Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
28 februari kl 17
”Musiken hemma hos oss…”
Elever från LIMUS

Medlemsmöte

Vänsterpartiet i Lund

  Tid: Söndagen den 1 mars kl. 13.00
  Plats: ABF Kiliansgatan 9 Lund. ( våning 3 )

Teologiskt café

IKT - Institutet för Kontextuell Teologi - har som vanligt Teologiskt café första måndagen i månaden, alltså 2 mars. Vi håller till på Allhelgonagården invid Allhelgonakyrkan i Lund och börjar klockan 19.00. Först fikar vi en halvtimme (20:-), därefter börjar samtalet.
   Vi väljer tillsammans ett ämne som känns aktuellt ut ett kontextuellt perspektiv, och sedan vrider och vänder vi på det fram till klockan 21. Alla som har en tro av något slag eller som vill diskutera tro och liv i vår tid är hjärtligt välkomna!

Doc Lounge: Bikes vs Cars 3 mars

Doc Lounge Lund är tillbaka! Säsongstart med exklusiv förhandsvisning av Fredrik Gerttens senaste film.
 

 

Efter Bananas!* och Big Boys Gone Bananas! kommer nu Fredrik Gerttens nya film Bikes vs Cars, som utforskar det trafikdrama som pågår runtom i världen varje dag. Vi är stolta att få förhandsvisa den efterlängtade och omtalade dokumentären som tar ett grepp om cykelns samhällsförändrande roll i en pågående trafikrevolution!
Trailer – Bikes vs Cars

SYNOPSIS: Klimatför­ändringar och trafikstockningar gör att många människor istället tar till cykeln. Men dålig stads­planering och bilkaos skördar varje dag ett stort antal cyklisters liv och många kräver nu säkra cykelbanor. Aktivister och politiker som arbetar för en förändring ställs emot en miljardindustri som gör allt i sin makt för att hålla samhället bilberoende. Idag finns det en miljard bilar i världen, år 2020 räknar man med det dubbla. Det är en ojämn kamp som förs i städer som Los Angeles och São Paulo mot den gigantiska bilindustrin samtidigt som Köpenhamn visar på en annan framtid… Bikes vs Cars följer cyklisternas kamp mot ett bildominerat samhälle och visar de revolutionära förändringar som kunde ske om städer övergav sitt bilcentrerade fokus.
Engelskt tal / Engelsk textning
Tisdag 3 mars 2015
Öppnar kl. 19:00 / Börjar kl. 20:00
Pris: 80 kr, Student/Pensionär: 60 sek / Ingen åldersgräns

Som det kan bli!

 

Moderatledaren hade uppenbara problem med geografin när hon besökte Falun.
Detta har inspirerat många till satiriska bilder,
däribland Goja, VB:s saknade "hovtecknare".
Välkommen tillbaka!

Kartan nedan hittade jag på twitter och den förklarar på ett tydligt sätt
hur det kunde bli på detta viset.

Tre mytomspunna platser i södra Lund

St Lars, St Lars begravningsplats och Flackarps mölla är tre vackra och spännande kulturminnen i södra Lund. Tragiska och lite magiska.
   Möllan är äldst, uppförd 1868, alldeles före det industriella genombrottet, vilket man kan se på det invecklade maskineriet som består av kugghjul tillverkade av trä (avenbok som är ett mycket hårt träslag). Konstruktionen är hämtad från Holland och kvarnen är alltså en så kallad holländare. Det innebär att huven är rörlig vilket gör det möjligt att ställa in kvarnvingarna efter vindförhållandena.
   Alldeles intill möllan ligger St Lars begravningsplats där drygt 2000 olyckliga patienter/interner fick sina anonyma gravar. Den anlades 1895 och är nu en vacker äng med trädrader och utsikt över jordbrukslandskapet mot Höje å och Lund. Gravarna är utmärkta med rostiga metallstavar.
   St Lars är kanske mindre känt än Beckomberga, Sveriges största mentalsjukhus, som Sara Stridsberg förra året skrev en uppmärksammad roman om. Men St Lars byggdes i psykiatrins barndom 1879 och är 50 år äldre än Beckomberga. St Lars har en intressant medicinsk historia och en kulturhistoria som omfattar namn som konstnären Carl Fredrik Hill och poeten och översättaren Eric Hermelin.
   Lunds turistcentrum borde erbjuda natursköna och intressanta promenader genom Sankt Lars, förbi begravningsplatsen och till Flackarps ståtliga mölla under sommarhalvåret.
 

Som framgår av en artikel i SDS idag (25/2) vill föreningen Skånska möllor att någon ska ta över ansvaret för den ståtliga möllan. Den ligger precis innanför gränsen till Staffanstorps kommun och föreningen har därför först vänt sig dit med en förfrågan. Kommunstyrelsen i Staffanstorp har dock svarat nej.
   Det vore ur närhetssynpunkt mycket lämpligare om Lund i någon form kunde ta över ansvaret för möllan. Den ingår på ett naturligt sätt i Lunds kulturhistoria. Kanske kunde Kultur- och fritidsnämnden upprätta någon sorts samarbetsavtal med föreningen Skånska möllor.
   En annan möjlighet vore att Lunds stift engagerade sig. Begravningsplatsen med sin mänskligt tragiska historia ligger alldeles intill möllan som skuggar den på kvällarna.
   Eller kanske Kulturen?
   Klostergårdens byalag har arrangerat vandringar till möllan och av Skånska möllor erbjudits att ta över ansvaret, men eftersom Byalaget är en helt ideell förening är våra möjligheter begränsade till ett erbjuda någon vandring och eventuellt hjälpa till med enkel tillsyn.
   I slutet av mars arrangerar föreningen Skånska möllor ett möte för folk som är intresserade av Flackarps mölla. Det vore önskvärt att representanter för Lunds kommun och stiftet också deltog. Möllan är ett verkligt landmärke i södra Lund.
   Vädjan riktas till läsare med intresse att medverka och till representanter för kommunstyrelse och fullmäktige och ledamöter i Kultur och fritidsnämnden som då och då tittar i VB.
Gunnar Stensson

Har vi en annan regering nu? av Göran Persson

Frågan kan tyckas märklig. Att jag ställer den nu beror på de senaste turerna kring Sveriges avtal med Saudiarabien om krigsmaterielexport.
   Att stats- och utrikesministern så social- demokrater de är har kommit överens om att fortsätta samarbetet med diktaturen i Saudi förvånar mig inte, det var länge sen jag förväntade mig ryggrad eller moral därifrån. Som vanligt följer man sina storasyskon, Saudi skall man sammarbeta med men IS skall man bekämpa på alla sätt. Nedan finns en jämförelse mellan rättsordningen i Saudi och de IS-kontrollerade områdena. Hur den minimala skillnaden i denna tabell kan resultera i denna gigantiska skillnad i synen på dessa båda regimer är för mig obegripligt.

   Det som knuffade mig över kanten till denna artikel var det cyniska uttalandet i tisdagens Aktuellt av IF-metalls ordförande: "Uppsägning av avtalet skulle innebära stora svårigheter för svensk vapenindustri att komma till en viktig tillväxtmarknad". Vad innebär detta?
   Mellanöstern är en viktig tillväxtmarknad för vapen industrin, tror fan det när det pågår krig och inbördeskrig i så stor del av regionen. Hur mycket blod och död är en metallarbetarlön värd? Att en av svensk arbetarrörelses ledande företrädare är så öppet cynisk är som om arbetarrörelsen glömt alla lärdomar från vietnamåren. Finns det någon i det ledande s-garnityret som aspirerar på Olof Palmes roll?
   Det räckte inte att rösta bort alliansen, vad fan gör vi nu?

Vad händer i fullmäktige? av Sten H

VB behandlar numera inte så ofta vad som händer i kommunfullmäktige, men ibland kan det ju vara roligt, åtminstone för oss kommunalpolitiknördar, att kolla in läget.  Är det t.ex. sant att det med rådande majoritetsförhållanden, där det är en S+Mp+V+Fi –minoritet som styr, att allt intressant numera försiggår i kommunstyrelsen och nämnderna? Tja, döm själv.

En tveksam kredit
Nu skulle man besluta om man skulle bevilja en rörelsekredit om 35 miljoner till Science Village Scandinavia AB, ett bolag som har till uppgift att hantera markstycket mellan ESS och MAX IV för att där så småningom uppföra byggnader med t.ex. forskarhotell, laboratorieanknutna företagsenheter och vetenskapsrelaterade arrangemang. Nu har kommunen som policy att inte bevilja krediter av den här typen även om det är till låntagare som kommunen har del i. Men det skulle man ändå göra, ville majoriteten i kommunstyrelsen. Sen ingick et i bilden att marken som kommunen köpt billigt hade lämnats till bolaget för någon miljon trots att man kunde förutspå att marken om allt gick enligt ritningarna skulle vara värd några hundra miljoner.
   Allt var helt schysst tyckte kommunalråden Wallin och Almgren och fick stöd av Mats Helmfrid. Opponent var bara FörNyaLund (FNL) genom Börje Hed. Kommunen hade satsat många gånger mer i bolaget än de andra delägarna regionen och universitetet. Och att det hela nu låg inom ett bolag förhindrade demokratisk insyn. Hans-Olof Andersson (SD) hade också invändningar mot rörelsekrediten.

Euforin blomstrar
In på scenen trädde då den gamla kommunalpolitiske räven Lars V Andersson (c) och sa att hela hanteringen av Brunnshögs-projektet präglats av eufori bland de stora partierna och en överdriven optimism – det finns inga riskfria krediter!
   Jan Annerstedt (FNL) var på samma sätt kritisk mot det komplicerade spelet i Lund mellan bolag och kommun och hur nämnder som skulle kunna hantera sådana stadsbyggnadsfrågor nu helt sattes åt sidan. Är det bra för demokratin?

   Kort sagt: Frågor och kritiska hållningar som hade varit självklara för den gamla vänstern i Lund lämnades nu över till FNL, detta utan ett kritiskt ord från V.

Pålssons Arena
Ja, så var det Arenan, det pengaslukande och svåranvända schabraket som nu helt skulle övergå till kommunen efter att ha varit samägt med glasmästare Pålsson. Den blev vi pålurad av glasmästaren sa faktiskt Mats Olsson (V), men det nappade tyvärr ingen på. Det hade kunnat bli lite sanningssägande om att när det är tal om publikarenor tappar kommunerna allt ekonomiskt förnuft.

Investeringar och klimatpolitik
Så var dags för ett brev till tekniska nämnden från Karin Svensson Smith (Mp) som helt enkelt ville att kommunen inte skulle göra investeringar som saboterade kommunens klimatpolitik – tänk t.ex. de nya motorvägsavfarterna.  En mycket rimlig önskan som borgarna påstod var en principfråga som inte kunde hanteras i nämnden utan nu hänvisades till fullmäktige, dessutom med en förvrängning om att hon ville motsätta sig alla väginvesteringar och var emot vägunderhåll. Det blev en massa inlägg om lämpligheten av att skjuta frågor till fullmäktige, men uppblandat med inlägg som handlade om den underliggande sakfrågan om kommunala investeringar som saboterar klimatpolitiken. Alltså en klassisk stridsfråga i fullmäktige. Men V hade inget att tillföra i den frågan.

Dyster abdikation
Det var så långt jag hade ork att lyssna, men jag måste nog säga att jag blev nedslagen.  Internt i V:s kommunalpolitiska kretsar betonas ständigt hur annorlunda situationen är nu jämfört med när vi var i ren opposition. Det tycks som om det har satt ner temperaturen och debattviljan i partiets offentliga debatt och därmed förlorar partiet en del av sin själ. Tänker verkligen Vänsterpartiet abdikera från rollen som opponent och ifrågasättare, till förmån för partier som FNL och SD? Då är vi snart illa ute, menar jag.

Dödsskjutningen av Omar el-Hussein ett nederlag för demokratin av Gunnar Stensson

Vid tiotiden på lördagskvällen lämnade Omar el-Hussein det internetkafé där han pustat ut efter mordet vid Krudttönden på eftermiddagen och det vid synagogan på Krystallgade ett par timmar senare.
   Han strövade längs de folktomma gatorna i närheten av Mjölnerparken där han hade sin bostad. Då och då såg han en polisbil i en korsning. Han hade svikit Kalifatet. Han insåg att han snart skulle gripas. Han ville hellre dö. Han kramade pistolerna i jackfickorna.
   Vid femtiden på morgonen släntrade han neråt Svanevej mot Nörrebro station. Den blåsiga gatan låg öde, men ibland tyckte han sig skymta mörka gestalter bland skuggorna längre bort.
   Poliserna hade bevakat honom en god stund. Nu väntade de i skydd av ett grönsaksstånd utanför en butik. De såg honom långsamt närma sig med uppfälld huv och händerna i fickorna. De osäkrade sina automatvapen.
   När de anropade honom drog han upp pistolerna och avlossade ett par skott. Poliserna svarade med en skur av kulor. Han föll genast men släpade sig närmare elskåpet där han blev liggande stilla. Han hade lyckats.

Det skedda är ett nederlag för demokratin och det danska samhället. Omar el-Hussein avrättades på öppen gata. Han borde ha gripits levande. Som Anders Behring Breivik den 22 juli 2011. Som John Ausonius den 12 juni 1992. Som Peter Mangs den 9 november 2010.
   Mycket talar för att det hade varit möjligt. Den största risken hade varit Omar el-Husseins eventuella självmordsbenägenhet.
   Som Anders Behring Breivik, John Ausonius och Peter Mangs borde han ha fått framlägga sin sak inför rätten, förhöras av åklagare, få sin mentala status prövad och slutligen dömas. Då skulle hans tillvägagångssätt, förvridna verklighetsuppfattning, motiv, avsikter och medskyldiga ha avslöjats. 
   Nu dog han i stället i en eldstrid mot övermakten och blev ”martyr”. Hans dåd lördagen den 14 februari blev en del av ett ”heligt krig”. Publiciteten blev ett mått på hans ”framgång”. Han har redan fått beundrande lärjungar, beredda att följa hans väg.
  Man bör ha detta i åtanke i det fortsatta arbetet mot den våldsbejakande extremism som IS står för, även i Europa. Det viktigaste är inte att utrusta polisen med automatvapen, det kan i många sammanhang vara kontraproduktivt, utan att lita till rättsstaten och ett fungerande, kanske på somliga punkter reformerat, rättsväsende och förebyggande sociala åtgärder inom utbildning och arbetsliv, jag kan tänka mig många.

Motion om att stryka meningen om att "Vi låter aldrig ändamålen helga medlen..." av Abe Bergegårdh, Clas Fleming och många fler

Intern partipolitik är oftast just intern men ibland smyger det sig in en punkt av lite mer allmängiltigt intresse. Därför tycker VB att denna motion från vänsterpartister i Lund till skånedistriktets verksamhetsplan förtjänar lite vidare spridning. Motionen rör vid en fråga som många politiskt intresserade funderar över: Finns det ”oheliga allianser” i politiken, sak eller parti, vilket styr?
red
 

Det finns fraser som låter bra, men i praktiken är ohållbara och kontraproduktiva. En sådan har smugits sig in i verksamhetsplanen. När verksamhetsplanen i övrigt andas pragmatism och öppenhet inför att man lokalt har de bästa förutsättningarna att bedriva politik så hävdas plötsligt att ”vi låter aldrig ändamålen helga medlen”. Ja, det står faktiskt aldrig.
   Det är raka motsatsen till en marxistisk hållning. Marxismen – som partiprogrammet vilar på – är tvärtom instrumentell. Det innebär att man är öppen för att testa de verktyg som fungerar för att nå målet, att ändamålet faktiskt helgar medlen, ett ständigt sökande och omvärderande för att uppnå effektiva strategier utifrån de skiftande omständigheterna i den verklighet som klasskampen pågår. Principiella hållningar i metodval riskerar tvärtom stå i vägen och försvårar den politiska kampen och kan få direkt absurda konsekvenser.
   Ett sådant exempel är hållningen till SD. För närvarande är de tungan på vågen i många kommuner och regioner i Sverige. De har samtidigt i vissa frågor lagt sig väldigt nära vår hålllning, t ex driver de viss avprivatisering (som ambulansverksamhet) och vill avskaffa delade turer. Det innebär att det händer att de bokstavligen kopierar våra förslag och lägger dem som egna. Att i det läget rösta emot vår egen politik för att det råkar komma från SD och i nästa andetag lägga vår egen likalydande motion men då hoppas att SD stödjer den är inte bara absurt. Det är ren sandlåda som är omöjligt att förklara för en vanlig väljare.
   Det här agerandet spär inte bara på polititikerförakt utan stärker SD:s bild av att de är det enda oppositionspartiet som står mot sjuklövern och har motsatt verkan: man gynnar SD som framstår som resonabla medan vi beter oss som tjuriga barn.
   I Grekland styr nu Syriza tillsammans med Oberoende greker. Det senare partiet är ett nationalkonservativt högerparti som ligger den ortodoxa kyrkan nära och är motståndare till mångkulturalism och invandring. Däremot är de starka motståndare till Trojkans agerande i Grekland. Då Kommunistpartiet KKE vägrade samarbeta var det Oberoende greker det enda alternativet för att få en majoritet i parlamentet för en politik mot åtstramningspolitiken. Hade de intagit en principiell hållning, att ändamålet aldrig helgade medlen, hade de inte kunnat göra det utan hade snällt få gå i opposition med sina 49,7 procent av mandaten (149 av 300) till de europeiska bankdirektörernas jubel.
   Generella riktlinjer är bra, men varje situation måste bedömas utifrån sina speciella omständigheter, därför anser vi att meningen ”Vi låter aldrig ändamålen helga medlen och stödjer fullt ut de riktlinjer som partistyrelsen tagit kring hanterandet av rasistiska partier i parlamentariska församlingar” stryks.

Skall palestinierna åter få betala för antisemitismen? av Gunnar Olofsson

Nya attentat mot judar i Europa, och Israels premiärminister uppmanar de europeiska judarna att flytta till Israel. För att få ”säkerhet”. Flera tusen franska judar har redan flyttat. Även i Sverige höjs röster för emigration. Men vad skall man flytta till?
   År 1947 fick palestinierna, som en direkt konsekvens av judeförföljelserna i Europa, finna sig i att deras land plötsligt delades - och gavs till människor som de själva aldrig deltagit i någon förföljelse av. Den judiska befolkningen, som då ägde omkring 6% av marken, fick med ens över hälften av landet medan palestinierna, 70% av befolkningen, fick behålla 42%. Väl förberedda judiska terrorligor lade sedan beslag på ytterligare mark, rensade etniskt över 500 samhällen - och så kunde Israel utropas på 78% av Palestinas territorium. Det är där vi står idag.
   När Israel nu också med militär, bosättningar, murar och stängsel håller på att lägga beslag på även de sista delarna av Palestina, kommer frågan upp. Är det dit man vill att de oroade judarna i Frankrike, Danmark och Sverige skall flytta? Vad händer då med relationen till palestinierna? Alla flyktingar, fördrivna palestinier, i läger i Libanon, Syrien och Jordanien, som inte tillåtits att återvända? Skall de bli kvar där för evigt? Ersättas i Palestina av europeiska judar? Är det meningen att palestinierna nu skall betala det slutliga priset för antisemitismen i Europa – och helt berövas sitt land?
   Vad kan då göras? Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, sade nyligen att de muslimska samfunden borde ta ett större ansvar för att motarbeta religiöst betingat våld. Detsamma borde även gälla de judiska församlingarna. Man kunde till exempel försöka hindra svenska medborgare att åka till Israel för att delta i den israeliska arméns terror mot palestinierna. Man kunde låta bli att uppmuntra judisk invandring till ockuperat område, sluta upp att anordna stödaktioner för Israel under pågående massakrer i Gaza och säga nej till samröre med sverigedemokrater som Ted Ekeroth - som fått pris från den sionistiska federationen för sina insatser för judisk immigration i Palestina.
   Det är självklart att judar måste känna sig trygga, och kunna stanna i Sverige. Alla måste hjälpas åt att se till detta. Antisemitism är och förblir ett europeiskt problem. Det måste lösas här, och inte lastas över på människor någon annanstans.

Yttrandefrihetens gränser av Gunnar Stensson

Sveriges radio tillåter Israels Stockholmsambassadör att kollektivt skuldbelägga muslimer
”Helena Groll frågade i tisdagens Studio Ett (17/2) Israels Stockholmsambassadör om inte judarna hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen i Europa -//- Det ligger i intervjuandets metodik att man ställer kontradiktoriska (motsägande) frågor. Det var just vad Helena Groll gjorde -//- Den israeliske ambassadören lyckades med bedriften att förklara tilltagande europeisk antisemitism med att det numera finns så många muslimer i Europa. Det hade varit rimligare att klippa bort vad ambassadören tyckte än vad Helena Groll frågade.”
Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio 2009-2012. DN 24/2

Yttrandefrihetens gränser
VB har alltid hyllat och tillämpat yttrandefrihet. Det har Sveriges Radio också gjort. Men yttrandefriheten är långt ifrån oproblematisk i verkligheten som citatet ovan visar.
   Av rädsla för Israellobbyn klippte radioledningen bort Helena Grolls berättigade fråga om judarnas medansvar Hon fick utstå en mediestorm för påstådd antisemitism (eller omdömeslöshet). Ingen försvarade yttrandefriheten.
   Vårt svar bör bli att deklarera: Vi är Helena Groll. (Vilket är vad Mats Svegfors i praktiken gör.)
   Jan Guillou hävdade i söndagens Aftonblad (22/2) att vi bör fokusera på hatet mot muslimer eftersom det är mycket mer utbrett, ett påstående som också det mötte en storm av kritik på ledarsidorna
   Israels ambassadör Isaac Bachman tilläts i Studio S bryta mot lagstiftningen om hets mot folkgrupp med sitt påstående att den växande antisemitismen beror på invandringen av muslimer. Som om inte antisemitismen vore förankrad i svensk och europeisk kultur!
   Censur och självcensur i Sveriges radio, alltså. Ni tror kanske att yttrandefrihetsfrihetsliberalerna försvarade den? Inte alls! Tvärtom!
   Heidi Avellan tyckte att Helena Groll aldrig borde ställt frågan om vilket ansvar judarna själva har för antisemitismen. Hon skriver: ”Sveriges radio insåg sitt grova fel, bad om ursäkt och klippte bort detta från sändningsarkivet”. Hon upptäckte över huvud taget inte att Israels ambassadör tilläts bryta mot lagen om hets mot folkgrupp. SDS 21/2. 

Författaren Theodor Kallifatides publicerade i DN (23/2) en tänkvärd artikel om yttrande-frihetens gränser under rubriken ”Demokratin sticker sig själv likt en hotad skorpion.”

   Där påpekar han att också åsikter är handlingar eller tvingar fram handlingar. Ofta är de dödliga vapen. ”I alla krig angriper man varandras tro och symboler.”
   Kallifatides menar att alla principer – även yttrandefriheten - bör underordnas principen om alla människors lika värde.
    ”Vi kan inte dela in mänskligheten i sådana som har makt och rätt att kränka andra och sådana som får stå ut med detta.”

Kanske var artikeln en reaktion på de två helsidor med abstrakt försvar för obegränsad yttrandefrihet, författade av respektive Lena Andersson och Heidi Avellan, som publicerades i DN och SDS lördagen 21/2.
   Heidi Avellan angrep i sin artikel både Ann Heberleins uttalande i Agenda (15/2) att ”vi måste fundera på om det är värt det” (om t ex publicerandet av Mohammedkarikatyrer) och Åsa Linderborgs formulering i Aftonbladet (14/2): ”Jag är så trött på att dessa gränser alltid ska testas på muslimer.”
   Heidi Avellans tillämpade tryckfrihetsideologi är enkel. Kritik mot judar och israeler ska censureras och angrepp på muslimer publiceras. Hon slutar sin virriga, men ideologiskt helgjutna, artikel så här: ”Men det är inget skäl att hos oss betrakta ordet som bara villkorligt frigivet. För att någon blir ledsen. Eller går bärsärkagång med automatvapen.”
   Inte underligt att Kallifatides blev upprörd. Liksom Mats Svegfors.

Lena Anderssons artikel ”Den onödiga nödvändigheten” har förstås en helt annan logisk stringens. Problemet är att den bygger på den felaktiga tesen att de som förordar återhållsamhet gör det av skräck inför (det muslimska) våldet. Eller är tesen ett påstående? Ann Heberlein och Åsa Linderborg är fega.
   Påståendet faller på sin orimlighet. I dagens liberala debattklimat krävs det mod att fokusera på hatet mot muslimer och diskutera yttrandefrihetens gränser. De som ändå gör det, gör det av hänsyn inför medmänniskorna, av kärlek, inte av skräck.
   Som Theodor Kallifatides skriver: ”Vi kan inte dela in mänskligheten i sådana som har makt och rätt att kränka andra och sådana som får stå ut med det.”

Engagera dig för mänskliga rättigheter

 

Tycker du att det är en mänsklig rättighet att fly undan krig och förtryck? Tycker du tortyr, dödsstraff och godtyckligt fängslande är ett brott mot de mänskliga rättigheterna? Vill engagera dig aktivt för en bättre värld? Då är du välkommen till informationsmöte tisdagen 24 februari. Under träffen kommer vi att berätta mer om Amnesty och hur du kan engagera dig i organisationen.
   Vi får också besök av den norska transpersonen John Jeanette Solstad Remö som var en del av Amnestys skriv för frihet kampanj. Hon kommer att prata om problematiken med att vara transperson i dagens Europa. Missa inte detta superintressanta föredrag!
   Därefter kommer det att finnas möjlighet till att träffa arbetsgrupperna i Lund, ställa frågor och värvas direkt till en grupp som arbetar inom det området där du själv vill skapa förändring. Så ta med dig släkt och vänner och samtala med oss om hur vi tillsammans kan göra en insats för mänskliga rättigheter.
Vi bjuder på fika!
Plats: Salen Nya Fest i AF-borgen, Lundagård.
Tid: 18.00
Ni behöver inte föranmäla er.
Varmt välkomna!

Årsmöte med Vänortsföreningen Lund-Leon

Vänortsföreningen Lund-Leon håller sitt årsmöte på onsdag den 25 februari kl 19.00 i ABF:s lokaler, Kiliansgatan 9, 3 tr. Kvällen inleds med mingel från 18.30, kl 19.00 börjar årsmötesförhandlingarna och cirka kl 20.00 talar docent Kristina Jakobsson, Avd. för arbets- och miljömedicin i Lund om ”Kronisk njursjukdom i Centralamerika – ett stort folkhälsoproblem”.
   Alla är välkomna, men endast medlemmar har rösträtt under själva årsmötet.
Vänortsföreningen Lund-Leon

100 år av kvinnokamp - Svenska Kvinnors Vänsterförbund 1914 - 2014

Det är namnet på en jubileumsbok författad av SKV kvinnor och medförfattare såsom Irene Andersson och Hjördis Levin. Den inleds såhär av SKV:s ordförande Ianthe Holmberg: Svenska Kvinnors Vänsterförbund ser tillbaka på 100 år av kvinnokamp. Det gör vi inte av nostalgiska skäl, utan för att berika oss, skaffa oss insikter om hur utvecklingen har sett ut och placera oss själva i kvinnorörelsens historia…
   I boken berättas om kända och okända kvinnors kamp för fred och att förbättra kvinnors livsvillkor i Sverige och globalt. Allt ifrån Fogelstadkvinnornas kamp - de frisinnade – till dagens SKV-kvinnors fortsatta aktioner och krav vid t ex Nordiskt forum i Malmö 2014.
   Med utgång från parollen ”Mot krigspsykos, för demokrati och kvinnors likställighet” 1914 och rösträtts kampanjer, fortsätter SKV idag att arbeta aktivt för kvinnors rättigheter, hållbar miljö, nedrustning, fredliga lösningar på väpnade konflikter och internationell solidaritet.
   SKV vill göra kvinnor och deras insatser för mänskligheten synliga och komplettera skolornas historieböcker. Ett sätt att bl. a. ge kommande generationer fortsatta tankar och att handla för kvinnors rätt.

Svenska Kvinnors Vänsterförbund

ISBN 978-91-637-7204-7
Beställ jubileumsboken för 100:- + porto från SKV, Linnégatan 21 B, 413 04 Göteborg eller epost.

Dimma över Lund

Poesins återkomst i VB; äntligen!

Dimman la sig över Lund,
plattheten kom krälande från slätten.
Men jorden var fortfarande rund.

En dekapiterad bok blev påpissad av en hund,
i Tunaparken gällde naturrätten,
medan dimman la sig över Lund.
Hitchcocks råkflock kom kraxande från Öresund
skränen skrämde alla levande från vetten,
fast jorden var fortfarande rund.
På kyrkogården grävs grav åt kundens kund.
Vi stänges alla in i tankekorsetten.
Och när dimman lagt sig över Lund
är trösten att jorden alltfort är rund.
Noak

Citatet

När rasister kallas rasister blir de kränkta. Rasister förstår vanligtvis inte att de är rasister. Det är inte lätt att begripa var man kommer ifrån, vilka bilder och stereotyper man är uppväxt med, vilka skämt – vilket arv man bär med sig, vilken blick man fått.
Fredrik Virtanen, Aftonbladet 14/2

Tanten med väskan till Växjö!

Rubriken kommer frår ett upprop på nätet med anledning av att politikerna i Växjö, allians + mp majoritet, håller på att ändra sitt tidigare beslut att sätta upp en staty som minner om denna händelse för 30 år sedan.
Till uppropet

I en debattartikel i Smålandsposten skriver nämndordföranden Eva Johansson (C) bland annat:
”Växjö kommun ska med stark röst värna det fria ordet. Det är en grundpelare för vår demokrati och försvarandet av mänskliga rättigheter. Jag anser att det i den tanken också är viktigt att möta oliktänkande med ord och samtal, inte med tillhyggen. [...] Jag vill inte att vi reser en staty som vi om några år kanske får ångra.”
 

 

Det slutgiltiga beslutet tas i kultur- och fritidsnämndens nästa sammanträde.

På Växjös gator och torg pågår en stödaktion där befintliga statyer förses med väskor.
 

Växjö behöver fler tanter och färre nazister

Om segt läge i nation och region av Saima Jönsson Fahoum

Dan Olofsson skriver under opinion i SDS den10 februari att frågan om vinster i välfärden är praktiskt taget död. Så kort är inte människors minne beträffande de missförhållanden som uppdagades. Vanvård inom äldreomsorgen, skolor som gått i konkurs och lämnat eleverna vind för våg, knäckebröd och vatten till de små barnen på förskolan o.s.v. Försök görs att omvandla den ideologiska frågan till en kvalitets- och kontrollfråga. Valfriheten anses kräva vinstdrivande bolag - så blandar man bort korten genom att tala om vinst och valfrihet i samma mening. Som om valfrihet kräver vinst!
   Men visst är det segt. Inte ens frihet för landstingen att själva bestämma var vårdcentraler skall etableras fick majoritet i riksdagen. Och i regionen fortsätter Vårdvalen att etableras. Den första januari kom dock en ny lydelse i kommunallagen 3 kap. 19 b lyder;
Fullmäktige ska för varje mandatperiod anta ett program med mål och riktlinjer för sådana kommunala angelägenheter som utförs av privata utförare. I programmet ska det också anges hur fullmäktiges mål och riktlinjer samt övriga föreskrifter på området ska följas upp och hur allmänhetens insyn ska tillgodoses.
   Så nu gäller det att se om ny upphandlingspolicy kommer eller hur det ska gå till. Jag tänkte fråga på nästa fullmäktigemöte som är på tisdag.
   Sen kan jag berätta om toaletterna. Nämligen de på biblioteket. Medborgarförslag hade inkommit om att personer med lånekort på bibblan skulle kunna låsa upp med någon teknisk utrustning som ett magnetband på kortet eller nåt. Det visade sig dock vara dyrt och besvärligt. Vi i vänsterpartiet undrade försynt om man inte kunde tänka sig att människor faktiskt gratis och utan magnetism skulle kunna få tillträde till dessa heliga platser. Så var inte fallet enligt de borgerliga. Inte heller kunde socialdemokrater och miljöpartister på sittande möte besluta i detta allvarliga ärende utan det sköts upp för att diskuteras på ett kommande internat som äger rum i Falsterbo i mars.
   Återkommer med rapport om utfallet. Ni får hålla er tills dess.

Stoppa vapenexporten till Saudiarabien! av Gunnar Stensson

Omar Abdel Hamid el-Hussein föddes i Danmark, bodde i ett nergånget bostadsområde, hamnade i utanförskap, blev gängmedlem, överföll någon med kniv när han var 20, blev jihadist och antisemit under fängelsetiden, angrep i lördags Krudttönden med kpist, dödade en 50-årig filmregissör, sköt natten till söndagen en judisk vakt vid synagogan på Krystalgade och blev själv skjuten av dansk polis i gryningen den 15 februari.
   Han var framgångsrik: provocerade genom dåden den 14 och 15 februari fram hejdlös publicitet inte bara i Danmark, Skandinavien och Europa utan i hela världen. Ledarna för IS kunde jubla, oavsett huruvida de varit delaktiga eller Omar hade handlat på eget initiativ.

IS för krig mot regimerna i Irak, Syrien, Turkiet och Iran, inspirerar storskalig terror i Egypten, Libyen och flera västafrikanska stater, får via Saudiarabien vapen tillverkade i USA, Israel – och Sverige, finansieras dels av sunnimuslimska saudiarabiska miljardärer och dels genom att sälja olja, rekryterar unga män som lever i utanförskap i Europas storstäder till soldater i Mellanöstern, men främst för att de ska utöva terror med udden riktad mot judiska synagoger och samlingslokaler.
   Antisemitismen göds av premiärminister Netanyahu som i sina ansträngningar att vinna det israeliska valet i mars uppmanar europeiska judar att bosätta sig i Israel.

Vad göra - frånsett det självklara att bekämpa rasism och antisemitism? En rad sociala reformer är förstås nödvändiga. Skola och utbildning. Gör fängelserna till folkhögskolor i stället för kriminella universitet. Allt detta på lång sikt.
   Viktigast just nu: säg upp vapenavtalet med Saudiarabien och förklara tydligt varför det är nödvändigt!

I skilda ämnen av Lucifer

Jag läser att båtförbindelsen Esbjerg-Harwich nu är nerlagd. Det var den billigaste vägen att åka till England och vi måste vara många som minns den. Man började med att åka med lyntoget från Hovedbangården, varvid man kunde skämta om att det levde upp till sitt namn genom att färdas påfallande lynt. Sen kunde man ta en öl på båten och, om man var stadd vid kassa på morgonen njuta av frukostbordet med dess övermått av färska rundstykken. På kajen i Harwich väntade en hord av slitna bärare och så befann man sig mitt i det gamla nergångna klassamhället England. för att några timmar senare utspys på Liverpool Street Station. Ack ja, nu har alltså billighetsflyget skördat ytterligare ett offer. Härnäst är det väl nattåget till Stockholm som stryker med.

Dåliga metaforer
Man kan läsa att företrädare för fyra allianspartier i Lund anser att nu har kommunalrådet Almgren(s) inte vårdat sig om företagsamheten i samband med att mobilföretaget Sony aviserat kraftiga nerdragningar. Det är en självklar reaktion från oppositionen – från vänstern talade vi om borgerlig passivitet när Astra-Seneca lade ner i Lund. Återigen anses det berömda företagsklimatet inte vara bra nog. Företagsklimat är just ett så luddigt begrepp att det kan användas till allt. Det brukar bara kunna förbättras genom fler tjänster till kommunens näringslivsenhet och resor till Cannes.
   Jag vill egentligen bara invända mot borgarnas metaforer. De säger att Almgren står ”handfallen vid sidlinjen” och att Almgren genom att samregera med V och MP ”har tappat bollen”. Jag vet inte vilken idrott det handlar om men gissar handboll och undertecknarna har väl därmed övertygat sig själva om att de har hittat en slagkraftig argumentation. Det finns inget som är mer avtändande för det politiska intresset än dåliga metaforer hämtade från idrottsvärlden. Skäll gärna på Almgren och sossarna men låt oss slippa alla dessa dåliga idrottsmetaforer!

Hyckleri
Vad som i dessa dagar är svårt att stå ut med är det hyckleri som pågår kring den påstådda antisemitismen. Det måste väl vara uppenbart att det stora problemet, och då inte bara för flyktingarna från Mellanöstern, är Israel och dess ockupationspolitik. Men det får tydligen inte nämnas och en radioreporter som antytt att det kan finnas ett samband mellan Israels politik och trakasserierna mot judar i Malmö har tvingasts be om ursäkt. Judiska trosbekännare har naturligtvis inget ansvar för hur Israel bär sig åt, men får uppenbarligen ta skit för det. Det borde inte ske och ska självklart bekämpas, men det är fullt begripligt att det sker.
   Det finns förstås en gammal antisemitisk surdeg i alla samhällsklasser. Den brukar yttra sig i att judar anses vara särskilt skickliga affärsmän. Yrkesvalet kan härledas till att judar inte släpptes in i de gamla yrkena, inte fick äga jord etc. utan var hänvisade till att hitta annan försörjning. Det är en döende form för antisemitism, åtminstone i våra trakter, och mycket mer levande i t.ex. USA. Det handlar så klart inte om religion och det gör det heller nästan aldrig när det talas om motsättningar mellan samhällsgrupper. Det handlar om politik. Jag tycker man ska vara försiktig med ord. Malmö är inte antisemitiskt utan Israelfientligt.

Bildflöde från 1968: Chris Marker, Himlen är röd (A grin without a cat) av Gunnar Stensson

Jag smiter in i Lunds konsthall fem över tio en gråkall måndagsmorgon, stoppar mössan i fickan, sätter mig på en av de två stolarna och fångas in av det flimrande bildflödet från åren av hänförelse och kamp, seger och nederlag, omkring 1968. Visionen den gången var människans universella frigörelse från det överallt förhärskande förtrycket.

Polisbrutaliteten vid shahens besök i Berlin, Fidel Castros entusiasm och vrede, Che Guevaras försök att skapa flera Vietnam och strax därpå hans döda kropp i Colombia, FNL:s tetoffensiv i Vietnam, Majrevolten i Paris, studenter och arbetare, fantasin till makten, polisklubborna, marschen mot Pentagon, polisklubborna, Allen Ginsberg, Howl, Lyndon Johnsons avgång, Maos lilla röda, kulturrevolutionen, Chou En-lai, rödgardisternas våld, Pragvåren, Alexander Dubcek, Martin Luther King mördad, Black Panters, Charles de Gaulle tillbaka vid makten, sovjetiska tanks krossar Pragvåren, USA väljer Richard Nixon, Watergate, Salvador Allende resonerar, mördas av Pinochet, socialister arkebuseras på stadion i Santiago, Fidel Castro på massmöte i Havanna, USA:s flykt från Saigon, Francois Mitterrand, Ulrike Meinhof...

Bildtsunamin häver sig, sjunker tillbaka, stiger igen, slår mot nya stränder, förlorar energi. Vad gick fel? Frågorna hopas.
Spontan anarki eller väpnad kamp?
Pragvår eller stalinism?
Che Guevara eller Salvador Allende?
Mao eller Martin Luther King?
Ulrike Meinhof eller Francois Mitterrand?
Kommunism eller socialdemokrati?
   Frågor, bilder, minnen, fragment från en visionär tid, en tid av hopp, av entusiasm. En tid av övertygelse, övertygelser.
   Två timmar har gått. Egentligen kan jag inte ta in mer.
    Men jag ser det andra också, händelserna som formade 1900-talet, fotografierna (lätta att tillägna sig), de simultana tv-bilderna, den långsamma kärleksberättelsen. 1900-TALET.
   Det har kommit in en del besökare i konsthallen, vuxna, men inte så gamla att de kan minnas 68, studenter, familjer, stojande barn. Det är fortfarande kallt och blåsigt på Mårtenstorget.
   Tanke: Lund var ett centrum för den svenska 68-rörelsen. Själv bodde jag i Piteå men jag visste vad som hände i Lund. Nu befinner sig Lund i periferin av universitetet, i periferin av Malmö, i det perifera landet Sverige.

De borgerliga gör fullmäktige till en scen för pajaseri av Ulf Nymark

I augusti i fjol lämnade Karin Svensson Smith (MP), då 2:e vice ordförande i Tekniska nämnden, in en skrivelse (= förslag) till nämnden, där Karin föreslog att nämnden inför kommande beslut skulle ställa sig negativ till alla investeringar som gör det svårare att minska klimatpåverkan. Med detta menade Karin att nämnden skulle sätta stopp för investeringar som ökar den motorburna vägtrafiken, vilket hon tydligt uttrycker i brödtexten. (Se hela skivelsen nedan! Mellanrubrikerna har jag lagt till)

Vad skulle avgöras?
Hur ställde sig då nämnden till Karins förslag när det behandlades i nämnden i december? Jo, den borgerliga majoriteten beslutade att nämnden skulle översända skrivelsen till kommunfullmäktige ”för avgörande”. Vad som skulle ”avgöras” framgick inte. Samtidigt passade nämnden på att uttala att den ”anser att skrivelsen felaktigt utgår från att investeringar i vägförbättringar alltid leder till större klimatpåverkan”. Som VB:s läsare själv kan se så nämns inte ”vägförbättringar” i skrivelsen, än mindre påstås att sådana alltid skulle leda till större klimatpåverkan.

Förvrängning av innehållet
De borgerliga förvrängde alltså i sitt beslut innehållet i Karins skrivelse, och sedan kritiserar man i samma beslut detta påhittade innehåll. Förutom att det är unikt att ett förslag som väckts i en nämnd skickas till fullmäktige så är det sällsport fullt trick att fatta beslut om att förvanska skrivelsens innehåll.

Borgerligt lurendrejeri
Men historien stannar inte där. Nämnden skickade det ju till fullmäktige för avgörande. När kommunstyrelsen så skulle behandla nämndens framställan föreslog de kloka tjänstemännen på kommunkontoret att styrelsen skulle skicka tillbaka ärendet till Tekniska nämnden med förfrågan om det verkligen var nämndens avsikt att fullmäktige skulle ta upp ärendet. De rödgrönrosa i styrelsen röstade för detta förslag. Och de borgerliga? De fortsatte lurendrejeriet. I allians med SD och FNL beslutade de att kommunstyrelsen skulle föreslå fullmäktige att besvara Karins skrivelse med att ”skrivelsen felaktig utgår från att investeringar i vägförbättringar alltid leder till större klimatpåverkan”. Återigen alltså dessa ”vägförbättringar” som det inte säjs ett ord om i skrivelsen.

Unikt

Vad de sex allianspartierna alltså gör är för det första att skicka en nämndsskrivelse till fullmäktige för avgörande. Detta är helt unikt! Jag kan inte erinra mej att något liknande har inträffat under alla de år jag suttit i fullmäktige. För det andra och ännu värre: De sex allierade föreslår inte att fullmäktige ska ta ställning till skrivelsens förslag. Vad man vill att fullmäktige ska göra är att kritisera och tillbakavisa ett påstående om sambandet mellan vägförbättringar och klimatpåverkan. Ett påstående som överhuvudtaget inte återfinns i Karins skrivelse! Borgarna vill med andra ord att fullmäktige ska godta deras lögn som sanning.
   Varför gör då de sex partierna på detta sätt? Jo, det är förstås för att misskreditera i första hand MP, men samtidigt också hela den styrande koalitionen. Och då tar man till det urgamla tricket att tillskriva motståndaren en uppfattning som hen inte har och sedan kritisera den!

   Nu kommer alltså Karins förslagsskrivelse upp i fullmäktige den 26 mars. De borgerligas agerande är i hög grad en demonstration av bristande respekt för fullmäktige, det är att visa bristande respekt för lundaborna, det är att göra fullmäktige till en scen för pajaseri och apspel. Det är att gödsla politikerföraktet.
Ulf Nymark

---

Karins skrivelse:
Bannlys investeringar som gör det svårare att nå klimatmålen
Många gläds över det nya hyrcykelsystemet LundaHoj. Införande av hyrcyklar är bra. Det kostar dock inte kommunen något eftersom finansieringen sköts via avtal med ett företag som distribuerar utomhusreklam. Ännu viktigare än att investera i nya cyklar är utbyggnad av ett sammanhängande nät för snabb cykling i hela kommunen. Om klimatmål och andra målsättningar i planen för miljöanpassning av transporterna i Lund - LundMaTs ska nås så måste delar av dagens bilpendling omvandlas till cykelpendling.

”Utsläppsmoratorium”
Klimatet är vår tids största utmaning. För att ta ansvar för barn och barnbarn måste investering ar underlätta och inte försvåra för att nå klimatmålen. Tre fjärdedelar av all olja som importeras till Sverige går till transportsektorn. Som en följd av den rapporten från FNs klimatpanel som släpptes våren 2014 föreslog 23 forskare och debattörer ett ”utsläppsmoratorium”, dvs att inga beslut får tas som ökar utsläppen av växthusgaser. Få beslut är så långsiktiga som infrastrukturinvesteringar. Eftersom vägtrafiken till 90 % drivs med fossila drivmedel de medel som är reserverade för vägutbyggnad stoppas i enlighet med forskarnas förslag. I kommunens nuvarande budget frigörs då 38 100 000 kr i när tid som kan användas till cykel- och kollektivtrafikinvesteringar.

Principstopp
Lund var en av de få städer i Sverige som inte lät sitt centrum förstöras av nya vägdragningar. Såväl stoppet för det s k ”Genombrottet” som LundaMaTs banbrytande när de kom. Cykeln står för en högre andel av persontransporterna än i någon svensk annan stad. Idén om att ha kommunala miljöstrateger föddes i Lund. Begreppet ”mobility management” fick sin första svenska tillämpning i vår stad. Lund har fått stadsmiljöpris och många andra hedersamma utmärkelser. Senast i raden var att Lund blev den stad i Sverige som är bäst på hållbara transporter visar kommunrankningen SHIFT2014. Rankningen bygger på det europeiska benchmarkingverktyget EcoMobilitySHIFT. Därför vore det naturligt att Lund blir den första kommunen som inför ett principstopp för investeringar som ökar vägtrafiken eller på andra sätt gör det svårare att nå klimatmålen.

Det konkreta yrkandet
Mot bakgrund av ovanstående yrkar jag att tekniska nämnden inför kommande beslut är principiellt negativa till alla investeringar som gör det svårare att minska klimatpåverkan.
Karin Svensson Smith

Än lever den klassiska solidariteten i Lund av Bertil Egerö

Det fanns en tid då solidaritetsrörelserna blommade på många håll i Sverige. USAs krig i Vietnam, diktaturen i Chile, kolonierna i södra Afrika, apartheid – nog fanns det mycket där ute i världen som uppmanade oss att göra något.
   En varm känsla av solidaritet och gemenskap mötte mig nyligen en lördag i ABFs lokaler på Trollebergsvägen. Föreningen SAFRAN och ABF hade organiserat ett seminarium om Angola och Sydafrika. Lokalen var full av mer eller mindre seniora entusiaster, sugna på att få veta mer om ”hur gick det sen?” i dessa två viktiga länder i södra Afrika. Med sina stora skillnader historiskt och kulturellt är de starkt förbundna i kampen mot minoriteters förtryck.
   SAFRAN, så kallas Södra Afrikaföreningen i Skåne, lär ha startat som en sammanslagning av små lokala grupper med projektsamarbete i Namibia, Sydafrika och Zimbabwe. Idag är den alldeles oerhört vital, med närmare hundra betalande medlemmar. Alla pengar som samlas in genom lotterier och insamlingar går till lokala grupper och projekt i de tre länderna, administrerade av Afrikagrupperna. Lennart Nilsson, en av föreningens centralfigurer, berättade för oss att inte mindre än 90 000 kr nyligen hade sänts till Afrikagrupperna. ”Det blir mycket pengar eftersom Sida tiodubblar vår insats!” tillade han.
   3-4 seminarium per termin genomförs, alltid med intressanta inledare. Där kan en och annan deltagare lockas att bli medlem. De resor som årligen görs till något av länderna och projekten där kan också bidra till att medlemsantalet stiger något. Men Lennart var helt klar över att SAFRAN lever med de som driver den idag, och dör med dem.
   Före en härlig solidarisk och vegetarisk lunch, ordnad av ett gäng inom föreningen, kunde vi lyssna på Palmecentrets anställde sydafrikan Auburn Daniels, som bor i Pretoria. Han gjorde en fängslande genomgång av både historien och utvecklingen efter 1990, när Mandela släpptes. Auburn var helt klar över att korruptionen inleddes med köpet av de svenska JAS-planen, dvs under Mandelas tid som president. Göran Persson är en av de gravt ansvariga i den process som nu permanentat korruptionen på högsta nivå.

Sydafrika en levande demokrati
Maktmissbruket till trots är Sydafrika idag en vital och levande demokrati. Wikipedia listar inte mindre än 19 politiska partier. Regeringspartiet ANC bildades 1912, det sydafrikanska kommunistpartiet lever kvar, och facket fortfarande är starkt. Men ANC-presidenten Jacob Zuma är så illa omtyckt idag att ANC helt saknar stöd i Kap-provinsen. Där är det relativt nya liberala Democratic Alliance störst.
   För inte länge sedan attackerades ANC-ledningen från vänster, i hårda utfall från ANCs ungdomsförbund. Ledaren Julius Malema avsattes. Idag leder han det nya partiet Economic Freedom Fighters, som fick över sex procent i senaste valet. Deras taktik, berättar Auburn Daniels, är att alltid i parlamentet i talkörer trakassera Zuma för hans korruption, med slagordet ”Pay back the money!”

   Den långa kampen mot apartheid har gjort just kamp till en självklarhet i den svarta majoritetens kultur. The struggle continues.

En tyst diktatur: Angola
Värre är det med Angola, det land vars befrielserörelse MPLA ledd av Agostino Neto genom sina enorma naturtillgångar hade kunnat vara ett rikt land idag. Men – berättade Lundastatsvetaren Erik Brattström som arbetat där ett år för Afrikagrupperna – rikedomen finns bara i den yttersta toppen. Med livstidspresidenten dos Santos som den i särklass värste ackumulerar eliten inkomsterna från olja och diamanter. När nu oljan kan väntas sina inleds investeringar i norsk modell – utomlands. Angolas jordbrukspotential ligger för träda, infrastrukturen är svagt utvecklad. Supereliten visar inget intresse i att utveckla sitt eget lands ekonomi.
   Ett exempel: den statliga budgeten för hälsosektorn är mindre än den summa som går till presidenten. Enbart hans säkerhet kostar nästan lika mycket som landets hälsosystem.
   Att hålla tillbaka folket i okunnighet och maktlöshet är en diktators strategi. I Angola med dess mycket höga arbetslöshet arbetar idag ca 150 000 kineser och 250 000 portugiser. Fyra miljoner internflyktingar är ett av de kvardröjande resultaten av ett nära trettio år långt inbördeskrig. Sydafrika och USA underhöll länge detta krig som tog slut först när Jonas Savimbi, ledaren för det krigförande UNITA, sköts ihjäl under strid.
   Angola är idag ett av de länder som har sjunkit under horisonten – sällan sprids några nyheter därifrån. Kanske är dess roll i kampen mot apartheid också glömd. Den sydafrikanska militären SADF uppehöll sig många år i södra Angola, till stöd för UNITA. 1988 befann sig en större enhet rätt långt norrut. I samarbete med Kuba, som också hade spelat en stor roll, men på MPLAs sida, byggde angolanerna snabbt en tillfällig landningsbana i närheten. Tung militär utrustning flögs in, och genom en kniptångsoperation lyckades de stänga alla reträttvägar för SADF-enheten. Resultatet blev en förhandling som ledde till självständighet för Namibia och starkt bidrog till slutet på apartheidsystemet.
   Om den historien finns en spännande skrift att läsa, byggd på Mandelas och Castros slutsatser om vikten av internationell solidaritet. Cuito Cuanavale hette trakten där SADF fick uppleva sig slagen av de afrikaner det vita Sydafrika ansett som en lägre stående ras.
   Den kubanska solidariteten bottnar även den i ett historiskt förtryck: många av slavarna till de spanska sockerplantagerna på ön kom från Angola.

Det finns ingen Tredje Väg av ji

Tja, vem behöver en vänster med Stefan Hedlund, å post i Uppsala på akad. östbevakningen! Och siste man i 80-talstrojkan med Gerner o ekonom Ås- nåt, sedemera Jeltsinadvisor. I torsdagens Studio Ett var ekonomhistorikern occamsk i sin dom över EU:s Ukrainapolitik. Antingen intressepragmatism med Ryssland - eller vapenhjälp. Tyvärr utvecklades inte prognoserna för sista altet, främst befarat slutfacit, dvs abret. Och var till mans har vi undrat varthän oförmågan hantera en rysk återkomst till styrka, måtte leda. EU:s oblivion - samt att Tyskland återtar sin fulla suveränitet och påbörjar bygge av egen hop klienter, däribl månne oss? Samlade västs hållning inför nåt knappast kunde komma överraskande påminner starkt om kaiser Adolphs reträttförbud sen östfälttåget tappat momentet. Ukraina är ett Krimkrig ll som väst bara kan förlora. I synnerhet med ek nedgången och en befarad än värre utförslöpa, så Sydeuropaproblemen fövärrade av Syriza och en möjlig större vänstervåg samt social oro därstädes och kanske även i EU-väldets kärnbesittningar norröver. Så vad (hot om) ryska marina stödjepunkter i grekiska övärlden måtte medföra, i utbyte mot olja och gas - inte minst för NATO .. Jämte annat i en rysk expansionsvåg i första hand då i Medelhavet med kringliggande vattenvägar. Samt om allt går vägen kv till Iran samt ett första försök göra republik av Saudi sen inbjudna fattiggrannar med böjda dolkar massakrerat både kungahus och prästerskap. I hushållen får filippinska hembiträden och egyptiska chaufförer mfl chans att rensa ut medeltiden a la sharia. Hasta, wahabsunni! Kan kanzlerins omedgörlighet visavi Hellas vara geopol i görningen, förresten?
   Nu är dock inget som hindrar att den bleka skugga med skattebetalt femifolk och vänstertanter som numer bildar kärnan i stans v-parti samlar sig till o ordna ett möte på anrika Smålands med föredrag Syrien, Libyen och Ukraina antiimperialism i vår tid. Det ni! Eller nåt mer inlindat som svarar till resurserna och behovet hålla sams, med befintliga proggborgerskapet. Smålands har faktiskt haft möten då och då - även om affischerna knappt orkar längre än till Råbygatans skolplank, numer. Fattas bara nån skriver bästsäljern På spaning efter den vänster som fanns i Lund! Med bidrag av PTO som blev personlighetsstörd, på kuppen. Nån som minns missfostret? Tycker sen att våra parlamentärer gott kunde lägga en motion om att återskapa åtminstone dômeplatsens park, med syrener och så. Naturen kanske hämnas annars med ebola i en muterad variant som slår extra hårt mot plattifierade stadskärnor med myckenhet själlös nyfunkis. En lite djärvare skrivning begär att "plåt- och glasschabraket" eller Domkapitla hiet målas i camouflagefärg, att förebygga ryska bombningar samt att vinkeljärn och armerings-längder svetsas på för min rosa småblommiga clematis ska finna fäste och i loppet av några år förhoppningsvis täcka vederstyggligheten. Går ju att tillskriva kyrkmyndigheten i samma ärende. Stadsbyggnadsdirren, den tosan och Stefan Persson på Tekniska förvaltningen, var det väl erbjuder sig säkert bidra med gratis arbetskraft återställa platsen i rimligt ursprungligt skick. Trappan mot Kyrkogatan ska även rivas, jämte bisarra plåtseglet ovanför samt kastanjer el dyl återplanteras. Ett vackert smidesstaket finansieras säkert av ångerfulla stiftsbyråkrater och felröstande politikerkardinaler, i domkyrkoförsamlingen - rentav med bladguldsknoppar! Å nyinvigningen firas med rökoffer till Oden. Sen stormar vi ESS och Maxlab samt bränner ner skiten! Betr. "Ulf, var är du?" samt annan önskebrand och V. Stationsmiljöns härliga återkomst se k-rådet Almgrens diarium inkl. publiceringsavslaget. Ävensom pigga tekniktips få tågen åter gå i lagom fart.

   Sist tycker jag att Mats har rätt. Förbjud bilreklam - speciellt i TV samt så alla dessa störande färgbajsskyltar å snöidrottstävlingar. Brukar sitta och njuta naturen bak sportfånarna. Reklam om att plantera lärk och furu i kommande svårstormars spår, i så fall. Samt asp, för rådjuren.

Vad vill Republikanska Föreningen? av Bengt Hall

Republikanska Föreningen växer. Idag har föreningen över 11 000 medlemmar. Allt fler menar och inser att monarki och det faktum att statschefsämbetet ärvs inom en och samma familj är otidsenligt och odemokratiskt.
   På måndag 16 februari gästar föreningen ordförande Mia Sydow Mölleby, riksdagsledamot och ledamot av konstitu-tionsutskottet, Lund. Hon kommer att presentera föreningen och berätta om varför monarki måste ersättas med republik, hur en republikansk författning kan se ut och hur det ska gå till att ersätta en kung med en vald statschef.
Mötet äger rum på ABF (Oscar Olsson-rummet), Kiliansgatan 9 kl 19.00. Alla är hjärtligt välkomna.

Pusselbitar

En hundrakilos vakt sitter på en nioåring och dunkar hans huvud mot stengolvet. Pojken anklagas för våld mot tjänsteman. Det påminner om Israels agerande mot Palestina.
 

 

Genom teatraliska våldsamheter lyckades Usama bin Laden förarga och provocera USA. Landet överreagerade på ett sätt som undergrävde dess trovärdighet, försvagade dess allianser i den muslimska världen och slutligen tröttade ut dess militär och, i en mening, dess samhälle.
 

 

Joseph S Nye, Harvardprofessor, (SDS 9/2)
En överreaktion på bekostnad av 100 000-tals döda och miljontals flyktingar, kan man tillägga.

Churchill svarar på Per T Ohlsson påstående om andra världskriget som tyrannernas krig:
”Rysslands fara är därför vår fara, liksom ryssarnas kamp för hem och härd gäller de fria folken och de fria länderna överallt på jorden.”

Storskarvarna och fiskstimmet av Gunnar Stensson

 

Svarta, med långa, gula näbbar sitter de på plattformen mitt i dammen. Två sträcker ut vingarna och skakar dem lite, för att de ska torka. De liknar hotfulla svarta kors.
   Plötsligt flyger de, snabbt, nära vattenytan, spanande efter fisk. I vattnet ligger deras kroppar djupt. De dyker långt och länge. Sedan återvänder de till plattformen. En har en blänkande fisk i näbben, att svälja med huvudet före genom den smala fågelhalsen. 
   Jag har sett dem hela vintern. Först var de bara några få och jag trodde att de snart skulle flyga vidare som storskarvarna gjort andra år. Men de stannade kvar och blev fler. Nu brukar jag se tio, femton stycken varje gång jag går förbi.
   De är beryktade, ja avskydda. Alla har sett naturfilmer där skarvar har förgiftat all grönska med svart avföring. Fiskare klagar över att de utrotar fisken. Storskarvar är fågelvärldens vargar. Många fotvandrare vid Höje å tycker illa om dem.
   Jag vet ett ställe där det finns ett fiskstim. Då och då snappar en silvrig fisk efter något i vattenytan. En annan gör ett hopp och blänker till. Jag besöker stimmet någon gång i veckan för att se om det finns kvar.
   Ja, där är det. På samma ställe, hela vintern. Jag hade förväntat mig att fiskarna skulle gå i någon sorts vinterdvala, djupt under ytan, men icke. Vintern har förstås varit ovanligt mild.
   De grå molnen blir ljusare när solen går upp och jag urskiljer alla de andra tydligare: hägern på halmhögen, de många bläsänderna som snart ska flyga norrut, sothönsen, någon enstaka skata med en kvist i näbben och ett par duvor.
   Men det är storskarvarna som fascinerar mig.

Kapitalism eller demokrati? av Gunnar Stensson

Enligt en vida spridd trossats är marknaden, alltså kapitalismen, en oundgänglig förutsättning för demokrati. Men...

Tomas Piketty visar i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet att marknaden genom seklerna alltid lett till koncentration av rikedom och minskad jämlikhet.
   Per Molander kommer till samma slutsats i Ojämlikhetens anatomi. Båda konstaterar att när ojämlikheten nått en alltför hög nivå uppstår social oro och revolutioner som den i Frankrike 1789.
   Båda slår också fast att ojämlikhet leder till stagnerande samhällen även ekonomiskt, eftersom förmögenheterna ärvs och begåvningarna inte tävlar på lika villkor.
   Karl Marx konstaterade redan för 160 år sedan att kapitalet obönhörligt koncentreras på allt färre händer tills slutligen ett litet fåtal kapitalister äger produktionsmedlen. Då är det dags att ta över.
   Vi vet att den rikaste procenten i dag äger lika mycket som den fattiga halvan av jordens befolkning.
   Marx underskattade den enda procentens förmåga att tillgodogöra sig de girigastes och dummastes stöd genom våld, belöningar, mutor och propaganda.
   Under den gångna veckan har jag ideligen stött på iakttagelser och inlägg som pekar i samma riktning. Kapitalismen hotar demokratin.

”Under de senaste årtiondena har kapitalets makt stegrats på demokratins bekostnad”, skriver Saima Jönsson-Fahoum i artikeln Frihandel låter väl bra? (VB 6/2).  Hon visar hur TTIP, det föreslagna frihandelsavtalet mellan USA och EU, gynnar kapitalet på demokratins bekostnad genom att utländska investerares vinst garanteras mot politiska beslut som inskränker vinstmöjligheterna.

”De överskott som ackumuleras i Tyskland försvinner ju inte utan lånas ut till länder med underskott och de länder som lånar kan så småningom hamna i ett beroende av Tyskland och tyska banker. Grekland är ett exempel på vad det kan föra med sig.” Anne-Marie Pålsson, M, (SDS 9/2). Hon är realist och har längre perspektiv än kvartalskapitalisterna.

I den nyutgivna boken Demokrati eller kapitalism?(Daidalos 2014) diskuterar ett antal tyska intellektuella som Wolfgang Streeck och Jürgen Habermas frågan mot bakgrund av den pågående EU-krisen som ställts på sin spets genom Syrizas valseger i Grekland och kravet på skuldavskrivning

Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken tjänade över 104 miljarder förra året. Det hade räckt till ett extratillskott på 52 000 kronor för varje pensionär.

40 miljarder kronor drog de svenska skol- och vårdkoncernerna in förra året, vilket är en fördubbling jämfört med 2008, läste jag i en skenbart oskyldig spalt benämnd Skolhyllan. Den stod i Kulturbilagan och det var Patrik Svensson som skrivit den. (SDS 10/2)    Vinsten blev 2,4 miljarder och hade räckt till 6000 heltidsanställda sjuksköterskor eller lärare. Academedia, den största skolkoncernen, tjänade 7000 kronor per elev.
   Samtidigt påstår entreprenören Dan Olofsson på tidningens opinionssida att ”Det är dags att inse att angreppen mot de privata välfärdsföretagen och valfriheten har nått till vägs ände.”

800 miljarder skattesmitarpengar finns i storbanken HSBC, lika mycket som den svenska statsbudgeten. 500 svenska skattesmitare delade på miljarderna, skriver Karin Pettersson (Aftonbladet 10/2) i en ledare med rubriken Skattesmitarna hotar välfärden.
   Kan Dan Olofsson befinna sig i det sällskapet? Academedia är redan tidigare avslöjat som skattebedragare.

Skit flyter ovanpå. Svenska Dagbladet har avslöjat hur den rikaste klicken slösar miljoner på privatplan, jaktpartier, resor till Dubai och annan lyx. De är självbelåtna män med ögon som grisar och ansikten som julskinkor. Men idag sjönk skiten. SCA:s  vd och koncernchef Jan Johansson avgår med bibehållen lön för ingenting i två år (SDS 11/2)

Kapitalism fungerar bäst i diktaturer. I Saudiarabien piskar och halshugger oljemiljardärerna människor offentligt samtidigt som de säljer olja och gör goda vapenaffärer med Sverige.
   I Nazityskland samverkade kapitalisterna med nazisterna och sitt kapital fick de behålla även efter Tysklands nederlag.
   Mussolinis Italien var ett kapitalistparadis. Putins Ryssland göder sina oligarker på folkets bekostnad liksom det kommunistiska Kina.

Krossa kapitalismen vill varken Thomas Piketty eller Per Molander. Men det är nödvändigt att tygla den, ständigt tygla den. Medlen de föreslår är bolagsskatt, progressiv skatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt för att finansiera lika villkor, fri utbildning och social trygghet under hela livet för alla medborgare.
   Eftersom de många som tillhör samhällets asociala, självcentrerade och giriga skikt ständigt kommer att kämpa emot med alla medel är det ett sisyfosarbete att stå fast vid denna politik.
   Så här låter deras ledare i Lund: ”Med andra ord vill inte lundaborna ha högre kommunalskatt, oavsett vad Socialdemokraterna och deras lydpartier önskar.” (SDS 10/2).
   Gud må förlåta de hyggliga lundabor som röstar på den politiken, ty de veta icke vad de göra.

Musik i mörka tider

Missade du Röda Kapellets julkonsert den 12 december? Du får en chans till. Söndagen den 8 februari spelar orkestern åter upp det succeartade programmet.
   Denna gång äger det rum på Moriskan i Folkets Park i Malmö kl 16.00. Dörrarna och baren öppnar 15.00.

Gamla mejerier!

Industriminnen brukar man förbinda med gamla bruk i Bergslagen. men i Skåne har vi en stark tradition av livsmedelsindustri, från kvarnar och brännerier till gurkor och djupfryst. För hundra år sen hade vi i Skåne 100 mejerier och idag finns det väl bara 4 kvar? 

   Måndagen den 9 februari kan man lyssna till stadsantikvarie Henrik Borg som berättar om ”Skånska mejerier - om dess byggnadshistoria med exempel från Lund och Skåne”.
   Det är ett samarrangemang mellan föreningen Industrihistoria i Skåne och föreningen Gamla Lund.
  Lokal Pingstkyrkan i Lund, St. Södergatan  25. Måndagen den 9, start kl 19.00.

Pressgranne

Vänsterpartiet i Lund ger ut en tidning som mycket upplysande heter just Politiken. Årets första nummer har precis utkommit. VB rekommenderar läsning! Här nedan ett smakprov och en länk där du kan hämta hela tidningen.
 

Norge i strejk: vill inte ha det som i Sverige
Det låter som en Norgehistoria, men det är faktiskt sant.
   Tre fackliga centralorganisa­tioner med 1,5 miljoner medle­mar gick i politisk strejk den 28 januari för att stoppa högerre­geringens försämringar av ar­betsmiljölagen.
   Kritikerna pekar på Sverige som ett dåligt föredöme med osäkra anställningar och aldrig sinande visstider. Förr skämtade vi om tokiga norrmän - minns Hydros samlade Norgevitsar - men nu kan man verkligen un­dra vem av oss grannfolk som egentligen är galna.
AB
Läs hela tidningen »

Citatet

En central uppgift för skolan är nämligen att skydda barnen från oss föräldrar – att göra det smidigt för dem att få i sig vettig näring, att ingå i vaccinationsprogram, att ordna så att de lär sig sköta hygien och hälsa, i de fall föräldrarna av något skäl inte riktigt klarar av det.
Andreas Ekström, Den fruktansvärde kristdemokraten, SDS 1.2

Pusselbitar

Stalin räddade 2,5 miljoner judar undan förintelsen genom att evakuera dem från områden som invaderats av Tyskland.
Isaac Deutscher, Den ojudiske juden. Tema/R&S 1969. Finns på nätet

För Per T Ohlsson är antiamerikanismen lika plågsam som antisemitismen.
SDS 1.1
Ja visst, gamle Per, visst är det synd om amerikanerna!

Femlingspartierna vill behålla tvånget att välja välfärdsföretag som Attendo, som stack från Lund när vinsten blev för dålig.

Det är dags att tala om volymer.
Allan Widman, FP

Jag skäms för mitt parti!
Linda Nordlund, Liberala ungdomsförbundets ordförande

Bioreklam: Storm över Anderna

 

Storm över Anderna
En film av Mikael Wiström

Svenska Josefin hade en faster i Peru. Faster Augusta dog under hittills ouppklarade omständigheter i Peru 1988. Samma år föddes Josefin Augusta i Sverige. Hela sitt liv har Josefin levt med berättelserna om den mytomspunna faster Augusta La Torre. Tillsammans med sin man Abimael Guzman bildade Augusta den maoistiska guerillan Sendero Luminoso som 1980 inledde ett väpnat uppror som kom att vara i tjugo år och kosta 70.000 människoliv. Josefin började alltmer undra vem fastern med hjälteglorian egentligen var. Det undgick henne inte att Sendero Luminoso ofta kallas för den våldsammaste och mest fundamentalistiska guerillarörelsen någonsin i Latinamerika. Tillsammans med filmaren Mikael Wiström reser Josefin för första gången i sitt liv till Peru för att ta reda på sanningen.
Sverigepremiär på Kino i morgon

Frihandel låter väl bra? av Saima Jönsson-Fahoum

2012 tvingades Slovakien betala 22 miljoner euro till ett holländskt försäkringsbolag, Achmeja. Regeringen i Slovakien hade nämligen ändrat reglerna så att sjukförsäkringsbolag inte längre fick bedriva verksamhet med vinstintressen. Och ett handelsavtal fanns länderna emellan.

De internationella handelsavtalen som det vilket nu förhandlas mellan EU och USA, TTIP, Transatlantic Trade And Investment Partnership, sägs handla om fri handel. Sanningen är att företagen etablerar sin maktordning och demokratin inskränks. Utländska investerare skyddas genom kraftfulla skadestånd om de utsätts för inskränkningar av sina möjligheter till vinst medan arbetarnas rättigheter saknar sanktionsmöjligheter. Avtalen befäster över- och underordnande mellan skyddsvärda och icke skyddsvärda intressen.
   Under de senaste årtiondena har kapitalets makt stegrats på demokratins bekostnad. Globala produktionskedjor och snabbrörligt finanskapital har uppstått Den teknologiska utvecklingen politiska avregleringen och tron på marknadens självreglerande krafter har förändrat värderingar. Praktiskt taget allt som kan betecknas som hinder för rörligheten av varor, tjänster och kapital röjs undan.
   Det företag som tillverkade Agent Orange för att avlöva Vietnam och som förgiftade stora arealer så att barn fortfarande föds med svåra missbildningar heter Monsanto. Numera är Monsanto mest kända för genmodifierade grödor. Detta företag betalar miljoner i lobbyism för TTIP. De vill ha till stånd en stängd skiljedomstol där storföretagen kan stämma stater om deras vinster hotas. Så stämde tobaksjätten Philip Morris Uruguay när man ville begränsa rökningen. Detta p.g.a. ett ingånget handelsavtal  mellan Schweiz och Uruguay.
   Inför fotbolls-VM i Qatar 2022 har byggsektorn exploderat. 96 procent av arbetskraften utgörs av gästarbetare. Migrantarbetare får sina pass beslagtagna. Arbetsgivarna har juridisk rätt att tvinga dem att stanna eller lämna landet. De allra flesta bor i lägerliknande baracker utanför Doha. En lag från 2011 sägs förbjuda dem att bo där qatarier lever. Fackföreningsinternationalen ITUC beräknar att 4 000 migrantarbetare i byggsektorn kommer att dö före VM 2022. Att bilda fackföreningar är förbjudet. Det får bara landets egna medborgare göra.

De internationella handelsavtalen kommer att befästa migrantenas arbetssituation. FN:s internationella arbetsorganisation ILO, som arbetar för bättre  arbetsvillkor, undergrävs eftersom USA inte har ratificerat flera av dess kärnkonventioner.

Konsthallen av Sten Henriksson

Bengt Hall har i några artiklar, bl.a. i Veckobladet, vänt sig mot det slöseri som ligger i att Konsthallen har få besökare på sina utställningar. Det är lätt att hålla med. Konsthallen är en förnämlig institution och lokal och är värd att utnyttjas mycket mer. Bengt har dessutom varit starkt kritisk mot den pågående utställningen som liksom många tidigare är ett uttryck för den nuvarande konsthallschefens avantgardistiska linje och internationella orientering.  Sådant kan man sympatisera med eller inte. Det handlar om bedömningar som grundar sig i personlig konstsyn.
   Huvudproblemet är väl att Konsthallens verksamhet bygger på en enda person. Det har framförts synpunkter på att utställningsverksamheten ska styras av  den politiskt tillsatta Kulturnämnden. Det måste naturligtvis avvisas. Men hur kan då situationen förändras?  Konsthallschefen är utsedd och anställd på tillsvidareförordnande, dvs. utan tidsgräns, och det är naturligtvis olyckligt oberoende av personval. Den typen av befattningar kräver mer rörlighet och man skulle gärna se lite självkritik från de som varit ansvariga för det. Från en sådan tjänst kan man förstås köpas ut, men det skulle vara oacceptabelt – nuvarande konsthallschefen är en högt kvalificerad person.
   Vad som borde vara möjligt för att ge utrymme för den önskade rörligheten är att variera vem som  ansvarig för utställningarna. Det skulle vara stimulerande om det som kallas curatorskapet kunde skifta. Alltså, chefskapet för Konsthallen skulle ligga fast, men låt oss säga för i snitt en utställning av tre skulle någon utomstående inbjuden vara ansvarig. Valet av curator kräver sakkunskap och fick ske i samråd mellan konsthallschef och kulturnämnd. Nog skulle de ge möjlighet till att lundaborna fick ta del av olika sorters konst och detta utan att kränka konsthallschefen. Borde det inte provas?

Borgerlig politisk urspårning av Ulf Nymark

Nu har de borgerliga partierna tillsammans med FNL lämnat in den sedan i höstas förebådade skrivelsen om att på nytt utreda spårtrafik mellan Lund C och Brunnshög. Skrivelsen säjer visserligen att det handlar om kollektivtrafiken i stort, men alla vet ju ändå att det är spårvägstrafiken till Brunnshög det handlar om.

Överenskommelsen
I överenskommelsen som gjordes mellan de borgerliga och FNL i höstas ingick ju som en kärnpunkt att de borgerliga tillsammans med FNL skulle kräva en ny utredning om spårvägen. Med tanke på att de borgerliga tidigare, bland annat i valrörelsen 2010, visade en stor entusiasm för spårtrafik, inte bara till Brunnshög, utan även genom centrum och söderut, tolkade många att det var en eftergift från de borgerliga.

Var det en borgerlig eftergift?
Det finns nog skäl att ställa frågan om det var någon verklig eftergift, i varje fall vad moderaterna anbelangar. Insändare i lokaltidningar och inte minst själva skrivelsen tyder på att borgarna helt enkelt fått byxångest inför att FNL och SD (Sverigeetnokraterna) plockat röster från flera borgerliga partier.

Sverigeetnokraterna släpps in i värmen
Nu vill de borgerliga och FNL alltså ha en ny utredning, vilket i sig är ganska märkligt i ett läge där kommunen redan antagit detaljplaner för spårvägen och där hela konceptet kring Brunnshögsområdet bygger på spårväg. Samtliga planer har stötts av de borgerliga.
   Märkligt är det kanske också (eller kanske inte?) att de borgerliga för att få med FNL i utredningen kräver en helt ny utredningsgrupp bestående av 11 politiker från samtliga partier. Det finns nämligen redan en instans i kommunen som handhar övergripande strategiska planfrågor, kallad Kommunstyrelsens arbetsutskott/ Strategisk samhällsplanering. Förutom kommunstyrelsens AU består denna grupp av presidierna i Byggnads- respektive Tekniska nämnd. En helt ny grupp som tillsammans med dyra konsulter som ska utreda vad som redan är utrett kommer att bli en dyrbar historia för skattebetalarna. Än värre är kanske att de borgerliga och FNL därmed släpper in SD i utredningens värmestuga.

De styrande och utredningen
Vad säjer då de styrande rödgrönrosa? För att börja med de sistnämnda, Fi, kan man väl anta att de ställer upp på en utredning. Fi är ju av outgrundlig anledning motståndare till spårväg. Av uttalanden från S- och MP-företrädare i Sydsvenskan ställer i varje fall dessa båda partier upp på en utredning. Och varför inte? De borgerliga och FNL har, tillsammans med spårvägsmotståndarna Fi och SD, en betryggande majoritet i fullmäktige och kommunstyrelse. Förhoppningsvis kan de rödgröna något påverka upplägget av utredningen genom att inte blankt säja nej.

Låt lundaborna bekanta sig med monsterbussarna
För min del tycker jag att de rödgröna ska jobba för följande:
 • Utredningen ska vara klar senast månadsskiftet juni/juli 2016 (inte först vid utgången av år 2016 som skrivelsen föreslår).
 •  Utredningen ska ske inom befintlig organisation, dvs inga nya och dyra politikergrupper behöver tillsättas
 •  Skrivelsen kräver också att kommunen ska verka för att en demonstrationslinje med eldrivna bussar ska införas. Det finns väl ingen anledning för de rödgröna att motsätta sig detta, mer än möjligen att det blir dyrt kalas. Ännu viktigare är dock att lundaborna får möjlighet att handfast bekanta sig med alternativet till spårväg: de 24 meter långa monsterbussarna. En längre tids demonstration av ett par av dessa monsterbussar i stadsmiljö hoppas jag blir verklighet, om utredningen kommer till stånd, vilket allt sålunda tyder på.

   Sammanfattningsvis: de borgerliga som år 2010 i närmast lyriska ordalag prisade spårvägstrafik och lovade att det skulle rulla spårvagnar på Lunds gator redan år 2014 har nu fördröjt ett påbörjande av spårvägens byggande med ytterligare ett par år. Det är alltså frågan om en veritabel borgerlig politisk urspårning.

Hills Andeväsen av Gunnar Stensson

Dagens härskande klass verkar kanske inte besitta nån särskilt märkvärdig kultur, men Veckobladet är ändå övertygat om att det finns en kultur värd att erövra.
   Lucifer gör en viktig insats (i Gunnar Sandins anda) när han i VB nummer 3 presenterar diktsamlingen Ekeby Trafikförening av Jesper Svenbro, i en artikel full av kunskap om Skromberga, Höganäsbolaget och Boserups herrgård. Dessa orter är viktiga i diktsamlingen.
   För att till fullo förstå dikterna krävs en gedigen klassisk bildning, skriver Lucifer, som trots sin signatur säger sig sakna sådan, varför han inte avger något omdöme om diktsamlingen, som han dock livligt uppskattar. (Det går ju att söka de försokratiska filosoferna på nätet och kolla deras relevans i kollektivtrafiken.)
   Jag ämnar trots priset 3 kr per sida skaffa boken. Det viktiga är ju inte kvantiteten text utan de tankar och frågor den kan väcka. De kanske kan fylla läsarens tid dagar och veckor, vilket innebär att en gör en god affär om en slår till och köper.
 

 

Jag tar tillfället i akt att ännu en gång påminna läsarna om förra årets diktsamling av Jesper Svenbro, Hill Hill Hill, som berättar om konstnären Carl Fredrik Hill – och om Hills Andeväsen, som dröjer sig kvar på Skomakargatan 84 och kväll efter kväll betraktar den vackra fransklärarinnan på Folkuniversitetet som efter lektionen med sitt sällskap beger sig till det lilla matstället på Kiliansgatan, ”Restaurang Spisen”, när klockan är 21.10.
   Diktsamlingen är – bortsett från tankar om antik litteratur och filosofi - en berättelse om Lund. Hill promenerar en sommarmorgon, i nattskjorta, över Stortorget, längs Södergatan, vidare till Lunds Södra för att sedan gå vidare österut på syllarna längs linjen Lund - Harlösa. Klockan är 4 på morgonen. Han återvänder hem innan någon lagt märke till hans frånvaro.
   Då och då gör han utflykter tillsammans med syster Hedda, en gång till Ignaberga och en annan gång till Hven, via Landskrona, inte långt ifrån de trakter som trafikerades av Ekebybussarna.
 

 

Hills Andeväsen beklagar att familjens tegelhus mitt emot Folkuniversitetet rivits, när han ibland promenerar dit från Bostaden-under-jorden på Östra Kyrkogården, där han nu uppehåller sig med föräldrar och syskon. Han tycker om Hill-fontänen där Skomakargatan mynnar ut i Kiliansgatan för att den ”pladdrar i den ljumma aprilnatten”. Där kan man möta Hills Andeväsen, om man törs.

Vänstern och hedersrelaterat kvinnoförtryck av Marianne Sonnby-Borgström

Vänsterpartiet i Lund ordnade i veckan som gick ett offentligt möte om hedersrelaterat kvinnoförtryck med riksdagsledamot Amineh Kakabaveh som inbjuden talare. När jag arbetade som lärare på en socionomutbildning stötte jag själv på många kvinnliga studenter som hade en liknande invandrar-bakgrund som Amineh och dessa studenter hade inte sällan egna upplevelser som gjorde att de var väl insatta i hedersproblematiken. Jag har ofta förvånats över att den feministiska debatten i Sverige har handlat så mycket om jämställdhetsproblem för relativt väletablerade kvinnor och sällan tagit upp de här utsatta kvinnornas betydligt större problem med patriarkalt förtryck.  Därför var jag extra nyfiken på vad Amineh hade att säga om vänsterns inställning i denna fråga.

Amineh Kakabaveh ser sig även som politisk aktivist och hon är ordförande i den svenska föreningen ” Varken hora eller kuvad” som är en del av en internationell antirasistisk och feministisk organisation som bl.a. vill motverka rasism och hedersrelaterat kvinnoförtryck och våld mot kvinnor i alla former. Förutom uppdraget i riksdagen består mycket av Aminehs vardag i att hålla föredrag ute i föreningar och i skolor om dessa frågor.

De utsatta sviks
Amineh Kakabaveh kommer ursprungligen från den iranska delen av Kurdistan. Vid 14-års ålder var hon tvungen att fly från Iran under hot om dödsstraff. Hon valde att söka asyl i Sverige liksom många andra i samma situation, eftersom Sverige ofta ses som ett land som är demokratiskt och jämställt. Eftersom Sverige för många är ett positivt val, känner de kvinnor som utsätts för patriarkalt förtryck sig svikna när det svenska samhället väljer att blunda för förtrycket. Om man förnekar problemen kan man inte göra något åt dem, säger Amineh. I en undersökning som gjordes 2009 på ett stort urval av elever i årskurs 9 i Stockholms stad uppgav 16 procent av de tillfrågade flickorna att de levde under familjenormer vars mål är att starkt kontrollera flickornas sexualitet. Hedersrelaterat förtryck är således relativt vanligt. Patriarkalt förtryck och våld förekommer naturligtvis även i svenska familjer, men det hedersrelaterade våldet skiljer sig från detta genom att det sanktioneras och applåderas av en omgivning med samma patriarkala normer. De utsatta har då även svårt att få stöd från andra närstående i omgivningen. I brottsmål som rör hedersrelaterade brott är det ofta svårt att få fram vittnesmål från de närstående. Alla i omgivningen tiger.

Förorter föder fundamentalism
Efter utbildning till socionom i Sverige arbetade Amineh som socialarbetare i förortsområdena i Stockholm och kom då i kontakt med invandrares utanförskap och problem i dessa områden. Amineh upplever att det svenska samhället sviker speciellt de unga kvinnorna här, eftersom politikerna inte vågar tala om det patriarkala förtryck som många unga kvinnor utsätts för, när de försöker bryta sig loss och bestämma över sin egen sexualitet. Även de unga pojkarna överges av det svenska samhället. Dagens segregerande skolpolitik innebär att ungdomarna i dessa förorter ofta tvingas gå i skolor utan en enda svensktalande elev. När de sedan lämnar skolan utan tillräckligt goda kunskaper i svenska blir det extra svårt för dem att komma in på en tuff och diskriminerande arbetsmarknad. Upplevelsen av utanförskap och skam gör att de unga männen drivs till att inrätta sina liv efter patriarkala normer, som står i strid med demokratiska värderingar. När det svenska samhället sviker och lämnar killarna i förortsområdena utanför samhällsgemenskapen, då kan imamen i moskén stå där och locka med sin gemenskap. All muslimsk gemenskap innebär naturligtvis inte extremism och patriarkalt förtryck, men kan i vissa fall leda dit. Amineh vill hellre att samhället skall prioritera fler ungdomsgårdar än moskéer i förortsområdena om pengarna inte räcker till allt. Utanförskap och upplevelser av skam bidrar till att skapa fundamentalistiska värderingar.

Kvinnoförtryck, religion och kulturrelativism
Hedersrelaterat kvinnoförtryck och behovet att kontrollera kvinnors sexualitet existerar i många kulturer och är inte speciellt knuten till Islam. Patriarkalt kvinnoförtryck förekommer exempelvis i hög utsträckning också i Indien, som ju inte huvudsakligen är ett muslimskt land. Även kristendomen har använts till och används fortfarande för att legitimera kvinnoförtryck i olika delar av världen. Alla religioner kan således användas för att legitimera mäns kontroll och makt över kvinnorna.
   För 100 år sedan var det patriarkala förtrycket i Sverige starkare än det är i den svenska kulturen idag. Innebär detta faktum att vi ska tolerera och ha överseende med kvinnoförtryck och våld i dagens Sverige, frågar sig Amineh. Måste vi vänta in en långsam kulturell förändring och förstå andra kulturers sätt att tänka i dessa frågor? Nej, vi måste motarbeta alla former av kvinnoförtryck, eftersom värderingar om ett jämställt och jämlikt samhälle tillhör vårt samhälles grundläggande demokratiska landvinningar. Dessa värderingar ska vi värna om och vara stolta över, anser Amineh. Kulturrelativism, d.v.s. att inte ta ställning för goda demokratiska värderingar och förkasta alla former av kvinnoförtryck, bidrar till att upprätthålla patriarkala system och fundamentalism.

Vänsterns svek och rädslan för etiketten rasism
Amineh anser att även Vänsterpartiet, som kallar sig ett feministiskt parti, sviker i dessa frågor. Unga invandrarkvinnor som kommer till partiet och vill diskutera hedersvåld och patriarkalt förtryck känner att de inte lyssnas på och då flyr de unga kvinnorna över till Feministiskt initiativ. Är det rädslan för att bli kallade för rasister som håller tillbaka vänstern och hindrar dem från att vilja diskutera patriarkalt förtryck och hedersrelaterat våld, frågar Amineh sig. Tyvärr tycks det som om SD har monopol på dessa frågor just nu, men Sverigedemokraternas syfte med att ta upp och diskutera hedersrelaterat våld är ju att förstärka rasistiska och nationalistiska stämningar i Sverige. Syftet med att ta upp dessa frågor, för en förening som ” Varken hora eller kuvad”, är istället att göra fler i samhället medvetna om förekomsten av detta förtryck och dessutom att försöka stödja de unga utsatta kvinnorna och hitta vägar för att arbeta mot förtrycket. Att som SD vilja skicka tillbaka människor till deras hemländer eller till flyktingläger nära hemländerna är ju dubbelt svek mot kvinnorna. Vänsterns rädsla för att i den offentliga debatten buntas ihop med Sverigedemokraterna och bli kallade för rasister är begriplig. Försiktighet och rädsla får inte styra partiets politik, menar Amineh. Om Vänsterpartiet skall ses som trovärdigt som både ett antirasistiskt och feministiskt parti, måste partiet våga lyfta upp och diskutera frågan om hedersrelaterat våld och agera för förändring. Att välja att blunda för det hedersrelaterade patriarkala förtrycket, och inte därmed inte stödja de utsatta unga flickornas medborgerliga rättigheter, kan kallas för en form av rasism.

Konstens sprängkraft av Gunnar Stensson

Ni minns kanske hur Israels ambassadör gick till fysiskt angrepp mot Gunilla Sköld Feilers och Dror Feilers konstinstallation Snövit och sanningens vansinne vid vernissagen i Stockholm i februari 2004, nästan på dagen för 11 år sedan.
   Den israeliska regeringen krävde att installationen skulle tas bort. En massiv förtalskampanj fördömde utställningen som antisemitisk – lite egendomligt eftersom den skapats av judiske och på den tiden israeliske medborgaren Dror Feiler och hans hustru. Nyligen gav Ordfront förlag ut en bok om episoden. Det är ett exempel på effekten av den postmoderna koncept-konsten när den fungerar som bäst.
   Temat var Palestinakonflikten, Charlie skulle ha uppskattat kampen mellan yttrandefrihetens försvarare och des högljudda, mäktiga fiender! Skaffa boken och läs, inför debatten om konsthallen.

Vad gör vi med konsthallen? Med den frågan vänder sig Bengt Hall sig direkt till Vänsterpartiets representanter i Kultur- och fritidsnämnden efter att ha framfört kritik mot Konsthallens utställningar (”svårbegripliga, opedagogiska, ensidiga, ointressanta”).
   I nummer 2 och 3 av VB sågar Bengt Hall Nina Canells utställning som visats de senaste månaderna.
   Nämndens ordförande Joakim Friberg (S) avvisar kritiken mot konsthallen och vill fortsätta enligt de principer som hittills varit vägledande.
   M, FP och C hänvisar till det uppdrag kulturnämnden gav konsthallen under förra mandatperioden. Det gick ut på att även annan konst än samtidskonst ska visas och att utställningarna ska vara både breda och smala. Därmed tycker de sig ha tillmötesgått kritiken.
   Kristdemokraten Zoltàn G-Wagner instämmer i Bengt Halls kritik i en egen insändare i Sydsvenskan (4/2): ”utställningsverksamheten har ett starkt drag av Kejsarens nya kläder” - och vill göra om Konsthallens verksamhet från grunden. Som kristdemokrat menar han sig företräda ”verklighetens folk”, kan jag tro.

Så nu väntar vi på vad vänsterledamöterna i Kultur och Fritids tycker. Men först några kommentarer till debatten.
   Åsa Nacking är ansvarig för utställningsverksamheten. Det är angeläget att hon kommer till tals, eller, om hon avstår, att debatten förs på ett sätt som respekterar hennes insatser.
   Jag besöker då och då konsthallen. Jag förväntar mig inte att varje utställning ska intressera mig, men ganska många gör det. Till stöd för minnet har jag framför mig tre av de 70-sidiga häften som presenterat tidigare utställningar.
   Joao Penalva (våren 2010) är en portugisisk konstnär och författare. Han har ett sätt att förvandla text till bild som intresserar mig. Han anknyter till den portugisiske poeten Pessoa.
   Möte med Hill. Malmö Konstmuseum i urval (årsskiftet 2011-12). Häftet innehåller en kort text om Hill, några reproduktioner av Hills målningar och teckningar, samt andra konstnärer som berörts av hans konst. Den utställningen var särskilt intressant genom att visas bara ett stenkast – förutsatt en duktig stenkastare – från Hills hem på Skomakargatan.

   A Forest Divided. Henrik Håkanssons utställning sommaren 2012. Den handlar om förhållandet mellan kultur och natur. Mycket intressant. Jag bor där Lunds stad och naturen möts, ser dagligen hur Lund bryter sig in i naturen men också hur naturen, djur och växter, slår tillbaka och sprider sig och bearbetar staden.

Den (nu nedlagda) utställning som irriterade Bengt Hall är ”Free-Space Path Loss” av konstnären Nina Canell. Man kan irritera sig på att de flesta utställningarna har engelska titlar (liksom låtarna i tv-festivalen). När man översätter orden märker man emellertid att ordbokens förslag på svenska motsvarigheter till de engelska orden ger titeln en intressant mångtydighet. Free-Space = fri rymd, fritt rum, öppen plats, Path = stig, spår, Loss = förlust. Fogar man samman de båda orden får man betydelsen spårlös. Någon är vilse i rymden/rummet och kompisarna är spårlöst försvunna.
   Man kan tolka orden som ett uttryck för den vilsenhet många i vår tid känner inför universum, miljöförstöring, politik, krig. Den övergivna reseradion på en öde vidd kan symbolisera de gamla ideologiernas och trosförkunnelsernas kollaps. Batterierna är slut och för resten är det ingen som lyssnar.
   Onekligen lite dystert. Man kan förstå att lundaborna hellre tittar på Paddington. Men man vill å andra sidan knappast ersätta Nina Canells utställning med Paddington på andra sidan torget.

Visst kan man utveckla konsthallens verksamhet. Ett utmärkt exempel på den möjligheten är Henrik Håkanssons utställning A forest divided som kunde varit en utgångspunkt för seminarier och kvällsmöten om miljö, stadsplanering och samexistensen natur-kultur.
   Hill-utställningen kunde ha gett inspiration till en rad program om Lunds kulturhistoria.
   Jag tänker mig alltså offentliga kvällsarrangemang. De behöver inte enbart ha samband med utställningarna. De kunde handla om litteratur, om musik, om politik.
   Faktum är att sådant ofta förekom i konsthallen förr.
   1976 framförde Giai Phong en krönika om Vietnamkriget.
   1994 samlade Gudrun Schyman stora lyssnarskaror till ett valmöte.
   Röda Kapellet skulle kunna framföra sitt aktuella program Musik i mörka tider i samband med Chris Marker-utställningen som öppnar i veckoslutet.
   Men då behövs förstås personal och andra insatser på kvällstid, 19 till 22. Det kostar. Och det krävs engagerade medborgare som kan komma med programförslag.

Chris Marker. A Grin Without a Cat är titeln på konsthallens nya utställning. Chris Marker är filmskapare och fotograf. Många har säkert sett hans filmer. De har nästan alltid dokumentära inslag och behandlar angelägna ämnen som krigen, kolonialismen och revolutionerna.
   Gå och se och fundera innan ni tar ställning till konsthallens verksamhet. Konsthallen är granne med vänsterpartilokalen. Kaos är granne med Gud.