Helgeandskyrkan
1 oktober kl 17
Larsåke Sjöstedt, piano
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-09-29
Poliser, poliser och lite fler poliser
Jan Björklund: Sätt in tusen nya poliser i Skåne. Straffskalorna för en lång rad brott är för milda. De blir inte avskräckande.
SDS 27/9
Ett omänskligt förslag
Enligt det senaste regeringsförslaget ska polisen få ökade befogenheter att jaga vuxna och barn som fått avvisningsbeslut. Id-kontroller ska kunna göras utan konkret brottsmisstanke. Så små barn som sexåringar ska tvingas lämna fingeravtryck vid utlänningskontroll...
Kommer alla poliser att delta i denna jakt? Alla Kronofogdens medarbetare? Alla läkare och lärare, socionomer och kuratorer? Alla som vet att det inte är kriminella människor som jagas?
Elisabeth Hjort, SDS 27/9
SDS 27/9
Ett omänskligt förslag
Enligt det senaste regeringsförslaget ska polisen få ökade befogenheter att jaga vuxna och barn som fått avvisningsbeslut. Id-kontroller ska kunna göras utan konkret brottsmisstanke. Så små barn som sexåringar ska tvingas lämna fingeravtryck vid utlänningskontroll...
Kommer alla poliser att delta i denna jakt? Alla Kronofogdens medarbetare? Alla läkare och lärare, socionomer och kuratorer? Alla som vet att det inte är kriminella människor som jagas?
Elisabeth Hjort, SDS 27/9
Women´s Boat to Gaza avseglar på sista etappen mot Gaza
PRESSMEDDELANDE: 2016-09-27 09:25
Idag på morgonen påbörjade den ena av
Women´s Boats to Gaza - Zaytouna-Oliven - den sista etappen från
Messina mot Gaza. Ombord finns kvinnor från tretton länder och fem
kontinenter som är fast beslutna att i solidaritet med sina palestinska
systrar bryta den omänskliga och olagliga blockaden mot Gaza. Bland
kvinnorna ombord finns den svenska delegaten Jeanette Escanilla, som
representerar (v) i landstingsfullmäktige i Uppsala.
Den andra båten - Amal-Hoppet II - genomgår just nu sina sista förberedelser och kommer att avsegla inom kort. Båda båtarna beräknas angöra Gaza i början av oktober.
Följ resan »
Den andra båten - Amal-Hoppet II - genomgår just nu sina sista förberedelser och kommer att avsegla inom kort. Båda båtarna beräknas angöra Gaza i början av oktober.
Följ resan »
Bred enighet för Hillary av Lucifer
Äntligen finns det en enad front i politiken, när vi alla är samlade i vårt avståndstagande, 
i
vår avsky för mannen som med nästan halva nationen bakom sig vill bli
president i USA. Vi står där sida vid sida, Stefan Löfven och Per T
Ohlsson, Margot Wallström och Anna Kinberg Batra, Överbefälhavaren och
Ärkebiskopen, alla på rätt sida om skiljelinjen, alla är vi för den
rättsinnade Hillary eller i varje fall mot Donald.
Goldwater igen
Så tråkigt då att ännu en gång, den N+1:a gången i den här spalten, behöva erinra om presidentvalet i USA 1964. Barry Goldwater, senator från Arizona, blev den republikanske kandidaten trots betydande motstånd från pressen och de mera moderata krafterna inom partiet, inte minst den nästan liberale Nelson Rockefeller. Mot sig hade han den sittande presidenten Lyndon B Johnson som efterträtt Kennedy på posten. Lyndon Johnson var en socialt mycket medveten president, präglad av åren med Roosevelt som förde en progressiv politik socialt och ekonomiskt, närmast en sorts folkhemspolitik i USA-tappning. Det var lätt för Johnson att utmåla Goldwater som en reaktionär och alla vi som var intresserade nog för att följa kampanjen var eniga: det viktiga var att stoppa Goldwater. Alla goda krafter från vänster till höger i Sverige tyckte Goldwater var för hemsk och närmast omöjlig som amerikansk president.
En halv miljon man till Vietnam
Ja, Goldwater förlorade som tur var. Men tre år senare drev president Johnson ett krig med 500.000 amerikanska värnpliktiga på marken i Vietnam och tusentals flygplan på baser runt om Vietnam, ett krig som han sedan lämnade till Richard Nixon att långsamt förlora.
Vad lär vi av det? Jo, visst ska man rösta emot kandidater som Goldwater och Trump, men tro bara inte att det räcker. Hillarys tid som utrikesminister under Obama utmärktes av krigspolitik, hon var i högsta grad en hök som t.ex. var starkt pådrivande i att USA drev ut Libyen i inbördeskrig och elände.
Libyen var ett av Afrikas mest välskötta länder med skolor och hälsovård i god ordning och med en viss spridning av rikedomen från oljan. Ghaddafi var diktator med tidvis bisarra drag, men framför allt var han förespråkare för afrikansk enhet och fri i förhållande till USA. Alltså betalade man ett uppror mot honom och avsatte honom med europeisk (inkl. svensk) militär hjälp. Hillary har många förtjänster, ska vi säga nästan som en svensk folkpartist (före Björklund), men hon är inte precis en fredskandidat. Det hade behövts en i denna tid när rysarna bär sig åt som svin i Syrien.
För lumpen, från vänster
Så ska vi då få värnplikt igen Och det är karakteristiskt att den beskrivs under rubriken ”personalförsörjnings-problemen”. Det är tydligt att man vill reducera det hela till en metod att driva in ett tusental saknade i fållorna när folk nu inte vill sno värvning. Militären vill så klart inte jobba med att föda, klä och nyttiggöra de ett hundra tusen som finns i en normal årsklass. När de borgerliga för sju år sen avskaffade värnplikten var Vänsterpartiet med rätta emot. Om man inte vill att Nato ska stå för Sveriges försvar behövs en bred värnplikt och då räcker inte något tusental som årligen ska lösa personalförsörjnings-äproblemen. Det duger helt enkelt inte med legosoldater. Försvaret måste vara en folklig angelägenhet och alla måste med.
Sydsvenskan hade på torsdagen en feg andraledare om värnplikten, undertecknad Henrik Bredberg. Han brukar vara lite vettigare än de andra i gänget men här fanns inte ett ord om att det var borgarna som lade ner värnplikten, medan då t.ex. Vänsterpartiet slog vakt om den. Men Vänsterpartiet kan uppenbarligen bara beskrivas i Sydsvenskan som en skamfläck för landet.
i
vår avsky för mannen som med nästan halva nationen bakom sig vill bli
president i USA. Vi står där sida vid sida, Stefan Löfven och Per T
Ohlsson, Margot Wallström och Anna Kinberg Batra, Överbefälhavaren och
Ärkebiskopen, alla på rätt sida om skiljelinjen, alla är vi för den
rättsinnade Hillary eller i varje fall mot Donald.Goldwater igen
Så tråkigt då att ännu en gång, den N+1:a gången i den här spalten, behöva erinra om presidentvalet i USA 1964. Barry Goldwater, senator från Arizona, blev den republikanske kandidaten trots betydande motstånd från pressen och de mera moderata krafterna inom partiet, inte minst den nästan liberale Nelson Rockefeller. Mot sig hade han den sittande presidenten Lyndon B Johnson som efterträtt Kennedy på posten. Lyndon Johnson var en socialt mycket medveten president, präglad av åren med Roosevelt som förde en progressiv politik socialt och ekonomiskt, närmast en sorts folkhemspolitik i USA-tappning. Det var lätt för Johnson att utmåla Goldwater som en reaktionär och alla vi som var intresserade nog för att följa kampanjen var eniga: det viktiga var att stoppa Goldwater. Alla goda krafter från vänster till höger i Sverige tyckte Goldwater var för hemsk och närmast omöjlig som amerikansk president.
En halv miljon man till Vietnam
Ja, Goldwater förlorade som tur var. Men tre år senare drev president Johnson ett krig med 500.000 amerikanska värnpliktiga på marken i Vietnam och tusentals flygplan på baser runt om Vietnam, ett krig som han sedan lämnade till Richard Nixon att långsamt förlora.
Vad lär vi av det? Jo, visst ska man rösta emot kandidater som Goldwater och Trump, men tro bara inte att det räcker. Hillarys tid som utrikesminister under Obama utmärktes av krigspolitik, hon var i högsta grad en hök som t.ex. var starkt pådrivande i att USA drev ut Libyen i inbördeskrig och elände.
Libyen var ett av Afrikas mest välskötta länder med skolor och hälsovård i god ordning och med en viss spridning av rikedomen från oljan. Ghaddafi var diktator med tidvis bisarra drag, men framför allt var han förespråkare för afrikansk enhet och fri i förhållande till USA. Alltså betalade man ett uppror mot honom och avsatte honom med europeisk (inkl. svensk) militär hjälp. Hillary har många förtjänster, ska vi säga nästan som en svensk folkpartist (före Björklund), men hon är inte precis en fredskandidat. Det hade behövts en i denna tid när rysarna bär sig åt som svin i Syrien.
För lumpen, från vänster
Så ska vi då få värnplikt igen Och det är karakteristiskt att den beskrivs under rubriken ”personalförsörjnings-problemen”. Det är tydligt att man vill reducera det hela till en metod att driva in ett tusental saknade i fållorna när folk nu inte vill sno värvning. Militären vill så klart inte jobba med att föda, klä och nyttiggöra de ett hundra tusen som finns i en normal årsklass. När de borgerliga för sju år sen avskaffade värnplikten var Vänsterpartiet med rätta emot. Om man inte vill att Nato ska stå för Sveriges försvar behövs en bred värnplikt och då räcker inte något tusental som årligen ska lösa personalförsörjnings-äproblemen. Det duger helt enkelt inte med legosoldater. Försvaret måste vara en folklig angelägenhet och alla måste med.
Sydsvenskan hade på torsdagen en feg andraledare om värnplikten, undertecknad Henrik Bredberg. Han brukar vara lite vettigare än de andra i gänget men här fanns inte ett ord om att det var borgarna som lade ner värnplikten, medan då t.ex. Vänsterpartiet slog vakt om den. Men Vänsterpartiet kan uppenbarligen bara beskrivas i Sydsvenskan som en skamfläck för landet.
”De döda manar oss” av Gunnar Stensson
| Nina Björk Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek W&W 2016 |
Nina Björks bok om Rosa Luxemburg kom ut
härom dagen. Den recenserades genast på de stora tidningarnas
kultursidor. Jag gick till Gleerups och köpte den. Den kostade 249
kronor.
1967 köpte jag Rosa Luxemburgs Den ryska revolutionen, översatt av Ture Nerman, en liten bok utgiven på Federativs förlag 1967. Den kostade 4 kronor i en bokhandel i Piteå.
Jag har den på en bokhylla tillsammans med böcker av Marx, Engels, Lenin, Gramsci, Dimitrov, Huberman, Chomsky, Hobsbawm och andra, de flesta häftade och billiga, i samma prisklass som Den ryska revolutionen, många tryckta på 1960-talet.
Det lilla blekröda häftet har ett porträtt av Rosa Luxemburg på framsidan. Jag finner till min förvåning att det är fullt av understrykningar, som jag gjorde strax före jul för 49 år sedan. Invid en understrykning har jag i kanten skrivit OBS!
Den lyder: ”Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så många – är ingen frihet. Inte på grund av någon ´rättfärdighetsfanatism´ utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan upphör om ´friheten´ blir ett privilegium.”
När Rosa Luxemburg skrev Den ryska revolutionen var hon sjuk och inspärrad i ett fängelse i Berlin. Hon fick inte boken riktigt färdig. Somligt var anteckningar på lösa lappar.
Rosa Luxemburg och hennes kamrat Karl Liebknecht mördades 1919. Deras kroppar kastades i Landwehrkanal, ett biflöde av floden Spree.
Den ryska revolutionen gavs ut 1922.
Ännu ett citat: ”Man bör och måste genast igångsätta socialistiska åtgärder på det mest energiska, oeftergivliga, hänsynslösa sätt, alltså utöva diktatur, men klassens, inte ett partis eller en klicks, klassens diktatur, dvs i bredaste offentlighet, under det mest aktiva, ohämmade deltagande av folkmassorna, i oinskränkt demokrati.”
Jag letar fram berättelsen om mordet på Rosa Luxemburg i Nina Björks bok. Den finns på s 239 och följande sidor.
”På kvällen den 15 januari 1919 hämtades Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht från sin tillfälliga bostad i Wilhelmsdorf... När soldaterna kom steg hon upp, packade en väska och tog med sig en bok av Goethe. (Hon förhördes av en kapten Waldemar Pabst i ett tillfälligt högkvarter i Hotell Eden. Kapten Pabst meddelade henne att hon skulle föras till Moabitfängelset). När hon fördes nerför trappan mot hotellets utgång väntade en soldat vid namn Otto Runge på henne och slog henne i huvudet med sin gevärskolv. Omtöcknad fördes hon ut i en väntande bil. Där sköts hon av en av de medverkande, förmodligen löjtnant Kurt Vogel. Vid Landwehrkanal stannade man bilen och slängde hennes kropp i vattnet.”
1967 köpte jag Rosa Luxemburgs Den ryska revolutionen, översatt av Ture Nerman, en liten bok utgiven på Federativs förlag 1967. Den kostade 4 kronor i en bokhandel i Piteå.
Jag har den på en bokhylla tillsammans med böcker av Marx, Engels, Lenin, Gramsci, Dimitrov, Huberman, Chomsky, Hobsbawm och andra, de flesta häftade och billiga, i samma prisklass som Den ryska revolutionen, många tryckta på 1960-talet.
Det lilla blekröda häftet har ett porträtt av Rosa Luxemburg på framsidan. Jag finner till min förvåning att det är fullt av understrykningar, som jag gjorde strax före jul för 49 år sedan. Invid en understrykning har jag i kanten skrivit OBS!
Den lyder: ”Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så många – är ingen frihet. Inte på grund av någon ´rättfärdighetsfanatism´ utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan upphör om ´friheten´ blir ett privilegium.”
När Rosa Luxemburg skrev Den ryska revolutionen var hon sjuk och inspärrad i ett fängelse i Berlin. Hon fick inte boken riktigt färdig. Somligt var anteckningar på lösa lappar.
Rosa Luxemburg och hennes kamrat Karl Liebknecht mördades 1919. Deras kroppar kastades i Landwehrkanal, ett biflöde av floden Spree.
Den ryska revolutionen gavs ut 1922.
Ännu ett citat: ”Man bör och måste genast igångsätta socialistiska åtgärder på det mest energiska, oeftergivliga, hänsynslösa sätt, alltså utöva diktatur, men klassens, inte ett partis eller en klicks, klassens diktatur, dvs i bredaste offentlighet, under det mest aktiva, ohämmade deltagande av folkmassorna, i oinskränkt demokrati.”
Jag letar fram berättelsen om mordet på Rosa Luxemburg i Nina Björks bok. Den finns på s 239 och följande sidor.
”På kvällen den 15 januari 1919 hämtades Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht från sin tillfälliga bostad i Wilhelmsdorf... När soldaterna kom steg hon upp, packade en väska och tog med sig en bok av Goethe. (Hon förhördes av en kapten Waldemar Pabst i ett tillfälligt högkvarter i Hotell Eden. Kapten Pabst meddelade henne att hon skulle föras till Moabitfängelset). När hon fördes nerför trappan mot hotellets utgång väntade en soldat vid namn Otto Runge på henne och slog henne i huvudet med sin gevärskolv. Omtöcknad fördes hon ut i en väntande bil. Där sköts hon av en av de medverkande, förmodligen löjtnant Kurt Vogel. Vid Landwehrkanal stannade man bilen och slängde hennes kropp i vattnet.”
Veckobladet recenserar: En enkel till Damaskus
av Staffan Lindberg
Konflikterna och krigen i Mellanöstern är vår
tids största tragedi. Ända sedan 1960-talet har konflikterna präglat
relationerna i denna del av världen och den har succesivt dragit in
allt fler delar av världen i en låsning, som inga krafter tycks rå på.
Terrorn, kampen mot terrorn och massflykt från krigets Syrien är den
senaste fasen i denna katastrof.
Vad är de största ideologiska och sociala hindren för samarbete och försoning? Vad kan utgöra en gemensam grund för samtal kring samarbete och försoning i regionen? Hur kan vi utforma det praktiska fredsarbetet?
Här är arbetet med flyktingarna det viktigaste. En effekt av krigen vi inte kan värja oss mot. Sådan flyktingmottagning sådan fred.
Men det är så mycket mer vi kan bidra med. En vision av framtid och framsteg på egna villkor i Mellersta Östern.
Vad är de största ideologiska och sociala hindren för samarbete och försoning? Vad kan utgöra en gemensam grund för samtal kring samarbete och försoning i regionen? Hur kan vi utforma det praktiska fredsarbetet?
Här är arbetet med flyktingarna det viktigaste. En effekt av krigen vi inte kan värja oss mot. Sådan flyktingmottagning sådan fred.
Men det är så mycket mer vi kan bidra med. En vision av framtid och framsteg på egna villkor i Mellersta Östern.
Det var inte Mozart, Beethoven eller Vivaldi de spelade utan nutida musik, vilken skapats för dessa instrument och mer orientaliska instrument, som en enkel träflöjt och oud (ett slags luta), av syriska kompositörer – en del av musiken också skapad av orkesterns egna medlemmar.
Det var en fantastisk musikalisk resa genom olika stämningar, rytmer och toner i för oss sällsynta kombinationer. Medryckande fagert som i ”Mitt underbart vackra hemland” av Jehad Jazbeh, dramatiskt lockande med trummornas dån i Kinan Azmehs ”Bröllop” där kompositören själv excellerar i trollbindande toner på sin klarinett eller den späda klara tonen i ”Konsert för flöjt och orkester” av Shafi Badreddin med Mohamad Firyan som solist. Det är som om en förtrollad näktergal plötsligt ljuder långt över och bortom sitt register. När de spelar ”En enkel till Damaskus” med dovt och kärvt tonfall uppblandat med skärande smärta upplever man den vånda och förtvivlan som exilen är. ”Mitt älskade land i ruiner.” Musik för en regim som inte lyssnar men borde göra det. För alla andra en klagan som inte får tystna.
Vi möts i en gemenskap utan ord, men med alla andra sinnen uppslukade av denna österländskt filharmoniska sammansmältning och egen obändiga autonomi på en och samma gång. Ett gemensamt kulturarv att utgå från och mötas i.
Fyra förslag (MP) och (S) för att nå målen i LundaEko II
av Ulf N
Idag torsdag presenterade Lunds styrande rödgröna koalition fyra
förslag med bäring på den nyligen gjorda utvärderingen av Lunds program
för ekologiskt hållbar utveckling, den så kallade LundaEko II.
Utvärderingen pekade bland annat på att för flera mål gällde osäkerhet om de kunde nås inom utsatt tid. Bland annat gällde detta klimatmålet, där etappmålet är att utsläppen av klimatpåverkande gaser till år 2020 ska ha minskat med 50 procent jämfört med år 1990.
”Engagera flera”
Socialdemokraterna och Miljöpartiet växlar nu upp arbetet med LundaEko II i syfte att säkra måluppfyllelsen. Samtliga fyra förslag har koppling till klimatmålet, men också till LundaEko-målet om att ”Engagera flera”, vilket innefattar samtliga som bor och verkar i Lunds kommun, inte minst vår engagerade personal.
Det första förslaget handlar om att i samverkan med andra berörda nämnder och styrelser under hösten 2016 och våren 2017 genomföra en serie dialogmöten i kommunens olika geografiska delar i syfte att involvera kommuninvånarna.
Förmåndscyklar för kommunens anställda
Det andra förslaget syftar till att ta fram ett koncept för erbjudande om förmånscyklar för kommunens anställda, detta för att minska utsläpp och samtidigt vara en attraktiv arbetsgivare genom att möjliggöra för fler medarbetare att välja cykeln framför bilen.
Det tredje förslaget handlar om att få till stånd ett lokalt, politiskt oberoende klimatpolitiskt expertråd, vars uppgift är att bland annat utvärdera om beslutande och föreslagna styrmedel är tillräckliga för att nå målen och bedöma kommunens samlade politik utifrån klimatsynpunkt.
Det fjärde förslaget rör en utbyggd ”Klimatallians” som kan skapa ett brett nätverk av företag, offentliga verksamheter, universitet och föreningar i syfte att bredda engagemanget för att nå kommunens klimatmål. Redan idag har många företagare höga miljömål, men på detta sätt kan fler involveras för att vi gemensamt ska nå så långt som möjligt.
Utvärderingen pekade bland annat på att för flera mål gällde osäkerhet om de kunde nås inom utsatt tid. Bland annat gällde detta klimatmålet, där etappmålet är att utsläppen av klimatpåverkande gaser till år 2020 ska ha minskat med 50 procent jämfört med år 1990.
”Engagera flera”
Socialdemokraterna och Miljöpartiet växlar nu upp arbetet med LundaEko II i syfte att säkra måluppfyllelsen. Samtliga fyra förslag har koppling till klimatmålet, men också till LundaEko-målet om att ”Engagera flera”, vilket innefattar samtliga som bor och verkar i Lunds kommun, inte minst vår engagerade personal.
Det första förslaget handlar om att i samverkan med andra berörda nämnder och styrelser under hösten 2016 och våren 2017 genomföra en serie dialogmöten i kommunens olika geografiska delar i syfte att involvera kommuninvånarna.
Förmåndscyklar för kommunens anställda
Det andra förslaget syftar till att ta fram ett koncept för erbjudande om förmånscyklar för kommunens anställda, detta för att minska utsläpp och samtidigt vara en attraktiv arbetsgivare genom att möjliggöra för fler medarbetare att välja cykeln framför bilen.
Det tredje förslaget handlar om att få till stånd ett lokalt, politiskt oberoende klimatpolitiskt expertråd, vars uppgift är att bland annat utvärdera om beslutande och föreslagna styrmedel är tillräckliga för att nå målen och bedöma kommunens samlade politik utifrån klimatsynpunkt.
Det fjärde förslaget rör en utbyggd ”Klimatallians” som kan skapa ett brett nätverk av företag, offentliga verksamheter, universitet och föreningar i syfte att bredda engagemanget för att nå kommunens klimatmål. Redan idag har många företagare höga miljömål, men på detta sätt kan fler involveras för att vi gemensamt ska nå så långt som möjligt.
Göran Palms livsverk får inte glömmas av Bertil Egerö
Jag påminns om vackra dagar i Stockholms skärgård med högläsning ur Sverige en vintersaga,
när jag läser Göran Greiders äreminne över Göran Palm i Dagens ETC den
21 september. Jag minns en konsert Röda Kapellet gjorde i Kyrkans Hus,
där författaren själv läste avnitt ur Vintersagan, den del som utgår
från Malmö och Limhamn.
Namnet Vintersaga användes redan av Heinrich Heine, i diktsamlingen Tyskland. En Vintersaga utgiven på 1840-talet. Samma titel satte Wolf Biermann på en diktsvit från slutet av 1960-talet; båda finns samlade i en fin utgåva av Författarförlaget 1982. Göran Palm skrev företalet – på blankvers.
Vintersagan, som nu har utkommit i omarbetat skick, erbjuder en helt fascinerande resa genom Sverige. Den är, med Greiders ord, ”… den icke-officiella, alternativa, rentav hemliga och underjordiska krönikan om Sverige under ett avgörande kvartsekel”.
Greider ser Vintersagan som ”ett epos från den officiella tidens utkanter. 80-talet var en uppmarschtid för nyliberalismen och det märks i Vintersagan.” Den första delen kom ut 1984, och den sista delen 2005, ett tidsspann där mycket av vad vi äldre upplevt som ’Sverige’ ersatts, ibland så långt att vi inte längre känner igen oss.
Greider är helt fascinerad av Göran Palms behandling av det svenska språket. Väljer man blankvers – ett underbart versmått för högläsning – kan en del ord visa sig inte vilja gå in i formen. Då nyskapar Palm: ”i sista delen talas det någonstans om läckande oljetankers, men läckande är verstekniskt en förbannad så kallad daktyl – läck- an – de – så istället för läckande måste han skriva ’inkontinenta’ oljetankers.”
Kanske har jag nu lockat några läsare att ta till sig Greiders hela text om Göran Palm. Den återfinns hos ETC, och avslutas med en dikt av Göran Palm som känns lika viktig idag som när den skrevs. Med Greiders ord:” … hans livsverk står där; den konsekventa kritiska blicken mot allt däruppe. I dikten Till dem som vill överleva sammanfattas det. Dikten har den höga tonen, den är lite av en psalm för en evig upprorstanke. Senast jag deklamerade den högt var strax före folkomröstningen om EMU 2003:”
Under triumfvagnen,
där finns de enda som kan uttala ordet NEJ
så att hela vagnen stjälper.
De säger inte så ofta sitt nej.
De tiger i regel; de tiger och sliter.
Men inga andra kan.
För varje år går vagnen bara snabbare.
Att hoppa av är kanske redan omöjligt?
Lär dig slavarnas språk.
Det är det enda språk
som inte kommer att dö ut.
Namnet Vintersaga användes redan av Heinrich Heine, i diktsamlingen Tyskland. En Vintersaga utgiven på 1840-talet. Samma titel satte Wolf Biermann på en diktsvit från slutet av 1960-talet; båda finns samlade i en fin utgåva av Författarförlaget 1982. Göran Palm skrev företalet – på blankvers.
Vintersagan, som nu har utkommit i omarbetat skick, erbjuder en helt fascinerande resa genom Sverige. Den är, med Greiders ord, ”… den icke-officiella, alternativa, rentav hemliga och underjordiska krönikan om Sverige under ett avgörande kvartsekel”.
Greider ser Vintersagan som ”ett epos från den officiella tidens utkanter. 80-talet var en uppmarschtid för nyliberalismen och det märks i Vintersagan.” Den första delen kom ut 1984, och den sista delen 2005, ett tidsspann där mycket av vad vi äldre upplevt som ’Sverige’ ersatts, ibland så långt att vi inte längre känner igen oss.
Greider är helt fascinerad av Göran Palms behandling av det svenska språket. Väljer man blankvers – ett underbart versmått för högläsning – kan en del ord visa sig inte vilja gå in i formen. Då nyskapar Palm: ”i sista delen talas det någonstans om läckande oljetankers, men läckande är verstekniskt en förbannad så kallad daktyl – läck- an – de – så istället för läckande måste han skriva ’inkontinenta’ oljetankers.”
Kanske har jag nu lockat några läsare att ta till sig Greiders hela text om Göran Palm. Den återfinns hos ETC, och avslutas med en dikt av Göran Palm som känns lika viktig idag som när den skrevs. Med Greiders ord:” … hans livsverk står där; den konsekventa kritiska blicken mot allt däruppe. I dikten Till dem som vill överleva sammanfattas det. Dikten har den höga tonen, den är lite av en psalm för en evig upprorstanke. Senast jag deklamerade den högt var strax före folkomröstningen om EMU 2003:”
Under triumfvagnen,
där finns de enda som kan uttala ordet NEJ
så att hela vagnen stjälper.
De säger inte så ofta sitt nej.
De tiger i regel; de tiger och sliter.
Men inga andra kan.
För varje år går vagnen bara snabbare.
Att hoppa av är kanske redan omöjligt?
Lär dig slavarnas språk.
Det är det enda språk
som inte kommer att dö ut.
Vilken ambitionsnivå har Allianspartierna för studentbostadsbyggande? av Ulf Nymark
Häromdagen lanserade Miljöpartiet och Socialdemokraterna i Lund ett
förslag om ett projekt för ökat studentbostadsbyggande. Projektet
kallar vi 3000+, vilket innebär att vi vill skapa förutsättningar för
att trappa upp byggandet till i genomsnitt minst 300 nya
studentbostäder per år de kommande 10 åren. 3000 nya studentbostäder är
inget tak, det är ett golv. Det är alltså MINST 3000 vi vill
möjliggöra, därav plustecknet efter siffran i projektnamnet.
Allianspartierna med oppositionsrådet Christer Wallin (M) i spetsen reagerar nu surt på detta. Det är ingen reell ambitionshöjning – det är en ambitionskonservering, säjer Wallin. Men vilka ambitioner allianspartierna har säjer han inget om!
Allianspartiernas genomsnitt: 108 studentlägenheter
Tittar en bakåt i tiden och ser hur studentbostadsbyggandet sett ut under åren 2007 till 2014 då allianspartierna satt i majoritet i kommunen, finner en att det byggdes i genomsnitt 108 studentlägenheter per år under denna tid. Den styrande koalitionens målsättning är sålunda att genomsnittligt bygga nära nog 3 gånger så många bostäder per år som under det tidigare alliansstyret.
En välvillig tolkning av allianspartiernas reaktion på det gemensamma MP och S-utspelet är att de nu i efterhand är missnöjda med sina insatser under de år de satt vid makten. Så Christer Wallin och allianspartierna – träd nu fram ur dunklet och tala om vilken ambitionsnivå ni har för studentbostadsbyggandet! Redovisa i tydliga och klara siffror, tack!
Ulf Nymark (MP), Vice ordförande i Byggnadsnämnden
Allianspartierna med oppositionsrådet Christer Wallin (M) i spetsen reagerar nu surt på detta. Det är ingen reell ambitionshöjning – det är en ambitionskonservering, säjer Wallin. Men vilka ambitioner allianspartierna har säjer han inget om!
Allianspartiernas genomsnitt: 108 studentlägenheter
Tittar en bakåt i tiden och ser hur studentbostadsbyggandet sett ut under åren 2007 till 2014 då allianspartierna satt i majoritet i kommunen, finner en att det byggdes i genomsnitt 108 studentlägenheter per år under denna tid. Den styrande koalitionens målsättning är sålunda att genomsnittligt bygga nära nog 3 gånger så många bostäder per år som under det tidigare alliansstyret.
En välvillig tolkning av allianspartiernas reaktion på det gemensamma MP och S-utspelet är att de nu i efterhand är missnöjda med sina insatser under de år de satt vid makten. Så Christer Wallin och allianspartierna – träd nu fram ur dunklet och tala om vilken ambitionsnivå ni har för studentbostadsbyggandet! Redovisa i tydliga och klara siffror, tack!
Ulf Nymark (MP), Vice ordförande i Byggnadsnämnden
GRÖNA STRÅKET FRÅN STADSPARKEN TILL HÖJE Å
av Magnus Hultgren
Det väckte stor FÖRVÅNING och en del
BESTÖRTNING när stadsarkitektkontoret utlyste en arkitekttävling för
att bebygga gröna stråket. Gröna stråket är ett område av mycket stor
betydelse för Klostergårdens innevånare såväl människor som djur:
Harar, kaniner, ekorrar, rävar och diverse fåglar. Det är vilda djurs
led in mot staden och människornas led mot Höjeådalen med dess
naturupplevelser.
På denna bild syns gröna stråket öster om järnvägen och väster om klostergården.
Som om inte byggnadsplanerna vore nog planerar Lunds kommun en kollektivtrafikpassage i Sunnanvägens förlängning mot Väster under järnvägen. En sådan måste dras rakt över gröna stråket OCH ÄR MYCKET STÖRANDE!! Kommunen säger att det bara skall vara för bussar men vem vet när bygget finns. Då kanske det blir aktuellt biltrafik. DET BLIR I SÅ FALL EN KATASTROF. Ett förverkligande av trafikleden mot Väster som en gång var startpunkten för att Klostergårdens byalag föddes. En busstrafikpassage behövs inte. I en stad går ett mycket litet resande från en stadsdel till en annan stadsdel. Resorna från väster går till Centrum och från Klostergården till Centrum inte från Väster till Klostergården i någon större utsträckning eller tvärtom. De som företas sker med cykel eller gående. Resande från Väster till stationen kan angöra stationen från väster UTAN ATT BUSSARNA BEHÖVER PASSERA JÄRNVÄGEN. Vi vill slå vakt om järnvägens barriäreffekt på motorfordon!!!
Korpfotbollsplanerna är en viktig del i Klostergårdens grönstruktur. Naturligtvis är de viktigast ur idrottslig synpunkt inte bara för korpfotbollen utan också för ungdomsfotbollen. Där arrangeras också amerikansk fotboll, lacrosseturnering och andra idrotter. Lunds BK och andra föreningar använder planerna vid träning och turneringar. Om planerna bebyggs måste Lund anlägga nya någon annan stans och det blir dyrt och dessutom BRYTS NÄRHETEN TILL KLOSTERGÅRDENS IDROTTSOMRÅDE vilket negativt påverkar föreningarnas möjligheter. Lunds kommun har ju nyligen investerat 150 miljoner i en ny fotbollsarena för kommunen. Man har byggt nya omklädningsrum vid ishallens södra vägg. Servicebyggnader för fritidsförvaltningen som sköter idrottsområdet ligger också på Nordanvägen vilket underlättar skötsel och underhåll. Planerna används också rekreation,lek och andra aktiviteter av klostergårdsborna. KORPVALLEN ÄR EN OMISTLIG DEL AV KLOSTERGÅRDENS GRÖNOMRÅDE. Argumentet att byggandet av en station skulle höja markvärdet och göra det nödvändigt att bebygga marken för att finansiera stationsutbyggnaden är ett ORIMLIGT ARGUMENT. DET AVSLÖJAR SAMTIDIGT DET GIRIGHETENS FULA ANLETE SOM SVÄVAR ÖVER LUNDS KOMMUNS HANDLANDE I DENNA FRÅGA. Låt demokratiska strukturer bestämma inte marknadsvärden. Stora markarealer för byggande kommer att frigöras då Reningsverket läggs ner och industriområdet vid Åkerlund och Rausing omformas. MAN MÅSTE TÄNKA PÅ ATT KLOSTERGÅRDEN HAR SMÅ GRÖNOMRÅDEN TILL YTAN PER PERSON ÄVEN OM HÖGA HUS HAR GETT UTRYMME. Klostergården har också på senare år förtätats mycket. VI HAR BEHOV AV VÅRA GRÖNOMRÅDEN.
Kolonierna söder om korpfotbollsplanerna som också hotas av bebyggelse är också värdefulla i grönområdet son sträcker sig från Nordanväg till Höje å. Detta stora område är också värdefullt får fåglar och vilt och befolkas av harar, kaniner, ekorrar, och skulle kunna bli en viltled in i Lund från Höjeådalen. Koloniområdet är naturligtvis särskilt av värde för kolonisterna men också för andra besökare i området. Det är viktigt att grindarna är öppna på anslagna tider.
Odlingslotterna (Källby Mölla) bl a därför att där kan stadsodling utvecklas för Lunds södra delar. Naturligtvis ska detta ske i samarbete med nuvarande innehavare av odlingslotter. STADSODLING ÄR EN MYCKET VIKTIG NY RÖRELSE som är på STARK FRAMMARSCH. Odlingsområdet kan kompletteras med kommunalt arbete för ÖKAD FRUKT OCH BÄRODLING. Istället för prydnadsbuskar kan Vinbärsbuskar,Krusbär etc odlas på vissa platser i bostadsområdet. Likaså kan FRUKT odlas. Odlingsresultatet av dessa vedermödor skulle kunna säljas på KLOSTERGÅRDSDAGEN och kanske vara grundplåt i en välgörenhetsinsamling.
Miljön söder om KLOSTERGÅRDEN den del som ligger väster om Regnbågen PRÄGLAS AV STORA STERILA PARKERINGSYTOR KAN SNYGGAS UPP. Ett stadsplanearbete med målet att öka grönytorna på detta område är av stor vikt. Nybyggnation på Klostergården kan med fördel göras genom att de fem parkeringshusen vid Sunnanväg rivs och ersätts av riktigt höga hus med parkeringshus vid sidan ( för fler bilar så att de markkrävande parkeringarna kan tas bort helt och hållet) och på så sätt en ny grön yta mot Regnbågen och Höje å. Ett öppet grönt stråk: Från Klostergården till Höjeådalen är att eftersträva även rakt söder om Klostergården.Detta föreslogs bl a i den rapport om Klostergården som har utarbetats. Den bifogas som fil till detta dokument.
Entren mot KLOSTERGÅRDEN från Västgötavägen. Den berörs inte av "Detaljplanen för del av Klostergården 1:5 m.fl i Lund. Lunds kommun". Detaljplanen hittar ni om ni söker på orden inom citattecken på Google.
S:t Lars parkens skötsel är en skamfläck !! Det behöver göras en plan för hur den parken ska skötas och utvecklas. De värdefulla träden ska skötas och förnyas vid behov. Parken får inte privatiseras med inhägnande som redan skett vid MC huset i stor utsträckning. Särskild omsorg bör ägnas vilda djur så att de bereds levnadsutrymme och får förbindelseleder in i parken från Höjeådalen. De asfalterade ytorna i parkområdet ska minskas istället för att ökas. Trafiken till och från de många dagisen och skolorna bör studeras och lämpliga åtgärder för trafikminskning bör sättas in.
Det förvildade området väster om järnvägen där fyllnadsmassorna från reningsdammarna lades upp bör studeras med avseende på naturvärden och delvis sparas som en tillflyktsort för "vild natur" mitt i stadsområdet, som ju troligtvis blir resultatet av den nybyggnation som kommer att ske i området efter att Källby reningsverk läggs ner.
Magnus Hultgren, kassör i Klostergårdens Byalag
66 år i skolan 27. 1973-85: 3. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle
FNL-rörelsens sammanbrott innebar år
av omprövningar, konflikter och svek. Sverige förändrades. För första
gången sedan 1933 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten. Jag
hade levt hela mitt liv, 44 år, under socialdemokratiskt styre.
Att ansluta sig till VPK blev för många ett sätt att verka för fortsatt solidaritet med det svårt sargade Vietnam. VPK Lund fick ett inflöde av medlemmar med erfarenhet av utåtriktat solidaritetsarbete – och med åsikter om hur det borde bedrivas.
I Lund fanns ett starkt Anti-imperialistiskt utskott som jag några år lärt känna utifrån men nu anslöt mig till. Det innebar att mitt internationella perspektiv vidgades.
FNL-rörelsens strategi hade utgått från idén att Vietnam var imperialismens svagaste länk och att den internationella kampen därför måste koncentreras dit. Samtidigt var rörelsen i viss mening abstrakt. De enda vietnameser man träffade i Sverige var officiella representanter för befrielserörelsen. Mycket få vietnamesiska flyktingar kom till Sverige under kriget. Bara enstaka svenskar hade möjlighet att resa till Vietnam.
Under 1970-talet fanns i Lund ett starkt inflöde av flyktingar från fascistiska och koloniserade länder, flyktingar från Grekland, Spanien och Portugal, från Chile, Argentina, Uruguay och Bolivia, från Sydafrika, Rhodesia och flera andra afrikanska nationer, från Palestina och Iran. Det var politiska flyktingar, utbildade, radikala, med förbindelser till befrielserörelser och främst kommunistiska partier i hemländerna. De marxistiska begreppen underlättade kommunikationen.
Anti-imperialistiska utskottet upprättade samarbete med dessa rörelser. Det sammanträdde varje vecka i partilokalen på Bredgatan och inbjöd representanter från till exempel Chile när kampen i Chile stod på utskottets dagordning. Det stödde flyktingorganisationernas opinionsverksamhet och hjälpte till med deras demonstrationer. Det samlade in vetande.
Varje möte dokumenterades med minnesanteckningar. Det blev för mig en studieverksamhet, en skola, som fortgick vecka efter vecka i minst två decennier från 1976 fram till slutet av 1990-talet. Minst 700 möten.
Utskottet bytte så småningom namn till Internationella utskottet och fungerade under några år som Skånedistriktets internationella utskott. Lund var distriktets i särklass starkaste partiorganisation.
Jag kom i kontakt med många inom partiet på olika nivåer och jag samarbetade flera år med ett antal kamrater i utskottet, t.ex. Lars Bengtsson, Boel Berner och Henning Kofoed, som alla var lärare eller forskare.
Det bör nämnas att Socialdemokraterna och ABF bedrev liknande verksamheter och att vi ofta hade anledning att samarbeta i utåtriktade aktiviteter. Under ett par år samverkade jag med Gillian Nilsson i kontakterna med chilenska organisationer.
Att ansluta sig till VPK blev för många ett sätt att verka för fortsatt solidaritet med det svårt sargade Vietnam. VPK Lund fick ett inflöde av medlemmar med erfarenhet av utåtriktat solidaritetsarbete – och med åsikter om hur det borde bedrivas.
I Lund fanns ett starkt Anti-imperialistiskt utskott som jag några år lärt känna utifrån men nu anslöt mig till. Det innebar att mitt internationella perspektiv vidgades.
FNL-rörelsens strategi hade utgått från idén att Vietnam var imperialismens svagaste länk och att den internationella kampen därför måste koncentreras dit. Samtidigt var rörelsen i viss mening abstrakt. De enda vietnameser man träffade i Sverige var officiella representanter för befrielserörelsen. Mycket få vietnamesiska flyktingar kom till Sverige under kriget. Bara enstaka svenskar hade möjlighet att resa till Vietnam.
Under 1970-talet fanns i Lund ett starkt inflöde av flyktingar från fascistiska och koloniserade länder, flyktingar från Grekland, Spanien och Portugal, från Chile, Argentina, Uruguay och Bolivia, från Sydafrika, Rhodesia och flera andra afrikanska nationer, från Palestina och Iran. Det var politiska flyktingar, utbildade, radikala, med förbindelser till befrielserörelser och främst kommunistiska partier i hemländerna. De marxistiska begreppen underlättade kommunikationen.
Anti-imperialistiska utskottet upprättade samarbete med dessa rörelser. Det sammanträdde varje vecka i partilokalen på Bredgatan och inbjöd representanter från till exempel Chile när kampen i Chile stod på utskottets dagordning. Det stödde flyktingorganisationernas opinionsverksamhet och hjälpte till med deras demonstrationer. Det samlade in vetande.
Varje möte dokumenterades med minnesanteckningar. Det blev för mig en studieverksamhet, en skola, som fortgick vecka efter vecka i minst två decennier från 1976 fram till slutet av 1990-talet. Minst 700 möten.
Utskottet bytte så småningom namn till Internationella utskottet och fungerade under några år som Skånedistriktets internationella utskott. Lund var distriktets i särklass starkaste partiorganisation.
Jag kom i kontakt med många inom partiet på olika nivåer och jag samarbetade flera år med ett antal kamrater i utskottet, t.ex. Lars Bengtsson, Boel Berner och Henning Kofoed, som alla var lärare eller forskare.
Det bör nämnas att Socialdemokraterna och ABF bedrev liknande verksamheter och att vi ofta hade anledning att samarbeta i utåtriktade aktiviteter. Under ett par år samverkade jag med Gillian Nilsson i kontakterna med chilenska organisationer.
Heleneholmsskolan samverkade med lärarhögskolan som låg i samma byggnad och sedan jag blivit ordinarie hade jag varje termin flera lärarkandidater som åhörare och medarbetare på mina lektioner. De första åren var det fråga om treveckorsperioder med ofta två eller tre kandidater samtidigt, men snart fick jag också helterminskandidater. I det fallet handlade det ju om ett nära samarbete under en hel termin och många blev mina vänner.
Det gav perspektiv på skolarbetet. Man fick tillfälle att iaktta eleverna på ett annat sätt än när man var ensam undervisare. Man fick möjlighet att diskutera metoder och elever. Jag upplevde aldrig att närvaron och samarbetet med lärarkandidaterna ökade arbetsbördan, tvärtom. Karin Svensson var en av mina korttidskandidater. Under den perioden hade vi sällskap till Malmö i 131:an från Lund. Hon visade mig företaget, Svensk Fjäder, vid Malmövägen, där hon hade arbetat.
Betygsättningen utgjorde däremot ett hårt och konfliktfyllt arbete. Den bedrevs kollektivt under långa kvällsmöten som kunde vara tre till fyra timmar, flera kvällar, vid terminssluten. Den femgradiga skalan tillämpades. Centrala prov fastslog klassens betygsnivå. Den satte gränserna för betygsättningen. Om klassen till exempel låg på nivån 3,5 (en hög nivå; många klasser låg under 3) måste mina egna betyg i samhällskunskap ligga inom ramen 3,3 till 3,7. Om jag överskred eller underskred ramen måste jag bifoga en särskild motivering till betygsprotokollet. Alla lärares samtliga betyg diskuterades vilket självklart ofta ledde till konflikter.
Däremot förekom nästan aldrig att elever eller föräldrar ifrågasatte betygen som nu ofta sker. Betygen var huggna i sten och ändrades aldrig.
Karin arbetade med kulturverksamhet på St Lars, som fortfarande var en stor institution med flera hundra patienter. Hon hade också teatercirklar. Vi hade barn i Polhemsskolan, Svaneskolan och Klostergårdens Montessoriförskola. Min syster Anna bodde med sin sambo i Köpenhamn. Mina föräldrar hade efter fars pensionering flyttat till Klostergården. Min mor engagerade sig i Vänskapens hus. Far ingick i en psalmbokskommitté med Britt G Hallqvist (som hade ont i ryggen och ibland lade sig på golvet).
2016-09-22
Dessutom medverkade Karin Gustafsson och Susanna Piculell
med läsning av poem samt även dans av Susanna.
Amnesty i LUND behöver fler aktiva medlemmar
Amnesty har flera lokala grupper i Lund
som arbetar med bland annat kampanjarbete och information om mänskliga
rättigheter. Vi driver en second hand-verksamhet och ansvarar för
svenska Amnestys postorderförsäljning. Under hösten kommer vi även att
starta en ny studentgrupp. Vill du veta mer om oss och om hur du skulle
kunna delta i vårt arbete, kom till vårt möte för nya aktiva
medlemmar!
Tid: Måndagen den 26 september kl 17.30
Plats: Amnestys lokal på Östra Vallgatan 61
Amnestys Lundagrupper
Tid: Måndagen den 26 september kl 17.30
Plats: Amnestys lokal på Östra Vallgatan 61
Amnestys Lundagrupper
Säsongspremiär Doc Lounge Lund: BUGS
Varför skulle människor äta insekter? Filmskaparen Andreas Johnsons dels aptitliga och dels motbjudande dokumentär ”Bugs” undersöker frågan om huruvida insekter kan rädda världen. Resultatet blir lika mycket en kulinarisk resa som en politisk konversations-startare. Välkomna till Doc Lounge Lunds säsongspremiär!
Trots att både forskare och jordbruksnäringen har börjat prata om insekter som framtiden för hållbar mat har inte tanken på att äta småkryp vunnit så mycket popularitet hos människor i allmänhet. Kökschefen Ben Reade och forskaren Josh Evans från Nordic Food Lab i Danmark vill försöka ändra på det. Med fokus på mat-mångfald och delikatesser ger de sig ut på en resa runt jorden för att ta med sig världens smaker in i politiken. De samlar larver i Australiens vildmarker, plundrar jättegetingbon i Japan och går på matmässor där företag säljer in smaklösa, massproducerade syrsor. På sin resa sätter de sin egna haute-cuisine touch på lokala specialitéer och lagar bland annat syrs- och gräshoppsravioli, larv-glass och ceviche på bilarver.
Tisdag, 2016-09-27 19:00, Mejeriet, Lund
80 kr (60 kr för student/pensionär) eller DOC LOUNGE GULDKORT (200 kr) som ger fri entré på alla säsongens ordinarie visningar. Vid förköp av både entré och soppa hos Tickster reserverar vi sittplats vid bord.
Trailer »
Pressgrannen sätter betyg
”Dummast av alla är Liberalerna som ställde sig
utanför förra årets försvarsuppgörelse. Detta femprocentsparti kräver
att Sverige ska vara med i Nato senast 2020. Det betyder att
Liberalerna måste göra Nato till valfråga 2018, en ambition som
tangerar det politiskt suicidala. ”
Per T Ohlsson vill inte längre dela snuskburk med Jan Björklund.
SDS 18/9
Per T Ohlsson vill inte längre dela snuskburk med Jan Björklund.
SDS 18/9
Lunds skyltar som i DDR av Lucifer
Det är inte lätt att vara liberal i Lund, tydligen. Jag ser att liberalerna i Lund, med
Philip Sandberg i spetsen, i en motion till kommunfullmäktige finner
att det är hemskt att komma till Lund ”Idag känns det som att åka in i
gamla DDR när man kommer från grannkommuner som Malmö och Staffanstorp.
Medan de har fräscha skyltar med ett tydligt budskap har vi
sönderrostade skyltar ofta täckta av buskage, och där en ena skylten är
olik en andra.” Lite oväntat faktiskt att just olikheterna mellan
skylttyperna ska vara så besvärande. Och det här med DDR, jag trodde
att man där var noggrann med att ha likadana skyltar överallt,
likriktade kommunister som man var. Eller var det slarviga kommunister
där som lät skyltarna vara så olika, ungefär som de i Lund? Om
Liberalerna i Lund flyttade till det prydliga Staffanstorp skulle kanske
alla vinna – en riktig win-win-situaion som man säger numera
Ovana vid tänkande?
Eller handlar det om att lundaliberalerna inte orkar resonera så noga utan att det bara är något som inte är så bra som man skulle önska och att man då alltid kan svepa till med DDR-liknelsen. Kanske är det den rimliga förklaringen till den valda formuleringen. Liberalerna i Lund är väl inte så vana vid att tänka efter vad man vill ha sagt utan faller hellre in i gällande tankeschabloner.
Varning för sågfilare
Det är ungefär som den pågående kampanjen om de ryska spionerna, en svensk klassiker åtminstone sedan de berömda sågfilarna för drygt hundra år sen. Det är klart att ryssarna spionerar i Sverige – det skulle väl vara rent tjänstefel om de inte följde upp vad som tycks pågå i fråga om det svenska militära samarbetet med USA runt om Östersjön. Hur är det, övar svenska marinsoldater landstigning med amerikaner i Polen, är det många amerikanska flygplan baserade på Kallax? Jag skulle också vilja veta och väl också den svenska allmänheten.
Farligt på krogen
Nu anför de svenska spionjägarna att en (förmodligen rysk) spion närmat sig en Nato-pilot på krogen i Luleå. Precis, så går det till, det vet vi som var med på femtiotalet då vi fick veta ”Spionen lägger pussel, behåll din bit”. Möjligen trodde man att det ryska spioneriet som ju ska vara så avancerat hade nått längre sen dess än till närmanden på krogen. Det har det väl men hur kan de svenska spionjägarna vara så övertygade om att vi ska svälja deras historia på så enkla grunder. Eller är det för hemligt för att vi ska få veta mer?
Ja, där får man väl hejda sig, inte minst därför att man väl i nästa steg kan komma att anföras som exempel på ryskt inflytande. Man ska inte måla fan på väggen. men gamle Joe McCarthy är aldrig långt borta.
med
Philip Sandberg i spetsen, i en motion till kommunfullmäktige finner
att det är hemskt att komma till Lund ”Idag känns det som att åka in i
gamla DDR när man kommer från grannkommuner som Malmö och Staffanstorp.
Medan de har fräscha skyltar med ett tydligt budskap har vi
sönderrostade skyltar ofta täckta av buskage, och där en ena skylten är
olik en andra.” Lite oväntat faktiskt att just olikheterna mellan
skylttyperna ska vara så besvärande. Och det här med DDR, jag trodde
att man där var noggrann med att ha likadana skyltar överallt,
likriktade kommunister som man var. Eller var det slarviga kommunister
där som lät skyltarna vara så olika, ungefär som de i Lund? Om
Liberalerna i Lund flyttade till det prydliga Staffanstorp skulle kanske
alla vinna – en riktig win-win-situaion som man säger numeraOvana vid tänkande?
Eller handlar det om att lundaliberalerna inte orkar resonera så noga utan att det bara är något som inte är så bra som man skulle önska och att man då alltid kan svepa till med DDR-liknelsen. Kanske är det den rimliga förklaringen till den valda formuleringen. Liberalerna i Lund är väl inte så vana vid att tänka efter vad man vill ha sagt utan faller hellre in i gällande tankeschabloner.
Varning för sågfilare
Det är ungefär som den pågående kampanjen om de ryska spionerna, en svensk klassiker åtminstone sedan de berömda sågfilarna för drygt hundra år sen. Det är klart att ryssarna spionerar i Sverige – det skulle väl vara rent tjänstefel om de inte följde upp vad som tycks pågå i fråga om det svenska militära samarbetet med USA runt om Östersjön. Hur är det, övar svenska marinsoldater landstigning med amerikaner i Polen, är det många amerikanska flygplan baserade på Kallax? Jag skulle också vilja veta och väl också den svenska allmänheten.
Farligt på krogen
Nu anför de svenska spionjägarna att en (förmodligen rysk) spion närmat sig en Nato-pilot på krogen i Luleå. Precis, så går det till, det vet vi som var med på femtiotalet då vi fick veta ”Spionen lägger pussel, behåll din bit”. Möjligen trodde man att det ryska spioneriet som ju ska vara så avancerat hade nått längre sen dess än till närmanden på krogen. Det har det väl men hur kan de svenska spionjägarna vara så övertygade om att vi ska svälja deras historia på så enkla grunder. Eller är det för hemligt för att vi ska få veta mer?
Ja, där får man väl hejda sig, inte minst därför att man väl i nästa steg kan komma att anföras som exempel på ryskt inflytande. Man ska inte måla fan på väggen. men gamle Joe McCarthy är aldrig långt borta.
Inga aktiebolag i skola och välfärd! av Gunnar Stensson
Skolkoncernen Engelska skolan, som finns på ett
30-tal platser, ska introduceras på börsen. En av dessa platser är
naturligtvis i Lund, där skolan ligger naturskönt i den lövrika St
Lars-parken.
Vinstsugna investerare står redan på kö. Segregering är den perfekta vinststrategin. De avskräcks ingalunda av Ingmar Reepalus förslag till vinsttak, som Svenskt Näringsliv och allianspartierna utpekar som det största hotet mot svensk skola och ekonomi just nu.
Men även bland allianspartiernas företrädare finns det individuella undantag. Man behöver inte vara intellektuellt ohederlig, fast man tillhör Svenskt Näringslivs megafoner som L, C och M.
Anne-Marie Pålsson, M, fastslår i ett inlägg i Sydsvenskan 19/9 att aktiebolag är oförenliga med välfärden. Varför?
Jag citerar: ”Logiken för aktiebolaget är marknadens: bara lönsamma kunder är intressanta, resten sorteras bort. Så måste bolagen agera eftersom aktiebolags-lagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst.
Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.”
Välfärdstjänster ska vara tillgängliga för alla. För marknaden gäller exkluderandets princip. När den tillämpas innebär det segregering.
”Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.” (Jag skulle ha skrivit: oss andra.)
”På skolans område blir segregeringen ett enkelt redskap för att generera vinst. När reglerna är sådana att skolpengen ska vara densamma för alla säger det sig självt att smarta och självgående elever är rena vinstmaskiner för de privata bolagen...
I frånvaron av objektiva och nationella instrument för att mäta kunskaper säger betygen inget om skolans prestation eller elevens...”
Anne-Marie Pålsson bryr sig inte om att nämna, att Pisa-mätningarna visar, att svenska elevers resultat i matematik, läsförståelse och naturkunskap, som en konsekvens av skolkoncernerna, skolpengen och segregeringen, sjunkit som en sten i jämfört med övriga 65 länder.
Hon nämner inte att andelen elever i friskolor i grundskolan stigit till 25,9 procent och i gymnasiet till 14,8 procent. Hon förutsätter förstås att det är känt.
Vinstsugna investerare står redan på kö. Segregering är den perfekta vinststrategin. De avskräcks ingalunda av Ingmar Reepalus förslag till vinsttak, som Svenskt Näringsliv och allianspartierna utpekar som det största hotet mot svensk skola och ekonomi just nu.
Men även bland allianspartiernas företrädare finns det individuella undantag. Man behöver inte vara intellektuellt ohederlig, fast man tillhör Svenskt Näringslivs megafoner som L, C och M.
Anne-Marie Pålsson, M, fastslår i ett inlägg i Sydsvenskan 19/9 att aktiebolag är oförenliga med välfärden. Varför?
Jag citerar: ”Logiken för aktiebolaget är marknadens: bara lönsamma kunder är intressanta, resten sorteras bort. Så måste bolagen agera eftersom aktiebolags-lagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst.
Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.”
Välfärdstjänster ska vara tillgängliga för alla. För marknaden gäller exkluderandets princip. När den tillämpas innebär det segregering.
”Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.” (Jag skulle ha skrivit: oss andra.)
”På skolans område blir segregeringen ett enkelt redskap för att generera vinst. När reglerna är sådana att skolpengen ska vara densamma för alla säger det sig självt att smarta och självgående elever är rena vinstmaskiner för de privata bolagen...
I frånvaron av objektiva och nationella instrument för att mäta kunskaper säger betygen inget om skolans prestation eller elevens...”
Anne-Marie Pålsson bryr sig inte om att nämna, att Pisa-mätningarna visar, att svenska elevers resultat i matematik, läsförståelse och naturkunskap, som en konsekvens av skolkoncernerna, skolpengen och segregeringen, sjunkit som en sten i jämfört med övriga 65 länder.
Hon nämner inte att andelen elever i friskolor i grundskolan stigit till 25,9 procent och i gymnasiet till 14,8 procent. Hon förutsätter förstås att det är känt.
De som inte vill det får vackert underkasta sig vinstrestriktioner precis som de tvingas till i alla andra länder. (I alla andra länder!)
Det skulle göra Sverige till ett land som alla andra och inte till en reminiscens från Sovjettiden, som Svenskt Näringsliv söker skrämmas med.”
Plugga in de här argumenten! Använd dem! Variera dem! Ställ de politiker, som högljutt propagerar för vinster i välfärden, mot väggen!
Anne-Marie Pålsson är Moderat. Men hon vill att välfärd och skola ska fungera. Hon vill inte att de ska plundras av vinstdrivande koncerner. Därför tolererar hon inte vinster i välfärden.
Marginalskatter av Sven-Hugo Mattson
Vi har höga marginalskatter i Sverige. Det
beror på att vi har höga skatter totalt, det i sin tur beror på att vi
vill ha bra välfärd, vilket vi har. Det beror också på att vi har idén
att betala skatt efter förmåga. De som har höga inkomster betalar
mycket i skatt och de med låga inkomster betalar lite i skatt, på så
vis kan de som har låga inkomster leva ett ekonomiskt värdigt liv utan
för mycket bidrag. Ur ovanstående verklighet uppstår marginalskatter.
60 % marginalskatt
Den som har en inkomst över 37.000 betalar 52 % i marginalskatt, jag utgår från 32:ans skattetabell, kolumn1. Den som har 55.000 i inkomst betalar 60 % i marginalskatt. Marginalskatten är den skatt man betalar på sista intjänade hundralappen. Det är mycket och ger säkert marginaleffekter. Mats Persson, ekonomisk talesperson för Liberalerna i riksdagen, beskriver detta, i en debattartikel i somras i Aftonbladet, som straffskatt på utbildning.
Straffskatt? Det finns andra sätt att beskriva den här verkligheten. Först kan man konstatera att de som har dessa inkomster, som regel, har lång och gratis utbildning. Det är en anledning till våra höga skatter. Man kan beskriva detta som höga marginalskatter men ser man till den totala skatten blir perspektivet annorlunda. Den som har 37.000 i inkomst betalar bara drygt 25 % totalt i inkomstskatt. Det är sant! Jag blev förvånad själv när jag såg detta i skattetabellen. Denna person ligger alltså en bra bit under det som motsvarar kommunalskatten, 32 kr. Den som har 55.000 i inkomst betalar bara 34.5 % i skatt, alltså något över vad som motsvarar kommunalskatten. Mats Persson anser att Sverige skall vara ett land för strävsamma, de som utbildar sig och tar ansvar på jobbet. Det är bara att hålla med. Jag har bara så svårt att förstå varför inte dessa lyckade människor skulle kunna betala rejält med skatt så att de, som inte riktigt hänger med, också kan få ett ekonomiskt bra liv.
Det är också dessa inkomster som har fått mest i skattesänkningar under alliansregeringen 2006-2014. De som befinner sig i de inkomstlägen jag beskriver ovan tillhör nog de 10-20 % procent högst avlönade och är de som tar ut mest av rut- rot- och räntebidragen som staten generöst delar ut. Dessa bidrag kostar i storleksordningen 40 miljarder. Jag hade gärna tagit bort dessa bidrag och sänkt inkomstskatterna, som alltså är höga, dock mest till de lågavlönade.
8.000 i inkomst 1000 i skatt
Varför bekymrar sig då en liberal för de högavlönades skatter? Ta ovanstående person som tjänar 55.000, denne behöver knappast titta i plånboken när hen väljer bostad, renoverar densamma eller reser och så vidare.
Lite längre ner i skatteskalan befinner sig den fattigpensionär som har en inkomst på 8.000 och en skatt på 1000. Denna person får med säkerhet ansöka om bostadstillägg. Hen får alltså bara ut 7000 men har en hyra på 4000. Nu finns det ett rätt generöst bostadstillägg, som tur är. Det finns till och med de som har ännu lägre pension och högre hyra. Denne får sannolikt ansöka om ytterligare bidrag för att komma upp i skälig levnadsnivå.
Rundgång! Här finns en uppgift både för liberaler och vänstern. Höj garantipensionen höj grundavdraget för pensionärer och ta bort spärren för bostadstillägget. Om man gjorde detta skulle vi få bort en stor del av rundgången och ge de många ett värdig ekonomiskt liv där de slapp jaga bidrag. Detta skulle så klart kosta stora pengar, ungefär som ett jobbskatteavdrag.
Sven-Hugo Mattson, vänsterpartist
60 % marginalskatt
Den som har en inkomst över 37.000 betalar 52 % i marginalskatt, jag utgår från 32:ans skattetabell, kolumn1. Den som har 55.000 i inkomst betalar 60 % i marginalskatt. Marginalskatten är den skatt man betalar på sista intjänade hundralappen. Det är mycket och ger säkert marginaleffekter. Mats Persson, ekonomisk talesperson för Liberalerna i riksdagen, beskriver detta, i en debattartikel i somras i Aftonbladet, som straffskatt på utbildning.
Straffskatt? Det finns andra sätt att beskriva den här verkligheten. Först kan man konstatera att de som har dessa inkomster, som regel, har lång och gratis utbildning. Det är en anledning till våra höga skatter. Man kan beskriva detta som höga marginalskatter men ser man till den totala skatten blir perspektivet annorlunda. Den som har 37.000 i inkomst betalar bara drygt 25 % totalt i inkomstskatt. Det är sant! Jag blev förvånad själv när jag såg detta i skattetabellen. Denna person ligger alltså en bra bit under det som motsvarar kommunalskatten, 32 kr. Den som har 55.000 i inkomst betalar bara 34.5 % i skatt, alltså något över vad som motsvarar kommunalskatten. Mats Persson anser att Sverige skall vara ett land för strävsamma, de som utbildar sig och tar ansvar på jobbet. Det är bara att hålla med. Jag har bara så svårt att förstå varför inte dessa lyckade människor skulle kunna betala rejält med skatt så att de, som inte riktigt hänger med, också kan få ett ekonomiskt bra liv.
Det är också dessa inkomster som har fått mest i skattesänkningar under alliansregeringen 2006-2014. De som befinner sig i de inkomstlägen jag beskriver ovan tillhör nog de 10-20 % procent högst avlönade och är de som tar ut mest av rut- rot- och räntebidragen som staten generöst delar ut. Dessa bidrag kostar i storleksordningen 40 miljarder. Jag hade gärna tagit bort dessa bidrag och sänkt inkomstskatterna, som alltså är höga, dock mest till de lågavlönade.
8.000 i inkomst 1000 i skatt
Varför bekymrar sig då en liberal för de högavlönades skatter? Ta ovanstående person som tjänar 55.000, denne behöver knappast titta i plånboken när hen väljer bostad, renoverar densamma eller reser och så vidare.
Lite längre ner i skatteskalan befinner sig den fattigpensionär som har en inkomst på 8.000 och en skatt på 1000. Denna person får med säkerhet ansöka om bostadstillägg. Hen får alltså bara ut 7000 men har en hyra på 4000. Nu finns det ett rätt generöst bostadstillägg, som tur är. Det finns till och med de som har ännu lägre pension och högre hyra. Denne får sannolikt ansöka om ytterligare bidrag för att komma upp i skälig levnadsnivå.
Rundgång! Här finns en uppgift både för liberaler och vänstern. Höj garantipensionen höj grundavdraget för pensionärer och ta bort spärren för bostadstillägget. Om man gjorde detta skulle vi få bort en stor del av rundgången och ge de många ett värdig ekonomiskt liv där de slapp jaga bidrag. Detta skulle så klart kosta stora pengar, ungefär som ett jobbskatteavdrag.
Att lyssna på varandra av Gunnar Stensson
I Lund är Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns höstens läsecirkelbok. Det har bibliotekarierna bestämt. Hundratals Lundabor kommer att läsa den.
Khemiri undersöker ett självmord (eller är det en bilolycka?) genom att intervjua de människor som stod den döde närmast.
Det
är en talspråksbok, en bok om nutid och om ett samhälle i sönderfall,
en bok sammansatt av korta fragment, åtskilda endast av en * som anger
en ny talare, ett nytt perspektiv, ett nytt ögonblick.
Läsaren måste hela tiden avlyssna vem som för ordet. Det kan framgå av en nyans, ett ordval. Läsaren måste respektera bokens människor tillräckligt mycket för att ägna dem sin totala uppmärksamhet. Annars får det vara.
Det är en spännande berättelse, en ofta hemsk berättelse, men också en berättelse om de svindlande ögonblick när förståelsen, gemenskapen, kärleken fungerar och två förenas till en.
Samuel, den döde centralpersonen, har läst statskunskap, jobbar på migrationsverket, är vidöppen för intryck som han samlar i sin ”erfarenhetsbank”, är ensam, osäker, med stort huvud och smal kropp, en människa att respektera.
Kring honom finns hans förtrolige vän och sambo Vandad, flyttjobbare, ibland kriminell, traumatiserad av att ha sett sin bror krossas av en bil, trogen, ödesdigert våldsbenägen, försedd med ”fotografiskt minne”, vilket kan vara ett lidande;
Laide, desperat, handlingskraftig, ensam, Samuels stora kärlek, tolk, i ständig kontakt med utsatta, misshandlade invandrarkvinnor, vilkas röster också hörs i boken;
”Pantern”, tjejen som har varit hans kamrat sedan grundskolan, konstnärlig, egocentrerad, känslosam, drömmer om Berlin;
Samuels älskade mormor som försvinner i senildemens på ett vårdhem och avlider till följd av personalens förbiseende.
Ja, som ni ser, människor som vi har omkring oss hela tiden, i Malmö, i Lund (handlingen utspelar sig i Stockholm).
Det är ett drama som skildras, vänskapen och kärleken finns där, men tyngs, belastas allt hårdare av omvärlden. Varje liten handling blir ett steg mot katastrofen. Individerna tvingas av skoningslösa samhällsstrukturer.
I min läsning ligger berättelsens hopp i att vi, Vandad, Laide och ”Pantern” trots allt lever vidare och i all vår brist för vi tanken på ett bättre samhälle vidare. Vi är värdefulla.
Det finns mycket att tillägga men det får komma i läsecirklarna.
PS. Ett enkelt läsråd. Följ Vandads berättelse. Det ger läsningen ryggrad. Han är ett nyckelvittne som sitter i fängelse hela tiden. Då och då kräver han Khemiri på pengar för att berätta vidare
Khemiri undersöker ett självmord (eller är det en bilolycka?) genom att intervjua de människor som stod den döde närmast.
Det
är en talspråksbok, en bok om nutid och om ett samhälle i sönderfall,
en bok sammansatt av korta fragment, åtskilda endast av en * som anger
en ny talare, ett nytt perspektiv, ett nytt ögonblick. Läsaren måste hela tiden avlyssna vem som för ordet. Det kan framgå av en nyans, ett ordval. Läsaren måste respektera bokens människor tillräckligt mycket för att ägna dem sin totala uppmärksamhet. Annars får det vara.
Det är en spännande berättelse, en ofta hemsk berättelse, men också en berättelse om de svindlande ögonblick när förståelsen, gemenskapen, kärleken fungerar och två förenas till en.
Samuel, den döde centralpersonen, har läst statskunskap, jobbar på migrationsverket, är vidöppen för intryck som han samlar i sin ”erfarenhetsbank”, är ensam, osäker, med stort huvud och smal kropp, en människa att respektera.
Kring honom finns hans förtrolige vän och sambo Vandad, flyttjobbare, ibland kriminell, traumatiserad av att ha sett sin bror krossas av en bil, trogen, ödesdigert våldsbenägen, försedd med ”fotografiskt minne”, vilket kan vara ett lidande;
Laide, desperat, handlingskraftig, ensam, Samuels stora kärlek, tolk, i ständig kontakt med utsatta, misshandlade invandrarkvinnor, vilkas röster också hörs i boken;
”Pantern”, tjejen som har varit hans kamrat sedan grundskolan, konstnärlig, egocentrerad, känslosam, drömmer om Berlin;
Samuels älskade mormor som försvinner i senildemens på ett vårdhem och avlider till följd av personalens förbiseende.
Ja, som ni ser, människor som vi har omkring oss hela tiden, i Malmö, i Lund (handlingen utspelar sig i Stockholm).
Det är ett drama som skildras, vänskapen och kärleken finns där, men tyngs, belastas allt hårdare av omvärlden. Varje liten handling blir ett steg mot katastrofen. Individerna tvingas av skoningslösa samhällsstrukturer.
I min läsning ligger berättelsens hopp i att vi, Vandad, Laide och ”Pantern” trots allt lever vidare och i all vår brist för vi tanken på ett bättre samhälle vidare. Vi är värdefulla.
Det finns mycket att tillägga men det får komma i läsecirklarna.
PS. Ett enkelt läsråd. Följ Vandads berättelse. Det ger läsningen ryggrad. Han är ett nyckelvittne som sitter i fängelse hela tiden. Då och då kräver han Khemiri på pengar för att berätta vidare
66 år i skolan 26. 1973-85: 2. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle
Jag träffade en kvinna i min egen
ålder i en studiecirkel häromdagen. Hennes tyska föräldrar hade skickat
henne till Sverige strax efter andra världskriget. Hon hade inte fått
något varaktigt hem utan flyttat mellan små svenska samhällen och gått i
minst tre folkskolor. Några särskilda åtgärder för att hon skulle lära
sig svenska mindes hon inte. Men hon hade lärt sig svenska.
Hur?
I folkskolan satt de svenska nioåringarna och läste högt i Nils Holgersson, berättade hon. Det gjorde mina kamrater i tredje och fjärde klass också, sa jag. Tragglade sig fram, stakade sig, hejdade sig inför ord som de inte förstod eller kunde uttala.
Det var perfekt för den nioåriga flickan, ensam tyska bland de svenska barnen. Hon satt tyst, men kunde följa med i texten. Hon hörde barnen uttala de enkla orden. När de stötte på flerstaviga eller på andra sätt svåra ord fastnade de. Samma ord var svåra för henne. Lärarinnan förklarade för barnen. Den tyska nioåringen förstod också. Hon lärde sig barnens uttal. Hon kunde följa den intressanta berättelsen. Hon vande sig vid svensk syntax och meningskonstruktion. När barnen efter fyra terminer var färdiga med Nils Holgersson behärskade hon det svenska språket.
Jag har alltid kritiserat det där tragglandet när jag diskuterat undervisning. Jag ska kanske tänka om. Det är kanske en god metod. Den gamla damen hade varit ett begåvat barn, visst. Men säkert hade inte bara hon utan också några av de svenska barnen från ofta enkla landsbygdsmiljöer tillägnat sig det svenska språket på samma sätt.
Kan metoden i någon form tillämpas i svenskundervisningen för invandrare idag? Jag tror det. Jag tänker också på koranskolorna, där barn lär sig koranen utantill – och samtidigt klassisk arabiska. Om jag hade gått i koranskola när jag var tio, hade jag då lärt mig arabiska?
Jag läste regelbundet högt i grundskolan i Malmö. Det fungerade bra, men var förstås något helt annat än det unisona läsandet av Nils Holgersson i alla Sveriges folkskolor under flera årtionden.
Den 1 april 1975 befriades Saigon. Folket reste sig som en flodvåg under befrielsearméns sista offensiv. Några dagar tidigare hade de röda khmererna intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Stadsbefolkningen där evakuerades. Sedan inleddes folkmordet.
FNL-grupperna samlades till kongress i maj. Vietnams ambassadör höll ett skarpt kritiskt tal mot rörelsens förändrade inriktning. Det var pinsamt. DFFG:s maoistiska styrelse försökte hålla masken. Ordföranden blev röd i ansiktet.
Sedan fortsatte kongressen. En ny styrelse skulle väljas. Ett 40-tal personer var föreslagna, däribland jag. Före valet genomfördes en enkät om kongressens förtroende för kandidaterna.
Hur?
I folkskolan satt de svenska nioåringarna och läste högt i Nils Holgersson, berättade hon. Det gjorde mina kamrater i tredje och fjärde klass också, sa jag. Tragglade sig fram, stakade sig, hejdade sig inför ord som de inte förstod eller kunde uttala.
Det var perfekt för den nioåriga flickan, ensam tyska bland de svenska barnen. Hon satt tyst, men kunde följa med i texten. Hon hörde barnen uttala de enkla orden. När de stötte på flerstaviga eller på andra sätt svåra ord fastnade de. Samma ord var svåra för henne. Lärarinnan förklarade för barnen. Den tyska nioåringen förstod också. Hon lärde sig barnens uttal. Hon kunde följa den intressanta berättelsen. Hon vande sig vid svensk syntax och meningskonstruktion. När barnen efter fyra terminer var färdiga med Nils Holgersson behärskade hon det svenska språket.
Jag har alltid kritiserat det där tragglandet när jag diskuterat undervisning. Jag ska kanske tänka om. Det är kanske en god metod. Den gamla damen hade varit ett begåvat barn, visst. Men säkert hade inte bara hon utan också några av de svenska barnen från ofta enkla landsbygdsmiljöer tillägnat sig det svenska språket på samma sätt.
Kan metoden i någon form tillämpas i svenskundervisningen för invandrare idag? Jag tror det. Jag tänker också på koranskolorna, där barn lär sig koranen utantill – och samtidigt klassisk arabiska. Om jag hade gått i koranskola när jag var tio, hade jag då lärt mig arabiska?
Jag läste regelbundet högt i grundskolan i Malmö. Det fungerade bra, men var förstås något helt annat än det unisona läsandet av Nils Holgersson i alla Sveriges folkskolor under flera årtionden.
Den 1 april 1975 befriades Saigon. Folket reste sig som en flodvåg under befrielsearméns sista offensiv. Några dagar tidigare hade de röda khmererna intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Stadsbefolkningen där evakuerades. Sedan inleddes folkmordet.
FNL-grupperna samlades till kongress i maj. Vietnams ambassadör höll ett skarpt kritiskt tal mot rörelsens förändrade inriktning. Det var pinsamt. DFFG:s maoistiska styrelse försökte hålla masken. Ordföranden blev röd i ansiktet.
Sedan fortsatte kongressen. En ny styrelse skulle väljas. Ett 40-tal personer var föreslagna, däribland jag. Före valet genomfördes en enkät om kongressens förtroende för kandidaterna.
En kandidat stack ut. Jag. Förtroendet för mig var extremt lågt.
Sedan valdes jag in i den nya styrelsen. Dess uppdrag var att stärka
stödet för Demokratiska Kampuchea och omvandla DFFG till ett Vietnam
och Laos-förbund.
Processen tog ett par år. Jag hann vara med på 5-6 styrelsemöten i Stockholm. Frånsett den djupa politiska motsättningen var flera av styrelsekamraterna trevliga. Det sista möte jag deltog i ägde rum försommaren 1977. Då övernattade vi som inte var stockholmare i Carl-Göran Ekerwalds hem utanför Stockholm. Hans generösa dotter Hedda var en av styrelseledamöterna. Hon ingick sedan i den grupp som följde Jan Myrdal på hans beryktade resa till Demokratiska Kampuchea. Jag tyckte synd om henne under den storm av indignation som följde.
I Lund arbetade vi under vårterminen 1976 fram en historisk Vietnamkavalkad om kampåren 1965 till 1975. Lena Eidevall och Karin hörde till skribenterna. En stor banderoll framställdes. FNL:s sånggrupp framträdde med föreställningen i Konsthallen ett par gånger i maj och augusti och på flera andra ställen.
Beppo Persson och jag tog initiativ till föreningen Solidaritet med Vietnam som blev en sorts utvidgning och fortsättning av FNL-gruppen, Vi skaffade till och med ett nytt rockmärke. Vi fick en fast lokal i det stora kvarter som byggts för järnvägsanställda vid Fjelievägen i centrala Lund. Vi samarbetade med socialdemokraterna. Jag minns till exempel ett offentligt möte som vi arrangerade med biståndsminister Anita Gradin, S, som talare.
När Vietnam i slutet av 1978 invaderade Demokratiska Kampuchea, störtade Pol Pot och stoppade folkmordet, som kostat mer än en miljon kambodjaner livet, stödde vi invasionen, trots att den fördömdes av de flesta. I februari 1979 skulle jag debattera den med Jan Myrdal i kvarteret Sankt Gertrud i Malmö. Jan Myrdal hoppade av. I stället kom Joachim Israel från Lund. Jag hade auditoriet emot mig, det blev en jobbig debatt.
Strax därefter anföll Kina Vietnam. Invasionen stoppades av den stridsvana vietnamesiska armén. We shall bleed Vietnam white, lovade Kina.
Inför valet 1976 gick jag med i VPK. På ett medlemsmöte i en lokal vid Lilla Tvärgatan blev jag invald tillsammans med bland andra Bo Rothstein. Jag deltog i valkampanjen. VPK hade snickrat ihop en liten valkåk och satt upp den utanför bion vid Botulfsplatsen. Jörn Svensson talade där i skymningen en septemberkväll.
Processen tog ett par år. Jag hann vara med på 5-6 styrelsemöten i Stockholm. Frånsett den djupa politiska motsättningen var flera av styrelsekamraterna trevliga. Det sista möte jag deltog i ägde rum försommaren 1977. Då övernattade vi som inte var stockholmare i Carl-Göran Ekerwalds hem utanför Stockholm. Hans generösa dotter Hedda var en av styrelseledamöterna. Hon ingick sedan i den grupp som följde Jan Myrdal på hans beryktade resa till Demokratiska Kampuchea. Jag tyckte synd om henne under den storm av indignation som följde.
I Lund arbetade vi under vårterminen 1976 fram en historisk Vietnamkavalkad om kampåren 1965 till 1975. Lena Eidevall och Karin hörde till skribenterna. En stor banderoll framställdes. FNL:s sånggrupp framträdde med föreställningen i Konsthallen ett par gånger i maj och augusti och på flera andra ställen.
Beppo Persson och jag tog initiativ till föreningen Solidaritet med Vietnam som blev en sorts utvidgning och fortsättning av FNL-gruppen, Vi skaffade till och med ett nytt rockmärke. Vi fick en fast lokal i det stora kvarter som byggts för järnvägsanställda vid Fjelievägen i centrala Lund. Vi samarbetade med socialdemokraterna. Jag minns till exempel ett offentligt möte som vi arrangerade med biståndsminister Anita Gradin, S, som talare.
När Vietnam i slutet av 1978 invaderade Demokratiska Kampuchea, störtade Pol Pot och stoppade folkmordet, som kostat mer än en miljon kambodjaner livet, stödde vi invasionen, trots att den fördömdes av de flesta. I februari 1979 skulle jag debattera den med Jan Myrdal i kvarteret Sankt Gertrud i Malmö. Jan Myrdal hoppade av. I stället kom Joachim Israel från Lund. Jag hade auditoriet emot mig, det blev en jobbig debatt.
Strax därefter anföll Kina Vietnam. Invasionen stoppades av den stridsvana vietnamesiska armén. We shall bleed Vietnam white, lovade Kina.
Inför valet 1976 gick jag med i VPK. På ett medlemsmöte i en lokal vid Lilla Tvärgatan blev jag invald tillsammans med bland andra Bo Rothstein. Jag deltog i valkampanjen. VPK hade snickrat ihop en liten valkåk och satt upp den utanför bion vid Botulfsplatsen. Jörn Svensson talade där i skymningen en septemberkväll.
2016-09-15
Demonstration mot CETA och TTIP
Kom till Gustav Adolfs Torg i Malmö den
17 september kl. 13:00 – 15:00 för att lära dig allt om och
manifestera mot TTIP och CETA som hotar vår demokrati.
Klicka här för mer information och OSA: https://www.facebook.com/events/923538311107311/
Klicka här för mer information och OSA: https://www.facebook.com/events/923538311107311/
Kärlek, politik och en gnutta blod
På lördag är det Kulturnatt igen. Som vanligt är Röda
Kapellet i farten och den här gången bjuder orkestern på musik och
texter om kvinnors liv och erfarenheter under rubriken ovan.
Det sker klockan 18.10 på Folkuniversitetets gård. Orkestern har slagit sina påsar ihop med malmösångerskan Sofia Thelin. En personlig och spännande sångerska som skrivit poesi, texter och musik och som i januari hade urpremiär på sin folkmusikaliska visopera ”Allrakäraste syster”, byggd på Astrid Lindgrens bok. Sofia sjunger bland annat sånger från sitt tredje album ”Kärlekssång från bortgömda trosor”, som släpptes i januari.
Det sker klockan 18.10 på Folkuniversitetets gård. Orkestern har slagit sina påsar ihop med malmösångerskan Sofia Thelin. En personlig och spännande sångerska som skrivit poesi, texter och musik och som i januari hade urpremiär på sin folkmusikaliska visopera ”Allrakäraste syster”, byggd på Astrid Lindgrens bok. Sofia sjunger bland annat sånger från sitt tredje album ”Kärlekssång från bortgömda trosor”, som släpptes i januari.
Pressgrannen höjer tonen
Snuskburken
”En vuxen människa som gapar att värnpliktiga ska ”runka upp stridskuken ordentligt”. En man vars favoritadjektiv är ”ludermässig” De unga män som en gång hörde officeren Jan Björklund skrika kunde nog gissa att deras befäl hade alla förutsättningar att bli en katastrofal utbildningsminis-ter. De kunde också ana att hans liberalism rymdes i en snuskburk.”
Peter Fällmar Andersson, SDS 15/9
Nästan-terroristen med den fiktiva kalasjnikoven
”Man måste inte vara glödande socialist för att nästan vilja gripa efter en fiktiv kalasjnikov när Attendos koncernchef slirar förbi i rutan.”
Per T Ohlsson, SDS 11/9
”En vuxen människa som gapar att värnpliktiga ska ”runka upp stridskuken ordentligt”. En man vars favoritadjektiv är ”ludermässig” De unga män som en gång hörde officeren Jan Björklund skrika kunde nog gissa att deras befäl hade alla förutsättningar att bli en katastrofal utbildningsminis-ter. De kunde också ana att hans liberalism rymdes i en snuskburk.”
Peter Fällmar Andersson, SDS 15/9
”Man måste inte vara glödande socialist för att nästan vilja gripa efter en fiktiv kalasjnikov när Attendos koncernchef slirar förbi i rutan.”
Per T Ohlsson, SDS 11/9
10/9 0830-0930. Noteringar av Gunnar Stensson
Morgondimman lättar – blekblå himmel – dagg i gräset – vit måsflock –
äpplen och äppleträd – himlen klarnar – spegelblankt vatten – gröna
alger – röda hagtornsbär – stilla svanar – stora fiskar klyver ytan –
snabba skarvar – ormlik häger – sothönsflockar – död mås – vissna
balsaminer – slingrande malvor vita vackra – gulnande pilar – ljusgrön
höstsäd – jättemaskrosor – höga kardborrar – nässlor – kanadagåspar –
speglade pilsnår i Höje å – övervuxen trappa – fläderbärklasar, blanka,
svarta – turning torso – l å n g samma vind möllor – harvade fält –
tunga lövverk mörka kompakta – starkt solsken – lysande färger –
solande änder i grönt, grönt gräs – vissna björnbär – betande hästar –
gula fibblor – cyklande flicka.
Livets vatten och dödens smuts av Gunnar Stensson
Höje å vattenråds styrelse med representanter för Lomma, Lund,
Staffanstorp, VA Syd och tjänstemän från kommunerna samlades i måndags i
Kristallen för att fortsätta kampen för klart, rent vatten.
Fosfordammar anläggs bland annat i Lomma och Stora Råby för att samla upp jordbrukets fosforföroreningar och förhindra övergödningen av Öresund. Fosforsedimenten återvinns och återanvänds.
Dagvattnet i de kulvertar som mynnar i Höje å vid Knästorp för med sig svart, giftigt däckstoft från Vipeholm och Gastelyckan i Lund. Det klibbiga däcksstoftet sedimenteras i Höje å nedom Knästorp i Staffanstorps kommun. Det innehåller framför allt en massa kadmium.
Vattnet i badet i Lomma förorenas av kolibakterier från orenade avlopp i Staffanstorp och Lund.
Konstgräset på fotbollsplanerna vid Arenan läcker ut plastpartiklar som till slut når Öresund och kommer in i det biologiska kretsloppet genom att fiskar äter dem och blir sjuka.
Höga kanter på gång- och cykelbanor hindrar vattnet att rinna ut i gräset bredvid och fördröjas där. I stället forsar det ner i avloppsbrunnarna med alla slags giftigt avfall, och ut i Höje å.
Tvåstegsdiken anläggs för att fördröja vattnets avrinning.
Gräs och vass i ån samlar övergödning och gifter, men måste sedan skördas och bortföras.
Den stora ökningen av hårdgjorda ytor i St Lars ökar risken för översvämningar vid kraftiga regnskurar och för mycket smutsigt dagvatten ner i Höje å.
Källby reningsverk ska läggas ner, vill VA-rådet. Avloppsvattnet ska pumpas till det stora reningsverket i Sjölunda. Källby räcker inte längre för att rena vattnet i Lund. En utbyggnad är möjlig men blir på sikt allt dyrare.
Att samla allt avloppsvatten till ett enda verk blir också rationellare eftersom det medför att all hantering av miljögifter samlas på ett ställe. Både risken för dubbelarbete och försummelser minskar.
Källbyverket dominerar i dag ett stort naturområde norr om Höje å och väster om järnvägen. Där finns stora möjligheter att spara och utveckla dagens djur- och växtliv samtidigt som området görs tillgängligt.
Det är nödvändigt att åtgärda de växande problemen med avloppsvattnet snabbt, varför stora förändringar kan förväntas inom en relativt snar framtid.
Fosfordammar anläggs bland annat i Lomma och Stora Råby för att samla upp jordbrukets fosforföroreningar och förhindra övergödningen av Öresund. Fosforsedimenten återvinns och återanvänds.
Dagvattnet i de kulvertar som mynnar i Höje å vid Knästorp för med sig svart, giftigt däckstoft från Vipeholm och Gastelyckan i Lund. Det klibbiga däcksstoftet sedimenteras i Höje å nedom Knästorp i Staffanstorps kommun. Det innehåller framför allt en massa kadmium.
Vattnet i badet i Lomma förorenas av kolibakterier från orenade avlopp i Staffanstorp och Lund.
Konstgräset på fotbollsplanerna vid Arenan läcker ut plastpartiklar som till slut når Öresund och kommer in i det biologiska kretsloppet genom att fiskar äter dem och blir sjuka.
Höga kanter på gång- och cykelbanor hindrar vattnet att rinna ut i gräset bredvid och fördröjas där. I stället forsar det ner i avloppsbrunnarna med alla slags giftigt avfall, och ut i Höje å.
Tvåstegsdiken anläggs för att fördröja vattnets avrinning.
Gräs och vass i ån samlar övergödning och gifter, men måste sedan skördas och bortföras.
Den stora ökningen av hårdgjorda ytor i St Lars ökar risken för översvämningar vid kraftiga regnskurar och för mycket smutsigt dagvatten ner i Höje å.
Källby reningsverk ska läggas ner, vill VA-rådet. Avloppsvattnet ska pumpas till det stora reningsverket i Sjölunda. Källby räcker inte längre för att rena vattnet i Lund. En utbyggnad är möjlig men blir på sikt allt dyrare.
Att samla allt avloppsvatten till ett enda verk blir också rationellare eftersom det medför att all hantering av miljögifter samlas på ett ställe. Både risken för dubbelarbete och försummelser minskar.
Källbyverket dominerar i dag ett stort naturområde norr om Höje å och väster om järnvägen. Där finns stora möjligheter att spara och utveckla dagens djur- och växtliv samtidigt som området görs tillgängligt.
Det är nödvändigt att åtgärda de växande problemen med avloppsvattnet snabbt, varför stora förändringar kan förväntas inom en relativt snar framtid.
Visst behöver vi Liberalerna! av Lucifer
Nog är den häftig att
följa! Jag menar förstås upptakten till den väl samordnade attacken
mot Vänsterpartiet och mot Reepalus blygsamma förslag att begränsa
företagens vinster på skol- och välfärdsföretagen. Högst 8 procent i
vinst – ett hot mot Den Fria Företagsamheten och mot allt som är dyrt
och heligt.
En kör av röster
På några dagar kunde man bocka av dem en efter en: ledare i Sydsvenskan, ledare i Dagens Nyheter, ledare i Expressen, spridda kolumnister etc. Och fram stiger akademins och vetenskapens experter med skatteprofessorer som kan tala om hur fel varje begränsning i det fria profiterandet på statens välfärdskostnader är. I söndags ryckte så Per T Ohlsson ut. Inte oväntat ser han ”kommunisterna i Vänsterpartiet” som huvudproblemet. Jag vill inte sprida defaitism, men nog inser man hur chanslöst V är inför denna mediamakt. I nästa steg får vi väl omfattande demonstrationer, ungefär som mot löntagarfonderna. Socialdemokratin är ideologiskt och organisatoriskt försvagat och LO, som skulle kunna göra skillnad, tiger.
Per T rycker ut
För en gångs skull tar Per T Ohlsson upp motsidan, de han kallar ”Gordon Gekkofraktionen” som är nöjda med sakernas nuvarande tillstånd och hävdar att all vinst är av godo. Det är så han nästan vill ”gripa efter en fiktiv Kalasjnikov när Attendos koncernchef slirar förbi i rutan.” Efter ett sådant medgivande känner man sig beredd att själv medge att det finns problem med Reepalus idéer om procent och övervinster. I stället för att kämpa om procentsatser är förstås det rimliga att helt enkelt förstatliga skolan, vilket ju både C och L har föreslagit. Man får då köra över Miljöpartiet, vilket känns överkomligt.
Jag skulle nämligen kunna finna mig i att det finns en och annan privat vårdcentral eller äldreboende. Men att Sverige låter skolsystemet, grundskola såväl som gymnasiet vara ett affärsobjekt, ytterst lönsamma investeringar för riskkapitalbolagen som dessutom slipper betala skatt på vinsterna, är skamligt. Friskolorna fick vi tack vare Miljöpartiet som bredde ut sig om hur dessa ideella verksamheter skulle vitalisera pedagogiken i hela skolsystemet. De ideella friskolorna klumpade snabbt ihop sig och blev till koncerner som nu handlas på börsen. Hur kan partier som kallar sig konservativa eller har idealistiska föreställningar stå bakom att själva den svenska folkskolan degraderas till en källa till spekulationsvinster och riskfria inkomster från medborgarnas skatter? Detta är en skam för oss alla svenska medborgare. Men alla utom V tiger och Miljöpartiet sitter i regering med Socialdemokraterna.
Klockan klämtar för Jan Björklund?
Det verkar som om klockan snart klämtar för Jan Björklund som ledare för Liberalerna. Han är förstås ett råskinn, med åsikter som inte är till att stå ut med. Men han är n skicklig debattör och har en färgstyrka som gör att man kommer att sakna honom. Det är dessutom så att Liberalerna, gamla Folkpartiet, behövs i svensk politik som en politisk pusselbit att ta till i trängda lägen. Och visst borde det finnas en plats för ett borgerligt parti som historiskt har varit viktigt för den svenska demokratin och som än i dag kan tjäna som tillflyktsort för något så när progressiva människor som varken står ut med Busch Thors kristliga fintligheter, Lööfs mekaniska fraser eller Kinberg Batras moderna variant av bolagshögern.
Sen är det en annan sak att Björklund ju inte precis är en vänsterliberal. Men ett sådant parti skulle behövas i Sverige, ungefär som de Radikale i Danmark och nog skulle de kunna få ihop fem procent av väljarna. Just nu går det förstås inte så bra i Danmark heller. Man blir mörkrädd när man läser om hur en folketingsmajoritet vill stänga Danmark helt och inte längre ta emot kvotflyktingar. ”Danmark är fullt” heter det. OK, då får vi väl hålla oss borta därifrån och lämna danskarna att ensamma spisa sin flæskesteg. Det danska beskedet är djupt nedslående för alla oss andra.
t
följa! Jag menar förstås upptakten till den väl samordnade attacken
mot Vänsterpartiet och mot Reepalus blygsamma förslag att begränsa
företagens vinster på skol- och välfärdsföretagen. Högst 8 procent i
vinst – ett hot mot Den Fria Företagsamheten och mot allt som är dyrt
och heligt.En kör av röster
På några dagar kunde man bocka av dem en efter en: ledare i Sydsvenskan, ledare i Dagens Nyheter, ledare i Expressen, spridda kolumnister etc. Och fram stiger akademins och vetenskapens experter med skatteprofessorer som kan tala om hur fel varje begränsning i det fria profiterandet på statens välfärdskostnader är. I söndags ryckte så Per T Ohlsson ut. Inte oväntat ser han ”kommunisterna i Vänsterpartiet” som huvudproblemet. Jag vill inte sprida defaitism, men nog inser man hur chanslöst V är inför denna mediamakt. I nästa steg får vi väl omfattande demonstrationer, ungefär som mot löntagarfonderna. Socialdemokratin är ideologiskt och organisatoriskt försvagat och LO, som skulle kunna göra skillnad, tiger.
Per T rycker ut
För en gångs skull tar Per T Ohlsson upp motsidan, de han kallar ”Gordon Gekkofraktionen” som är nöjda med sakernas nuvarande tillstånd och hävdar att all vinst är av godo. Det är så han nästan vill ”gripa efter en fiktiv Kalasjnikov när Attendos koncernchef slirar förbi i rutan.” Efter ett sådant medgivande känner man sig beredd att själv medge att det finns problem med Reepalus idéer om procent och övervinster. I stället för att kämpa om procentsatser är förstås det rimliga att helt enkelt förstatliga skolan, vilket ju både C och L har föreslagit. Man får då köra över Miljöpartiet, vilket känns överkomligt.
Jag skulle nämligen kunna finna mig i att det finns en och annan privat vårdcentral eller äldreboende. Men att Sverige låter skolsystemet, grundskola såväl som gymnasiet vara ett affärsobjekt, ytterst lönsamma investeringar för riskkapitalbolagen som dessutom slipper betala skatt på vinsterna, är skamligt. Friskolorna fick vi tack vare Miljöpartiet som bredde ut sig om hur dessa ideella verksamheter skulle vitalisera pedagogiken i hela skolsystemet. De ideella friskolorna klumpade snabbt ihop sig och blev till koncerner som nu handlas på börsen. Hur kan partier som kallar sig konservativa eller har idealistiska föreställningar stå bakom att själva den svenska folkskolan degraderas till en källa till spekulationsvinster och riskfria inkomster från medborgarnas skatter? Detta är en skam för oss alla svenska medborgare. Men alla utom V tiger och Miljöpartiet sitter i regering med Socialdemokraterna.
Klockan klämtar för Jan Björklund?
Det verkar som om klockan snart klämtar för Jan Björklund som ledare för Liberalerna. Han är förstås ett råskinn, med åsikter som inte är till att stå ut med. Men han är n skicklig debattör och har en färgstyrka som gör att man kommer att sakna honom. Det är dessutom så att Liberalerna, gamla Folkpartiet, behövs i svensk politik som en politisk pusselbit att ta till i trängda lägen. Och visst borde det finnas en plats för ett borgerligt parti som historiskt har varit viktigt för den svenska demokratin och som än i dag kan tjäna som tillflyktsort för något så när progressiva människor som varken står ut med Busch Thors kristliga fintligheter, Lööfs mekaniska fraser eller Kinberg Batras moderna variant av bolagshögern.
Sen är det en annan sak att Björklund ju inte precis är en vänsterliberal. Men ett sådant parti skulle behövas i Sverige, ungefär som de Radikale i Danmark och nog skulle de kunna få ihop fem procent av väljarna. Just nu går det förstås inte så bra i Danmark heller. Man blir mörkrädd när man läser om hur en folketingsmajoritet vill stänga Danmark helt och inte längre ta emot kvotflyktingar. ”Danmark är fullt” heter det. OK, då får vi väl hålla oss borta därifrån och lämna danskarna att ensamma spisa sin flæskesteg. Det danska beskedet är djupt nedslående för alla oss andra.
I morgon lördag kl 11-13 invigs Lunds nya sjö, Råbysjön söder om Dalbyvägen. Jag ska försöka masa mig dit i värmen. Det finns ett och annat att säga om Tekniska förvaltningen, men här har de gjort något bra. Lund behöver ständigt mer offentligt vatten att se och att plaska i, t.ex. vid värmeböljor.
Olsson går en skuggboxningmatch av Ulf Nymark
Vänstersving mot S och MP lyder en rubrik i Sydsvenskan i torsdags. Det
handlar om en våldsam kraftig V-kritik mot den process för budget med
ekonomisk verksamhetsplan för åren 2018 – 2020 som kommunstyrelsen
beslutat om. Det är alltså inte själva budgeten det handlar om, utan
hur budgetarbetet ska bedrivas. Kommunstyrelsens ordförande Anders
Almgren (s) kallar Olssons påståenden som ”dynga”. Så långt är jag – i
varje fall inte här – beredd att gå. Men det är ingen tvekan om att
Olsson bygger sitt utbrott på medvetna eller omedvetna
missuppfattningar. Jag vill därför här i korthet bemöta några av hans
påståenden.
Visst följs kommunallagen
Olsson påstår att den beslutade processen skulle vara ett brott mot kommunallagen, därför att nämnderna inte, enligt honom, skulle kunna lägga egna budgetförslag. Men visst kan, och ska, nämnderna lägga egna budgetförslag. I beslutet står tydligt att nämnderna ska till kommunstyrelsen lämna in yttrande och nämndsbeslutat budgetförslag i januari 2017. Kommunallagen följs till punkt och pricka, så Olsson behöver inte vara orolig.
V hade förslaget i god tid
Vidare menar Olsson att detta ärende dykt upp på styrelsens dagordning som extra punkt med två dagars varsel. Det kan tyckas vara kort varsel, men det beror på att ärendet egentligen skulle ha beslutats i kommunstyrelsens arbetsutskott 10 dagar tidigare. V hade, liksom alla partier som finns representerade i kommunstyrelsens arbetsutskott, tillgång till förslaget i god tid. Inget besluts togs emellertid i arbetsutskottet, eftersom V:s representant inte var närvarande! Därför hänsköts frågan till styrelsen.
Ingen gissningslek
De siffror som kommunen nu har som underlag för budgetprocessen kallar Olsson ”en gissningslek ett och ett halvt år innan budgetåret 2018”. Men det handlar varken om gissning eller lek. Siffrorna bygger på skatteunderlagsprognoser från Sveriges kommuner och landsting och på annonserade förändringar i statsbidragen. Prognoserna är förvisso inga absoluta sanningar, men att budgetramar läggs utifrån prognoser är så som görs i alla sammanhang, inte bara i kommunen. Prognoserna pekar nu på att det krävs kostnadsminskningar alternativt inkomstförstärkningar på drygt 300 miljoner kronor för år 2018 och 540 miljoner för år 2019. Det hade ju varit värdefullt om Olsson vid styrelsesammanträdet hade haft något annat material att bygga budget på än prognoser, men något sådant presenterades aldrig. Tilläggas kan att budgeten ska fastställas i juni nästa år, och dit är det bara 9 månader, inte ett och ett halvt år.
Visst ska verksamheten utvecklas
Olsson hävdar att beslutet innebär att kommunen inte ska utveckla verksamheten och att det bara är nedskärningar det handlar om. Men i beslutet heter det att nämnder ska ”genomföra en nulägesanalys av hur ekonomi, verksamhet och kvalitet samt personalresurser utvecklas. I nulägesananalysen identifieras behov av effektiviseringar och kvalitetsförbättringar.” Det är svårt att se varför Olsson vänder sig mot detta. När ekonomin är knaper är det väl rimligt att se över om kostnaderna kan minskas, om pengarna kan nyttjas på ett bättre sätt. Och kan inte kostnaderna bantas tillräckligt, så får en vända på steken och se efter möjligheterna till inkomstförstärkningar, dvs i kommunens fall skattehöjningar. Men det är inte nämndernas sak att föreslå skattehöjningar.
Olsson utan alternativ
Så långt tillrättalägganden av Olssons påståenden. Men det kan ju också vara intressant för VB:s läsare att ta del av Olssons alternativ. Faktum är att Olsson enbart yrkade på att kommunstyrelsens arbetsutskott skulle återkomma med förslag om hur nämnderna under våren ska kunna lägga egna budgetförslag enligt kommunallagen. Inga andra yrkanden om ekonomiska ramar för nämnderna, inget yrkande om alternativ process. V:s enda yrkande var alltså ett slag i luften, eftersom V-förslaget tillgodosågs i majoritetens förslag till beslut.
Olsson ägnar sig åt skuggboxning. Denna uppvisning är en ”parodi på oppositionspolitik”, för att låna och modifiera en formulering från ett av Olssons uttalanden.
Visst följs kommunallagen
Olsson påstår att den beslutade processen skulle vara ett brott mot kommunallagen, därför att nämnderna inte, enligt honom, skulle kunna lägga egna budgetförslag. Men visst kan, och ska, nämnderna lägga egna budgetförslag. I beslutet står tydligt att nämnderna ska till kommunstyrelsen lämna in yttrande och nämndsbeslutat budgetförslag i januari 2017. Kommunallagen följs till punkt och pricka, så Olsson behöver inte vara orolig.
V hade förslaget i god tid
Vidare menar Olsson att detta ärende dykt upp på styrelsens dagordning som extra punkt med två dagars varsel. Det kan tyckas vara kort varsel, men det beror på att ärendet egentligen skulle ha beslutats i kommunstyrelsens arbetsutskott 10 dagar tidigare. V hade, liksom alla partier som finns representerade i kommunstyrelsens arbetsutskott, tillgång till förslaget i god tid. Inget besluts togs emellertid i arbetsutskottet, eftersom V:s representant inte var närvarande! Därför hänsköts frågan till styrelsen.
Ingen gissningslek
De siffror som kommunen nu har som underlag för budgetprocessen kallar Olsson ”en gissningslek ett och ett halvt år innan budgetåret 2018”. Men det handlar varken om gissning eller lek. Siffrorna bygger på skatteunderlagsprognoser från Sveriges kommuner och landsting och på annonserade förändringar i statsbidragen. Prognoserna är förvisso inga absoluta sanningar, men att budgetramar läggs utifrån prognoser är så som görs i alla sammanhang, inte bara i kommunen. Prognoserna pekar nu på att det krävs kostnadsminskningar alternativt inkomstförstärkningar på drygt 300 miljoner kronor för år 2018 och 540 miljoner för år 2019. Det hade ju varit värdefullt om Olsson vid styrelsesammanträdet hade haft något annat material att bygga budget på än prognoser, men något sådant presenterades aldrig. Tilläggas kan att budgeten ska fastställas i juni nästa år, och dit är det bara 9 månader, inte ett och ett halvt år.
Visst ska verksamheten utvecklas
Olsson hävdar att beslutet innebär att kommunen inte ska utveckla verksamheten och att det bara är nedskärningar det handlar om. Men i beslutet heter det att nämnder ska ”genomföra en nulägesanalys av hur ekonomi, verksamhet och kvalitet samt personalresurser utvecklas. I nulägesananalysen identifieras behov av effektiviseringar och kvalitetsförbättringar.” Det är svårt att se varför Olsson vänder sig mot detta. När ekonomin är knaper är det väl rimligt att se över om kostnaderna kan minskas, om pengarna kan nyttjas på ett bättre sätt. Och kan inte kostnaderna bantas tillräckligt, så får en vända på steken och se efter möjligheterna till inkomstförstärkningar, dvs i kommunens fall skattehöjningar. Men det är inte nämndernas sak att föreslå skattehöjningar.
Olsson utan alternativ
Så långt tillrättalägganden av Olssons påståenden. Men det kan ju också vara intressant för VB:s läsare att ta del av Olssons alternativ. Faktum är att Olsson enbart yrkade på att kommunstyrelsens arbetsutskott skulle återkomma med förslag om hur nämnderna under våren ska kunna lägga egna budgetförslag enligt kommunallagen. Inga andra yrkanden om ekonomiska ramar för nämnderna, inget yrkande om alternativ process. V:s enda yrkande var alltså ett slag i luften, eftersom V-förslaget tillgodosågs i majoritetens förslag till beslut.
Olsson ägnar sig åt skuggboxning. Denna uppvisning är en ”parodi på oppositionspolitik”, för att låna och modifiera en formulering från ett av Olssons uttalanden.
Hämtat från bloggen: Olsson betalar av Mats Olsson
Budget i Lund: Parodi på demokrati
Med två dagars varsel, som ett plötsligt uppdykande extra ärende på kommunstyrelsen, har Lund budgetprocess inför 2018 förändrats i grunden och i vitala delar avskaffats.
Istället för en normal budgethantering under våren 2017 får nämnderna i september 2016 ett i all hast hopsnickrat ”scenario för effektiviseringsbehov inför budget 2018”. Detta är inte kommunstyrelsens ramförslag, som alltså inte kommer att finnas, utan en panikprognos förorsakad av några mer eller mindre trovärdiga hot mot kommunens ekonomi som hopat sig under sommaren. Det tresidiga dokumentet (varav en och en halv sida text) innehåller ingen analys av kommunens ekonomi, men väl några ”om” som ”kan innebära” försämrad finansiering.
Nämndernas beredning och yttrande till budgeten har ersatts av en gissningslek ett och ett halvt år innan budgetåret 2018 inträder samt en ”strategiprocess” och senare ”dialogmöten” utan nämndshandlingar och beslut.
Därmed upphävs nämndernas rätt att lägga budgetförslag enlig 8 kap. 7§ i kommunallagen. Där sägs att kommunstyrelsen ”bestämmer när övriga nämnder senast skall lämna in sina särskilda budgetförslag”, inte att kommunstyrelsen ska upphäva denna rätt.
Förutom att denna ”budgetprocess” är en parodi på kommunal demokrati är den ekonomiskt ytterst oansvarigt, inte minst mot bakgrund av den extrema ryckigheten i prognoserna under senare år: Prognostiserade underskott i hundramiljonersklassen förbyts på några månader i överskott genom nya skatteprognoser, befolkningsförändringar och/eller politiska beslut i riksdagen.
Men ledningen för Lunds kommun är fast besluten att istället för en normal och laglig budgetprocess hamra in nedskärningsbudskapet i organisationen. Den som vågar protestera avfärdas som oansvarig.
Alla nämnderna hotas med nedskärningar på mellan som lägst 3 procent och högst 7 procent. Därmed har Socialdemokraterna och Miljöpartiet vida överträffat den borgerlighet de var så måna om att kritisera i åtta år.
De borgerliga nedskärningarna, med i genomsnitt en procent om året, var visserligen ihärdiga, men var och en av dem framstår som en mild västanfläkt gentemot de neddragningar som nu S och MP tar initiativ till.
Med två dagars varsel, som ett plötsligt uppdykande extra ärende på kommunstyrelsen, har Lund budgetprocess inför 2018 förändrats i grunden och i vitala delar avskaffats.
Istället för en normal budgethantering under våren 2017 får nämnderna i september 2016 ett i all hast hopsnickrat ”scenario för effektiviseringsbehov inför budget 2018”. Detta är inte kommunstyrelsens ramförslag, som alltså inte kommer att finnas, utan en panikprognos förorsakad av några mer eller mindre trovärdiga hot mot kommunens ekonomi som hopat sig under sommaren. Det tresidiga dokumentet (varav en och en halv sida text) innehåller ingen analys av kommunens ekonomi, men väl några ”om” som ”kan innebära” försämrad finansiering.
Nämndernas beredning och yttrande till budgeten har ersatts av en gissningslek ett och ett halvt år innan budgetåret 2018 inträder samt en ”strategiprocess” och senare ”dialogmöten” utan nämndshandlingar och beslut.
Därmed upphävs nämndernas rätt att lägga budgetförslag enlig 8 kap. 7§ i kommunallagen. Där sägs att kommunstyrelsen ”bestämmer när övriga nämnder senast skall lämna in sina särskilda budgetförslag”, inte att kommunstyrelsen ska upphäva denna rätt.
Förutom att denna ”budgetprocess” är en parodi på kommunal demokrati är den ekonomiskt ytterst oansvarigt, inte minst mot bakgrund av den extrema ryckigheten i prognoserna under senare år: Prognostiserade underskott i hundramiljonersklassen förbyts på några månader i överskott genom nya skatteprognoser, befolkningsförändringar och/eller politiska beslut i riksdagen.
Men ledningen för Lunds kommun är fast besluten att istället för en normal och laglig budgetprocess hamra in nedskärningsbudskapet i organisationen. Den som vågar protestera avfärdas som oansvarig.
Alla nämnderna hotas med nedskärningar på mellan som lägst 3 procent och högst 7 procent. Därmed har Socialdemokraterna och Miljöpartiet vida överträffat den borgerlighet de var så måna om att kritisera i åtta år.
De borgerliga nedskärningarna, med i genomsnitt en procent om året, var visserligen ihärdiga, men var och en av dem framstår som en mild västanfläkt gentemot de neddragningar som nu S och MP tar initiativ till.
Lärarupproret griper omkring sig
Polhemsskolan var först, Malmö Latin följde och
nu reser sig lärarna på Lerbäck mot den godtyckliga uppdelningen av
lärarna i ett A- och ett B-lag.
Deras förespråkare är Tomas Antonsson, lärare i SO och musik samt lokalombud för LR, Johanna Körner-Berglund, förste lärare i musik och engelska 4-9, och Mikael Garmer, lärare i idrott och hälsa F-9.
VB citerar: ”Som anställd förväntas den enskilde läraren fylla i en intresseanmälan där man ska motivera varför just hen skall få ta del av det tillfälliga lönepåslaget.
För den som inte kommer ifråga för lärarlönelyftet, vilket på ett ungefär är två tredjedelar av Lunds kommuns lärare, innebär ovanstående förödmjukelsen i att vackert ha fått stå med mössan i hand och se sig omsprungen av sina kollegor…
Reformen kommer i bästa fall ge några lärare ett tillfälligt lönepåslag med kostnaden att lämna de lärare som blir utan, vilket kommer att vara det stora flertalet, med ytterligare känslor av otillräcklighet och dålig uppskattning för det arbete som utförs. Ett allt tydligare A- och B-lag stakas fram...
De lärare som trots allt väljer att stanna kvar i kommunen kommer att tvingas till ytterligare merarbete i inskolningen av ny personal.”
SDS 13/9.
Deras förespråkare är Tomas Antonsson, lärare i SO och musik samt lokalombud för LR, Johanna Körner-Berglund, förste lärare i musik och engelska 4-9, och Mikael Garmer, lärare i idrott och hälsa F-9.
VB citerar: ”Som anställd förväntas den enskilde läraren fylla i en intresseanmälan där man ska motivera varför just hen skall få ta del av det tillfälliga lönepåslaget.
För den som inte kommer ifråga för lärarlönelyftet, vilket på ett ungefär är två tredjedelar av Lunds kommuns lärare, innebär ovanstående förödmjukelsen i att vackert ha fått stå med mössan i hand och se sig omsprungen av sina kollegor…
Reformen kommer i bästa fall ge några lärare ett tillfälligt lönepåslag med kostnaden att lämna de lärare som blir utan, vilket kommer att vara det stora flertalet, med ytterligare känslor av otillräcklighet och dålig uppskattning för det arbete som utförs. Ett allt tydligare A- och B-lag stakas fram...
De lärare som trots allt väljer att stanna kvar i kommunen kommer att tvingas till ytterligare merarbete i inskolningen av ny personal.”
SDS 13/9.
”På skolverkets hemsida kan man studera resultatet för svenska elevers kunskap i matematik, läsförståelse och naturkunskap jämfört med årskamrater i 65 länder. Som alla vet vid det här laget är resultatet katastrofalt, de svenska 15-åringarnas kunskaper dyker som en skvadron nedskjutna Messerschmitts. Denna skrämmande nedåtgående kurva kan jämföras med ökningen av antalet elever på friskolorna: den går uppåt som en Spitfire lyfter från en startbana i södra England.”
Peter Kadhammar, AB 14/9.
Konsthallsutredningen: en potemkinkuliss? av Bengt Hall
Nu ligger utredningen om konsthallens framtid
på bordet. Uppdraget från kultur- och fritidsnämnden var inte att
utvärdera utställningarnas innehåll eller kvalitet. Just det som
kritiken mest handlat om dvs om svårbegripliga och ointressanta
utställningar, bristen på variation i utbudet, bristen på pedagogik och
presentation och tomma väggar. Nu handlar utredningen om ytan och hur
man ska kunna locka fler in i det oftast öde konsthallsrummet. Uppdraget
var att studera hur konsthallen kan bli bättre som mötesplats, hur man
kan samarbeta med andra aktörer, caféverksamheten, extern finansiering
mm.
Många som tidigare besökt konsthallen, tar nu vägarna förbi. Ointresset är påtagligt. Samtidigt redovisas, märkligt nog, högt besöksantal. Dock har besöksantalet nästan halverats från början av 2000-talet till idag. Konsthallen är ändå den konsthall i Sverige som har näst flest besökare per invånare. Frågan är hur besöksantalet beräknas. Vi är många som ofta reflekterat över motsatsen. Dvs att det oftast är väldigt tomt med besökare i lokalerna. (Förutom tomt på väggarna). Kanske kan en föreslagen fördjupad studie av vem som besöker konsthallen och de som inte besöker konsthallen räta ut frågetecknen.
Konsthallens verksamhetsuppdrag från 2012 innehåller en rad klyschor. Det ska vara ”en av landets främsta konsthallar”. ”Samtidskonst ur ett internationellt, nationellt och regionalt perspektiv ska visas”. När visades måleri av samtida konstnärer? Var finns det regionala perspektivet? Det pedagogiska arbetet ska präglas av ”nytänkande och experimentlusta”. Varenda utställning följer samma mall: ingen eller minimal presentation på plats. En mestadels svårbegriplig katalog får man med sig för att begripa det man sett. Nytänkandet väntar vi på. Utredningen pekar på att konsthallens gällande uppdrag inte följts upp, att kriterier och nyckeltal saknas, och att verksamhetsuppdraget från kommunen är otydligt. Det är allvarlig kritik.
Utredningen föreslår att man bör öppna kontakten med restaurangen vägg i vägg, utveckla samarbetet med andra intressenter i Lund, ex universitetet, förbättra kommunikation med omvärlden, öppna café och bokförsäljning i lokalen och för andra verksamheter. Det kan nog de flesta hålla med om. Utredningen föreslår också att bättre synliggöra konsthallen t ex med en ny skylt med öppettider. Det behövs. Däremot är jag skeptisk till tillbyggnad mot Mårtenstorget. Det kan förstöra arkitekt Anshelms vackra fasad. Det finns andra förslag i utredningen som jag är tveksam till, nattklubbsverksamhet till exempel. Men fortfarande handlar det om innehållet. Till vad ska konsthallen användas? Vad är huvuduppdraget och hur har det genomförts och hur bör det se ut i framtiden?
För Thomas Millroth (SDS 6/9) handlar konsthallsproblematiken om att politiker och kulturledning vill styra mer i detalj och försvaga konsthallschefens ställning. Det är nys. Istället handlar det om en växande kritik mot det som under en längre tid visats i konsthallen och att alltför många människor valt bort sina besök i Lunds vackra konsthallsbyggnad på Mårtenstorget. Det handlar om innehållet!
Bengt Hall, medlem i Lunds Konsthalls Vänner
Många som tidigare besökt konsthallen, tar nu vägarna förbi. Ointresset är påtagligt. Samtidigt redovisas, märkligt nog, högt besöksantal. Dock har besöksantalet nästan halverats från början av 2000-talet till idag. Konsthallen är ändå den konsthall i Sverige som har näst flest besökare per invånare. Frågan är hur besöksantalet beräknas. Vi är många som ofta reflekterat över motsatsen. Dvs att det oftast är väldigt tomt med besökare i lokalerna. (Förutom tomt på väggarna). Kanske kan en föreslagen fördjupad studie av vem som besöker konsthallen och de som inte besöker konsthallen räta ut frågetecknen.
Konsthallens verksamhetsuppdrag från 2012 innehåller en rad klyschor. Det ska vara ”en av landets främsta konsthallar”. ”Samtidskonst ur ett internationellt, nationellt och regionalt perspektiv ska visas”. När visades måleri av samtida konstnärer? Var finns det regionala perspektivet? Det pedagogiska arbetet ska präglas av ”nytänkande och experimentlusta”. Varenda utställning följer samma mall: ingen eller minimal presentation på plats. En mestadels svårbegriplig katalog får man med sig för att begripa det man sett. Nytänkandet väntar vi på. Utredningen pekar på att konsthallens gällande uppdrag inte följts upp, att kriterier och nyckeltal saknas, och att verksamhetsuppdraget från kommunen är otydligt. Det är allvarlig kritik.
Utredningen föreslår att man bör öppna kontakten med restaurangen vägg i vägg, utveckla samarbetet med andra intressenter i Lund, ex universitetet, förbättra kommunikation med omvärlden, öppna café och bokförsäljning i lokalen och för andra verksamheter. Det kan nog de flesta hålla med om. Utredningen föreslår också att bättre synliggöra konsthallen t ex med en ny skylt med öppettider. Det behövs. Däremot är jag skeptisk till tillbyggnad mot Mårtenstorget. Det kan förstöra arkitekt Anshelms vackra fasad. Det finns andra förslag i utredningen som jag är tveksam till, nattklubbsverksamhet till exempel. Men fortfarande handlar det om innehållet. Till vad ska konsthallen användas? Vad är huvuduppdraget och hur har det genomförts och hur bör det se ut i framtiden?
För Thomas Millroth (SDS 6/9) handlar konsthallsproblematiken om att politiker och kulturledning vill styra mer i detalj och försvaga konsthallschefens ställning. Det är nys. Istället handlar det om en växande kritik mot det som under en längre tid visats i konsthallen och att alltför många människor valt bort sina besök i Lunds vackra konsthallsbyggnad på Mårtenstorget. Det handlar om innehållet!
Edward Snowden, makten och yttrandefriheten
av Gunnar Stensson
President Barack Obama bör benåda Edward Snowden som avslöjat
amerikanska och brittiska makthavares olagliga spioneri mot miljontals
människor, inte minst med tanke på den mörka framtid som hotar
yttrandefrihet och rättvisa i USA och världen efter Obamas avgång.
Edward Snowden avslöjade hur USA:s och Storbritanniens regeringars brott mot lagen. Avslöjandet av förbrytelserna var olagligt. Edward Snowden tvingades i exil till Ryssland. Situationen är grotesk.
Edward Snowden bör betraktas som en hjälte, inte en förrädare, kräver Amnesty International och andra organisationer i en världsomspännande kampanj för att president Obama ska benåda honom.
Pentagonrapporten blev en sensation när den publicerades 1971. Världen fick veta hur den amerikanska regeringen vilselett opinionen hemma och ute. Den fick världshistorisk betydelse och bidrog till att USA lämnade Vietnam.
Nixon skydde inga medel i sina försök att tysta och straffa Daniel Ellsberg som satte sitt liv på spel genom att avslöja dokumenten.
Nixons illegala avlyssningsmetoder och psykopatiska ljugande avslöjades kort därefter och han avskedades som president.
IB-affären exploderade i maj 1973. Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade i Fib-Kulturfront den hemliga spionorganisationen IB som i samarbete med CIA systematiskt registrerade medlemmar i vänsterorganisationer och motståndare till USA:s krig i Vietnam. Jan Guillou dömdes till ett års fängelse för spioneri. Han skildrar hela händelseförloppet i boken ”Om ordets makt och vanmakt”.
Det handlar om yttrandefrihet. Vi ser yttrandefriheten hyllas, som härom året i Paris. Samtidigt ser vi de makthavare, som mest högljutt hyllade den offentligt, i hemlighet undertrycka den, så snart den hotar deras intressen.
Vi ser det hända just nu i det så kallade Liberala partiet, där etablissemanget kring Jan Björklund försöker tysta Birgitta Olsson.
Vi ser det hända i de vinstjagande skolkoncerner som sätter munkavlar på sina anställda.
Vi såg det hända när Veckobladet för något årtionde sedan tvingades lämna Vänsterpartiets lokalorganisation i Lund efter att i 30 år fungerat som dess debattorgan.
Edward Snowden avslöjade hur USA:s och Storbritanniens regeringars brott mot lagen. Avslöjandet av förbrytelserna var olagligt. Edward Snowden tvingades i exil till Ryssland. Situationen är grotesk.
Edward Snowden bör betraktas som en hjälte, inte en förrädare, kräver Amnesty International och andra organisationer i en världsomspännande kampanj för att president Obama ska benåda honom.
Pentagonrapporten blev en sensation när den publicerades 1971. Världen fick veta hur den amerikanska regeringen vilselett opinionen hemma och ute. Den fick världshistorisk betydelse och bidrog till att USA lämnade Vietnam.
Nixon skydde inga medel i sina försök att tysta och straffa Daniel Ellsberg som satte sitt liv på spel genom att avslöja dokumenten.
Nixons illegala avlyssningsmetoder och psykopatiska ljugande avslöjades kort därefter och han avskedades som president.
IB-affären exploderade i maj 1973. Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade i Fib-Kulturfront den hemliga spionorganisationen IB som i samarbete med CIA systematiskt registrerade medlemmar i vänsterorganisationer och motståndare till USA:s krig i Vietnam. Jan Guillou dömdes till ett års fängelse för spioneri. Han skildrar hela händelseförloppet i boken ”Om ordets makt och vanmakt”.
Det handlar om yttrandefrihet. Vi ser yttrandefriheten hyllas, som härom året i Paris. Samtidigt ser vi de makthavare, som mest högljutt hyllade den offentligt, i hemlighet undertrycka den, så snart den hotar deras intressen.
Vi ser det hända just nu i det så kallade Liberala partiet, där etablissemanget kring Jan Björklund försöker tysta Birgitta Olsson.
Vi ser det hända i de vinstjagande skolkoncerner som sätter munkavlar på sina anställda.
Vi såg det hända när Veckobladet för något årtionde sedan tvingades lämna Vänsterpartiets lokalorganisation i Lund efter att i 30 år fungerat som dess debattorgan.
66 år i skolan 25. 1973-85: 1. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle
Jag ska bli klassföreståndare. När
slutet på vårterminen närmar sig bjuds jag in till en klass i årskurs
sex på Munkhätteskolan. Deras klassföreståndare presenterar mig. Jag
berättar lite om högstadiet de ska komma till och om mig själv.
Sedan berättar klassföreståndaren om eleverna. Han är duktig men utåtagerande. Han är blyg och behöver stöd. Hon är trygg och pålitlig. Han förstår inte svenska så bra. Klassen är trevlig men blir lätt lite bråkig. Andan är god, men ibland förekommer tendenser till mobbning. Då får man se upp. Jag gör ett par anteckningar.
När höstterminen börjar ses vi igen. Jag ansvarar sedan för samma klass genom högstadiets tre läsår. Jag har många veckotimmar i samhällskunskap och historia.
När klassen är klar med högstadiet berättar jag att jag till hösten ska bli föreståndare i en gymnasieklass på samhällsvetenskaplig linje. Många elever följer mig dit, kanske 15 stycken. Även de flesta som gör andra fortsätter jag att undervisa. Några få, kanske tre, fyra elever, slutar skolan efter nian. När klassen når studenten är vi vänner sedan sex år. Jag lärde känna dem i tolv-trettonårs-åldern. Nu är de arton, nitton. Jag börjar om med en ny sjua.
Det är en genomförd metod på Heleneholmsskolan och Munkhätteskolan. Den har många fördelar. Den skapar tillit och trygghet.
Men 1985 kommer dråpslaget: i fortsättningen måste lärare anställas antingen på högstadiet eller på gymnasiet. Heleneholmsskolan blir enbart gymnasium. De lärare som i huvudsak varit anställda på högstadiet tvingas lämna skolan. Själv får jag stanna. Sorg och bitterhet bland mina kollegor. Elevernas trygga gång från sjuan till studenten stympas Jag protesterar i en understreckare i Sydsvenskan. Men fattade beslut, på regeringsnivå och kommunal nivå, kan inte rubbas. Däremot lyckas rektor de närmaste åren återanställa flera av de lärare som tvingats lämna skolan.
Att undervisa på gymnasiet är lättare än att ha hand om grundskoleelever. Jag blir föreståndare i fina klasser i det gymnasiets estetiska program, musikklasser och teaterklasser. Men förlusten av högstadiet är obotlig.
Vårterminen 1974 ville FNL-gruppen i Lund genomföra en enhetsdemonstration 1 maj tillsammans med FIB-Kulturfront, VPK och KFML (som nog börjat kalla sig SKP just då). Från februari till slutet av april hade vi möten i bibliotekets studierum. VPK företräddes av Gunnar Sandin som jag för första gången lärde känna. Stämningen var tidvis hård. Debatten spretade, men det var en maktkamp. Gunnar Sandin var i minoritet. Han blev andfådd och jag minns att jag oroade mig för hans hälsa. På det sista mötet kom VPK:s ordförande Lars Bengtsson och meddelade att VPK skulle genomföra en egen partidemonstration. Jag uppfattade det som en seger för SKP:arna som fick med sig både FNL-gruppen och FIB, som hade en högkonjunktur efter IB-affären. Det var med blandade känslor jag talade på demonstrationen.
Sedan berättar klassföreståndaren om eleverna. Han är duktig men utåtagerande. Han är blyg och behöver stöd. Hon är trygg och pålitlig. Han förstår inte svenska så bra. Klassen är trevlig men blir lätt lite bråkig. Andan är god, men ibland förekommer tendenser till mobbning. Då får man se upp. Jag gör ett par anteckningar.
När höstterminen börjar ses vi igen. Jag ansvarar sedan för samma klass genom högstadiets tre läsår. Jag har många veckotimmar i samhällskunskap och historia.
När klassen är klar med högstadiet berättar jag att jag till hösten ska bli föreståndare i en gymnasieklass på samhällsvetenskaplig linje. Många elever följer mig dit, kanske 15 stycken. Även de flesta som gör andra fortsätter jag att undervisa. Några få, kanske tre, fyra elever, slutar skolan efter nian. När klassen når studenten är vi vänner sedan sex år. Jag lärde känna dem i tolv-trettonårs-åldern. Nu är de arton, nitton. Jag börjar om med en ny sjua.
Det är en genomförd metod på Heleneholmsskolan och Munkhätteskolan. Den har många fördelar. Den skapar tillit och trygghet.
Men 1985 kommer dråpslaget: i fortsättningen måste lärare anställas antingen på högstadiet eller på gymnasiet. Heleneholmsskolan blir enbart gymnasium. De lärare som i huvudsak varit anställda på högstadiet tvingas lämna skolan. Själv får jag stanna. Sorg och bitterhet bland mina kollegor. Elevernas trygga gång från sjuan till studenten stympas Jag protesterar i en understreckare i Sydsvenskan. Men fattade beslut, på regeringsnivå och kommunal nivå, kan inte rubbas. Däremot lyckas rektor de närmaste åren återanställa flera av de lärare som tvingats lämna skolan.
Att undervisa på gymnasiet är lättare än att ha hand om grundskoleelever. Jag blir föreståndare i fina klasser i det gymnasiets estetiska program, musikklasser och teaterklasser. Men förlusten av högstadiet är obotlig.
Vårterminen 1974 ville FNL-gruppen i Lund genomföra en enhetsdemonstration 1 maj tillsammans med FIB-Kulturfront, VPK och KFML (som nog börjat kalla sig SKP just då). Från februari till slutet av april hade vi möten i bibliotekets studierum. VPK företräddes av Gunnar Sandin som jag för första gången lärde känna. Stämningen var tidvis hård. Debatten spretade, men det var en maktkamp. Gunnar Sandin var i minoritet. Han blev andfådd och jag minns att jag oroade mig för hans hälsa. På det sista mötet kom VPK:s ordförande Lars Bengtsson och meddelade att VPK skulle genomföra en egen partidemonstration. Jag uppfattade det som en seger för SKP:arna som fick med sig både FNL-gruppen och FIB, som hade en högkonjunktur efter IB-affären. Det var med blandade känslor jag talade på demonstrationen.
Striden inom FNL-grupperna skärptes. Motståndet växte mot den
maoistiska linje som ville flytta solidariteten från Vietnam till
Kampuchea.
Majoriteten i Lunds FNL-grupp ville fortsätta att stödja Vietnam. Vi hade uppdraget att samla information från Vietnams nyhetsbyrå. Materialet sändes från ambassaden i form av långa telexrullar som vi redigerade och gav ut i en publikation som kallades ”Telex från Vietnam” och distribuerades till FNL-grupperna. Det var ett tidskrävande arbete.
I augusti fick jag en skarp artikel publicerad i Aftonbladet. Därmed var konflikten inom FNL-grupperna öppen. De båda falangernas frontfigurer var Sara Lidman och Jan Myrdal.
Demonstrationsmönstret hade institutionaliserats i Lund. 20 augusti demonstrerade vi mot satellitregimen i Tjeckoslovakien. 11 september följde demonstrationen mot Pinochet-regimen i Chile. I oktober genomfördes Vietnamveckan med flera offentliga möten och en demonstration. Därtill kom de aktioner som orsakades av aktuella händelser.
Flera nya solidaritetsgrupper verkade. Befrielsekamp pågick på alla kontinenter, i Latinamerika, Afrika, Asien och inte minst i Europa. Vi kämpade mot militärdiktaturen i Grekland. Spaniens Franco-regim föll 1975. I Portugal genomfördes ”Nejlike-revolutionen” som ledde till att Angola, Moçambique och Guinea-Bissau befriades. Afrika-grupperna stödde kampen mot apartheid i Sydafrika, Namibia och Rhodesia. Palestinas befrielse från israelisk ockupation var ett krav från en allt starkare opinion. I Iran växte motståndet mot schahen. Universitetet blev snabbt internationaliserat genom studenter från Latinamerika, Afrika och Asien.
Den vackra våren 1974 såg vi Truffauts film ”Jules et Jim”. Vi adopterade en föräldralös flicka från ett barnhem i Korea samma höst. Karin hade under året haft ett framträdande med Werup-Sjöström-gruppen i den fullsatta domkyrkan.
Majoriteten i Lunds FNL-grupp ville fortsätta att stödja Vietnam. Vi hade uppdraget att samla information från Vietnams nyhetsbyrå. Materialet sändes från ambassaden i form av långa telexrullar som vi redigerade och gav ut i en publikation som kallades ”Telex från Vietnam” och distribuerades till FNL-grupperna. Det var ett tidskrävande arbete.
I augusti fick jag en skarp artikel publicerad i Aftonbladet. Därmed var konflikten inom FNL-grupperna öppen. De båda falangernas frontfigurer var Sara Lidman och Jan Myrdal.
Demonstrationsmönstret hade institutionaliserats i Lund. 20 augusti demonstrerade vi mot satellitregimen i Tjeckoslovakien. 11 september följde demonstrationen mot Pinochet-regimen i Chile. I oktober genomfördes Vietnamveckan med flera offentliga möten och en demonstration. Därtill kom de aktioner som orsakades av aktuella händelser.
Flera nya solidaritetsgrupper verkade. Befrielsekamp pågick på alla kontinenter, i Latinamerika, Afrika, Asien och inte minst i Europa. Vi kämpade mot militärdiktaturen i Grekland. Spaniens Franco-regim föll 1975. I Portugal genomfördes ”Nejlike-revolutionen” som ledde till att Angola, Moçambique och Guinea-Bissau befriades. Afrika-grupperna stödde kampen mot apartheid i Sydafrika, Namibia och Rhodesia. Palestinas befrielse från israelisk ockupation var ett krav från en allt starkare opinion. I Iran växte motståndet mot schahen. Universitetet blev snabbt internationaliserat genom studenter från Latinamerika, Afrika och Asien.
Den vackra våren 1974 såg vi Truffauts film ”Jules et Jim”. Vi adopterade en föräldralös flicka från ett barnhem i Korea samma höst. Karin hade under året haft ett framträdande med Werup-Sjöström-gruppen i den fullsatta domkyrkan.
2016-09-08
Lund är inte Malmö av Gunnar Stensson
Daniel Pettersson, Anders Almgrens politiska sekreterare, flyttar till
Uppsala där han fått jobbet som stabschef för socialdemokraterna i
Uppsala läns landsting.
Det är två år sedan S, V, MP och F! arrangerade den av DV finansierade Maktskiftesfestivalen på Gröningen i stadsparken.
Daniel Petterssons insatser för att få evenemanget i hamn var intelligenta och kreativa. Han var en rolig samarbetspartner.
Men Lund är inte Malmö. På Malmö-festivalen för ett par veckor sedan samlades 20 000 för att lyssna på Silvana Imam. I Lund kom knappt tusen. Studenterna ägnade väl terminsstarten åt trams och fylla bakom nationernas lyckta dörrar.
Anders Almgren saknar säkert Daniel Pettersson. Det gör vi med.
Det är två år sedan S, V, MP och F! arrangerade den av DV finansierade Maktskiftesfestivalen på Gröningen i stadsparken.
Daniel Petterssons insatser för att få evenemanget i hamn var intelligenta och kreativa. Han var en rolig samarbetspartner.
Men Lund är inte Malmö. På Malmö-festivalen för ett par veckor sedan samlades 20 000 för att lyssna på Silvana Imam. I Lund kom knappt tusen. Studenterna ägnade väl terminsstarten åt trams och fylla bakom nationernas lyckta dörrar.
Anders Almgren saknar säkert Daniel Pettersson. Det gör vi med.
Nato-utredningen av Gunnar Stensson
Det är mycket enkelt. Inget hot mot Sverige föreligger. Ett svenskt
Nato-medlemskap skulle inte göra oss säkrare eller militärt starkare.
Däremot skulle det låsa våra ställningstaganden. Det skulle binda
Sverige vid försvarsalliansens beslut. Det skulle provocera Ryssland
att stärka sin beredskap. Att Sverige står utanför Nato utgör ett mått
av osäkerhet.
Detta mått av osäkerhet innebär handlingsfrihet för svensk utrikes- och försvarspolitik. Den handlingsfriheten måste vi bevara. Nej till Nato-medlemskap!
Detta mått av osäkerhet innebär handlingsfrihet för svensk utrikes- och försvarspolitik. Den handlingsfriheten måste vi bevara. Nej till Nato-medlemskap!
Lund Comedy Festival och vi på Klorran
av Gunnar Stensson
Sara Martelius skriver i gratistidningen Hallå:
”Måns slår huvudet på spiken efter att gensvaret uteblivit på hans fråga om någon från publiken är från ”Klorran” (Klostergården): ”Nej, biljetterna är ju ganska dyra”.
Man kan tänka sig publikens självgoda flabb.
Sara önskar att vi skulle få ta del av något ur evenemanget gratis. Men vi skulle nog ändå inte trivas i Måns unkna lilla bubbla.
”Måns slår huvudet på spiken efter att gensvaret uteblivit på hans fråga om någon från publiken är från ”Klorran” (Klostergården): ”Nej, biljetterna är ju ganska dyra”.
Man kan tänka sig publikens självgoda flabb.
Sara önskar att vi skulle få ta del av något ur evenemanget gratis. Men vi skulle nog ändå inte trivas i Måns unkna lilla bubbla.
USA 1941 och 2016 av Gunnar Stensson
James Ellroy, Perfidia, Modernista 2016
Perfidia är ett begrepp som betyder trolöshet, förrädiskhet, falskhet. Det är också en låt som Glenn Millers orkester spelade på 1940-talet.
Ellroys roman
skildrar Los Angeles vid tiden för det japanska anfallet mot Pearl
Harbour i december 1941. USA hamnar i krig. En orgie av upphetsning,
hat, rasförföljelse och vinningslystnad följer. Nationalistiska,
nazistiska, antisemitiska och fascistiska organisationer mördar
medlemmar ur den stora japanska minoriteten. Polis och gangstergäng
samarbetar med korrumperade politiker för att berika sig på japanernas
bekostnad. Aningslösa filmstjärnor förlorar sig i knark, alkohol, sex
och lyx. Armén värvar frivilliga. Japanska ubåtar gör strandhugg längs
Kaliforniens stränder. Rättslösa mexikanska gästarbetare slavar i
plantagerna.
Ellroys blixtsnabba språk kräver intensiv uppmärksamhet av läsaren. En rad kända personer är inblandade som filmbolaget Columbias chef Harry Cohn, FBI-chefen J Edgar Hoover, Mussolinianhängaren Joseph Kennedy, far till den unge John F Kennedy, Eleanor Roosevelt och filmstjärnor som Bette Davis, Bob Hope, Gloria Swansson och sångaren Paul Robesson.
En drivande roll har den sympatiske psykopaten överkonstapel Dudley Smith som påverkad av droger och alkohol under juldagarna både hinner bli Bette Davis älskare och ta livet av ett stort antal personer. Själv fäste jag mig vid den tuffa 21-åringen Kay Lake som för dagbok för att begripa vad som händer.
Själv var jag i Skåne vid den tid då romanen utspelar sig och fick en ubåt som sprängde ett lastfartyg i julklapp.
Ellroy har skrivit en historisk roman. Men han har skrivit den nu. Nu när Donald Trump och Hillary Clinton står mitt i sin groteska valkamp, när amerikansk polis varje vecka skjuter en eller flera svarta, när organisationen ”Black lives matter” växer sig stark, när 500 mord begåtts enbart i Chicago i år (SDS 8/9), när vapenlobbyn dominerar politiken, när hemmafruar och skolpojkar bär revolvrar, när den enda procenten äger halva förmögenheten.
Perfidia handlar självklart om dagens USA.
Perfidia är ett begrepp som betyder trolöshet, förrädiskhet, falskhet. Det är också en låt som Glenn Millers orkester spelade på 1940-talet.
Ellroys roman
skildrar Los Angeles vid tiden för det japanska anfallet mot Pearl
Harbour i december 1941. USA hamnar i krig. En orgie av upphetsning,
hat, rasförföljelse och vinningslystnad följer. Nationalistiska,
nazistiska, antisemitiska och fascistiska organisationer mördar
medlemmar ur den stora japanska minoriteten. Polis och gangstergäng
samarbetar med korrumperade politiker för att berika sig på japanernas
bekostnad. Aningslösa filmstjärnor förlorar sig i knark, alkohol, sex
och lyx. Armén värvar frivilliga. Japanska ubåtar gör strandhugg längs
Kaliforniens stränder. Rättslösa mexikanska gästarbetare slavar i
plantagerna.Ellroys blixtsnabba språk kräver intensiv uppmärksamhet av läsaren. En rad kända personer är inblandade som filmbolaget Columbias chef Harry Cohn, FBI-chefen J Edgar Hoover, Mussolinianhängaren Joseph Kennedy, far till den unge John F Kennedy, Eleanor Roosevelt och filmstjärnor som Bette Davis, Bob Hope, Gloria Swansson och sångaren Paul Robesson.
En drivande roll har den sympatiske psykopaten överkonstapel Dudley Smith som påverkad av droger och alkohol under juldagarna både hinner bli Bette Davis älskare och ta livet av ett stort antal personer. Själv fäste jag mig vid den tuffa 21-åringen Kay Lake som för dagbok för att begripa vad som händer.
Själv var jag i Skåne vid den tid då romanen utspelar sig och fick en ubåt som sprängde ett lastfartyg i julklapp.
Ellroy har skrivit en historisk roman. Men han har skrivit den nu. Nu när Donald Trump och Hillary Clinton står mitt i sin groteska valkamp, när amerikansk polis varje vecka skjuter en eller flera svarta, när organisationen ”Black lives matter” växer sig stark, när 500 mord begåtts enbart i Chicago i år (SDS 8/9), när vapenlobbyn dominerar politiken, när hemmafruar och skolpojkar bär revolvrar, när den enda procenten äger halva förmögenheten.
Perfidia handlar självklart om dagens USA.
Tre svenska delegater på Women’s Boat to Gaza
På Women´s Boat to Gaza (WBG), som
avseglar från Barcelona i nästa vecka (14/9), kommer tre svenska
människorättsaktivister finnas ombord på de olika etapperna:
• Malin Björk
• Paulina de los Reyes
• Jeannette Escanilla
Malin Björk arbetar sedan 2014 som Europaparlamentariker för Vänsterpartiet. Kvinnors och flyktingars rättigheter hör till hennes främsta politiska frågor. Tidigare har Malin bland annat arbetat för intresseorganisationen European Women´s Lobby. Hon är också en stark förkämpe för HBTQ-frågor.
Paulina de los Reyes är professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och ordförande för Svenska Föreningen för genusvetenskap. Hennes huvudsakliga forskningsområden är postkolonial feminism, kritisk rasteori och arbetslivsstudier. Som före detta politisk flykting undan den chilenska diktaturen, har Paulina lång erfarenhet av solidaritetsarbete och MR-aktivism:
- Efter nio år av belägring är det viktigare än någonsin att visa vår solidaritet med folket på Gazaremsan och att sätta press för att få ett slut på den omänskliga blockad som gett så mycket lidande åt befolkningen. Som forskare vet jag hur särskilt sårbara kvinnor är under krigsförhållanden. Som aktivist har jag inspirerats av de palestinska kvinnornas förmåga att göra motstånd. Som människa kan jag inte förbli passiv när Gazaborna hålls instängda och isolerade.
Jeannatte Escanilla är ledamot (v) i Uppsala läns landstingsfullmäktige och vice ordförande i beredning för barn och unga. Hon är också första ersättare till Riksdagen. 2012 seglade hon med Ship to Gazas Estelle från Visby till Stockholm. Jeannette kommer att vara ombord under den sista sträckan fram till Gaza:
- Jag är glad över möjligheten att segla med Women's Boat to Gaza. För mig är det viktigt att i handling få visa den internationella solidaritet som Gaza så väl behöver. Det är kvinnor och barn som drabbas allra värst av blockaden. Tillsammans kan vi bryta blockaden!
Women´s Boat to Gaza är den nya aktionen från Ship to Gaza och Freedom Flotilla. Såväl besättning, delegater, aktivister som media på de två båtarna består av kvinnor från världens alla hörn. Båtarna avseglar från Barcelona 14 september och beräknas anlöpa Gaza några veckor senare.
• Malin Björk
• Paulina de los Reyes
• Jeannette Escanilla
Malin Björk arbetar sedan 2014 som Europaparlamentariker för Vänsterpartiet. Kvinnors och flyktingars rättigheter hör till hennes främsta politiska frågor. Tidigare har Malin bland annat arbetat för intresseorganisationen European Women´s Lobby. Hon är också en stark förkämpe för HBTQ-frågor.
Paulina de los Reyes är professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och ordförande för Svenska Föreningen för genusvetenskap. Hennes huvudsakliga forskningsområden är postkolonial feminism, kritisk rasteori och arbetslivsstudier. Som före detta politisk flykting undan den chilenska diktaturen, har Paulina lång erfarenhet av solidaritetsarbete och MR-aktivism:
- Efter nio år av belägring är det viktigare än någonsin att visa vår solidaritet med folket på Gazaremsan och att sätta press för att få ett slut på den omänskliga blockad som gett så mycket lidande åt befolkningen. Som forskare vet jag hur särskilt sårbara kvinnor är under krigsförhållanden. Som aktivist har jag inspirerats av de palestinska kvinnornas förmåga att göra motstånd. Som människa kan jag inte förbli passiv när Gazaborna hålls instängda och isolerade.
Jeannatte Escanilla är ledamot (v) i Uppsala läns landstingsfullmäktige och vice ordförande i beredning för barn och unga. Hon är också första ersättare till Riksdagen. 2012 seglade hon med Ship to Gazas Estelle från Visby till Stockholm. Jeannette kommer att vara ombord under den sista sträckan fram till Gaza:
- Jag är glad över möjligheten att segla med Women's Boat to Gaza. För mig är det viktigt att i handling få visa den internationella solidaritet som Gaza så väl behöver. Det är kvinnor och barn som drabbas allra värst av blockaden. Tillsammans kan vi bryta blockaden!
Women´s Boat to Gaza är den nya aktionen från Ship to Gaza och Freedom Flotilla. Såväl besättning, delegater, aktivister som media på de två båtarna består av kvinnor från världens alla hörn. Båtarna avseglar från Barcelona 14 september och beräknas anlöpa Gaza några veckor senare.
Då började den globala uppvärmningen
av Gunnar Stensson
Andreas Malm
Fossil Capital – the rise of steam power and the roots of global warming.
Verso 2015
Jag minns en föreläsning av Andreas Malm
i Smålands nation för några år sedan. Hans bok ”Det är vår bestämda
uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent” hade
just kommit ut. Den slitna föreläsningssalen, som jag själv använt på
1970-talet, var proppfull. Det var i samband med det fasansfulla
klimatfiaskot i Köpenhamn. Föreläsningen var lysande.
Naomi Klein hänvisar till Andreas Malm som internationellt respekterad auktoritet i sin bok ”Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet”. I Lund är han utanför vänsterkretsarna mindre känd, även om John Weman ägnade honom en insiktsfull recension i Sydsvenskan 30 mars i år.
Fossil Capital är ett lysande exempel på ekonomisk historia.
Vi är alla indoktrinerade i föreställningen om den tekniska utvecklingen som en rationell och god kraft bortom mänsklig kontroll, en oberoende kraft som inte kunde utvecklats på annat sätt än så som den faktiskt har gjort.. Andreas Malm visar utvecklingen kunde ha blivit en annan.
Vi har fått lära oss att Watts ångmaskin var industrialismens motor. Andreas Malm visar att vattenkraften på 1700-talet hade utgjort ett bättre alternativ, ett renare och mer ekonomiskt alternativ.
Varför kom då den förorenande, klimatfarliga, människoförtärande ångmaskinen att bli energivalet i det industriella föregångslandet Storbritannien?
På grund av samhällsstrukturen, är svaret. För att utnyttja vattenkraften skulle man ha varit tvungen att förhandla och samarbeta. Men Storbritannien hade en kapitalistisk struktur som byggde på privat ägande, konkurrens och kamp om tillgångarna och utnyttjandet av en stor och växande allt mer utarmad arbetarklass. Ångmaskinen koncentrerade människorna i stora industristäder och gjorde dem beroende av fabriksägarna. Klimatföroreningarna drabbade arbetarna. London fog är ett begrepp
De fossila utsläppen från ångmaskinen innebar starten den klimatuppvärmning, som sedan fortsatt i 200 år och nu hotar mänskligheten med global katastrof. I intensifierad takt. Mellan 2010 och 2012 byggdes mer än dubbelt så mycket kolkraft som under hela 1990talet.
Finns det någon väg ut?
Ja, säger Andreas Malm. Den tekniska utvecklingen är ingen predestinerad naturkraft. Vi bestämmer.
Förnybar energi, sol, vind och vatten, är i grunden fri energi. Därmed strider den mot principen om privat ägande. Den förnybara energin kräver samarbete.
I december 2015 slöts det globala klimatavtalet i Paris. Det blir giltigt när 55 länder undertecknat det. Hittills har bara ett antal små nationer som Palestina och öländer som Maldiverna undertecknat det.
Men härom dagen godkändes det av både USA och Kina, världens två största klimatförorenare. Det väcker hopp.
Fortfarande står EU utanför. Perspektivlösheten och brutaliteten i många EU-nationer oroar.
Andreas Malm arbetar på Humanekologiska institutionen i Lunds universitet, den institution som professor Alf Hornborg gjort världskänd.
Kanske kunde någon folkrörelse- eller partiorganisation arrangera en föreläsning som den i Smålands nation får sju år sedan. Eller starta en studiecirkel kring boken. Du måste hur som helst läsa den. Det är vi som behöver den, vi som inte tillhör den enda procenten och dess följe av dyrkande tillbedjare.
Naomi Klein hänvisar till Andreas Malm som internationellt respekterad auktoritet i sin bok ”Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet”. I Lund är han utanför vänsterkretsarna mindre känd, även om John Weman ägnade honom en insiktsfull recension i Sydsvenskan 30 mars i år.
Fossil Capital är ett lysande exempel på ekonomisk historia.
Vi är alla indoktrinerade i föreställningen om den tekniska utvecklingen som en rationell och god kraft bortom mänsklig kontroll, en oberoende kraft som inte kunde utvecklats på annat sätt än så som den faktiskt har gjort.. Andreas Malm visar utvecklingen kunde ha blivit en annan.
Vi har fått lära oss att Watts ångmaskin var industrialismens motor. Andreas Malm visar att vattenkraften på 1700-talet hade utgjort ett bättre alternativ, ett renare och mer ekonomiskt alternativ.
Varför kom då den förorenande, klimatfarliga, människoförtärande ångmaskinen att bli energivalet i det industriella föregångslandet Storbritannien?
På grund av samhällsstrukturen, är svaret. För att utnyttja vattenkraften skulle man ha varit tvungen att förhandla och samarbeta. Men Storbritannien hade en kapitalistisk struktur som byggde på privat ägande, konkurrens och kamp om tillgångarna och utnyttjandet av en stor och växande allt mer utarmad arbetarklass. Ångmaskinen koncentrerade människorna i stora industristäder och gjorde dem beroende av fabriksägarna. Klimatföroreningarna drabbade arbetarna. London fog är ett begrepp
De fossila utsläppen från ångmaskinen innebar starten den klimatuppvärmning, som sedan fortsatt i 200 år och nu hotar mänskligheten med global katastrof. I intensifierad takt. Mellan 2010 och 2012 byggdes mer än dubbelt så mycket kolkraft som under hela 1990talet.
Finns det någon väg ut?
Ja, säger Andreas Malm. Den tekniska utvecklingen är ingen predestinerad naturkraft. Vi bestämmer.
Förnybar energi, sol, vind och vatten, är i grunden fri energi. Därmed strider den mot principen om privat ägande. Den förnybara energin kräver samarbete.
I december 2015 slöts det globala klimatavtalet i Paris. Det blir giltigt när 55 länder undertecknat det. Hittills har bara ett antal små nationer som Palestina och öländer som Maldiverna undertecknat det.
Men härom dagen godkändes det av både USA och Kina, världens två största klimatförorenare. Det väcker hopp.
Fortfarande står EU utanför. Perspektivlösheten och brutaliteten i många EU-nationer oroar.
Andreas Malm arbetar på Humanekologiska institutionen i Lunds universitet, den institution som professor Alf Hornborg gjort världskänd.
Kanske kunde någon folkrörelse- eller partiorganisation arrangera en föreläsning som den i Smålands nation får sju år sedan. Eller starta en studiecirkel kring boken. Du måste hur som helst läsa den. Det är vi som behöver den, vi som inte tillhör den enda procenten och dess följe av dyrkande tillbedjare.
Ledande svenska politiker deltog i pro-Israel rally
av Bertil Egerö
Det har förvisso nämnts i Sydsvenskan och flera andra tidningar. Men
någon kris inom de aktuella partierna har det inte lett till.
Svenska politiker som deltar som talare i en starkt högervriden
sionistisk organisations ”Pro-Israel Rally”.
Göteborgs-Posten tog den 29 augusti in en artikel av Olle Katz, talesman för ”Judar för israelisk-palestinsk fred”. Där säger han bl.a.: ”När Ebba Busch Thor (KD) och Birgitta Ohlsson (L) går upp i talarstolen på Sionistiska Federationens möte söndagen 28 augusti ger de därmed sitt stöd till bosättningar som inte ens staten Israel officiellt stödjer…… Att tala på Sionistiska Federationens möte betyder att ni tar ställning för ett ’Stor-Israel’ där Palestina bit för bit införlivas med Israel, med tvång, med våld, utan respekt för äganderätt. Det innebär, som jag förstår, ett avståndstagande från tanken om en tvåstatslösning. Det är rimligt att fråga er om vilken fredsplan ni då har. Ett stöd för den mest aggressiva bosättarrörelsen betyder att ni tar avstånd från era partiers hittills förda politik vad gäller konflikten”.
Det är på ett sätt fascinerande att två allianspartiers ledande politiker så blatant bortser från den palestinska befolkningens rättigheter. Ändå säger de sig stå för den sedan mycket länge dödförklarade tvåstatslösningen. Olle Katz menar att högerorganisationer som Sionistiska Federationen är Israels verkliga dödgrävare. I vilket fall backar de upp den extrema politik som Netanhyau-regeringen för, och som får motståndet mot Israel att växa över hela världen.
Olle Katz’ artikel har också publicerats i SVT’s Opinion:”Riksdagsledamöter stöttar israeliska högerextremister”
Varför väljer svenska riksdagspolitiker att manifestera tillsammans med högerextremistiska krafter för att stödja den israeliska extremhögerns krav på mer mark och fler bosättningar?
En av arrangörerna, Sionistiska federationen i Sverige, är en avläggare till World Zionist Organisation som ger stora bidrag till de illegala bosättningarna, enligt en artikel i israeliska Haaretz.
Scandinavian Pro-Israel Rally är ett möte avsett att mana till stöd för den israeliska regeringspolitik som under 20 års tid bedrivit ockupationspolitik och landgrabbing samt dödat tusentals oskyldiga vid krigen mot Gaza.
Arrangörerna är företrädare för bosättarrörelsen och den israeliska bosättarpolitiken. Bland talarna finns Israels ambassadör men även Margareta Cederfelt och Mats Green (M), Andreas Carlson, (KD) och Mathias Sundin (FP). Innebär detta att de tar avstånd från moderpartiernas stöd för en tvåstatslösning?
Är riksdagspartierna medvetna om att flera av arrangörsgrupperna inte skiljer på vad som är Israel och vad som är ockuperat område.
De är en del av en högerextrem rörelse med tydliga rasistiska inslag. Varför vill företrädare för etablerade riksdagspartier synas tillsammans med dem?
Israels politik under premiärminister Netanyahu hotar grundvalen för landets existens som demokratisk stat och på längre sikt dess existens över huvud taget.
Förtrycket föder hat, stärker radikaliseringen bland palestinier och israeler samt minskar möjligheten till en varaktig fred. All diskussion om ockupation, bosättningar och blockad benämns av de så kallade pro-israelerna som antisemitism i avsikt att strypa samtalet.
En allt starkare internationell opinion motsätter sig Israels illegala ockupationspolitik, de ständigt växande illegala bosättningarna och de dagliga trakasserier som palestinier utsätts för i sina egna samhällen, som exempelvis i Hebron.
Flera företag och fonder, som bevakningsföretaget G4S, har de senaste åren avslutat sitt engagemang i Israel då ett stöd för ockupationspolitiken inte är bra för affärerna. Välutbildade israeler packar flyttväskorna och tar sig till Europa och USA.
"Vi judar som vill tro på en framtid för Israel, en framtid där demokratin sätts före religionen, en stat som bygger på grundläggande humanistiska värderingar, menar att deltagarna i Pro- Israel Rally i själva verket är Israels verkliga dödgrävare."
Det är inte en grupp som värnar om den judiska statens överlevnad. Det är en stödgrupp för en politik som riskerar att radera ut Israel.
Anhängarna sätter etnicitet före demokrati
Vi som vill att världen skall vara en plats där människor kan leva i fred, trygghet i samhällen där mänskliga rättigheter respekteras måste bekämpa nationalism och rasism i alla dess former.
Den religiösa och politiska fundamentalismen är livsfarlig för oss alla och hotar den demokrati vi vunnit. En demokrati som kan visa sig skörare än vi tror.
Vägen framåt för Israel och den enda lösningen för att behålla en judisk stat är en tvåstatslösning, baserad på de gränser som gällde före ockupationen 1967.
Två demokratiska stater måste samverka och bygga upp trygghet på detta lilla område (i storlek som Småland). En dialog som fokuserar på mänskliga rättigheter i stället för hat är nödvändig för att nå målet. En sådan lösning skulle kunna vända utvecklingen i hela regionen.
Det vi behöver minst av allt är extrema pro-israeler som ytterligare stärker hat, antisemitism och islamofobi.
Varför stöttar svenska riksdagsledamöter dessa extrema krafter?
Olle Katz, Talesperson för JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred
Se http://www.svt.se/opinion/article3323865.svt
Den internationella BDS-rörelsen – bojkott,
desinvestment, sanctioner – mot staten Israel växer sig allt starkare
runt om i världen. Medvetna akademikerorganisationer ansluter sig
och avbryter samarbeten med israeliska universitet. I Sydafrika med
dess erfarenhet av apartheid är rörelsen mycket stark.
När ska de liberala judarna i Israel själva på allvar börja ta upp kampen mot den destruktiva politik dess ’demokratiska’ regering för? Och de judiska församlingarna i diasporan?
Göteborgs-Posten tog den 29 augusti in en artikel av Olle Katz, talesman för ”Judar för israelisk-palestinsk fred”. Där säger han bl.a.: ”När Ebba Busch Thor (KD) och Birgitta Ohlsson (L) går upp i talarstolen på Sionistiska Federationens möte söndagen 28 augusti ger de därmed sitt stöd till bosättningar som inte ens staten Israel officiellt stödjer…… Att tala på Sionistiska Federationens möte betyder att ni tar ställning för ett ’Stor-Israel’ där Palestina bit för bit införlivas med Israel, med tvång, med våld, utan respekt för äganderätt. Det innebär, som jag förstår, ett avståndstagande från tanken om en tvåstatslösning. Det är rimligt att fråga er om vilken fredsplan ni då har. Ett stöd för den mest aggressiva bosättarrörelsen betyder att ni tar avstånd från era partiers hittills förda politik vad gäller konflikten”.
Det är på ett sätt fascinerande att två allianspartiers ledande politiker så blatant bortser från den palestinska befolkningens rättigheter. Ändå säger de sig stå för den sedan mycket länge dödförklarade tvåstatslösningen. Olle Katz menar att högerorganisationer som Sionistiska Federationen är Israels verkliga dödgrävare. I vilket fall backar de upp den extrema politik som Netanhyau-regeringen för, och som får motståndet mot Israel att växa över hela världen.
Olle Katz’ artikel har också publicerats i SVT’s Opinion:”Riksdagsledamöter stöttar israeliska högerextremister”
Varför väljer svenska riksdagspolitiker att manifestera tillsammans med högerextremistiska krafter för att stödja den israeliska extremhögerns krav på mer mark och fler bosättningar?
En av arrangörerna, Sionistiska federationen i Sverige, är en avläggare till World Zionist Organisation som ger stora bidrag till de illegala bosättningarna, enligt en artikel i israeliska Haaretz.
Scandinavian Pro-Israel Rally är ett möte avsett att mana till stöd för den israeliska regeringspolitik som under 20 års tid bedrivit ockupationspolitik och landgrabbing samt dödat tusentals oskyldiga vid krigen mot Gaza.
Arrangörerna är företrädare för bosättarrörelsen och den israeliska bosättarpolitiken. Bland talarna finns Israels ambassadör men även Margareta Cederfelt och Mats Green (M), Andreas Carlson, (KD) och Mathias Sundin (FP). Innebär detta att de tar avstånd från moderpartiernas stöd för en tvåstatslösning?
Är riksdagspartierna medvetna om att flera av arrangörsgrupperna inte skiljer på vad som är Israel och vad som är ockuperat område.
De är en del av en högerextrem rörelse med tydliga rasistiska inslag. Varför vill företrädare för etablerade riksdagspartier synas tillsammans med dem?
Israels politik under premiärminister Netanyahu hotar grundvalen för landets existens som demokratisk stat och på längre sikt dess existens över huvud taget.
Förtrycket föder hat, stärker radikaliseringen bland palestinier och israeler samt minskar möjligheten till en varaktig fred. All diskussion om ockupation, bosättningar och blockad benämns av de så kallade pro-israelerna som antisemitism i avsikt att strypa samtalet.
En allt starkare internationell opinion motsätter sig Israels illegala ockupationspolitik, de ständigt växande illegala bosättningarna och de dagliga trakasserier som palestinier utsätts för i sina egna samhällen, som exempelvis i Hebron.
Flera företag och fonder, som bevakningsföretaget G4S, har de senaste åren avslutat sitt engagemang i Israel då ett stöd för ockupationspolitiken inte är bra för affärerna. Välutbildade israeler packar flyttväskorna och tar sig till Europa och USA.
"Vi judar som vill tro på en framtid för Israel, en framtid där demokratin sätts före religionen, en stat som bygger på grundläggande humanistiska värderingar, menar att deltagarna i Pro- Israel Rally i själva verket är Israels verkliga dödgrävare."
Det är inte en grupp som värnar om den judiska statens överlevnad. Det är en stödgrupp för en politik som riskerar att radera ut Israel.
Anhängarna sätter etnicitet före demokrati
Vi som vill att världen skall vara en plats där människor kan leva i fred, trygghet i samhällen där mänskliga rättigheter respekteras måste bekämpa nationalism och rasism i alla dess former.
Den religiösa och politiska fundamentalismen är livsfarlig för oss alla och hotar den demokrati vi vunnit. En demokrati som kan visa sig skörare än vi tror.
Vägen framåt för Israel och den enda lösningen för att behålla en judisk stat är en tvåstatslösning, baserad på de gränser som gällde före ockupationen 1967.
Två demokratiska stater måste samverka och bygga upp trygghet på detta lilla område (i storlek som Småland). En dialog som fokuserar på mänskliga rättigheter i stället för hat är nödvändig för att nå målet. En sådan lösning skulle kunna vända utvecklingen i hela regionen.
Det vi behöver minst av allt är extrema pro-israeler som ytterligare stärker hat, antisemitism och islamofobi.
Varför stöttar svenska riksdagsledamöter dessa extrema krafter?
Olle Katz, Talesperson för JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred
Se http://www.svt.se/opinion/article3323865.svt
När ska de liberala judarna i Israel själva på allvar börja ta upp kampen mot den destruktiva politik dess ’demokratiska’ regering för? Och de judiska församlingarna i diasporan?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)