Helgeandskyrkan
27 januari kl 17
Gerd Hackberg, sång Larsåke Sjöstedt, orgel
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2018-01-25
Motståndets lilla katekes
Tro på sanningen
Att misstro fakta är att misstro friheten. Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten: det finns ingen grund för att göra det. Om ingenting är sant är allt bara ett spel. Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna.
Timothy Snyder, Om tyranni. Tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet, Bonniers.
Händer i Lund
På stadsbibliotekets Atriumgård den 31 jan kl 18
Den stora ätstörningen: maten, makten, miljön
Den stora ätstörningen: maten, makten, miljön
Gunnar Rundgren visar att mycket av
den mat vi idag äter bestäms av den globala marknaden. En marknad som
kräver en allt större specialisering av jordbruket. Och en
specialisering som medför stora miljöproblem både i Sverige och globalt.
I våra affärer hittar vi mat från hela världen samtidigt som den
regionala matmångfalden försvinner. Ett ökat intresse för lokal och
ekologisk mat ger dock hopp.
Gunnar Rundgren är bonde, konsult och författare. Han har bland annat skrivit boken "Den stora ätstörningen: maten, makten, miljön". Länk till hans blogg. Lyssna på en radiointervju från 2017 i programmet Meny: Den stora ätstörningen
Gunnar Rundgren är bonde, konsult och författare. Han har bland annat skrivit boken "Den stora ätstörningen: maten, makten, miljön". Länk till hans blogg. Lyssna på en radiointervju från 2017 i programmet Meny: Den stora ätstörningen
Battlefield
Missa inte Peter Brooks pjäs "The battlefield" som går upp i Lund 31 januari och 1 februari.
Onsdag 31 januari kl 19:00 och torsdag 1 februari kl 13:00 och 19:00.
Ett unikt gästspel från Peter Brooks Théâtre des Bouffes du Nord (Paris) världsturné.
30 år efter föreställningen Mahabharata, som tog teatervärlden med storm, återvänder Peter Brook till det indiska eposet med föreställningen Battlefield.
Teater Sagohuset presenterar denna magnifika föreställning skapad av en av världens största teaterregissörer på Lunds Stadsteater. En världsföreställning som nu presenteras för första gången i Norden, efter turnéstopp bland annat i London, New York, Tokyo och en mängd andra metropoler. Kritikerna och publiken världen över har lovordat föreställningen - missa inte chansen att nu se denna existentiella, livsbejakande föreställning på Lunds Stadsteater!
Battlefield är en tidlös, poetisk och omskakande föreställning om människans existens i en på samma gång våldsam och kärleksfull värld. Föreställningen tar vid där Mahabharata slutade: efter det stora kriget, som utspelats mellan rivaliserande falanger inom samma familj, ställs den överlevande sonen Yudhishthira inför en miljon döda på slagfältet och en tillintetgjord dynasti. Han ser segern förvandlas till ett nederlag. Hur ska han finna ro när allt gott är förstört? Vad händer efter ett krig i värld söndersliten av konflikter.
Föreställningens längd:1 tim 10 min
Arrangör: Teater Sagohuset
Biljettpris: 385 kr
Biljetter kan köpas hos Biljettbyrån eller via Julius Biljettservice.
Recension »
Friskolornas övervinster av Gunnar Stensson
De var 4,7 miljarder av skattebetalarnas pengar under 2016. Pengarna
hamnade i aktieägarnas plånböcker och inte hos eleverna i Sveriges
skolor. Övervinsten hade räckt till att anställa 8000 gymnasielärare.
Majoriteten av väljarna i alla partier vill, liksom lärarförbunden, stoppa övervinsten. Allianspartierna och Sverigedemokraterna sviker skolan och sina väljare och satsar i stället på de fetaste plånböckerna och de mest bländande strålkastarna.
Majoriteten av väljarna i alla partier vill, liksom lärarförbunden, stoppa övervinsten. Allianspartierna och Sverigedemokraterna sviker skolan och sina väljare och satsar i stället på de fetaste plånböckerna och de mest bländande strålkastarna.
Ensamkommande flyktingar får stanna i Lund under överklagandetiden av Hanna Gunnarsson
Äntligen fattade kommunfullmäktige sitt beslut.
Tredje gången gillt, efter en bordläggning och en återremiss.
Processen har tagit lång tid, alldeles för lång tid. Ärendet var dåligt
förberett från början och de borgerliga partierna använde hela
verktygslådan av formalia för att dra ut på tiden ännu mer.
Beslutet att låta de ensamkommande få stanna i Lund under överklagandetiden är nog mandatperiodens viktigaste beslut. I grunden låg en motion från Fi och ett medborgarförslag från Bertil Egerö. Föreningar och lundabor har arbetat hårt med att påverka politiker med insändare, torgmöten, e-postmeddelanden och banderoller (i hällregn!) utanför både kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Att låta de ensamkommande få stanna i Lund, där de har sin utbildningsplats, sina vänner och sitt kontaktnät, är en självklarhet för Vänsterpartiet. I slutändan stod åtta partier bakom beslutet: V, Fi, S, Mp, C, Kd, L och FNL. Moderaterna kunde inte ta ställning (de skyller fortfarande på för lite information) och Sd var emot. Det blev alltså en stabil majoritet över blockgränserna.
Vänsterpartiet är starka motståndare till den flyktingpolitik som S- och Mp-regeringen har bedrivit den här mandatperioden. Stängda gränser, id- och gränskontroller, ett mottagande som har lämnat mycket i övrigt att önska, flyktingar som måste flytta långt bort från sin första placering, förvar och utvisningar är sådant som gör att man just nu skäms över att bo i Sverige. Sverige har råd att ta emot flyktingar och behöver mer folk för att säkra välfärden. Lund har alla förutsättningar när det gäller utbildningsmöjligheter och en solidarisk och välkomnande befolkning. Vi har fortfarande bostadsbrist, men vi har många stora byggprojekt på gång. Vi klarar detta.
Vi i Vänsterpartiet menar dock att det är dåligt att ideell sektor får ta så stort ansvar för boendet, något som vi anser är en kommunal fråga. Vi ser hur mycket tid och kraft det tar från föreningen Hjälp tiggare i Lund att driva sitt härbärge. Även om vi är övertygade om att föreningarna har både kompetens och engagemang, ska kommunen ta hand om det som är vår gemensamma välfärd och stödet till människor i utsatthet. Vi inser dock att detta är det förslag som fanns och hade möjlighet att nå en majoritet i kommunfullmäktige.
Hanna Gunnarsson (v)
Kommunfullmäktiges beslut i sin helhet:
Beslutet att låta de ensamkommande få stanna i Lund under överklagandetiden är nog mandatperiodens viktigaste beslut. I grunden låg en motion från Fi och ett medborgarförslag från Bertil Egerö. Föreningar och lundabor har arbetat hårt med att påverka politiker med insändare, torgmöten, e-postmeddelanden och banderoller (i hällregn!) utanför både kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Att låta de ensamkommande få stanna i Lund, där de har sin utbildningsplats, sina vänner och sitt kontaktnät, är en självklarhet för Vänsterpartiet. I slutändan stod åtta partier bakom beslutet: V, Fi, S, Mp, C, Kd, L och FNL. Moderaterna kunde inte ta ställning (de skyller fortfarande på för lite information) och Sd var emot. Det blev alltså en stabil majoritet över blockgränserna.
Vänsterpartiet är starka motståndare till den flyktingpolitik som S- och Mp-regeringen har bedrivit den här mandatperioden. Stängda gränser, id- och gränskontroller, ett mottagande som har lämnat mycket i övrigt att önska, flyktingar som måste flytta långt bort från sin första placering, förvar och utvisningar är sådant som gör att man just nu skäms över att bo i Sverige. Sverige har råd att ta emot flyktingar och behöver mer folk för att säkra välfärden. Lund har alla förutsättningar när det gäller utbildningsmöjligheter och en solidarisk och välkomnande befolkning. Vi har fortfarande bostadsbrist, men vi har många stora byggprojekt på gång. Vi klarar detta.
Vi i Vänsterpartiet menar dock att det är dåligt att ideell sektor får ta så stort ansvar för boendet, något som vi anser är en kommunal fråga. Vi ser hur mycket tid och kraft det tar från föreningen Hjälp tiggare i Lund att driva sitt härbärge. Även om vi är övertygade om att föreningarna har både kompetens och engagemang, ska kommunen ta hand om det som är vår gemensamma välfärd och stödet till människor i utsatthet. Vi inser dock att detta är det förslag som fanns och hade möjlighet att nå en majoritet i kommunfullmäktige.
Hanna Gunnarsson (v)
Kommunfullmäktiges beslut i sin helhet:
Att: ensamkommande som anvisats till Lunds kommun som fyller 18 år eller blir åldersuppskrivna under asylprocessen får stanna i Lund tills dess beslut om uppehållstillstånd vunnit laga kraft under 2018
Att: ge socialnämnden i uppdrag att teckna en överenskommelse för boendelösningar med en eller flera ideella aktörer avseende 2018
Att: socialnämnden tillförs 4 miljoner kronor och ÖFN 500 000 kronor under år 2018 för att finansiera verksamheten
Att: finanseringen sker genom ianspråkstagande av det tillfälliga statsbidrag på 1,2 miljoner kronor som ges under år 2018 för att möjliggöra för 18-åringar att bo kvar i sin kommun samt genom ianspråkstagande av 3,3 miljoner kronor av den statliga byggbonus som ges till kommunen under år 2018
Hål i gatan, hål i huvet, hål i ekonomin
av Nätverket Spårvägen skenar
Hör du till dem som tycker det var meningslöst,
alt. löjligt, att arrangera en antispårvägsdemonstration i lördags när
spårvägsbygget redan är i full gång? I det flygblad som vi delade ut
gav vi några av skälen till aktionen. Vad säger VB:s läsare om dem?
Spårvägar är ett dyrbart transportsystem som dessutom hör det förgångna till. EU arbetar genom sin organisation ZeEUS för en elektrifiering av det europeiska bussnätet. Varför hänger inte Lund och Region Skåne med i utvecklingen?
Detaljplanen för Science Village i Brunnshög har stoppats av länsstyrelsen. Också två detaljplaner för centrala Brunnshög har stoppats. Risk- och säkerhetsfrågorna kring ESS är inte tillräckligt utredda och Strålskyddsmyndighetens bedömning väntas inte vara klar förrän i april-maj i år. Varför godkände Lunds kommun dessa planer innan risk- och amed spårvägen dit?
Spårvägsbygget – redan kraftig försenat - har inneburit många sorger och stora olägenheter för lundaborna. Vackra och miljöskapande trädalléer har offrats. Enorma hål i gatorna, avspärrningar, lervälling, trängda cyklister och fotgängare.
Spolegatan och Kung Oskars väg förvandlades till trafikinfernon när S:t Laurentii-gatan stängdes av. Det är ingen tillfällig åtgärd. Bara spårvagnar och cyklister ska få trafikera S:t Laurentiigatan i framtiden, enligt Tekniska förvaltningen. Men vi säger nej!
Spolegatan och Kung Oskars väg måste avlastas. I andra spårvägsstäder samsas bilar och bussar med spårvagnar. Varför går det inte i Lund? ”För att skapa möjligheter att utveckla Lunds Central på ett bra sätt” - det är ett av de undflyende svar kommunen ger.
Vi är inte för bilar och mot kollektivtrafik. Bilismen måste minska och därför måste kollektivtrafiken och cykelvägarna bli bättre. Men dyrbara spårvägar är inte lösningen. Ändå planeras nya linjer. Vi säger nej! Framtiden är moderna, tysta elbussar.
Kommunen och kapitalet av Gunnar Stensson
Hur Lund skänkte Å&R 30 000 kvadratmeter mark, el, vatten, avlopp och industrispår.
För att bygga Källby-staden måste
Lunds kommun ”köpa tillbaka större delen av industriområdet som
kommunen olagligt hade mutat Rausing med 1939”, skrev jag i VB 19/1.
Att Lund illegalt hade subventionerat Å&R var något jag visste och
trodde var allmänt känt. Men så var det inte.
En läsare undrade varifrån jag hade fått det. Först var jag svarslös, men till slut hittade jag textstället i Lunds historia del 3. Modern tid, där jag hade läst det en juldag för några år sedan:
”År 1938 tog Lunds stadsfullmäktige beslutet att ge åkermark till Åkerlund&Rausing. Beslutet togs under stort hemlighetsmakeri och innebar att staden gav företaget en subvention i strid med kommunallagarna.”
En statlig offentlig utredning om näringslivets lokalisering, ledd av landshövding Artur Thomson, konstaterade 1951: ”Då en av landets större industrier i pappersbranschen skulle lokaliseras till Lund, fick bolaget utan vederlag 30 000 kvadratmeter mark för industribyggnad och staden förband sig att kostnadsfritt iordningsställa vägar samt elektricitets-, vatten- och avloppsledningar. Fri anknytning till av staden anordnat anslutningsspår till SJ medgavs.” (s 123)
Reningsdammarna vid Höje å intill industriområdet hade blivit färdiga ett par år tidigare och anslutningsspåret finner man fortfarande rester av där och längs järnvägen Lund-Malmö.
Nu när Källby-staden ska byggas köper alltså Lunds kommun tillbaka delar av den mark kommunen skänkte Å&R 1938. Ett litet mellanspel i historien om kommunen och kapitalet.
Å&R:s nya lokaler invigdes 1939. 1950 var företaget det största i Lund, med 800 anställda. En hållplats placerades då där nu den nya Klostergårdsstationen ska byggas.
PS. Min kritiske läsare påpekade ännu ett misstag i samma artikel. Där står att stationen i Lund invigdes 1956. Det ska förstås vara 1856.
Regeringen beslutar våren 1855 att börja bygga stambanan på sträckan Malmö-Lund. Redan ett år senare öppnas järnvägen för trafik och stationen i Lund invigs.
Det kan jämföras med att det kommer att ta minst sex år till att bygga järnvägssträckan Flackarp-Lund, trots att den bara är ett par kilometer lång.
Att bygga spåren för höghastighetstågen Stockholm-Malmö kommer att ta flera decennier. Tacka vet jag 1800-talets beslutsfattare och rallare!
Jag kommer att ta fler kontakter med min kritiker i framtiden. DS
En läsare undrade varifrån jag hade fått det. Först var jag svarslös, men till slut hittade jag textstället i Lunds historia del 3. Modern tid, där jag hade läst det en juldag för några år sedan:
”År 1938 tog Lunds stadsfullmäktige beslutet att ge åkermark till Åkerlund&Rausing. Beslutet togs under stort hemlighetsmakeri och innebar att staden gav företaget en subvention i strid med kommunallagarna.”
En statlig offentlig utredning om näringslivets lokalisering, ledd av landshövding Artur Thomson, konstaterade 1951: ”Då en av landets större industrier i pappersbranschen skulle lokaliseras till Lund, fick bolaget utan vederlag 30 000 kvadratmeter mark för industribyggnad och staden förband sig att kostnadsfritt iordningsställa vägar samt elektricitets-, vatten- och avloppsledningar. Fri anknytning till av staden anordnat anslutningsspår till SJ medgavs.” (s 123)
Reningsdammarna vid Höje å intill industriområdet hade blivit färdiga ett par år tidigare och anslutningsspåret finner man fortfarande rester av där och längs järnvägen Lund-Malmö.
Nu när Källby-staden ska byggas köper alltså Lunds kommun tillbaka delar av den mark kommunen skänkte Å&R 1938. Ett litet mellanspel i historien om kommunen och kapitalet.
Å&R:s nya lokaler invigdes 1939. 1950 var företaget det största i Lund, med 800 anställda. En hållplats placerades då där nu den nya Klostergårdsstationen ska byggas.
PS. Min kritiske läsare påpekade ännu ett misstag i samma artikel. Där står att stationen i Lund invigdes 1956. Det ska förstås vara 1856.
Regeringen beslutar våren 1855 att börja bygga stambanan på sträckan Malmö-Lund. Redan ett år senare öppnas järnvägen för trafik och stationen i Lund invigs.
Det kan jämföras med att det kommer att ta minst sex år till att bygga järnvägssträckan Flackarp-Lund, trots att den bara är ett par kilometer lång.
Att bygga spåren för höghastighetstågen Stockholm-Malmö kommer att ta flera decennier. Tacka vet jag 1800-talets beslutsfattare och rallare!
Jag kommer att ta fler kontakter med min kritiker i framtiden. DS
Vad ska det bli av Lund? av Marie-Louise S
Brunpapp, brunpapp eller bara tomt gapande
butiksfönster. Så ser det ut på många håll i Lunds innerstad idag. Att
driva butik i Lund är nog inte längre någon lukrativ verksamhet. Så
många butiker har slagit igen de senaste åren alltmedan storvulna
planer på att bygga ett halvt Lund till uppe på Brunnshög pågår.
Redan köpcentret Nova blev ett slag mot handeln inne i Lund och det blev bara de stora kedjorna som orkade med hyrorna därute.
Redan köpcentret Nova blev ett slag mot handeln inne i Lund och det blev bara de stora kedjorna som orkade med hyrorna därute.
Skylten är kvar men lokalen är tom sedan 2013
Jag minns när jag kom till Lund för femtio år sedan, visst det var 68 då, men ändå vilket stad! Vilken levande blandning av en historiskt gammal stad och det nya framväxande moderna universitetet och samhället. Och mycket kultur dessutom.
Borde kanske stått Lund i st f Heaven?
Det som vi ser nu hända med Lund kanske några kallar utveckling? Inte jag, och jag undrar vad som kommer att hända de närmaste åren när nätet sägs ska ta över allt mer. Vi kan redan sitta hemma och handla mat och böcker och få det hemskickat, se filmer på hemmaskärmen istället för att gå på bio, skicka efter kläder och skor från Kina….
Vad blir det av Lund då?
Politik är inte bara att lyssna. Den är också att vilja!
av Staffan Lindberg
Socialdemokraternas och vänsterpartiets utspel
om att begränsa vinsterna inom skola och omsorg kommer inte en dag för
tidigt. Men vad är det för vits om borgerligheten inklusive SD går emot
i riksdagen i vår och fäller förslaget? ”Attack mot valfriheten!” är
deras banér.
Vitsen är att förslaget i sig och att den diskussion som nu följer blir en läroprocess. Vi får lära oss mer om de skattefria uttagen och hur både skolsystemet och omsorgssektorn förvrids till en karikatyr av ett välfärdssamhälle.
Vi behöver veta hur grundskolan var tänkt och faktiskt fungerade i framväxten av det moderna Sverige. Vi behöver lära oss hur idéburna aktörer, dvs. stiftelser och ideella föreningar kan driva skolor och omsorg utan vinst och tillgodose särskilda behov och intressen
Det måste bli lite av Paolo Freires pedagogik för de ”förtryckta”, dvs för alla oss som sväljer valfriheten i alla lägen utan att blinka, där vi tar chansen och utvecklar temat och historien rätt i allt från skämt, serieteckningar till dokumentärfilmer. De flesta av oss tycker inte om när någon skor sig på det gemensamma. Vi behöver veta hur denna rovdrift går till rent konkret.
Utmaningen är att översätta detta till konkreta insikter. Hur de verkligt sjuka inte får plats på de överlastade offentliga vårdcentralerna medan de ”inbillade sjuka” gottar sig i omplåstring och terapi på de privata. Det sjuka systemet gynnar den tendens till hypokondriker som vi alla bär inom oss om vi inte förstår att livet mellan 67 och 80 både är till låns och en bonus från den generation som nu ska arbeta och hålla liv i oss.
Hur barnen lär sig att det är pengar och klass som räknas i skolorna och senare i arbetslivet. Hur personalen lär sig att bara tänka på egna intressen, inte de gemensamma.
Vi måste delta i detta. Vi får gräva där vi står och bidra till upplysning av en gemensam framtid.
Vitsen är att förslaget i sig och att den diskussion som nu följer blir en läroprocess. Vi får lära oss mer om de skattefria uttagen och hur både skolsystemet och omsorgssektorn förvrids till en karikatyr av ett välfärdssamhälle.
Vi behöver veta hur grundskolan var tänkt och faktiskt fungerade i framväxten av det moderna Sverige. Vi behöver lära oss hur idéburna aktörer, dvs. stiftelser och ideella föreningar kan driva skolor och omsorg utan vinst och tillgodose särskilda behov och intressen
Det måste bli lite av Paolo Freires pedagogik för de ”förtryckta”, dvs för alla oss som sväljer valfriheten i alla lägen utan att blinka, där vi tar chansen och utvecklar temat och historien rätt i allt från skämt, serieteckningar till dokumentärfilmer. De flesta av oss tycker inte om när någon skor sig på det gemensamma. Vi behöver veta hur denna rovdrift går till rent konkret.
Utmaningen är att översätta detta till konkreta insikter. Hur de verkligt sjuka inte får plats på de överlastade offentliga vårdcentralerna medan de ”inbillade sjuka” gottar sig i omplåstring och terapi på de privata. Det sjuka systemet gynnar den tendens till hypokondriker som vi alla bär inom oss om vi inte förstår att livet mellan 67 och 80 både är till låns och en bonus från den generation som nu ska arbeta och hålla liv i oss.
Hur barnen lär sig att det är pengar och klass som räknas i skolorna och senare i arbetslivet. Hur personalen lär sig att bara tänka på egna intressen, inte de gemensamma.
Vi måste delta i detta. Vi får gräva där vi står och bidra till upplysning av en gemensam framtid.
Lunds C blir centrum i Lund av Gunnar Stensson
2021 ska Lund börja bygga en ny järnvägsstation. Ett gigantiskt komplex
i blänkande glas intill det kopparröda nya tingshuset och den
blågrönskimrande Kristallen. Den gamla stationen byggdes 1856.
Området blir Lunds Manhattan. 20 000 kvadratmeter kommer komplexet att omfatta, att jämföra med det Södra företagsområdets 30 000. 70 000 resenärer ska passera dagligen
Den medeltida Klosterkyrkan kommer att likna de dvärgkyrkor som man ibland ser mellan skyskraporna i New York.
Några av resenärerna kommer kanske från Klostergården vars nya station och fyrspår ska vara färdiga 2024. Klostergårdsborna kanske kommer för att handla. Lunds nya centralstation ska nämligen vara öppen för service och handel och ”väldigt mycket liv och rörelse”, som Anders Almgren uttrycker det.
Stationen ska binda samman östra och västra delen av Lunds stad som alltid varit tudelad av den barriär som spårområdet utgör.
En av entréerna ska vetta mot Clemenstorget så resenärerna kan fortsätta med spårvagn direkt till Brunnshög utan att befatta sig med Lunds medeltida stadskärna med dess krokiga gator och glesa små butiker.
Men det viktigaste med en järnvägsstation är förstås järnvägen, och där återstår många problem. Ett av dem är den skarpa kröken söder om stationen, en krök som är oförenlig med höghastighetstågen och som chefen för byggandet av stambanorna Nils Ericson varnade för redan 1855.
Han ville att stambanan skulle vara rak och gå väster om Klosterkyrkan, som på det sättet skulle ha hamnat inom Lunds stadskärna där den hör hemma. Men företrädarna för Lund var då som nu mer angelägna att få in järnvägen i centrum. Och så blev det.
Förutom den skarpa kröken har vi också problemet att Armaturfabriken och Nygatan inte ryms tillsammans med fyrspåren. Vad ska bort?
Politikerna i Lund har föreslagit olika lösningar. Alliansen föreslog att man skulle gräva ner spåren, men det är väl oförenligt med den nu beslutade stationsbyggnaden. Eller?
Någon föreslog att spåren skulle gå tvärsigenom Armaturfabriken. Andra ville ha en högjärnväg med utsikt över taken.
Fyrspåren Burlöv-Lund kommer att ligga oavslutade och vänta vid Ringvägen väster om Arenan.
Vad ska hända med dem? Ska de ner i en tunnel djupt under i jorden eller upp över taken på höga pyloner? Eller ska man helt enkelt leda in alla tåg till och från Lund på det existerande dubbelspåret? Jag undrar vad gamle Nils Ericson skulle ha tyckt.
En sak är säker. Även om det nu tycks råda enighet om den nya centralstationen blir det säkert liv och lust i lundapolitiken om järnvägsfrågan under överskådlig tid.
Jag har för resten hört att de verkliga höghastighets-spåren för 320 km i timmen slutar i Lund. Fortsättningen till Malmö byggs för den lägre hastigheten 250 km.
Området blir Lunds Manhattan. 20 000 kvadratmeter kommer komplexet att omfatta, att jämföra med det Södra företagsområdets 30 000. 70 000 resenärer ska passera dagligen
Den medeltida Klosterkyrkan kommer att likna de dvärgkyrkor som man ibland ser mellan skyskraporna i New York.
Några av resenärerna kommer kanske från Klostergården vars nya station och fyrspår ska vara färdiga 2024. Klostergårdsborna kanske kommer för att handla. Lunds nya centralstation ska nämligen vara öppen för service och handel och ”väldigt mycket liv och rörelse”, som Anders Almgren uttrycker det.
Stationen ska binda samman östra och västra delen av Lunds stad som alltid varit tudelad av den barriär som spårområdet utgör.
En av entréerna ska vetta mot Clemenstorget så resenärerna kan fortsätta med spårvagn direkt till Brunnshög utan att befatta sig med Lunds medeltida stadskärna med dess krokiga gator och glesa små butiker.
Men det viktigaste med en järnvägsstation är förstås järnvägen, och där återstår många problem. Ett av dem är den skarpa kröken söder om stationen, en krök som är oförenlig med höghastighetstågen och som chefen för byggandet av stambanorna Nils Ericson varnade för redan 1855.
Han ville att stambanan skulle vara rak och gå väster om Klosterkyrkan, som på det sättet skulle ha hamnat inom Lunds stadskärna där den hör hemma. Men företrädarna för Lund var då som nu mer angelägna att få in järnvägen i centrum. Och så blev det.
Förutom den skarpa kröken har vi också problemet att Armaturfabriken och Nygatan inte ryms tillsammans med fyrspåren. Vad ska bort?
Politikerna i Lund har föreslagit olika lösningar. Alliansen föreslog att man skulle gräva ner spåren, men det är väl oförenligt med den nu beslutade stationsbyggnaden. Eller?
Någon föreslog att spåren skulle gå tvärsigenom Armaturfabriken. Andra ville ha en högjärnväg med utsikt över taken.
Fyrspåren Burlöv-Lund kommer att ligga oavslutade och vänta vid Ringvägen väster om Arenan.
Vad ska hända med dem? Ska de ner i en tunnel djupt under i jorden eller upp över taken på höga pyloner? Eller ska man helt enkelt leda in alla tåg till och från Lund på det existerande dubbelspåret? Jag undrar vad gamle Nils Ericson skulle ha tyckt.
En sak är säker. Även om det nu tycks råda enighet om den nya centralstationen blir det säkert liv och lust i lundapolitiken om järnvägsfrågan under överskådlig tid.
Jag har för resten hört att de verkliga höghastighets-spåren för 320 km i timmen slutar i Lund. Fortsättningen till Malmö byggs för den lägre hastigheten 250 km.
Recension: Upplysningsfilosofernas misstag – det är gemenskaper som bär upp den av Staffan Lindberg
Per Molander har skrivit en mycket intressant bok med titeln Condorcets misstag. Hoten mot staten och demokratin (Weyler 2017).
Utgångspunkterna
är
upplysningsfilosoferna på kontinenten och den parallella
samhällsutveck-lingen från bonde- och feodalsamhällen till
industrialiserings och kapitalism. Den är också en fin teckning av de
olika ideologiska lägren, de radikala, liberala och konservativa.
I centrum för boken står förhållandet mellan, staten, ekonomin, den politiska demokratin och civilsamhället. Alla dessa fenomen förändras in i nutiden. Det är den politiska demokratins förmåga att upprätthålla en opartisk, rättvis och långsiktigt reglerande roll som är under granskning.
Under loppet av 300 sidor avhandlas också diverse filosofier och tänkande, från upplysningens ”fiender” fram till ny-liberalismens tes om ekonomin och marknadens rätt att dominera över staten och en allmän moral. Inte undra på att den borgerliga pressen recenserat boken negativt. ”Inget nytt, gammal skåpmat”, låter det som.
Det jag saknar är lite mer sociologi. När upplysningens idéer förverkligades genom demokratins genombrott var det genom de stora folkrörelserna mobilisering av vanliga medborgare. Idéerna bars upp arbetarrörelser, kvinnorörelser och många andra civila gemenskaper.
När den demokratiska staten nu hotas av en allt starkare global kapitalism och dess politik är det en förnyelse av dessa folkrörelser som behövs. Lokala och nationella gemenskaper som kan överrösta den vulgära populismens falska s.k. kulturkonservatism. Stå upp Löfven och alla andra demokrater, inte bara mot NATOS krigshets utan för den svenska välfärdsstaten!
Utgångspunkterna
är
upplysningsfilosoferna på kontinenten och den parallella
samhällsutveck-lingen från bonde- och feodalsamhällen till
industrialiserings och kapitalism. Den är också en fin teckning av de
olika ideologiska lägren, de radikala, liberala och konservativa.I centrum för boken står förhållandet mellan, staten, ekonomin, den politiska demokratin och civilsamhället. Alla dessa fenomen förändras in i nutiden. Det är den politiska demokratins förmåga att upprätthålla en opartisk, rättvis och långsiktigt reglerande roll som är under granskning.
Under loppet av 300 sidor avhandlas också diverse filosofier och tänkande, från upplysningens ”fiender” fram till ny-liberalismens tes om ekonomin och marknadens rätt att dominera över staten och en allmän moral. Inte undra på att den borgerliga pressen recenserat boken negativt. ”Inget nytt, gammal skåpmat”, låter det som.
Det jag saknar är lite mer sociologi. När upplysningens idéer förverkligades genom demokratins genombrott var det genom de stora folkrörelserna mobilisering av vanliga medborgare. Idéerna bars upp arbetarrörelser, kvinnorörelser och många andra civila gemenskaper.
När den demokratiska staten nu hotas av en allt starkare global kapitalism och dess politik är det en förnyelse av dessa folkrörelser som behövs. Lokala och nationella gemenskaper som kan överrösta den vulgära populismens falska s.k. kulturkonservatism. Stå upp Löfven och alla andra demokrater, inte bara mot NATOS krigshets utan för den svenska välfärdsstaten!
Miljöpartiet vill ha nytt samråd om översiktsplaneförslaget av Ulf N
I höstas antog Byggnadsnämnden ett
så kallat samrådsförslag för ny översiktsplan för Lunds kommun.
Myndigheter, andra kommunala instanser och lundabor lämnade i senare
under hösten in synpunkter på planförslaget. Miljöpartiet är kritisk på
flera avgörande punkter mot förslaget, inte minst för att flera av
Byggnadsnämndens ställningstagande inte tydligt framgår av underlaget.
När kommunstyrelsen i december skulle yttra sej över
översiktsplaneförslaget utvecklade MP sin kritik i ett eget förslag till
yttrande från kommunstyrelsen. Förslaget till yttrande, som i sin
helhet följer nedan, fick inte stöd av något annat parti.
(Mellanrubrikerna är VB:s)
Kommunstyrelsen menar att ett nytt samråd för
översiktsplanen behöver hållas. Främsta anledningen till detta är de
omfattande ändringsförslag som en majoritet av ledamöterna i
byggnadsnämnden ställde sig bakom inför det nu pågående samrådet. Dessa
ändringar har inte inarbetats i förslaget till Översiktsplan, varför
det är svårt för såväl myndigheter som allmänhet att utläsa vad de
innebär.Tveksamt om förslaget uppfyller lagkraven
Vi ställer oss mycket tveksamma till om samrådsförslaget uppfyller kraven enligt PBL 3 kap 9 § (ny beteckning efter 2018-01-01: 3 kap 8 §), där det bland annat heter att kommunen under samrådet ska "redovisa förslagets innebörd, skälen för förslaget, och förslagets konsekvenser ...". Det aktuella förslagets innebörd finns inte redovisat, eftersom såväl vägreservat och utbyggnadsområden ska läggas till senare. Inte heller finns konsekvenserna av den förlängda tidshorisonten och konsekvenserna av de beslutade, men ej i samrådsförslaget inlagda, vägreservaten och utbyggnadsområdena. Redogörelse för hur stor areal jordbruksmark som kommer att tas i anspråk saknas också. Bristande överensstämmelse med PBL:s krav på ett samrådsförslag talar tydligt för att ett nytt samrådsförslag måste utarbetas.
Inriktningen om förtätning går förlorad
Med de utbyggnadsområden som byggnadsnämnden beslutat
lägga till kommer det att finnas ett överskott på byggbar mark inom
tidsramen i översiktsplaneringen. Det gör att åkermark exploateras i
onödan och att inriktningen om förtätning går förlorad.
Den förlängda tidshorisonten gör också att tanken med rullande planering, där man på ett bättre sätt kopplar samman aktuella förutsättningar och behov, går förlorad. Vi menar att översiktsplanen behöver stödja kommunens övergripande ambitioner på miljöområdet och LundaEko. Det behövs tydligare restriktioner för byggande på jordbruksmark och det är viktigt att vi värnar våra naturresurser och skapar goda förutsättningar för en hållbar stadsutveckling.
Nya bilvägar motarbetar klimatmålet
De ändringar av samrådsförslaget som byggnadsnämnden gjorde gav biltrafiken en ökad roll i transportpolitiken samt innebar nybyggnad av flera bilvägar i och runt Lunds stad, bland annat en bilväg över Höje å-dalen och en förbindelse norr om Lund mellan E22 och E6. Detta går såklart stick i stäv med Lunds övergripande klimatmål och de målsättningar för hållbara transporter som finns beslutade i LundaMats.
Planera för spårvägsutbyggnad
Översiktsplanen bör också tydligt peka ut vilken som är nästa etapp som är aktuell för spårvägsutbyggnad. Det är viktigt att ange i den övergripande planeringen var ett så pass kapacitetsstarkt kollektivtrafikslag planeras. Att Lund planerar för spårväg har varit ett viktigt ställningstagande i tidigare översiktsplaner för att den spårväg som nu är under utbyggnad skulle komma till. Ledtiderna för såväl planering som finansiering av spårväg är långa och det är viktigt med en tydlig prioritering tidigt i processen.
Den förlängda tidshorisonten gör också att tanken med rullande planering, där man på ett bättre sätt kopplar samman aktuella förutsättningar och behov, går förlorad. Vi menar att översiktsplanen behöver stödja kommunens övergripande ambitioner på miljöområdet och LundaEko. Det behövs tydligare restriktioner för byggande på jordbruksmark och det är viktigt att vi värnar våra naturresurser och skapar goda förutsättningar för en hållbar stadsutveckling.
Nya bilvägar motarbetar klimatmålet
De ändringar av samrådsförslaget som byggnadsnämnden gjorde gav biltrafiken en ökad roll i transportpolitiken samt innebar nybyggnad av flera bilvägar i och runt Lunds stad, bland annat en bilväg över Höje å-dalen och en förbindelse norr om Lund mellan E22 och E6. Detta går såklart stick i stäv med Lunds övergripande klimatmål och de målsättningar för hållbara transporter som finns beslutade i LundaMats.
Planera för spårvägsutbyggnad
Översiktsplanen bör också tydligt peka ut vilken som är nästa etapp som är aktuell för spårvägsutbyggnad. Det är viktigt att ange i den övergripande planeringen var ett så pass kapacitetsstarkt kollektivtrafikslag planeras. Att Lund planerar för spårväg har varit ett viktigt ställningstagande i tidigare översiktsplaner för att den spårväg som nu är under utbyggnad skulle komma till. Ledtiderna för såväl planering som finansiering av spårväg är långa och det är viktigt med en tydlig prioritering tidigt i processen.
Varför blir de rika rikare och de fattiga fattigare?
av Gunnar Stensson
Tobias Lindberg grubblade över den
frågan med utgångspunkt från ett tänkt exempel i en ledarartikel i
Sydsvenskan den 23 januari med titeln Låt fler bli rika. Även på arbete.
Hanna och Hans kommer från samma ort, har likvärdig utbildning och får snarlika jobb i Lund. (Tobias använder Stockholm i sitt exempel, det gör hans resonemang lite abstraktare även om mekanismerna är desamma. Att jag väljer Lund beror på att Lund är den tredje mest inkomstsegregerade kommunen i Sverige med en segregation som är lika stor som den i Colombia enligt en beräkning för någon vecka sedan).
Hanna har ärvda pengar som är skattebefriade. För dem köper hon en bostadsrätt vid Arenan. Tack vare ränteavdraget blir månadskostnaden låg. Hon får pengar över och satsar dem i aktiefonder. Bostadsrättens och fondernas värde ökar. Hennes pengar räcker efter några år till kontantinsatsen vid köp av en villa i Lomma. Där bor hon billigt tack vare ränteavdrag och slopad fastighetsskatt. Villans värde ökar.
Hon är rik i utgångsläget och blir allt rikare, eftersom samhällsstrukturen gynnar de rika. Det är inte jobbet som är källan till hennes ökande rikedom.
Hans saknar startkapital. Visserligen har han samma lön som Hanna, men han bor dyrare och sämre. När bostadspriserna stiger blir kraven på kontantinsats och amortering högre.
På några få år har skillnaden mellan Hannas och Hans tillgångar växt till miljonbelopp trots att Hans jobbar övertid. Han är fattig i utgångsläget och blir allt fattigare eftersom samhällsstrukturen gör det dyrare att leva för de fattiga.
Här avvek jag från Tobias Lindbergs exempel. Tobias tänker sig att Hans genom att arbeta övertid skulle kunna bli lika rik som Hanna. Men han får bara ut hälften av sin övertidsförtjänst på grund av uppräkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt.
Finns det någon som tror att han skulle kunna bli lika rik som Hanna om man återgick till den tidigare brytpunkten? Och även om han blev det, tvingades han ju i alla fall anstränga sig dubbelt så mycket för att uppnå samma nivå Hanna? Är det rättvist? Är det önskvärt att ännu en som får ta del av de rikas privilegier?
En sänkning av brytpunkten innebär en skattesänkning, även om den inte är lika gigantisk som den president Trump genomdrivit i USA. Skattesänkningar innebär att de rika stjäl från de fattiga.
Hanna och Hans kommer från samma ort, har likvärdig utbildning och får snarlika jobb i Lund. (Tobias använder Stockholm i sitt exempel, det gör hans resonemang lite abstraktare även om mekanismerna är desamma. Att jag väljer Lund beror på att Lund är den tredje mest inkomstsegregerade kommunen i Sverige med en segregation som är lika stor som den i Colombia enligt en beräkning för någon vecka sedan).
Hanna har ärvda pengar som är skattebefriade. För dem köper hon en bostadsrätt vid Arenan. Tack vare ränteavdraget blir månadskostnaden låg. Hon får pengar över och satsar dem i aktiefonder. Bostadsrättens och fondernas värde ökar. Hennes pengar räcker efter några år till kontantinsatsen vid köp av en villa i Lomma. Där bor hon billigt tack vare ränteavdrag och slopad fastighetsskatt. Villans värde ökar.
Hon är rik i utgångsläget och blir allt rikare, eftersom samhällsstrukturen gynnar de rika. Det är inte jobbet som är källan till hennes ökande rikedom.
Hans saknar startkapital. Visserligen har han samma lön som Hanna, men han bor dyrare och sämre. När bostadspriserna stiger blir kraven på kontantinsats och amortering högre.
På några få år har skillnaden mellan Hannas och Hans tillgångar växt till miljonbelopp trots att Hans jobbar övertid. Han är fattig i utgångsläget och blir allt fattigare eftersom samhällsstrukturen gör det dyrare att leva för de fattiga.
Här avvek jag från Tobias Lindbergs exempel. Tobias tänker sig att Hans genom att arbeta övertid skulle kunna bli lika rik som Hanna. Men han får bara ut hälften av sin övertidsförtjänst på grund av uppräkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt.
Finns det någon som tror att han skulle kunna bli lika rik som Hanna om man återgick till den tidigare brytpunkten? Och även om han blev det, tvingades han ju i alla fall anstränga sig dubbelt så mycket för att uppnå samma nivå Hanna? Är det rättvist? Är det önskvärt att ännu en som får ta del av de rikas privilegier?
En sänkning av brytpunkten innebär en skattesänkning, även om den inte är lika gigantisk som den president Trump genomdrivit i USA. Skattesänkningar innebär att de rika stjäl från de fattiga.
Tobias är medveten om vad som krävs för att skapa lika villkor för Hanna och Hans. Arvs- och gåvoskatten måste återinföras, ränteavdraget avskaffas, förmögenhetsskatten och fastighetsskatten återinföras och hyran sänkas så att kostnaden för boende blir densamma för den som bor i hyreshus som för den som äger ett hus.
Tobias är inte ensam om den insikten. I sin bok Kapitalet visar Thomas Piketty hur en samhällsstruktur som ensidigt gynnar kapitalet ökar kapitalkoncentrationen och därmed segregationen och alla de samhällsproblem som är förknippade med den.
Per Molander visar i sitt arbete Ojämlikhetens anatomi hur ojämlikheten i ett marknadsstyrt samhälle växer av egen kraft i frånvaro av fördelningspolitik.
Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid Tekniska högskolan i Stockholm, beskriver i Antropocen. En essä om människans tidsålder hur världssystemet och den tillvaro vi känner hotas av den absurda kapitalkoncentration som innebär att en handfull miljardärer förfogar över mer kapital och makt än hela den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans. Oxfam publicerade häromdagen än värre siffror inför det styrande kapitalets möte i Davos.
Naomi Klein manar i sin uppmärksammade debattbok Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet till kamp för ett helt nytt samhällssystem för att skydda klimatet.
Tobias är nöjd med det lilla. Han hoppas att regeringen ska sänka brytpunkten för statlig inkomstskatt och därmed ge Hans chansen att genom hårt övertidsarbete bli lika rik som Hanna.
Men kanske Tobias är en trojansk häst i Sydsvenskans ledarredaktion som i det fördolda försöker bilda opinion för arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och sänkta hyror, det vill säga det slags fördelningspolitik som är förutsättningen för ett jämlikt, demokratiskt samhälle. Det är den signal hans absurda förnöjsamhet sänder.
2018-01-18
Välkomna till 44:e årgången av Göran Persson
Dags igen för ett nytt år, dessutom ett valår. Det brukar ge mycket att
skriva om i VB. Vad kommer att diskuteras, kommer någon "vänsterpolitik"
att tränga igenom eller blir det bara ett "lag och ordning" val.
Gårdagens riksdagsdebatt ökade på mina farhågor. Att SD kan tänka sig att sätta in militär för att få ordning i "orten" är väl inte så förvånande. Men att sossarna med Löfven i spetsen säger att detta inte kan uteslutas, det skrämmer. Ser på twitter att man snabbt påminde om statsministerns tal när man högtidlighöll arbetarmorden i Ådalen för 80 år sedan. Fast då var han förstås fackföreningordförande, det är tydligen skillnad.
Se där, något att analysera för den som vill. Det finns mycket, mycket mer att tänka kring. Hoppas en god del av detta kommer i VB.
Gårdagens riksdagsdebatt ökade på mina farhågor. Att SD kan tänka sig att sätta in militär för att få ordning i "orten" är väl inte så förvånande. Men att sossarna med Löfven i spetsen säger att detta inte kan uteslutas, det skrämmer. Ser på twitter att man snabbt påminde om statsministerns tal när man högtidlighöll arbetarmorden i Ådalen för 80 år sedan. Fast då var han förstås fackföreningordförande, det är tydligen skillnad.
Se där, något att analysera för den som vill. Det finns mycket, mycket mer att tänka kring. Hoppas en god del av detta kommer i VB.
Händer i Lund
Lördag den 20 kl 13 (14) är det jazz på Mejeriet: Anna Lunds Hurrakel och Mattias Ståhl.
Filosoficirkeln har den 23 jan en föreläsning/debatt om ett femtioårsjubileum (1968) Torbjörn Tännsjö och Svante Nordin deltar. 19.30 i Universitetsaulan.
På stadsbibliotekets Atriumgård den 23 jan kl 18 kan man höra Sigrid Combuchen tala om sin bok Sidonie och Nathalie.
Den 24 jan på stadsbiblioteket kl 18 kan man lyssna på författaren Kjell Westö.
Filosoficirkeln har den 23 jan en föreläsning/debatt om ett femtioårsjubileum (1968) Torbjörn Tännsjö och Svante Nordin deltar. 19.30 i Universitetsaulan.
På stadsbibliotekets Atriumgård den 23 jan kl 18 kan man höra Sigrid Combuchen tala om sin bok Sidonie och Nathalie.
Den 24 jan på stadsbiblioteket kl 18 kan man lyssna på författaren Kjell Westö.
Jag har fått en ny liten son av Karin S.
Jag har fått en ny liten son.
Han heter kotkompression.
Just nu är han i en trotsperiod.
Ska jag mot honom vara mjuk eller hård?
Idag har vi varit vid havet i Lomma.
Han fick en mjukglass,
men nu är vi hemma.
Jag väntar på någon slags reaktion.
Han är säkert sugen på en Alvedon.
Motståndets lilla katekes
Arbeta aktivt i politiken
Makten vill att du ska förslappas där du sitter i din bekväma fåtölj och att dina känslor ska tunnas ut på skärmen. Gå ut. Bege dig till obekanta ställen där det bor människor du inte känner. Skaffa nya vänner och demonstrera med dem.
Uppmaningen ovan är hämtad ur Timothy Snyders manifest Om tyranni, en
sorts motståndets lilla katekes, bestående av 20 budord med
tillhörande förklaringar om kampen mot plutokratins och chauvinismens
diktatur, som gripit makten eller närmat sig den - inte bara i USA.
Veckobladet kommer varje vecka under våren publicera ett nytt budord. Eftersom det här är det första numret år 2018 publicerar vi dock idag ännu ett.
Veckobladet kommer varje vecka under våren publicera ett nytt budord. Eftersom det här är det första numret år 2018 publicerar vi dock idag ännu ett.
Undersök
Ta själv reda på hur det ligger till. Ägna mer tid åt långa artiklar. Prenumerera på tidningar och tidskrifter och stöd på så vis grävande journalistik. Ha klart för dig att en del som finns på internet är till för att skada dig. Leta fram sajter som kartlägger propagandakampanjer (somliga kommer utomlands ifrån). Ta ansvar för det du säger och skriver till andra. Läs böcker.
Christoffer Barnekow har avlidit av Gunnar Stensson
Jag kände honom inte, men tog genom åren del av flera av hans
kunskapsrika program om arkitektur och stadsplanering. Två av dem
handlade om Klostergården. De gav en fascinerande inblick i de estetiska
och sociala principer som ligger bakom utformningen av den unika
stadsdelen. De ingick i programserien Bildjournalen och sändes strax efter millennieskiftet. Jag skulle gärna se att de återutsändes.
Ord som jag inte kommer att använda under 2018
av Ulf N
Vissa vitt spridda nya ord och uttryck är i mitt tycke
vederstyggliga. Nedan kommer några sådana som jag i ett nyårslöfte
lovat mej själv att till varje pris försöka undvika att använda under
år 2018.
adressera (i den anglicistiska betydelsen: ”ta itu med och försöka lösa”, ”sätta på dagordningen” etc)
boosta
dissa
facilitera
hedra (i den anglicistiska varianten: ”respektera och följa /avtal, beslut etc/)”
magkänsla (i betydelsen: ”intuitiv känsla”; men om det blir nödvändigt i en mening som t ex: ”Magkänslan intensifierades – utan tvekan hade mitt svårartade tarmvred slagit till igen”.
mejl (inte heller ”mail” och inte ens i dess försvenskade variant ”mäjl”)
outa
promota
raw-food
skithålspresident (även om det säkert kommer att kännas väldigt frestande!)
ta höjd (i betydelsen ”att räkna in en viss marginal eller handlingsutrymme”. Dock: om jag mot all förmodan i världen skulle yttra mej om höjdhopp kanske uttrycket i det sammanhanget kommer till användning).
ta rygg på
vara på tå (i betydelsen ”vara alert”, ”vara redo”, ”vara på hugget”)
öppna upp (för mej räcker det gott med att ”öppna”, i varje fall så länge uttrycket ”öppna ner” inte blir allmänt spritt).
Detta är bara ett urval. Listan skulle kunna göras mycket längre, som det plägar heta. Men det finns också en hel del trevliga och/eller användbara ord som jag gärna använder. Om dessa tänker jag återkomma i senare nummer av VB.
adressera (i den anglicistiska betydelsen: ”ta itu med och försöka lösa”, ”sätta på dagordningen” etc)
boosta
dissa
facilitera
hedra (i den anglicistiska varianten: ”respektera och följa /avtal, beslut etc/)”
magkänsla (i betydelsen: ”intuitiv känsla”; men om det blir nödvändigt i en mening som t ex: ”Magkänslan intensifierades – utan tvekan hade mitt svårartade tarmvred slagit till igen”.
mejl (inte heller ”mail” och inte ens i dess försvenskade variant ”mäjl”)
outa
promota
raw-food
skithålspresident (även om det säkert kommer att kännas väldigt frestande!)
ta höjd (i betydelsen ”att räkna in en viss marginal eller handlingsutrymme”. Dock: om jag mot all förmodan i världen skulle yttra mej om höjdhopp kanske uttrycket i det sammanhanget kommer till användning).
ta rygg på
vara på tå (i betydelsen ”vara alert”, ”vara redo”, ”vara på hugget”)
öppna upp (för mej räcker det gott med att ”öppna”, i varje fall så länge uttrycket ”öppna ner” inte blir allmänt spritt).
Detta är bara ett urval. Listan skulle kunna göras mycket längre, som det plägar heta. Men det finns också en hel del trevliga och/eller användbara ord som jag gärna använder. Om dessa tänker jag återkomma i senare nummer av VB.
Lyssna på folket – stoppa vinstjakten
Det är tydligt att de stora vinstdrivande koncernerna sätter
vinstmaximering före kvalitet. Skolorna har avsevärt lägre lärartäthet
än de kommunala skolorna, men också lägre lärartäthet än andra
friskolor. Samtidigt har koncernerna en större andel elever med
högutbildade föräldrar, vilket gör att den lägre lärartätheten inte får
samma konsekvenser som den hade fått i skolor med ett mindre gynnsamt
elevunderlag. Genom att locka till sig elever med en viss
socioekonomisk bakgrund bidrar de till att förstärka segregationen.
Ardalan Shekarabi, civilminister (S), Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister, (S), Gouvelin, förste vice ordförande LO. Aftonbladet 15/1 2018
Ardalan Shekarabi, civilminister (S), Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister, (S), Gouvelin, förste vice ordförande LO. Aftonbladet 15/1 2018
Vi har inte längre en demokratisk skola för alla
av Gunnar Stensson
Anna-Karin Gustafsson inledde för ett par veckor sedan en debatt om
lärarnas förtvivlade situation i dagens skola: ”Alla gör vi samma
misstag. Vi jobbar häcken av oss. Vår motståndskraft är förbrukad.”
Hon konstaterar att skolorna segregeras: ”Vissa områden, vissa skolor, vissa klasser har det ännu värre. Där lärare flyr i högre omfattning, där vikarier vänder i dörren. Där flertalet vuxna inte sätter sin fot igen.”
Hon kräver en demokratisk skola för alla och föreslår några goda ordningsregler.
Många vittnesmål följde. En mormor i Bjärred var förtvivlad över att elever lämnade skolan på grund av dess problem och därför till följd av skolpengssystemet fick minskade resurser. Ett par liberala politiker krävde i moralistiska ordalag ordning och reda. Anmärkningsvärt, eftersom det är just den liberala politiken men fri etablering, fria val och skolpeng som är orsaken till skolans sammanbrott.
Lärarna har inte längre makten i klassrummet, makten över betygen, respekten från föräldrar och elever. Deras inbördes solidaritet är sönderslagen genom införandet av löneskillnader, godtyckligt administrerade
I friskolekoncernerna kräver aktieägarna vinst från bolagsstyrelserna enligt aktiebolagslagen. Betygen är det främsta konkurrensmedlet. Bolagsstyrelserna kräver att skolledarna levererar höga betyg. Skolledarna, som kan avsättas, riktar kravet till lärarna, som också kan avsättas. Föräldrarna kräver höga betyg och flyttar annars eleven till en annan skola. Eleverna ”vräker ur sig fula ord när de inte får höga betyg.”
De kommunala och ideella skolorna befinner sig i samma situation. Också de drabbas av den konkurrens om skolpengen som utkämpas med betygen som medel. Också där pressar kommuner, skolledare och föräldrar lärarna. Somliga korrumperas. Andra slutar.
Betygen stiger. Kunskaperna sjunker.
Finland har ungefär samma skolsystem som Sverige hade tidigare. Barnen går i närmaste skola enligt närhetsprincipen.
Finland har inte infört fri etablering av skolor, skolpeng och skolval.
Den finska skolan ligger i topp bland OECD-länderna. Det gjorde svensk skola för femton år sedan.
Dagens svenska skolsystem är unikt. Modellen föreslogs av Milton Friedman och infördes i Chile av Pinochet-diktaturen men är nu avskaffad där. Inget annat land har infört något lika extremt. Bara president Trumps skolminister ser den som en möjlig förebild.
Sedan svensk skola på 1990-talet reducerades till en kommunal angelägenhet trots intensivt motstånd från lärarorganisationerna och efter högerns införande av skolval och privata utförare inleddes ett återtåg mot ett samhälle där föräldrar och födelseort bestämmer mer av barnens möjligheter. Vi har inte längre en demokratisk skola för alla barn. Men vi måste återskapa den!
Hon konstaterar att skolorna segregeras: ”Vissa områden, vissa skolor, vissa klasser har det ännu värre. Där lärare flyr i högre omfattning, där vikarier vänder i dörren. Där flertalet vuxna inte sätter sin fot igen.”
Hon kräver en demokratisk skola för alla och föreslår några goda ordningsregler.
Många vittnesmål följde. En mormor i Bjärred var förtvivlad över att elever lämnade skolan på grund av dess problem och därför till följd av skolpengssystemet fick minskade resurser. Ett par liberala politiker krävde i moralistiska ordalag ordning och reda. Anmärkningsvärt, eftersom det är just den liberala politiken men fri etablering, fria val och skolpeng som är orsaken till skolans sammanbrott.
Lärarna har inte längre makten i klassrummet, makten över betygen, respekten från föräldrar och elever. Deras inbördes solidaritet är sönderslagen genom införandet av löneskillnader, godtyckligt administrerade
I friskolekoncernerna kräver aktieägarna vinst från bolagsstyrelserna enligt aktiebolagslagen. Betygen är det främsta konkurrensmedlet. Bolagsstyrelserna kräver att skolledarna levererar höga betyg. Skolledarna, som kan avsättas, riktar kravet till lärarna, som också kan avsättas. Föräldrarna kräver höga betyg och flyttar annars eleven till en annan skola. Eleverna ”vräker ur sig fula ord när de inte får höga betyg.”
De kommunala och ideella skolorna befinner sig i samma situation. Också de drabbas av den konkurrens om skolpengen som utkämpas med betygen som medel. Också där pressar kommuner, skolledare och föräldrar lärarna. Somliga korrumperas. Andra slutar.
Betygen stiger. Kunskaperna sjunker.
Finland har ungefär samma skolsystem som Sverige hade tidigare. Barnen går i närmaste skola enligt närhetsprincipen.
Finland har inte infört fri etablering av skolor, skolpeng och skolval.
Den finska skolan ligger i topp bland OECD-länderna. Det gjorde svensk skola för femton år sedan.
Dagens svenska skolsystem är unikt. Modellen föreslogs av Milton Friedman och infördes i Chile av Pinochet-diktaturen men är nu avskaffad där. Inget annat land har infört något lika extremt. Bara president Trumps skolminister ser den som en möjlig förebild.
Sedan svensk skola på 1990-talet reducerades till en kommunal angelägenhet trots intensivt motstånd från lärarorganisationerna och efter högerns införande av skolval och privata utförare inleddes ett återtåg mot ett samhälle där föräldrar och födelseort bestämmer mer av barnens möjligheter. Vi har inte längre en demokratisk skola för alla barn. Men vi måste återskapa den!
Färdtjänsten av Sven-Hugo Mattsson
Jag har förstått att färdtjänsten har
diskuterats i Vänsterpartiet. Det är bra eftersom den fungerar dåligt!
Jag är beviljad färdtjänst sen ca 9 månader tillbaka. Erfarenheten
finns och det har fungerat dåligt vid ett flertal tillfällen. Jag skall
här beskriva ett tillfälle, den 14 december.
40 minuter försent
Vi skall åka från hemmet och vara framme 18.00. Vi, min fru och jag, ringer vid middagstid, i god tid alltså, vi får en tid som är 17.47. Vi är i god tid och väntar, som vi alltid är. När det gått 10 minuter ringer min fru till beställningscentralen och påpekar att bilen är försenad. Hon får då beskedet att bilen skall komma om 10 minuter. Hon ringer åter efter drygt 10 minuter, nu är bilen 20 minuter försenad. Hon får då beskedet att bilen kommer först om 15 minuter. Under förutsättning att den kommer först om 15 minuter till, då är bilen 35 minuter sen. I det läget, efter mer än 30 minuters försening, är vi berättigad att ta en taxi och få denna betald av Tekniska nämnden som har hand om färdtjänst.
Vi ringer efter taxi som lovar att komma inom 10 minuter. 10 minuter senare kommer taxin och vi kommer till vår destination ca 40 minuter försent. Vår erfarenhet är att taxi oftast kommer i tid.
Till saken hör också att de tider vi får när vi ringer om en försening alltid, jag betonar alltid, är felaktiga. Bilen kommer alltid senare än vad som är sagt.
Inte acceptabelt
Med tanke på att det inte är första gången detta händer, att bilen är mer än 30 minuter försenad och vi blir tvungna att ringa efter taxi och att vi blir 40 till 50 minuter försenade till vårt mål är inte ok. Bilarna är, i övrigt, ofta försenade med 10 till 20 minuter. I exemplet ovan var det kallt och blåsigt, vilket det ofta är på vinterhalvåret.
Färdtjänst är, i sig, en god service, så att vi som är rörelsehindrade kan komma ut i samhällslivet. Men då måste det fungera betydligt bättre. Annars blir det fel. Vi har nu beslutat att tills vidare ta taxi dit vi skall. Men det är ju inte så det skall vara.
Helst vill jag inte klaga eftersom tjänsten färdtjänst är en god kommunal service.
40 minuter försent
Vi skall åka från hemmet och vara framme 18.00. Vi, min fru och jag, ringer vid middagstid, i god tid alltså, vi får en tid som är 17.47. Vi är i god tid och väntar, som vi alltid är. När det gått 10 minuter ringer min fru till beställningscentralen och påpekar att bilen är försenad. Hon får då beskedet att bilen skall komma om 10 minuter. Hon ringer åter efter drygt 10 minuter, nu är bilen 20 minuter försenad. Hon får då beskedet att bilen kommer först om 15 minuter. Under förutsättning att den kommer först om 15 minuter till, då är bilen 35 minuter sen. I det läget, efter mer än 30 minuters försening, är vi berättigad att ta en taxi och få denna betald av Tekniska nämnden som har hand om färdtjänst.
Vi ringer efter taxi som lovar att komma inom 10 minuter. 10 minuter senare kommer taxin och vi kommer till vår destination ca 40 minuter försent. Vår erfarenhet är att taxi oftast kommer i tid.
Till saken hör också att de tider vi får när vi ringer om en försening alltid, jag betonar alltid, är felaktiga. Bilen kommer alltid senare än vad som är sagt.
Inte acceptabelt
Med tanke på att det inte är första gången detta händer, att bilen är mer än 30 minuter försenad och vi blir tvungna att ringa efter taxi och att vi blir 40 till 50 minuter försenade till vårt mål är inte ok. Bilarna är, i övrigt, ofta försenade med 10 till 20 minuter. I exemplet ovan var det kallt och blåsigt, vilket det ofta är på vinterhalvåret.
Färdtjänst är, i sig, en god service, så att vi som är rörelsehindrade kan komma ut i samhällslivet. Men då måste det fungera betydligt bättre. Annars blir det fel. Vi har nu beslutat att tills vidare ta taxi dit vi skall. Men det är ju inte så det skall vara.
Helst vill jag inte klaga eftersom tjänsten färdtjänst är en god kommunal service.
”Klipp han” av Staffan Lindberg
De är bara nio eller tio, men de har
redan hunnit springa ärenden med påsar med vitt pulver. De är redan i
egen värld, bortom, familj, SVT, skola, fritids och idrott. Nätet är
deras egen värld.
De är onåbara för oss andra.
Men de är inte med i gäng – inga regler eller kodex – de vet inte vad heder är. Men de vet vad en oförrätt är. De skjuter ner varandra. Det är jag eller han. Eller kanske avstår om konsekvenserna i form av blodshämnd är ännu värre.
Det är inte det att de tillhör de 6 procent mest trasiga familjerna. De kan ha mamma och pappa och syskon. Ändå glider de i väg ut i en egen värld.
Vad är det för en civilisation vi tillhör när vi inte kan fixa fungerande sociala roller för barn och tonåringar som lotsar dem in i det vuxna? Vad är det för skola vi har som inte kan sy ihop en elevroll för de som inte är så teoretiska? Vad är det för ett yrkesliv, där man redan som nioåring vet att man inte har en chans, att vägen är blockerad?
Vänd dem inte ryggen.
Men vi måste börja så mycket tidigare. Fritidsgårdar i samarbete med lokala skolor, ja, men först dagis nära där man bor, nära mamma och pappa och syskonen.
När började vi tro att vi inte behövde ta hand om varandra. När började vi tro att det bara handlade om oss själva och att ”må bra”.
I tisdags såg jag Fryshusets teaterpjäs ”Klipp han” på Stadsteatern i Malmö. Det var fullbokat hela veckan.
De är onåbara för oss andra.
Men de är inte med i gäng – inga regler eller kodex – de vet inte vad heder är. Men de vet vad en oförrätt är. De skjuter ner varandra. Det är jag eller han. Eller kanske avstår om konsekvenserna i form av blodshämnd är ännu värre.
Det är inte det att de tillhör de 6 procent mest trasiga familjerna. De kan ha mamma och pappa och syskon. Ändå glider de i väg ut i en egen värld.
Vad är det för en civilisation vi tillhör när vi inte kan fixa fungerande sociala roller för barn och tonåringar som lotsar dem in i det vuxna? Vad är det för skola vi har som inte kan sy ihop en elevroll för de som inte är så teoretiska? Vad är det för ett yrkesliv, där man redan som nioåring vet att man inte har en chans, att vägen är blockerad?
Vänd dem inte ryggen.
Men vi måste börja så mycket tidigare. Fritidsgårdar i samarbete med lokala skolor, ja, men först dagis nära där man bor, nära mamma och pappa och syskonen.
När började vi tro att vi inte behövde ta hand om varandra. När började vi tro att det bara handlade om oss själva och att ”må bra”.
I tisdags såg jag Fryshusets teaterpjäs ”Klipp han” på Stadsteatern i Malmö. Det var fullbokat hela veckan.
Framgafflat – om cykel och trafik: År 2017 – dyster utveckling för bilismen av Ulf Nymark
Dystert 2017 för bilförsäljningen
Utvecklingen av bilförsäljningen är verkligen oroande. Under 2017 nyregistrerades drygt 379 000 personbilar, vilket är nästan 2% fler än år 2016 som också var ett rekordår. Nytt rekord i fjol igen, alltså. Lika dystert är förstås att nästan hälften av dessa bilar var dieselbilar.
Fortsatt dystra siffror för trafikolyckor
Preliminära siffror gällande dödsolyckor för fjolåret har presenterats av Transportstyrelsen. 254 personer omkom på väg under 2017. Dessa var 24 cyklister, vilket är en ökning från 2016 års siffra med 2 döda. 36 fotgängare dödades av motorfordon. Men antalet omkomna uppges vara de lägsta i modern tid, så det är väl inte så dystert? Jag menar att det är oacceptabelt att tillåta ett trafiksystem som dödar drygt 250 personer om året och livslångt lemlästar nästan 2500 personer. Inom vilken annan sektor skulle vi tillåta sådana olyckstal? Inte inom industrin, inte inom arbetslivet, inte inom idrotten, inte ens inom flygtrafiken, inte inom tågtrafiken osv. Men i vägtrafiken accepterar uppenbarligen en mycket stor majoritet dessa höga olyckstal.
Dystert på Öresundsbron
För motortrafiken över Öresundsbron är utvecklingen också mycket negativ. Mer än 7,5 miljoner motorfordonspassager gjordes över Öresundsbron under 2017 vilket är ett nytt rekordår. Jämfört med 2016, som också var ett rekordår, är det en ökning på mer än 100 000 fordon.
Cykelfällor och cyklistfällare
Det finns fortfarande ett inte obetydligt antal hinder, håligheter och andra konstigheter i kommunens cykelbanor. En av de mest uppenbara cyklistfällare jag känner till är busshållplatsskylten som är placerad mitt i den redan smala cykelbanan strax där Thulehemsvägen slutar i korsningen med Södra Sandbyvägen.
Utvecklingen av bilförsäljningen är verkligen oroande. Under 2017 nyregistrerades drygt 379 000 personbilar, vilket är nästan 2% fler än år 2016 som också var ett rekordår. Nytt rekord i fjol igen, alltså. Lika dystert är förstås att nästan hälften av dessa bilar var dieselbilar.
Fortsatt dystra siffror för trafikolyckor
Preliminära siffror gällande dödsolyckor för fjolåret har presenterats av Transportstyrelsen. 254 personer omkom på väg under 2017. Dessa var 24 cyklister, vilket är en ökning från 2016 års siffra med 2 döda. 36 fotgängare dödades av motorfordon. Men antalet omkomna uppges vara de lägsta i modern tid, så det är väl inte så dystert? Jag menar att det är oacceptabelt att tillåta ett trafiksystem som dödar drygt 250 personer om året och livslångt lemlästar nästan 2500 personer. Inom vilken annan sektor skulle vi tillåta sådana olyckstal? Inte inom industrin, inte inom arbetslivet, inte inom idrotten, inte ens inom flygtrafiken, inte inom tågtrafiken osv. Men i vägtrafiken accepterar uppenbarligen en mycket stor majoritet dessa höga olyckstal.
Dystert på Öresundsbron
För motortrafiken över Öresundsbron är utvecklingen också mycket negativ. Mer än 7,5 miljoner motorfordonspassager gjordes över Öresundsbron under 2017 vilket är ett nytt rekordår. Jämfört med 2016, som också var ett rekordår, är det en ökning på mer än 100 000 fordon.
Cykelfällor och cyklistfällare
Det finns fortfarande ett inte obetydligt antal hinder, håligheter och andra konstigheter i kommunens cykelbanor. En av de mest uppenbara cyklistfällare jag känner till är busshållplatsskylten som är placerad mitt i den redan smala cykelbanan strax där Thulehemsvägen slutar i korsningen med Södra Sandbyvägen.
Knapptryck i vår tid av Staffan Lindberg
Vi lever i en laddad tid, full av faror och
överraskningar. Politiken handlar nu inför valet om invandringen, vare
sig vi vill det eller inte. Det är en ömtålig balansgång mellan vad som
är moraliskt rimligt och barmhärtigt mot alla nödlidande flyktingar
och vad som tycks hotande för alla konservativa och människor i utsatta
livsomständigheter.
Det finns rasister mitt ibland oss. Men de är faktiskt färre än vi tror. Som Jonathan Haidt uttrycker det i tidskriften Axess, är det stora problemet dem som tror att vår gemenskap och sammanhållning, vår ömsesidiga solidaritet i välfärdssamhället, är hotad.
En invandrare är ingen kris, inte ens många är en kris, utan först när det framstår som att vi inte klarar av att integrera och assimilera dem. Det är den tron vi måste förhålla oss till. Den bäddar för en allians mellan konservativa och populister som vill skydda sig mot upplösningen med drastiska medel. Det är vad som hänt i och med Trump på andra sidan om Atlanten.
Vi kosmopoliter måste visa i ord och i praktisk politik att det är svensk lagstiftning, välfärd, skola och arbetsmarknadspolitik som gäller. Vi måste värna de gemenska värdena i den sociala demokratin. Allt som uppförstoras till skillnader och olikheter är livsfarligt. Som att trycka på knappen till en revolt mot eliten.
Många beklagar säkert Magdalena Anderssons och Morgan Johanssons uttalande häromveckan: ”Vi har inte råd med invandrarna.” Men detta uttrycker det dilemma som nu finns i politiken. Försvara rätten till asyl och barmhärtighet! Ja. Men gör det också möjligt för dem som oroar sig för sin försörjning och livskultur att bejaka denna moral. Om inte arbetarrörelsen nu klarar ut detta dilemma kan valet ta en ände med förskräckelse.
Det finns rasister mitt ibland oss. Men de är faktiskt färre än vi tror. Som Jonathan Haidt uttrycker det i tidskriften Axess, är det stora problemet dem som tror att vår gemenskap och sammanhållning, vår ömsesidiga solidaritet i välfärdssamhället, är hotad.
En invandrare är ingen kris, inte ens många är en kris, utan först när det framstår som att vi inte klarar av att integrera och assimilera dem. Det är den tron vi måste förhålla oss till. Den bäddar för en allians mellan konservativa och populister som vill skydda sig mot upplösningen med drastiska medel. Det är vad som hänt i och med Trump på andra sidan om Atlanten.
Vi kosmopoliter måste visa i ord och i praktisk politik att det är svensk lagstiftning, välfärd, skola och arbetsmarknadspolitik som gäller. Vi måste värna de gemenska värdena i den sociala demokratin. Allt som uppförstoras till skillnader och olikheter är livsfarligt. Som att trycka på knappen till en revolt mot eliten.
Många beklagar säkert Magdalena Anderssons och Morgan Johanssons uttalande häromveckan: ”Vi har inte råd med invandrarna.” Men detta uttrycker det dilemma som nu finns i politiken. Försvara rätten till asyl och barmhärtighet! Ja. Men gör det också möjligt för dem som oroar sig för sin försörjning och livskultur att bejaka denna moral. Om inte arbetarrörelsen nu klarar ut detta dilemma kan valet ta en ände med förskräckelse.
Feministiskt att läsa i januarimörkret av Gunnar Stensson
Susan Faludis Mörkrummet är hennes uppgörelse med sin
patriarkale far sedan han i millennieskiftet plötsligt bytt kön och
flyttat hem till Budapest där han vuxit upp under 1940-talet. Ungern
var förgiftat av förljugen nationalism och antisemitism redan innan de
tyska nazisterna genomförde förintelsen av Ungerns judiska befolkning
1944. Antisemitism och främlingsfientlighet präglar ungersk politik
även efter järnridåns fall. Victor Orban, ordförande Fidesz-partiet,
står i år inför ett nyval som han sannolikt kommer att vinna. Det var
Orban som stoppade flyktingvågen genom att bygga ett skärtrådsstängsel
längs hela den ungerska gränsen. Raoul Wallenberg är hatad av ungerska
nationalister. Susan Faludi skriver: ”Blodiga grisfötter hängdes kring
halsen på statyn av den svenske befrielsehjälten”.
Jenny Diskis Den sista resan beskriver hennes resa bort från livet efter cancer-beskedet. Boken är ofta rolig. Den berättar också om hennes uppväxt i 1960-talets swinging London, där hon som femtonåring omhändertogs av nobelpristagaren Doris Lessing, författare till Den femte sanningen, en av kvinnorörelsens klassiker. Hon levde med Doris Lessing under 50 år.
Agneta Pleijels självbiografiska text, Doften av en man, utspelar sig i Lund, Göteborg och Stockholm. Hon tillbringar studieåren i Göteborgs Haga-kvarter och på Dicksonska biblioteket, efterträder Karl Vennberg som kulturchef på Aftonbladet och vistas ofta i föräldrahemmet i Lund. Ordning härskar i Berlin, dramat om Rosa Luxemburg som hon skrev tillsammans med Ronny Ambjörnsson, var en minnesvärd succé. Lilla teatern hade kontakt med Agneta Pleijel inför uppförandet av den satiriska pjäsen Joakim von Anka i början av 1970-talet, även den ett skriven i samarbete med Ronny Ambjörnsson. Hon redogör för flera metoo-upplevelser, även om texten är skriven innan den feministiska massrörelsen framträdde.
patriarkale far sedan han i millennieskiftet plötsligt bytt kön och
flyttat hem till Budapest där han vuxit upp under 1940-talet. Ungern
var förgiftat av förljugen nationalism och antisemitism redan innan de
tyska nazisterna genomförde förintelsen av Ungerns judiska befolkning
1944. Antisemitism och främlingsfientlighet präglar ungersk politik
även efter järnridåns fall. Victor Orban, ordförande Fidesz-partiet,
står i år inför ett nyval som han sannolikt kommer att vinna. Det var
Orban som stoppade flyktingvågen genom att bygga ett skärtrådsstängsel
längs hela den ungerska gränsen. Raoul Wallenberg är hatad av ungerska
nationalister. Susan Faludi skriver: ”Blodiga grisfötter hängdes kring
halsen på statyn av den svenske befrielsehjälten”.
Jenny Diskis Den sista resan beskriver hennes resa bort från livet efter cancer-beskedet. Boken är ofta rolig. Den berättar också om hennes uppväxt i 1960-talets swinging London, där hon som femtonåring omhändertogs av nobelpristagaren Doris Lessing, författare till Den femte sanningen, en av kvinnorörelsens klassiker. Hon levde med Doris Lessing under 50 år.
Agneta Pleijels självbiografiska text, Doften av en man, utspelar sig i Lund, Göteborg och Stockholm. Hon tillbringar studieåren i Göteborgs Haga-kvarter och på Dicksonska biblioteket, efterträder Karl Vennberg som kulturchef på Aftonbladet och vistas ofta i föräldrahemmet i Lund. Ordning härskar i Berlin, dramat om Rosa Luxemburg som hon skrev tillsammans med Ronny Ambjörnsson, var en minnesvärd succé. Lilla teatern hade kontakt med Agneta Pleijel inför uppförandet av den satiriska pjäsen Joakim von Anka i början av 1970-talet, även den ett skriven i samarbete med Ronny Ambjörnsson. Hon redogör för flera metoo-upplevelser, även om texten är skriven innan den feministiska massrörelsen framträdde.
Palestinagrupperna svartlistade av Israel. Får inte besöka Palestina.
Publicerad 2018-01-08, uppdaterad 2018-01-09
Israel svartlistar 20
solidaritetsorganisationer som kommer att nekas inträde till Israel och
därmed också till Palestina. Palestinagrupperna i Sverige (PGS) är en
av organisationerna på listan, tillsammans med bland andra Jewish voice
for Peace, American Friends Service Committe (kväkarna) i USA och
Palestinakommittén i Norge. Orsaken sägs vara stödet för BDS.
Inreseförbudet innebär bland annat att Palestinagrupperna inte tillåts besöka de barn- och ungdomsorganisationer som vi samarbetar med på Västbanken. Vi kommer då inte att kunna följa upp de projekt som bland annat får statliga bidrag. För att ta oss till Västbanken och Gaza måste vi resa via Israel. Även palestinska gränsen mot Jordanien kontrolleras av Israel.
Detta är ett sätt för Israel att försöka tysta den internationella solidaritetsrörelsen som stödjer det palestinska folkets strävan efter frihet och mänskliga rättigheter. Israel lägger enorma resurser på att försöka stoppa bojkottrörelsen, som vuxit sig stark runtom i världen och visar resultat. Företag flyttar sina investeringar, artister ställer in spelningar och många människor köper inte israeliska varor.
2005 lanserades BDS-uppropet av 170 organisationer i det palestinska civilsamhället med uppmaningen till omvärlden att stödja bojkott, desinvestering och sanktioner mot Israel till dess att ockupationen upphör. BDS är en en icke-våldsmetod i kampen för ett fritt Palestina och en rättvis fred. Rörelsen utgår från internationell rätt och hämtar inspiration från kampen mot apartheid i Sydafrika, där bojkott var en viktig del av motståndet. PGS ser det som en självklarhet att stödja detta.
Israel välkomnas i internationella samarbeten och har förmånliga samarbetsavtal med bland annat EU. Att då svartlista demokratiska organisationer som arbetar för internationell rätt och mänskliga rättigheter baserat på politiska åsikter är helt oacceptabelt.
PGS uppmanar andra organisationer och Sveriges regering att verka för att inreseförbudet omedlebart hävs.
Fullständiga listan på organisationer är: The France Association Palestine Solidarity BDS France BDS Italy The European Coordination of Committees and Associations for Palestine Friends of Al-Aqsa Ireland Palestine Solidarity Campaign The Palestine Committee of Norway Palestine Solidarity Association of Sweden (PGS) Palestine Solidarity Campaign War on Want BDS Kampagne American Friends Service Committee American Muslims for Palestine Code Pink Jewish Voice for Peace National Students for Justice in Palestine US Campaign for Palestinian Rights BDS Chile BDS South Africa BDS National Committee
Inreseförbudet innebär bland annat att Palestinagrupperna inte tillåts besöka de barn- och ungdomsorganisationer som vi samarbetar med på Västbanken. Vi kommer då inte att kunna följa upp de projekt som bland annat får statliga bidrag. För att ta oss till Västbanken och Gaza måste vi resa via Israel. Även palestinska gränsen mot Jordanien kontrolleras av Israel.
Detta är ett sätt för Israel att försöka tysta den internationella solidaritetsrörelsen som stödjer det palestinska folkets strävan efter frihet och mänskliga rättigheter. Israel lägger enorma resurser på att försöka stoppa bojkottrörelsen, som vuxit sig stark runtom i världen och visar resultat. Företag flyttar sina investeringar, artister ställer in spelningar och många människor köper inte israeliska varor.
2005 lanserades BDS-uppropet av 170 organisationer i det palestinska civilsamhället med uppmaningen till omvärlden att stödja bojkott, desinvestering och sanktioner mot Israel till dess att ockupationen upphör. BDS är en en icke-våldsmetod i kampen för ett fritt Palestina och en rättvis fred. Rörelsen utgår från internationell rätt och hämtar inspiration från kampen mot apartheid i Sydafrika, där bojkott var en viktig del av motståndet. PGS ser det som en självklarhet att stödja detta.
Israel välkomnas i internationella samarbeten och har förmånliga samarbetsavtal med bland annat EU. Att då svartlista demokratiska organisationer som arbetar för internationell rätt och mänskliga rättigheter baserat på politiska åsikter är helt oacceptabelt.
PGS uppmanar andra organisationer och Sveriges regering att verka för att inreseförbudet omedlebart hävs.
Fullständiga listan på organisationer är: The France Association Palestine Solidarity BDS France BDS Italy The European Coordination of Committees and Associations for Palestine Friends of Al-Aqsa Ireland Palestine Solidarity Campaign The Palestine Committee of Norway Palestine Solidarity Association of Sweden (PGS) Palestine Solidarity Campaign War on Want BDS Kampagne American Friends Service Committee American Muslims for Palestine Code Pink Jewish Voice for Peace National Students for Justice in Palestine US Campaign for Palestinian Rights BDS Chile BDS South Africa BDS National Committee
Källby, det människoskapade landskapet
av Gunnar Stensson
Jag går min vanliga runda en av de soliga dagarna mellan nyår och
trettonhelgen 2018. Funderar på den planerade Källbystaden och
järnvägsutbyggnaden. Frosten på korpfotbollsplanerna glittrar i
solskenet. Jag följer gröna stråket ner mot Höje å.
1855 byggdes järnvägen tvärs igenom Flackarp och Källby och klöv dem i mitten. Flackarps medeltidskyrka hamnade på västra sidan och församlingen på östra. Då revs kyrkan. Ingen idé att behålla den. Men den gamla kyrkogården finns kvar.
Järnvägsbron över Höje å måste ha byggts i största hast för stationen i Lund invigdes 1956. Det måste ha varit ett jättebygge på sin tid. Otroliga schaktmassor fördes till backarna norr och söder om ån. Hur? Vilka gjorde det? Säkert många, med enkla redskap.
Nu ska en ny bro för de två nya spåren byggas bredvid den gamla, (som inte är bron från 1855, den byggdes om efter några decennier).
Jag går under bron. Bron som ska byggas kräver nya schaktmassor. Fullastade truckar. Schaktmassorna söderifrån ska fraktas ned till ån över åkern från Flackarps byväg uppe vid den vita skolan. De norrifrån ska fraktas längs förlängningen av Åkerlunds och Rausings väg. Det går åt mängder för att bredda den höga järnvägsvallen. Nytt landskap.
Jag går vidare mellan ån och dammarna. Vintertid är fågellivet rikt. Bläsändernas röda huvuden blänker i solen. Natur, tänker jag. Vattennivån i ån är hög.
Nej, detta är ingalunda orörd natur! Det har åstadkommits av grävskopor och traktorer på 1930-talet. Då grävdes åkrarna norr om ån bort, hela vägen till Värpinge. Sedan göts dammarna som grunda tråg av cement.
Vilket larm det måste ha varit! Vilka schaktmassor! Det mesta placerades intill järnvägen på lundasidan, en kolossal fyrkantig jordhög, nu nästan helt täckt av en ogenomtränglig törnrosdjungel. Går det att bygga på den? Är det inte risk att husen rasar iväg? Norr om dammarna byggdes reningsverket. Dit och till dammarna sköljdes all skit i hela Lund.
Jag gläder mig åt svanarna, kniporna, sothönsen och skarvarna. Vattnet är fullt av fisk. Bortom den långa dammen går jag norrut. Vinbärsbuskar, krusbär, körsbär och fläder vittnar om bondgårdarna som fanns här förr.
Därborta skymtar de gula bussarna på en väldig parkering som röjdes och asfalterades på ett par månader förra året. Nuförtiden går det fort att omvandla landskap.
Jag går över den gamla åkern och en bäckravin som fyllts ut så att industrispåret skulle kunna byggas där. Spåret är borta men järnvägsvallen är kvar. Kraftledningsgatan ger ett perspektiv med Uppåkra kyrka i fonden.
Jag går in i djungeln söder om södra industriområdet som kommunen olagligt skänkte till Rausing för att han skulle bygga sin förpackningsindustri där. Ingen överklagade. Den gamla järnvägsvallen går genom djungeln som fått växa vilt de senaste 60 åren.
Jag befinner mig mitt i den planerade Källbystaden. Den gröna remsan mellan det inhägnade industriområdet och det likaledes inhägnade reningsverket är smal.
Jag fortsätter norrut längs Åkerlunds och Rausings väg. I fonden syns lasarettet. Till vänster ligger industribyggnaderna. Till höger finns järnvägen. Två nya spår ska byggas. Ett långt godståg möter ett snabbt Öresundståg. Där ska Klostergårdsstationen ligga.
Åkerlunds och Rausings kontorsbyggnad ska visst rivas. Kanske där ska byggas ett gymnasium. Men först måste kommunen köpa tillbaka största delen av industriområdet som den olagligt mutade Rausing med 1939, för snart 80 år sedan. Där ska Källbystaden ligga.
Jag går hem över fotbollsplanerna. De badar i sol. Frosten har smält. Solen står i sydväst. Min skugga är lång. När solen skiner blir skuggorna skarpa. Kommer här att finnas bostadskvarter om tio år?
1855 byggdes järnvägen tvärs igenom Flackarp och Källby och klöv dem i mitten. Flackarps medeltidskyrka hamnade på västra sidan och församlingen på östra. Då revs kyrkan. Ingen idé att behålla den. Men den gamla kyrkogården finns kvar.
Järnvägsbron över Höje å måste ha byggts i största hast för stationen i Lund invigdes 1956. Det måste ha varit ett jättebygge på sin tid. Otroliga schaktmassor fördes till backarna norr och söder om ån. Hur? Vilka gjorde det? Säkert många, med enkla redskap.
Nu ska en ny bro för de två nya spåren byggas bredvid den gamla, (som inte är bron från 1855, den byggdes om efter några decennier).
Jag går under bron. Bron som ska byggas kräver nya schaktmassor. Fullastade truckar. Schaktmassorna söderifrån ska fraktas ned till ån över åkern från Flackarps byväg uppe vid den vita skolan. De norrifrån ska fraktas längs förlängningen av Åkerlunds och Rausings väg. Det går åt mängder för att bredda den höga järnvägsvallen. Nytt landskap.
Jag går vidare mellan ån och dammarna. Vintertid är fågellivet rikt. Bläsändernas röda huvuden blänker i solen. Natur, tänker jag. Vattennivån i ån är hög.
Nej, detta är ingalunda orörd natur! Det har åstadkommits av grävskopor och traktorer på 1930-talet. Då grävdes åkrarna norr om ån bort, hela vägen till Värpinge. Sedan göts dammarna som grunda tråg av cement.
Vilket larm det måste ha varit! Vilka schaktmassor! Det mesta placerades intill järnvägen på lundasidan, en kolossal fyrkantig jordhög, nu nästan helt täckt av en ogenomtränglig törnrosdjungel. Går det att bygga på den? Är det inte risk att husen rasar iväg? Norr om dammarna byggdes reningsverket. Dit och till dammarna sköljdes all skit i hela Lund.
Jag gläder mig åt svanarna, kniporna, sothönsen och skarvarna. Vattnet är fullt av fisk. Bortom den långa dammen går jag norrut. Vinbärsbuskar, krusbär, körsbär och fläder vittnar om bondgårdarna som fanns här förr.
Därborta skymtar de gula bussarna på en väldig parkering som röjdes och asfalterades på ett par månader förra året. Nuförtiden går det fort att omvandla landskap.
Jag går över den gamla åkern och en bäckravin som fyllts ut så att industrispåret skulle kunna byggas där. Spåret är borta men järnvägsvallen är kvar. Kraftledningsgatan ger ett perspektiv med Uppåkra kyrka i fonden.
Jag går in i djungeln söder om södra industriområdet som kommunen olagligt skänkte till Rausing för att han skulle bygga sin förpackningsindustri där. Ingen överklagade. Den gamla järnvägsvallen går genom djungeln som fått växa vilt de senaste 60 åren.
Jag befinner mig mitt i den planerade Källbystaden. Den gröna remsan mellan det inhägnade industriområdet och det likaledes inhägnade reningsverket är smal.
Jag fortsätter norrut längs Åkerlunds och Rausings väg. I fonden syns lasarettet. Till vänster ligger industribyggnaderna. Till höger finns järnvägen. Två nya spår ska byggas. Ett långt godståg möter ett snabbt Öresundståg. Där ska Klostergårdsstationen ligga.
Åkerlunds och Rausings kontorsbyggnad ska visst rivas. Kanske där ska byggas ett gymnasium. Men först måste kommunen köpa tillbaka största delen av industriområdet som den olagligt mutade Rausing med 1939, för snart 80 år sedan. Där ska Källbystaden ligga.
Jag går hem över fotbollsplanerna. De badar i sol. Frosten har smält. Solen står i sydväst. Min skugga är lång. När solen skiner blir skuggorna skarpa. Kommer här att finnas bostadskvarter om tio år?
Nu har migrationsverket städat borden – med vilka resultat? av Bertil Egerö
Migrationsverkets metoder för att kunna avslå asylsökande ungdomar kritiseras nu även av socialförvaltningar.
Målet är entydigt: utvisning av så många som
möjligt. Medlen: en byråkratisk hantering som följer en klar, iskall
logik. Med den asylsökande som offer. Rättssystemet urholkas, tilliten
till myndigheter och politiker undergrävs.
Ibland lönar det sig att kolla TV's
Rapport. Häromdagen diskuterades SVT's avslöjande att migrationsverket
systematiskt nedvärderar intyg från socialförvaltningar runtom i
landet, om de går emot verkets strävan att göra de asylsökande 'vuxna',
dvs 18 år. En intervjuad socialsekreterare upplever detta som en praxis
från i somras; tidigare samarbetade verket med henne i sådana frågor.
Jag är god man för två pojkar. Båda har drabbats av migrationsverkets beslut om avslag, som är fyllt av detta slags nedvärderingar av intyg, dokument mm. Rättsvidrigt, och en klar bekräftelse på att verket enbart strävar efter att avslå asylansökningar från Afghanistan och utvisa ungdomar. Det underlättas av att först göra dem 'vuxna'.
Att kritiken mot röntgenmetoden är massiv, att polisen nu öppet ger upp hoppet att kunna finna och transportera mer än en liten bråkdel av de drabbade, verkar inte spela någon roll. Regeringen blundar, migrationsverket fortsätter att underminera vår tillit till myndigheter och politiker. Rättsmedvetandet urholkas. Spelar allt detta ingen roll?
Artikeln nedan är redan publicerad i ETC och Dalademokraten. Den har inte förlorat i aktualitet.
Jag är god man för två pojkar. Båda har drabbats av migrationsverkets beslut om avslag, som är fyllt av detta slags nedvärderingar av intyg, dokument mm. Rättsvidrigt, och en klar bekräftelse på att verket enbart strävar efter att avslå asylansökningar från Afghanistan och utvisa ungdomar. Det underlättas av att först göra dem 'vuxna'.
Att kritiken mot röntgenmetoden är massiv, att polisen nu öppet ger upp hoppet att kunna finna och transportera mer än en liten bråkdel av de drabbade, verkar inte spela någon roll. Regeringen blundar, migrationsverket fortsätter att underminera vår tillit till myndigheter och politiker. Rättsmedvetandet urholkas. Spelar allt detta ingen roll?
Artikeln nedan är redan publicerad i ETC och Dalademokraten. Den har inte förlorat i aktualitet.
Som god man har jag nu på kort tid
två gånger tagit del av migrationsverkets beslut att underkänna två
asylsökande afghanska ungdomars asylskäl. Beslutsunderlaget är nästan
identiskt och ger ett starkt intryck av schablonmässig hantering.
Kanske en effekt av att migrationsverket kommer att säga upp flera
tusen anställda?
Verket inleder med att godtyckligt uppgradera ungdomarna i ålder, så att de som vuxna lättare ska kunna utvisas. Dess enda stöd är en röntgenbaserad bedömning från rättsmedicinalverket, enbart avseende sannolikheten att den röntgade är 18 år eller mer. Alternativet ’sannolikt minderårig’ existerar inte.
Det material som ligger till grund för asylansökan nedvärderas systematiskt. Viktiga dokument som intyg över genomgången utbildning, signerat och stämplat av det afghanska skolministeriets officiella representant i Teheran, läggs åt sidan med anteckningen ”oklart var uppgifterna kommer ifrån”.
Migrationsverket har själv begärt och fått ett intyg av den kommunala socialförvaltningen rörande dess bedömning av en ungdoms ålder. Förvaltningens professionella handläggare har en längre tid följt ungdomen, och dess yttrande bör ha stor tyngd. Trots det anser nu migrationsverkets utredare att det inte framgår ”hur frågan om din ålder har utretts /…/ och bedömer att /uppgifterna/ inte kan ge stöd för din underårighet”.
Verket inleder med att godtyckligt uppgradera ungdomarna i ålder, så att de som vuxna lättare ska kunna utvisas. Dess enda stöd är en röntgenbaserad bedömning från rättsmedicinalverket, enbart avseende sannolikheten att den röntgade är 18 år eller mer. Alternativet ’sannolikt minderårig’ existerar inte.
Det material som ligger till grund för asylansökan nedvärderas systematiskt. Viktiga dokument som intyg över genomgången utbildning, signerat och stämplat av det afghanska skolministeriets officiella representant i Teheran, läggs åt sidan med anteckningen ”oklart var uppgifterna kommer ifrån”.
Migrationsverket har själv begärt och fått ett intyg av den kommunala socialförvaltningen rörande dess bedömning av en ungdoms ålder. Förvaltningens professionella handläggare har en längre tid följt ungdomen, och dess yttrande bör ha stor tyngd. Trots det anser nu migrationsverkets utredare att det inte framgår ”hur frågan om din ålder har utretts /…/ och bedömer att /uppgifterna/ inte kan ge stöd för din underårighet”.
Ansvarig utredare borta ur bilden
Beslutet ska meddelas den sökande vid personligt möte, där handlingen läses upp. Jag tar kontakt med ansvarig handläggare. Hon svarar att ärendet är avslutat för hennes del, och att annan handläggare har uppgiften att delge oss resultatet. Med en byråkratisk fint slipper ansvarig utredare ta ansvar.
En handläggare som aldrig haft kontakt med ärendet läser upp texten, en text vi redan läst själva. Kommentarer, frågor eller kritik tillåts inte. Kränkande, förödmjukande, en maktutövning jag inte föreställt mig vara möjlig i vårt demokratiska Sverige.
Vi tvingas nu, advokaten, ungdomen och jag själv, in i en kostsam och sannolikt långvarig period av överklaganden, där migrationsverket måste försvara sina beslut inför domstolen. Samtidigt, innan domstolen ens nåtts av ärendet, drabbas den unge av total utfrysning ur systemet: det statliga bidraget till kommunen dras in och kommunen svarar med att avhysa ungdomen från boendet.
Logiken är grym: den unge ska omedelbart tas om hand av migrationsverket och placeras varsomhelst i Sverige. Därmed avbryts skolgången, kontakten med god man går förlorad, samarbetet med den jurist som driver ärendet försvåras. Vilket allt underlättar och snabbar på processen till utvisning, målet för hela hanteringen.
Rättsmedvetandet urholkas
I vårt rättssystem är en person misstänkt men inte skyldig/oskyldig förrän dom fallit. En (godtycklig) åldersuppskrivning vinner inte laga kraft förrän den accepterats i domstol. Trots det är systemet uppbyggt på att migrationsverket har rätt; resten är att se som en serie procedurer. Det vore mindre illa om verket arbetade neutralt. När målet ’utvisning’ är dess riktlinje, kan hanteringen aldrig vara neutral.
Därför är det rätt att påstå att samhället urholkas. Att vår tilltro till myndigheter och politiker sjunker till farligt låga nivåer. Att det vackra ordet ’mänskliga rättigheter’, så omhuldat i vår utrikespolitik, i asylpolitiken är ett ord utan täckning.
Ytterst vilar ansvaret på vår regering. Men även på vår riksdag, som kan kräva en utredning av rättssäkerheten i de processer som avses leda till tvångsutvisning av unga asylsökande till Afghanistan, världens farligaste land näst efter Syrien och världens farligaste land för kvinnor.
Bertil Egerö, God man
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)