Lunds kommun gör numera varje år en tämligen fyllig miljöredovisning.
Redovisningen är en uppföljning av hur kommunen ligger till med
möjligheter att nå målen i ”Lunds kommuns program för ekologiskt
hållbar utveckling 2014-2020”, den s k LundaEkoII. Programmet gäller
inte bara kommunen som organisation utan hela kommunen som geografiskt
område.
Programmet är uppdelat i åtta prioriterade områden. Dessa åtta
övergripande mål är sedan försedda med sammanlagt 42 delmål som är mer
eller mindre konkreta.
Så här ser en sammanfattning av hur bedömningen av möjligheterna att uppnå delmålen ut:
• Kommer att klara målet: 16 st.
• Osäkert om målet nås: 11 st.
• Riskerar att ej klara målet: 13 st.
• Går ej att bedöma 2 st.
Jämfört med i fjol så är bedöms något fler delmål klaras, men å
andra sidan är det också något fler som bedöms ligga i farozonen att
inte nås.
Goda chanser att nå etappmål för växthusgasminskning
På plussidan i årets redovisning är att utsläppen av växthusgaser i
kommun har minskat med 47 % jämfört med basåret 1990. (Siffran för
växthusgasutsläppen gäller år 2014, vilket är det senaste året som
statistiken i nuläget finns tillgänglig). Det innebär att etappmålet
för år 2020 ligger klart inom räckhåll, dvs en minskning av utsläppen
med 50 % jämfört med 1990. Men det finns en stor osäkerhetsfaktor:
utsläppen från transporter. De har i stort sett inte minskat alls under
2000-talet, och det finns tecken som tyder på att biltrafiken åter
ökar. Och tyvärr är fortfarande en övervägande majoritet av vägtrafikens
motorfordon fossilbränsledrivna. Så också inom nybilsförsäljningen.
Den riktigt stora utmaningen ligger förstås i kommunens långsiktiga
klimatmål: att utsläppen ska ligga nära noll år 2050.
Sämst ser måluppfyllelsemöjligheterna ut inom det prioriterade
området ”Friskt vatten och frisk luft” där tre av de fem delmålen anges
som att de riskerar att inte kunna nås, medan ytterligare av målet
bedöms som osäkert.
Förslag på vassa åtgärder på gång
Har den rödgröna koalitionen mot bakgrund av att det inte ser så
lovande ut med måluppfyllelse misslyckats? Det är det förstås för
tidigt att säja. Många av LundaEko:s delmål har den bortre gränsen
först år 2020 så det finns tid kvar. I sammanhanget kan också erinras
om att LundaEkoII togs under förra mandatperioden då det precis som nu
var borgerlig majoritet i fullmäktige. Dåvarande oppositionen, dvs MP, S
och V ville ha vassare program med tydliga beslut om åtgärder för hur
målen skulle nås. Men det ville inte den borgerliga majoriteten. Därför
är det glädjande att fullmäktige nu har beslutat att kommunstyrelsen
ska lägga fram konkreta, vassa förslag på åtgärder. Sådan beräknas
ligga klara för beslut i fullmäktige i höst.
NOT: Om LundaEkoII finns mer att läsa här:
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2017-03-16
Sagan om president Rumpa Del 3. Rumpamuren
av Mr. Hyde
President Rumpa var ursinnig. Han var världens
mäktigaste man och kunde inte få sin vilja igenom. Hawaii!! Han skulle
utesluta den förbannade ön ur unionen. Nu var det dags att lägga sig.
Men han kunde inte somna.
Han började drömma. Stridsberedda bataljoner var utposterade längs muren, stridsflygplan patrullerade över den, miljontals bestyckade drönare detaljbevakade en tio mil bred öde landremsa innanför muren och flottan och marinsoldaterna bevakade kusterna längs Atlanten, Stilla havet och de stora sjöarna i nordöst.
President Rumpa hade lärt sig mycket om säkerhet av sina vänner de israeliska experterna, bland annat att terroristerna i sin djävulska list ibland försökte ta sig in via tunnlar. Därför hade han installerat 100 000 seismografer som avslöjade minsta vibration och kunde utlösa väldiga explosioner som den som av misstag råkade utplåna Las Vegas 2022.
I början hade president Rumpa trott att muren längs gränsen till Mexiko var den enda som behövdes, men snart hade han insett att hotet från Kanada var minst lika stort. Kanada släppte ju in ukrainare, kommunister, muslimer, buddister, koreaner och kineser, ja till och med svarta från det mörkaste Afrika.
Rumpamuren var den yttersta men inte den enda muren. Innanför den fanns 666 murar i koncentriska cirklar. Den innersta omgav Pentagon, Vita huset och Capitolium.
President Rumpa kontrollerade alla murarna på de väldiga skärmarna i sitt sovrum. Dessutom hade han tack vare cybersecurity-branschen insyn i alla byggnader, hem och sovrum i hela Störst Först. Ibland fördrev han tiden genom kolla rumpnissarnas sexvanor. Då svullnade hans röda näsa.
Nu låg han där och sov i Vita Huset, innanför den innersta muren. Sängen knakade och gnällde när han vände sig. Han snarkade och då och då lyfte sig täcket då han avfyrade en dånande fis.
Men något var i görningen. Han hörde något som lät som ett rytmiskt tramp och ljudet från sju väldiga basuner. Han hörde en sång, först som ett avlägset mummel och en fjärran åska, men sedan allt närmare, allt högre.
Han tände skärmarna i rummet, en efter en, tills alla var tända. Och på skärmarna såg han hur murarna rasade, den ena efter den andra, i söder och i norr, och han såg en väldig folkmassa närma sig och främst gick de som var svarta och de sjöng och slog på sina trummor och stötte i sina basuner och snart hörde han orden:
Joshua fit the battle of Jericho, Jericho, Jericho AND THE WALLS COME TUMBLING DOWN!
Och han hörde en röst som talade: ”Då hävde folket upp ett stridsrop, och man stötte i basunerna. Ja, när folket hörde basunljudet, hävde de upp ett stort stridsrop. Då föll murarna på stället, och folket drog över dem in i staden. Och de gav till spillo allt som fanns i staden.”
Detta hände fyra år efter att Rumpa installerats som president.
PS. I femton år hade Nederländernas hårfagre rumpnisse Stjärt med utsträckta armar och vinnande leenden upprepat sitt evangelium: ”Släng ut muslimerna! Lås moskéerna! Förbjud Koranen!” Det hade gjort honom mäkta populär. Han hoppades på en jordskredsseger i valet. Men det blev inte så. I tv-intervjun dolde han sin besvikelse bakom ett strålande leende. Rumpnissan Marine i Frankrike och rumpnissarna Frauke i Tyskland och Jimmy i Blekinge hade väntat spänt på valresultatet. Nu slog de av sina tv-apparater. ”Till på köpet gick det jävla vänsterpartiet fram”, muttrade Jimmy.
Monarki utan mening? av Mats Olsson
Republik!
Om demokratin, kungahuset och vårt framtida statskick.
Bengt Hall, 2017 på förlaget Fri tanke.
Om demokratin, kungahuset och vårt framtida statskick.
Bengt Hall, 2017 på förlaget Fri tanke.
Med detta verk vill Bengt Hall skapa
en översiktlig handbok för republikaner. Monarkins historia
sammanfattas i några kapitel, de viktigaste argumenten för dess
avskaffande gås igenom och principerna för en ny och republikansk
konstitution redovisas i enlighet med det författningsförslag som Mats
Einarsson (V) och Jesper Svensson (L) publicerade 2012 på Republikanska
föreningens uppdrag.
Som pamflett för ett demokratiskt statsskick fungerar boken utmärkt. Speciellt starka är de delar som behandlar blodsmystiken kring kungligheterna, apanage och förmögenheter, symbiosen mellan massmedia och kungafamiljen och myten om kungen som dörröppnare för exportföretagen. Också rojalisternas ståndpunkter redovisas och deras argument skärskådas. Bengt är kunnig och påläst inom ämnet, boken är lättläst och för det mesta riktigt njutbar.
Som pamflett för ett demokratiskt statsskick fungerar boken utmärkt. Speciellt starka är de delar som behandlar blodsmystiken kring kungligheterna, apanage och förmögenheter, symbiosen mellan massmedia och kungafamiljen och myten om kungen som dörröppnare för exportföretagen. Också rojalisternas ståndpunkter redovisas och deras argument skärskådas. Bengt är kunnig och påläst inom ämnet, boken är lättläst och för det mesta riktigt njutbar.
Varför finns kungahuset fortfarande kvar?
Varför har då de republikanska strävandena i Sverige aldrig vuxit sig starka, varför finns egentligen kungahuset kvar in mot 2020-talet? Här blir Bengt trots allt svaret skyldig. Visserligen ägnar han ett kapitel åt frågan men han kommer inte längre än till popularitetsargumentet, till förevändningen att så länge folkopinionen är positiv till monarkin, om än på ett ytligt plan, vill inte politikerna väcka frågan om dess avskaffande. Visst kan det vara så – men varför är det i så fall så?
De flesta nu existerande monarkier i Europa förenas i avsaknaden av våldsamma samhällsomvälvningar under 1900-talet – de skandinaviska länderna, England, Belgien och Nederländerna. Spanien är undantaget, som var republik i över 40 år, men där den av falangisterna återinförda monarkin efter Francos död fick en sorts folklig legitimitet när den nyinsatte monarken vände sig emot dem som installerat honom och försvarade demokratin under 1970-talets andra hälft.
Någon sådan legitimitet på egna meriter har
Bernadotterna aldrig uppnått eller gjort sig förtjänta av. I Sverige
kan monarkins livskraft istället förklaras med samma historiska paradox
som förklarar den jordägande adelns ohotade ställning: De självägande
böndernas unika politiska styrka i kombination med att deras ekonomiska
intressen under 1800-talet alltmer kom att sammanflätas med de gamla
feodala eliternas. Så har böndernas organisationer motsatt sig varje
försök till jordreform; så samlades 30 000 bönder i Stockholm 1914 och
gav Gustav V förevändning att genomföra Sveriges senaste statskupp; så
kom socialdemokratin efter samarbetet med bondeförbundet på 1930-talet
att skrinlägga planerna på att röra såväl monarkin som den godsägande
adeln.
Vad med den övriga borgerligheten då, varför har inte den gått till storms mot den feodala kvarleva som monarkin är? Här framstår en svaghet i Bengts sympatiska och förnuftsmässiga argumentation. Monarkin framställs som meningslös och improduktiv för alla. Det finns dock ett klassperspektiv på monarkins försvar som Bengt undviker att fördjupa sig i. Som själva urtypen för en samhällsbevarande institution har kungahuset ett självklart värde för den som vill bevara klassamhället och för samhällsbevarande partier. Dessutom behöver man inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att drabbas av tanken att ett ständigt pågående och rejält tilltaget fördummande skådespel för folket, med nationella och konservativa undertoner, är ett sätt att hålla undersåtarnas tankar i styr.
När kommer republiken?
Kommer monarkin att bestå? Bengt tecknar i ett av bokens sista kapitel ett hoppfullt scenario som med start 2018 leder fram till dess avskaffande inom en tioårsperiod. Utlösande faktorer antas vara ett par nya kungliga skandaler och straffimmuna fortkörningar. Men detta är för billigt, monarkin är allt för värdefull för att klassamhällets politiska företrädare ska överge den så lättvindigt. Dessutom är chanserna att vi ska få uppleva nya saftiga skandaler med den nuvarande regenten i avtagande. Efter fyllda 70 brukar ett visst lugn infinna sig även i blåblodiga goddagspiltars livsföring.
Så tyvärr kan jag inte dela Bengts optimism, det ser ut som att monarkin kommer att överleva minst en generation till. Visserligen har den nuvarande kungen, liksom tre av de senaste fyra före honom, hunnit bygga upp ett genuint dåligt personligt rykte. Det hade kanske varit opinionsmässigt smärtsamt för etablissemanget att behöva kröna ännu en manlig Bernadotte när den nuvarande slutar. Men de räddas denna gång av den kvinnliga tronföljden och av det faktum att kronprinsessan i allmänhetens ögon inte förknippas med sin fars skandaler och taffliga framträdanden.
Nej, ingen monarki i Europa har väl någonsin avskaffats
som en följd av kungligheternas personliga tillkortakommanden, eller
för den delen av att borgerligheten plötsligt låtit sig övertygas av
demokrati- och förnuftsargument. Monarkernas fall har istället varit en
del av, eller en följd av, större sociala och progressiva
omvälvningar, där klassamhälle och orättvisor ifrågasatts i grunden.
Vad med den övriga borgerligheten då, varför har inte den gått till storms mot den feodala kvarleva som monarkin är? Här framstår en svaghet i Bengts sympatiska och förnuftsmässiga argumentation. Monarkin framställs som meningslös och improduktiv för alla. Det finns dock ett klassperspektiv på monarkins försvar som Bengt undviker att fördjupa sig i. Som själva urtypen för en samhällsbevarande institution har kungahuset ett självklart värde för den som vill bevara klassamhället och för samhällsbevarande partier. Dessutom behöver man inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att drabbas av tanken att ett ständigt pågående och rejält tilltaget fördummande skådespel för folket, med nationella och konservativa undertoner, är ett sätt att hålla undersåtarnas tankar i styr.
När kommer republiken?
Kommer monarkin att bestå? Bengt tecknar i ett av bokens sista kapitel ett hoppfullt scenario som med start 2018 leder fram till dess avskaffande inom en tioårsperiod. Utlösande faktorer antas vara ett par nya kungliga skandaler och straffimmuna fortkörningar. Men detta är för billigt, monarkin är allt för värdefull för att klassamhällets politiska företrädare ska överge den så lättvindigt. Dessutom är chanserna att vi ska få uppleva nya saftiga skandaler med den nuvarande regenten i avtagande. Efter fyllda 70 brukar ett visst lugn infinna sig även i blåblodiga goddagspiltars livsföring.
Så tyvärr kan jag inte dela Bengts optimism, det ser ut som att monarkin kommer att överleva minst en generation till. Visserligen har den nuvarande kungen, liksom tre av de senaste fyra före honom, hunnit bygga upp ett genuint dåligt personligt rykte. Det hade kanske varit opinionsmässigt smärtsamt för etablissemanget att behöva kröna ännu en manlig Bernadotte när den nuvarande slutar. Men de räddas denna gång av den kvinnliga tronföljden och av det faktum att kronprinsessan i allmänhetens ögon inte förknippas med sin fars skandaler och taffliga framträdanden.
66 år i skolan 46. 1997-2006:1. Militärkupp i Eritrea
av Den Gamle
Att lämna Heleneholm i mitten av juni
gick lätt. Alla hade ju sommarlov. För Karin och mig innebar det
alltid att resa hem, det vill säga till Älghult.
Där var alltid mycket att göra. Bolet hörde till Kvartebo som nu brukades av Gösta och Kerstin. Jag hjälpte till med stängsel, slåtter, ved med mera. I Bolet hade vi barn och barnbarn boende. De måste äta och cykla och ro ut på sjön och bada och fiska och sparka boll eller spela badminton. Under tjugo år hade vi hund att promenera med i skogen. Vi hade släktingar och många vänner. Det hände oväntade saker. Folk ramlade från stegar, snubblade på stenar, högg sig i benet eller blev bitna av huggormar. Och det var smultron och kantareller och vinbär och hallon och jordgubbar och blåbär och framåt sommarlovets slut lingon och äpplen. På hösten kom saknaden efter Heleneholm.
Under 1997 och fram till sommaren 1998 upptogs min tid av solidaritetsarbetet som kulminerade med bildandet av vänskapsföreningen Sverige-Eritrea och de resor och möten det medförde. Samtidigt hade jag regelbundet möten med utbildningsnämnden, partiets kommunalpolitiker, Internationella utskottets verksamhet och allt oftare Klostergårdens byalag, vars grundare Göte Bergström började bli sjuk.
Krigsutbrottet 1998 ledde till en sorts förlamning. Jo, vi arbetade ryckvis hårt. Samlade in böcker från universitetsbiblioteket och skickade dem till universitetet i Asmara till exempel. Det var svårt att nå fram till medierna. Befrielsekampen och utvecklingen i det befriade Eritrea hade väckt intresse, men det nya kriget engagerade inte.
Jag började översätta åt Daidalos. Nisse Sjödén och hans kamrater hade startat förlaget med små stencilerade häften i Lund. Nu hade de en bred utgivning av samhällsvetenskaplig och filosofisk litteratur. Jag översatte bland annat marxisten Samir Amins Kapitalism i globaliseringens tid.
Min viktigaste översättning var Den mörka kontinenten av Mark Mazouver. Den handlar om Europas 1900-tal och ingick ett par år i universitetets kurser i historia. Rekommenderas. Det är en ganska lång text och översättningen höll mig sysselsatt en hel termin.
Eritreas utrikesminister Haile Woldensae besökte Sverige vintern 1999 för att be den svenska regeringen om stöd. Kriget var nu ett blodigt ställningskrig längs gränsen. De etiopiska resurserna var tio gånger större än de eritreanska men Eritrea hade fördelen av korta försörjningslinjer och bättre stridsmoral än de utkommenderade etiopiska soldaterna.
Haile Woldensae genomförde ett par massmöten med den eritreanska diasporan i Sverige. Alla hade familj och släkt i Eritrea.
Jag mötte utrikesminister Haile Woldensae efter ett möte i Norra Latin i Stockholm. Vinternatten var kall och mörkret svart. Han var en lång, ganska tung person. Jag hade haft Petros Salomon, en av hans föregångare på posten, som gäst i Lund under fredskonferensen 1988. Han var mycket bekymrad, men nöjd med sitt möte med regeringen och stolt över uppslutningen från den eritreanska diasporan. Han befann sig på en rundresa till flera andra europeiska regeringar för att samla stöd. Hans hälsa var inte god, han led av diabetes och var trött.
Där var alltid mycket att göra. Bolet hörde till Kvartebo som nu brukades av Gösta och Kerstin. Jag hjälpte till med stängsel, slåtter, ved med mera. I Bolet hade vi barn och barnbarn boende. De måste äta och cykla och ro ut på sjön och bada och fiska och sparka boll eller spela badminton. Under tjugo år hade vi hund att promenera med i skogen. Vi hade släktingar och många vänner. Det hände oväntade saker. Folk ramlade från stegar, snubblade på stenar, högg sig i benet eller blev bitna av huggormar. Och det var smultron och kantareller och vinbär och hallon och jordgubbar och blåbär och framåt sommarlovets slut lingon och äpplen. På hösten kom saknaden efter Heleneholm.
Under 1997 och fram till sommaren 1998 upptogs min tid av solidaritetsarbetet som kulminerade med bildandet av vänskapsföreningen Sverige-Eritrea och de resor och möten det medförde. Samtidigt hade jag regelbundet möten med utbildningsnämnden, partiets kommunalpolitiker, Internationella utskottets verksamhet och allt oftare Klostergårdens byalag, vars grundare Göte Bergström började bli sjuk.
Krigsutbrottet 1998 ledde till en sorts förlamning. Jo, vi arbetade ryckvis hårt. Samlade in böcker från universitetsbiblioteket och skickade dem till universitetet i Asmara till exempel. Det var svårt att nå fram till medierna. Befrielsekampen och utvecklingen i det befriade Eritrea hade väckt intresse, men det nya kriget engagerade inte.
Jag började översätta åt Daidalos. Nisse Sjödén och hans kamrater hade startat förlaget med små stencilerade häften i Lund. Nu hade de en bred utgivning av samhällsvetenskaplig och filosofisk litteratur. Jag översatte bland annat marxisten Samir Amins Kapitalism i globaliseringens tid.
Min viktigaste översättning var Den mörka kontinenten av Mark Mazouver. Den handlar om Europas 1900-tal och ingick ett par år i universitetets kurser i historia. Rekommenderas. Det är en ganska lång text och översättningen höll mig sysselsatt en hel termin.
Eritreas utrikesminister Haile Woldensae besökte Sverige vintern 1999 för att be den svenska regeringen om stöd. Kriget var nu ett blodigt ställningskrig längs gränsen. De etiopiska resurserna var tio gånger större än de eritreanska men Eritrea hade fördelen av korta försörjningslinjer och bättre stridsmoral än de utkommenderade etiopiska soldaterna.
Haile Woldensae genomförde ett par massmöten med den eritreanska diasporan i Sverige. Alla hade familj och släkt i Eritrea.
Jag mötte utrikesminister Haile Woldensae efter ett möte i Norra Latin i Stockholm. Vinternatten var kall och mörkret svart. Han var en lång, ganska tung person. Jag hade haft Petros Salomon, en av hans föregångare på posten, som gäst i Lund under fredskonferensen 1988. Han var mycket bekymrad, men nöjd med sitt möte med regeringen och stolt över uppslutningen från den eritreanska diasporan. Han befann sig på en rundresa till flera andra europeiska regeringar för att samla stöd. Hans hälsa var inte god, han led av diabetes och var trött.
Kriget slutade oavgjort år 2000. En internationell
gränskommission tillsattes. Båda parter förband sig att acceptera dess
utslag, men det slutade med att Etiopien vägrade. Någon riktig fred
blev aldrig sluten. Eritrea var djupt skadat. Förlusterna i människoliv
var stora. Kriget hade tömt landet på alla resurser. Samhället hade
militariserats. Det fanns en djupt känd oro för nya angrepp.
I oktober 2000 möttes eritreanska ledare i Berlin och utformade det så kallade Berlinmanifestet, i vilket de uttryckte oro för att den demokratiska utvecklingen i Eritrea hade avstannat.
I början av 2001 publicerade 15 ledande eritreaner ett öppet brev där de krävde att landets demokratiska författning skulle antas och tillämpas. Det trycktes i eritreansk press, bland annat av journalisten Dawit . De kom att kallas De femtons grupp. I den ingick några av EPLF:s grundare, några veteraner från kriget och flera tidigare ministrar, också de båda tidigare utrikesministrarna Haile Woldensae och Petros Salomon; liksom Eritreas stockholmsambassadör Adhanom.
Så kom den 11 september 2001. USA:s president George Bush förklarade ”War on Terror” och avkrävde alla nationer ett ställningstagande för kriget. Alla som inte var för var mot. President Isaias Afeworki såg sin chans. Han slog till den 19 september. Elva av brevets undertecknare arresterades. Tre klarade sig undan eftersom de var utomlands. En av dem var ambassadör Adhanom. En gjorde avbön. Alla de fängslade är nu antingen döda eller befinner sig fortfarande i hemliga fängelser.
President Isaias ställde upp bakom USA:s ”War on Terror”. Fram till 2006 var han en trogen allierad. Eritreas regering utvisade de internationella biståndsorganisationerna, men Eritreagruppernas pågående projekt måste slutföras och redovisas. Elsa fortsatte att resa till Eritrea. Under ett av sina besök såg hon en skymt av Dawit Isaac, den svenske medborgare som fängslats vid kuppen den 19 september. Snart kom ett växande antal unga eritreanska flyktingar till Sverige. Deras perspektiv var ett helt annat än de gamla befrielsekämparnas.
I oktober 2000 möttes eritreanska ledare i Berlin och utformade det så kallade Berlinmanifestet, i vilket de uttryckte oro för att den demokratiska utvecklingen i Eritrea hade avstannat.
I början av 2001 publicerade 15 ledande eritreaner ett öppet brev där de krävde att landets demokratiska författning skulle antas och tillämpas. Det trycktes i eritreansk press, bland annat av journalisten Dawit . De kom att kallas De femtons grupp. I den ingick några av EPLF:s grundare, några veteraner från kriget och flera tidigare ministrar, också de båda tidigare utrikesministrarna Haile Woldensae och Petros Salomon; liksom Eritreas stockholmsambassadör Adhanom.
Så kom den 11 september 2001. USA:s president George Bush förklarade ”War on Terror” och avkrävde alla nationer ett ställningstagande för kriget. Alla som inte var för var mot. President Isaias Afeworki såg sin chans. Han slog till den 19 september. Elva av brevets undertecknare arresterades. Tre klarade sig undan eftersom de var utomlands. En av dem var ambassadör Adhanom. En gjorde avbön. Alla de fängslade är nu antingen döda eller befinner sig fortfarande i hemliga fängelser.
President Isaias ställde upp bakom USA:s ”War on Terror”. Fram till 2006 var han en trogen allierad. Eritreas regering utvisade de internationella biståndsorganisationerna, men Eritreagruppernas pågående projekt måste slutföras och redovisas. Elsa fortsatte att resa till Eritrea. Under ett av sina besök såg hon en skymt av Dawit Isaac, den svenske medborgare som fängslats vid kuppen den 19 september. Snart kom ett växande antal unga eritreanska flyktingar till Sverige. Deras perspektiv var ett helt annat än de gamla befrielsekämparnas.
2017-03-09
Jag var på… av Karin S
Jag var på lasarettet
med min onda rygg.
Avdelningen var ett
stilla ställe.
En sjuksköterska
omslöt mig med
sitt lugn som en
mamma sitt barn.
med min onda rygg.
Avdelningen var ett
stilla ställe.
En sjuksköterska
omslöt mig med
sitt lugn som en
mamma sitt barn.
Lördagsmusik
Helgeandskyrkan
11 mars kl 17
Bo Riborg, kontrabas, gitarr och sång
Carl-Henrik Olsson, Piano
11 mars kl 17
Bo Riborg, kontrabas, gitarr och sång
Carl-Henrik Olsson, Piano
Doc Lounge Lund & Utrikespolitiska föreningen presents: Before the Flood
If you could know the truth about the threat of climate change — would you want to know?
Before the Flood, presented by National Geographic, features Leonardo DiCaprio on a journey as a United Nations Messenger of Peace, traveling to five continents and the Arctic to witness climate change firsthand. He goes on expeditions with scientists uncovering the reality of climate change and meets with political leaders fighting against inaction. He also discovers a calculated disinformation campaign orchestrated by powerful special interests working to confuse the public about the urgency of the growing climate crisis. With unprecedented access to thought leaders around the world, DiCaprio searches for hope in a rising tide of catastrophic news.
A documentary by National Geographic
Tue, 2017-03-14 19:00
Mejeriet, Lund
Standard ticket 80 kr. Sudent/senior (pensionär) 60 kr - free entrance for all members of UPF
Before the Flood, presented by National Geographic, features Leonardo DiCaprio on a journey as a United Nations Messenger of Peace, traveling to five continents and the Arctic to witness climate change firsthand. He goes on expeditions with scientists uncovering the reality of climate change and meets with political leaders fighting against inaction. He also discovers a calculated disinformation campaign orchestrated by powerful special interests working to confuse the public about the urgency of the growing climate crisis. With unprecedented access to thought leaders around the world, DiCaprio searches for hope in a rising tide of catastrophic news.
A documentary by National Geographic
Tue, 2017-03-14 19:00
Mejeriet, Lund
Standard ticket 80 kr. Sudent/senior (pensionär) 60 kr - free entrance for all members of UPF
Tänkbart: Höghastighetståg i Brunnshög
av Gunnar Stensson
Höghastighetståget saktar nästan ljudlöst in och stannar i Lund. Den
nya stationen ligger i norra Brunnshög där Utmarksvägen utmynnar i
Odarslövsvägen. Trafiken är gles på E22. Pylonerna som bär upp spåren
lyser vita. Under spåren dammar stubbåkrarna i septembersolen. En
traktor kryper långsamt över ett fält.
Passagerarna strömmar ut. Många ska direkt till ESS, Science Village och Max IV. Andra skyndar mot de höga kontorsbyggnaderna i Västra Brunnshög.
Många är turister. Det är ju ännu sommar. De tar de långa spårvagnarna som snabbt via Sölvegatan och Sankt Laurentiigatan rullar ner till Lunds berömda Gamla stad med dess restauranger och souvenirbutiker. De ska besöka Lunds medeltidskvarter med domkyrkan, Lundagård, Kungshuset, universitetet och de labyrintiskt slingrande gatorna med de låga gamla husen som ser ut att vara bebodda av tant Brun, tant Grön, tant Gredelin och farbror Blå.
De flesta stiger av vid Clemenstorget med dess pampiga 1800-tals hus och gröna plataner. De passerar den ståtliga stationsbyggnaden från 1858. Vilken kontrast jämfört med Brunnshög! Det är som att stiga in i kulisslandskapet till en gammal film, Ingmar Bergmans Smultronstället kanske, eller någon ännu äldre Edvard Perssonfilm. Och vilka gatunamn: St Petri kyrkogata, Bytaregatan, Stora Fiskaregatan, Kattesund, Lilla Tvärgatan.
Uppe i Brunnshög susar ett nytt tåg in. Det är Madridexpressen. Snart myllrar folk från Europas alla länder mot utgångarna. Ett sorl av spanska, franska, engelska, holländska och danska ord och fraser fyller de solbelysta gångarna. Många är studenter på väg till universitetsinstitutionerna. Höstterminen började ju för två veckor sedan.
Passagerarna strömmar ut. Många ska direkt till ESS, Science Village och Max IV. Andra skyndar mot de höga kontorsbyggnaderna i Västra Brunnshög.
Många är turister. Det är ju ännu sommar. De tar de långa spårvagnarna som snabbt via Sölvegatan och Sankt Laurentiigatan rullar ner till Lunds berömda Gamla stad med dess restauranger och souvenirbutiker. De ska besöka Lunds medeltidskvarter med domkyrkan, Lundagård, Kungshuset, universitetet och de labyrintiskt slingrande gatorna med de låga gamla husen som ser ut att vara bebodda av tant Brun, tant Grön, tant Gredelin och farbror Blå.
De flesta stiger av vid Clemenstorget med dess pampiga 1800-tals hus och gröna plataner. De passerar den ståtliga stationsbyggnaden från 1858. Vilken kontrast jämfört med Brunnshög! Det är som att stiga in i kulisslandskapet till en gammal film, Ingmar Bergmans Smultronstället kanske, eller någon ännu äldre Edvard Perssonfilm. Och vilka gatunamn: St Petri kyrkogata, Bytaregatan, Stora Fiskaregatan, Kattesund, Lilla Tvärgatan.
Uppe i Brunnshög susar ett nytt tåg in. Det är Madridexpressen. Snart myllrar folk från Europas alla länder mot utgångarna. Ett sorl av spanska, franska, engelska, holländska och danska ord och fraser fyller de solbelysta gångarna. Många är studenter på väg till universitetsinstitutionerna. Höstterminen började ju för två veckor sedan.
Sagan om president Rumpa Del 2. Rumpatornet
av Mr. Hyde
När president Rumpa skulle somna brukade han tänka på Rumpatornet.
Det räckte ända upp till himlen. Jag och gud, drömde Rumpa. Gud och
jag.
Då hände det. Rumpatornet rasade. Som World Trade Center. Och
Allah visade sig bland molnen. President Rumpa vaknade. Hela hans
kropp skakade.”Muslimska brödraskapet” tänkte han. ”Jag måste
terrorstämpla Muslimska brödraskapet!”
President Rumpa ringde upp rumpnissen Sisi i Egypten som redan för länge sedan hade terrorstämplat Muslimska brödraskapet.
”Jag är alldeles blöt”, sa Sisi. ”Det är jobbigt att skendränka folk. Dom sprattlar så förbannat”.
Sedan ringde president Rumpa upp MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Där styrde rumpnissen Magnus.
Magnus brukade minst en gång i veckan framträda i televisionen och varna blekingarna för terrorister. Alla visste att han menade muslimska terrorister. Magnus såg sammanbiten ut när han framträdde. Som om han hade diarré och knappt kunde hålla sig.
”Du måste genast terrorstämpla Muslimska brödraskapet!” befallde president Rumpa. ”Annars rasar Rumpatornet.”
”Ska ske!”. Rumpnissen Magnus for upp i enskild ställning. Så där rakt på sak brukade han inte vara i MSB:s kommunikéer. Men det var väl dags nu.
Magnus skickade genast ut en rapport från MSB: ”Muslimska brödraskapet styr i hemlighet svenska organisationer som vill spränga riksdagshuset och regeringsbyggnaderna”, stod det i rapporten.
Den nämnde inte hotet mot Rumpatornet för om det blev känt kunde det påverka världsfreden.
Men Magnus erinrade sig en episod från sin barndom. Hemma på gården hade de ett utedass som stod som ett torn mellan lagården och potatiskällaren. En dag skulle hans pappa avliva en katt som åt kycklingar. Han band en dynamitgubbe i svansen på katten och tände stubinen. Katten gömde sig på utedasset. När dynamiten exploderade flög dasset i luften. Sedan skaffade de innedass.
Rumpnissen Jimmy i Karlstad välkomnade rapporten från MSB. Han befallde Johan i Trelleborg att organisera en demonstration. Hundratals rumpnissar och rumpnissor ställde upp. En av dem hette Inger och hon blev citerad i Sydsvenskan: ”Regeringen ljuger oss rakt upp i ansiktet. Lille Morgan säger att invandrare inte begår några brott”.
Några gammaldags nassar vädrade morgonluft.
Men motståndsrörelsen mot rumpnissarna har börjat formera sig. 20 forskare trotsade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. ”Undermålig forskning i svensk myndighetsrapport”, fastslog de. ”Slutsatserna är svepande och utan grund”, tillade Jan från Klostergården.
PS. Rumpnissarna i Hässleholm har försvagats sedan SD-politikern Ulf spridit rasistiska budskap på sociala medier. Svarta damen tiger.
PPS. Den närmaste veckan handlar kanske sagan om rumpnissen Stjärt (namnet stavas Geert på holländska). Ska han vinna valet i Nederländerna?
President Rumpa ringde upp rumpnissen Sisi i Egypten som redan för länge sedan hade terrorstämplat Muslimska brödraskapet.
”Jag är alldeles blöt”, sa Sisi. ”Det är jobbigt att skendränka folk. Dom sprattlar så förbannat”.
Sedan ringde president Rumpa upp MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Där styrde rumpnissen Magnus.
Magnus brukade minst en gång i veckan framträda i televisionen och varna blekingarna för terrorister. Alla visste att han menade muslimska terrorister. Magnus såg sammanbiten ut när han framträdde. Som om han hade diarré och knappt kunde hålla sig.
”Du måste genast terrorstämpla Muslimska brödraskapet!” befallde president Rumpa. ”Annars rasar Rumpatornet.”
”Ska ske!”. Rumpnissen Magnus for upp i enskild ställning. Så där rakt på sak brukade han inte vara i MSB:s kommunikéer. Men det var väl dags nu.
Magnus skickade genast ut en rapport från MSB: ”Muslimska brödraskapet styr i hemlighet svenska organisationer som vill spränga riksdagshuset och regeringsbyggnaderna”, stod det i rapporten.
Den nämnde inte hotet mot Rumpatornet för om det blev känt kunde det påverka världsfreden.
Men Magnus erinrade sig en episod från sin barndom. Hemma på gården hade de ett utedass som stod som ett torn mellan lagården och potatiskällaren. En dag skulle hans pappa avliva en katt som åt kycklingar. Han band en dynamitgubbe i svansen på katten och tände stubinen. Katten gömde sig på utedasset. När dynamiten exploderade flög dasset i luften. Sedan skaffade de innedass.
Rumpnissen Jimmy i Karlstad välkomnade rapporten från MSB. Han befallde Johan i Trelleborg att organisera en demonstration. Hundratals rumpnissar och rumpnissor ställde upp. En av dem hette Inger och hon blev citerad i Sydsvenskan: ”Regeringen ljuger oss rakt upp i ansiktet. Lille Morgan säger att invandrare inte begår några brott”.
Några gammaldags nassar vädrade morgonluft.
Men motståndsrörelsen mot rumpnissarna har börjat formera sig. 20 forskare trotsade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. ”Undermålig forskning i svensk myndighetsrapport”, fastslog de. ”Slutsatserna är svepande och utan grund”, tillade Jan från Klostergården.
PS. Rumpnissarna i Hässleholm har försvagats sedan SD-politikern Ulf spridit rasistiska budskap på sociala medier. Svarta damen tiger.
PPS. Den närmaste veckan handlar kanske sagan om rumpnissen Stjärt (namnet stavas Geert på holländska). Ska han vinna valet i Nederländerna?
Är Donald Trump farlig? av Gunnar Stensson
Donald Trump fyller media, även Veckobladet. Han är den perfekta
syndabocken. Alla kan stämma in i den globala kören av fördömanden.
Men är han verkligen så farlig? Är han inte bara en ståuppare som roar genom att chockera? Snart går han över gränsen och åker ut. Kanske.
George Bush var farlig. Terrorattacken mot World Trade Center gav honom obegränsad makt. Formeln ”krig mot terror” öppnade för obegränsad aggression.
Mot vem skulle han rikta hämnden? Mot saudierna? Usama Bin Laden kom från en ledande saudisk klan och hade många anhängare i Saudiarabien.
Nej, ett angrepp mot Saudiarabien var otänkbart av politiska och framför allt ekonomiska skäl.
Hämnden skulle riktas mot Afghanistan, förstås. Landet var försvagat efter ett decenniums krig mot Sovjetunionen och tio år av politisk splittring.
George Bush krävde att Usama bin Laden skulle utlämnas. Mulla Omar varken kunde eller ville hörsamma kravet. Sedan var det bara att anfalla.
Den hypermoderna amerikanska armén skar genom Afghanistan som en het kniv genom smör. Snart var Kabul ”befriat”.
Formeln ”Den som inte är med oss är mot oss” tvingade alla länder att bekänna färg. Nästan inget land ville vara emot USA.
Sverige slöt naturligtvis upp. Göran Persson uttalade sig med retorisk kraft. Den svenska Afghanistaninsatsen inleddes. Den kom att bli Sveriges längsta krig: 16 år.
Vi vet nu att den svenska insatsen som kostade 18 miljarder helt förfelade sitt mål. Mot slutet blev den svenska bataljonen bara en del av amerikansk krigföring.
Vad som inte uppmärksammades var att formeln ”Den som inte är med oss är mot oss” gav ett antal krigsförbrytare och auktoritära regimer chansen att komma in i värmen.
I Eritrea passade till exempel Isaias Afeworki på att beskylla sina politiska motståndare för att vara terrorister. Sedan anslöt han sig till kriget mot terror och fängslade eller dödade dem. Han blev mottagen med öppna armar.
Två år senare försökte George Bush upprepa succén. Den här gången anklagade han Saddam Hussein för att framställa massförstörelsevapen. Storbritanniens Blair instämde. Än en gång skulle USA ställa sig i spetsen för världen. Mot terror och massförstörelsevapen.
Men anklagelsen var en lögn, en förödande alternativ sanning.
Den amerikanska armén var lika segerrik i Irak som i Afghanistan. Åter marscherade den raka vägen in i en huvudstad, denna gång Bagdad.
Kriget fortsatte och fortsatte. Kostnaderna ledde till finanskrisen 2008 som drabbade alla länder och ruinerade USA.
Kriget provocerade fram IS som var en farligare fiende än terrorgruppen Al Qaida. Så sent som igår stormade IS ett militärsjukhus i Kabul och dödade 30 patienter.
Kriget kom att drabba miljontals människor från Libyen till Syrien och ledde till massflykten till Europa 2014, 2015 och 2016.
Främlingsfientliga partier växte upp som giftiga svampar i Europas länder.
Men är han verkligen så farlig? Är han inte bara en ståuppare som roar genom att chockera? Snart går han över gränsen och åker ut. Kanske.
George Bush var farlig. Terrorattacken mot World Trade Center gav honom obegränsad makt. Formeln ”krig mot terror” öppnade för obegränsad aggression.
Mot vem skulle han rikta hämnden? Mot saudierna? Usama Bin Laden kom från en ledande saudisk klan och hade många anhängare i Saudiarabien.
Nej, ett angrepp mot Saudiarabien var otänkbart av politiska och framför allt ekonomiska skäl.
Hämnden skulle riktas mot Afghanistan, förstås. Landet var försvagat efter ett decenniums krig mot Sovjetunionen och tio år av politisk splittring.
George Bush krävde att Usama bin Laden skulle utlämnas. Mulla Omar varken kunde eller ville hörsamma kravet. Sedan var det bara att anfalla.
Den hypermoderna amerikanska armén skar genom Afghanistan som en het kniv genom smör. Snart var Kabul ”befriat”.
Formeln ”Den som inte är med oss är mot oss” tvingade alla länder att bekänna färg. Nästan inget land ville vara emot USA.
Sverige slöt naturligtvis upp. Göran Persson uttalade sig med retorisk kraft. Den svenska Afghanistaninsatsen inleddes. Den kom att bli Sveriges längsta krig: 16 år.
Vi vet nu att den svenska insatsen som kostade 18 miljarder helt förfelade sitt mål. Mot slutet blev den svenska bataljonen bara en del av amerikansk krigföring.
Vad som inte uppmärksammades var att formeln ”Den som inte är med oss är mot oss” gav ett antal krigsförbrytare och auktoritära regimer chansen att komma in i värmen.
I Eritrea passade till exempel Isaias Afeworki på att beskylla sina politiska motståndare för att vara terrorister. Sedan anslöt han sig till kriget mot terror och fängslade eller dödade dem. Han blev mottagen med öppna armar.
Två år senare försökte George Bush upprepa succén. Den här gången anklagade han Saddam Hussein för att framställa massförstörelsevapen. Storbritanniens Blair instämde. Än en gång skulle USA ställa sig i spetsen för världen. Mot terror och massförstörelsevapen.
Men anklagelsen var en lögn, en förödande alternativ sanning.
Den amerikanska armén var lika segerrik i Irak som i Afghanistan. Åter marscherade den raka vägen in i en huvudstad, denna gång Bagdad.
Kriget fortsatte och fortsatte. Kostnaderna ledde till finanskrisen 2008 som drabbade alla länder och ruinerade USA.
Kriget provocerade fram IS som var en farligare fiende än terrorgruppen Al Qaida. Så sent som igår stormade IS ett militärsjukhus i Kabul och dödade 30 patienter.
Kriget kom att drabba miljontals människor från Libyen till Syrien och ledde till massflykten till Europa 2014, 2015 och 2016.
Främlingsfientliga partier växte upp som giftiga svampar i Europas länder.
66 år i skolan 45. 1985-97:12. av Den Gamle
1997 fick Karin Lunds stads
kulturpris för verksamheten i Sankt Lars och för alla de pjäser,
monologer och kabaréer som hon och hennes kamrater framfört under snart
två decennier bland annat i samband med kulturnatten i Lund.
Själv beslöt jag att pensionera mig ett år i förtid för att kunna engagera mig på heltid i solidaritetsarbetet för Eritrea. Heleneholmsepoken upphörde plötsligt.
I september 1997 deltog jag i en konferens om minor och minröjning i riksdagshuset. Minor skadade många barn i Eritrea åren efter befrielsen. Ambassadör Adhanom kallade mig och Donald Boström till ett möte för att tala om solidaritetsarbetets framtid. Han ville att ett vänskapsförbund Sverige-Eritrea skulle bildas. Det skulle ha fasta lokaler i Asmara och Stockholm och främja kulturutbyte och även handel mellan de två nationerna. Jag åtog mig att åstadkomma förslag till stadgar och förbereda bildandet av en styrelse.
Jag fick några lediga timmar innan tåget till Lund skulle gå. Den gamle moderaten Gösta Bohman hade avlidit och skulle jordfästas i Engelbrektskyrkan på eftermiddagen. Det var en solig sensommardag och jag flanerade bortåt Drottninggatan och sedan nedåt Engelbrektskyrkan. Mycket folk var samlat. Till min överraskning kom Lars Werner stegande. Han var större än jag mindes honom. Vi hälsade kort på varandra. Sedan gick han in i kyrkan.
Arbetet med den nya organisationen kom att ta mycket tid under hösten. Däremot blev det överraskande lätt att bilda den. Något hundratal personer, mest eritreaner men också en del kända svenskar, deltog i mötet i Stockholm. Alla våra förslag röstades igenom med ett minimum av debatt. Jag valdes till det nya vänskapsförbundets ordförande.
Elsa Grips och Bertil Egerös hem var sedan något år och för lång tid framåt Eritreagruppernas högkvarter. Vi hade ju ett överväldigande biståndsprojekt att genomföra: sju högstadieskolor, en blindskola och en verkstad för teknisk utbildning skulle rustas upp och byggas ut. Elsa utförde nästan allt arbete, reste upprepade gånger till Eritrea, hade kontakt med centrala administratörer, rektorer, arkitekter och byggmästare. Dessutom fanns flera andra projekt. Yemane Kidane kämpade för att en damm skulle anläggas i hans hemby för att garantera vattenförsörjningen. Allt arbete utfördes ideellt. Elsa och Bertil hade antagligen stora kostnader.
Själv beslöt jag att pensionera mig ett år i förtid för att kunna engagera mig på heltid i solidaritetsarbetet för Eritrea. Heleneholmsepoken upphörde plötsligt.
I september 1997 deltog jag i en konferens om minor och minröjning i riksdagshuset. Minor skadade många barn i Eritrea åren efter befrielsen. Ambassadör Adhanom kallade mig och Donald Boström till ett möte för att tala om solidaritetsarbetets framtid. Han ville att ett vänskapsförbund Sverige-Eritrea skulle bildas. Det skulle ha fasta lokaler i Asmara och Stockholm och främja kulturutbyte och även handel mellan de två nationerna. Jag åtog mig att åstadkomma förslag till stadgar och förbereda bildandet av en styrelse.
Jag fick några lediga timmar innan tåget till Lund skulle gå. Den gamle moderaten Gösta Bohman hade avlidit och skulle jordfästas i Engelbrektskyrkan på eftermiddagen. Det var en solig sensommardag och jag flanerade bortåt Drottninggatan och sedan nedåt Engelbrektskyrkan. Mycket folk var samlat. Till min överraskning kom Lars Werner stegande. Han var större än jag mindes honom. Vi hälsade kort på varandra. Sedan gick han in i kyrkan.
Arbetet med den nya organisationen kom att ta mycket tid under hösten. Däremot blev det överraskande lätt att bilda den. Något hundratal personer, mest eritreaner men också en del kända svenskar, deltog i mötet i Stockholm. Alla våra förslag röstades igenom med ett minimum av debatt. Jag valdes till det nya vänskapsförbundets ordförande.
Elsa Grips och Bertil Egerös hem var sedan något år och för lång tid framåt Eritreagruppernas högkvarter. Vi hade ju ett överväldigande biståndsprojekt att genomföra: sju högstadieskolor, en blindskola och en verkstad för teknisk utbildning skulle rustas upp och byggas ut. Elsa utförde nästan allt arbete, reste upprepade gånger till Eritrea, hade kontakt med centrala administratörer, rektorer, arkitekter och byggmästare. Dessutom fanns flera andra projekt. Yemane Kidane kämpade för att en damm skulle anläggas i hans hemby för att garantera vattenförsörjningen. Allt arbete utfördes ideellt. Elsa och Bertil hade antagligen stora kostnader.
Tanken hade varit att lägga ner Eritreagrupperna
och låta det nya vänskapsförbundet överta verksamheten, men det visade
sig svårt. Eritreagrupperna var den organisation som inför Sida skulle
redovisa biståndsmiljonernas användning.
Jag var nu formellt ordförande i båda organisationerna.
Eritreagruppernas styrelse var spridd över Sverige. De flesta mötena
genomfördes i Stockholm men vi försökte sprida dem. 1997-98 hade vi
styrelsemöten också i Göteborg, Uppsala och Örebro.
Försommaren 1998 kom katastrofen. Jag befann mig i Örebro och gick på lövrika alléer förbi slottet på väg mot den skola som vi disponerade för mötet.
Vi var inte särskilt många, högst ett tjugotal. Sommarsolen gjorde klassrummet stekande hett. Plötsligt kom ett par unga eritreaner rusande genom skolkorridoren.
Dom bombar Asmara! Etiopierna bombar Asmaras flygfält! Ungefär det var vad de ropade. Vi följde efter dem till ett annat rum där det stod en tv. I rutan syntes gång på gång flygfältet, ett plan som flimrade förbi och en explosion. Det är så jag minns det. Jag kunde inte ta in det när det hände. Vi pratade lite och satte på en nyhetssändning i Sveriges radio, men där nämndes ingenting. Vi avkortade mötet.
Själv skulle jag resa till Göteborg, dels för ett möte med Göteborgs Eritreagrupp och dels för att träffa min dotter Johanna som skulle gå en sommarkurs där. Jag minns en känsla av tomhet och tyngdlöshet. På kort tid alla mitt livs förutsättningar förändrats.
De omedelbara politiska konsekvenserna fick jag snart klart för mig. Etiopien hade bombat Asmaras flygplats utan att vålla nämnvärd skada. Eritrea hade någon timma senare bombat en liten stad i Tigray-provinsen. Länderna befann sig i krig.
Vad betydde det för biståndsprojekten? För de cirka tolvtusen eritreaner som levde i Sverige? För dem som återvänt för att bidra i återuppbyggnadsarbetet. För Philip Gottlieb och hans familj? Han arbetade som gynekolog i Asmara.
Jag avgick som ordförande i vänskapsförbundet vid ett möte i Uppsala. Arbetet koncentrerades till Eritreagrupperna. Ett blodigt skyttegravskrig utbröt vid gränsen mellan Eritrea och Etiopien. Vi måste återgå till opinionsbildningen. Men den måste bygga på analys och fakta. Propagandakriget rasade i medierna. Donald Boström reste för att rapportera från striderna. Jag saknade Eritrea-nytt.
Försommaren 1998 kom katastrofen. Jag befann mig i Örebro och gick på lövrika alléer förbi slottet på väg mot den skola som vi disponerade för mötet.
Vi var inte särskilt många, högst ett tjugotal. Sommarsolen gjorde klassrummet stekande hett. Plötsligt kom ett par unga eritreaner rusande genom skolkorridoren.
Dom bombar Asmara! Etiopierna bombar Asmaras flygfält! Ungefär det var vad de ropade. Vi följde efter dem till ett annat rum där det stod en tv. I rutan syntes gång på gång flygfältet, ett plan som flimrade förbi och en explosion. Det är så jag minns det. Jag kunde inte ta in det när det hände. Vi pratade lite och satte på en nyhetssändning i Sveriges radio, men där nämndes ingenting. Vi avkortade mötet.
Själv skulle jag resa till Göteborg, dels för ett möte med Göteborgs Eritreagrupp och dels för att träffa min dotter Johanna som skulle gå en sommarkurs där. Jag minns en känsla av tomhet och tyngdlöshet. På kort tid alla mitt livs förutsättningar förändrats.
De omedelbara politiska konsekvenserna fick jag snart klart för mig. Etiopien hade bombat Asmaras flygplats utan att vålla nämnvärd skada. Eritrea hade någon timma senare bombat en liten stad i Tigray-provinsen. Länderna befann sig i krig.
Vad betydde det för biståndsprojekten? För de cirka tolvtusen eritreaner som levde i Sverige? För dem som återvänt för att bidra i återuppbyggnadsarbetet. För Philip Gottlieb och hans familj? Han arbetade som gynekolog i Asmara.
Jag avgick som ordförande i vänskapsförbundet vid ett möte i Uppsala. Arbetet koncentrerades till Eritreagrupperna. Ett blodigt skyttegravskrig utbröt vid gränsen mellan Eritrea och Etiopien. Vi måste återgå till opinionsbildningen. Men den måste bygga på analys och fakta. Propagandakriget rasade i medierna. Donald Boström reste för att rapportera från striderna. Jag saknade Eritrea-nytt.
2017-03-02
Café på Allhelgonagården i Lund
Måndag 6 mars anordnar IKT – Institutet för Kontextuell Teologi - Café på Allhelgonagården i Lund, klockan 19-21.
Vi börjar med en halvtimmes fika (20:-) och därefter utbryter samtalet. Vi har inget bestämt tema, men vårt årsmöte häromdagen beslutade att vi ska försöka samtala utifrån Befriande Bibel på caféerna. Så kanske kommer vi på måndag att utgå inte enbart från det som deltagarna aktualiserar utan också från de ställen i Bibeln där vi hittar intressanta saker om främlingen, den andre. VÄLKOMMEN oavsett vem du är
Vi börjar med en halvtimmes fika (20:-) och därefter utbryter samtalet. Vi har inget bestämt tema, men vårt årsmöte häromdagen beslutade att vi ska försöka samtala utifrån Befriande Bibel på caféerna. Så kanske kommer vi på måndag att utgå inte enbart från det som deltagarna aktualiserar utan också från de ställen i Bibeln där vi hittar intressanta saker om främlingen, den andre. VÄLKOMMEN oavsett vem du är
8 mars - internationella kvinnodagen
På internationella kvinnodagen samlas vi under parollen “Feminism är bra för alla”.
Vi är en rad ideella organisationer som vill uppmärksamma att kampen för jämställdhet fortsätter!
Vi har under den senaste tiden påmints gång på gång om att inga framsteg kan tas för givna när det gäller rättigheter som aborträtten och kriminalisering av våld mot kvinnor. Vi har sett motgångar både internationellt och i Sverige. Samtidigt har vi också fått se att många samlas för att göra motstånd och kämpa för förändring. Vi har fått se styrkan i gemenskap och uppmanar nu alla att delta på 8 mars demonstration i Lund och göra sin röst hörd! Feminism är bra för alla!
15.30 Samling på Stortorget
16.00 Gemensamt demonstration
Återsamling på Stortorget för tal och musik
17.15 Avslutning
17.30-19.00 Panelsamtal om jämställdhet på stadsbiblioteket, arrangeras av Zonta.Vi är en rad ideella organisationer som vill uppmärksamma att kampen för jämställdhet fortsätter!
Vi har under den senaste tiden påmints gång på gång om att inga framsteg kan tas för givna när det gäller rättigheter som aborträtten och kriminalisering av våld mot kvinnor. Vi har sett motgångar både internationellt och i Sverige. Samtidigt har vi också fått se att många samlas för att göra motstånd och kämpa för förändring. Vi har fått se styrkan i gemenskap och uppmanar nu alla att delta på 8 mars demonstration i Lund och göra sin röst hörd! Feminism är bra för alla!
15.30 Samling på Stortorget
16.00 Gemensamt demonstration
Återsamling på Stortorget för tal och musik
17.15 Avslutning
Arrangörer: Kvinnojouren Lund, Tjejjouren i Lund, Zonta, Noomi, Tillsammans för Lund, Soroptimisterna, Svalorna Indien Bangladesh, Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Freethem.
Läs mer på facebook »
8 mars kl. 18:00 – 23:00
Läs mer på facebook »
Orättvisa löneskillnader permanentas
Genom utformandet av lärarlönelyftet så bygger man in osakliga löneskillnader i lönestrukturen och splittrar lärarkollektivet.
Mats Olsson, V, i Lunds kommunstyrelse.
Mats Olsson, V, i Lunds kommunstyrelse.
Här har jag länge legat av Karin S
Här har jag länge legat
i fosterställning.
Vem orkar föda fram mig
innan det är för sent?
Min tvillingsyster går före
stödd på sin rollator.
Hon har nyss avslutat
en mattväv.
i fosterställning.
Vem orkar föda fram mig
innan det är för sent?
Min tvillingsyster går före
stödd på sin rollator.
Hon har nyss avslutat
en mattväv.
Ingen susning i säven av Lucifer
I söndags var det dags
för Per T Ohlsson, Sydsvenskans stjärnskribent att under rubriken ”Utredning utan en susning” ge sitt bidrag till Svenskt Näringslivs och de borgerligas kampanj för fortsatta vinster i välfärden. Vi citerar:
Med all respekt för det tidigare socialdemokratiska kommunalrådet och hans fenomenala insatser för Malmö – som välfärdsutredare har Ilmar Reepalu inte haft en susning. Slutsatsen kan bara bli att Ilmar Reepalu inte har haft en susning om de rättsliga följderna av sina förslag. Reepalu har således inte haft en susning om de ekonomiska konsekvenserna av de förslag han har presenterat. Reepalu har inte haft en susning om den vetenskapliga bräckligheten i utredningens resonemang. Som välfärdsutredare har Ilmar Reepalu inte haft en susning.
Så vitt man kan förstå anser Per T Ohlsson att Reepalu inte har haft en susning. Som gammal uppsatsläsare kan jag meddela att när man ser ett värdeomdöme upprepas så många gånger utan att några argument tillföres så misstänker man att författaren har problem med sin text.
för Per T Ohlsson, Sydsvenskans stjärnskribent att under rubriken ”Utredning utan en susning” ge sitt bidrag till Svenskt Näringslivs och de borgerligas kampanj för fortsatta vinster i välfärden. Vi citerar:Med all respekt för det tidigare socialdemokratiska kommunalrådet och hans fenomenala insatser för Malmö – som välfärdsutredare har Ilmar Reepalu inte haft en susning. Slutsatsen kan bara bli att Ilmar Reepalu inte har haft en susning om de rättsliga följderna av sina förslag. Reepalu har således inte haft en susning om de ekonomiska konsekvenserna av de förslag han har presenterat. Reepalu har inte haft en susning om den vetenskapliga bräckligheten i utredningens resonemang. Som välfärdsutredare har Ilmar Reepalu inte haft en susning.
Så vitt man kan förstå anser Per T Ohlsson att Reepalu inte har haft en susning. Som gammal uppsatsläsare kan jag meddela att när man ser ett värdeomdöme upprepas så många gånger utan att några argument tillföres så misstänker man att författaren har problem med sin text.
Varför inte införa gratis kollektivtrafik?
av Marie-Louise Steiner
På bussar, spårvagnar, pendeltåg ska alla
kunna åka utan betalning i framtiden. Inga biljetter, månadskort,
klippkort, jojokort. Inga konduktörer, kontrollanter, spärrvakter,
böter. Låt hela det konstruerade betalsystemet gå i graven!
Tanken dök upp häromdagen när jag tog pendeln mellan Lund och Malmö. Nu är priset på denna tio (10) minuters resa höjt till 48:-. Enkel tur! Priset på resan har ökad med mer än 50 % på några år.
Samtidigt som kollektivtrafikens taxor hela tiden höjs beslutar Lunds kommun att bygga ytterligare en motortrafikled in mot stan till en kostnad av många hundra miljoner kronor (jo jag vet staten betalar en del). Orsak: bilismen ökar och man vill motverka trafikstockningar, sägs det. Med en sådan tankevolt ställs bilism mot kollektivtrafik; bilen ses som prio nummer ett medan kollektivtrafiken bedöms som ett nödvändigt ont. Tänk tvärtom!
Regeringen säger sig vilja/måste minska utsläppen från trafiken med 70 procent till år 2030. På tretton år ska hela vårt transportsystem ställas om… Är det då inte dags att helt omvärdera synen på kollektivtrafiken? Varför betrakta den som tärande istället för en ekologisk/ekonomisk möjlighet?
Gratis kollektivtrafik borde ses som en nödvändighet, en möjlighet inför framtiden.
Lördag den 4 mars är det för övrigt utsedd till Nolltaxedagen.
Tanken dök upp häromdagen när jag tog pendeln mellan Lund och Malmö. Nu är priset på denna tio (10) minuters resa höjt till 48:-. Enkel tur! Priset på resan har ökad med mer än 50 % på några år.
Samtidigt som kollektivtrafikens taxor hela tiden höjs beslutar Lunds kommun att bygga ytterligare en motortrafikled in mot stan till en kostnad av många hundra miljoner kronor (jo jag vet staten betalar en del). Orsak: bilismen ökar och man vill motverka trafikstockningar, sägs det. Med en sådan tankevolt ställs bilism mot kollektivtrafik; bilen ses som prio nummer ett medan kollektivtrafiken bedöms som ett nödvändigt ont. Tänk tvärtom!
Regeringen säger sig vilja/måste minska utsläppen från trafiken med 70 procent till år 2030. På tretton år ska hela vårt transportsystem ställas om… Är det då inte dags att helt omvärdera synen på kollektivtrafiken? Varför betrakta den som tärande istället för en ekologisk/ekonomisk möjlighet?
Gratis kollektivtrafik borde ses som en nödvändighet, en möjlighet inför framtiden.
Lördag den 4 mars är det för övrigt utsedd till Nolltaxedagen.
Vad var det vi sa av Sten H.
Utredningen om Sveriges engagemang i Afghanistan
publicerades under torsdagen. Det blev en förödande kritik av den
svenska politiken. Det är hedrande för svensk politik att en sådan
uppgörelse nu har skett.
Under de första åren efter 2002 var enigheten total i Sveriges riksdag. Det var svårt för att inte säga omöjligt att ställa sig vid sidan efter angreppet på World Trade Center. Men i takt med USA:s krigföring vaknade en opinion mot den och ett motstånd mot att Sverige skulle sända militär trupp till Afghanistan. Vänsterpartiet har efter hand tagit avstånd från den svenska truppinsatsen men har ställt upp för den civila hjälpen. Sedan länge har vi motsatt oss ett svenskt deltagande i de militära insatserna i fjäskandet för USA.
Vänsterpartiet vacklade under hysterin mot Libyen där västmakterna i demokratins namn slog sönder ett samhälle. Vi gick aldrig så långt att vi ställde upp för svenskt attackflyg i Libyen, men jag minns inte att vi aktivt motsatte oss de JAS-plan som deltog genom att göra spaningsarbetet inför Natos bombningar. Det borde vi ha gjort. Vi vet nu alla resultatet av bombkriget: ett kaotiskt tillstånd i landet.
För några år sedan bestämde riksdagen att den svenska värnplikten skulle läggas ner. V motsatte sig detta. Nu meddelas att värnplikten ska återupptas från 1 juli.
Jag vill med detta ha sagt att Vänsterpartiet, det parti som haft minst möjligheter att påverka svensk säkerhetspolitik har intagit i huvudsak kloka och välavvägda hållningar i dessa frågor. Vi emotser nu bara ett erkännande för detta från övriga partier.
Under de första åren efter 2002 var enigheten total i Sveriges riksdag. Det var svårt för att inte säga omöjligt att ställa sig vid sidan efter angreppet på World Trade Center. Men i takt med USA:s krigföring vaknade en opinion mot den och ett motstånd mot att Sverige skulle sända militär trupp till Afghanistan. Vänsterpartiet har efter hand tagit avstånd från den svenska truppinsatsen men har ställt upp för den civila hjälpen. Sedan länge har vi motsatt oss ett svenskt deltagande i de militära insatserna i fjäskandet för USA.
Vänsterpartiet vacklade under hysterin mot Libyen där västmakterna i demokratins namn slog sönder ett samhälle. Vi gick aldrig så långt att vi ställde upp för svenskt attackflyg i Libyen, men jag minns inte att vi aktivt motsatte oss de JAS-plan som deltog genom att göra spaningsarbetet inför Natos bombningar. Det borde vi ha gjort. Vi vet nu alla resultatet av bombkriget: ett kaotiskt tillstånd i landet.
För några år sedan bestämde riksdagen att den svenska värnplikten skulle läggas ner. V motsatte sig detta. Nu meddelas att värnplikten ska återupptas från 1 juli.
Jag vill med detta ha sagt att Vänsterpartiet, det parti som haft minst möjligheter att påverka svensk säkerhetspolitik har intagit i huvudsak kloka och välavvägda hållningar i dessa frågor. Vi emotser nu bara ett erkännande för detta från övriga partier.
Sverige idag
Näringslivskorporativism
Sverige är det enda landet i världen där det är tillåtet att skattemedel som avsätts för skolan går till bolag i skolsektorn som sedan gör besparingar på lärarlöner och läromedel för att skapa vinster för aktieägare och för att konkurrera ut idéburna skolor som prioriterar kvalitet...
Det är ett slags korporativism som är absolut livsfarlig för demokratin: låt oss kalla den näringslivskorporativismen...
Frågan om vinster i välfärden har blottlagt en stor brist i vår demokrati. Den bidrar inte bara till att skolan försämras ytterligare. Den har lett till att de som på sin ålders höst skulle få trygghet via sjukvård och äldreomsorg, får se sina skattemedel betalas ut som vinst till aktieägare. Trots det är det tydligt att det finns politiskt handlingsutrymme som väljarna vill se omsättas i tydliga politiska förslag – i motsats till den linje som upprätthålls av S, MP, M, L, KD och SD. Det enda parti som är starkt emot vinster är Vänsterpartiet.
Sten Widman, professor i statskunskap, Uppsala universitet. DN debatt 28/2
Varför tar ensamkommande afghanska barn livet av sig?
Många tillhör folkgruppen hazarerna och har tvingats växa upp som flyktingar i Iran eller Pakistan. De har tagit sig hit ensamma, i hopp om rätt till skola, trygghet och utbildning.
När den hårda lagen om tillfälliga uppehållstillstånd antogs gjordes först ett undantag för dem som kommit hit före den 24 november 2015.
2016 Migrationsverkets beslut att de 16-åriga ensamma flyktingbarnen skulle utvisas när de fyllt 18. Det ledde till depressioner och självmordsförsök.
Vi står inför ett val. Fortsätter utvisningarna kan man förvänta sig fler självmord bland ensamkommande afghanska barn.
Får de stanna, de flesta talar svenska, ger vi dem chansen till trygghet och utbildning
Vilketdera väljer vi?
Referat av artikel av Viktor Banke. DN 28/2
Sverige är det enda landet i världen där det är tillåtet att skattemedel som avsätts för skolan går till bolag i skolsektorn som sedan gör besparingar på lärarlöner och läromedel för att skapa vinster för aktieägare och för att konkurrera ut idéburna skolor som prioriterar kvalitet...
Det är ett slags korporativism som är absolut livsfarlig för demokratin: låt oss kalla den näringslivskorporativismen...
Frågan om vinster i välfärden har blottlagt en stor brist i vår demokrati. Den bidrar inte bara till att skolan försämras ytterligare. Den har lett till att de som på sin ålders höst skulle få trygghet via sjukvård och äldreomsorg, får se sina skattemedel betalas ut som vinst till aktieägare. Trots det är det tydligt att det finns politiskt handlingsutrymme som väljarna vill se omsättas i tydliga politiska förslag – i motsats till den linje som upprätthålls av S, MP, M, L, KD och SD. Det enda parti som är starkt emot vinster är Vänsterpartiet.
Sten Widman, professor i statskunskap, Uppsala universitet. DN debatt 28/2
Varför tar ensamkommande afghanska barn livet av sig?
Många tillhör folkgruppen hazarerna och har tvingats växa upp som flyktingar i Iran eller Pakistan. De har tagit sig hit ensamma, i hopp om rätt till skola, trygghet och utbildning.
När den hårda lagen om tillfälliga uppehållstillstånd antogs gjordes först ett undantag för dem som kommit hit före den 24 november 2015.
2016 Migrationsverkets beslut att de 16-åriga ensamma flyktingbarnen skulle utvisas när de fyllt 18. Det ledde till depressioner och självmordsförsök.
Vi står inför ett val. Fortsätter utvisningarna kan man förvänta sig fler självmord bland ensamkommande afghanska barn.
Får de stanna, de flesta talar svenska, ger vi dem chansen till trygghet och utbildning
Vilketdera väljer vi?
Referat av artikel av Viktor Banke. DN 28/2
Framgafflat – om cykel och trafik: Om vägslitagageavgift och dystra siffror för nybilsförsäljningen av Ulf Nymark
I Sydsvenskans rapportering kring regeringens hantering av utredningen
om vägslitageavgift framställs det som att regeringen stoppar det hela i
malpåse genom en ny utredning. Enligt vanligtvis välunderrättade källor
nära regeringen är det inte alls så. Den utredning som lagts fram är
ofullständig, för att inte säja undermålig. Efter att ha fått fram
bättre beslutsunderlag kommer regeringen att gå vidare med ett förslag
om vägslitageavgiften.
Systemfel i den s k gång- och cykeltrafiken
I Sverige och så också i Lund finns en grov miss, ett systemfel, när det gäller skyltning av det som kallas gång- och cykelvägar. Om en cykelbana inte är skyltad med enkelriktadskylt är det tillåtet att ci båda riktningarna på denna cykelbana Alltså även om det inte uttryckligen anges att det är tillåtet. En cyklist kan alltså cykla på en gångbana på vänster sida av gatan. Då färdas cyklisten i motsatt riktning mot den cykeltrafik som trampar på i den riktning som är påbjuden. Fast kommer en cyklist på fel sida av gatan finns vid cykelbanans respektive gångbanans början i de flesta fall ingen skyltning om att det är en gång- och cykelbana. Det innebär att det inte finns någon vägledning eller påbud över var någonstans gångtrafiken ska färdas och var cyklisterna ska färdas på den delade gång- och cykelbanan. En vit linje eller skilda markbeläggningar mellan den del som är gång- och den del som är cykeltrafik säjer ju ingenting. I synnerhet inte för alla utländska besökare vi har i Lund. Inte heller finns det som regel någon skyltning om var gångbanan finns när om en kommer gående mot trafiken på en för cyklister enkelriktad gång- och cykelbana. När ingen skyltning finns kan det ju heller inte vara olagligt att gå på cykelbanan eller cykla på gångbanan. Detta förhållande visar att Sverige fortfarande är ett u-land när det gäller gång- och cykeltrafik.
Lilla Fiskaregatan – igen
Återigen är ett medborgarförslag om förhållandena på Lilla Fiskaregatan på väg fram till kommunfullmäktige. Förslagsställaren vill att fullmäktige beslutar om att göra gatan till en gågata. Detta för att få bort cykeltrafiken. Jag skrev relativt utförligt om problemen med Lilla Fiskaregatan i VB nr 35 i fjol och tänker inte upprepa innehållet här. Bara konstatera att den nu aktuella förslagsställaren i likhet med så många andra kommuninvånare tror att det är förbjudet att cykla på en gågata. Det är det inte – vilket påpekas åtskilliga gånger i dessa spalter. Cyklister får i normalfallet färdas på en gågata, men hastigheten begränsas till gångfart och cyklisten har väjningsplikt gentemot gående. För övrigt anser jag att det myckna olovliga bilkörandet och dito bilparkerandet alltför sällan observeras i debatten om problemen på gatan.
Fortsatt dystra siffror på bilmarknaden
Årets två första månader på personbilsmarknaden i Sverige var lika dystra som hela år 2016. I fjol såldes rekordmånga nya bilar, 372 000. Det slår år 2015, som också var ett rekordår. Bilförsäljningen har ökat 37 månader i rad! Och år 2017 inleddes alltså på samma lugubra sätt: I januari ökade nybilsförsäljningen med 7,2 procent och i februari 3,2 procent. Och till råga på allt: drygt 52 procent av de nyregistrerade personbilarna 2016 var dieselbilar!
Not: Försäljningsstatistiken ovan är hämtad från Bilsweden, slagskeppet i den mäktiga billobbyns flotta.
Systemfel i den s k gång- och cykeltrafiken
I Sverige och så också i Lund finns en grov miss, ett systemfel, när det gäller skyltning av det som kallas gång- och cykelvägar. Om en cykelbana inte är skyltad med enkelriktadskylt är det tillåtet att ci båda riktningarna på denna cykelbana Alltså även om det inte uttryckligen anges att det är tillåtet. En cyklist kan alltså cykla på en gångbana på vänster sida av gatan. Då färdas cyklisten i motsatt riktning mot den cykeltrafik som trampar på i den riktning som är påbjuden. Fast kommer en cyklist på fel sida av gatan finns vid cykelbanans respektive gångbanans början i de flesta fall ingen skyltning om att det är en gång- och cykelbana. Det innebär att det inte finns någon vägledning eller påbud över var någonstans gångtrafiken ska färdas och var cyklisterna ska färdas på den delade gång- och cykelbanan. En vit linje eller skilda markbeläggningar mellan den del som är gång- och den del som är cykeltrafik säjer ju ingenting. I synnerhet inte för alla utländska besökare vi har i Lund. Inte heller finns det som regel någon skyltning om var gångbanan finns när om en kommer gående mot trafiken på en för cyklister enkelriktad gång- och cykelbana. När ingen skyltning finns kan det ju heller inte vara olagligt att gå på cykelbanan eller cykla på gångbanan. Detta förhållande visar att Sverige fortfarande är ett u-land när det gäller gång- och cykeltrafik.
Lilla Fiskaregatan – igen
Återigen är ett medborgarförslag om förhållandena på Lilla Fiskaregatan på väg fram till kommunfullmäktige. Förslagsställaren vill att fullmäktige beslutar om att göra gatan till en gågata. Detta för att få bort cykeltrafiken. Jag skrev relativt utförligt om problemen med Lilla Fiskaregatan i VB nr 35 i fjol och tänker inte upprepa innehållet här. Bara konstatera att den nu aktuella förslagsställaren i likhet med så många andra kommuninvånare tror att det är förbjudet att cykla på en gågata. Det är det inte – vilket påpekas åtskilliga gånger i dessa spalter. Cyklister får i normalfallet färdas på en gågata, men hastigheten begränsas till gångfart och cyklisten har väjningsplikt gentemot gående. För övrigt anser jag att det myckna olovliga bilkörandet och dito bilparkerandet alltför sällan observeras i debatten om problemen på gatan.
Fortsatt dystra siffror på bilmarknaden
Årets två första månader på personbilsmarknaden i Sverige var lika dystra som hela år 2016. I fjol såldes rekordmånga nya bilar, 372 000. Det slår år 2015, som också var ett rekordår. Bilförsäljningen har ökat 37 månader i rad! Och år 2017 inleddes alltså på samma lugubra sätt: I januari ökade nybilsförsäljningen med 7,2 procent och i februari 3,2 procent. Och till råga på allt: drygt 52 procent av de nyregistrerade personbilarna 2016 var dieselbilar!
Not: Försäljningsstatistiken ovan är hämtad från Bilsweden, slagskeppet i den mäktiga billobbyns flotta.
Sagan om president Rumpa av Mr. Hyde
Det var en gång en president som hette Rumpa.
Det var ett bra namn för han såg ut precis som en rumpa. Två feta
skinkor runt ett pruttande hål och ovanför hålet en tjock snabel. Ur
fettvecken under den gula kalufsen glimtade ibland ett par grisögon
fram. Han var president i ett land som hette Först Störst.
Hela dagarna satt president Rumpa och tittade på tv. Så fort han såg något som han inte gillade twittrade han: ”Dom ljuger! Dom ljuger!” President Rumpa kunde inte ljuga. Vartenda ord han sa var en alternativ sanning.
Det första Rumpa bestämde sedan han blivit president var att inga utlänningar skulle få komma in i Först Störst. Och att alla utlänningar som redan fanns där skulle köras ut. De var lätta att känna igen på hudfärgen. Alla som inte var blekansikten måste bort!
Sedan bestämde president Rumpa att rumpnissarna skulle bygga en mur. En stor, stor mur! President Rumpa bredde ut armarna. Den skulle hålla utlänningarna ute. Muren skulle de själva betala för. För om utlänningarna inte hade funnits, så hade ju ingen mur behövts.
Det var President Rumpas följare som kallades rumpnissar. Ibland samlade president Rumpa alla sina rumpnissar på ett torg och ropade ”Först Störst först”! Och rumpnissarna svarade ”Först Störst först!” Sedan ropade president Rumpa: ”Grab the pussy!” ”Grab the pussy!” svarade rumpnissarna. Ett sånt liv och kiv det blev då! Grabbarna jublade och tjejerna skrek.
Det fanns rumpnissar i andra länder också. En var president Putte, och han var mindre än president Rumpa. Han gick på styrketräning men det hjälpte inte. President Rumpa var större och tjockare. Putte brukade slå dem som var mindre än han. Egentligen ville han knocka president Rumpa. Men om det inte gick kunde de kanske bli bästisar? Och slå ner alla andra!
President Rumpa hade ett problem. Landet Först Störst hade lånat alla sina pengar av kineserna. Tänk om Kina ville ha tillbaka dem. Vi betalar inte, vi betalar inte! stönade president Rumpa.
Ett annat land hette Blekinge. Det var ganska litet och låg i Norden. För att känna sig större och starkare brukade alla riktiga blekingar sjunga ”Mandom, mod och morske män.” När de kom till raden ”Nord du jordens jättelem” tog de i extra mycket.
Blekinge hette Blekinge för alla blekingar var blekansikten. Nej, inte alla. Några utlänningar hade flyttat in i Blekinge på sista tiden. De måste köras ut.
I Blekinge fanns en rumpnisse som hette Jimmy. Han hatade utlänningar lika mycket som president Rumpa. Men han kunde inte köra ut dem. Han kunde bara trakassera dem lite. Till exempel sätta eld på husen där de bodde.
Rumpnissen Jimmy beundrade president Rumpa. Därför fick han skriva i president Rumpas tidning Murgats-journalen. President Rumpa blev glad. ”Blekinge, Blekinge!” skrek han. ”Vem hade trott det?”
Svarta damen i Stockholm som trodde hon var klokast i landet, tände på Jimmy. Hon räckte honom sin hand. ”Men inbilla dig inte att det är du som bestämmer”, sa hon kokett. På stockholmska förstås. Då log rumpnissen Jimmy.
Och i slaget om Hässleholm ett par veckor senare segrade rumpnissen Patrik. Svarta damen höll masken.
President Rumpa ville att de rikaste, och framför allt han själv, skulle bli ännu rikare. Därför grävde han upp all olja, all gas och allt kol som fanns i Först Störst. Väldiga vidder föröddes. Floder förgiftades. Det blev orkaner, skyfall, jordskred och översvämningar. Isbjörnarna i Alaska drunknade. Solen slutade skina. Nästan alla rödskinn gick åt. De hade funnits i Först Störst först, långt innan rumpnissarna tog över.
”Nu tar vi kol på den sista mohikanen!” sjöng president Rumpa.
”Skalpera honom! Skalpera honom!” jublade rumpnissarna.
President Rumpa förstod att han höll på att göra sig till ovän med alla utlänningar. Plus de rödskinn som överlevt. Plus de fattiga som de rikaste hade plundrat. Det kunde bli farligt. De måste utrotas allihop, innan det var för sent!
President Rumpa skaffade fler bomber, fler missiler och fler kanoner än som någonsin funnits i Först Störst eller någon annanstans i hela världen.
På tv såg han en bomb som kunde spränga hela jorden i bitar. Vilken jävla smäll! President Rumpas röda näsa stod rakt ut. Den måste jag ha! twittrade president Rumpa.
Hela dagarna satt president Rumpa och tittade på tv. Så fort han såg något som han inte gillade twittrade han: ”Dom ljuger! Dom ljuger!” President Rumpa kunde inte ljuga. Vartenda ord han sa var en alternativ sanning.
Det första Rumpa bestämde sedan han blivit president var att inga utlänningar skulle få komma in i Först Störst. Och att alla utlänningar som redan fanns där skulle köras ut. De var lätta att känna igen på hudfärgen. Alla som inte var blekansikten måste bort!
Sedan bestämde president Rumpa att rumpnissarna skulle bygga en mur. En stor, stor mur! President Rumpa bredde ut armarna. Den skulle hålla utlänningarna ute. Muren skulle de själva betala för. För om utlänningarna inte hade funnits, så hade ju ingen mur behövts.
Det var President Rumpas följare som kallades rumpnissar. Ibland samlade president Rumpa alla sina rumpnissar på ett torg och ropade ”Först Störst först”! Och rumpnissarna svarade ”Först Störst först!” Sedan ropade president Rumpa: ”Grab the pussy!” ”Grab the pussy!” svarade rumpnissarna. Ett sånt liv och kiv det blev då! Grabbarna jublade och tjejerna skrek.
Det fanns rumpnissar i andra länder också. En var president Putte, och han var mindre än president Rumpa. Han gick på styrketräning men det hjälpte inte. President Rumpa var större och tjockare. Putte brukade slå dem som var mindre än han. Egentligen ville han knocka president Rumpa. Men om det inte gick kunde de kanske bli bästisar? Och slå ner alla andra!
President Rumpa hade ett problem. Landet Först Störst hade lånat alla sina pengar av kineserna. Tänk om Kina ville ha tillbaka dem. Vi betalar inte, vi betalar inte! stönade president Rumpa.
Ett annat land hette Blekinge. Det var ganska litet och låg i Norden. För att känna sig större och starkare brukade alla riktiga blekingar sjunga ”Mandom, mod och morske män.” När de kom till raden ”Nord du jordens jättelem” tog de i extra mycket.
Blekinge hette Blekinge för alla blekingar var blekansikten. Nej, inte alla. Några utlänningar hade flyttat in i Blekinge på sista tiden. De måste köras ut.
I Blekinge fanns en rumpnisse som hette Jimmy. Han hatade utlänningar lika mycket som president Rumpa. Men han kunde inte köra ut dem. Han kunde bara trakassera dem lite. Till exempel sätta eld på husen där de bodde.
Rumpnissen Jimmy beundrade president Rumpa. Därför fick han skriva i president Rumpas tidning Murgats-journalen. President Rumpa blev glad. ”Blekinge, Blekinge!” skrek han. ”Vem hade trott det?”
Svarta damen i Stockholm som trodde hon var klokast i landet, tände på Jimmy. Hon räckte honom sin hand. ”Men inbilla dig inte att det är du som bestämmer”, sa hon kokett. På stockholmska förstås. Då log rumpnissen Jimmy.
Och i slaget om Hässleholm ett par veckor senare segrade rumpnissen Patrik. Svarta damen höll masken.
President Rumpa ville att de rikaste, och framför allt han själv, skulle bli ännu rikare. Därför grävde han upp all olja, all gas och allt kol som fanns i Först Störst. Väldiga vidder föröddes. Floder förgiftades. Det blev orkaner, skyfall, jordskred och översvämningar. Isbjörnarna i Alaska drunknade. Solen slutade skina. Nästan alla rödskinn gick åt. De hade funnits i Först Störst först, långt innan rumpnissarna tog över.
”Nu tar vi kol på den sista mohikanen!” sjöng president Rumpa.
”Skalpera honom! Skalpera honom!” jublade rumpnissarna.
President Rumpa förstod att han höll på att göra sig till ovän med alla utlänningar. Plus de rödskinn som överlevt. Plus de fattiga som de rikaste hade plundrat. Det kunde bli farligt. De måste utrotas allihop, innan det var för sent!
President Rumpa skaffade fler bomber, fler missiler och fler kanoner än som någonsin funnits i Först Störst eller någon annanstans i hela världen.
På tv såg han en bomb som kunde spränga hela jorden i bitar. Vilken jävla smäll! President Rumpas röda näsa stod rakt ut. Den måste jag ha! twittrade president Rumpa.
Livläkarens besök – livsfarligt och mot bättre vetande?
av Staffan Lindberg
I dagarna har P O Enquists pjäs
”Livläkarens besök” gått upp på Hipps tiljor i Malmö. Den fantastiska
sjuttonhundratalsstoryn är vi det här laget välkänd genom dess nedslag i
text, opera, film och i drama.
Den sjuke kungen, Christian VII, pendlar mellan vansinnet, leken och maktutövning. I det absoluta kungaväldet är kungen den ledarroll som präglar hela statsinstitutionen. Maktens män, grevar och statstjänstemän, måste förverkliga sina intressen genom manipulation av kungen. Anställningen av läkaren Struense för att hålla ’ordning’ på kungen slår dock helt fel. Struense blir vän med kungen och får hans fullmakt att styra det lilla landet i kontinentens utkant. Som upplysningsman och sätter han genast i gång att förändra lagarna i en liberal riktning.
Den sjuke kungen, Christian VII, pendlar mellan vansinnet, leken och maktutövning. I det absoluta kungaväldet är kungen den ledarroll som präglar hela statsinstitutionen. Maktens män, grevar och statstjänstemän, måste förverkliga sina intressen genom manipulation av kungen. Anställningen av läkaren Struense för att hålla ’ordning’ på kungen slår dock helt fel. Struense blir vän med kungen och får hans fullmakt att styra det lilla landet i kontinentens utkant. Som upplysningsman och sätter han genast i gång att förändra lagarna i en liberal riktning.
Vem liknar då Struense i vår tid? Idealist men ensam och utan förankring bland folk? En svensk kandidat är kanske Ilmar Reepalu.
Enligt aktuella opinionsundersökningar är en majoritet av vår befolkning emot vinster i välfärden. På Repalus lott har fallit att lägga fram ett förslag om en vinstbegränsning i de privata bolag, som på skattebetalarnas uppdrag och bekostnad, står för en betydande del av vård, skola och omsorg. ”Ordning och reda i välfärden”, heter utredningen. Skräckhistorier om hur de privata bolagen skor sig på ”välfärden” förekommer dagligdags i press och media.
”Utredare utan en susning” är Per T Ohlssons bitska kommentar i Sydsvenskan 26 februari. Sällan har väl en statlig utredning blivit så utskåpad av flera tunga remissinstanser. Konkurrens är nödvändigt för att effektivisera, förbättra och förbilliga, hävdas det. En begränsning av vinsterna skulle ta bort alla incitament för de privata företagen.
Bakom kakafonin ser man tydligt dels den nyliberala ideologi om köp- och säljsamhället och dels naturligtvis dagens storföretag som betraktar tjänsteekonomin som den nya stora källan till rejäla profiter.
Så hur ska man då förstå Reepalus roll i detta sammanhang? Mannen
som med sina visioner byggde det nya Malmö som kunskaps- och
tjänstesamhälle? Blir han offer för en konspiration – eliten mot folket?
Är han som Struense naiv i sin tilltro till förnuftets seger.
Sammanhanget är dock helt annat än 1700-talets envälde i Danmark. Den moderna välfärdsstaten i Sverige efter andra världskriget byggde på folklig organisering och inflytande över staten och på en okorrumperad ämbetsmannaetik, där de olika aktörerna hade klart definierade sociala roller som vårdare och lärare respektive medborgare med gemensamma rättigheter och skyldiheter.
Ett halvsekel senare är komplexiteten i det senmoderna samhällsbygget så överväldigande att en enda form, den byråkratiska, av utförande av välfärdstjänster har kommit till vägs ände. I takt med framväxten av en nyliberal ideologi utvecklades begreppet ”beställare” och ”utförare” och en statlig organisation med inriktning på kvalitetskontroll. Fältet för s k välfärdstjänster öppnades för alla tänkbara aktörer.
En rollmodell för hur denna förbättring av välfärdsinstitutionerna skulle kunna se ut var det lilla föräldra- eller personalkooperativa dagiset. Liten skala, nära barnen och de vuxna, deltagardemokrati. Verkligheten blev en annan i många fall. Privatskolor drivna av stora bolag med höga vinster, som likt andra företag kunde läggas ner när det passade. Brist på kontinuitet och ingen trygghet vare sig för elever, föräldrar eller lärare.
Det är uppenbart att vi står inför ett betydande samhällsproblem som måste lösas på ett förnuftigt sätt. Är det ett vägskäl mellan en återgång till enbart statliga organisationer eller ett fortsatt system med mångfald och i flera fall valmöjligheter?
En nyanserad bild behöver kanske en mera djuplodande analys. Vilka mål ska uppnås? Det är kanske en principiell och avgörande skillnad mellan utbildning som fostran till medborgare å ena sidan och vård i olika former å den andra. Vad är det som ska utföras, individuella eller kollektiva tjänster? Vilka resurser behövs för individerna för att tillgodogöra sig de olika tjänsterna? Vilka är egentligen alternativen – statliga byråkratier eller multinationella företag?
Kanske finns det andra möjliga former med ett starkare deltagande av civilsamhället som t ex, kooperativ av olika slag, ideella föreningar, små självständiga enheter – allt utfört under samma regelverk med s k kvalitetssäkring? Inom de flestas erfarenheter finns nu privata vårdcentraler som hävdar sig väl i jämförelse med de offentligt drivna. Skandalerna duggar tätt men inte bara på den ena sidan.
Störtfloden av kritik mot Reepalus utredning från våra elitinstitutioner kan mycket väl innebära att hela frågan bordläggs. Det beror på det politiska maktspelet inför valet 2018.
1772 var spelet slut för Struense vid hovet i Köpenhamn. I dramat skildras det som om han gick vilse i sin passionerade förälskelse av drottning Caroline Mathilde och struntade i maktspelet bakom kungens rygg. Eftersom dramat bygger på verkliga händelser skulle historiker kunna reda ut frågan bättre än så.
Bönderna i Danmark var under nästan hela 1700-talet livegna under den feodala godsägareliten, med förbud mot avflyttning och med soldattjänst som extra tunga bördor. Struense planerade, som också dramat visar, en reform för att frigöra bönderna men hann aldrig underteckna eller genomföra den före sitt fall. Detta måste ha varit det mest avgörande hotet mot danska feodalsamhället från Struenses sida.
När den konservative Guldberg tog hela makten i Danmark avskaffades flera av Struenses reformlagar och jordreformen kom aldrig upp på bordet. Men Guldbergs fall från makten 1784 ändrade på den saken. Hans betydligt mer frisinnade konkurrent, Bernstorff, som efterträdde honom, kom redan 1788 att avskaffa livegenskapen utifrån Struenses intentioner. Danmark blev ett land där bönderna hade den politiska makten fram till mitten av 1900-talet.
Kan man hoppas på en liknande lite hissnande process när det gäller den gemensamma sektorns framtid i vårt land? En demokratiserad välfärdsstat i slutet av resan?
Sammanhanget är dock helt annat än 1700-talets envälde i Danmark. Den moderna välfärdsstaten i Sverige efter andra världskriget byggde på folklig organisering och inflytande över staten och på en okorrumperad ämbetsmannaetik, där de olika aktörerna hade klart definierade sociala roller som vårdare och lärare respektive medborgare med gemensamma rättigheter och skyldiheter.
Ett halvsekel senare är komplexiteten i det senmoderna samhällsbygget så överväldigande att en enda form, den byråkratiska, av utförande av välfärdstjänster har kommit till vägs ände. I takt med framväxten av en nyliberal ideologi utvecklades begreppet ”beställare” och ”utförare” och en statlig organisation med inriktning på kvalitetskontroll. Fältet för s k välfärdstjänster öppnades för alla tänkbara aktörer.
En rollmodell för hur denna förbättring av välfärdsinstitutionerna skulle kunna se ut var det lilla föräldra- eller personalkooperativa dagiset. Liten skala, nära barnen och de vuxna, deltagardemokrati. Verkligheten blev en annan i många fall. Privatskolor drivna av stora bolag med höga vinster, som likt andra företag kunde läggas ner när det passade. Brist på kontinuitet och ingen trygghet vare sig för elever, föräldrar eller lärare.
Det är uppenbart att vi står inför ett betydande samhällsproblem som måste lösas på ett förnuftigt sätt. Är det ett vägskäl mellan en återgång till enbart statliga organisationer eller ett fortsatt system med mångfald och i flera fall valmöjligheter?
En nyanserad bild behöver kanske en mera djuplodande analys. Vilka mål ska uppnås? Det är kanske en principiell och avgörande skillnad mellan utbildning som fostran till medborgare å ena sidan och vård i olika former å den andra. Vad är det som ska utföras, individuella eller kollektiva tjänster? Vilka resurser behövs för individerna för att tillgodogöra sig de olika tjänsterna? Vilka är egentligen alternativen – statliga byråkratier eller multinationella företag?
Kanske finns det andra möjliga former med ett starkare deltagande av civilsamhället som t ex, kooperativ av olika slag, ideella föreningar, små självständiga enheter – allt utfört under samma regelverk med s k kvalitetssäkring? Inom de flestas erfarenheter finns nu privata vårdcentraler som hävdar sig väl i jämförelse med de offentligt drivna. Skandalerna duggar tätt men inte bara på den ena sidan.
Störtfloden av kritik mot Reepalus utredning från våra elitinstitutioner kan mycket väl innebära att hela frågan bordläggs. Det beror på det politiska maktspelet inför valet 2018.
1772 var spelet slut för Struense vid hovet i Köpenhamn. I dramat skildras det som om han gick vilse i sin passionerade förälskelse av drottning Caroline Mathilde och struntade i maktspelet bakom kungens rygg. Eftersom dramat bygger på verkliga händelser skulle historiker kunna reda ut frågan bättre än så.
Bönderna i Danmark var under nästan hela 1700-talet livegna under den feodala godsägareliten, med förbud mot avflyttning och med soldattjänst som extra tunga bördor. Struense planerade, som också dramat visar, en reform för att frigöra bönderna men hann aldrig underteckna eller genomföra den före sitt fall. Detta måste ha varit det mest avgörande hotet mot danska feodalsamhället från Struenses sida.
När den konservative Guldberg tog hela makten i Danmark avskaffades flera av Struenses reformlagar och jordreformen kom aldrig upp på bordet. Men Guldbergs fall från makten 1784 ändrade på den saken. Hans betydligt mer frisinnade konkurrent, Bernstorff, som efterträdde honom, kom redan 1788 att avskaffa livegenskapen utifrån Struenses intentioner. Danmark blev ett land där bönderna hade den politiska makten fram till mitten av 1900-talet.
Kan man hoppas på en liknande lite hissnande process när det gäller den gemensamma sektorns framtid i vårt land? En demokratiserad välfärdsstat i slutet av resan?
66 år i skolan 44. 1985-97:11. av Den Gamle
Det var en annorlunda Eritrearesa.
Den här gången ingick jag i en officiell delegation från Lund. Vi
mottogs i parlamentsbyggnaden som uppförts efter det att federationen
mellan Etiopien och Eritrea etablerats 1952. Larry Andow uppträdde som
Lunds borgmästare. Elsa Grip som avgått från stadsbyggnadskontoret hade
ansvaret för fördelningen till Eritreas skolor av Operation Dagsverkes
insamlade medel. Jag promenerade med Larry på marknaden. Som gammal
plåtslagare snackade han sakkunnigt med guld- och silversmeder och med
tillverkare av enklare produkter som hackor, yxor och kastruller.
Tillsammans med Elsa Grip besökte jag en stor skola i Asmara. Klassrummen påminde om dem i Älghults folkskola 1944 men var många fler. Tusentals barn gick där i två omgångar, på förmiddagen eller eftermiddagen. Elsa diskuterade på snabbflytande engelska (hon hade långvarig erfarenhet av biståndsverksamhet i Afrika) med en representant för regeringens utbildningsförvaltning och skolans rektor. En dag besökte vi en skola för synskadade barn. Skolan var välutrustad och finansierades av en biståndsorganisation.
Bereket Yebio, metodiklektor i Lärarhögskolan och en av mina bästa vänner, var i Asmara samtidigt. Han hade etablerat ett utbildningsinstitut för blivande administratörer vid Eritreas flygbolag i Asmaras centrum. Bereket tog mig med till sina hemtrakter någon mil utanför Asmara. Därifrån hade han som barn brukat gå de tio kilometerna till den svenska skolan som låg på en kulle i utkanten av staden. Vi besökte den svenska församlingens kyrkogård. Ofta hade hela familjer avlidit ungefär samtidigt, föräldrar i 40-årsåldern och tre-fyra barn. Verksamheten hade bekostats av Evangeliska fosterlandsstiftelsen och dess syjuntor som jag kände till sedan åren i Framnäs. Vi fortsatte till staden Keren. Bereket hade flera släktingar där.
Sedan början av 1990-talet var Karin och jag ensamma i vår bostad. Barnen hade blivit vuxna. Martin gjorde tingspraktik i Värnamo, Sara jobbade på elektronikföretaget Satt Control i Malmö och Johanna studerade vid Växjö universitet.
Karin arbetade som cirkelledare på St Lars inom den verksamhet som kallades Kultur-Fritid. Hon och hennes kamrater ägnade sig tillsammans med patienterna åt teater, dans, sång och litteratur. De producerade monologer, kabaréer, och pjäser som framfördes inte bara i Lund utan ofta i andra städer som Stockholm och Uppsala.
Lund införde stadsdelsnämnder som ansvarade för grundskolorna i respektive stadsdel. Kajsa Theander blev ordförande i Klostergården vilket gav nytt liv åt Vpk:s gamla stadsdelsgrupp.
Tillsammans med Elsa Grip besökte jag en stor skola i Asmara. Klassrummen påminde om dem i Älghults folkskola 1944 men var många fler. Tusentals barn gick där i två omgångar, på förmiddagen eller eftermiddagen. Elsa diskuterade på snabbflytande engelska (hon hade långvarig erfarenhet av biståndsverksamhet i Afrika) med en representant för regeringens utbildningsförvaltning och skolans rektor. En dag besökte vi en skola för synskadade barn. Skolan var välutrustad och finansierades av en biståndsorganisation.
Bereket Yebio, metodiklektor i Lärarhögskolan och en av mina bästa vänner, var i Asmara samtidigt. Han hade etablerat ett utbildningsinstitut för blivande administratörer vid Eritreas flygbolag i Asmaras centrum. Bereket tog mig med till sina hemtrakter någon mil utanför Asmara. Därifrån hade han som barn brukat gå de tio kilometerna till den svenska skolan som låg på en kulle i utkanten av staden. Vi besökte den svenska församlingens kyrkogård. Ofta hade hela familjer avlidit ungefär samtidigt, föräldrar i 40-årsåldern och tre-fyra barn. Verksamheten hade bekostats av Evangeliska fosterlandsstiftelsen och dess syjuntor som jag kände till sedan åren i Framnäs. Vi fortsatte till staden Keren. Bereket hade flera släktingar där.
Sedan början av 1990-talet var Karin och jag ensamma i vår bostad. Barnen hade blivit vuxna. Martin gjorde tingspraktik i Värnamo, Sara jobbade på elektronikföretaget Satt Control i Malmö och Johanna studerade vid Växjö universitet.
Karin arbetade som cirkelledare på St Lars inom den verksamhet som kallades Kultur-Fritid. Hon och hennes kamrater ägnade sig tillsammans med patienterna åt teater, dans, sång och litteratur. De producerade monologer, kabaréer, och pjäser som framfördes inte bara i Lund utan ofta i andra städer som Stockholm och Uppsala.
Lund införde stadsdelsnämnder som ansvarade för grundskolorna i respektive stadsdel. Kajsa Theander blev ordförande i Klostergården vilket gav nytt liv åt Vpk:s gamla stadsdelsgrupp.
Jag blev ledamot i den nya Utbildningsnämnd som i
fortsättningen skulle styra gymnasieutbildningen, som ju
kommunaliserats. Det innebar att jag blev mer engagerad i
kommunalpolitiken.
Jag såg till att hamna lågt på valsedlarna för att undgå
fullmäktige, men det hände ett par gånger att jag hamnade där som
ersättare i slutet av mandatperioderna. Roland Andersson och Cecilia
Wadenbäck var ledande representanter för Vpk.
Arbetet i Utbildningsnämnden lade beslag på mer och mer tid. Gymnasierna befann sig i snabb omvandling. Vpk och S arbetade för att de fyra stora gymnasieskolorna Katte, Spyken, Polhem och Vipeholm skulle ha ett rikt och likvärdigt utbud av program för att alla elever skulle få samma valmöjligheter. Samtliga gymnasier skulle ha både teoretiska och praktiska program för att undvika segregation.
Vi hade ett utvecklat samarbete med grannkommunerna Lomma, Burlöv, Staffanstorp, Eslöv och Kävlinge för att samordna gymnasieutbildningen. Eleverna fördelades enligt närhetsprincipen.
Moderaterna inledde sin kamp för det fria valet. De borgerliga partierna krävde att närhetsprincipen skulle upphävas och att eleverna skulle välja fritt mellan de fyra gymnasierna.
Vi menade att kravet på fritt val var tillgodosett eftersom valmöjligheterna var desamma på alla de fyra gymnasieskolorna.
Frågan om Vipeholmsgymnasiet stod i centrum. Det var helt likvärdigt med de tre andra gymnasierna och i somliga avseenden rentav bättre. Men Vipeholm låg i utkanten av Lund. De andra låg i centrum. Vi hävdade att om man avskaffade närhetsprincipen skulle det leda till att Vipeholm valdes bort eftersom eleverna föredrog Lunds centrum av skäl som inte hade med utbildning att göra.
Men de borgerliga partierna införde fritt val till Lunds gymnasier. Sedan gick det som det gick. Trots att vi satsade extra på Vipeholmsgymnasiet kunde den negativa utvecklingen inte stoppas. Segregationen ökade. Vipeholmsgymnasiet är idag uteslutande praktiskt. Det var min första erfarenhet av det så kallade fria valets förhärjande effekter.
Utbildningsnämnden hade sina ordinarie sammanträden i den pampiga fastighet vid Stortorget som skymmer domkyrkan, men ofta förlades de till något av gymnasierna. Rektorer och lärare deltog. Många kände jag från mina barns gymnasieutbildning eller från skolorna i Malmö. Allteftersom åren gick blev jag alltmer hemmastadd i utbildningskansliet vid Stortorget. Jag vande mig vid att ha fri tillgång till de kunskaper inom alla områden som dess utomordentliga personal förfogade över. Min insikt att det egentligen är kanslipersonalen som styr verksamheten bekräftades.
Arbetet i Utbildningsnämnden lade beslag på mer och mer tid. Gymnasierna befann sig i snabb omvandling. Vpk och S arbetade för att de fyra stora gymnasieskolorna Katte, Spyken, Polhem och Vipeholm skulle ha ett rikt och likvärdigt utbud av program för att alla elever skulle få samma valmöjligheter. Samtliga gymnasier skulle ha både teoretiska och praktiska program för att undvika segregation.
Vi hade ett utvecklat samarbete med grannkommunerna Lomma, Burlöv, Staffanstorp, Eslöv och Kävlinge för att samordna gymnasieutbildningen. Eleverna fördelades enligt närhetsprincipen.
Moderaterna inledde sin kamp för det fria valet. De borgerliga partierna krävde att närhetsprincipen skulle upphävas och att eleverna skulle välja fritt mellan de fyra gymnasierna.
Vi menade att kravet på fritt val var tillgodosett eftersom valmöjligheterna var desamma på alla de fyra gymnasieskolorna.
Frågan om Vipeholmsgymnasiet stod i centrum. Det var helt likvärdigt med de tre andra gymnasierna och i somliga avseenden rentav bättre. Men Vipeholm låg i utkanten av Lund. De andra låg i centrum. Vi hävdade att om man avskaffade närhetsprincipen skulle det leda till att Vipeholm valdes bort eftersom eleverna föredrog Lunds centrum av skäl som inte hade med utbildning att göra.
Men de borgerliga partierna införde fritt val till Lunds gymnasier. Sedan gick det som det gick. Trots att vi satsade extra på Vipeholmsgymnasiet kunde den negativa utvecklingen inte stoppas. Segregationen ökade. Vipeholmsgymnasiet är idag uteslutande praktiskt. Det var min första erfarenhet av det så kallade fria valets förhärjande effekter.
Utbildningsnämnden hade sina ordinarie sammanträden i den pampiga fastighet vid Stortorget som skymmer domkyrkan, men ofta förlades de till något av gymnasierna. Rektorer och lärare deltog. Många kände jag från mina barns gymnasieutbildning eller från skolorna i Malmö. Allteftersom åren gick blev jag alltmer hemmastadd i utbildningskansliet vid Stortorget. Jag vande mig vid att ha fri tillgång till de kunskaper inom alla områden som dess utomordentliga personal förfogade över. Min insikt att det egentligen är kanslipersonalen som styr verksamheten bekräftades.
2017-02-23
Nu kryper nya ord fram av Karin S
Nu kryper nya ord fram
försiktigt
för att inte utmana.
Pröva! Gå utan stöd!
Tre steg. Ja
Bli inte spänd
Sov gott i natt
Dröm att du kan
flyga.
försiktigt
för att inte utmana.
Pröva! Gå utan stöd!
Tre steg. Ja
Bli inte spänd
Sov gott i natt
Dröm att du kan
flyga.
Lördagsmusik
Helgeandskyrkan
25 februari kl 17
Nils Cavaradossi Olsson, tenor
Larsåke Sjöstedt, piano
25 februari kl 17
Nils Cavaradossi Olsson, tenor
Larsåke Sjöstedt, piano
Palestinamöten: Icke-våldsmotstånd i Al Khalil/Hebron
Söndagen den 26 februari kl 17.30 – 21.00. Fika, film och berättelser ABF Kiliansgatan 9, 3 vån. Lund
Unikt tillfälle att möta Anas Amro och Izzat Karake från den internationellt uppmärksammade icke-våldsorganisationen Youth Against Settlements.
Språket är engelska.
Språket är engelska.
Med León, Nicaragua och Las Tías i blickpunkten
Var: ABF, Kiliansgatan 9, 3 tr, Lund
Program: Efter årsmöte berättar Alfredo Mendoza om sitt senaste besök i Nicaragua och León och om organisationen Las Tías, som stöds av vänortsföreningen.
Las Tías Pequeñas
Las Tías Pequeñas seeks to prevent 6-14 year old children from working in the street and encourages them to attend school.
Las Tías Pequeñas seeks to prevent 6-14 year old children from working in the street and encourages them to attend school.
Las Tías Grandes
Las Tías Grandes works with 30 teenagers between the ages of 14 and 18. Many of the teenagers come from violent homes or have experienced life on the streets. The center offers workshops in carpentry, hairdressing, dress-making, and sewing.
Las Tías Grandes works with 30 teenagers between the ages of 14 and 18. Many of the teenagers come from violent homes or have experienced life on the streets. The center offers workshops in carpentry, hairdressing, dress-making, and sewing.
Två kommentarer
Carl Bildt: ”Vad röker Donald Trump?”
Joseph E Stiglitz, professor vid Columbia University och nobelpristagare i ekonomi: ”En av de verkliga utmaningarna i denna nya tid är därför att förbli vaksam och göra motstånd närhelst och varhelst det krävs.”
Joseph E Stiglitz, professor vid Columbia University och nobelpristagare i ekonomi: ”En av de verkliga utmaningarna i denna nya tid är därför att förbli vaksam och göra motstånd närhelst och varhelst det krävs.”
Klostergårdens pågatågsstation av Gunnar Stensson
Byggnadsnämnden håller på att utarbeta en fördjupad översiktsplan för
stationsområdet. Planen ska vara klar i slutet av 2017.
Klostergårdsstationen ska finnas på plats 2023.
Vad händer med gröna stråket, korpfotbollsplanerna och supercykelvägen? Var ska de nya bostäderna byggas? Vi som bor i området kommer att få yttra oss.
Vad händer med gröna stråket, korpfotbollsplanerna och supercykelvägen? Var ska de nya bostäderna byggas? Vi som bor i området kommer att få yttra oss.
FAKE NEWS av Gunnar Stensson
”Palestina existerar inte. Palestina har aldrig existerat.”
Israel har alltså aldrig ockuperat Palestina utan bara Västbanken. Det är 50 år sedan. Men ockupationen strider mot folkrätten. Ungefär som Rysslands ockupation av Krim, fast blodigare.
”Israel har accepterat sex fredsförslag.”
Israeliska högerextremister mördade 1995 fredspristagaren och den israeliska premiärministern Yitzhak Rabin för att han hade ingått ett avtal om palestinskt självstyre i Gaza och på Västbanken. Avtalet genomfördes aldrig. Det är mer än 20 år sedan. Nu har de högerextremister som röjde Yitzhak Rabin ur vägen tagit makten i Israel.
”Israel är Mellanösterns enda demokrati.”
Judiska medborgare i Israel har fulla demokratiska fri- och rättigheter, palestinska medborgare i Israel har inskränkta fri- och rättigheter, palestinier i de ockuperade områdena är berövade alla demokratiska fri- och rättigheter; bosättare i de ockuperade områdena har fri- och rättigheter men inga skyldigheter.
Israels ambassadör Isaac Bachman hör till dem som sprider dessa alternativa fakta. Han gör det bland annat i AKTUELLA FRÅGOR på ledarsidan i Sydsvenskan den 18 februari.
Isaac Bachmans uppgift är att ljuga eftersom han representerar en högerextrem rasistisk regering som kränker internationell rätt. I regeringen ingår ett parti som stöder den kriminella bosättarrörelsen.
Det är däremot inte Sydsvenskans uppgift att sprida hans inlindade lögner.
Palestinas företrädare erkände för årtionden sedan staten Israel.
Israel förnekar fortfarande, efter 50 år, genom sin ambassadör i Sverige, att Palestina ens existerar.
Är det också Sydsvenskans mening?
Alla världens stater, i FN, EU och andra sammanhang, fördömer Israels ockupation av Västbanken.
Gör också Sydsvenskan det?
I Stockholm finns dussintals ambassadörer från länder som också kränker internationella avtal och mänskliga fri- och rättigheter. De skulle bli förtjusta om Sydsvenskan beviljade dem samma favör som Israel att oemotsagda sprida sina lögner i Sydsvenskan.
Lyckligtvis har Sverige en regering och en utrikesminister som står pall både mot Netanyahu, hans ambassadör Isaac Bachman och uppbackaren Donald "SevadsomhändeigårkvälliSverige" Trump.
Glimtar av sanningen om Israels ockupation av Västbanken i stället för Netanyahu-regimens fake news ges vid ett dubbel-arrangemang här i Lund nu på söndag.
Det blir bland annat tillfälle att möta representanter för ickevålds-organisationen Youth against settlements och uppleva situationen i staden Hebron, där bosättare ockuperar själva stadskärnan.
Det börjar med en filmvisning på Smålands nation 11-14. Sedan sker en uppföljning på ABF, Kiliansgatan 9, klockan 17.30. Det är ett samarrangemang mellan Socialdemokraternas internationella förening, ABF, Ung Vänster, Svenska Freds, SKV, Smålands nation och Palestinagrupperna i Lund.
Israel har alltså aldrig ockuperat Palestina utan bara Västbanken. Det är 50 år sedan. Men ockupationen strider mot folkrätten. Ungefär som Rysslands ockupation av Krim, fast blodigare.
”Israel har accepterat sex fredsförslag.”
Israeliska högerextremister mördade 1995 fredspristagaren och den israeliska premiärministern Yitzhak Rabin för att han hade ingått ett avtal om palestinskt självstyre i Gaza och på Västbanken. Avtalet genomfördes aldrig. Det är mer än 20 år sedan. Nu har de högerextremister som röjde Yitzhak Rabin ur vägen tagit makten i Israel.
”Israel är Mellanösterns enda demokrati.”
Judiska medborgare i Israel har fulla demokratiska fri- och rättigheter, palestinska medborgare i Israel har inskränkta fri- och rättigheter, palestinier i de ockuperade områdena är berövade alla demokratiska fri- och rättigheter; bosättare i de ockuperade områdena har fri- och rättigheter men inga skyldigheter.
Israels ambassadör Isaac Bachman hör till dem som sprider dessa alternativa fakta. Han gör det bland annat i AKTUELLA FRÅGOR på ledarsidan i Sydsvenskan den 18 februari.
Isaac Bachmans uppgift är att ljuga eftersom han representerar en högerextrem rasistisk regering som kränker internationell rätt. I regeringen ingår ett parti som stöder den kriminella bosättarrörelsen.
Det är däremot inte Sydsvenskans uppgift att sprida hans inlindade lögner.
Palestinas företrädare erkände för årtionden sedan staten Israel.
Israel förnekar fortfarande, efter 50 år, genom sin ambassadör i Sverige, att Palestina ens existerar.
Är det också Sydsvenskans mening?
Alla världens stater, i FN, EU och andra sammanhang, fördömer Israels ockupation av Västbanken.
Gör också Sydsvenskan det?
I Stockholm finns dussintals ambassadörer från länder som också kränker internationella avtal och mänskliga fri- och rättigheter. De skulle bli förtjusta om Sydsvenskan beviljade dem samma favör som Israel att oemotsagda sprida sina lögner i Sydsvenskan.
Lyckligtvis har Sverige en regering och en utrikesminister som står pall både mot Netanyahu, hans ambassadör Isaac Bachman och uppbackaren Donald "SevadsomhändeigårkvälliSverige" Trump.
Glimtar av sanningen om Israels ockupation av Västbanken i stället för Netanyahu-regimens fake news ges vid ett dubbel-arrangemang här i Lund nu på söndag.
Det blir bland annat tillfälle att möta representanter för ickevålds-organisationen Youth against settlements och uppleva situationen i staden Hebron, där bosättare ockuperar själva stadskärnan.
Det börjar med en filmvisning på Smålands nation 11-14. Sedan sker en uppföljning på ABF, Kiliansgatan 9, klockan 17.30. Det är ett samarrangemang mellan Socialdemokraternas internationella förening, ABF, Ung Vänster, Svenska Freds, SKV, Smålands nation och Palestinagrupperna i Lund.
Bilder från Kambodja av Ulf N
Bilder från en nyligen genomförd resa i norra
Thailand, Laos och Kambodja. Jag hoppas så småningom kunna samla mej
för en kort redogörelse för Kambodja under och efter röda khmerernas
skräckvälde.
Eventuellt blir det också så småningom några foton från Laos.
Eventuellt blir det också så småningom några foton från Laos.
Sjöns yta och djup varierar därför också med årstiden. Ytan varierar mellan 2 500 och 16 000 kvadratkilometer och medeldjupet varierar mellan 2 och 10 meter. Sjön är Sydostasiens största sötvattenssjö.
En droppe midnatt - i Lund av Gunnar Stensson
Timbuktus bok är en berättelse om Lund. Den utspelar sig i Djingis Khan, på Tunaskolan, på Spyken,
i öltältet på Stortorget, på Mejeriet, på Mårtenstorget, i stadsbibliotekets tidningsrum och vid Höje å.
Men också i Malmö, på Värnhemstorget och Mårtenstorget, vid Föreningsgatan och Södra Förstadsgatan.
Den handlar om det nära förflutna. Timbuktu måste ha gått på Spyken samtidigt som min yngsta dotter gjorde det under tidigt 1990-tal.
Den handlar om nuet. En stor del av boken är en reseberättelse skriven 2016. Till och med Trumps valkampanj finns med.
Framför allt handlar den om Timbuktus sökande efter sina rötter. Han besöker South Carolina, New Orleans, New York, särskilt Harlem, men också Afrika, Nigeria, där hans far bodde några år som barn innan han via Harlem flyttade till Lund och bland annat blev utgivare av den lilla invandrartidningen The Lundian.
Timbuktu beskriver slavhandelns historia som en förutsättning och konsekvens av den industriella revolutionen och den moderna kapitalismens uppkomst. Han analyserar rasismens rötter. Han jämför Söderns slavplantager med Tysklands koncentrationsläger. Han visar hur situationen för de svarta fortsatte att vara fasansfull även efter inbördeskrigets slut ända till 1950- och 60-talens medborgarrättsrörelse. Lynchningar blev vanliga först efter slaveriets upphörande. Under slaveriet var slaven ett kapital som ägaren ville skydda. När han blivit fri var värdelös och kunde hängas, brännas, skjutas.
Timbuktu visar att situationen inte håller på att bli bättre utan tvärtom. USA:s överfulla, ofta privata, fängelser är framför allt fulla av unga svarta män. På gatorna är risken alltid överhängande att bli skjuten eller trakasserad av den rasistiska polisen.
Detta mäktiga stoff flätas samman i samtal på alla de adresser jag nämnt ovan. Det är en muntligt berättad bok. Samtidigt finns en rad stora historiska namn och böcker med: Malcolm X, Martin Luther King, Stokely Carmichael, James Baldwin och många andra.
Jag ser att boken är en bestseller. Mitt ex är tryckning nummer 5. Den kan ge en ny generation en medvetenhet som är livsnödvändig när den egocentrerade rasistiska kapitalismen svämmar över alla breddar som en apokalyptisk klimatkatastrof.
Timbuktu berättar också om sin musik. Jag känner killar som har spelat med honom.
i öltältet på Stortorget, på Mejeriet, på Mårtenstorget, i stadsbibliotekets tidningsrum och vid Höje å.Men också i Malmö, på Värnhemstorget och Mårtenstorget, vid Föreningsgatan och Södra Förstadsgatan.
Den handlar om det nära förflutna. Timbuktu måste ha gått på Spyken samtidigt som min yngsta dotter gjorde det under tidigt 1990-tal.
Den handlar om nuet. En stor del av boken är en reseberättelse skriven 2016. Till och med Trumps valkampanj finns med.
Framför allt handlar den om Timbuktus sökande efter sina rötter. Han besöker South Carolina, New Orleans, New York, särskilt Harlem, men också Afrika, Nigeria, där hans far bodde några år som barn innan han via Harlem flyttade till Lund och bland annat blev utgivare av den lilla invandrartidningen The Lundian.
Timbuktu beskriver slavhandelns historia som en förutsättning och konsekvens av den industriella revolutionen och den moderna kapitalismens uppkomst. Han analyserar rasismens rötter. Han jämför Söderns slavplantager med Tysklands koncentrationsläger. Han visar hur situationen för de svarta fortsatte att vara fasansfull även efter inbördeskrigets slut ända till 1950- och 60-talens medborgarrättsrörelse. Lynchningar blev vanliga först efter slaveriets upphörande. Under slaveriet var slaven ett kapital som ägaren ville skydda. När han blivit fri var värdelös och kunde hängas, brännas, skjutas.
Timbuktu visar att situationen inte håller på att bli bättre utan tvärtom. USA:s överfulla, ofta privata, fängelser är framför allt fulla av unga svarta män. På gatorna är risken alltid överhängande att bli skjuten eller trakasserad av den rasistiska polisen.
Detta mäktiga stoff flätas samman i samtal på alla de adresser jag nämnt ovan. Det är en muntligt berättad bok. Samtidigt finns en rad stora historiska namn och böcker med: Malcolm X, Martin Luther King, Stokely Carmichael, James Baldwin och många andra.
Jag ser att boken är en bestseller. Mitt ex är tryckning nummer 5. Den kan ge en ny generation en medvetenhet som är livsnödvändig när den egocentrerade rasistiska kapitalismen svämmar över alla breddar som en apokalyptisk klimatkatastrof.
Timbuktu berättar också om sin musik. Jag känner killar som har spelat med honom.
Gör motstånd! av Gunnar Stensson
1938 utvisades judar. Nu utvisas afghanska barn.
Han går i Polhemsskolan. Han är 16. Åldern har mot hans nekande skrivits upp till 18. Han har överklagat beslutet. Han är ett ensamt flyktingbarn från Afghanistan.
Lunds kommun kastade ut honom ur bostaden när hans ålder skrevs upp. Han förvisades från sitt klassrum i Polhemsskolan. Lunds kommun sparar. Han ska skickas till Eskilstuna för att vänta på att utvisningen verkställs. Han fick tillfällig bostad hos en familj i Lund men togs häromdagen in på en psykiatrimottagning.
I Malmö hade han fått stanna under överklagandeprocessen. Lunds kommun slängde ut honom omedelbart. Hans gode man Senida Eminagic har överklagat beslutet till Förvaltningsrätten.
Socialnämnden kan ingenting göra, säger ordföranden Peter Fransson, S. Frågan borde upp i fullmäktige. Men socialdemokraterna vill inte ta upp den.
Vänsterpartiet måste göra det!
På 1930-talet kastade vi ut judiska flyktingar. Nu kastar vi ut afghanska barn. En självmordsvåg bland afghanska barn sprider sig över Sverige. Jag skäms över mig själv, över Lund och över Sverige.
Källa: Katarina Ström Melvingers artikel i Sydsvenskans Lundadel 22/2
Han går i Polhemsskolan. Han är 16. Åldern har mot hans nekande skrivits upp till 18. Han har överklagat beslutet. Han är ett ensamt flyktingbarn från Afghanistan.
Lunds kommun kastade ut honom ur bostaden när hans ålder skrevs upp. Han förvisades från sitt klassrum i Polhemsskolan. Lunds kommun sparar. Han ska skickas till Eskilstuna för att vänta på att utvisningen verkställs. Han fick tillfällig bostad hos en familj i Lund men togs häromdagen in på en psykiatrimottagning.
I Malmö hade han fått stanna under överklagandeprocessen. Lunds kommun slängde ut honom omedelbart. Hans gode man Senida Eminagic har överklagat beslutet till Förvaltningsrätten.
Socialnämnden kan ingenting göra, säger ordföranden Peter Fransson, S. Frågan borde upp i fullmäktige. Men socialdemokraterna vill inte ta upp den.
Vänsterpartiet måste göra det!
På 1930-talet kastade vi ut judiska flyktingar. Nu kastar vi ut afghanska barn. En självmordsvåg bland afghanska barn sprider sig över Sverige. Jag skäms över mig själv, över Lund och över Sverige.
Källa: Katarina Ström Melvingers artikel i Sydsvenskans Lundadel 22/2
Skatteparadiset Sverige av Gunnar Stensson
I veckan kom en ny rapport om vidgade klyftor mellan rika och fattiga.
Klyftorna vidgas därför att Sverige har skattesystem som gör att
förmögenheterna växer automatiskt.
För att minska klyftorna och öka investeringarna är en omfördelning av förmögenheterna nödvändig. Det behövs progressiva förmögenhetsskatter, arvsskatter och fastighetsskatter.
Motståndet är hårt. Det råder ett globalt race to the bottom. Sverige hör till länderna närmast the bottom. Så ska det förbli, vill miljardärerna. Så hör Sverige också till länderna med de snabbast växande förmögenhetsklyftorna.
Nu presenterar Vänsterpartiet ett förslag i rätt riktning, nämligen en progressiv skatt på kapitalinkomster från aktieutdelning och värdepappersförsäljning som överskrider 75 000 kronor. Rentiererna bävar.
Sydsvenskans Tobias Lindberg skyndar beskäftigt till deras räddning.”En sådan skatt skulle inte bara göra det svårare att förvalta gamla förmögenheter...” (SDS 22/2)
Jo, jo. Man hör greve Wachtmeister skrocka. Han tjänar just nu miljoner på markvärdesstegringen till följd av fyrspåret.
För att minska klyftorna och öka investeringarna är en omfördelning av förmögenheterna nödvändig. Det behövs progressiva förmögenhetsskatter, arvsskatter och fastighetsskatter.
Motståndet är hårt. Det råder ett globalt race to the bottom. Sverige hör till länderna närmast the bottom. Så ska det förbli, vill miljardärerna. Så hör Sverige också till länderna med de snabbast växande förmögenhetsklyftorna.
Nu presenterar Vänsterpartiet ett förslag i rätt riktning, nämligen en progressiv skatt på kapitalinkomster från aktieutdelning och värdepappersförsäljning som överskrider 75 000 kronor. Rentiererna bävar.
Sydsvenskans Tobias Lindberg skyndar beskäftigt till deras räddning.”En sådan skatt skulle inte bara göra det svårare att förvalta gamla förmögenheter...” (SDS 22/2)
Jo, jo. Man hör greve Wachtmeister skrocka. Han tjänar just nu miljoner på markvärdesstegringen till följd av fyrspåret.
De skånska SD-anhängarna – vilka är de? av Ulf Nymark
Den frågan ger Anders Sannerstedt, professor i
statskunskap från Lund, svar på i en undersökning genomförd 2015. I
rapporten ”Skånska sverigedemokrater” visar Sannerstedt bland annat att
SD:s sympatisörer, tvärtemot en ganska vanlig uppfattning, generellt
sett är socialt väletablerade och med inkomster som inte skiljer sig
nämnvärt från de i samhället genomsnittliga.
Det som i första hand skiljer SD:s
anhängare från andra partiers sympatisörer i Skåne är i första hand
flyktingfientligheten. Vidare är det tydligt missnöje med den svenska
demokratin och misstron mot politiker som kraftigt avviker från andra
partiers anhängare. Det visste vi förstås sedan förut. Men även detta
finns nu klart dokumenterat i siffror hos Sannerstedt. Givetvis nöjer
sig Sannerstedt inte med detta. Han visar också att SD har störst andel
skånska sympatisörer bland män över 50 år. De bor framför allt i ren
landsbygd och i mindre tätorter och har låg eller medellåg utbildning.
Största stödet har SD bland skånska arbetare, företagare och
jordbrukare. Noterbart är att socialdemokraternas stöd bland arbetare bara är obetydligt större än SD:s.
SD-sympatisörer väletablerade på arbetsmarknaden
Undersökning tar kål på föreställningen om att SD:s sympatisörer i stor utsträckning skulle hämtas bland personer i så kallat utanförskap på arbetsmarknaden och pensionärer samt från grupper som förlorat på globalisering och modernisering. Det visar sig att andelen förvärvsarbetande SD-sympatisörer är i stort sett lika stor som genomsnittet, dvs som övriga partiers anhängare. Personer i utanförskap är något högre än genomsnittet för SD, men skillnaden är inte stor. SD-anhängarnas ekonomiska situation och inkomstnivå är i stort sett lika genomsnittet för andra partiets sympatisörer. Eller som Sannerstedt uttrycker det: ” . vi får inget intryck av att SD-anhängarna skulle befinna sig i en ekonomiskt besvärligare situation än andra”.
Nöjda med sitt liv
På frågan ”Hur nöjd är du på det hela taget med det liv du lever?” svarar SD-anhängarna ungefär som andra: de flesta är mycket nöjda eller ganska nöjda. Dock är de som inte är nöjda något fler bland SD-anhängarna: 13 procent jämfört med 7 procent bland andra partiers sympatisörer.
Upplevd otrygghet
SD-anhängarna avviker också markant i ett annat avseende från övriga partiers sympatisörer (alltså bortsett från främlingsfientlighet och misstro mot demokratin): de känner sig betydligt mera otrygga än genomsnittet. ”Exakt vad som ligger bakom denna upplevelse, om det handlar om invandring eller brottslighet eller om det kanske helt enkelt bara är en vag känsla av missnöje, har vi inte underlag att bedöma”, skriver Sannerstedt.
MP-sympatisörerna klart till vänster
SOM-undersökningen tar också upp frågan om samtliga partiers anhängare, inklusive SD-sympatisörernas, egna uppfattningar om placering på den politiska höger-vänsterskalan. Av SD-anhängarna anser sig 45 % vara ”varken höger eller vänster” medan 48 % anser sig vara ”något till höger” eller ”klart till höger”. Intressant att notera i detta sammanhang är att av MP:s anhängare i Skåne anser sig hela 62 procent vara ”klart vänster” eller ”något till vänster”. För Socialdemokraterna är motsvarande siffra faktiskt något lägre, 60 procent. Av MP-anhängarna anser sig endast 6 procent vara ”något till höger” och 0 procent ”klart till höger”. 31 procent anser sig vara ”varken höger eller vänster”. Av S-anhängarna anser sig 35 procent vara ”varken höger eller vänster”. MP:s sympatisörer i Skåne står alltså klart till vänster om socialdemokraternas anhängare.
SD-sympatisörer väletablerade på arbetsmarknaden
Undersökning tar kål på föreställningen om att SD:s sympatisörer i stor utsträckning skulle hämtas bland personer i så kallat utanförskap på arbetsmarknaden och pensionärer samt från grupper som förlorat på globalisering och modernisering. Det visar sig att andelen förvärvsarbetande SD-sympatisörer är i stort sett lika stor som genomsnittet, dvs som övriga partiers anhängare. Personer i utanförskap är något högre än genomsnittet för SD, men skillnaden är inte stor. SD-anhängarnas ekonomiska situation och inkomstnivå är i stort sett lika genomsnittet för andra partiets sympatisörer. Eller som Sannerstedt uttrycker det: ” . vi får inget intryck av att SD-anhängarna skulle befinna sig i en ekonomiskt besvärligare situation än andra”.
Nöjda med sitt liv
På frågan ”Hur nöjd är du på det hela taget med det liv du lever?” svarar SD-anhängarna ungefär som andra: de flesta är mycket nöjda eller ganska nöjda. Dock är de som inte är nöjda något fler bland SD-anhängarna: 13 procent jämfört med 7 procent bland andra partiers sympatisörer.
Upplevd otrygghet
SD-anhängarna avviker också markant i ett annat avseende från övriga partiers sympatisörer (alltså bortsett från främlingsfientlighet och misstro mot demokratin): de känner sig betydligt mera otrygga än genomsnittet. ”Exakt vad som ligger bakom denna upplevelse, om det handlar om invandring eller brottslighet eller om det kanske helt enkelt bara är en vag känsla av missnöje, har vi inte underlag att bedöma”, skriver Sannerstedt.
MP-sympatisörerna klart till vänster
SOM-undersökningen tar också upp frågan om samtliga partiers anhängare, inklusive SD-sympatisörernas, egna uppfattningar om placering på den politiska höger-vänsterskalan. Av SD-anhängarna anser sig 45 % vara ”varken höger eller vänster” medan 48 % anser sig vara ”något till höger” eller ”klart till höger”. Intressant att notera i detta sammanhang är att av MP:s anhängare i Skåne anser sig hela 62 procent vara ”klart vänster” eller ”något till vänster”. För Socialdemokraterna är motsvarande siffra faktiskt något lägre, 60 procent. Av MP-anhängarna anser sig endast 6 procent vara ”något till höger” och 0 procent ”klart till höger”. 31 procent anser sig vara ”varken höger eller vänster”. Av S-anhängarna anser sig 35 procent vara ”varken höger eller vänster”. MP:s sympatisörer i Skåne står alltså klart till vänster om socialdemokraternas anhängare.
Sammanfattning
Sannerstedts undersökning visar tydligt att det inte är utanförskap som förklarar SD:s växande stöd i Skåne. SD-anhängarna är socialt väletablerade och de flesta är nöjda med sitt liv. I en debattartikel har Sannerstedt uttryckt det som att ”Teorin om utvecklingens förlorare gör det lättare att avfärda SD-folket. Men teorin stämmer inte”.
Den helt avgörande faktorn för stödet är enligt Sannerstedt ”inställningen till flyktingpolitiken … tillsammans med ett starkt missnöje med de politiker som står bakom den nuvarande politiken”. För de partier som vill motverka rasism, främlingsfientlighet och demokratiförakt finns det all anledning att låta undersökningen ”Skånska sverigedemokrater” utgöra en utgångspunkt för en förnyad diskussion om taktik, strategi och förhållningssätt gentemot SD.
Not: Undersökningen av de skånska SD-anhängarna finns publicerad i boken ”Slutna rum och öppna landskap – Den sydsvenska SOM-undersökningen 2015 – SOM-rapport nr 69” Boken finns att ladda ner här.
Sannerstedts ovan omnämnda debattartikel finns i Sydsvenskan under ”Aktuella frågor” den 25 januari i år.
Årsrapport - mänskliga rättigheter 2016/2017
Vi har undersökt situationen när det gäller mänskliga rättigheter i 159 länder och territorier, resultatet presenteras i vår årsrapport som vi ger ut varje år.
Huvudbudskapet i årets rapport handlar om att
2016 var ett år då retoriken av "vi- mot dom" fick fäste, och där
ledare bland annat pekade ut grupper av människor som hot mot den
nationella säkerheten och gjorde dem till syndabockar.
- Ju fler länder som duckar från sina åtaganden om grundläggande mänskliga rättigheter, desto större risk för en dominoeffekt, säger Amnestys generalsekreterare Salil Shetty.
Det rapporten också tydligt visar är att under 2016 stod världen som tysta åskådare samtidigt som vidriga grymheter pågick ibland annat i Syrien, Jemen och Sudan – från bombandet av sjukhus till användandet av kemiska vapen.
Korta fakta
- I minst 23 länder begicks krigsbrott.
- Minst 36 länder tvingade olagligen tillbaka flyktingar till ett land där deras rättigheter hotades.
- I minst 22 länder dödades människor som fredligt stått upp för mänskliga rättigheter.
Läs hela rapporten på engelska här »
- Ju fler länder som duckar från sina åtaganden om grundläggande mänskliga rättigheter, desto större risk för en dominoeffekt, säger Amnestys generalsekreterare Salil Shetty.
Det rapporten också tydligt visar är att under 2016 stod världen som tysta åskådare samtidigt som vidriga grymheter pågick ibland annat i Syrien, Jemen och Sudan – från bombandet av sjukhus till användandet av kemiska vapen.
Korta fakta
- I minst 23 länder begicks krigsbrott.
- Minst 36 länder tvingade olagligen tillbaka flyktingar till ett land där deras rättigheter hotades.
- I minst 22 länder dödades människor som fredligt stått upp för mänskliga rättigheter.
Läs hela rapporten på engelska här »
Nedan finns det avsnitt som handlar
om Sverige i rapporten.
Kingdom of Sweden
Head of state: King Carl XVI Gustaf
Head of government: Stefan Löfven
New restrictions on residence permits and family reunification for refugees and others granted protection came into force. Roma and Sami peoples faced ongoing discrimination. A parliamentary committee published recommendations to reform inadequate laws on rape.
REFUGEES AND ASYLUM-SEEKERS
In June, Parliament passed a temporary law affecting people entitled to international protection that would apply for three years after coming into force in July. The law limits the length of the residence permits given to persons granted protection, from permanent residence permits to temporary permits of three years for persons granted refugee status and of 13 months for persons granted subsidiary protection. The law also withdrew the possibility of family reunification for those granted subsidiary protection.
DISCRIMINATION – ROMA AND SAMI PEOPLES
Two UN Committees expressed serious concerns about Sweden’s treatment of Roma citizens of other European countries. In April, the UN Human Rights Committee called on Sweden to ensure that Roma had equal access to opportunities and services, citing concerns about their limited access to education, employment, housing and health care. In July, the UN ICESCR Committee raised similar concerns, including the resulting vulnerability to forced eviction of many Roma living in informal settlements. Romani people remained at risk of hate crimes based on their ethnicity. In July, the District Court of Stockholm found that the Skåne police database of nearly 5,000 Swedish-Roma people constituted ethnic discrimination and breached Swedish law. The Court awarded compensation to the complainants for the harm suffered; an appeal by the state was pending at the end of the year. The UN Human Rights Committee and the ICESCR Committee, in April and July respectively, raised continuing concerns about the ability of Sami people to enjoy the rights of Indigenous Peoples, notably their land rights.
RIGHTS OF LESBIAN, GAY, BISEXUAL, TRANSGENDER AND INTERSEX PEOPLE
In April, the government announced a scheme to provide financial compensation to transgender people who had been required to undergo forced sterilization to legally change their gender.
VIOLENCE AGAINST WOMEN AND GIRLS
In October, the 2014 Sexual Offences Committee inquiry into sexual offences presented its proposals to the government. They included the introduction of a consent based definition of rape, and liability for negligence for sexual offences.1
ARMS TRADE
The Inspectorate of Strategic Products (ISP) − the national authority charged with the control and compliance of defence material and dual-use products − cleared the sale by the Saab Group of the advanced air radar system GlobalEye to the United Arab Emirates. Concerns raised by journalists alleging a lack of due diligence prior to the 2010 sale of the Saab 2000 airborne early warning and Erieye control system to Saudi Arabia, were left unanswered as the ISP’s records remained classified. Concerns remained regarding the possible use of these technologies by the Saudi Arabia-led coalition in the conflict in Yemen to commit or facilitate serious violations of international human rights and humanitarian law.
1. Sweden: Submission to the UN Committee on the Elimination of Discrimination against Women (EUR 42/3305/2016)
66 år i skolan 43. 1985-97:10. av Den Gamle
Heleneholmsskolans lärare hyste ett
visst politikerförakt. Skolpolitikerna kunde prata och besluta det ena
och det andra, men vi fortsatte att undervisa som vanligt. Visst hade
de skadat skolan när de beslöt att fälla ner en järnridå mellan
grundskola och gymnasium. Men det var länge sedan nu. Besluten om
kommunalisering och friskolor störde inte ordningen i Heleneholm. Jag
motarbetade dem i Lunds Utbildningsnämnd men insåg knappast hur de
skulle komma att erodera svensk skola.
Vid mitten av 1990-talet hände saker. Ett nytt betygssystem i fyra steg introducerades: MVG, VG, G och IG. Den stränga femgradiga betygsskalan baserad på normalkurvan och de nationella proven skulle inte längre gälla. Den hade tvingat fram ett kollektivt ansvar för betygssättning och långa ansträngande betygskonferenser. Det var visserligen tillåtet att avvika från normen, men då måste avvikelsen särskilt motiveras i betygsprotokollen.
De nya betygen fick man sätta lite hur som helst. En ny påverkan dök upp: föräldrar som ville att deras barn skulle ha högre betyg. Ett år laborerade vi med tre betygssystem samtidigt. Avgångsbetygen sattes enligt den femgradiga skalan med alla dess restriktioner. Betygen i årskurs 2 var också femgradiga, men utan de tidigare reglerna. I årskurs 1 skulle vi sätta betyg enligt den nya betygsskalan som innebar att alla elever skulle sträva efter ett MVG – och efter några år att ganska många fick det.
Samtidigt infördes kursgymnasiet. Betyget på den kurs eleven läste första terminen i ettan kunde komma med på studentbetyget i årskurs 3. Också på det sättet ökade slumpmässighet och splittring.
Ett nytt moment uppkom. Vi uppmanades att planera nya ämneskurser. Själv utformade jag en i ämnet Turist-tyska. Den handlade om både språk och kultur. Jag tyckte det var ganska kul.
Nytt var att ekonomiska incitament infördes. Jag fick bra betalt för den där kursen och behövde pengarna, eftersom min lön brukade ta slut mitt i månaden. Inkomstpåslaget straffade sig: nästa år fick jag kvarskatt. Kursen i Turisttyska användes aldrig. Det var kanske aldrig meningen.
Nå, Heleneholmslärarna var erfarna och lyckades nog i stort sett upprätthålla rättvisa och ansvar i det nya anarkistiska läget. Men många var kritiska. För första gången skapades ett Icke Godkänt-kollektiv. Jag mötte det snart i Lund. Eleverna blev lurade av de nya signalerna. Elevstressen ökade.
Så var det plötsligt dags för kommunens årliga firande av de lärare som tjänstgjort där i 25 år. Det ägde rum i Värnhemsskolan, i vars livsmedelslinje jag undervisat ett år. Det fanns många lärare på festen. Jag kände alla och visste i vilka skolor de tjänstgjorde. I själva verket var det den generation som skapat den demokratiska svenska skolan som nu stod i begrepp att gå i pension.
Vid mitten av 1990-talet hände saker. Ett nytt betygssystem i fyra steg introducerades: MVG, VG, G och IG. Den stränga femgradiga betygsskalan baserad på normalkurvan och de nationella proven skulle inte längre gälla. Den hade tvingat fram ett kollektivt ansvar för betygssättning och långa ansträngande betygskonferenser. Det var visserligen tillåtet att avvika från normen, men då måste avvikelsen särskilt motiveras i betygsprotokollen.
De nya betygen fick man sätta lite hur som helst. En ny påverkan dök upp: föräldrar som ville att deras barn skulle ha högre betyg. Ett år laborerade vi med tre betygssystem samtidigt. Avgångsbetygen sattes enligt den femgradiga skalan med alla dess restriktioner. Betygen i årskurs 2 var också femgradiga, men utan de tidigare reglerna. I årskurs 1 skulle vi sätta betyg enligt den nya betygsskalan som innebar att alla elever skulle sträva efter ett MVG – och efter några år att ganska många fick det.
Samtidigt infördes kursgymnasiet. Betyget på den kurs eleven läste första terminen i ettan kunde komma med på studentbetyget i årskurs 3. Också på det sättet ökade slumpmässighet och splittring.
Ett nytt moment uppkom. Vi uppmanades att planera nya ämneskurser. Själv utformade jag en i ämnet Turist-tyska. Den handlade om både språk och kultur. Jag tyckte det var ganska kul.
Nytt var att ekonomiska incitament infördes. Jag fick bra betalt för den där kursen och behövde pengarna, eftersom min lön brukade ta slut mitt i månaden. Inkomstpåslaget straffade sig: nästa år fick jag kvarskatt. Kursen i Turisttyska användes aldrig. Det var kanske aldrig meningen.
Nå, Heleneholmslärarna var erfarna och lyckades nog i stort sett upprätthålla rättvisa och ansvar i det nya anarkistiska läget. Men många var kritiska. För första gången skapades ett Icke Godkänt-kollektiv. Jag mötte det snart i Lund. Eleverna blev lurade av de nya signalerna. Elevstressen ökade.
Så var det plötsligt dags för kommunens årliga firande av de lärare som tjänstgjort där i 25 år. Det ägde rum i Värnhemsskolan, i vars livsmedelslinje jag undervisat ett år. Det fanns många lärare på festen. Jag kände alla och visste i vilka skolor de tjänstgjorde. I själva verket var det den generation som skapat den demokratiska svenska skolan som nu stod i begrepp att gå i pension.
Eritrea-arbetet fortsatte. Internationella utskottet gladdes över att ha gjort en riktig analys som visade att en motståndsrörelse som litade till sina egna krafter kunde vinna mot en större imperialistisk stat, att Sovjetunionen fört en cynisk maktpolitik i Afrika och att det gick att skapa en demokratisk stat som kunde bli ett föredöme i Afrika.
I Eritreas förslag till författning beskrevs en demokratisk flerpartistat med fria val, yttrande- och tryckfrihet och alla andra demokratiska rättigheter. Förslaget skulle diskuteras av folket i Eritrea på möten över hela landet. Vi översatte dokumentet till svenska, tryckte det i 1000 ex och distribuerade det på alla de orter där vi var representerade.
Nu gällde det att bistå den nybildade staten. Vi arrangerade en rad skolmöten för att eleverna skulle välja Eritrea till mottagare av 1995 års Operation Dagsverke. Skoldelegationer besökte Eritrea.
Och vi nådde målet. Operation Dagsverke genomfördes i skolor från Malmö till Luleå. Det samlades in några miljoner och regeringen ställde upp med samma belopp. Det var en stor seger för vår lilla organisation. Men den pålade oss också ett ansvar som under förändrade villkorskulle visa sig svårt att hantera.
Det dramatiska nyhetsflödet från Eritrea upphörde. Vi beslöt att lägga ner Eritrea-nytt efter tio år, under vilka 40 nummer utgivits med informativ text och bra bilder. Philip Gottlieb avgick som ordförande och jag övertog uppdraget.
Eritrea hade fått en ambassad vid Humlegården. Jag besökte ofta ambassadör Adhanom i hans hem i Nacka. Han var en klok och trevlig person, mycket mager på grund av mångårig malaria.
Vi bjöd in honom till Lund. Han besökte Tetrapak, som hissade Eritreas flagga. Tanken var att eventuellt bygga en förpackningsindustri i Eritrea och producera apelsinjuice.
Donald Boström hade en fin fotoutställning med bilder från Eritrea på Kulturen. Vårt mål var nu att göra Asmara till en vänort till Lund.
Elsa Grip och jag framträdde i Lunds studenttelevision och agiterade. Kommunen var inte ointresserad. Fullmäktiges ordförande Larry Andow, S, bjöd ambassadör Adhanom på lunch och beslöt så småningom att göra ett officiellt besök i Asmara.
Jag var av någon anledning nära att missa tåget till Köpenhamn i Lund. Elsa Grip stod på perrongen och Larry Andow i tågdörren och spanade när jag kom rusande i sista minuten. Det var en hektisk tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)