Jag studerar just nu två böcker, amerikanen Erik Olin Wrig
hts
Antikapitalism och fransmannen Thomas Pikettys
Capitalism and Ideology.
Båda författarna vill uppnå ett framtida jämlikt
samhälle. Båda ser jämlik utbildning som ett viktigt redskap. Båda tar
sin utgångspunkt i respektive nations historiska vilja att uppnå
jämlikhet.
Amerikanen Wright citerar USA:s självständighetsför-klaring 1776: ”Vi ser dessa sanningar som självklara: att
alla människor är jämlika; att
de av sin skapare tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att
rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa.”
Fransmannen Piketty utgår från franska revolutionens slagord
Frihet Jämlikhet Broderskap.
Båda konstaterar att folkets kamp för jämlikhet förråddes.
Äganderätt gick före jämlikhet. Även ägandet av slavar sågs som en
rättighet. Fyra av USA:s första presidenter var slavägare. Napoleon
återinförde ett hierarkiskt, penningstyrt system i Frankrike.
Båda forskarna menar att kampen för jämlikhet hela tiden pågått
och måste fortsätta. Båda skrev sina verk före corona-pandemin. Om det
är något som den har avslöjat så är det jämlikhetens nödvändighet, inte
minst inom vård, omsorg och skola.
I hela mitt liv har jag känt vrede mot ojämlikhet.
Från min hemort Älghult var jag praktiskt taget den ende som utbildades i
Växjö Högre Allmänna Läroverk. Därhemma hade jag begåvade kamrater som
fick klara sig med sex års folkskola. Läroverksmössan och
studentmössan plågade mig som värsta sortens översitteri. Under åtta år
kämpade jag mig igenom föråldrade och till stor del meningslösa
ämneskurser. Det fanns annat att läsa i de kala inackorderingsrum där
jag tillbringade sex nätter i veckan. Femton månaders värnplikt på
Kronobergs regemente kändes som en befrielse. Där fick jag vara bland
folk.
Men när jag kom till Lund 1954 mötte jag samma gamla
överklasshögmod i än mer förhatlig form, uppblåst av allsköns
konventioner och ceremonier. Jag flyttade till Göteborg och tog min fil
mag där med bland andra Erik Lönnroth som lärare.
Efter examen blev jag folkhögskolelärare - att arbeta på den
tidens gymnasium var otänkbart. Jag tjänstgjorde ett par år i Axevalla
där jag fick många begåvade elever som strävade att uppnå
grundskolekompetens – de hade gått ut folkskolan ett par år innan
grundskolan infördes. Många blev poliser och sjuksköterskor.
Ja, grundskolan var en stor utbildnings- och jämlikhetsreform som
också min far hade kämpat för. Den genomfördes tidigt hemma i Älghult.
Mina yngre syskon fick förmånen att gå i enhetsskolan, som de första
grundskolorna kallades. Nu förfuskas de av ojämlikhetens giriga
skolkoncerner.
1963 fick jag en tjänst i Framnäs folkhögskola
utanför Piteå. Där fanns bland annat en flerårig musikutbildning och jag
blev bekant med många senare framgångsrika musiker. I Norrbotten
växte missnöjet mot förhållandena i gruvorna och efter några år
strejkade gruvarbetarna i Kiruna och Svappavaara. Det förändrade den
svenska arbetsmarknaden. Av mina elever fick jag Marx´ Kapitalet.
Samtidigt jäste det i Lund. Staden framstod som den rödaste i
Sverige 1968. Jag flyttade dit 1969 för att läsa kulturgeografi och
därefter utbilda mig vid lärarhögskolan i Malmö.
Jag kom att tänka på allt detta när jag råkade få
ögonen på en statistik över antalet studenter i Lund 1950-1970. I Lunds
universitet 1950 stoltserade 2922 uppblåsta småstadsöverklassare i
frack och studentmössa. Under de två följande decennierna genomfördes
grundskolans utbildningsrevolution. Alla fick tillgång till kunskap.
När jag återvände hit hade grundskolerevolutionen nått Lund: antalet
studenter hade tiodubblats till 21 139. De demonstrerade mot USA:s krig
i Vietnam! Och de brände studentmössor. Jag kom att stanna.
Nu ska jag fortsätta att studera Wrights och Pikettys forskning
om kampen mot ojämlikhet i historien, nuet och framtiden. Båda är
övertygade om att jämlikhet inom och mellan länder måste uppnås om vi
ska klara jordens upphettningskatastrof.