot de groteska anklagelser som nu riktas mot henne. Konstitutionsutskottet förväntas ju gripa in, för att inte tala om mututredarna.

Får fackförbund ha lägenheter?
Vad har hänt? Jo Wallström har frågat Kommunals ordförande om fackförbundet har nån lägenhet över som de inte själv behöver just nu. Hon är själv verksam i en gren av arbetarrörelsen, vad det nu är kvar av den, och frågade en person som är verksam inom en an annan del av rörelsen om en lägenhet.
   Är det sjukt att stora fackförbund kan äga fastigheter med lägenheter? Nej, de behöver kunna få fram en lägenhet så fort någon lovande förmåga från landsorten ska börja jobba på förbundet i Stockholm. Och så är det förstås också för många stora privata arbetsgivare. Det är illa och ett tecken på en dålig bostadspolitik, men det är ingen muta. Riksdagsmän ordnas det ju också lägenheter för. Det är bara i överhettade moderathjärnor man kan få det till mutor. Jo, riktigt hatiska Israellojalister verkar dela den synen – jag läste just om en MUF-tjej i Göteborg som fått pris av Israels ambassad för sina ansträngningar.
   Den svenska pressen är i stort sett enig om att fördöma Wallström, vilket inte bör förvåna någon. Den svenska pressen är nämligen nästan helt i de borgerliga partiernas händer och skriver därefter. Varför det är så? Jo därför att Socialdemokraterna och LO inte har brytt sig om pressen och den skriftliga opinionsbildningen. Allt hänger samman.

”gubbkultur”
Skandalen i Kommunal är verklig och rör sig om hundratals miljoner men jag lapade särskilt i mig att man hade låtit producera ett eget vin, med egen etikett. Men egentligen handlar det inte om pengar utan om en förstelnad och passiv organisation, ett öde som hotar alla folkrörelser. I medias behandling av det ärendet har jag bara en invändning. Man talar om en ”gubbkultur” . Eftersom jag själv är gubbe vill jag invända. Av Kommunals förbundsstyrelse om 17 personer är 12 kvinnor. Det finns andra och bättre förklaringar än dessa ständiga ”gubbar”.
   Wallström då? Ja, hon har väl inte så lysande politisk omdömesförmåga., hon borde förstås ha förutsett det hela. Man borde få lära sig redan i SSU att så fort man närmar sig praktiska uppgörelser mellan fack och parti så kastar högern in allt de har och ryter om himmelsskriande skandaler.

Ny högtidsstund
I sömdags var det en ny högtidsstund för oss som följer den kände publicisten Per T. Ohlssons verksamhet i Sydsvenskan. Varje söndag publiceras han på hedersplats med en helsida där han anger Sydsvenskans hållning och attityd i tidens frågor och lär upp nya generationer i språkbruk och stil.

   Problemet är att det sprids myter av, just det, ”nackskottsnostalgiker i Vänsterpartiet” och dessvärre också av ”blomsterviftare i Miljöpartiet”. Stig Henriksson i Vänsterpartiet har sagt ”att Sverige utan vare sig debatt eller direkt inflytande från svenska folket” överger sin säkerhetspolitik. Ohlsson säger: ”Endast någon som fostrats i leninistisk teori kan omfatta en sådan demokratisyn.”
   Men nog är det så att Sverige har tagit det ena steget efter det andra i riktning mot Nato. Bara det senaste året har det varit en stor Natoflygövning i Norrbotten med Natoflyg på Kallax, en stor stabsövning med centrum i Karlskrona, en stor marin övning i södra Östersjön, med landstigningar på Österlen och deltagande av B52-or ur det amerikanska strategiska bombflyget. Detta är vad som har beskrivits, låt var mycket diskret, i Sydsvenskan, men till det kommer diverse samarrangemang mellan Nato och Sverige. Senast var väl svenska amfibiesoldater nere i Polen. Dessutom pågår ständigt att arbete med att samordna vapen, språk och organisation mellan Sverige och Nato.  Det handlar just om att ändra säkerhetspolitik och det är inget som riksdagen eller svenska folket har haft att ta ställning till.
   Nu ombeds vi att gå ytterligare längre genom ett ”värdlandsavtal” som går mycket långt i att förbereda ett svenskt Natodeltagande. Det är, skulle jag gissa, ett sätt för regeringen att gå så långt man kan utan att be svenska riksdagen om lov och väcka en debatt. ”Med avtalet tar Sverige ytterligare ett steg närmare Nato…” (Ohlsson i den egna artikeln). Och det finns nu rentav socialdemokrater som är bekymrade över regeringens linje. Till dem hör ”välkända USA-fobiker och diktatursvärmare som gör drängtjänst åt Vladimir Putins revanschistiska regim i Ryssland”. Pierre Schori, Sven Hirdman och t.o.m. Thage G. Pettersson hör till dessa som tydligen närmast bör ses som landsförrädare eftersom de inte ställer upp på Nato-linjen
   Vad ska man tro? Kommer rysskräcken nu att dominera sv4ensk politik? Ja, med tanke på Nato-vännernas dominans i media och politik och i den svenska ”djupa staten” blir det nog så. Hoppet står till den tröga svenska folksjälen som visade sig för några månader sen i en stor opinionsundersökning. Visserligen hade Nato vunnit terräng i svensk opinion, men ännu är man långt ifrån majoritet. Men nog får vi höra av oss framåt mars och demonstrera mot värdlandsavtalet.

Vår man på Côte d’Azur.
Jag läser med intresse att Ulf Nymark(mp) nu ska åka till fastighetsmässan i Cannes för att sälja fastigheter/industritomter i Lund. Vänsterpartiet avstår sedan länge från sådana utflykter och det gör hedersamt nog också Liberalerna i Lund fr.o.m. i år medan Miljöpartiet anser det angeläget att åka. Det är visserligen inte helt billigt för kommunen, men värdet av att delta är så stort att man inte vill missa det.
   Men Veckobladets läsare blir säkert inte lottlösa: Ulf Nymark är ju flitig i dessa spalter och kommer, förmodar man, här ge en utförlig redovisning av sitt arbete på Côte d’Azur.
   Spara inte på detaljerna!

Kommentar till Per T Ohlssons ledare 17 jan i Sydsvenskan av Stig Henriksson

Med sedvanlig stilistisk elegans och nyanserade omdömen inklusive naziparalleller (Legenden, eller myten, förgiftade Weimarrepubliken och exploaterades av Adolf Hitler och nazisterna på deras väg mot makten… ; Att myterna sprids av gamla nackskottsnostalgiker i Vänsterpartiet, blomsterviftare i Miljöpartiet och sverigedemokratiska ultranationalister… ; USA-fobiker och diktatursvärmare som understöds av exdiplomater som gör drängtjänst åt Vladimir Putins revanschistiska regim… ; Putins nyttiga idioter) bidrar Per T Ohlsson till den sakligt inriktade debatt som Nato-frågan förtjänar. Grundfrågan är om Nato-anslutning bidrar till vår säkerhet eller motsatsen. Frågan torde vara så viktig att den borde kunna disuteras utan att den som vill behålla en 200-årig och framgångsrik alliansfrihet vare sig av Per T Ohlsson eller Sveriges försvarsminister i stort sett ska anklagas för landsförräderi. Smygs då Sverige in i Nato.
Läs hela ledaren

Se själv och bedöm!
Sedan 20 år pågår ett allt intimare samarbete med det Nato och de länder som under tiden bedrivit tre, ur alla synvinklar, oerhört misslyckade krig i Afghanistan, Irak och Libyen. Steg för steg och utan vare sig debatt eller direkt inflytande från svenska folket håller vi på att överge en säkerhetspolitisk ”Grand Strategy” som tjänat oss väl i över 200 år. Detta trots att redan ett allt intimare samarbete med Nato höjer spänningsnivån i vårt närområde, hjälper Putinregimen med den yttre fiende en allt mer trängd auktoritär regim behöver, föser in oss under ett kärnvapenparaply, gör oss till vapenbröder med ett land som bombar sin egen befolkning och minskar ytterligare vår möjlighet att vara en röst i världen som pläderar för fred och avspänning.
   Och ett fullt medlemskap innebär allt detta. Men dessutom, då vi brukar följa våra förpliktelser, skulle ett medlemskap innebära nära en fördubbling av försvarsutgifterna; en ökning med hisnande 40 miljarder per år. Hur kunde vi hamna här?
 

 

1994: Sverige ökar sitt allt närmare samarbete med Nato inom ramen för Partnerskap för fred (PFF).

1997: Samarbetet med Nato innefattar också det Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR inrättads som den politiska ramen för PFF-samarbetet och är ett forum för informationsutbyte och säkerhetspolitisk dialog mellan Nato och de 22 partner-länderna.

2013: Natos snabbinsatsstyrka.

2014: Det tar det mera fart. Vid toppmötet i Wales i september etablerades två nya partnerformat. Sverige får ett ”Gold Card” av försvarsalliansen Nato. Det innebär möjlighet till fördjupat samarbete med Nato som endast ges till fem länder. Det är en brokig skara från Australien till Jordanien.”Enhanced Opportunity Programme” Fem partnerländer; Sverige, Finland, Australien, Georgien och Jordanien inbjuds till ett fördjupat samarbete. Syftet är att erbjuda dessa länder individuellt/bilateralt möjligheten till ett utvecklat och fördjupat samarbete med Nato, både avseende militärt samarbete och försvars- och säkerhetspolitisk dialog. ”Interoperabilitetsplattform” Syftet är att, i ljuset av att Natos operationer fasas ut och minskar i omfattning, etablera en ram och struktur för att bevara och vidareutveckla samarbetet med de 24 partnerländer som deltagit i Natos operationer. Fokus ligger på militärt samarbete och interoperabilitet genom redan existerande instrument och program.
   I tillägg har Sverige undertecknat ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd (HostNation Support). Avtalet syftar till att säkerställa att värdlandet kan lämna effektivt stöd för militär verksamhet på sitt territorium.
   Under åren 2014-2017 ska Sverige hålla åtta stridsberedda Gripenplan med piloter och markpersonal redo för Nato. De svenska stridsflygplanen blir ett ansenligt bidrag till Nato. Från 2015 ett kompani från amfibieregementet, från 2016 en mekaniserad lätt skyttebataljon och från 2017 två korvetter av Visbyklass. De svenska enheterna kommer att ingå i NRF:s andra linje, det vill säga de förstärkningsförband som ska kunna sättas in efter 30 dagar. Just nu så ingår det 20 stridsflygplan av typerna F 16, Rafale och Mirage med denna uppgift. Ett svenskt bidrag på åtta Gripenplan blir därmed mer än en tredjedel av dessa flygstridskrafter.

2015: Från svenska regeringens sida ses dock deltagandet främst som en entrébiljett till att kunna öva förbanden i större skala, därför genomfördes med flera Nato-länder flygövningen Arctic Challenge Exercise som omfattade en tredjedel av Sveriges landyta och Baltops; en övning som leddes av USA samt Nato med bl a en landstigningsövning(!) i Skåne.

2016: Regeringen avser att till riksdagen lägga fram de många lagändringar som värdlandsavtalet kräver. Första – och sista – chansen för Sveriges folkvalda att uttala sig om denna stora förändring som både rör alliansfriheten och kärnvapenfrågan. Att låta svenska folket i en folkomröstning få avgöra frågan verkar ligga helt utanför det tänkbara. Vad stort sker, sker tyst. Tyvärr.
Stig Henriksson, Riksdagsledamot (V)

PS Detta har förstås även gått till Sydsvenskan/SH

”För en bred och enad rörelse” av Gunnar Stensson

Nödläget. Sverige är ett land med snabbt växande klyftor mellan rika och fattiga, där de fattiga av outgrundlig anledning låter sig representeras av de rika, skriver författaren Roland Paulsen i DN 19/1 apropå skandalen i Kommunal. Förr representerade de lågavlönade sig själva och var kompromisslösa i sina krav.
   En ny demokratiutredning Delaktighet och ökat inflytande (SOU 2016:5) kom i måndags. Där utpekas missnöjda medborgare som det största hotet mot demokratin. Men idag kommer hotet uppifrån. ”Partiernas ökande centralisering och professionalisering har drivits fram av en politikerkast som vandrar mellan politiska uppdrag, näringsliv och politiskt konsulteri.” (Östberg, AB 19/1)
   ”Världen styrs av marknadskrafterna”, konstaterar Alan Greenspan, tidigare chef för USA:s centralbank. Det kvittar vem som blir president i USA.
   63 personer är rikare än hälften av jordens befolkning, rapporterar Oxfam.
   Vad har hänt med demokrati och jämlikhet?

Lösningen. Många, kanske en majoritet, vill idag ha en vänsterpolitik. Det handlar om rättvisa, social trygghet, miljö, antirasism, jämställdhet och mer specifikt områden som migration, skola, vård, kollektivtrafik, stadsplanering och bistånd. Flera organisationer och enskilda kämpar aktivt. Men de är ofta enfrågerörelser och de är splittrade.
   I motionen ”För en bred och enad rörelse” inför vårens V-kongress föreslås, att partiet ska öppna sig och försöka samla de skilda riktningarna, åsikterna, ambitionerna, teorierna i vad som kan kallas en enhetsfront, på samma sätt som i Grekland, Spanien, Portugal och Storbritannien. Det gäller att ena de progressiva krafterna och samla en majoritet för att ta makten. Podemos. Vi kan.
   Det har gjorts förr. Rörelsen mot en svensk atombomb lyckades. FNL-rörelsen enade skilda grupperingar under några korta år av Vietnam-solidaritet.

Vpk, senare V, Lund förde, med utgångspunkt från sin motion om ett demokrati-manifest (som vpk-kongressen 1978 avslog) en sådan bred och öppen politik under en 20-årig period från slutet av 1970-talet till ungefär millennieskiftet. Lund knöt an till den antiimperialistiska rörelsen, solidaritetsrörelsen med tredje världen, kritiken mot Sovjetunionen, demokratirörelsen i Östeuropa och kvinnorörelsen. Det ledde till medlemstillströmning och goda valresultat.

Demokratisk vänster var ett försök att nå utanför de traditionella kretsarna. Partiet bildades i förhoppningen att ingå i en nationell vänsterrörelse, men blev i praktiken begränsat till Lund. Dit sökte sig representanter för kvinnogrupper, organisationer för hemlösa och medlemmar av det så kallade prekariatet som inte kände sig hemma någon annanstans.
   Tyvärr gjorde vi dem besvikna. Demokratisk vänster var för likt de andra partierna, både till form och innehåll. Det inriktade sig på kommunalpolitik och strävade med traditionella medel efter att uppnå begränsade politiska mål. ”Prekariatets” förslag att anordna möten om sådant som medborgarlön tillbakavisades som alltför flummiga. Försöket att i samband med nedläggningen flamma upp i en musikfestival i valkampanjens slutskede 2014 blev visserligen trevligt men ledde inte till det avsedda resultatet, en mobilisering av de progressiva bland universitetets 40 000 studenter.
   Demokratisk vänsters aktivister inlemmades efter partiupplösningen med lätthet i Lunds kommunalpolitiska etablissemang.

Enhetsrörelsen kan lyckas nu! Det ska bli mycket intressant att följa mobiliseringen kring motionen, debatten inför och under kongressen, reaktionerna i den allmänna opinionen, kongressbeslutet och, om det blir positivt, utvecklingen i praktiken. Det handlar om att förena alla krafter mot den katastrofala utvecklingen i Sverige och världen.

Om cykel på Transportkonferens av Ann Schlyter

Transportforum heter en konferens som går av stapeln i Linköping varje år. Tekniska nämnden brukar skicka några politiker och tjänstemän och jag hade glädjen att få vara med i år. Jag missade infrastrukturministerns inledning eftersom jag hade åkt via Stockholm och tåget därifrån var inställt. Men vad jag förstod hade hon inte kommit med några större nyheter.
   Det var många parallella sessioner och jag bestämde mig att satsa på cykeltrafik. Riksdagen har bestämt att det ska tas fram en nationell cykelstrategi. Ett utkast ska vara färdigt i maj. Eftersom man har en process med deltagande av flera organisationer blir det ingen extern remiss.

Strategi eller pengar
I debatten efter Näringsdepartementets presentation ifrågasattes att det är en strategi vi behöver. Här behövs handling och pengar! Som exempel anfördes, Cycling England. Arton städer hade efter en tävling fått dela på 160 miljoner pund, plus mer pengar. Åtgärderna som genomfördes fyrfaldigade cyklingsandelen av resorna. Men finansieringen skulle inte beröras i sen svenska strategin. Istället hänvisades till, om jag nu förstod det rätt, en pågående cykelsatsning i Trafikverkets anslag, ca 25 miljoner per år i två år. Peanuts, i jämförelse och i relation till behoven!
   Varför är det bråttom med en strategi? Det viktiga är väl att det blir bra, sade Karin Svensson Smith, miljöpartist från Lund som är ordförande i Riksdagens trafikutskott. Hon vill få fram mer kunskap genom att skapa ett cykelexellenscentrer. Bilindustrin lägger in mycket pengar på forskning, cyklingen har inte det och behöver offentliga forskningssatsningar. En procent av vad bilismen får skulle hjälpa långt.
   Karin får frågan om inte cykelbanor borde få tio procent av infrastrukturpengarna, eftersom cyklingen står för tio procent av resorna. Vad kan Karin göra för att öka påcyklingens procentandel? Det vet hon inte. Karin argumenterar för målformuleringar och forskning. Men såväl cykelorganisationer som kommunrepresentanter argumenterar för handling, och för det behövs pengar.
 

Statistik från Köpenhamn 2014, en ökning
av cyklandet med 25 % sedan 2012.
 

Brutal negång, svag uppgång
På tjugo år har cyklingen i Sverige minskat med en tredjedel, dock kan man se en svag uppgång de senaste åren. Framförallt minskar cyklingen på landsbygden och bland barn och yngre (under 20 år). Endast åldersgruppen över 65 år cyklar mer än på nittiotalet. Arbetsresor håller ställningen efter nedgången på nittiotalet. Skolresor med cykel harnästan halverats likaså inköpsresor, vilket är ganska självklara och förutsebara konsekvenser av fritt skolval och extrena köpcentra.
   I det korta perspektivet 2013-2014 (tror jag) ökade cyklingen i världen med 8 procent, mer i Tyskland men mycket också i Schweiz, Polen och Storbritannien. I Sverige var det en en ökning med 6 procent. Så man får väl vara optimistisk.

Underlätta kombinationsresor
Hur ska man då lösa resekedjan med cykel och kollektivtrafik? Lånecyklar, parkering eller cykel på buss/tåg? Vem ska ta ansvar för att kombinationsresor görs möjliga? Det är gratis att ta med cykel på danska S- tåg. DSB tar 750000 cyklar per år. Det var nära att cykel på tåg blev inskrivet i ett EU direktiv. Synd att det inte blev så.

Elcykel
Det finns 5-7 miljoner cyklar i Sverige; det säljs en dryg halvmiljon om året. Snart är nästan var tionde sålda cykel i Sverige en elcykel. I Schweiz och Holland utgör elcyklarna 16 till 20 procent av försäljningen. Med elcyklar blir det fler äldre som cyklar, man cyklar längre sträckor och även i dåligt väder. Det blir fler och snabbare cyklar på banan, vilket medför mer risker men också en folkhälso- och en klimatvinst. Lastcyklar med elsupport kommer att bli vanliga. Detta kommer att ställa nya krav på planeringen: fasade kanter samt större bredd vid passage och parkering. Oavsett elcyklar behöver cykelbanor få större bredd, så man kan cykla ibredd med ett barn och hålla olika hastigheter. Det är ett utrymme som måste tas från bilismen.

Same, same but different!

Veckobladet började 2016 med att rekommendera läsning av en 50 år gammal text av Olof Palme. Årets första nummer har med en 50 år gammal ballad! Misstänker att det inte blir årets enda tanke om flykt.
   Allt är nytt men mycket är sig likt, kan det vara en devis för 2016. Kanske, jag tar gärna emot bättre förslag. Hur som helst nu är det slut på det gamla, resten är nyskrivet för vår tid.
Välkomna till VB:s 42:a årgång, 2016
red

Balladen Om Flykten - Cornelis Wreesvijk - 1966

Om natten gick vi, ingen såg
hur vi på smala stigar drog.
Och några tröttnade och dog
och dom fick ligga där de låg.
Men vi är kvar ers excellens,
får vi passera eder gräns?

Vi har ett namn, vi har en kropp
vi kände till en flyktings stig.
På natten gick vi, det är krig,
framför oss finns vårt sista hopp
förbarma er herr general
släpp fram oss genom dödens dal.

Vi saknar pass, herr intendent
de brann när allting annat brann.
Vår existens betvivlar man,
vi lever men vårt namn är bränt.
förbarma er herr intendent,
vi rår ej för, att detta hänt.

Förlåt oss snälle, herr soldat

men om det finns nån frihet här,
så ställ ifrån dig ditt gevär,
och låt oss komma in, kamrat!
förbarma dig då herr soldat,
se barnen som behöver mat.

För barnen irrar vilsna kring,
utan att fatta och förstå.
dom kan väl ni ta vara på
för dom har inte gjort nånting.
Ers excellens, kom hit och hör,
vad tror ni barnen gråter för?

Vi flydde till, vår sista chans,
Ers excellens som kan och vill,
öppna den gräns vi kommit till
vart ska vi annars gå nånstans?

Ja, svara oss ers excellens,
får vi passera eder gräns?
Ja, svara oss ers excellens,
får vi passera eder gräns?

 

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
16 januari kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Doc Lounge Lund, säsongpremiär 19/1

GOOD THINGS AWAIT
Leah Wolchok | USA | 2015

De ikoniska teckningarna på tidningen The New Yorker har blivit en välkänd kulturell milsten de senaste 90 åren. Leah Wolchocks intima dokumentär erbjuder en makalös glimt i processen bakom teckningarna. Filmen följer redaktören Bob Mankoff då han varje vecka noggrant granskar hundratals inlämningar och förslag. Allt för att ge läsaren den bästa samlingen av insiktsfulla och humorösa tidningssidor. Filmen visar också intervjuer med tidningens anställda och delar anekdoter från legenderna Roz Chast och Mort Gerberg.
TRAILER
TID: Tisdag 19 januari kl. 19.00
PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64, Lund
ENTRÉ: Ordinarie - 80kr | Student/pensionär - 60 kr | Förköp inkl. soppa - 145 kr

Upprop!

Människor på flykt ska inte hindras att nå Sverige.
Familjer ska kunna återförenas utan att riskera livet.
Därför protesterar vi mot transportöransvar och alla hinder mot familjeåterförening! 
   Människor som behöver skydd ska vara trygga i Sverige.
   Barn ska bemötas med omsorg och framtidstro.
Därför protesterar vi mot tillfälliga uppehållstillstånd och alla åtgärder som inskränker asylrätten och som strider mot barnkonventionen!

Skriv under uppropet:  http://www.folkkampanjforasylratt.se/
Delta i planerade manifestationer! Se lista här:

Dagen ger snart upp... av Karin S

Dagen ger snart upp
kryper in i sitt mörker
Ett kylslaget: Huj!
Den kalla himlen
slickar med isig tunga
Vi spottar: tock, tock
Högljudda barnbarn
surrar som bin i kupan.
Är jag drottning

Sanktionerna mot Israel börjar bita av Bertil Egerö

Vågar vi tro på ett litet ljus i det stora mörker som den extremistiska israeliska politiken mot palestinierna utgör? Kanske. Men inget tyder på att Netanyahus regering alls låter sig påverkas av den paria-status Israel allt mer börjar få i den internationella opinionen. Desto viktigare är det att aktioner som påverkar den israeliska ekonomin lyckas. Det är just vad som nu ser ut att hända.
   Är Veolia bekant? Kör Snälltåget i Sverige, har länge drivit verksamhet på Västbanken. För någon månad sedan lämnade Veolia helt Israel; en sju år lång kampanj inriktad på dess samarbete med företag i de illegala bosättningarna bar äntligen frukt. Sodastream drog sina slutsatser av kampanjerna, och lade i höstas ner en av sina fabriker på Västbanken.
   En FN-rapport uppger att de utländska investeringarna i Israel minskat med 46 procent från 2013 till 2014. Ett resultat inte minst av att många europeiska investerare har börjat tveka över riskerna med nya investeringar. Den israeliska exporten har också sjunkit. Dr Ronny Manos från the Open University of Israel, en av författarna till FN-rapporten, menar att nedgången framför allt är en konsekvens av Israels aggressionskrig mot Gaza 2014, och av de internationella bojkotter som nu drabbar landet. De allt tätare aggressionerna mot palestinierna under året som gick mildrar inte precis intrycket av stabilitet.
   Det israeliska finansministeriet har räknat på konsekvenserna av fortsatta bojkotter: $20 miljarder nedgång i exporten, medan BNP väntas sjunka med $11 miljarder.

Latinamerika hakar på BDS-rörelsen
I Sydafrika, där minnet av apartheid ännu är starkt, är BDS-rörelsen (Boycott, Divestment and Sanctions) mycket stark. Nu har den fått fart även i Latinamerika. Den brasilianska regeringen reagerade på Israels krig mot Gaza 2014 med att ta hem sin ambassadör. Nu vägrar den att acceptera en ny israelisk ambassadör som kommer från en illegal bosättning på Västbanken. Provinsen Rio Grande do Sul har avslutat sitt samarbete med det israeliska militära företaget Elbit Systems. Buenos Aires lägger ett avtal om $170 miljoner med det statliga israeliska vattenföretaget Mekorot på is.
   Fyra Colombianska filmfestivaler har gått med i den kulturella bojkotten, medan stora fackföreningar i Uruguay, Brasilien och Argentina kräver att den regionala ekonomiska samarbetsorganisationen Mercosur avslutar sitt sk Free trade agreement med Israel.
   Den internationella akademiska bojkotten drivs nu även av Chiles nationella studentfederation, och i Brasilien har studenter lyckats få São Paulo-universitetet att avsluta sitt partnerskap med Arieluniversitetet i Israel. Liknande aktioner växer fram i Argentina.

Mera stöd till den palestinska kampen!
Även i Palestina har BDS-rörelsen nått framgångar: den palestinska importen från Israel har under 2014 minskat med en fjärdedel, jämfört med året innan. Israeliska krav på de för palestinierna – och islam som helhet – heliga platserna i Jerusalem har säkert bidragit.
   I Sverige drivs BDS-kampanjen av Palestinagrupperna. All nödvändig information finns på dess hemsida nedan. Jag planerar att lägga ihop material och kontakta butikscheferna i ICA- och COOP-butiker i centrala Lund. Någon som hänger på?

Läs med om BDS-kampanjen

Framgångsrik kampanj mot ockupationen av Gunnar Olofsson

Den internationella BDS-kampanjen mot ockupationen av Palestina kan se tillbaka på ett framgångsrikt 2015. De utländska direktinvesteringarna i Israel har minskat med 46% och de ockuperade områdena har kunnat dra ned på sin import från Israel med 24%. Den franska företagsjätten Veolia har avslutat sin del i ockupationen  - en inblandning som kostat företaget runt 20 miljarder US dollar (omkring 170 miljarder kronor) i förlorade kontrakt! – och säkerhetsföretaget G4S har nu backat från sina kontakt vad gäller säkerhetssystem för fängelser och förhörscentra.
   Allt fler universitet och studentorganisationer har lagt sina kontakter med Israel på is – Sveriges Förenade Studentkårer envisas dock ännu att umgås med israeliska bosättare! – och över 1.000 artister, senast bland annat Lauryn Hill och Thurston Moore, har förklarat att de tills vidare avstår från att uppträda i Israel. EU har deklarerat att israeliska ockupationsprodukter måste märkas klart och tydligt som sådana, och inte som tillverkade i Israel. På den internationella arenan tar nu Vatikanen steget att – likt tidigare Sverige och 134 andra stater – formellt erkänna staten Palestina. Och i FN:s Generalförsamling röstade strax före jul en stor majoritet av stater – 164 mot 5 med 10 nedlagda – för en resolution med kravet att Israel upphör med ockupationen och återför de beslagtagna naturresurserna till de rättmätiga ägarna.
   Men det finns saker kvar att göra. BDS betyder Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner och är det palestinska icke-våldsalternativet mot ockupationen. Israeliska ockupationsprodukter måste helt bojkottas bort från den svenska marknaden. Pressen mot G4S måste fortsätta tills man lämnar alla sina ockupationskontrakt. IKEA och H&M måste övertygas att avsluta sina investeringar i Israel, och banker göra som den Danske Bank och avsluta samarbetet med israeliska partners.  Studentföreningar, vetenskapsinstitutioner, idrottsrörelsen och kulturarbetare måste tas i örat så att de upphör med sitt stöd till ockupationen. Sveriges regering, och EU, måste följa uppmaningen från en rad experter att ta sin egen officiella inställning till internationell rätt på allvar och genast sluta belöna den israeliska ockupationen. Det militära samarbetet med Israel måste upphöra och militärattachén i Tel Aviv hemkallas.
   Sverige har i dag sanktioner mot över 20 länder som bryter mot internationell lag – men inte mot Israel. Kan vår statsminister och utrikesminister vara snälla och förklara varför det är så?

Därför blir den rike så förbannat rik av Gunnar Stensson

Hennes förmögenhet växte från 2 miljarder dollar till 25 miljarder dollar från 1990 till 2010, fast hon aldrig hade arbetat en enda dag i sitt liv. Hur gick det till? Jo, hon hade förmögenheten placerad i fonder, berättar Thomas Piketty i Kapitalet, s 452. Läs gärna den sidan och ett par till. Det är intressant!
   Det handlar om Liliane Bettencourt, arvtagare till L´Oreal, världsledande inom kosmetika.
   Piketty har hämtat uppgifterna från affärs-tidskriften Forbes som offentliggör en årlig rankningslista över de största förmögenheterna.
   Så fungerar marknaden, det regelsystem som tillämpas i  världsekonomin. De rikaste blir automatiskt rikare.

En ekonomjournalist på Forbes insåg, att man kunde driva Pikettys metod ett steg längre genom att undersöka hur mycket en förmögenhet som ett visst år placerats i en vanlig indexfond skulle ha växt med hur mycket den faktiskt hade växt.
   Han undersökte den amerikanske miljardären Donald Trump på samma sätt som Piketty granskat Liliane Bettencourt.
   Donald Trump ägde 4,2 miljarder dollar 1982. Om han då hade placerat sina miljarder i en vanlig indexfond skulle hans förmögenhet till idag ha växt till 170 miljarder dollar.
Men det gjorde han inte. I dag äger Donald Trump 85 miljarder. Hans förmögenhet är alltså idag 85 miljarder mindre än om han hade placerat den i en indexfond? Vart har de 85 miljarderna tagit vägen?

En politisk och ekonomisk idiot. Tidskriften Forbes konstaterar att Donald Trump slösat bort dem på katastrofala affärer och räknar upp några sådana.
   Världen vet att Donald Trump som politiker är en rasistisk, självgod och hänsynslös idiot. Det ger han dagligen bevis på.
   Forbes avslöjar att Donald Trump också är en ekonomisk idiot som på 34 år förskingrat 85 miljarder. Dollar.
   Liliane Bettencourt förstod att låta miljarderna växa av sig själva. Det gjorde inte Donald Trump.

Ett anspråkslöst förslag
Det måste vara lätt att genomföra motsvarande undersökning i Sverige. Välj arvtagaren till någon av de största förmögenheterna. Rausing kanske. Eller Wachtmeister.
   Kolla hur stor förmögenheten var när arvtagaren övertog den. Kolla sedan hur stor den skulle ha varit idag, om den placerats i en vanlig indexfond. Det ger ett mått på hur snabbt en förmögenhet växer av sig själv.
   Kolla till sist hur stor den faktiskt är idag och jämför. Det ger ett mått på arvtagarens förmåga att hantera sin förmögenhet.
   Den stora skandalen är att förmögenhetsökningen är automatisk.

Det är ett allvarligt problem, att förmögenheterna är koncentrerade hos allt färre innehavare och att det är lönsammare att placera pengarna i en indexfond än att investera, anser Thomas Piketty. Det leder till ekonomisk stagnation och förvärrar ojämlikheten och de sociala spänningarna i samhället.
   Du inser lika bra som Thomas Piketty vilka lösningar som krävs.

Låt Palestina bli fritt! av Gunnar Olofsson

FN:s Generalförsamling har i en resolution åter krävt att den israeliska ockupationen av Palestina upphör och att arabiskt land, med dess naturresurser, återförs till de rättmätiga ägarna. Samtidigt kräver Israels utbildningsminister, Naftali Bennett, att Israel nu tar steget fullt ut att helt införliva Västbanken med Israel – på samma sätt som man tidigare gjort med Jerusalem och Golanhöjderna. ”Vi har gjort det två gånger tidigare, och båda gångerna ensidigt”, förklarade Bennett på ett möte, ”och kan göra det igen...”
   FN-resolutionen antogs med röstsiffrorna 164 mot 5 – USA, Israel, Kanada och ett par små ö-stater – medan 10 länder lade ned sina röster. Resolutionen konstaterar att Israel, i egenskap av ockupationsmakt, är skyldig att följa såväl FN-stadgan som Genèvekonventionen om behandling av civila under ockupation och Konventionen om Medborgerliga och Politiska Rättigheter. Här ingår saker som att inte flytta sin egen befolkning till ockuperat område, inte utnyttja områdets resurser för egen vinning och inte på ett oåterkalleligt sätt ändra dess status.
   FN uttrycker stark oro över Israels exploatering av naturresurser, inte minst vatten, förstörelse av arabisk jordbruksmark med fruktträd och växthus, och infrastruktur som vatten- och avloppssystem, samt dumpning av avfall och andra miljöfarliga verksamheter på ockuperat område. Speciellt oroar situationen i Gaza - som enligt tidigare FN-rapporter kan vara i princip obeboeligt omkring år 2020 om ingenting avgörande inträffar - där mängder av oexploderade projektiler efter Israels olika anfall skapar en extra alarmerande och riskfylld situation.
   Generalförsamlingen hänvisar i sin resolution till en rad andra FN-resolutioner som tagits i frågan om Israel/Palestina och kräver – för vilken gång i ordningen? – att ockupationen äntligen upphör och de ockuperade områdena med sina naturresurser återlämnas till de ockuperade att fritt förfoga över. Israels bosättningspolitik och koloniala exploatering av Palestina måste omedelbart upphöra.
   Inför det kommande året borde den svenska regeringen, som erkänt staten Palestinas rätt att existera inom säkra och erkända gränser, självklart se som sin uppgift att verka för att FN:s resolution – som man också röstat för - nu resulterar i kraftfulla åtgärder för att äntligen få ett slut på den israeliska ockupationen.
 * Sanktioner måste införas mot Israel, likt de man infört mot andra länder som bryter mot internationell rätt
 * Israels förmånliga handelsavtal med EU måste läggas på is
 * Det militära samarbetet med Israel måste upphöra, och militärattachén i Tel Aviv hemkallas
 * IKEA, H&M och andra stora företag måste dra tillbaka sina investeringar i Israel
 * Israeliska ockupationsprodukter måste bort från den svenska marknaden

Låt 2016 bli det år då ockupationen äntligen kommer till ett slut, och Palestina får bli fritt! Hittills har det varit tyst från våra politiker om detta. Alltför tyst.

Vem kan man lita på?

Den oavbrutet produktive historikern professor Wilhelm Agrell i Lund och Lyngby, har utkommit med en ny volym, Vem kan man lita på (Historiska media), med under­rubriken, Den globala övervakningens framväxt. Det är i första hand just en historisk framställning, där namn som Assange och Snowden bara framskymtar som de senaste inslagen i en lång utveckling. Agrell formulerar inte själv svaret på boktitelns fråga: Vem kan man lita på? Men efter att ha tagit del av hans berättelse kan svaret bara bli ett: Ingen.

Andra världskrigets hemligheter
Agrell rör sig här på ett område där han är väl hemmastadd (och har själv jobbat på den svenska försvarsstabens underrättelseavdelning). Två tredjedelar av boken behandlar den klassiska övervaknings- och spionverksamheten vars trafik gick på radio eller telefonledningar, ärenden som Agrell behandlat utförligt i tidigare böcker. Här är t.ex. det välkända brittiska arbetet med det tyska maskinchiffret Enigma på Bletchley Park och det svenska mot den likaledes tyska Geheimschreiber som knäcktes av matemati­kern Arne Beurling i Stockholm. Materialet kom på tråd som bar den tyska trafiken från Norge och Finland till Berlin. Mer än 300,000 meddelanden dekrypterades, men innehållet förbehölls den svenska försvarsstaben – meddelanden som rörde svenska officerare av överstes rang eller mer sorterades bort och delgavs inte regeringen.
   Till detta kom telefonkontrollen – på ett femtiotal telefonstationer inrättades trafikkontroller – bemannade stationer som avlyssnade 11 miljoner samtal. Dessutom hade vi postkontrollen. För att detektera radiotrafik placerade man ut ett tusental robotmottagare, som kunde ta vara på all radiotrafik på kortvåg inom 0,5 - 1 km avstånd och vidarebefordra den till centraler eller skriva ut morsekoder på hålremsa.

Hemliga lagar, hemliga myndigheter
Allt detta krävde en betydande organisation, den s.k. Allmänna Säkerhetstjänsten som låg i militära händer. Den inrättades redan 1938, med hemlig instruktion och verksam­het, ja själva existensen av organisationen var hemlig. Den skulle ingripa mot sådan verksamhet som kunde störa ”rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt”. Man fick i stort sett obegränsade befogenheter: kunde gripa misstänkta och hålla dem i 90 dagar utan rättslig prövning. Och tillstånd till övervakning blev en intern angelägenhet för säkerhetstjänsten.
   Men det här ordnades väl upp efter kriget? Jo, man tillsatte den s.k. Sandlerkommis­sionen som klarlade en del, t.ex. flyktingspionaget men i allt väsentligt fick det hela bero. Verksamheten avvecklades för några år, men 1947 togs stora delar av övervakningen upp igen, nu mot nya fiender, kommunisterna. Så började en ny epok där övervakningen riktades inte bara mot kommunister utan också mot t.ex. kärnvapenmotståndare och fristående vänster, en historia som dock inte berättas här utan får sökas i den serie av utredningar som regeringen Persson, till dess heder, utgav i slutet av 90-talet. Det brukar anges att tio procent av den svenska vuxna befolkningen registrerades under dessa år. 

Digitaliseringens frukter

Här fanns alltså sedan länge fungerande rutiner också i Sverige och vad som hände sedan var att alla sorters trafik övergick till digital form, först i vanliga teleledningar, radiolänkar och satelliter, men sedan några årtionden i fiberkabel och att allt nu var buret av datorer. Detta innebar en explosiv utveckling av volym och hastighet av datatrafiken. Samtidigt utvecklades krypteringsmetoder som gör att en privatperson kan kryptera ett material så at det tar flera timmar för datorerna att dekryptera. För proffs kan det ta veckor eller att man inte lyckas alls trots de ”tunnland av datorer” som står till underrättelsetjänsternas förfogande. Men råmaterialet, de krypterade meddelandena finns bekvämt tillgängligt. Jaså, det går en fiberkabel från Ryssland till Västeuropa genom Sverige? Med lite skicklighet går det bra att koppla in sig och sälja materialet till högstbjudande!

En storindustri
Hantering av digitalt material med militärt och politiskt innehåll är numera en storindustri. Man brukar säga att amerikanska NSA har 40,000 anställda och en budget flera gånger större än CIA. Det krävs alltså ett stort antal matematiker, språkvetare och systemtekniker för att driva systemen och då kan det hända att en systemtekniker anställd av ett inhyrt dataföretag kopierar en lämplig mängd filer och talar om för en bredare allmänhet att deras regeringar håller på med en verksamhet där deras e-post och telefonsamtal övervakas och lagras. Det är det som har hänt med Edward Snowden. Han är givetvis en hjälte, värd Nobels fredspris genom sitt mod och sin osjälviska insats.   
   Hur det ska sluta vet vi inte – ingen regering vågar trotsa USA på den punkten. Det är inget nytt med massavslöjanden av olagligheter. Det skedde t.ex. av den amerikanska senatens Churchkommitté i mitten av 70-talet som avslöjade Nixonregimens och FBI:s olagliga förföljelse av freds- och medborgarrättsaktivister. Men inget kan i sin omfattning och till sin karaktär mäta sig med Snowdenfallet.
   Agrell redovisar också den svenska diskussionen om FRA för några år sen. Också här visar sig föreställningar om vad statsnyttan kräver vara starka och vi fick en halvdan debatt och en oklar lagstiftning med stora hål.

Låt oss inte bli skrämda
Vad kan man göra? Jo, man ska nog utgå från att man är övervakad: det är igen stor konst att hålla reda på tio miljoner invånare och snart kanske inte heller tio miljarder. Det är billigt med hårddiskar. Men ska man låta sig skrämmas av detta? Tja, Facebook och Google samarbetar förstås med NSA och förmodligen också FRA. Men ev. hemliga kärleksförbindelser liksom kommunalpolitiska hemligheter är ändå av måttligt intresse för övervakarna så de får man ha i fred. Men den s.k. kampen not terrorismen är så vagt beskriven och definierad att man där snabbt närmar sig gränserna och Sverige förefaller vara på väg åt samma håll. Det är inte så roligt, men vem vill i dag klara sig utan Internet? Man skulle nog förlora mer på att isolera sig än på att låta sig övervakas. Men det finns ingen man kan lita på.
   Agrell resonerar förnuftigt, skriver som vanligt väl och han är värd att läsas. Det här är ett område som är under snabb teknisk och administrativ utveckling. Vi kommer säkert att få veta mer inom några år.
Sten Henriksson

Den nya järnvägststationen i Klostergården

Till Trafikverket
Synpunkter inför samrådet om Södra stambanan, Lund – Flackarp, fyra spår

Järnvägsutbyggnaden till fyra spår kommer att öka kapacitet och säkerhet för såväl person- som godstrafik längs sträckan Malmö-Lund.
   En regionaltågstation vid Klostergården ger god tillgänglighet för drygt 10 000 personer i södra Lund, samtidigt som den avlastar Lunds central.

Den aktuella järnvägssträckan från bron över Ringvägen till bron över Höje å löper parallellt med ett rekreationsstråk öster om järnvägen, som många boende i Lunds centrum och Klostergården dagligen använder för promenader och löpning.
 

 

Stråket leder i förlängningen vidare till Flackarp och korsar vandringslederna längs Höje å mellan Värpinge och St Lars. Tillsammans utgör stråket och vandringslederna ett viktigt, stadsnära naturområde, som måste bevaras.

Utbyggnaden till fyrspår bör därför förläggas väster om den nuvarande järnvägen. Detta tycks Trafikverket också ha uppmärksammat, eftersom den nya bron över Höje å planeras byggas väster om den nuvarande. Det innebär att huvuddelen av arbetet med brobygget kommer att ske väster om järnvägen.
   Den västra sidan är lättast att nå med arbetsfordon och anläggningsmaskiner. Norr om ån finns en väg i förlängningen av Åkerlunds och Rausings väg intill järnvägen. Den kan användas för transporter om den förstärks och breddas. Söder om ån kan man nå byggplatsen genom att använda vägen till Flackarps skola och anlägga en tillfart längs järnvägen.
   På det sättet skyddar man i görligaste mån kolonilotterna öster om järnvägen från störningar.
   Genom att bron byggs väster om den nuvarande bron, kommer det nya dubbelspåret mot Lund fortsätta på västra sidan, där det redan i nuläget finns ett gammalt spår från en tidigare industrijärnväg.
   Den långa parkeringsplatsen längs Åkerlunds och Rausings väg innebär att det finns gott om utrymme för det nya dubbelspåret.
   Norr om parkeringsplatsen vidtar ett koloniområde. Avståndet mellan koloniområdet och järnvägen förefaller tillräckligt stort för att ge utrymme åt utbyggnaden.
   Närmast Ringvägen ligger en nybyggd Lidl-butik, vars varuförråd vetter mot järnvägen. Avståndet mellan byggnaden och närmaste järnvägsspår är drygt 20 meter. Det tycks vara ett tillräckligt utrymme för det nya dubbelspåret.

Den nya stationen placeras i omedelbar anslutning till passagen under järnvägen mellan Nordanväg och Maskinvägen. Den tunnel som finns där måste helt göras om. Den nuvarande passagen är olämpligt utformad med en tvär krök och dålig sikt. Den nya passagen under järnvägen måste vara rak och göras bredare, med trottoarer på båda sidor. Även i fortsättningen bör endast gång- och cykeltrafik tillåtas, inte biltrafik
   Genom att placera den nya stationen på broarna över passagen får man möjlighet att bygga uppgångar till perrongerna, också för funktionshindrade. De 330 meter långa perrongerna bör byggas så att de sträcker sig cirka 165 meter i vardera riktningen.
   Detta stationsläge ger bäst tillgänglighet för boende vid Arenan, i Klostergården och den nya bebyggelsen i Källby och St Lars. Man kommer också lätt till och från Arenan i samband med större arrangemang.
   I anslutning till stationen bör en mindre cykelparkering för pendlare anläggas öster om järnvägen . Möjlighet att nå stationen med bil finns redan, men kan förbättras med en vändplats. Ingen bilparkering öster om stationen. Busslinje nummer 1 har en hållplats alldeles intill.
   Man måste se till rekreationsspåret kan passera stationen och parkeringarna på ett smidigt sätt.
   På västra sidan når man stationen med cykel eller bil via Åkerlunds och Rausings väg samt via Maskinvägen. I framtiden är det lämpligt att en busslinje passerar stationen. Parkeringsplatserna erbjuder stora ytor att bygga på och mark för parkering i närheten av stationen.

Sammanfattning
Vi menar alltså att järnvägsutbyggnaden till fyrspår längs hela den aktuella sträckan ska förläggas väster om de nuvarande spåren.
Den nya stationen ska byggas över passagen mellan Nordanväg och Maskinvägen.

Anmärkningar
 • Vi önskar ett öst-västligt promenadstråk som passerar under järnvägen i höjd med dammarnas norra sida.
 • Vinnaren i arkitekttävlingen om framtida bebyggelse i sydvästra Lund föreslog, att de sex korpfotbollsplanerna omedelbart söder om Klostergårdens idrottsplats skulle användas för en utbyggnad av Klostergården i anslutning till stationen och järnvägen.
  Vi förstår att tanken ligger nära till hands, men menar, att placeringen av de sex korpfotbollsplanerna intill idrottsplatsen ingår i en plan för området, en plan som också omfattar grönområdena och Källbybadet och utgör en medveten satsning på ett stadsnära rekreationsområde.
  De sex korpfotbollsplanerna, som är mycket utnyttjade inte bara av korpfotbollen utan också av de närliggande gymnasieskolorna Katedralskolan och Polhemsskolan samt gymnasieskolorna i St Lars-området, bör fredas mot framtida bebyggelse. Vi menar också att det skulle bli mycket svårt för Lunds kommun att hitta ett bra alternativt läge för korpfotbollen.
”Stationsgruppen”
Gunnar Stensson, ordf, Magnus Hultgren, Birgitta Borafia, Per Roijer, Hossein Karbassi, Gunnar Järvstad, Jan Engvald

Öresund runt på 30 timmar – alldeles som vanligt och ändå inte av Staffan Lindberg

Jag fick resan i första pris i Veckobladets pristävling om mandatfördelningen i kommunvalet 2014 (efter att ha sonderat vindarna i en matsal på ett äldreboende i södra Lund). Tänkte mig först ta tempen på den danska gästvänligheten men intresset falnade ganska snabbt.
 

 

Nu har vi äntligen rest runt, från söndag 27 till måndag 28 december, alltså i god tid före det att muren stängs och vi blir inlåsta i ett inställt hopp om en bättre framtid. Öresund är ett sådant komplex av kulturer, gränser, löften om lättnande restriktioner och regler, ett motsägelsefullt hoppfullt sammelsurium med andra ord. Går luften ur näringslivet och politiken nu så blir det tufft för oss alla.Vad vi möter är inte lugnet före stormen utan lugnet före stiltjen om inte Öresundsrevolutionen som just har börjat snart tar fart. Det är bara att hoppas att det inte går som för Dacke.

Det börjar som vanligt med regn och blåst och med wienerbröd och kaffe på Ms. Aurora. Lagom med folk. Vi kommer på Öresundståget mot Kalmar (!) för att ta oss till Nivaa. Det tar en stund innan man vänjer sig vid att färdmålet och tågets mål ligger i två helt olika väderstreck.

Nivaagaards Malerisamling ligger gult och nybyggt i södra änden av landsbyen. I trädgården finns hundra utrotningshotade ord på små lappar på pinnar (ungefär som botaniska etiketter). Harm är ett sådant ord. Som att ingen skada kan ske längre, eller? Inne är det varmt och mysigt. I kassan blir vi registrerade som de fyratusende besökarna i år och får två gåvokort med vardera en ”middag for to med ett glas vin i frokoststuen”. Så att vi säkert kommer tillbaka innan den siste maj. Det gör vi nog – maten var udenmerkt.

Carl Fredrik Hill handlar det om. Det är stort och gripande, eller ”lika stor som de största” med Gunnar Ekelöfs ord (fast man kan undra hur stora de största är). Vi ser gamla och nya målningar, dynamiken i en målares färd och mognad och till sist fantastiska uttryck. De som fastnar är de expressionistiska blomsterträden, figurerna, teckningarna och orden och tecknen i Dikter och författarskap på nogle språk, som bl a innehåller sanskrit. Märkligt, i Uppsala läser man sanskrit på universitetet, i Lund lär man bara sanskrit och annat orientaliskt på St. Lars!

Konst är känslornas rike med andra gränser än det ofta torftiga samspelet mellan oss. När inre och yttre bilder och ljud blandas i nya kombinationer är det inte undra på att balansen mellan det vanliga och det ovanliga eller övervanliga är skakig. Men måste man var ’galen’ för att skapa? Det är många frågor som far genom besökarens huvud.

När vi kommer ut kommer den gula landsvägsbussen och stannar för oss. Vi visar rundtursbiljetten och kan åka med. Snart är vi åter på Öresundståget denna gång på väg till Göteborg! Men vi stiger av redan på Nörreport och vandrar genom det livliga Kultorvet, där vårt bokkafé en gång låg, och ner mot södra delen av Kongens have och vårt hotell Wakeup (bara för säkerhets skull).

Vi slumrar i det hypermoderna hotellet där man behöver ett pass för att åka med hissarna! Kvällen är ännu ung så vi väcks av en grym Vilda Västern på teven. Filmen var slut när nästan alla var döda. Det fanns inga som kunde spela vidare.

Vi hamnar på ett café med bar och gammal fin inredning, camp sa man på 60-talet. Språkförbistring lever kvar och det tar en stund innan vi lyckas beställa ett glas torr Martini utan några tillsatser eller is! Det är ganska mycket folk i rörelse, kanske befriade från alla julmåsten de just genomlevt. Vi har inget otalt med våra måsten men njuter onekligen friheten av att inte vara minst tio till varje måltid.

Restaurang Sommarsko slår upp sina portar. De har en mycket liten kyckling på menyn, Poussin heter det, och Entrecote så vi är båda tillfreds. Kyparen frågar om han ska hälla upp vinet och jag svara att det kan han vänta med, varpå han omedelbart häller upp en skvätt till mig för provsmakning! Han började i alla fall inte prata engelska, som jag vid seglingar upplevt i hovedstadsomradet, som numera annars heter Greater Copenhagen.

Vi avslutar på Hvide Lam ner i källaren på Kultorvet. Samma rök och pilsner, samma svängiga Jerry Mulligan låtar som när vi var där sist för så där en tjugofem år sedan. Snacka om traditoner. Och ut kommer vi som rögade sillar.

Natten förflyter behagligt. Frukosten är precis lagom fast vi blev nästan utan ost för plastförpackningen var nästan omöjlig att öppna. Allt blir inte bättre med tiden. I duschen kunde jag inte få upp schampoplastpåsen och höll på att förfrysa.

Det är nu ännu mer välbärgade människor på ströget. Folk som har råd att handla på mellandagsrean. Vi tittar in i Trinitatis, Kyrkan med Rundetaarn som vapenhus. Från början var tornet observatorium och universitetsbibliotek. Trinitatis står levande mitt i byen med gatupräst och alltid öppet. De satsar på musik i olika former och med allsång från studentsångboken på programmet. Någonting för musikföreningen Helgo att ta efter kanske? Ett glas morotsjuice och allsång på lunchen i Allhelgonakyrkan inför eftermiddagens slit.

Vi landar på Arbejdermuseet på Römers gade. Det är danskt förra sekelskiftet och tiden därefter, en stor samlingssal till möten och till fest, en arbejderbolig intakt från 1940-talet, märkes-män och kvinnor i rörelsen, och en udstilling om ungdomens plats i demokratin. Vi har inte varit där på 25 år men känner oss ändå hemma! När kan vi starta tidningen Socialdemokraten igen? En röst över larmet!
 

 

ID-kontrollen på Hyllie tar 15 minuter – den ska bli till 30 minuter på Kastrup den fjärde januari - som man dessutom kanske själv måste betala för.

Allt är sig alltså likt mot alla de gånger man som 44årigt par har besökt Skånes huvudstad och ändå inte. Det är så mycket vi har gått och hoppats på. Vår gemenskap med danskar, en grön storstad med mycket vatten och förbindelser. Danskar som välkomnar flyktingar. Nu är det vi som inte vill ha några fler längre.

Minnen av David Bowie Lotte Möller

Några rubriker från tisdagens tidningar:
Världen sörjer sin stjärna; Bowie störst, bäst och vackrast; Bowie ständigt samma och evigt ny; David Bowie alltid på väg framåt
 

 

Sydsvenskans kulturdel ägnade fyra hela sidor åt honom, DN:s tio. Jag fattar ingenting. Vad har jag missat? Är det en generationsfråga? En könsfråga? Jag frågade ett antal bekanta födda mellan 1933 och 1966 vad Bowie har betytt för dem och här följer svaren, somliga i utdrag. Vill du roa dig med att gissa respondenternas kön och ålder hittar du de rätta svaren längst ner på sidan.

1. Jag kommer ihåg Bowie som hur stor som helst - men ändå lite perifer för just mig. Jag hade bara klassisk musik. Men massor härliga discodanser till Bowie-musik fick jag uppleva och det känns ledsamt att han nu inte finns mer.

2. Jag skäms nästan för att säga det, jag har hört namnet, men vet inte det minsta om honom.

3. Jag har en LP på landet och där är en sång som jag gillar texten till, mycket. Men minns inte vad den heter.

4. Nej, för mig har han inte betytt något. Generationsfråga gissar jag. Och kanske främlingskap för hans form av androgynitet.

5. Min 12 år yngre bror dyrkar Bowie och kan alla hans låtar. Det är definitivt en generationsfråga. Nu får vi bekräftelsen på att det är folk mellan 40 och 55 som styr svenska redaktioner. (Och som tror att publiken också är mellan 40 och 55.)

6. Han var en performanceartist och en sådan har bara någon betydelse i sin samtid. Att som Göran Greider i en fullkomligt bisarr krönika i Metro hylla honom som en person som förändrat världen är befängt. Visst han klädde sig speciellt och fantasifullt. Det har många gjort före honom och ingen minns dem eller upplever dem som kulturella sensationer.
 

7. Nja, betytt och betytt. Men han har liksom alltid funnits där. Andra artister minns man från en viss (ofta avlägsen) avgränsad period i livet, men hans musik har alltid funnits med. Bowie en stor artist under ovanligt lång tid.

8. För mig är han manlighetens motsvarighet till Madonna! Att hela tiden uppfinna sig själv på nytt för att kunna sälja och hänga med i kommersialismens upp- och nedgångar. Musiken har jag inte gillat något vidare, men hans olika utseenden - förkroppsliganden har jag nyfiket kollat in.

9. Han har inte betytt något stort för mig men ändå har jag upplevt de flesta av hans låtar som nyskapande. Jag har också gärna dansat till dem.

10. Jag lever och har levt utanför Bowies magi.

11. Jag kan utan vidare slå fast att jag inte klätt mig som jag gjort, inte lyssnat på den musik jag gjort och inte tagit de vägar i livet som jag gjort utan David Bowie. Jag vet att det gäller många av mina ungefär jämnåriga. Jag vet att det gäller en mängd artister efter Bowie. Jag vågar ta gift på att det i sin tur har påverkat generationerna efter 60-talet. Som en utveckling kom så småningom punken med allt vad den innebar, vilken inte hade varit möjligt utan honom. Och utan punken hade inte allt efter den varit möjligt.

12. För mig har han knappast betytt något, men mycket för rocken. Jag har uppfattat honom som något av en rockens modernist, och en som har öppnat vägar bortom gubbrocken. Inkarnationen av queer, kanske, innan begreppet uppfanns?

13. När jag idag slog upp Gefle Dagblad stönade jag – nej nu djääävlar! För fjärde dagen i rad fanns ett tvåsidigt uppslag med David Bowie. Min syn förmörkades. Finns det ingen heder kvar i den svenska journalistkåren?

14. Han har inte betytt något särskilt för mig. Eller som Gunnar sa: ”Han har gjort några låtar jag känner igen”. Förresten tyckte jag frisyren som han hade på 70-talet var ful.

15. Har inte en enda skiva med David Bowie. Men gott om andra.

16. Mina tidigare arbetskamrater har pratat om honom. Fick dåligt samvete i tisdags för att jag inte var en av de djupt sörjande.

Kön och ålder
1. M född 1956
2. K född 1938
3. K född 1948
4. M född 1938
5. K född 1949
6. M född 1943
7. K född 1964
8. K född 1943
9. K född 1957
10. K född 1937
11. M född 1966
12. K född 1944
13. M född 1937
14. K född 1962
15. M född 1933
16. K född 1945

En intressant motion - För en bred och enad rörelse

Det är inte ofta som motioner om stadgeförändringar i föreningar kan ges denna rubrik, men det händer ibland. Till årets kongress i Vänsterpartiet finns en motion som heter "För en bred och enad rörelse".
   Den handlar kort om rätten att organisera sig i grupper inom partiet, dessa kallas åsiktsströmningar och tendenser. Till synes ganska oskyldigt men det rör vid en av de stora stridsfrågorna inom kommunismen och därmed vänstern genom tiderna.
   På den tiden, 70-talet, när jag blev partimedlem kallades det fraktioner och vi fick lära oss att sådana var synnerligen splittrande och farliga. Förvisso inte oomstritt ens då men fakta var då och nu att denna fråga splittrat många partier och andra rörelser under hela vänsterns historia.
   Om den nu skulle kunna verka rent av enande för vänstern så skulle det vara fantastiskt bra. Att alla som motsätter sig den nuvarande utvecklingen mot ett allt kallare, borgerligare eller rentav fascistoidare samhälle är ställt utom allt tvivel. Men jag är inte säker på att det skall ske inom ett parti, kanske det är precis tvärt om? Kanske skall partier och andra samverka inom bredare rörelser.
   Motioner är undertecknad av ett stort antal vänsterpartister från hela landet däribland ett antal från Lund. Det skulle vara intressant om någon av de nu aktiva partisterna ville vidareutveckla frågan i allmänhet i VB:s spalter. I synnerhet vore konkreta exempel på vad man vill göra i framtiden som stadgarna idag förbjuder en partimedlem att göra idag.
Göran Persson

---

För en bred och enad rörelse

MOTION  TILL VÄNSTERPARTIETS KONGRESS 2016
Frihet med öppnare organisation och rätten att organisera sig i tendenser
 

Alla behövs när vi bygger en majoritet för socialismen. För att engagera dessa krafter behövs en öppen attityd till olika rörelser. Därför föreslår vi att vi, likt många europeiska vänsterpartier, välkomnar olika åsiktsströmningar.
 

 

Bakgrund
Vänsterpartiet har flera gånger valt, men också blivit tvungna, att se över sin roll som politiskt parti. Idag är vi ett socialistiskt och  feministiskt parti på ekologisk grund. Det är stora ambitioner och  med tanke på vilka motståndare vi har som krampaktigt försöker försvara det kapitalistiska systemet så menar vi att vi behöver en bred rörelse som förbereder oss för uppgiften vi tagit på oss.
   Vi behöver ta tillvara på många olika idéströmningar och erfarenheter för att kunna agera med den bästa visionen, strategin, taktiken och  med samlad styrka.
   För att få bäst förutsättningar att utveckla idéer och  vinna mark behöver vi titta på de partier och rörelser som gått före och  lyckats. Erfarenheter från ett flertal moderna vänsterrörelser visar att öppnare organisationsformer skapat möjligheter att samla både unga som varit desillusionerade och frustrerade äldre som lämnat arbetarrörelsen i och  med högervridningen under de senaste decennierna.

Inspiration och erfarenheter
Det finns gott om  exempel på både nya och  äldre partier som förändrats i en riktning där medlemmarna på olika sätt är fria att organisera sig i egna nätverk, kring  olika politiska plattformar och i tendenser som företräder gemensamma åsiktsströmningar - populärt omnämnt som tendensfrihet.
   Tyska Die Linke, danska Enhetslistan, spanska Podemos, grekiska Syriza, portugisiska Bloco  de esquerda och  brittiska Labourpartiet är några exempel på partier som på olika sätt öppnat sina rörelser med väldigt inspirerande resultat. Låt oss ta inspiration och lärdom av de partier, som växer och som går sida vid sida med människor som kämpar för frihet och rättvisa!

Principer och förhållningssätt
När vi öppnar organisationen och  engagerar oss på fler sätt förutsätter det också att vi gemensamt förhåller oss till detta enligt vissa principer.
   För att bli en bred och  inkluderande rörelse behöver vi ta steg för att utveckla Vänsterpartiets organisation genom att demokratisera den ytterligare. De flesta moderna vänsterrörelser som växer idag är en mosaik av nätverk, tendenser och  organisationer som samarbetar.
   Med införandet av tendensfrihet rustas Vänsterpartiet med ett komplement till sin demokratiska process som gör  att det bättre förmår att hantera skillnader inom organisationen. Genom att medlemmar tillåts att på ett organiserat och  öppet vis hävda gemensamma ideologiska och  politiska uppfattningar underlättas en öppen och  konstruktiv debatt och  hela partiets energi tas tillvara.
   Utöver potentialen att bli ett bredare parti som lockar fler medlemmar så är vi övertygade om  att detta kommer gynna utvecklingen av idéer. Att inte ta det här steget vore att hålla kvar vid en partikultur
som riskerar att främja slutna och  ohälsosamma metoder vilket i sin tur begränsar möjligheten att möta de stora utmaningar vi står inför idag.
   Därför bör kongressen vidareutveckla den rätt Vänsterpartiets medlemmar har att engagera sig i nätverk genom att klargöra att såväl lokalt som internationellt engagemang i åsiktsströmningar, tendenser och  organisationer inte i sig är att betrakta som konkurrerande verksamhet, eller ett hinder för medlemskap. Detta förutsatt att engagemanget för Vänsterpartiet sker öppet och  med respekt för partiets demokratiska beslut.

Mot bakgrund av framförda resonemang  föreslår vi
att kongressen beslutar att gå till försvar för och  utveckla den rätt Vänsterpartiets medlemmar har att engagera sig i nätverk genom att klargöra att engagemang i åsiktsströmningar, tendenser och organisationer inte är att betrakta som konkurrerande partier förutsatt att de verkar för Vänsterpartiet och  arbetet i dessa sker öppet.
   att kongressen beslutar om  tillägg i stadgar efter §2 enligt följande:
   “Medlemmar har rätt att forma och  vara med i åsiktsströmningar, tendenser och  organisationer inom partiet. Åsiktsströmningar, tendenser och  organisationer har självbestämmande om  metod och  interna strukturer förutsatt att arbetet sker öppet och  med respekt för partiets demokratiskt fattade beslut.”
Läs mer på www.enadrorelse.se